Kriminologiska institutionen

Hatare och hatade

Hatbrottslighetens offer- och förövarskap i offentliga utsagor 1993-2016

Examensarbete för masterexamen i kriminologi, 30 hp

Kriminologi Avancerad nivå Vårterminen 2018 David Assadkhan

“What if there is a cry of justice that expresses a sense not of having lost out in an unequal yet fair struggle, but of having from the start being left out?” (Cavell 1990: xxxviii).

2 Sammanfattning Hatbrott är visserligen inget nytt fenomen, men icke desto mindre ett idag aktualiserat och (kriminal)politiskt relevant fält som engagerar både civila som offentliga aktörer. Samtidigt som hatets offerskap utvidgas, tenderar dess innebörd att omgärdas av en osäkerhet inför vilka handlingar som juridiskt inbegrips. Denna studie tittar närmare på framväxten av hatbrott som kriminalpolitiskt och samhälleligt problem, med ett särskilt fokus på hur dess offer- och förövarskap föreställts och diskursivt konstruerats. Vidare studeras vilka uppfattningar om rasism och hat dessa konstruktioner bygger på och för med sig. Utifrån ett diskursteoretiskt och postkolonialt perspektiv analyseras offentliga utsagor, i form av lagrummens förarbeten, liksom riksdagsutlåtanden och skrivelser, från 1993 till och med 2016. Analysen finner att hatmotiverad och rasistisk brottslighet kontinuerligt sedan 1990-talet framställts som ett allvarligt samhällsproblem, samtidigt som den föreställs utmana och hota samhällets gemensamma, demokratiska, värderingar om frihet och inkludering. I relation till hur konstruktionen av hatbrott som problem artikulerats, omgärdas dess kriminalpolitik av konservativa åtgärdsförslag, och brottens förmodade utövare som ’redan’ exkluderade Andra under beteckningen ’högerextrema’. Vidare visar analysen att hatbrottsbeteckningen under senare delen av studieperioden stabiliseras genom offentliga utsagors konstruktioner av andra samhällsproblem, andra offer och andra förövare, däribland skiljelinjer mellan heders- och hatmotiv. Genom analys av hatbrottens problemkonstruktioner, åtgärdsförslag, och dess förmodade offer- och förövarskap argumenterar denna studie att offentliga utsagors diskursiva föreställningar av hatmotiverad brottslighet förbiser samhällets rasmässigt strukturella reproduktion av hat och hatmotiverad brottslighet, samtidigt som dessa konstruktioner fyller diskursiva funktioner i föreställandet av det inkluderande samhället.

3 Innehållsförteckning Inledning: Hatbrottets instabilitet 5 Hatets offer och förövare: en syftes- och problemformulering 6 Kriminalisering av hat: en forskningsöverblick 6 Teoretiskt och metodologiskt ramverk 9 Diskurs, mening, och identitet 9 Den Andra och den nationella kontexten 11 Att problematisera (i) det politiska 13 Offentliga utsagor: en avgränsning i tid, rum, och substans 14 Tematik, (dis)kontinuitet, och analys av diskurs 16 Kunskapsproduktion och kritik 18 Analys 19 Hatets offerskap och viljan att skydda 20 Bekämpandet av rasism, skyddandet av hatpropagandans offer 21 Offerskapets horisont 24 Mångfald och offerskap 26 Hatets förövare och de(t) som ska bekämpas 28 Rasismen som avvikelse 29 Riskkonstruktioner och konsekvenser 32 Vardagshat, extremism, och nya motiv 33 Bekämpanden av ’det strukturella’ 37 Avslutande diskussion 41 Hatbrottslighetens verklighet: analytiska begränsningar 43 Neoliberal antirasism: en avslutande reflektion 44 Källförteckning 47 Bilaga 1. 54 Bilaga 2. 55

4 Inledning: Hatbrottets instabilitet Sverige beskrivs inte sällan som ett antirasistiskt och feministiskt epicentrum: ett ’post- rasialt’, färgblint land byggt på egalitära principer och som dessutom sedan 2014 styrs av ”världens första feministiska regering” (se Carlson 2012; Sawyer & Habel 2014; regeringen.se). Denna bild av Sverige realiseras och reproduceras även i flertalet internationella mätningar, i vilka medborgarnas självbild som icke- eller antirasister rankas som västvärldens främsta (Mella et al. 2011). Samtidigt finns en annan, motstridande bild, byggd på ojämlikhet och en alltmer växande rasism, inte minst materialiserat i berättelser om hatbrottslighetens frammarsch (Brå 2015; Sveriges Television 2016). Denna studies centrala intresse landar i hur samhället, och i synnerhet offentliga och politiska texter och utsagor, begripliggjort denna konflikt, liksom hur den hatmotiverade brottsligheten framställts som samhällsproblem. Att Sverige, liksom övriga delar av västvärlden, har sökt bemöta hatmotiverad brottslighet genom diverse politiska verktyg är inte särskilt förvånande. Emellertid har detta bemötande krävt ett formulerande av vad som utgör ’problemet’ och, inneboende i detta formulerande, vilka subjekt som föreställts som orsaker till hatbrottsligheten, samt vilka som förkroppsligat utsatthetspositionen (jmf. Bacchi 2009). Det är i dessa problemformuleringar som denna studie placeras. Det är samtidigt viktigt att belysa problemformulerandets instabilitet och att vad som betraktas som hat och hatbrott inte utgörs av en politisk eller juridisk konsensus (Perry 2003). Idag utgör inte hatbrott ett specifikt brott. Istället är hatbrott ett samlingsbegrepp vars ramar sätts av, inom, och genom, tre lagrum: hets mot folkgrupp (BrB 16 kap 8 §); olaga diskriminering (BrB 16 kap 9 §); och straffskärpningsregeln (BrB 29 kap 7 §). Den senare betecknar vidare att i princip samtliga brott kan räknas som hatbrott om det finns ett hatmotiv, vilket gör hatbrottsbeteckningen som flytande och således instabil (Granström et al. 2016). Denna instabilitet gör det vidare intressant att studera hur förståelsen och politiserandet av hatbrott utvecklats över tid, liksom vilka subjekt som inbegripits i denna förståelse och politisering. Den senare ambitionen bygger på ett av studiens centrala intressen: offer- och förövarskapet. I och med förövarens förmodade hatmotiv och offrets förmodade förkroppsligande av hatet är (konstruktioner av) dessa två positioner synnerligen intressanta inom just hatbrott: de är, på ett vis, grundpelare i de lagrum som syftar till att juridiskt bemöta hatets konsekvenser. Således är det av särskilt intresse vid studier av hatbrott att analysera hur dessa pelare föreställ(t)s i den politiska arenan, liksom hur konstruktioner av hatets

5 offer- och förövarskap bygger på och vidare (re)producerar uppfattningar om samhälleliga konflikter.

Hatets offer och förövare: en syftes- och problemformulering Övergripande undersöker denna studie offentliga utsagors representationer av hatbrott, samt vilka antaganden och uppfattningar om hatbrottslighetens offer och förövare som dessa representationer bygger på. Med ett diskursteoretiskt ramverk, med inslag av postkolonial teoribildning, analyserar studien hur dominerande idéer om hatbrottslighetens offer och förövare vidare förmedlar antaganden om samhälls- problem, rasism, och rasistisk brottslighet. Med detta ramverk följer en teoretisk förståelse för offer och förövare som instabila och föränderliga subjekt. I och med denna föränderlighet finns sedermera en vilja att fånga en tidsperiod, om än begränsad, i vilken dessa konstruktioner (om)skapas, förhandlas fram och vidmakthålls, i relation till förståelsen för rasism och hat. Detta undersöks genom en analys av den politiska process som föranlett lagstiftningar mot hatbrott, vilka i denna studie avgränsats till offentliga och politiska utsagor i form av förarbeten och riksdagsutlåtanden. Följaktligen kontextualiseras studien i offentliga och (parti)politiska utsagor och med syftet att undersöka hur olika subjekt konstruerats inom de diskurser som dominerat de offentliga utsagorna under perioden 1993 till och med 2016. För att närmare synliggöra offer- och förövarkonstruktioner analyserar studien således även de problem och åtgärdsförslag som diskursivt förmedlas i de offentliga texterna, liksom vilka antaganden och uppfattningar om rasism och hat som dessa problemkonstruktioner bygger på. Studien kommer sedermera argumentera för hur dessa problem- konstruktioner i utsagorna kan förstås inom ramen för en neoliberal antirasism. Undersökningen utgår ifrån följande frågeställning:

• Hur konstrueras hatbrottslighetens offer- och förövarskap diskursivt i offentliga utsagor under perioden 1993-2016?

Kriminalisering av hat: en forskningsöverblick Ett för studien centralt sökarljus riktas mot hatbrottslighetens offer och förövare. Enligt Lindgren och Lundström (2010: 9) är föreställningar om det presumtiva brottsoffret intimt kopplat till hur förövaren beskrivs och förklaras. Offerskapet är således relationellt och ges mening utifrån dess negation, vilket förkroppsligas av ’förövarpositionen’. Framställningar av hatbrottsförövare signalerar således vilka som

6 förmodas falla offer för hatbrott. Intressant för denna studie blir hur denna dualism föreställs inom hatbrottsdiskurser. För att vidare kontextualisera dessa, dock, presenteras initialt hur ’hatet’ och dess politisering begreppsliggjorts i den tidigare forskningen. Lagstiftningar mot hatbrott kännetecknas av en slags inherent intention av att söka skydda en särskild minoritetsgrupp. Bland annat har hatbrott beskrivits som ett ”budskapsbrott”, eftersom brottet inte sällan ”riktas mot många, många fler än det direkta offret” (Tiby 2005: 54). Vidare, menar Tiby (2011), öppnar lagstiftandet mot hat upp för problematisering: att lagens konstruktion av givna identiteter innebär att andra potentiella identifikationsmöjligheter exkluderas; att utebliven tillämpning av straffskärpningsregeln kan innebära negativ inverkan på den utsatta; och att ”[det] nuvarande flödet av hatbrottsanmälningarna, utan fällande dom, [sänder] ut en signal att lagstiftningen inte är effektiv, vilket är kontraproduktivt” (ibid: 213). Denna inneboende konflikt, som inte hatbrottet endast ’representerar’ i dess skyddande av ’marginaliserade grupper’, men också vidare skapar i och med dess ’till ytan’ konstruerade offerhierarkiserande, har vidare varit ett centralt tema inom den rättssociologiska och viktimologiska dialogen. Den samtida hatbrottsforskningen är ett heterogent fält, inte minst vad beträffar rättssociologin, vilken inte sällan studerar straffskräpningsprincipens betydelse i det västerländska, ’senmoderna’ samhället (jmf. Meyer 2014: 119-120). Tiby (2011: 206- 207) urskiljer tre perspektiv genom vilka forskare inte sällan studerat hatbrott: rättspessimistiskt, rättsoptimistiskt, och rättskritiskt. Även om perspektiven ofta överlappar varandra, är en sådan kategorisering hjälpsam för en övergripande redogörelse för den tidigare forskningen, och för att vidare ställa in denna studies sökarljus. Det rättspessimistiska perspektivets huvudsakliga grund bygger på att lagstiftningen inte förändrar företeelsen av (hat)brott (jmf. Tiby 2011). Här blir (de inherenta) motsägelserna i lagkonstruktionen central och det hatcentraliserade narrativet förkastas. Jacob och Potter (1998) har bland annat argumenterat för att hatmotiverade personangrepp egentligen berör förövarens ’fördom’ (Jacobs & Potter 1998: 11). Lagstiftningens illegitimitet landar i ljuset av detta perspektiv i att alla människor, naturligt och inneboende, alltid redan besitter en rad fördomar, och således blir strävan efter att förinta och förbjuda endast vissa fördomar ohållbar. Straffskärpningen förmås således etablera en offerhierarki, samtidigt som den

7 homogeniserar grupper, vilket innebär att andra grupper oundvikligen exkluderas: ”[by] redifining crime as a facet of intergroup conflict, hate crime laws encourage citizens to think of themselves as members of identity groups [which] contributes to the balkanization, not its unification” (ibid: 131). Perspektivet kan följaktligen förstås som inte endast en kritik mot lagens syfte att förhindra och avskräcka brott, utan mot erkända hierarkier av offer och som en konsekvens av en vidare splittring utifrån artikulerade identiteter, vilket förmås splittra samhället, snarare än att uppfylla dess sammansmältning. Det rättsoptimistiska perspektivet kan, draget till sin spets, förstås som motsatsen till ovan, det vill säga att lagen faktiskt åstadkommer förändring. Utgångspunkten kan delas upp i två teser: dels att lagstiftningen fyller en nödvändig symbolisk funktion genom att markera och reglera intolerans gentemot intolerans; och dels att hatbrottslagstiftningen innehar en slags remoraliserande potential (se Mason 2014). I relation till det rättspessimistiska perspektivet ovan förblir hierarkiserandet av offer en konsekvens av hatbrottens lagrum, men icke desto mindre ett nödvändigt ont för att bekämpa intolerans. Van Dijk (2009) påminner emellertid om att det inom rättsoptimistiska perspektiv ändock ställs krav på offer: att rättvisa erbjuds till de som förtjänar det, och att en endast erhåller legitima erkännanden genom ett övertalande narrativ (jmf. Mason 2005, 2014). Det rättskritiska perspektivet, i vilket denna studie placeras, innebär för Tiby (2011: 207) att närma sig politiserandet av hat ’problematiserande’. En problematiserande ansats kan dock synliggöras på flera sätt. Ett kritiskt perspektiv belyser ofta vikten av ett maktperspektiv vid studerandet av brottsoffer och problemkonstruktioner. En ’maktanalys’, dock, kan synnerligen ta flertalet olika, interrelaterade vägar, vilka inte sällan gestaltas i feministiska, strukturalistiska, diskursiva, och/eller radikala inriktningar i förståelsen av ’makt’ (DeKeseredy & Dragiewicz 2012: 3ff). Inte sällan berör den rättskritiska ansatsen hur lagen konstruerats, samt hur den realiseras, och vidare hur lagen ämnar ’styra’ medborgare och subjekt i en ’riktning’. Ett tydligt problemområde berör den i denna studie centrala identifikationsprocessen i att dels identifiera en viss grupp och sedermera erkänna gruppen som varande i behov av skydd, och vidare ’kontrastera’ denna grupp mot en utpekad ’förövarposition’. En del rättskritiker (Ahmed 2006; Chakravorti & Garland 2012; Crenshaw 1989; Meyer 2014; Spade 2013) har sökt belysa kriminalpolitikens intersektionella

8 utmaning, vilken handlar om att erkänna systematisk marginalisering, av vilken den hatmotiverade brottsligheten är symptomatisk, men att samtidigt reartikulera ’lösningar’ som inte ansluter sig till ’konservativa’ diskurser, och däribland höjda straff, genom vilka den systematiska marginaliseringen riskerar reproduceras. Denna utmaning söker denna studie att teoretiskt ansluta sig till, det vill säga: vilka artikulerade lösningar på ’hatbrottsproblematiken’ kan synliggöras i de offentliga utsagorna; och, vidare, vad innebär det att inkludera, tolerera, och söka ’skydda’ den utsatta Andra genom upprättelse? Det är således i den kritiska kriminologin och viktimologins anblick gentemot lagstiftandet av sociala fenomen som denna studie paradigmatiskt kontextualiseras, med fokus på hur hatets problematik diskursivt formuleras i offentliga texter. Nästkommande kapitel söker ytterligare positionera studien teoretiskt, liksom redogöra för det metodologiska ramverket.

Teoretiskt och metodologiskt ramverk Hur vi förstår hatbrott, hatets ’offer’, och dess ’förövare’, är inte skrivet i sten, utan struktureras och ges mening inom diskurser. Detta poststrukturella perspektiv, om att premiera verklighetens kontingents (jmf. Chouliaraki & Fairclough 1994: 1ff), genomsyrar studiens teoretiska och metodologiska ramverk, som i huvudsak inspirerats av postkolonial och politisk diskursteori. I detta kapitel tydliggörs det teoretiska och metodologiska ramverket, tillika hur materialet selekterats, avgränsats, och behandlats, hur materialet ämnar besvara studiens forskningsfrågor, samt hur analysen av materialet strukturerats.

Diskurs, mening, och identitet Det diskursteoretiska perspektivet intresserar sig för hur vi konstruerar verkligheten. Den ontologiska utgångspunkten kan summeras till att verkligheten inte är En, med en reell, objektivt given betydelse. Vad som är centralt för verklighetens betydelse- skapande process, å andra sidan, är ’diskurser’, genom vilka vi strukturerar verkligheten (Winther Jörgensen & Phillips 2000: 13). Förståelsen av ’hatbrott’ är utifrån denna ansats följaktligen avhängig diskurser. Denna studie ansluter sig till ett diskursteoretiskt paradigm om att inte göra skillnad på, och vidare dikotomisera, diskursiva och utomdiskursiva artikulationer (se Laclau & Mouffe 1985: 105). Det finns, med andra ord, ingen priviligierad punkt utanför den diskursiva ordningen: verkligheten konstrueras genom språket, vilket i sin tur är kontextuellt och exkluderande (Chouliaraki & Fairclough 1994: 4). Detta innebär för studiens del att diskurser inte

9 endast behöver studeras och analyseras utifrån ’tal och skrift’, utan även genom praktiker och materialiteter, vilka häri begripliggörs som ’artikulationer’ (Laclau & Mouffe 1985: 105ff). Följaktligen ansluter sig det teoretiska ramverket till ett perspektiv om att inte förstå den offentliga och politiska konstruktionen av hatbrott i ett diskursivt och ideologiskt vakuum, utan att dessa signalerar mening; vilka som ska skyddas, vilka som utgör hot, och vilkas intressen som ska premieras. Det diskursteoretiska ramverket blir fruktbart i form av analysstrategi, i sökandet av förståelse för hatbrottets betydelseskapande process. Dock behöver vi utkristallisera hur mening fixeras inom en diskurs. Initialt kan vi påstå att olika diskurser ’konkurrerar’ om att tillskriva offer- och förövarskapet ’mening’. De offentliga och politiska utsagorna kan häri begripliggöras som ’diskursiva fält’ i vilka tillfälliga fixeringar förstås som resultat av en ständig strid om (hatbrottets) ’mening’ (Laclau 1990). Meningsfixeringen är med andra ord inte stabil. Hegemonibegreppet är här användbart för att synliggöra den temporära fixeringen. ’Det hegemoniska’ utgör häri det diskursiva system i och genom vilket en viss förståelse för ’samhället’ ockuperat en dominerande position, till den följd att dess tillfälliga existens döljs och dess tillskrivelse uppfattas som naturlig (Laclau 1990: 34). I denna studie analyseras inte explicit hur vissa diskurser görs hegemoniska. Emellertid ämnar analysen synliggöra hur vissa dominerande diskurser likväl begränsas av antagonismer, vilka i sin tur kan förstås inom ramen för motstridiga, diskursiva ’praktiker’ att fixera mening genom (ibid: 17). Hegemonibegreppet blir å andra sidan centralt i hur vi begripliggör ’identiteter’. Identitetsbegreppet utgör i detta ramverk en intim länk till det Laclau och Mouffe (1985: 120, 141) benämner ’politiska subjekt’, vilka formeras kring tillgängliga ’identiteter’, och vilkas emancipatoriska kamp kräver erkännande av hegemonin. Vid en ’lyckad kamp’ uppgår subjekten i hegemonin och rekonstrueras till motkraft gentemot andra identiteter. Det är dock viktigt att påminnas om identitetsbegreppets anti-essentialism; att dessa är tillfälliga konstruktioner vars upprättelse förmörkar hierarkier inom (identitets)formeringen (Crenshaw 1991: 1251ff). I frågan om hur offer- och förövarskapet konstrueras blir således identitetsskapandet ett användbart begrepp. En del av analysens intresse ligger i själva tillskrivandeprocessen av (kollektiva) identiteter, vilket bland annat synliggörs i positionerandet av vissa subjekt som hot mot samhällets harmoni, liksom vissa som varande i särskilt behov av skydd. Vad som således ämnas synliggöras i analysen blir hur olika subjektspositioner blir

10 aktuella i olika (kon)texter, varpå, exempelvis, andrefierande diskurser samtidigt medskapar priviligierade subjekt. De offentliga utsagornas diskursiva gränsdragning mellan vad som är ett ’vi’ och ’de Andra’ synliggör i denna teoretiska tolkning inkluderingar och exkluderingar av subjektspositioner i det antirasistiska nationsbygget. Diskrimineringslagstiftningar ses följaktligen som en del av denna process och behöver kontextualiseras i ett postkolonialt ramverk.

Den Andra och den nationella kontexten I analyserandet av hur de offentliga utsagorna representerar hatbrottets aktörer söker denna studie lyfta perspektiv om vithet och rasifiering, i relation till skapandet av ett Vi och de Andra, inspirerat främst av den postkoloniala teoribildningen. Postkoloniala studier har inte sällan fokuserat på två (interrelaterade) subjektspositioner: kolonisatören och den kolonialiserade (se Bhabha 2004 40ff). Denna binära relation är central i bland annat Saids (1978) Orientalism, i vilken författaren belyser hur kunskap om den kolonialiserade av kolonisatören legitimerat förtryck av den tidigare. Kontemporära postkoloniala studier har vidare sökt belysa hur denna mekanism även genomsyrar moderna samhällen (se Bhabha 2004; Hall 1997). Även i denna studies ramverk läggs ett särskilt fokus på vilka uppfattningar om den Andra som legitimerar de ’problem’ och ’åtgärder’ som diskursivt förmedlas i utsagorna, liksom hur representationer av den Andra definierar ett Vi, i synnerhet i termer av ett antirasistiskt nationsbygge. Ett i studien centralt tema rör ’det Rasiala’ och rasmaktsordningar. En del av det postkoloniala ramverket berör bland annat den dominerande, färgblinda ideologin (se Carlson 2012; Crenshaw 2011; Sawyer & Habel 2014). Istället för att förkasta ’ras’ som varande bortom det medvetna, betonas att ’vithetens hegemoni’ och rådande rasmaktsordningar är byggstenar i västvärldens etnocentrism, vilka genomsyrar samhällets institutioner (Ahmed 2012). Idéer om ’ras’ förstås även som djupt inbäddade i samhällets föreställningar, vilka i sin tur förmedlas rättsligt. Enligt Crenshaw (2011: 1313ff) sedimenterades färgblindheten under neoliberalismens 1980-tal och ses som avhängigt framväxten av individualismen och diskrimineringslagstiftningarna. Att blunda för ’ras’, menar Crenshaw (ibid: 1314), bidrar till, snarare än leder bort från, betydelsen av ’ras’ i dagens samhälle. Intressant blir följaktligen inte ’ras’ som ett reellt, materiellt ting, utan hur ’ras’ konstrueras, skapas, och förstås. För att förstå hur ras görs blir just ’rasifiering’ ett relevant begrepp som åsyftar den process genom vilken

11 människor rangordnas utifrån rasmässiga kategorier (Molina 1997: 62). Diskurs- analysen blir i denna mening ett verktyg för analyserandet av hur föreställningar om ras etableras och hur vissa subjekt rasifieras olika. Ett ytterligare relevant sökarljus i analysen, i relation till diskussionen ovan, berör konstruktioner av ’de Andra’: ett begrepp som enligt Spencer (2006: 248) ”recognises the contingent nature of self-identity as formed in relation to other alien subjectivities”. Den Andra existerar som en slags metafysisk entitet, snarare än i ett faktiskt tillstånd: ’Vi’ konstruerar ’ideal’, varpå ’den Andra’ presenterar oss med ’mått’ för dessa ideal. Den Andra är således extern; ett förkroppsligande av horisonten för det ’hegemoniska’ värdesystemet. Denna logik återges i Laclau och Mouffes (1985: 127) referensram: ”[society] never manages fully to be society, because everything in it is penetrated by its limits, which prevent it from constituting itself as an objective reality”. ’Det sociala’ och upprättandet av samhället är följaktligen oändligt, men struktureras och ges en mening vars gräns antar formen av den närmande antagonismen. Vidare förstås den samtida jämlikhetspolitiken och den jämlikhetspolitiska diskursen som en process av differentiering genom vilken ’ras’ och föreställningar av den Andra reproduceras. Eftersom ’kategorier’ i detta ramverk inte förstås som ’stabila’, är det av vikt att tydliggöra den kontext i vilken differentiering sker; här, avslutningsvis, benämnt som den nationella jämlikhetspolitiska kontexten. Jämlikhetspolitiken, vilken lagar mot diskriminering inte sällan ses som en del utav, kan begripliggöras som ett sätt att styra samhället efter särskilda behov som det anses sakna (jmf. Carlbaum 2012: 27). Den kan även förstås den som en del av en nationsskapande process i skapandet av folket som Ett (Bhabha 2004: 83, 172-173). Vidare kan själva naturaliserandet av nationen ses som en döljande mekanism och ett förmörkande av pågående maktordningar, konflikter, och antagonismer (se ibid). Det är alltså genom detta skapande av ett Vi, av det gemensamma kollektivet under paraplyet ’Sverige’, som den Andra fixeras. Dekonstruktionen av den jämlikhets- och kriminalpolitiska diskursen i de offentliga utsagorna, förkroppsligad i bland annat framställningar av hatbrott, och dess konstruktion av den nationella identiteten, sammanfogas således i detta ramverk med perspektiv om vithet och rasifiering. Dessa utgångspunkter utgör analysens teoretiska ramverk, vilka ämnar synliggöra konstruktioner av hatbrottslighetens offer- och förövarskap, liksom de antaganden om ’problem’ som dessa konstruktioner bygger på och för med sig.

12 Att problematisera (i) det politiska Denna studie skiljer mellan det vi till vardags inte sällan benämner som ’politik’, och ’det politiska’ (se Mouffe 2008). Med ’det politiska’ hänvisar Mouffe (2008: 18) till ”den dimension av antagonism som är konstitutiv för mänskliga relationer”. I och med att meningskonstruktion, och sedimenterandet av betydelse som sådant, endast kan garanteras av en gräns, som vi i sin tur kan förstå som antagonistisk, och i och med att antagonism konstituerar ’det politiska fältet’, innebär följaktligen detta att all mening, i sin essens, är politisk. Med detta inte sagt, däremot, att alla objekt är politiska per se, utan att den ’mening’ vi tillskriver världen genom diskursiva praktiker icke desto mindre har en fundamental politisk dimension. Ur detta hänseende förstår vi således konstruktioner av hat, tillika offer- och förövarskapet, som politiska: de utgörs av diskurser som exkluderar alternativa betydelser, samtidigt som de ämnar dominera, eller hegemonisera, en samhällelig förståelse. Studies teoretiska och metodologiska ramverk struktureras i denna mån av en problemdriven ansats (Bacchi 1999, 2009) med ett perspektiv på verkligheten som diskursiv, politisk, och kontingent. Denna ’problemdrivna ansats’ inspireras till stor del av Bacchis (2009) formulering ”[w]hat’s the problem represented to be?”; det vill säga: hur framställs ett fenomen som ett problem och hur (re)presenteras detta problem diskursivt? Likt Bacchis (1999, 2009) forskning placeras denna fråga inom offentlig politik, däribland handlings- och regeringsprogram, liksom regleringar ämnade att institutionaliseras. Dessa processer av att institutionalisera en reglering, menar Bacchi (1999: 55-57), bygger på att ett ämne, eller ett fenomen, har framställts som ett problemområde, vilket medföljer att lösningar på detta problem formuleras inom ’policydokument’. Med andra ord förstår vi inte ’hatbrottsproblematiken’ som objektivt given, utan något som ges form, artikuleras, och ’blir naturlig’ på den politiska arenan (ibid: 40). I relation till denna förståelse av problemkonstruktioner blir därmed det diskursteoretiska angreppssättet fruktbart för studiens syfte att analysera diskursiva konstruktioner av hatets offer och förövare: den tillåter oss att röra oss från ett föregivet synsätt på ’hatbrott’ som ett ’problem’ som de offentliga och politiska utsagorna söker åtgärda, mot ett perspektiv på materialet som ett diskursivt fält i vilket ’hatbrott’ som flytande beteckning ges mening, problematiseras och således blir något vi kan ’åtgärda’, samtidigt som dessa problematiseringar och åtgärder artikulerar, inkluderar och riktar sig mot vissa subjekt. ”We are governed through problematisations”, menar Bacchi (2009: xi), ”rather than through policies”. Analysstrategin blir därmed att avläsa

13 de lösningar som anges i utsagorna, för att vidare utkristallisera vilka inneboende antaganden om hat och rasistisk brottslighet dessa fundamentalt politiska lösningar bygger på; en slags ’åtgärdsdekonstruktion’ av och inom ’det politiska’.

Offentliga utsagor: en avgränsning i tid, rum, och substans Analysen av hatbrottets offer- och förövarskap kontextualiseras i den svenska realpolitiken, vilken denna studie begreppsliggör som ett empiriskt, tillika diskursivt, fält. För att tydliggöra denna kontext redogör detta avsnitt för studiens material, vilket i huvudsak består av politiska och offentliga utsagor. Med politiska utsagor betecknas här de utsagor som sker i den ’realpolitiska kontexten’: riksdagsdebatter, interpellationer, och motioner (se Bilaga 2). ’Offentliga utsagor’, å andra sidan, innebär de texter som inte sällan existerar under beteckningen ’förarbeten’: statens offentliga utredningar, propositioner, departementsutlåtanden och däribland även lagrådsförslag (se Bilaga 1). Materialet syftar till att synliggöra de utsagor genom vilka antirasistisk kriminalpolitik (men även i viss mån jämlikhetspolitik) framställs, föreställs och diskursivt konstrueras. Det är således i denna studies övertygelse att en sådan antirasistisk politik produceras och regleras genom texter. Med detta inte sagt, däremot, att ’politikens gräns’ nås vid lagstiftning, eller att ’det politiska’ bebor ett slags vakuum. I första hand formas materialet av en tidsmässig avgränsning. Analysen utgår från 1993 års proposition Åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet, vilken av senare utredningar (se Prop. 2001/02) beskrivs som startskottet för de samtida lagstiftningarna mot hatbrott, i synnerhet i och med dess förslag om försvårande omständighet vid brott till följd av ras, hudfärg, och religion (Prop. 1993/94: 22). Att inte söka sig längre bak i tiden har flera skäl. En sådan anledning, som här är av särskilt intresse, är att beteckningen ’hatbrott’ inte framträder i offentligt tryck förrän 1998 (se Ds. 1998b). Beträffande den tidsmässiga inramningen utgör även 1990-talet en särskild period inom svensk kriminalpolitik (jmf. Jerre & Tham 2010; Tham 2011; se även von Hofer 2011: 190ff). Bland annat, menar Tham (2011: 26, 39- 40), kan vi under perioden utläsa ett allt större fokus på brottsoffer, och som konsekvens en bredare politisk konsensus om straff som verktyg för brottsoffrets upprättelse. Som konsekvens av 1970- och 80-talets ökade främlingsfientlighet i samhället uppmärksammas även flyktingar och invandrares potentiella offersstatus och sedermera arbetas lagförslag fram för att bekämpa den rasistiska brottsligheten (Brå 2016: 14-15; se Prop. 1993/94). Det är sedermera under 1990-talet som rasistisk,

14 homofobisk, och med tiden, hatmotiverad brottslighet uppmärksammas, administreras, statistikförs, och lagförs (Granström et. al. 2016: 53), varför denna tidsmässiga avgränsning kan motiveras. En andra avgränsning berör den rumsliga aspekten. Materialet är i denna mening avgränsat i form av ’politiska utsagor’: ett diskursivt rum som här kontextualiseras med hjälp av Mouffes (2008) skiljelinje mellan ’det politiska’ och ’politiken’. Medan ’det politiska’ bör förstås som ”ett fält präglat av makt, konflikt och antagonism”, kan vi förstå ’politiken’ som ett slags empiriskt fält i vilket diskurser (o)synliggörs (ibid: 17). Politik, ur detta hänseende, blir således de praktiker och institutioner genom vilka en temporär ordning skapas i den politiska kontexten (ibid: 18). Materialet kan med andra ord anses utgöra en del av politikens empiriska fält. Vad som exkluderas blir de institutionella praktiker genom vilka ’hatbrott’ materialiseras, som exempelvis övervakning, gripanden, och straff, vilkas ekologi och kvantitet inte sällan ligger till grund för de argument som framförs i materialet. Vidare förenas studiens material i att de offentliga trycken på olika sätt uttrycker en vilja att forma antirasistisk kriminalpolitik. I denna mening kan materialet förstås som tudelat: offentliga utsagor, i synnerhet utredningsväsendet, med syften att utreda och utvärdera; samt parti- och realpolitiska utsagor i form av riksdagsdebatter och åtgärdsförslag genom motioner och skrivelser. Detta leder oss till den sista avgränsningen: substans. Med ’substans’ som avgränsningsprincip åsyftas här materialets innehåll. I syfte att studera konstruktioner av hatbrott inom ’politiken’ har förarbeten varit i fokus för materialinsamlingen. Förarbeten utgörs i synnerhet av det offentliga utrednings- väsendet, departementsserier och propositioner. Via databasen Zeteo är dessa åtkomliga och kan vidare avgränsas och selekteras genom sökord. I den empiriska kartläggningen via databasen har sökorden rasism, rasistisk brottslighet, hatbrott, diskriminering, och hets använts. Dessa sökningar har emellertid genererat hundratals förarbeten, varpå den sekundära avgränsningen i form av substans blir central: att avläsa textens relevans för studien. Häri har exkluderats de utredningar och skrivelser där rasistisk och hatmotiverad brottslighet nämnts men inte behandlats, och/eller där endast statistik och referenser från andra myndighetstexter återges, vilket i sin tur genererat en begränsning i hur de teoretiska tolkningarna av offer- och förövarkonstruktioner kan ses i relation till rättsväsendets statistik om hat- brottslighetens frekvens.

15 De offentliga utsagorna, det vill säga de så kallade ’policydokumenten’ från regeringen och av regeringen samordnade kommittéerna (se Bilaga 1), förmedlar dock ingen klar bild av hur hatbrottslighet framställ(t)s inom ’realpolitiken’. För att närmare studera den politiska process som föranlett de offentliga utsagorna har ett urval av riksdagsmaterial inkluderats, här betecknat som ’politiska utlåtanden’, vilka huvudsakligen består av interpellationer och motioner (se Bilaga 2). Riksdagsmaterialet har vidare insamlats med liknande avgränsningsprincip som de offentliga utsagorna. Genom ovanstående sökord i riksdagens digitala sökmotor har de politiska utsagorna försett analysen med en inblick i hur hatbrott diskuterats och begripliggjorts, liksom vilka (motstridiga) diskurser som konstruerat (il)legitimt hat, offerskap, och förövarskap. Vidare behandlar materialen inte alltid ’hatbrott’ per se, utan även ’närliggande’ områden. Exempelvis har en utredning om ’hedersvåld’ (Skr. 2007/08), respektive ’terrorism’ (SOU 2016a), studerats, i vilka ’hatbrott’ som säreget brott inte diskuteras, utan snarare relateras till. Med andra ord förekommer sökordet ’hatbrott’ i dessa texter, om än det inte utgör textens huvudsakliga ämne. Eftersom inkluderandet av ’närliggande’ texter tillåter en att vittna hur beteckningarna hatbrott och rasistisk brottslighet förgrenar sig med andra samhälleliga angelägenheter (som exempelvis hedersrelaterad brottslighet), har detta material på så vis ansetts bidra till en fördjupad analys av hatbrottsdiskursen. Genom dessa avgränsningar och ovannämnda problematiseringsstrategi ämnar analysen belysa hur offentliga och politiska utsagor rörande ’hatbrott’ föreställer offer- och förövarskapet, men även söka synliggöra hur hatbrott konstitueras genom exkludering – det vill säga: vilka subjekt och praktiker som inte inryms i dominerande diskursers föreställning av vad som utgör (il)legitimt ’hat’. Innan studiens teoretiska och metodologiska begränsningar diskuteras, redogörs initialt för hur studien närmar sig och analyserar diskursiva föreställningar och (dis)kontinuiteter.

Tematik, (dis)kontinuitet, och analys av diskurs Som tidigare nämnt kan studiens material och kontext begreppsliggöras som ett ’empiriskt fält’. Detta avsnitt ämnar redogöra för studiens tematisering och analys av detta empiriska fält, liksom hur vi rör oss från granskning av texter, till analys av diskurser. Inte sällan betonas det att uppdelningen mellan ’diskurs som teori’ och ’diskurs som metod’ är problematisk. Istället påvisas att diskursanalysen implicerar

16 både syn- och angreppsätt, och att teorin och metoden är ’två sidor av samma mynt’ (se Carlbaum 2012: 36-37; jmf. Wacquant 1989: 33-34). Detta innebär att de diskursteoretiska begreppen förser oss med verktyg genom vilka vi läser, analyserar och förstår texter (se Carbin 2010: 19). Diskursteoretiska begrepp ges i denna studie metodologiska betydelser i syfte att belysa hur diskurser centraliserar vissa subjekt och hur vissa tecken sammanlänkas med en förståelse av ’rasistisk brottslighet’. Hatbrottslighetens offer- och förövarskap begreppsliggörs här som ’flytande signifikanter’: tecken vars betydelse inte fixeras förrän de omsluts av och inom en viss diskurs (Laclau 1989: 71). I syfte att identifiera diskurser läggs en särskild vikt vid att notera utsagor i vilka det önskvärda skiljs från det icke-önskvärda, och att lokalisera hur gränsdragningar etableras (Howarth 2000: 10). Ambitionen har dock inte varit att ’benämna’ en viss diskurs, det vill säga ’att ge den ett namn’ (jmf. Carlbaum 2012; Carbin 2010; Tollin 2011; Wahlgren 2014). Av denna anledning benämns inte sällan de analyserade diskurserna som ’hatbrottsdiskursen’, trots att den inte är En, utan flera och interrelaterade. Vad som istället läggs vikt vid är de (olika) tecken som privilegieras i texten och i relation till hatbrottsligheten, samt dess flytande offer- och förövarskap. Exempelvis identifierar analysen en diskurs i vilken ’strukturell rasism’ som tecken blir betydelsebärande och vilken särskiljs från idéer om rasmaktsordningar som icke- hierarkiska. Emellertid hamnar fokus inte på att endast belysa motsatser i beteckningssystem, utan i synnerhet hur, exempelvis, idén om ’rasismen som struktur’ ges betydelse genom att sammanlänkas med andra tecken. I denna mån blir ’nodalpunkter’ ett användbart verktyg för att belysa denna ’strid’. I Laclau och Mouffes (1985: 113) ramverk utgörs nodalpunkter av just de priviligierade tecken som temporärt ordnar diskurser och således de flytande signifikanterna. Å andra sidan struktureras diskurser av flertalet tecken, och dessutom i relation till motstridiga sätt att strukturera verkligheten på (ibid: 112). Således har studiens analys noterat hur tecken sammanlänkas, men även hur de framställer en negation. Exempelvis fixeras ’demokrati’ med en konstitutiv utsida, en negation, vilken betecknar vad som inte är demokratiskt. Det exkluderade är således alltid närvarande. Det är vidare med dessa perspektiv på ’texter’ som studien argumenterar för att analysen av brottsoffer- konstruktioner behöver ses i ljuset av dess förövare, och vice versa. Vidare är ett särskilt sökarljus riktat mot diskursiva kontinuiteter och förändringar i hur hatbrottslighetens offer- och förövarskap konstruerats. Häri blir

17 tidsaspekten central och tillåter sökarljuset att vidare belysa om, och i sådana fall vilka, betydelsebärande och priviligierade tecken, formuleringar, åtgärder, exkluderingar och inkluderingar som består över tid, och vilka av dessa som eventuellt förändras, försvinner, och ersätts. I relation till kontinuitet och förändring är även begreppet ’intertextualitet’ högst relevant. Begreppet betecknar i diskursteoretiska sammanhang en tes om att texter alltid innehåller element från tidigare texter, och att analysen av diskurs(er) följaktligen bör ’gå baklänges’ (Fairclough 1992: 85, 118). Den första läsningen av materialet bestod av att avgränsa det empiriska fältet efter tid, rum, och substans, samt att notera när, och i relation till vilka beteckningar, offer- och förövarskapet artikulerades. Vid den andra läsningen av det empiriska materialet har läsandet däremot utgått från den senaste publikationen och arbetat sig bakåt, kronologiskt, i syfte att studera både explicita och implicita hänvisningar till tidigare betydelsekonstruktioner. I synnerhet har detta varit ett användbart tillvägagångssätt i läsningen av riksdagsdebatter, i vilka motioner, propositioner, utredningar och myndighetsutlåtanden inte sällan hänvisas till (jmf. Carlbaum 2012; Tollin 2011). Kartläggningen och strukturerandet av materialet har utifrån den intertextuella kedjan, empirin emellan, inte endast varit en metodologisk konsekvens, men icke desto mindre diskursanalytiskt relevant. Sammanfattningsvis utgår studiens analys från en tematisk inramning av respektive kapitel, i vilka kontinuiteter och förändringar, i form av problemrepresentation, i relation till hatbrottets offer- och förövarskap, synliggörs, analyseras, och diskuteras. Uppdelningen av analysen efter dessa interrelaterade teman sker dock inte utefter ’period’ eller tidsepok. Istället presenteras det empiriska resultatet efter respektive ’tema’, hatbrottslighetens offer- och förövarskap, som i sin tur kronologiskt sträcker sig över hela materialets tidsenliga omfång, från 1993 till 2016.

Kunskapsproduktion och kritik Berättelsen om den politiska process som föranlett hatbrottens juridiska lagrum, liksom hur denna process givit mening åt ett offer- och förövarskap, utgör ett sätt att förstå materialet. Denna studie är således delaktig i en diskurs som, liksom de offentliga utsagorna, exkluderar alternativa betydelser. Samtidigt utgörs analysen av sina teoretiska och metodologiska begränsningar, vilka här kortfattat redogörs för och vilka studien återkommer till i det avslutande diskussionskapitlet. Valet av diskurs som metod och teori implicerar ett fokus på språkliga praktiker och hur dessa skapar och

18 sedimenterar betydelser. En kan med fördel lyfta fram tillkortakommanden med en sådan ambition: att verkligheten inte kan kommas åt; och att påståenden som analyseras, jämfört med kvantitativa metoder, inte kan verifieras eller falsifieras. Exempelvis har inte analysen i särskild hög utsträckning beaktat frekvensen och förekomsten av hatbrott i samhället. Således kan studien inte dra slutsatser om, och i sådana fall hur, de diskursiva konstruktionerna korrelerar med en i samhället ökad frekvens av, eller oro för, hatbrottslighet. Detta sammanhänger med begränsningen av ’utsagor’. Att kontextualisera analysen i offentliga texter medför en risk att de diskursiva utsagorna analyseras i ett slags vakuum, liksom en begränsning att vidare samhällsdominerande diskurser osynliggörs. Syftet med studien är dock att analysera just hur offer- och förövarskapet föreställs i offentliga utsagor, tillika vilka antaganden om hat(brott) och rasism dessa konstruktioner bygger på. Den tidigare forskningen, liksom tidigare redogjorda rättssociologiska perspektiv på politiseringen av hat, fungerar i detta avseende som stöd för de teoretiskt drivna tolkningarna av ’verkligheten’ som understödjer analysen av diskursiva konstruktioner (jmf. Wahlgren 2014: 82). Vidare kan denna begränsning förstås som en premiss för diskursperspektivet: verkligheten, som objekt, är föränderlig, kontingent, och oåtkomlig. Vad som utmanar ramverkets begränsningar är studerandet av den diskursiva föränderligheten på offentlig nivå, samt hur, när, och vilka diskurser som söker tillskriva verkligheten en ’mening’. Det kunskapsområde som denna studie söker vidga berör föreställningar om och konstruktioner av antirasistisk kriminalpolitik. Genom ett diskursteoretiskt ramverk söker nästkommande analys följaktligen synliggöra hur de diskursiva artikulationerna konstruerar, inkluderar och exkluderar subjekt i denna politik. I och med att detta inte nödvändigtvis sker ’explicit’ är detta åtagande högst beroende av studiens teoretiska utgångspunkter, materialläsningen, tillika tidigare forskning. Analysen och kunskapsproduktionen därhän söker vidare nyttja denna reflexiva medvetenhet i studerandet av problem- konstruktioner, (dis)kontinuiteter, och hur ’politikens verklighet’ blir ’politisk verklighet’.

Analys Studiens analys är indelad i två kapitel: hatets offerskap och hatets förövarskap. Analysens två teman, representerade i varsitt kapitel, utgörs av en tidsmässig uppdelning och kronologi. Respektive uppdelning implicerar inte nödvändigtvis en

19 särskild period, utan underbyggs av en ambition att tydliggöra (dis)kontinuiteter och problemkonstruktioner i materialet, samt att visa på hur offer- och förövarskapet förhandlas fram, förändras, och stabiliseras. I det inledande analyskapitlet ämnar studien närmare synliggöra hatofferskapets görande och diskursiva konstruktion. Utsagorna uttrycker dock inte endast potentiella offer som objekt värda att ’skydda’, utan parallellt framkommer inte sällan även en vilja att skydda samhället, nationen, och demokratin. I detta ’skyddande’ inrymmer även diskursiva positioneringar av ’förövare’, vilka ’vi’ ska skyddas mot, vilket det andra analyskapitlet närmare studerar.

Hatets offerskap och viljan att skydda Som tidigare angivits tar analysen färd från 1993 års proposition Åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet (Prop. 1993/94), som av senare publicerad forskning (Granström et al. 2016; Tiby 2005, 2011) och utredning (Prop. 2001/02) ses som ’startskottet’ för dagens hatbrottslagstiftning. Propositionen, framlagd av den dåvarande borgerliga regeringen, föreslår införandet av den särskilda straffskärpningsprincipen (Brottsbalken 29:2:7) som innebär en försvårande omständighet om ett brott mot person begåtts till följd av dennes ras, hudfärg, etniska ursprung, eller annan liknande omständighet (Prop. 1993/94: 22). Utredningen, vars delbetänkande låg till grund för regeringens proposition, föreslår även att en ny straffbestämmelse avseende organiserad rasism ska införas i brottsbalken. Regeringen gör emellertid bedömningen att utredningens förslag inte torde få avsedd effekt, liksom att detta kan skada rättssäkerheten (SOU 2000: 311). Vad som dock anses kunna ’ge effekt’ är skyddandet, via en uppdaterad straffskärpningslagstiftning, av den ’nysvenska’ befolkningen, vilka i sin tur hotas av en framväxande främlingsfientlighet. Propositionen betonar i denna anda vikten av att upprätthålla ett land med jämlik befolkning, fritt från rasism:

Regeringen anser att Sverige skall vara ett land där människor från skilda kulturer och med skilda livsåskådningar skall kunna leva sida vid sida i god samverkan. Alla tendenser till främlingsfientlighet och rasism skall bekämpas (Prop. 1993/94: 34).

Godtar vi rasistiskt våld eller diskriminering av människor på etnisk grund, godtar vi ett beteende som i förlängningen hotar hela det demokratiska samhället. Vi kan alla i något sammanhang pekas ut som "annorlunda" och bli intoleransens offer (Prop. 1993/94: 15).

20 Ur ett hänseende blir hatets offer inte en enskild individ, utan hela samhället i stort, varpå ’demokratin’ blir ett betydelsebärande tecken i diskursen om en skyddande, antirasistisk lagstiftning. Samtidigt existerar givetvis inte denna diskurs i ett vakuum, utan är högst relaterad till det omgivande samhällets politiska processer och idéer.

Bekämpandet av rasism, skyddandet av hatpropagandans offer 1990-talets början kännetecknas av en realpolitisk oro för fascistiska rörelsers frammarsch (Brå 2002: 14), samtidigt som perioden utgörs av en individualistisk tidsanda till följd av 1970- och 80-talets neoliberala samhällsrekonstruktion (von Hofer 2011: 191-192; Meyer 2014: 115). Hatbrottslagstiftningen, vilken den senare kommit att betecknas som, blir vidare en del av en demokratisering, liksom fortsatt politiskt aktuell efter propositionens ikraftträdande 1994. Säkerhetspolisen påbörjar samma år att kartlägga brott med rasistiska motiv (Säkerhetspolisen 1997) och i riksdagen realiseras hotet för den växande extremhögern via debatter om vilka kriminalpolitiska verktyg som kan utvecklas för dess bekämpande. Även om flertalet ledamöter betonar vikten av att skydda yttrandefriheten, finns en övertygande majoritet som understryker värdet av att skydda befolkningen, som en folkpartistisk ledamot uttrycker det: ”Men den lagstiftning vi har innebär ju också att det finns möjlighet att ingripa mot hets mot folkgrupp. Det ingår i de bestämmelser vi har om yttrandefrihet. Lagen skall skydda dem som är hatpropagandans offer, inte dem som ropar på judeslakt” (Prot. 1995/96a: 3). Hatbrottslagrummet ’Hets mot folkgrupp’ blir i detta hänseende intressant med betoning på beteckningen ’folkgrupp’. Vilka subjekt ingår, och vilka värden premieras, i folkgruppsterminologin? Postkolonial forskning har visat hur ’etnisk tillhörighet’ och ’kultur’ kommit att ersätta rasbeteckningar, parallellt med framväxten av det färgblinda, och således antirasistiska, om inte rasistfria, samhället, i vilket rasmässiga skillnader förkastats (se de los Reyes et al. 2003; Hübinette & Lundström 2014). Vad som icke desto mindre kännetecknar kontemporär (post)kolonial ordning är inkluderandet av den Andra, ett inkluderande som enligt de los Reyes et al. (2003: 19) kännetecknas av assimilering till en allomfattande Svensk identitet, vilken i sin tur fungerar exkluderande i och med de ’outtalade’ värden som medföljer idén om vad som är (o)svenskt. 1997 publiceras SOU:n Steg mot minoritetspolitik – en utredning som undersöker dels Sveriges möjligheter att ratificera ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter (SOU 1997: 43), och dels hur redan etablerade lagar kan

21 användas för att vidare skydda den inhemska minoritetsbefolkningen. Lagen om hets mot folkgrupp blir i utredningen en ’naturlig’ del av denna överblick, varpå dess potential även bekräftas. Utredningen uttrycker en oro för den nationella minoritetsbefolkningens situation i Sverige, som inte endast är av socioekonomisk art, utan främst utgörs av ett hot från främlingsfientligt håll. Bland annat konstateras att sättet genom vilket invandrare i Sverige sökt beskyddas genom tryckfrihets- förordningen är ett framstående exempel på hur skyddandet av minoritetsbefolkningen politiskt kan artikuleras, om än de nationella minoriteterna redan inkluderas som folkgrupp i lagstiftningen (ibid: 60). Invandrare och de nationella minoriteterna likställs även genom ett narrativ om bevarandet av deras essens i termer av kultur och identitet:

Det tydligaste sättet att markera de nationella minoriteternas kultur och identitet som en del av Sveriges historia och det mångkulturella samhället av i dag är enligt vår uppfattning att på liknade sätt som tidigare skett gentemot invandrare, lägga grunden för en övergripande minoritetspolitik med syfte att stödja de nationella minoriteternas vilja att bevara och utveckla sin kultur och identitet (SOU 1997: 76- 77)

Citatet synliggör en ambition att inkludera minoriteter, vare sig de är invandrade eller nationella, samtidigt som inkluderandet inte ska undanröja deras ”kultur och identitet” (ibid.). Detta kan även tolkas som ett synliggörande av ’den egna’ kulturen, ’vår’ essens, som föreställs som öppen och tillgänglig för alla, oavsett bakgrund. Utredningens strävan åt att bevara ”det mångkulturella samhället” lutar sig vidare mot hatbrottslagstiftningens lagrum, och således lagen om ’hets mot folkgrupp’ (ibid.). Det offentliga utredningsväsendets behov av att undersöka, utreda och bemöta det rasistiska våldet är tydligt under 1990-talet. I anslutning till Steg mot minoritetspolitik publicerar även inrikesdepartementet rapporten Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds. 1998a). Trots att rapporten skiljer sig från 1997 års utredning i dess fokus på det individuella våldet, påminner offerkonstruktionen ändock om folkgruppstematiken genom att personer anses drabbas till följd av vad ”han eller hon representerar” (ibid: 104), samtidigt som det rasistiska våldet beskrivs som fientliga handlingar riktade mot personer på grund av deras ’etniska ursprung’ (ibid: 16). Det finns dock ingen atypisk fysisk karaktär för våldet, menar rapporten, utan kan även bestå av trakasserier, men vilka icke desto mindre har samma psykologiska effekt på offren som allvarlig våldsbrottslighet har. Rapporten innehåller vidare en rad förslag,

22 från bekämpandet av rasism i skolor, till administrerandet av anmälningar i myndigheter och genom rättsväsendet. Beträffande hatbrottsofferskapet föreslår även rapporten ”att den politiska nivån […] verkar för lika rättigheter för alla i samhället, oavsett etnisk bakgrund”, samt att ”den klart uttrycker sitt avståndstagande när det gäller rasistisk och främlingsfientlig brottslighet och trakasserier av rasistiska […] inslag” (ibid: 22). Vidare föreslås utformandet av en handlingsplan för att fånga ett enhetligt förhållningssätt gentemot rasistisk brottslighet:

[En] handlingsplan bör utformas för att främja ett brett och enhetligt förhållningssätt gentemot rasism och främlingsfientlig brottslighet […] En sådan plan bör även omfatta det så kallade motvåldet, liksom våld mellan etniska grupper. Våld mot personer på grund av deras svenska ursprung bör också inkluderas (Ds. 1998a: 22).

Dessa förslag synliggör både vilka som hatas, och vilka som hatar. Lagstiftningen ska vidare vara ’lika för alla’ och således icke-hierarkiserande. Med andra ord ska alla medborgare, oavsett etnisk bakgrund, vara skyddade. Det är följaktligen inte nödvändigtvis icke-vita personer som konstrueras som offer: även det ’svenska ursprunget’ kan drabbas av hat. Den hat- och rasmotiverade brottslighetens offerskap blir, ur ett hänseende, allomfattande. Denna förståelse för rasismen som icke-hierarkisk kan även ses i ljuset av 1993 års proposition. Den allomfattande utsatthetsrisken visar således på en kontinuitet i den dominerande hatbrottsdiskursens konstruktion av offerskap. Vilka värden inkluderas då i beteckningen ’etnicitet’ och ’etnisk svensk’, i relation till folkgruppsterminologin ovan, när ’samtliga etniciteter’ inbegrips i offerskapet? Rapporten förtydligar frågan, och möjligtvis svaret, med följande:

I stor utsträckning är det ungdomar som både är offer och förövare av rasistiskt och främlingsfientligt relaterat våld. Det är emellertid inte heller bara invandrare och personer med annan etnisk bakgrund än den svenska som drabbas av våld som är etniskt relaterat. Det kan förekomma att svenskar utsätts för etniskt relaterat våld från grupper eller individer med annan etnisk bakgrund. Likaså kan det förekomma etniskt relaterat våld mellan invandrare av olika etniskt ursprung (Ds. 1998a: 34).

Citatet synliggör inte endast det potentiella offerskapet som den hatmotiverade brottsligheten skapar, utan manifesterar även den ’rasism’ som är ämnad att bekämpas. Denna ’rasism’ ter sig inte vara hierarkiserande, utan snarare inkluderande: hatet och främlingsfientligheten som kan drabba ’vita’ begreppsliggörs i samma ramverk som ’det

23 övriga’. Detta innebär, med andra ord, att den vilja till straffande politik som ämnar fungera allmänpreventivt mot hatmotiverad brottslighet fångar, i sin utformning, samtliga tillgängliga identiteter. Rasismen definieras således inte som den maktordning i vilken ’vithet’ privilegieras. När den rasistiska brottsligheten följaktligen framställs som ’problem’, konstrueras samtidigt ’det problematiska’ som brott begångna med förövarens utgångspunkt att offret ’representerar’ etnicitet. Vad som då förmodas vara allmänpreventivt är inte motivationen till våldsbrottslighet per se, utan att motivationen ska gro ur offrets kropp. Vad som vidare formuleras som ’problem’ är således inte rasism eller, för den delen, rasistisk brottslighet, utan snarare själva erkännandet av människor som varande i rasmässiga kategorier; det vill säga: själva processen av att rasifieras genom redan förbjudna handlingar. I detta hänseende synliggör även diskursen det kriminalpolitiska målets kontraproduktivitet i och med att diskursen stöds av redan föregivettagna, artikulerade och etablerade, rasiala kategorier. Eftersom det inte är ’rasism som strukturellt fenomen’ som bekämpas, blir offerskapets således inte en fråga om utsatthet eller marginalisering. I den kriminalpolitiska kontexten synliggör inrikesdepartementets rapport en dominerande konflikt, som även genomsyrar tidigare och senare förarbeten. Vad antirasismen vill, manifesterat i rapporten, och vad lagstiftningen gör, materialiserat i straffskärpningar, är på ett vis motstridigt i benämningen att den inte endast skyddar särskilt utsatta grupper, utan genom skärpandet av straff vid hatmotiv skyddar samtliga potentiella offer som kan inramas i en redan etablerad kategori till följd av sin rasrepresentation. Genom hatbrottslagstiftningen möjliggörs samtidigt ett bredare handlingsutrymme för rättsväsendet att straffa och vidare materialisera bekämpandets handlingskraft.

Offerskapets horisont Hatbrottsofferskapets utvidgande horisont kan, ur ett hänseende, beroende på aspekt av ’hatbrott’, synliggöras redan under 1940-talet och tryckfrihetsförordningens antagande, i vilken rasistiska yttringar kriminaliserades (Illman 2005: 112). Under, och från, 1990- talet har detta utvidgande tagit fart med inkluderandet av ’nya’ kategorier genom straffskärpningsprincipen. 2002 lägger regeringen fram propositionen Hets mot folkgrupp (Prop. 2001/02), med syftet att vidare skydda den icke-heterosexuella befolkningen. Propositionen föreslår grundlagsändring i tryckfrihetsförordningen, i vilken ’sexuell läggning’ hädanefter bör adderas, tillsammans med ”missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

24 nationellt eller etniskt ursprung [eller] trosbekännelse” (Ibid: 5). Om än ändringen i tryckfrihetsförordningen trädde i kraft 1 januari 2003 skapas dock ingen konsensus i riksdagen. Samtidigt som propositionen (2001/02) vidgar skyddandet till andra ’maktordningar’ och utsatthetspositioner bortom ras, synliggörs i de politiska utsagorna hur utvidgandet utgör ett hot mot yttrandefriheten.

Men det är en subjektiv bedömning vad som är kränkande. Det skiftar med samhällets utveckling och åsiktsbildning ute bland människor, de vi företräder. Lagen är till för att skydda alla individer. […] Vi har ändå en religionsfrihet och en yttrandefrihet som jag tycker är viktig att värna. Varje nytt tillskott till hetslagstiftningen blir ytterligare en inskränkning och ytterligare en osäkerhet när man ska diskutera så svåra frågor som livsåskådningsfrågor (Prot. 2002/03: 40, 42)

Genom att förmedla vithetsnormens förtryckande praktiker som ett icke-problem, menar Ahmed (2012: 145), normaliseras inte endast tillståndet. Det bidrar även till dess reproduktion, och likaså blir anmälandet av rasmotiverad brottslighet det ’verkliga’ problemet: en obekvämlighet, som närmast likställs som en anmälning mot yttrandefriheten och därmed demokratin. Om vi tidigare kunnat se ’demokratin’ som ett betydelsebärande tecken i de offentliga utsagorna, synliggörs här även hur beteckningen övertas av, och ges betydelse i, motstridiga diskurser. Denna konflikt, om hatbrotts- och hetslagstiftningens inskränkande på, och hot mot, yttrandefriheten är central i hatbrottsforskningen. Jacobs och Potter (1998) har bland annat argumenterat för att lagstiftningen inte endast inskränker människors ’tankeutrymme’ (ibid: 8), den skapar även en offerhierarki och bidrar till samhällets ”balkanization, [rather than] its unification” (ibid: 131). Även propositionen för inkluderandet av ’sexuell läggning’ visar på en medvetenhet till denna horisont:

Ändringen är således inte avsedd att hindra en fri och saklig debatt om exempelvis homosexualitet som företeelse. För straffbarhet bör i stället krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion (Prop. 2001/02: 60).

Det ska, därmed, finnas utrymme för debatt och övertalning ska genom detta, till synes ’neutrala’ meningsutbyte, fungera bättre än lagstiftning och straff. I den neoklassicistiska viktimologin är även denna dualism en central komponent. Mendelsohn (1982) har bland annat särskilt ’det ofrivilliga’ brottsoffret från ’det

25 latenta’. Den tidigare kan få upprättelse för sin kränkning, men endast genom att legitimera sig som ett icke-latent brottsoffer (ibid: 62). Denna legitimeringsstrategi påminner även om den liberala marknadens logik, i vilken rättigheter erbjuds till de som förtjänar det (se Tesfahuney 2005: 221-222). Att ’övertala’ bygger på övertygelsen att politiska subjekt kan ’erhålla talet’ på lika, neutrala, villkor och sedermera genom ’att få rätt’ kliva (över) i den politiska hierarkin. Denna potentiella, och inommänskliga, förmåga har även en tradition inom liberalismens idélära, vilken Rawls (1971: 553) artikulerat: ”[t]hose who express resentment must be prepared to show why certain institutions are unjust or how others have injured them”. Möjligtvis är det just detta som vissa kritiker till neoliberalismen söker belysa i hur marginaliserade samhällsgrupper inte bara erkänns i den, men icke desto minde upprätthålls genom den (se Roberts & Mahtani 2010: 250); neoliberalismen reproducerar ”a sense that existing social hierarchies neutrally express the relative values of various populations to society” (Johnson 2016: 16). Möjligheten till ”fri och saklig debatt” kan ur detta hänseende förstås som i relation till idén om rasmaktsordningar som icke-hierarkiska. Samtidigt vittnar även ambitionen att ”[l]agen är till för att skydda alla individer” (Prot. 2002/03: 40) om idén att ingen form av offerskap i relation till vad subjektet ’representerar’ privilegieras. Likt 1993 års proposition kan vi ’alla’ ”bli intoleransens offer” (Prop. 1993/94: 15).

Mångfald och offerskap I läsningen och systematiserandet av materialet kan en ’ny’ trend i hatbrottsdiskursen utläsas – en trend i vilken ’struktur’ och ’strukturell rasism’ blir till nodalpunkter vilka fixerar hatbrottsdiskursen. I utredningen Främlingsfienden inom oss (SOU 2012) framkommer en diskurs om rasismen som ’systematisk’, institutionell och vardaglig. Utredningen blir närmast den första av sitt slag, med syftet att utreda hatbrott, att begreppsliggöra rasism som ett alldagligt fenomen. Vardagsrasismen återspeglas inte i statistiken, menar utredningen: ”på offentliga platser och institutioner utsätts dagligen ungdomar med mörk hudfärg […] för sådan [vardagsrasism]” (ibid: 147). Vidare konstateras det att främlingsfientligheten är synnerligen svårmätbar och att anmälningsbenägenheten för hatmotiverad brottslighet är låg, samt att det därtill, av dessa brott, ”bara [är] en bråkdel som hos polisen registreras som hatbrott” (ibid: 137). Att förändra polisens administrativa rutiner, dock, ”skulle leda till en kraftig uppgång i brottsstatistiken” (ibid: 125). De förslag som åberopas av utredningen påminner till stor

26 del om de förslag som dominerat det offentliga utredningsväsendet under de senare decennierna, det vill säga att rättsväsendet ska ta hatbrotten ’på allvar’, samt att regeringen ”ger i uppdrag till berörda myndigheter i rättsväsendet att vidta åtgärder som säkerställer att hatbrott kan följas genom rättsprocessen och att det därmed kan tas fram statistik av högre kvalitet” (ibid: 357). Vad som blir tydligt i denna diskurs om ’skyddandets metodik’, det vill säga hur idén om det våldsfria samhället, fritt från främlingsfientlighet, ska realiseras, är hur denna ’politik’ inte sällan blir till ’administration’ genom myndigheter, vilka i sin tur förväntas utöka kunskapen med hjälp av kartläggningar och risk- och konsekvens- analyser (jmf. Feeley & Simon 1992). Kontinuerligt, dessutom, ter sig de analyserade utsagorna under 1990- och 2000-talet kombinera en vilja av att skydda utsatta grupper i samhället genom förslag om individuella rättigheter och administrativt arbete, samtidigt som ’alarmistiska utvecklingar’ av det hatmotiverade våldet står till grund för den skyddande viljan. Denna tendens inom svensk jämlikhetspolitik har Tollin (2011) beskrivit som ”[f]örlusten av en revolutionär horisont”, vilket innebär att politiken i stor utsträckning ”ägnas åt att inkludera eller representera [och] få förtrycket erkänt inom ramen för det befintliga samhället” men att inte ”vara delaktig i utformningen av ett omstörtande alternativ” (ibid: 168). Med andra ord finns det en tendens att hatbrottsdiskursen inkluderar fler identiteter, men icke desto mindre misslyckas med att erkänna samhällets brister som inneboende. I symbios med detta synliggörs även ett görande av en antagonistisk Andra, i form av de främlingsfientliga, vilka tycks hota samhällets utopiska horisont om våldsfrihet. Samtidigt synliggörs även tendenser till att offret framställs som varande i en konstant riskzon för att drabbas; en alarmism och offerkonstruktion som även myndigheter inte sällan nyttjar (se Lernestedt 2011). Den tidigare hatbrottsforskningen beskrev inte sällan just fenomenet som en slags ”stranger danger”, det vill säga att den hatmotiverade gärningspersonen utgjordes av en okänd person som oprovocerat och hastigt begick våldshandlingen (se Lawrence 1999: 39; Perry 2001: 29). Denna offer-/ och gärningspersonsrelation har även empiriskt framhållits av en rad undersökningar (se Bowling 1999; Clancy et al. 2001). Emellertid har denna bild även problematiserats ur flera hänseenden, bland annat för att just anmälningar av (hat)brott är ytterst beroende av offrets relation till gärningspersonen och att vi följaktligen på grund av mörkertalet inte kan uttala oss om relationsstrukturerna (Granström et al. 2016: 81ff; Mason 2005: 839), vilket i sin tur kan bero på att hatbrottshändelser normaliserats, blivit ’vardag’, för de som oftast drabbas

27 (Young 2013: 323). Det har även diskuterats hur den politiska diskursen om ’stranger danger’ påverkat den kriminalpolitiska åtgärdsstrategi som utformats: ”[the] emphasis on ’stranger danger’ […] has contributed to the expansion of the prison industrial complex, as media and politicians have exaggerated the frequency of stranger-based attacks, implying that harsher laws are needed” (Meyer 2014: 122). Det finns av materialet att döma, emellertid, vissa förskjutningar inom offerdiskursen. Detta gäller i synnerhet vilka subjekt som ska skyddas, vilka som är legitima offer i olika perioder, och, inte minst, hur utsattheten begripliggörs i olika kontexter. Vidare ter sig även den hatmotiverade brottslighetens ’problematik’ inneha en intim länk med den nationella spegelbild som förmedlas i den offentliga diskursen. Nationen och demokratin, och jämlikheten däri, förblir konstanta pelare mot vilka den antirasistiska lagstiftningen hjälper oss sträva. I samband med dessa strävanden skapas även bilder av hur samhället ser på sig självt och dess medborgare, varpå vissa Andra ses som berikande, och andra ses som hot. Denna strävan efter att bevara ”det demokratiska samhället” (Prop. 1993/94: 15), ”det mångkulturella samhället” (SOU 1997), och, inte minst, Sverige som ett ”föregångsland” (Skr. 2007: 5) sker parallellt med inkluderandet av personer i särskilt behov av skydd. 2012 utvidgas offerskapets horisont till att även inkludera transfobiska hatbrott, vilket en motion uttrycker som en nödvändighet i relation till samhället: ”[…] ett samhälle där människors sexuella läggning eller upplevda könstillhörighet inte ska anses vara en belastning”, utan i synnerhet ”något som berikar samhällets mångfald” (Motion 2011/12b: 1). Denna strävan, att ’de Andras’ upplevelse räknas som ’vår’, att inkludering i lagstiftning föreställs som kriterium för delaktighet i nationsbygget, och att ’de Andra’ berikar en nationell mångfald, kan ses som en kontinuitet i hur offentliga utsagor konstruerat offerskapet. Även om utsattheten beskrivs som vardaglig, föreställs den inte som symptom av hur samhällets struktur och normer (med)skapar marginalisering och marginaliserade gruppers utsatthet, utanförskap och ’avvikelse’. Genom att inbegripa minoriteter i juridiska sammanhang förväntas denna marginalisering motverkas, samtidigt som samhällets inkluderande narrativ utvidgas. Denna process kräver dock en motsida, något utanför samhället, som hotar detta bevarande.

Hatets förövare och de(t) som ska bekämpas I detta kapitel förskjuts sökarljuset till analys av förövarkonstruktioner. Även om idéer om offerskapet synliggörs i dessa konstruktioner, är analyskapitlets huvudsakliga

28 intresse förståelsen för vilka subjekt som framställs som förövare och ’orsaker’ till hatmotiverad brottslighet, vad och vilka som ska bekämpas, samt med vilka medel. Vidare intresserar sig analysen för hur dessa konstruktioner ter sig över tid, liksom vilka antaganden och idéer som dessa framställningar bygger på. En genomgående tendens i flertalet utredningar har varit att begripliggöra ’främlingsfientlighetens natur’: att söka förstå varför invånare begår hat- och diskrimineringsbrott. Både den borgerliga propositionen från 1993 (Prop. 1993/94), liksom inrikesdepartementets rapport från 1998 (Ds. 1998a) betonar att hatets mekanismer är, på ett vis, ofrånkomliga. Medan den tidigare betonar att ”osäkerhet[en] inför det nya och främmande är en naturlig reaktion” (Prop. 1993/94: 15; min kursivering), menar den senare att ”distinktion[er] mellan ’vi’ och ’dom’ tycks tillhöra det mänskliga psyket” (Ds. 1998a: 104). Utredningarna ansluter sig således till en förståelse av ’andrefiering’ som oundviklig, samtidigt som de kroppar vilka leder processen av att ’andrefiera’ framställs som kontingenta, eller som beroende av ”lokala normer” (ibid.). Möjligtvis är det utifrån denna idé som 1993 års proposition varnade för att alla ”i något sammanhang [kan] pekas ut som ’annorlunda’ och bli intoleransens offer” (Prop. 1993/94: 15). Om än fientligheten inför ’det främmande’ naturaliserats i flertalet utredningar, finns icke desto minde tydliga markörer om både vad och vilka som ska bekämpas, samt, och i synnerhet, med vilka verktyg.

Rasismen som avvikelse 1993 års proposition noterar inledningsvis att det inte är ’rasistiska organisationer’ som ska förbjudas, och inte heller de som ’sysslar’ med ”brott med rasistiska inslag” (Prop. 1993/94: 23). Snarare är det rasismens synliggjorda existens vid sidan av andra, redan kriminaliserade, handlingar. Propositionen uttrycker en vilja att ”alla tendenser till främlingsfientlighet och rasism skall bekämpas” (ibid: 34), men skapar ändå horisonter för hur djupt ’det straffrättsliga’ kan nå i ’lagstiftandet mot rasism’.

Utredningen [för åtgärder mot etnisk diskriminering] föreslår att straffskärpnings- grunden skall avse inte bara motivet för brottet utan att den skall omfatta också brott med rasistiska inslag. Regeringen ställer sig tveksam till denna lösning. Det finns en uppenbar risk att bestämmelsen, om varje inslag av ovan berört slag skall utpekas som en direkt straffvärdehöjande faktor, blir alltför allmänt hållen och tappar i precision. Det bör därvid påpekas att mer allvarliga inslag av rasism och liknande kränkningar i ett handlande i sig ofta utgör ett särskilt brott, exempelvis hets mot folkgrupp eller förolämpning (Prop. 1993/94: 23).

29

Propositionen är genomgående tydlig med intentionen att inte förbjuda rasismen per se, samtidigt som dess definition av rasism uteblir. Samtidigt hänvisar den till lagrum vilka redan reglerar ’otillåten rasism’, däribland tryckfrihetsförordningen. Att förbjuda rasism, som sådan, kan istället te sig odemokratiskt, och i själva verket närmast onödigt: ”I Sverige råder en i det närmaste total enighet om att rasism är oacceptabelt och oförenligt med de värderingar och normer som råder i samhället och att rasistisk verksamhet bör bekämpas med kraft” (Prop. 1993/94: 24). Således pekar propositionen dels på samhällets intolerans mot intolerans, och dels nödvändigheten att bemöta tendenser till rasism straffrättsligt. Rasismen i denna bemärkelse föreställs som icke- existerande, eller möjligtvis som enhetligt oacceptabel och att den därmed inte inryms i samhället: antirasismen blir till konsensus. Samtidigt vill propositionen ”värna om viktiga demokratiska rättigheter som t.ex. friheten att bilda föreningar för fritt utbyte av åsikter. […] En möjlighet kan därför vara”, fortsätter propositionen, ”att kriminalisera bildande av, deltagande i och stöd till sådana rasistiska organisationer som strävar efter att med våldsamma metoder förverkliga sina rasistiska syften” (ibid.). Vad som framkommer är följaktligen en vilja att inte genom lagstiftning kriminalisera det som benämns som just ’rasism’, utan att genom straffskärpning vid redan kriminaliserade handlingar, men som görs i symbios med rasistiskt yttrande eller tydliga rasistiska motiv, som att exempelvis ”bränna en moské” (sid 23), synliggöra samhällets ogillande av den rasistiska verksamheten. Vad propositionen, i förhållande till det som den ämnar lagstifta mot, framhåller är inte en i samhället genomsyrande etnisk och rasmässig ojämlikhet. Det är, ur ett perspektiv, inte nödvändigtvis ’rasismen’ som propositionen ’vill åt’, utan den synliggjorda rasismen, det vill säga: den som redan utsatta personer, på grund av rasistiska strukturer, erfar, och som vidare kan markeras emot genom straff. I dessa fall fungerar inte sällan användandet av ’extremfall’, som mordbrand, som verktyg i målandet av alarmistisk (hat)brottstrend, i vilket ’hela samhället’ blir till brottsoffer (Tham 2011). Offerskapet blir vidare inte konstant, utan situationellt: endast när personer som rasifieras som icke-vita blir offer genom brottslig handling och samtidigt upplever att dess offerskap beror på dess rasifiering kan hatbrott utpekas. Ur ett hänseende blir rasifiering som process just som synligast i tesen om hatmotiverad brottslighet, då själva processen av att rasifieras i våldets ögonblick kriminaliseras. Med andra ord blir offerskapets rasiala dimension det som propositionen ämnar markera mot: att förhindra våldsmotivets rasmässiga dimension.

30 Om ovanstående visar på en, i lagstiftningen, initial vilja av att bekämpa ’rasism’, eller dess synliggörande i samband med andra redan brottsligt definierade handlingar, förekommer i propositionen även föreställningar om vilka som förmodas utföra dessa handlingar, liksom hur dessa ska bemötas:

De som attackerar eller hotar människor därför att de kommer från ett annat land eller en annan kultur skall veta att han eller hon därmed ställer sig vid sidan av de normer som gäller i Sverige och att det diskriminerande motivet betraktas som en försvårande omständighet när handlingen sedan skall bedömas i svensk domstol (Prop. 1993/94: 16).

Propositionen föreslår vidare olika åtgärder mot rasism, beroende på hur rasismen gestaltar sig. Det finns en ambition i propositionen att bestraffa ’hets’ och ’hat’ hårdare, och att hatmotiv vid brott mot person ska innebära skärpt straff. Emellertid finns även en genomsyrande vilja att närmast ’behandla’ förövarna, snarare än att ’straffa’ dem. Likt de övertalningsstrategier som i föregående kapitel redogjordes för, syns spår av dessa redan i 1993 års proposition. Det finns en ambition att framställa ’rasism’ som en ’uppsättning åsikter’ vilka ska bemötas med ordet: ”det främsta vapnet i kampen mot rasism”, skriver propositionen, ”är en öppen debatt. De åsikter och attityder som tar sig uttryck i rasism kan därigenom påverkas i grunden. Det är därför viktigt att värna om grundläggande demokratiska rättigheter, såsom det fria utbytet av åsikter […]” (Prop. 1993/94: 15). Detta vittnar om en vilja att tillåta ’rasistiska’ idéer att kanaliseras endast via institutionaliserade banor: antingen, å ena sidan, via en slags neutral och laglig debatt, eller, å andra sidan, via brottsbalkens lagrum för ’hets mot folkgrupp’, genom vilken enligt propositionen ”de allra flesta former av rasistisk verksamhet redan idag är kriminaliserade” (ibid.). Den förövarposition som framställs kan således te sig tudelad: dels som en potentiell förövare, som till följd av sin ideologiska och anti-demokratiska övertygelse begår ett brott; och dels som via organiserandet av sin övertygelse med likasinnade bedriver en rasistisk verksamhet, och därmed strider mot tryckfrihetsförordningen. Skulle hen emellertid argumentera för sin övertygelse via en etablerad form för meningsutbyte, sker ingen bestraffning eftersom ’det rasistiska’ sker inom en ’institutionaliserad kanal’ som garanterar straffrihet (jmf. Flyghed 2013: 303- 304). Därmed inte sagt att den framställda förövaren ’inkluderas’ i en diskurs om ett demokratiskt samhälle. I propositionen finns även en tydlig intention att positionera

31 den hatmotiverade förövaren som avvikande Andra, i jämförelse med den övriga befolkningen – en tendens att göra personen till utomsamhällelig. Detta sker dels via samhällshomogeniserande påståenden om dess vilande ”på en moralisk grundsyn” (Prop. 1993/94: 14), och dels genom markeringar att ”etnisk diskriminering har en klart moraliskt nedsättande innebörd” (ibid: 63). Inte endast blir hatbrottsförövaren följaktligen avvikande i termer av brottsbenägenhet, utan i grunden avvikande samhällets gemensamma moral, eftersom hen ”ställer sig vid sidan av de normer som gäller i Sverige” (ibid: 16).

Riskkonstruktioner och konsekvenser Att fördöma rasistiskt och främlingsfientligt våld blir ett ledmotiv i den antirasistiska kriminalpolitiken som formas under 1990-talet, in på 2000-talet. Då det i utsagorna finns tydliga markeringar om vilka som ämnas skyddas, finns likaså återkommande artikulationer om vilka som ska fördömas och bestraffas. Vid en interpellation i riksdagen i oktober 1995 diskuteras rasistiskt våld och regeringens strategi för att skydda utsatta medborgare. Dåvarande justitieminister Laila Freivalds inleder anförandet med att deklarera att ”det råder en i det närmaste total enighet om att rasism är oförenlig med de värderingar och normer som råder i samhället och att alla uttryck för rasism bör bekämpas med kraft” (Prot. 1995/96b: Anf. 1). Anförandet eftersträvar en konsensus och även från den borgerliga oppositionen framställs rasismen som en avvikelse som ska bemötas repressivt: ”De som begår våldsbrott mot andra på grund av deras hudfärg, hårfärg, språk eller vanor förtjänar inte annat än vårt gemensamma fördömande och bestraffning. Våldet står för barbariet och för det laglösa samhället” (ibid: Anf. 5). Dessa representationer av de våldsbenägna Andra, vilka utför det ’onda’ våldet, legitimerar vidare samhällets bemötande genom det ’goda’ våldet, det vill säga samhällets gemensamma bestraffande (se Listerborn et al. 2011: 18). Ett par år senare är det rasistiska våldet återigen ett periodvis återkommande tema i riksdagens interpellationer. Att marginaliserade grupper vidare fortsätter att utsättas för våld framställs, återigen, som ett resultat av en brist på lagstiftning; som en vänsterpartistisk riksdagsledamot uttrycker det: ”att dessa främst nynazistiska grupper över huvud taget tillåts begå sådana [hat]brott är helt och hållet vårt ansvar som lagstiftare” (Prot. 1998/99: 87). Den uteblivna lagstiftningen blir en signal om att våldet mot icke-vita (och homosexuella) är godtagbart; bristen på konsekvens från lagstiftarens sida föreställs upprätthålla hatmotiv.

32 Liksom ovan antas närvaron av rasistiska budskap och frånvaron av konsekvenser bli centrala även bland unga förövares risker att begå hatbrott. Lagstiftarens tolkning av riskkonstruktionerna inrymmer vidare olika idéer kring orsakssamband och åtgärder – och däribland främst åtgärder som representerar samhällets syn på avvikelserna. I utredningen Steg mot minoritetspolitik (SOU 1997) framhålls att ”genom att utdöma fängelsestraff även till yngre personer [har domstolen] visat att [de rasistiska] brottet är av allvarlig art” (ibid: 60). Även i inrikesdepartementets rapport Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds. 1998a) lyfts ungdomar fram som varande i särskild riskzon för mottagandet av ”rasistiska budskap”, vilket i sin tur, enligt rapporten, kan ”medföra en ökning av rasism och främlingsfientlighet, särskilt bland ungdomar, och därmed också av rasistisk och främlingsfientlig brottslighet” (ibid: 96). Inrikesdepartementet uttrycker även en oro för ”rasistiska tendenser” i skolan. Behovet av att åtgärda detta tycks frammanas av den nya ”mångkulturella skolan”, varpå närvaron av Andra elever kräver att ny kunskap förmedlas till nya lärare genom lärarutbildningen, och i synnerhet gällande ”kunskaper om demokrati, mänskliga rättigheter, nazism [och] rasism” (ibid: 28). För att minska risken för rasistisk brottslighet bland unga rekommenderas lärare att inte endast lära sig om, utan även undervisa i, rasism och demokrati. För att förhindra de ’nyas’ utsatthet, tycks mångfalden skapa ett behov av kunskaper om rasism; med nya potentiella objekt, skapas nya motivationer. Motivet tycks således gro ur den Andras närvaro, samtidigt som detta motiv framställs som tidigare icke-existerande och osynliggjord. Medan det ’nya mångkulturella’ framställs som resurs, framställs den även som ett problem i bemärkelsen att den skapar, eller förstärker, en tidigare obemärkt rasism bland den unga generationen.

Vardagshat, extremism, och nya motiv Nazister, rasister, och högerextremister fortsätter även efter millennieskiftet att förkroppsliga den primära antagonisten i görandet av det antirasistiska nationsbygget. I februari 2001 publicerar regeringen skrivelsen En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering (Skr. 2000/01). Rapporten är i viss mån ’säregen’ i sitt innehåll, i jämförelse med tidigare förarbeten, i dess begreppsliggörande av rasism, vilken den betecknar som ”vardagsdiskriminering” (ibid: 6) och ”diskriminerande mekanismer” (ibid: 9). Det blir vidare i skrivelsen tydligt att det inte endast är genom kriminalpolitik som den rasistiska brottsligheten minskar,

33 utan genom vidare omfördelning av resurser och kapital. Enligt skrivelsen är just social exkludering och alienation en grogrund för rasistiska grupperingar, vilka, enligt skrivelsen ”inte sällan [växer] på orten som drabbas hårt av strukturomvandling och arbetslöshet” (ibid: 24). Skrivelsen synliggör en förståelse av hatbrott som knutet till socioekonomiska strukturer, vilket tidigare förarbeten exkluderat. En kontinuitet i skrivelsen, dock, är konstruktionen av den ’ideala’ hatmotiverade förövaren, som tillhörande den svenska högerextremismen, med syftet att ”rädda den vita rasen” (ibid: 18). Denna tendens i skrivelsen, liksom i tidigare och senare utredningar och utsagor, att framställa ’hatbrott’ som en ’vardagsdiskriminering’, eller i senare utredningar ’vardagsrasism’ (SOU 2012), samtidigt som hatbrottsförövaren målas upp ’extrem’, vittnar om en paradox: positionerandet av ’den onde’ som extrem och som ’utanför’ riskerar underminera ’hatets banalitet’, vilket diskursen om ’vardagsdiskriminering’ samtidigt betonar. Skrivelsen bidrar till debatter i riksdagen om vilka insatser som krävs för att bekämpa ’den växande rasismen’. Under en riksdagsinterpellation om höjda straff vid sexualbrott och köp av sexuella tjänster förs samtalet in på temat ’hatbrott’. I citatet nedan synliggörs en slags förundring över hatbrottens kontinuitet, samtidigt som kontinuiteten av att vilja, ’för en gångs skull’, ta hatbrotten ’på allvar’ framträder.

Det är oerhört viktigt att vi flyttar fram positionerna när det gäller de [hat]brotten, att vi tydligt markerar med vilken stränghet staten ser på brotten. Hatbrotten bärs ofta fram av en perverterad politisk syn, där människor inte alls har något värde om de har en homosexuell läggning eller en annan hudfärg. Liksom när det gäller sexualbrott tror jag att en tydligare markering från statens sida mot dessa brott kan ha en förebyggande effekt […] (Prot. 2000/01: 53).

Medan ’demokrati’ görs till ledordet i den dominerande hatbrottsdiskursens vilja att ’skydda’, vilket föregående kapitel redogjorde för, blir här ’allvarsamhet’, ’kraftfulla åtgärder’ och ’tydliga markeringar’ betydelsebärande tecken i den utformade politiken mot hets och hat: en politik som utformas genom straff. Genom att ’staten’ visar stränghet förväntas ”den perverterade politiska synen” (ibid.) normaliseras och hatet förintas. Exkludering från samhället, genom frihetsberövande straff, blir med denna politik ett sätt att dels visa på handlingskraft och dels eliminera risken för hat (jmf. Feeley & Simon 1992: 449, 458). Detta görs även gällande i 2001 års proposition om ändrad formulering i tryckfrihetsförordningen. Som tidigare redovisat lyfte regeringen

34 år 2001 upp frågan om tillägg i lagen om ’hets mot folkgrupp’ för att även inkludera sexuell läggning. Reformen torde, menar propositionen, även ur ”ett samhälls- ekonomiskt perspektiv […] kunna medverka till besparingar för staten i form av bl.a. minskad brottslighet” (Prop. 2001/02: 59). Den riskgrupp som vidare förväntas ’ta åt sig’ lagen ”hämtar näring ur den hat-, hot- och hetspropaganda mot homosexuella som grupp som bedrivs av flertalet nazistiska och i övrigt högerextremistiska grupperingar och nätverk i vårt land” (ibid.). Således framställs en inneboende, kriminalpolitisk idé om att minska den hatmotiverade brottsligheten genom förbjudandet av hetspropagandan. Denna propaganda, vidare, förmodas gro ur nazistiska och högerextremistiska grupperingar, vilka förkroppsligar det anti-demokratiska, och således det anti-Svenska, samtidigt som den riskerar skapa en ny generation unga, potentiella hatbrottsförövare. En ytterligare trend som kan utkristalliseras ur millennieskiftets antirasistiska kriminal- och jämlikhetspolitik är betonandet av segregation, integration och strukturella mönster. Den icke-vita befolkningen riskerar inte endast att utsättas för brott med hatmotiv, utan även för hedersmotiv. Den senare, emellertid, förkroppsligas av en ny form av förövare: en förövare som inte nödvändigtvis är ’rasist’, utan ’patriarkal’ och ’förtryckande’. I skrivelsen Integrationspolitik för 2000-talet (Skr. 2001/02) redogör den dåvarande socialdemokratiska regeringen för den integrationspolitik som utvecklats under 1990-talet, och som vidare ska påbyggas under 2000-talet. Hatbrottsligheten redogörs för att ha ökat, samtidigt som den beskrivs som den ”brottslighet med koppling till vit makt-världen” (ibid: 101). I relation till just ’integration’ kopplat till kriminalpolitik redogör skrivelsen även för vilka medel som avsatts för att skydda utsatta barn i patriarkala familjer, varpå integrationspolitiken beskrivs som ”en nyckel i arbetet med att motverka förekomsten av denna typ av förtyck i Sverige (ibid: 109). De patriarkala familjerna blir ledord i bekämpandet av det ’hedersrelaterade våldet’ och i skyddandet av de som vill ”leva ett liv som liknar andra unga kvinnors och som går emot familjens värderingar” (ibid.). Om hatbrottens förövare i tidigare utsagor konstruerats som Andra svenskar, förkroppsligade i formen av ’rasister’ och ’högerextremister’, konstrueras hedersvåldets förövare som Andra icke-svenskar. Efter 1990-talet kan en ’ny’, eller ’förskjuten’, jämlikhetsdiskurs utkristalliseras – en diskurs som icke desto mindre flätas in i talet om hatmotiverad brottslighet. Enligt Hübinette och Lundström (2014: 432), utgörs perioden av en jämlikhetspolitik som inte endast

35 tycks hotas av extremhögern, likt tidigare epoker, utan nu även av en icke-vit Andra. I denna studies materialläsning framkommer en symbiotisk vilja av att bekämpa strukturella ojämlikheter, samtidigt som nya former av ’hat’ och ’förtryck’ görs synliga i de offentliga utsagorna. I termer av hatbrott är det fortfarande, visserligen, ett fokus på förövarens ’motiv’ och det som ’offret representerar’. Emellertid ersätts här hatbegreppet med hedersbegreppet. Hedersmotiv och hatmotiv särskiljs, i synnerhet, genom förövarens intentioner: att försvara sin heder, vilket förkroppsligas av icke-vita Andra, kontra att hata sin näste, vilket ’görs’ av en extrem höger. Även den efterföljande alliansregeringen redogjorde för sin syn på bekämpandet av hedersvåld – ett hedersvåld som ”kan ta sig olika uttryck beroende på kulturella föreställningar”, men som icke desto mindre ”inte [är] kopplat till någon specifik kultur” (Skr. 2007/08: 13). I motionen Nationell handlingsplan mot hedersrelaterat våld (Motion 2006/07) föreslås en rad åtgärder för att förhindra det hedersrelaterade våldet, däribland krav på ”hälsointyg vid besök i hemländer (ibid: 1). För att vidare förebygga brottsligheten krävs, likt tidigare, utbildning och administration:

Det är […] viktigt att understryka betydelsen av kunskapsspridning om hedersproblematiken som en del i det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld. Utbildning rörande andra kulturer och hedersproblematiken bör prioriteras och ges till myndighetspersoner, skolpersonal och politiker för att förbättra kunskaperna om hedersrelaterat våld och medvetandegöra våldets omfattning (Motion 2006/07: 3).

Kulturens centralitet i ’hedersdiskursen’, och i synnerhet ”[u]tbildning rörande andra kulturer” (ibid.; min kursivering), tycks ersätta tidigare dominerande ’strukturproblem’ i diskursen om hatbrott. Alternativt kan dessa två brott, heders- och hatbrott, förstås som olika väsen och vidare övertagna av ’olika’ diskurser i vilka ’kultur’ och ’struktur’ görs till nodalpunkter i respektive. Även då ter sig verktygen för dess bekämpning artikuleras med ’samma ordförråd’. Genom fokus på högerextrema, respektive invandrare, kan rasismen, respektive hedersförtrycket, positioneras som tillhörande de Andra (se Bäcklin 2011: 48), och bekämpas genom ökad kunskap, förbättrade administrativa rutiner, och, eventuellt, höjd straffskala. Samtidigt förekommer en osäkerhet inför skiljelinjen mellan heder och hat. Lagrummens instabilitet ger upphov till en motion som belyser denna osäkerhet:

36 Det saknas nu ett helhetsgrepp kring arbetet mot hatbrott. I många fall är det svårt att skilja mellan hatbrott, hedersrelaterat våld och våld i nära relationer, till exempel. Detta kan till exempel vara fallet när en person utsätts för våld eller hot om våld från sin ursprungsfamilj, för att personen är homosexuell. Är detta ett hatbrott, ett hedersrelaterat brott eller är det fråga om våld i en nära relation? (Motion 2011/12a: 1-2).

Citatet synliggör ett flytande offerskap, men som icke desto mindre definieras utifrån förövarens motiv. Detta kan möjligtvis tolkas som att det brott som associeras med respektive handling och offer är avhängigt hur den potentiella förövaren framställs. Även om motivet är centralt, dock, efterfrågas en distinktion mellan ’heder’ och ’hat’. ’Hedersdiskursens’ beteckningssystem av ’ursprung’, ’seder’, ’tradition’, och ’kultur’ ger sken av att en annan typ av brottslighet föreligger, samtidigt som den genom dessa beteckningar skiljer sig från tidigare hatbrottsdiskursers signifikanter om ’rasism’ och ’sexism’. Ursprungstecknet påminner även oss i detta hänseende om att landsgränser inte slutar vid nationens horisont, utan bärs med, och förkroppsligas, av de som existerar innanför den (Balibar 2002: 84). Om ’rasismen’ givit sken av att förkroppsligas av extrema, vita Andra, antyder texten att de förtryckande kulturerna medföljer vissa extrema, icke-vita Andra.

Bekämpanden av ’det strukturella’ Accentuerandet av integration och strukturella problem dominerar, som tidigare redogjorts för, 2010-talets offentliga utredningsväsende, vilka behandlar rasism, extremism, och hatmotiverad brottslighet. I utredningen Främlingsfienden inom oss (SOU 2012: 74) konstateras det att de Andra, de främlingsfientliga, dels inte nödvändigtvis är kritiska mot islam och invandrare av ideologiskt grundade skäl, och dels att integrationen, att människor sluts samman, torde eliminera denna kritiska inställning hos allmänheten:

[Det] finns skäl tro att långt ifrån alla som är negativa till islam och muslimer är det av ideologiska skäl. Hos de allra flesta torde den negativa attityden grunda sig i osäkerhet och okunskap. […] Med ökade kunskaper, förvärvade framförallt genom egna erfarenheter och möten med personer med muslimsk tro, finns hopp om att attityder ska påverkas mot ökad respekt och förståelse (SOU 2012: 147).

I texten särskiljs osäkerheten inför, och den ideologiska övertygelsen gentemot, islam och muslimer från ’okunskap’. Samtidigt visar citatet på att utbildning, snarare än

37 straff, vilket tidigare utredningar föreslagit, är rätt åtgärd för bekämpandet av den rasistiska brottsligheten. Kunskapsperspektivet kan ses som en kontinuitet av inrikesdepartementets rapport, vilken lyfte utbildning som åtgärd för unga förövare i riskzon att begå hatbrott (Ds 1998a: 28), samt 2006 års motion om kunskapsspridning om ’hedersproblematiken’ (Motion 2006/07: 3). Emellertid förväntas nu kunskapen att öka genom närheten till den Andra, det vill säga genom ”möten med personer med muslimsk tro” (SOU 2012: 147). Genom fokus på att förändra förövarens ’motiv’ synliggörs även en tidigare tendens om att individualisera ett ’problem’, vars synliggjorda existens snarare vittnar ”om en problematik på samhällsnivå” (Tiby 1999: 218). Integrationen av den Andra ter sig i citatet vara ett medel för förändrade attityder och, vidare, ett verktyg i bekämpandet av främlingsfientlighet och det ’främlingsfiendeskap’ som finns inom ’oss’. Samtidigt talar texten ur denna synvinkel till en viss ’läsare’. Med beteckningen ’oss’ förutsätts en viss mottagare samt en förutsättning som formeras mot en Andra. Främlingsfienden som enligt utredningen tycks bebo det svenska medvetandet skapar en gräns som dras mellan Vi och de som vi behöver hjälpa genom ’våra’ förvärvade egenskaper och ’deras’ integration. Om ideologins roll i hatbrott tonats ned i 2012 års utredning (SOU 2012), blir den alltmer central i 2016 års utredning Kraftsamling mot antiziganism (SOU 2016b). Utredningen behandlar i synnerhet frågan om romers rättigheter och deras utsatta situation. Likt den senare tidens offentliga och politiska utsagor framställs rasismen, av utredningen, som ett ’strukturellt fenomen’. Däremot framställs den inte som ett ’problem’ vars orsak utgörs av samhällskroppen i sig och dess institutioner, utan av en ’antiziganistisk ideologi’ som bebor samhällsinvånare, vilket i sin tur blir orsaken till romers utsatthet för hatbrott. Detta synliggörs bland annat i hur polisen och övriga myndigheter anförtros med uppgiften att bryta den strukturella rasismen:

Vi har ett brett uppdrag för att riva många av de strukturella och rasistiska hinder som romer möter i sin vardag. Det handlar i korthet om att vi ska säkerställa att de existerande myndigheterna gör vad de borde göra för att romer ska leva ett liv utan antiziganism (SOU 2016b: 148).

Det finns genomgående i utredningen en tendens att, likt tidigare utsagor, kritisera rättsväsendet, och i viss mån även förstå rättsväsendet som delaktig i en ’diskriminerande struktur’, men att sedermera anförtro rättsväsendet med uppgiften att

38 ’riva’ de ’rasistiska hinder’ som existerar, med hjälp av existerande, institutionaliserade medel. Det ’strukturella’, som betydelsebärande tecken i relation till rasism, och i synnerhet den antiziganism som kommissionen utreder, artikuleras som ett individuellt problem som, inte olikt tidigare betänkanden, kan bekämpas genom strängare lagstiftning och mer ’märkbara åtgärder’:

Polisanmälningar om hatbrott med antiziganistiska motiv utreds i bristande utsträckning och leder mycket sällan till åtal. […] Det är kommissionens mening att bristen på reaktion bidrar till att legitimera antiziganistiska förhållningssätt och försvårar ett nödvändigt förändringsarbete. Det faktum att anmälningar om hatbrott eller diskriminering inte får märkbara konsekvenser bekräftar dessutom romers negativa erfarenheter av samhällets förmåga att förändra situationen. Signalen om att romers rättigheter inte tas på allvar riskerar att förstärka och kvarhålla romer i en utsatt situation (SOU 2016b: 101).

Genom fokus på bristande polisutredningar, fåtalet åtal, och omärkbara konsekvenser förmedlas en vilja av att förändra den utsatta situationen genom myndighetsingripanden. Det finns således en tydlig tendens att hatbrottsdiskursen anammar begrepp som ’strukturella mönster’, ’strukturell utsatthet’, och ’strukturell rasism’, och framställer dessa som bakomliggande faktorer för den hatmotiverade brottsligheten, samtidigt som det ’strukturella’ ompolitiseras från en fråga om samhällsstruktur, till en fråga om hur bristen av rättsväsendets interventioner vidmakthåller utsattheten. En problematisering av detta kan göras genom att, likt Bacchi (1999), fokusera på åtgärdsförslagen och sedermera analysera sig ’bakåt i texten’. Tendenser att artikulera hatbrottens inbäddande i en vidare politisk, och vidare ’rasistisk’ struktur går att utkristallisera redan ur de initiala utredningarna om hatmotiverad brottslighet. En ytterligare tendens som kan utläsas är ’ojämlikhetsdiskursens’ parallellitet med normaliserandet, om inte exkluderandet, av (samman)länkade strukturer, i vilka även ras- och etniskt motiverad diskriminering, brottslighet, och ojämlikhet samexisterar.

En annan risk är en etnisk uppdelning av den svenska arbetsmarknaden med en än större överrepresentation av invandrare i låglöneyrken. En sådan utveckling är inte önskvärd. Frågan är då om det går att komma till rätta med den här typen av problem enbart genom sådana åtgärder som t.ex. information, utbildning och frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Den typen av åtgärder är självfallet såväl grundläggande som nödvändiga för att bekämpa diskriminering och

39 rasfördomar. Detta förhållande utesluter dock inte på något sätt att också en lagstiftning kan behövas (Prop. 1993/94: 34-35).

Utredningen lokaliserar en olycklig trend i invandrares positionering i en i kontexten alltmer ojämlik arbetsmarknad. Utsagan exkluderar ändock den process som föranleder denna ojämlikhet i hur den framställer invandrares överrepresentation som ’problem’. Låglöneyrket, och det ojämlika klassamhället, är häri inte artikulerat som ett problem per se. Problemet, däremot, är att invandrare ockuperar dessa yrken, och att det i sin tur kan vara ett symptom av etniskt motiverad diskriminering. Åtgärden blir med andra ord inte att angripa den struktur som bäddar in icke-vita kroppar i en underklass, utan en lagstiftning som förbjuder detta inbäddande att vara rasmässigt motiverat. Detta kan liknas vid kriminalpolitikens avskräckande straff(skärpning) som riktas mot motivet: det är inte våldet per se som ska bekämpas, utan våldets rasmässiga karaktär. Det tycks finnas en kontinuitet i den paradoxala, antirasistiska kriminalpolitiken som förmedlats i de offentliga och politiska utsagorna under de senaste decennierna. Kontinuiteten kan uttryckas som den ’effekt’ politiken vill åt, vad som ska uppnås, och hur det ska uppnås: det demokratiska samhället, fritt från främlingsfientlighet, rasism, och, i grunden, brottslighet. Denna strävan går givetvis hand i hand med dels den spegelbild som Sverige, och övriga västvärlden, bevittnar och diskursivt reproducerar, och dels övriga kriminalpolitiska samtidigheter i ett narkotika- och brottsfritt samhälle. Men det tycks även finnas en särskild rasmässig ideologi som genomsyrar denna vilja, och som i synnerhet synliggörs i hatbrottsdiskursen, i vilken förövare positioneras som extrema Andra, utomsvenska, medan offer framställs symboliskt och homogeniserande, och i stort behov av skydd. Detta kan förstås som en process i vilka ’Vi’ älskar, och de Andra hatar (jmf. Molina 2011: 235ff). Lagstiftningens representation ter sig ur detta perspektiv vara tudelad: å ena sidan utgör dess de facto existens ett ’bevis’ och måttstock på hur samhället bemöter ’rasism’ (genom hårda tag och allvarsamhet), och dessutom något som ständigt kan utökas och expandera (genom straffskärpningar och inkluderanden av ytterligare subjekt); och samtidigt ter sig dess existens exkludera idén om rasismen som inneboende i samhället, som en integrerad del i nationsbygget, i symbios med att, när väl moment av hat upptäcks, behandlas som en avvikelse, en extremism, utanför det centrala och neutrala, som kan korrigeras, straffrättsligt, på ett individuellt plan. Möjligtvis är dualismen även en oundviklig återvändsgränd, eftersom den strukturella rasismen inte kan inbegripas i det juridiska, ’objektivistiska’, ramverket.

40 Att föra en sådan politik skulle, som van Dijk (1992: 97) uttrycker det, ”be lending support to a form av sociopolitical analysis that is no longer manageable”.

Avslutande diskussion Denna studie har kontextualiserats inom hatbrottslighetens politisering i offentliga utsagor. Särskild vikt har lagts vid att synliggöra och analysera hur hatet som samhälleligt problem framställts, liksom de idéer om hatbrottslighetens offer- och förövarskap som de diskursiva framställningarna bygger på och för med sig. Genom att tidsmässigt kontextualisera studien från 1993 till och med 2016, har även kontinuiteter och förändringar i dessa diskursiva konstruktioner beaktats. Analysen har visat hur hatmotiverad brottslighet sedan åtminstone 1990-talet betraktats och framställts som ett samhällsproblem. I synnerhet förstås hatet som problematiskt i förhållande till demokrati och integration. Värnandet om det mångkulturella samhället och de nya svenskarnas integrerande föreställs som utmanat till följd av den rasistiska och diskriminerande brottslighetens samhällsspridning. Analysen har dock visat hur ’demokrati’, som tecken, strukturerats olika i relation till kriminaliserandet av hat. Demokratin har ur ett hänseende inordnats i ett rättsoptimistiskt perspektiv, varpå kriminaliserandet av hat konstruerats som nödvändigt i relation till demokratins fortlevnad. Andra, motstridiga, diskurser i politiska utsagor har å andra sidan sammanlänkat kriminaliseringen av hat med en begränsning av yttrandefriheten och ett hot mot demokratin, vilket kan ses i ljuset av en rättspessimistisk aspekt. De aspekter på, och diskursiva konstruktioner av, hatbrott som råder i den rättssociologiska litteraturen kan således tydas även i politiska utsagor. Materialets tidsmässiga period och avgränsning tillåter även ett särskilt sökarljus att riktas mot just kontinuiteter och förändringar av konstruktioner. Studien har bland annat visat på en kontinuitet i hur hatmotiverad och rasistisk brottslighet framställts som samhällsproblem. Genom att studera de åtgärder som föreslagits har analysen visat hur problemkonstruktionerna exkluderat förståelsen av rasismen som strukturell och rasmaktsordningar som en del av hatbrottslighetens verklighet, samtidigt som orsaker till den rasistiska brottsligheten sammanlänkats med individuella ’rasister’. 1993 års proposition, från vilken analysen tog sin början, konstruerade utsatthetsrisken som icke-hierarkisk, i den meningen att en särskild ’grupp’ inte framställdes som mer eller mindre i risk att drabbas för hatbrott. Istället målades förövaren upp som ett hot mot samtliga medborgare (Prop. 1993/94: 15ff). I 1998 års

41 departementsutlåtande tydliggörs i analysen hur det rasistiska våldet inte bottnar i en ’maktordning’, utan kan drabba alla ”etniska grupper” åt alla riktningar, inklusive det ”svenska ursprung[et]” (Ds. 1998a: 15). Denna förståelse av hatets offerskap medföljer i viss mån de offentliga utsagorna under hela tidsperioden, även om nya tecken, så som ’strukturell rasism’, inbegrips i problemkonstruktioner. Vidare har analysen visat på hur ’nya’ (politiska) subjekt legitimeras i utsagorna i relation till hatmotiv, däribland den icke-heterosexuella, och sedermera transpersoner. Även i relation till dessa har förövarkonstruktionen tett sig någorlunda statiskt (om än jag nedan problematiserar det statiska förövarskapet), och av materialet att döma förkroppsligad av en extrem Andra. Vidare har materialet i viss mån kunnat synliggöra moment i vilka hatbrott stabiliserats. I utsagorna som analyserats har kunnat belysas en viss oro för hatbrottslighetens instabilitet i förhållande till lagrummen i vilka hatbrott inbegrips, och däribland vilka handlingar som ska betraktas som hat, hets, och brott. I synnerhet har denna instabilitet grundat sig i en svårighet att rama in och sedermera legitimera offerskapet. I förhållande till studiens ambition att belysa (dis)kontinuiteter framkommer dock att denna instabilitet, i relation till offer- och förövarskapet, temporärt fixeras och ordnas inom diskurser genom det som exkluderas. I moment av att närliggande brott fixerats, däribland, och i synnerhet, hedersrelaterat våld, sker en ’stabilitet’ av hatets offer- och förövarskap. Det hedersrelaterade våldet inramas som ett annat problem än det hatmotiverade, och med andra offer och horisonter, tillika andra potentiella förövare och motiv. Trots att förövarskapet i heders- och hatproblematiken utgörs av ett ’motiv’, stabiliseras deras respektive horisonter genom utpekandet av de(t) som ska bekämpas: högerextremism och ’rasistiska strukturer’; tillika ’nya’ kulturer. Det är vidare i bemärkelsen av förövar- och problemkonstruktioner som analysen argumenterat för hur den antirasistiska kriminalpolitiken, kontextualiserat i hatbrottspolitik, speglat samhällets (in)tolerans. De Andra, den bortom samhällets gemensamma moral, presenterar oss med mått för samhällets inkluderande ideal, och förkroppsligar sedermera den antagonistiska horisont som utmanar samhällets harmoni. Genom utpekandet av det ’redan externa’, förskjuts således ’problemet’ från varande en strukturellt samhällelig angelägenhet i behov av politisk intervention, till något Vi redan utvisat. Genom artikulerandet av den rasistiska Andra tillåts ’problemet’ begreppsliggöras i termer av mellanindividuellt våld, varpå tillgängliga lösningar sedimenteras som naturliga och oundvikliga. Hatbrottspolitikens funktion kan i denna

42 bemärkelse liknas vid det Ahmed (2006: 121) beskriver som “a politics of feeling good, which allows people to relax and feel less threatened, as if we already ’solved’ it and there is nothing else to do”. Viktigt att belysa, återigen, är att senare års utredningar betonar den ‘strukturella rasismen’. Emellertid tenderar utsagorna att inte endast förbise vad ’det strukturella’ innebär, utan även hur ’det strukturella’ ska motverkas. Detta synliggörs i en kontinuitet i hur åtgärder mot hatmotiverad brottslighet bemötts kriminalpolitiskt: som ett våld vars straffrättsliga konsekvens motiveras utifrån idéer om förövarens avvikelse från samhällets gemensamma moral. Inte endast används således offret i den repressiva kriminalpolitikens utformning (se Tham 2011), utan även bilden av den jämlika, inkluderande, och goda nationen. Den rasistiska brottsligheten blir följaktligen hela samhällets angelägenhet. I konstruktioner av hatbrottslighetens realism blir inte endast ”människor från skilda kulturer” potentiella offer för våldet, utan även samhället i stort. Detta underbyggs av att alla medborgare, i sin essens, ”kan pekas ut som ’annorlunda’ och bli intoleransens offer” (Prop. 1993/94: 15). Ur ett diskursteoretiskt perspektiv blir ’det rasistiska’ ett centralt och priviligierat tecken i konstruktionen av samhällets gemensamma antagonism, varpå tecknet skapas tillsammans med utpekandet av högerextrema rörelser. Vi kan följaktligen förstå utpekandet av de förkroppsligade hoten som moment i vilka den antirasistiska diskursen tillfälligt fixeras, samtidigt som den antagonistiska Andra konstitutivt tillåts definiera, och möjligtvis ’spegla’, samhällets demokratiska och liberala ambition om tolerans och inkludering.

Hatbrottslighetens verklighet: analytiska begränsningar Det är av vikt att betona att studiens analys påvisar en av flera berättelser om hatbrottslighetens politisering under perioden 1993 till 2016. Berättelsens ramar, i sin tur, sätts av de teoretiska och metodologiska utgångspunkterna. Utifrån ramverkets premisser har ’politiken’ utgjort ett empiriskt fält, här definierat som dels offentliga texter, däribland förarbeten, regeringsskrivelser, och offentliga utredningar, och dels riksdagsutlåtanden, däribland motioner och interpellationer. Att sedermera analysera diskursiva konstruktioner av hatbrottslighetens offer och förövare i denna ’politik’ innebär analytiska, samt teoretiska och metodologiska, begränsningar. I korthet diskuteras här två av dessa. En huvudsaklig begränsning rör själva sökarljuset och begripliggörandet av både ’diskurs’ och ’politik’: att dels söka synliggöra diskurser i ett avgränsat, materiellt,

43 område; och att dels framställa detta område som ’politik’ (jmf. Mouffe 2008). Analysen risker i detta avseende att måla upp de offentliga och politiska utsagorna i ett diskursivt vakuum. Det är med andra ord nödvändigt att anta att de diskurser som råder på offentlig nivå påverkar och påverkas av samhälleliga förändringar, tillika andra (civila som offentliga) aktörers utsagor gällande hatmotiverad brottslighet. Den alarmism som exempelvis diskuterats i det första analyskapitlet bör ur detta hänseende placeras i en bredare kontext för att synliggöra hur den sammanlänkas med, eller strider mot, övriga samhälleliga uppfattningar om, exempelvis, vitmaktsrörelsen. Detta analytiska ’tillkortakommande’ gäller även för de konstruktioner som studien sökt synliggöra, vilka, utan att relateras till övriga samhälls- och politiska utvecklingar, riskerar underminera den reella oron för hat(brott) i samhället. Detta hänger i synnerhet ihop med materialets exkludering av myndighetstexter vilka i huvudsak behandlar frekvenser av hatbrott utifrån anmälningsbenägenhet och självrapporterad data rörande utsatthet (se Brå 2016). Vidare utgör analysen av ’policydokument’ en begränsning i hur problemkonstruktioner och åtgärder realiseras i rättsväsendet (jmf. Bacchi 2009; se även Crenshaw 1991). Denna studie har inte synliggjort vilka straffrättsliga åtgärder, under hatbrottslighetens lagrum, som ’blir till verklighet’, utan i huvudsak vilka åtgärder som föreställs som nödvändiga i offentliga och politiska utsagor, liksom hur dessa antas motverka hatmotivets frekvens i samhället. Dessa åtgärdsförslag har vidare försett studien med verktyg i analyserandet av hur utsagorna konstruerat förövare, och vad ’problemen’ således föreställts vara. Exempelvis lyfter analysen hur ’höjd straffskala’ åberopas i syfte att ’ta hatbrotten på allvar’. Emellertid synliggör materialet inte vad denna straffskala innebär, eller huruvida domstolar de facto implementerar de straffskärpningar som propositioner föreslår. Dessa begränsningar, i hur problem konstrueras diskursivt kontra hur de materialiseras politiskt, utgör dock inte nödvändigtvis ett analytiskt tillkortakommande, mer än ett ’kunskapsgap’ som vidare forskning bör söka fylla.

Neoliberal antirasism: en avslutande reflektion I artikeln ”Moralism som antipolitik” skriver Wendy Brown (2005: 25) att den neoliberala hegemonin inte nödvändigtvis kännetecknas av acceptansen för liberala värderingar, utan i synnerhet underminerandet av alternativa sätt att strukturera samhället på. Synnerligen kan straffskärpningar och bestraffningar av intolerans

44 inramas i ett forskningssammanhang som identifierar förändringar i hur myndigheters och polisens verksamhet utövas i en neoliberal samhällsordning (jmf. Garland 1996; Roberts & Mahtani 2010; Rose 1996; se även Aas 2013). Intressant vore, för vidare forskning om politiseringen av hat, att närmare studera hur antirasismen ’görs’ och ’ordnas’ inom nya, decentraliserade, neoliberala styrningstekniker – ett perspektiv som utgjort en för denna studie teoretisk begränsning, och vilket inte sällan osynliggörs i hatbrottsforskning (jmf. Jacobs & Potter 1998; Jacobs 2002; Mason 2005; se Meyer 2014; Spade 2013). I denna studie har dock kunnat belysas att (och hur) flertalet offentliga och politiska utsagor lyfter och ’erkänner’ maktordningars centralitet, liksom ’rasistiska strukturers’ varande och delaktighet i samhället. Icke desto mindre bottnar dessa rättspessimistiska och rättsoptimistiska utsagor, med dess kunskapsproduktion, sällan i ett politiskt förslag eller en slags politisk förändring, utöver höjd straffskala eller inklusionen av (ytterligare) politiska subjekt. På ett sätt kan det vara svårt att således beskriva dessa som annat än, vad Tollin (2011: 158) begreppsliggjort som, ”moraliserande principutlåtanden”, när det ’huvudsakliga syftet’ snarare rör sig om förslag om samhällsreform. Vi kan även förstå rasmaktsartikulationerna i utsagorna, de diskursiva elementen om rasism och rasistiska strukturer, som moment i en neoliberal, repressiv kriminalpolitik som exploaterar antirasistiska artikulationer om icke-vitas förtryck: en slags appropriering av det antirasistiska narrativet. Vidare ter sig osynliggörandet av en politisk artikulation som ämnar bryta rasmässiga strukturer korrelera med skapandet av en falsk förövar- och offerrelation, där det politiska subjektet ’invandrare’ framställs som hotat av den Andra, den redan exkluderade, extrema, externa, hatmotiverade förövaren. Genom denna etablering av ett icke-rasistiskt vokabulär kan de politiskt antagonistiska motsättningarna ompolitiseras från en fråga om struktur, till åtgärder för individen. Ur ett hänseende kan detta liknas vid en slags ’postpolitik’ i vilken ideologiska partistrider tillhör det förflutna (jmf. Mouffe 2008). Å andra sidan kan vi i realpolitiken vittna hur idéer och partier som tidigare betecknades som högerextrema, idag utgör en reell del av riksdagen. Vad som tidigare utsagor i denna studie begreppsliggjort som ’högerextremism’ kan således fyllas med andra värden idag, och således förskjuts det extrema i den ’extrema’ hatmotiverade förövaren om än dess beteckningssystem förblir. Med Mouffes (2008) terminologi kan detta beskrivas som ett tillstånd i vilket icke-rasism och intolerans för intolerans upprättas som en självklarhet, och, vilket

45 denna studie belyst, med en tudelad andrefiering: en fiende förkroppsligat av det extrema Andra och ett offer utgörande av det icke-normativa Andra. Centralt, och kvar, blir den öppna och neutrala samhällskroppen, redo och tillgänglig att omfamna(s). Inkluderandet av andra kroppar är enligt Ahmed (2012: 169ff) en del av det vithetsnormativa och neoliberala upprätthållandet: ett inkluderande som i sin omfamning synliggör den vita hegemonin. Häri sker denna upprätthållning som tydligast i den kriminalpolitiska utformningen i samhällets bemötande av rasistiskt våld, vilket simultant lyckas undergräva idén om installerandet av alternativa samhällssystem i vilka icke-vitas underordning förändras. Den antirasistiska agendan inkluderas och reartikuleras inom (neo)liberalismens principer om individualism, med straffskärpningar som symbol för intolerans, vilka i sin essens riskerar att begränsa den antirasistiska kampen om ett samhälle fritt från rasism och rasmotiverat våld.

46 Källförteckning

Aas, K-F. (2013). Globalization and crime. London: Sage Publications Ltd.

Ahmed, S. (2006). “The non-performativity of anti-racism”, i: Meridians: Feminism, Race, Transnationalism. 7(1), 104 –126.

Ahmed, S. (2012). On being included. Racism and Diversity in Institutional Life. Durham: Duke University Press.

Bacchi, C. L. (1999). Women, policy and politics. The construction of policy problems. London: Sage.

Bacchi, C. L. (2009). Analysing policy. Whats the problem represented to be?. Frenchs Forest: Pearson.

Balibar, É. (2002). Politics and Its Other Scene. New York: Verso.

Bhabha, H-K. (2004). The location of culture. London: Routledge.

Bowling, B. (1999). Violent Racism: Victimization, Policing and Social Context. Oxford: Oxford University Press.

Brown, W. (2005). “Moralism som antipolitik”, i: Fronesis. Nr.19-20.

Brå (2002). Hatbrott, en uppföljning. Rapport 2002:9. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Brå (2015): Brottsförebyggande rådet. Polisanmälda hatbrott ökar. Elektronisk resurs, tillgänglig via: https://www.bra.se/nytt-fran-bra/arkiv/press/2015-08-05-polisanmalda- hatbrott-okar.html

Brå (2016). Hatbrott 2015. Statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott. Rapport 2016:15. Stockholm: Brottsförebyggande Rådet.

Bäcklin, E. (2011). “Hycklande extremister”, i: Varifrån kommer hotet? Perspektiv på terrorism och radikalisering. Rapport 2011:2. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Carlbaum, S. (2012). Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktioner av framtida medborgare i gymnasiereformer 1971-2011. Umeå: Statsvetenskapliga institutionen, Umeå Universitet.

47 Carbin, M. (2010). Mellan tystnad och tal. Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik. Stockholm: Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet.

Carlson, L. (2012). Critical Race Theory in a Swedish Context. Elektronisk resurs, tillgänglig via: http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.2402587

Cavell, S. (1990). Conditions Handsome and Unhandsome. Chicago: Chicago University Press.

Chakravorti, N. & Garland, J. (2012). “Reconceptualizing hate crime victimization through the lens of vulnerability and difference”, i: Theoretical Criminology. 16(4), 499-514.

Chouliaraki, L. & Fairclough, N. (1999). Discourse in Late Modernity: Rethinking critical discourse analysis. Edinburgh: Edinburgh University Press.

Clancy, A., Hough, M., Aust, R., & Kershaw C. (2001). Crime, Policing and Justice: The Experience of Ethnic Minorities Findings from the 2000 British Crime Survey. London: Home Office Research.

Crenshaw, K. (1989). “Demarginalizing the Intersection of Race and Sex: A Black Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory, and Antiracist Politics”, i: University of Chicago Legal Forum. 1989(8), 139-167.

Crenshaw, K. (1991). “Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence against Women of Color”, i: Stanford Law Review. 43(6), 1241-1299.

Crenshaw, K. (2011). “Twenty years of Critical Race Theory: Looking Back To Move Forward”, i: Connecticut Law Review. 43(5), 1253–1352. de los Reyes, P. (2005). “Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering”, i: de los Reyes, P. & Kamali, M. (red.). Bortom Vi och Dom. SOU 2005:41. 233-265. de los Reyes, P., Molina, I., & Mulinari, D. (2003). “Introduktion – Maktens (o)lika förklädnader”, i: de los Reyes, P., Molina, I., & Mulinari, D. (Eds.). Maktens (o)lika förklädnader: kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

DeKeseredy, W. & Dragiewicz, M. (2012). “Introduction: critical criminology: past, present, and future”, i: DeKeseredy, W. & Dragiewicz, M. (red.). Routledge Handbook of Critical Criminology. New York: Routledge

Ds. (1998a). Rasistiskt och främlingsfientligt våld. Inrikesdepartementet. Departementsserien. 1998:35.

48

Ds. (1998b). Kommittéerna och bofinken – kan en kommitté se ut hur som helst?. Finansdepartementet. Departementsserien 1998:57.

Fairclough, N. (1992). Discourse and social change. Cambridge: Polity.

Feeley, M., & Simon, J. (1992). “The New Penology: Notes on the Emerging Strategy of Corrections and its Implications”, i: Criminology. 30(4), 449-474.

Flyghed, J. (2013). “Politiskt motiverad brottslighet bland unga”, i: Estrada, F., & Flyghed, J. (red.), 3:e uppl. Den svenska ungdomsbrottsligheten. Lund: Studentlitteratur.

Garland, D. (1996) "The Limits of the Sovereign State. Strategies of Crime Control in Contemporary Society", i: The British Journal of Criminology. 36(4), 445-471.

Granström, G., Mellgren, C., & Tiby, E. (2016). Hatbrott? En introduktion. Lund: Studentlitteratur.

Hall, S. (1997). “The spectacle of the 'other'”, i: Hall, S. (red.). Representations: Cultural representations and signifying practices. London: Sage.

Howarth, D. (2000). Discourse. Buckingham: Open University Press.

Hübinette, T., & Lundström, C. (2014). “Three phases of hegemonic whiteness: understanding racial temporalities in Sweden”, i: Social Identities. 20(6), 423-437.

Illman, M. (2005). Hets mot folkgrupp. Helsinki: Suomalainen Lakimiesyhdistys Julakaisuja. A-sarja N:o 262.

Jacobs, J. & Potter, K. (1998). Hate Crime: Criminal Law and Identity Politics. New York: Oxford University Press.

Jacobs, J. (2002). “Hate Crime: Criminal Law and Identity Politics”, i: Theoretical Criminology. 6(4), 481-484.

Jerre, K. & Tham, H. (2010). Svenskarnas syn på straff. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Johnson, P. E. (2017). “Walter White(ness) lashes out: Breaking Bad and male victimage”, i: Critical Studies in Media Communication, 34(1). 14-28.

Laclau, E. & Mouffe, C. (1985). Hegemony and Socialist Strategy. London: Verso.

49 Laclau, E. (1989). “Politics and the Limits of Modernity”, i: Social Text. 21, 63-82.

Laclau, E. (1990). New Reflections on the Revolution of Our Time. London: Verso

Lawrence, F. (1999). Punishing Hate: Bias Crimes Under American Law. London: Harvard University Press.

Lernestedt, C. (2011). “Brottsofferskepnader”, i: Lernestedt, C. & Tham, H. (red.). Brottsoffret och kriminalpolitiken. Stockholm: Norstedts Juridik.

Lindgren, S., & Lundström, R. (2010). Ideala offer, och andra – konstruktioner av brottsutsatta i medier. Malmö: Gleerups.

Listerborn, C., Molina, I., & Mulinari, D. (2011). “Introduktion”, i: Listerborn, C., Molina, I., & Mulinari, D. (red.). Våldets topografier. Betraktelser över makt och motstånd. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

Mason, G. (2005). “Hate crime and the image of the stranger”, i: British Journal of Criminology. 45, 837-859.

Mason, G. (2014). “The symbolic purpose of hate crime law: Ideal victims and emotion”, i: Theoretical Criminology. 18(1), 75-92.

Mella, O., Palm, I., & Bromark, K. (2011). Mångfaldsbarometern 2011. Uppsala: Sociologiska institutionen, Uppsala Universitet.

Mendelsohn, B. (1982). “Socio-analytic introduction to research in a general victimological and criminological perspective”, i: Joachim, H. (red.). The victim in international perspective. Berlin: de Gruyter.

Meyer, D. (2014). “Resisting Hate Crime Discourse: Queer and Intersectional Challanges to Neoliberal Hate Crime Laws”, i: Critical Criminology. 22(1), 113-125.

Molina, I. (1997). Stadens rasifiering: Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Uppsala: Uppsala universitet.

Molina, I. (2011). “Den goda och den onda nationalismen”, i: Listerborn, C., Molina, I., & Mulinari, D. (red.). Våldets topografier. Betraktelser över makt och motstånd. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

Motion (2006/07). Motion till riksdagen. 2006/07:So385.

Motion (2011/12a). Motion till riksdagen. 2011/12:Ju328.

50 Motion (2011/12b). Motion till riksdagen. 2011/12:Ju378.

Mouffe, C. (2008). Om det politiska. Hägersten: Tankekraft Förlag.

Perry, B. (2001). In the Name of Hate: Understanding Hate Crime. New York: Routledge.

Perry, B. (2003). “Introduction”, i: Perry, B. (red.). Hate and Bias Crime. A Reader. New York: Routledge.

Petrosino, C. (1999). “Connecting the past to the future: Hate crime in America”, i: Journal of Contemporary Criminal Justice. 15(1), 22-47.

Prop. (1993/94). Åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet. Proposition. 1993/94:101.

Prop. (2001/02). Hets mot folkgrupp, m.m.. Proposition. 2001/02:59.

Prop. (2007/08). Ett starkare skydd mot diskriminering. Proposition. 2007/08:95.

Prot. (1995/96a). Riksdagens protokoll. 1995/96:60.

Prot. (1995/96b). Riksdagens protokoll. 1995/96:15.

Prot. (1998/99). Riksdagens protokoll. 1998/99:91.

Prot. (2000/01). Riksdagens protokoll. 2000/01:83.

Prot. (2002/03). Riksdagens protokoll. 2002/03:16.

Rawls, J. (1971). A Theory of Justice. Cambridge: Harvard University Press.

Regeringen.se: http://www.regeringen.se/regeringens-politik/feministisk-regering/ (senast hämtad 2018-06-07)

Roberts, D. J., & Mahtani, M. (2010). “Neoliberalizing race, racing neoliberalism: Placing ‘race’ in neoliberal discourses”, i: Antipode. 42(2), 248–257.

Rose, N. (1996). "The death of the social? Re-figuring the territory of government", i: Economy and Society. 25(3), 327-356.

Said, E. (1978). Orientalism. New York: Vintage Books.

51 Sawyer, L. & Habel, Y. (2014). “Refracting African and Black diaspora through the Nordic region”, i: African and Black Diaspora: An International Journal. 7(1), 1-6.

Skr. (2000/01). En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Regeringens skrivelse. 2000/01:59.

Skr. (2001/02). En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Regeringens skrivelse. 2001/02:83.

Skr. (2007/08). Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Regeringens skrivelse. 2007/08:39.

SOU. (1997). Steg mot minoritetspolitik - Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter. Statens offentliga utredningar. 1997:193.

SOU. (2000). Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. - straffansvarets räckvidd. Statens offentliga utredningar. 2000:88.

SOU. (2012). Främlingsfienden inom oss. Statens offentliga utredningar. 2012:74.

SOU. (2016a). Värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Statens offentliga utredningar. 2016:92.

SOU. (2016b). Kraftsamling mot antiziganism. Statens offentliga utredningar. 2016:44.

Spade, D. (2013). “Intersectional resistance and law reform”, i: Signs. 38(4), 1031– 1055.

Spencer, S. (2006). Race and Ethnicity: Culture, Identity and Representation. New York: Routledge.

SVT (2016): Sveriges Television. Hatbrotten ökar: “Ingen gör någonting åt saken”. Elektronisk artikel, tillgänglig via: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/amna-om- hatbrotten-ingen-gor-nagonting-at-saken

Säkerhetspolisen (1997). Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet under 1994 och 1995. Stockholm: Säkerhetspolisen.

Tesfahuney, M (2005) “Uni-versalism”, i: des los Royes, P. & Kamali, M. (red.). Bortom Vi och Dom. SOU 2005:41, 62-93.

Tham, H. (2011). “Brottsoffrets uppkomst och utveckling som offentlig fråga i Sverige”, i: Lernestedt, C. & Tham, H. (red.). Brottsoffret och kriminalpolitiken. Stockholm: Norstedts Juridik.

52

Tiby, E. (1999). Hatbrott? Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Tiby, E. (2005). “Vem vinner och vem försvinner? Från händelse till hatbrott”, i: Sterky, M-S. (red.). Kärlekens pris – en antologi om homofobi och heteronormativitet. Avesta: Bokförlaget Atlas.

Tiby, E. (2011). “Hatbrott och legalstrategier: möjligheter och risker”, i: Lernestedt, C. & Tham, H. (red.). Brottsoffret och kriminalpolitiken. Stockholm: Norstedts Juridik.

Tollin, K. (2011). Sida vid sida: en studie av jämställdhetspolitikens genealogi 1971- 2006. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

Van Dijk, J. (2009). “Free the victim: a critique of the western conception of victimhood”, i: International Review of Victimology. 16, 1-33.

Van Dijk, T. A. (1992). “Discourse and the Denial of Racism”, i: Discourse & Society. 3(1), 87-118.

Von Hofer, H. (2011). Brott och straff i Sverige. Historisk kriminalstatistik 1750-2010. Diagram, tabeller och kommentarer. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Wacquant, L. (1989). “Toward a reflexive sociology: a workshop with Pierre Bourdieu”, i: Sociological Theory. 7, 26-63.

Wahlgren, P. (2014). De laglydiga. Om skolans brottsförebyggande arbete. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Winther Jörgensen, M., & Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.

Young, J. (2013 [1986]). “The need for a radical realism”, i: McLaughlin, E & Muncie, J. (red.). Criminological perspectives: [essential readings]. 3:e uppl. Thousand Oaks, CA: Sage Publications.

53 Bilaga 1.

Beteckning År Titel Kommitté/Författare Prop. 1993/94:101 1993 Åtgärder mot rasistisk brottsli Bengt Westerberg (FP), Birgit Friggebo ghet och etnisk diskriminerin (FP) g i arbetslivet SOU. 1997:193 1997 Steg mot minoritetspolitik - Minoritetsspråkskommittén Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter Ds. 1998:35 1998 Rasistiskt och Arbetsgruppen med uppgift att motverka främlingsfientligt våld och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld; Inrikesdepartementet SOU 2000:88 2001 Organiserad brottslighet, hets Kommittén om straffansvar för organiserad mot folkgrupp, hets mot brottslighet homosexuella, m.m. - straffansvarets räckvidd Skr. 2000/01:59 2001 En nationell handlingsplan Lena Hjelm-Wallén (S), Mona Sahlin (S) mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering Prop. 2001/02:59 2001 Hets mot folkgrupp, m.m. Göran Persson (S), Thomas Bodström (S) Skr. 2001/02:83 2002 En nationell handlingsplan för Göran Persson (S), Britta Lejon (S) de mänskliga rättigheterna Skr. 2003/04:110 2004 Demokratipolitik Marita Ulvskog (S), Mona Sahlin (S) Skr. 2007/08:39 2007 Handlingsplan för att Fredrik Reinfeldt (M), Nyamko Sabuni (FP) bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer Prop. 2007/08:95 2008 Ett starkare skydd mot Fredrik Reinfeldt (M), Nyamko Sabuni (FP) diskriminering Prop. 2008/09:158 2009 Från erkännande till Carl Bildt (M), Nyamko Sabuni (FP) egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna Skr. 2011/12:73 2012 Ansvar och engagemang – en Jan Björklund (FP), Beatrice Ask (M) nationell strategi mot terrorism SOU 2012:74 2012 Främlingsfienden inom oss Utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet Skr. 2013/14:61 2013 En politik för en levande Fredrik Reinfeldt (M), Maria Arnholm (FP) demokrati SOU 2016:44 2016 Kraftsamling mot Kommissionen mot antiziganism antiziganism SOU 2016:92 2016 Värna demokratin mot Utredningen En nationell samordnare för att våldsbejakande extremism värna demokratin mot våldsbejakande extremism

Materialförteckning för det offentliga utredningsväsendet 1993-2016.

Förkortningar: Ds. = Departementsutlåtande Prop. = Regeringens proposition Skr. = Regeringens skrivelse SOU= Statens offentliga utredningar

54 Bilaga 2.

Kategori/beteckning År Författare/sammanhang Riksdagens protokoll 1995/96:15 1995 Interpellation Riksdagens protokoll 1995/96:60 1995 Interpellation Riksdagens protokoll 1995/96:76 1995 Interpellation Motion 1997/98:K312 1997 Juan Fonseca (S) Svar på skriftlig fråga 1998/99:626 1998 Laila Freivalds (S) Riksdagens protokoll 1998/99:91 1998 Interpellation Riksdagens protokoll 2000/01:83 2000 Interpellation Konstitutionsutskottet 2002/03:KU7 2002 Konstitutionsutskottets betänkande Riksdagens protokoll 2002/03:16 2002 Interpellation Motion 2002/03:So42 2002 Cristina Husmark Pehrsson (M) Riksdagens protokoll 2003/14:118 2003 Interpellation Motion 2005/06:K21 2005 Helena Höij (KD) Motion 2006/07:So385 2006 Désirée Pethrus Engström och Rosita Runegrund (KD) Motion 2011/12:Ju328 2011 Hillevi Larsson och Börje Vestlund (S) Motion 2011/12:Ju366 2011 Otto von Arnold (KD) Motion 2011/12:Ju378 2011 Hans Ekström (S) Svar på skriftlig fråga 2012/13:257 2013 Beatrice Ask (M) Skriftlig fråga 2012/13:257 2013 Morgan Johansson (S) Riksdagens protokoll 2014/15:82 2014 Interpellation

Materialförteckning för riksdagsutlåtanden 1993-2016

55