Bilaga 10 Inverkan av transporter på djurhälsa och djurskydd Av prof. Ingvar Ekesbo Metoder för at mäta djurens reaktioner i samband med transporter Mått på djurhälsa och djurskydd Djurens reaktioner i samband med transport har studerats och regi- strerats med fysiologiska metoder (t.ex. mätning av blodparametrar på stress), kliniska, inklusive etologiska, metoder (t.ex. registrering av djurens beteenden det må vara andningsfrekvens, aggressions- eller flyktbeteenden, vidare registrering av skador och sjukdoms- symtom på det levande djuret) och patologanatomiska metoder (förändringar påvisade efter slakt eller vid obduktion av djur som dött till följd av transport). De parametrar som används för att mäta djurhälsa och djurskydd i samband med transport är följande: Mortaliteten, dvs. främst frekvensen döda under transporten eventuellt kombinerad med frekvensen döda närmaste tiden efter transporten; Fysiologiska parametrar på stress dels genom kliniska iakttagel- ser, dels genom prov på olika kroppsvätskor, blod, saliv, etc. före, under eller efter transporten; Djurens beteenden registrerat via olika metoder; Skador på djuren som registreras vid klinisk undersökning före slakt; Sjukdomar på djuren som registreras under tiden efter transporten; Skador på djuren som registreras vid veterinärbesiktningen direkt efter slakt; 169 Bilaga 10 SOU 2003:6 Förändringar i köttets kvalitet påvisat efter slakt; Dessutom redovisas ofta viktsförluster under olika transport- förhållanden. Mortalitet Mortalitet, dödlighetsfrekvens, är en vanlig parameter använd för att utvärdera inverkan av transport på djurs hälsa och välfärd. Mortalitet måste betraktas som den absoluta extremen av dålig välfärd. Det är uppenbart att när dödsfall inträffar som en följd av förhållandena under en transport dessa förhållanden icke kan accepteras. Mortaliteten är alltså ett grovt mått på djurs välfärd. Mortaliteten kan vara låg t.ex. hos nötkreatur även under långa transporter under dåliga förhållanden medan den kan vara ett värdefullt mått för djurhälsa och djurskydd hos t.ex. svin. I stora material ger mortalitetsuppgifter en god bild av goda respektive dåliga transportförhållanden. Klinisk undersökning samt registreringar av djurens beteende Skador, sjukdomar och sjukdomssymtom i form av beteende- förändringar hos djuren som registreras vid klinisk undersökning före slakt är en tillförlitlig metod förutsatt att den kliniska under- sökningen sker likartat för samtliga djur. Direkta eller indirekta mätningar av djurens beteenden är värdefulla under förutsättning att de utförs och tolkas av med respektive djurslags beteende i hälsa och sjukdom väl förtrogna forskare. Sjukdomar hos djur som en följd av de påfrestningar transporten inneburit uppträder under tiden efter transporten är oftast otill- fredsställande redovisade. Hit hör de infektionssjukdomar som djur drabbas av till följd av immunodepression förorsakad av stress i samband med transporten. Detta är ett underskattat djurskydds- problem. Även om främst unga djur drabbas förekommer det även hos äldre. 170 SOU 2003:6 Bilaga 10 Fysiologiska parametrar Fysiologiska parametrar erhållna genom kliniska iakttagelser eller genom instrumentella mätningar av hjärtverksamhet och tempera- tur eller via laboratorieundersökningar från blod, saliv etc. är värdefulla men kräver för tolkning och slutsatser biologisk insikt för att t.ex. värdera en ökad puls- eller andningsfrekvens eller för att värdera förekomst av kreatinkinas i blodet (Broom 1996). Mät- resultat måste följaktligen utvärderas mot deras avvikelse från nor- malvärdet för den tidpunkt eller de omständigheter i övrigt som rådde när provet togs. Ett exempel: Cortisolnivåer i plasma hos gris tenderar att vara högre på morgonen än på kvällen. När förhöjd cortisolnivå utvärderas bör följaktligen hänsyn tas till provtag- ningstidpunkt (Broom 1995). Ett annat exempel: Mycket unga kal- var uppvisar även efter svåra och långa transporter ofta inga eller obetydliga fysiologiska förändringar i form av t.ex. förhöjda halter av somliga stresshormoner. Detta kan bero på att den mycket unga kalven inte hunnit utveckla sin binjurefunktion (Hartmann o medförf. 1973), inte att den undgått stress. Provtagning måste ske så att den inte i sig påverkar värdet på den substans som skall mätas. För att mäta cortisolvärden bör t.ex. salivprov istället för blodprov tas hos djurslag som får och svin där salivvärden vistas kunna ge användbara värden (Fell o medförf. 1985; Parrott o medförf. 1989). Tabell 1. Fysiologiska indikatorer vanligen utnyttjade för att mäta stress under transport Stressor Kliniskt påvisbart symtom Symtom påvisbart genom förändring av parameter studerad via prov i blod eller annan kroppsvätska Undanhållande av foder n FFA; n E -OHB; n urea; p glycos; Uttorkning n Osmolality; n Total protein; n Albumin; n PCV; Fysisk ansträngning n CK; n Lactate; Upphetsning n Cortisol; n PCV; Åksjuka n Vasopressin; Hög yttertemperatur Ökad hjärtverksamhet (pulsfrekvens); 171 Bilaga 10 SOU 2003:6 Oregelbunden hjärtverk- samhet Förhöjd andningsfrekvens; Förhöjd kroppstemperatur FFA, fria fettsyror; --OHB, --hydroxybutyrat; PCV, Hämatokrit; CK, Kreatinkinas. (tabellen modifierad efter SCAHAW 2002). Registrering av förändringar påvisade efter slakt Skador på djuren registrerade vid veterinärbesiktningen direkt efter slakt är en tillförlitlig metod eftersom denna i regel följer ett fast- lagt mönster. Detsamma gäller förändringar i köttets kvalitet påvi- sat efter slakt, särskilt då förekomst av PSE och DFD. För att kunna säkert jämföra resultaten från olika studier av mätningar av PSE- och DFD-förekomsten finns har metoder utarbetats, lämp- liga och tillförlitliga mätplatser i muskulaturen undersökts och gränser för normala respektive onormala värden föreslagits (Barton Gade o medförf. 1996). Viktsförändringar Viktsförändringar under olika transportförhållanden är en objektiv fastän grov metod. Vid tolkning av resultat och slutsatser måste alltid faktorer som förhållandena under transporten vägas in. Tolkning av registrerade parametrar Vid tolkningen av resultat och slutsatser från dessa olika studier måste alltid hänsyn tas till de förhållanden som rått när studien gjordes, vid vilken tidpunkt den gjorts, som ger ett systematiskt fel) föreligger på grund av djurslag, kön, ras, geografiska förhållan- den etc. etc. En grundförutsättning är att de metoder forskaren använder är tillförlitliga och så långt möjligt utesluter risken för felaktiga slut- satser genom inverkan av icke kontrollerade faktorer (confoun- ding). Detta är inte minst viktigt när det gäller användning av fysiologiska parametrar. För bedömning av fysiologiska parametrar har standardiserade metoder utarbetats, t.ex. för svin (Schütte o medförf. 1996b). 172 SOU 2003:6 Bilaga 10 Kommentar Innan läsaren går vidare i denna text måste följande sägas: Ytterst är bedömningen av vad som är förenligt med gott djurskydd alltid sist och slutligen subjektivt. Detta innebär att när forskaren skall dra slutsatser från vetenskapliga undersökningsresultat, dessa slut- satser alltid i någon mån påverkas av forskarens personliga åsikter när det gäller etik i allmänhet och djurskydd i synnerhet. För den som har att tolka vetenskapliga resultat, egna och andras, är med- vetenhet om detta en grundförutsättning för att nå fram till en i alla avseenden så långt möjligt sann tolkning av resultaten och därmed till korrekta slutsatser. Vetenskapens mål måste vara att alltid söka och värna om sanningen. Inverkan på hälsa och välfärd hos sjuka, högdräktiga, nyförlösta, nyfödda och unga djur av transporter Allmänt oavsett djurslag Transport av unga djur innebär större hälsorisker än transport av mera utvuxna djur. Transport av högdräktiga djur, särskilt hög- dräktiga mjölkkor och tackor under de tre-fyra sista dräktighets- veckorna, innebär väsentligt förhöjd risk för att utlösa sjukdom, oftast utlöst av akuta ämnesomsättningsrubbningar. De svenska föreskrifterna (SJVFS 2000:133) stadgar för hästar, nötkreatur, får, getter, renar, hjortdjur och svin förbud mot transporter från 3 veckor före beräknad förlossning eller, vid mer än dygnslånga transporter, inom sex veckor. Transport av moder- djur får ske, när det gäller nötkreatur tidigast tre veckor efter för- lossningen och, när det gäller övriga djurslag, tidigast en vecka efter förlossningen. Kalvar under två veckors ålder får inte transporteras. Övriga nyfödda däggdjur får transporteras tidigast vid en veckas ålder. Nötkreatur Under 1980-talet införde dåvarande Slakteriförbundets livdjurs- förmedling på inrådan av sina veterinärer att 70 kg skulle vara bas- vikt för betalning av förmedlingskalvar. Detta gjorde att förmed- lingsvikten i Sverige kunde ligga mellan 60 och 70 kg samt att för- 173 Bilaga 10 SOU 2003:6 medlade kalvar i regel fortfarande är mellan 6 och 12 veckor. Man har här stött sig på vetenskapliga studier av inverkan av transport på hälsotillståndet efter transporten hos kalvar med olika ålder och vikt. Sedan dessa frivilliga regler infördes har frekvensen sjuk- domsfall hos djur relaterade till transport väsentligt minskat i Sverige. Reglerna sänkte sjukligheten i köttdjursbesättningar med inköpsrekrytering. En stor del av de kalvar som transporteras mellan länder i Europa är omkring en vecka gamla och levereras via lokala marknader. Det är i olika vetenskapliga rapporter visat att så unga kalvar drabbas av hög sjuklighet och dödlighet både under och inte minst efter transporten (Knowles 1995). Mortalitet på 23 % är rapporterad under eller efter långa transporter hos