Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Wham Bam – thank you glam! Livets Goda.se går in i semestertider, vilket innebär att nyhetsflödet på hemsidan vilar under juli månad. Däremot: bjuder vi löpande på sommarläsning ur arkivet: VI FÅR NOG HA ÖVERSEENDE MED att ”Bolan” och ”skolan” är ett mycket klumpigt rim. För Magnus Uggla får så fint in några av glamgenerationens allra viktigaste namn i sin låt Ge livet en chans från 1977. Redan då var glamrocken dock ett minne blott. Uggla, som varit en av dess främsta svenska fans och representanter, blickade tillbaka med vemod och nostalgi. Och även om han kallade punkare så lät musiken fortfarande ganska… glamrockig. Glam- och glitterrocken hade sin storhetstid 1971-1974. Den erbjöd 70-talets tonåringar en kittlande flykt från vardagen. Glamrocken var tillåtande. En popvärldens maskerad där män tilläts klä sig i flickvännernas kläder, sminka sig och leva ut eventuella fantasier. Andra mer eller mindre tvingades av managers eller bandledare, som David Bowies kompband Spiders From Mars. Dessa började dock acceptera sminket när de märkte att intresserat från tjejerna inte minskade – snarare tvärtom… I dag kan ordet glamrock skapa förvirring. En generation tycker att det tidiga 70-talets brittiska våg är den enda glamrock värd namnet. En annan tänker osökt på betydligt senare band som Mötley Crüe och Poison: glam- och sleazeband som snarare kunde ses på Sunset Strip under 80-talets andra hälft och framåt. Den ena generationen växte upp med tidningar som, Tiffany och Poster. Den senare hade Okej som bibel. Det här är dock en hyllning till den första vågen. Den som tog fart vid 70-talets början. Den – ja, jag säger det – ”riktiga” glamrocken. Men hur kom den till? Mycket hände när 60-talet blev 70-tal. The Beatles splittrades och det skapade en känsla av tomhet hos många. 60-talets i en mer expansiv rockmusik. Både i bemärkelsen ”sinnesutvidgande” och i låtlängd. En del av rocken hade blivit pretentiös och de progressiva banden slogs om att komma upp med konstnärliga koncept och samhällskritik.13-åringar satt med pannan i djupa veck, djupt försjunkna i Emerson, Lake & Palmer-plattor. Parallellt regerade den lättaste, mest familjevänliga popen. Det fanns inte mycket för föräldragenerationen att förfasa sig över. Inte ens långt hår verkade uppröra längre. Det roliga med rocken höll på att försvinna. MOTVIKT MOT DET SVÅRA Men både i Storbritannien och fanns några artister som vägrade att låta det hända. Både Marc Bolan, David Bowie, Alice Cooper och Slade hade harvat på ett tag på varsitt håll, med olika musikstilar. Det de hade gemensamt var att ingen av dem hade nått någon större framgång. Bolans grupp Tyrannoraurus Rex var ett hippieaktigt folkrockband med akustiska gitarrer. David Bowie hade sjungit R&B, smörpop, psykedelisk pop och hårdrock och utnämnts till ”one hit wonder” (för Space Oddity). Slade hade spelat hårdrock, varit skinheads (!) och gjort brötiga covers på 50-talsrock utan att komma någon vart. Och Alice Cooper hade gjort två förvirrade flumrockplattor album för Frank Zappas skivbolag Bizarre. Bryan Ferry var lärare i keramik, bidade sin tid och drömde om att föra in sitt konstintresse i rocken. Roy Wood höll på att överge The Move för sin nya baby, ELO. Och Sweet gav ut skivor med tuggummipop, framförd av studiomusiker på skiva. Storbritannien var grått. Sverige var grått. Vi behövde idoler, vägvisare ut ur vardagen och in i fantasiernas förlovade land. Fältet var fritt. Marc Bolan var den förste i sin generation som först valde att ta plats. Om det finns något datum som kan utnämnas till glamrockens ”year one” så är det Bolans framträdande på det brittiska TV-programmet Top Of The Pops i december 1970. Tyrannosaurus hade kortat sitt bandnamn till T. Rex. Iklädd glitter och satäng framförde T. Rex nya singeln Ride A White Swan och det var uppenbart för alla med ett par ögon att en stjärna fyllde rutan. Bolan var skamlös, självsäker, flirtade med femininet (trots att han var straight som en käpp) och betedde sig framför allt som om han redan låg etta på alla världens listor. Han var ”a legend in his own mind”. En som tittade på, tog intryck och antecknade, var en 23-årig David Bowie. Han och Bolan hade alltid haft en vänskap som gränsade till rivalitet. Mot slutet av 1971 hade han själv sitt koncept klart. Det blev ett alter ego. Ziggy Stardust var en rockstjärna och domedagsprofet som landat från Mars, besjöng sig själv i Starman (med refrängmelodi snodd från Somewhere Over The Rainbow) och förkunnade jordens undergång: Pushing thru’ the market square, so many mothers sighing News had just come over, we had five years left to cry in News guy wept and told us, earth was really dying Cried so much his face was wet, then I knew he was not lying I heard telephones, opera house, favourite melodies I saw boys, toys electric irons and TV&#39s My brain hurt like a warehouse, it had no room to spare I had to cram so many things to store everything in there And all the fat-skinny people, and all the tall-short people And all the nobody people, and all the somebody people I never thought I&#39d need so many people A girl my age went off her head, hit some tiny children If the black hadn&#39t a-pulled her off, I think she would have killed them A soldier with a broken arm, fixed his stare to the wheels of a Cadillac A cop knelt and kissed the feet of a priest, and a queer threw up at the sight of that I think I saw you in an ice-cream parlour, drinking milkshakes cold and long Smiling and waving and looking so fine, don&#39t think you knew you were in this song And it was cold and it rained so I felt like an actor And I thought of ma and I wanted to get back there Your face, your race, the way that you talk I kiss you, you&#39re beautiful, I want you to walk We&#39ve got five years, stuck on my eyes Five years, what a surprise We&#39ve got five years, my brain hurts a lot Five years, that&#39s all we&#39ve got… (Five Years av David Bowie) HAN LÄT FAKTISKT VÄLDIGT seriös. Bowies figur var någon sorts amalgam av flera olika förebilder. Två var starkast. Den galne rock’n’rollsångaren Vince Taylor, som hade petat i sig på tok för många droger och sedermera förkunnat att han var en kombination av Gud och en utomjording. Och den flummige countryartisten The Legendary Stardust Cowboy. Bowie gjorde 30 år senare en cover på dennes I Took A Trip (On A Gemini Spaceship) på sitt album Heathen. Den lät som en originallåt. Utöver detta inspirerades Bowie bland annat av japansk kabuki-målning, Iggy Pop (att artistnamnet blev Ziggy var ingen slump), gamla Hollywooddivor och – sångmässigt – Scott Walker. Det blev en unik mix. Att Bowie var trådsmal, bar silvriga platåskor, kom ut som bisexuell, gav kryptiska intervjuer och tog alla droger han kom över gjorde honom bara intressantare. Dessvärre fick han till slut svårt att skilja på sig själv och Ziggy och David var tvungen att ”avliva” Ziggy. Men inte förrän han blåst liv i flera kollegors karriärer. Bowie hade varit ett stort fan av The Velvet Underground och gjorde tidigt en cover på deras Waiting For The Man. The Velvet Underground var nu splittrade och en desorienterad Lou Reed hade gjort ett smått förvirrat soloalbum med medlemmar ur Yes. Bowie tog sig an sin vilsne hjälte och producerade uppföljaren Transformer, vars omslag visade en hårdsminkad, glittrig Reed. Även det androgyna, som var en viktig del av glamrockens ”appeal” fanns hos Reed, som enligt egen utsago hade varit manlig prostituerad på New Yorks bakgator innan hans musik fann en publik. Iggy Pop var som sagt en annan artist som Bowie hade följt och hämtat inspiration från. Även Iggy sminkade sig och hade en dekadent livsstil. Bowie producerade Iggy & The Stooges album Raw Power. Ett av Sveriges största Bowiefans är Max Lorentz, som inte bara producerat ett antal av våra största artister utan även gör egna plattor. Hans senaste album heter Kiss You In The Rain och rymmer väl valda covers på Bowielåtar från 70-talet. Så här beskriver Lorentz sin fascination för Bowie: – Bowie var ett stycke Panavision i ett annars svart/vitt George Orwell-landskap. Man glömmer lätt bort att 70-talet var en väldigt gråmulen tid där fotbollspelare som Ove Kindvall var ikoner. Bowie var lucköppnaren till en annan värld, musikaliskt och visuellt. I det likriktade svenska 1973 fick han mig att, 10 år gammal, gå till plugget i smink, Aladdin Sane-frissa och brorsans platåpjuck. Han öppnade även upp mitt intresse för alla möjliga olika musikgenrer i en tid då ungdomar lyssnade endast på Deep Purple ELLER Osmonds. Länge leve Dame David! BOWIE – RÄDDAREN I NÖDEN Den största tjänsten gjorde Bowie dock när han övertalade ett slutkört Mott The Hoope att fortsätta. Ledda av den konstant solglasögonprydde Ian Hunter med det burriga håret (hej, Magnus Uggla) hade Mott varit ett udda rockband på den brittiska scenen: lika delar Rolling Stones, Bob Dylan, Jerry Lee Lewis och en fäbless för kaos som banade vägen för punken. Bandets fans var få men hängivna och vilda. En av profilerna inom deras fan club var en viss Mick Jones, som senare skulle komma att bilda The Clash (och producera en soloplatta med Ian Hunter). Bowie, som också var ett fan, ville inte att Mott The Hoople skulle splittras, så han erbjöd Hunter och grabbarna en specialskriven singelhit.