Vraket bortom horisonten VRAKET BORTOM HORISONTEN eller Den ofrivilliga resan – ett flyktingöde dokumentär efterkrigsroman om människan och naturen av Christian Lanciai Romanen började skrivas 1972, bedömdes första gången negativt av en förläggare 1978, reviderades fullständigt 1979-80 och har senast genomgått en omfattande bearbetning 1987. Tio år senare, 1997, inleddes inskrivningen av verket på dator, 25 år efter dess ursprungliga tillkomst och då alltjämt opublicerat. Intressant som jämförelse är, att Alexander Solsjenitsyns "Gulag-arkipelagen" började utkomma offentligt efter denne författares utvisning från Ryssland i februari 1974, samtidigt som "Vraket..." i sin första version redan låg klar. Arbetet är tillägnat mina båda bästa "ryska" vänner, Nils Sondefors, min nära medarbetare ända sedan den legendariska resan till Letnany i juli 1995, Johannes Westerberg, som hösten 1979 fick en oöverskådlig betydelse för romanens utveckling genom alla de historier han berättade från sitt Ryssland under många gemensamma stunder på Göteborgs Studentkår: de flesta av romanens ryska ingredienser har kommit till tack vare honom, då 1980 års version av romanen blev allt utom den litterärt definitiva, och han har fått låna vissa personliga drag till fader Nikolaus, den grekiske prästen; vidare Józef Korzeniowskis minne, mera känd som författaren Joseph Conrad, som väl haft den största litterära betydelsen för romanen; samt slutligen Raoul Wallenberg-sällskapet i Stockholm med den rimliga förhoppningen, att ansträngningarna att försöka få reda på hela sanningen om Raoul Wallenberg aldrig må upphöra förrän de krönts med framgång. Copyright Christian Lanciai 1972-80 Recension. När detta märkliga arbete refuserades på 70-talet av Askild & Kärnekull motiverade de sin refusering med att arbetet "andades kommunisthat" och att det skulle vara svårsålt. Solsjenitsyns Gulag-arkipelag andades betydligt mera kommunisthat och var allt utom svårsålt. Men det var inte på modet i Sverige under 70-talet att berätta sanningen om Marxiststaterna. Det var helt enkelt inte opportunt förrän efter att Pol Pot-regimen fått genomföra de värsta folkmorden i marxismens historia, och till och med då hade aktuell historieskrivning svårt för att göra sig acceptabel genom sina kanske alltför magstarka och svårsmälta dokumentationer. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan 70-talet och Pol Pot. Genom att denna argumentering kring romanen fixerade sig vid det politiska kom romanens övriga innehåll bort i debatten, vilket är synd, då det politiska egentligen bara utgör en parentes i den mäktiga flyktingproblematiken och framför allt den viktiga miljödebatten framförd inom en storslagen naturskildring. Romanen har tydligt tagit intryck av "Moby Dick", och frågan är om den inte genom sin högre naturdebatt kompletterar Melvilles mästerverk, som ju även det hade svårt att nå erkännande. Att denna roman förtjänar ett sådant, desto mer så som det nu är 25 år sedan den skrevs, står utom allt tvivel. Första delens innehåll. sid. Historien om hur denna bok kom till 3 Prolog 4 Läkarens förord 4 Dramats personer 6 Inledning : Den Svarta Bläckfisken 7 1. Hamnsjåaren 7 2. Carolinas avresa 15 Första delen : Flyktingen 21 3. Lajos berättelse 21 4. Philip 26 5. Moljanka 32 6. Philips avsked 40 7. Tövädret 51 8. Tågolyckan 59 9. Vägen till Kina 64 10. Elisabeth 69 11. Flykten från Kina 77 12. Doktor Korsakov 80 13. Ryssland på 1800-talet 83 14. Pastor Napoleon 90 15. Paracelsusöarna 97 16. Formosa101 17. Bernhards historia 109 18. Avslutning på första delen 113 2 Historien om hur denna bok kom till. Det var en stor skandal. Tidningarna var fulla av det. Han hade gjort sig bemärkt i hela Frankrike för sina lysande pionjära insatser inom psykiatrin, han hade till och med nämnts som kandidat till nobelpriset, och så med ens låg han djupare i smutsen än någon annan. Och det verkade som om han helt och hållet själv hade lagt krokben för sin egen karriär. Saken väckte uppmärksamhet även utanför Frankrikes gränser, och framför allt i tysk press tycktes ärendet aldrig bli avslutat. Den tyska pressen ifrågasatte i synnerhet roten till skandalen, som omgavs med en så ogenomtränglig sekretess, vilket väl var anledningen till att mysteriet blev så tacksamt att diskutera. Slutligen bad den främsta läkartidskriften i Tyskland den medicinska fakulteten i Frankrike om en förklaring till den så lysande läkarkarriärens snöpliga slut, och någon tillfredsställande förklaring kunde Frankrike inte ge. Paris kunde bara meddela, att emedan man inte visste vad som hade hänt hade psykiatern inlämnat sin avskedsansökan. Man hoppades på en förklaring från psykiatern själv. Denne hade som en annan Alexander Dubcek helt lämnat scenen för sin så uppmärksammade karriär för att försvinna in i en total obskuritet någonstans i Lothringen. Han blev nästan omöjlig att få tag på. Någon landsortsblaska visste att berätta att han numera tjänstgjorde som kringresande landsortsdoktor någonstans uppe i Ardennerna. Men så kom äntligen den stora förklaringen. Vår läkare hade skrivit en bok om vad som egentligen framgick ur behandlingen av en viss patient på kliniken i Touraine och hur detta blev anledningen till hans livs första misslyckande, hela den franska läkarkårens följdenliga häxjakt på honom och det oundvikliga avskedet. Manuskriptet mottogs nyfiket och tacksamt av Frankrikes mest framgångsrike förläggare som läste det ensam, skrattade ut det och omgående returnerade det med kommentaren: "Ni är en större bluff än vad världen redan trodde!" Andra förläggare fick sedan lika nyfiket ta del av bekännelsen, och samtliga besvarade den på samma sätt: de antingen fnyste, skrattade ut upphovsmannen, beskyllde honom för att vara enbart löjlig eller vägrade att tro på ett ord av bekännelsen, då den var det omöjligaste de någonsin hade läst. Ingen ville nedlåta sig till att ens publicera dravlet i fråga. Följden blev att vår läkare helt enkelt lämnade Frankrike. Han fick en blygsam befattning som specialläkare på ett mentalsjukhus i Köln, och det var där vi spårade upp honom när världen för övrigt hade glömt honom. Ingen skrattade åt honom längre, ingen diskuterade hans numera glömda stora karriär i det förflutna, och ingen brydde sig om honom längre. Det var av en tillfällighet som vi kom i kontakt med honom under en konferens, och det var när vi hörde hans namn som ett dunkelt ljus manades fram ur våra hjärnors dammiga vindar. Vi kom ihåg att mysteriet med hans karriärs onda bråda slut aldrig hade uppklarats, och vi beslöt oss genast för att ge ödet en chans. Vi började umgås med honom, vi blev god vän med honom under åtskilliga gemensamma aftnar på krogar, den gamle doktorn, som numera så gärna umgicks med vinet, fann ett trösterikt sällskap i oss yngre kolleger som gärna bjöd honom på ett glas, och till slut fick vi läsa hans dokumentation av det fall som han föll på. Vi läste den digra luntan på bara några dagar och vägrade låta saken vara med det. Vi bad att få översätta den till svenska och försöka ge ut den i Sverige kamouflerad som en vanlig science-fiction-roman, och det hade han ingenting emot. Resignerat sade han: "Även om folk inte förstår den så kan de alltid skratta åt den." Särskilt glada blev vi åt att han på vår uppmaning skrev ett eget personligt förord till arbetet, som det hade saknat tidigare. Hade det blivit utskrattat från början om detta förord skrivits tidigare? Det får vi aldrig veta. 3 Prolog. För ett tiotal år sedan hände det att ett par polynesier på en oansenlig söderhavsö påträffade en tydligen ilandfluten naken skeppsbruten sjöman. Han var medvetslös och mer än halvdöd, han var sönderbränd och uttorkad av solen och förbi av undernäring. Som väl var kunde han räddas till livet, vilket var ett under. Men när han vaknade upp ur sin medvetslöshet kunde han inte få ett ord över sina läppar. Det visade sig att han inte hade något minne, och sålunda kunde man inte få veta något om honom. Man kunde inte spåra hans härkomst eller vad det eventuellt var för ett skepp han hade seglat med, ty ingen läkare som fick honom som patient lyckades ge honom hans minne tillbaka. Alla sådana läkare gav förr eller senare upp sina försök att återställa patienten, utom en, som hade fått för sig att patienten bluffade. Hans kolleger tog bestämt avstånd från hans ståndpunkt, som de betecknade som omänsklig, men han gav sig inte och lyckades omsider installera patienten på ett berömt lasarett i Touraine i Frankrike inte långt från Lionardo da Vincis grav i Amboise. Där försökte han på allvar genom privata samtal med patienten gå till botten med hans psyke. Framför allt intresserade honom frågan: vad hade patienten för anledning att dölja sitt förflutna? Vi vet inte idag om det verkligen var så att patienten bara skickligt spelade minneslös eller om han verkligen var det och i så fall om han någonsin återfick sitt minne eller inte, men denna bok är resultatet av läkarens fleråriga konfidentiella samtal med patienten. Han lät aldrig någon annan höra vad han talade med patienten om, och därför finns det inga vittnen till vad patienten kan ha sagt och inte kan ha sagt. Det är möjligt och till och med troligt att läkaren har hittat på alltsammans. Men vi kan aldrig få klarhet i frågan, ty patienten försvann snart från Loiredalen på okända vägar, och likadant gjorde läkaren, som från början i denna fråga slog vakt om sin anonymitet. Vad som är sant och vad som är falskt i denna skildring är alltså och förblir, liksom läkaren och hans patient, tills vidare bortom horisonten för vårt vetande. Läkarens förord. Eftersom utgivarna av denna kontroversiella historia nu har lyckats få tag i mig här i Köln och inte vill lämna mig i fred förrän de har kramat ur mig allt som kan tillfredsställa deras nyfikenhet i det intrikata fallet Louis, så måste jag väl åtminstone säga något. Ja, det var jag som återbördade Louis till livet, fastän jag nästan ångrade det när det väl var gjort.