Det osynligas arkitektur arkitektur osynligas Det Om rumsligheten i Bo Carpelans författarskap författarskap Carpelans Bo i rumsligheten Om Det osynligas arkitektur Om rumsligheten i Bo Carpelans författarskap Jan Hellgren Bo Carpelan (f. 1926) har kallats ”rummets diktare” och ”drömarkitekt”. I Carpelans författarskap hittar man formuleringar som ”Det är inte tiden som förändrar oss, / det är rummet”, ”Rum bygger upp en startpunkt i hjärtat och tanken, samtidigt.” och ”Rum är levande när människor finns där, men när de dör, upphör rummen.” Denna avhand- ling är en studie i den rumsliga betoningen Hellgren Jan i Carpelans författarskap. I en kontext av centrala litteratur- och idéhistoriska ström- ningar och influenser från bl.a. flamländskt interiörmåleri, uppstår hos Carpelan med tiden en utpräglat rumslig diktkonst och livsåskådning. I ljuset av rumsligheten i Carpelans författarskap framstår verklig- heten som ett slags hemlighetsfull skrift som människan kan lära sig läsa men som aldrig helt låter sig tydas. 2009 Det osynligas arkitektur Omslag: Aleksi Salokannel / sisin Tryck: Painosalama Oy, Åbo Digital utgåva: ISBN 978-952-12-2268-9 Tryckt utgåva: ISBN 978-952-12-2267-2 Jan Hellgren Det osynligas arkitektur Om rumsligheten i Bo Carpelans författarskap Åbo Akademi • Litteraturvetenskap Dikten översätter ingenting, den är samtidigt sluten och öppen, sluten i sig själv och öppen för alla verklighetens yttringar. I en ironisk Enquete svarar Ekelöf på frågan vad han söker i böcker: ”Jag söker den perfekta klotformen”. För människor som själva lever på ett klot bör det svaret inte vara alltför svårt att förstå. Men i den poetiska geografin lever vi ännu på det platta planet. Bo Carpelan, ”Dikt och verklighet” (1955) Tingens för oss viktigaste aspekter är fördolda genom sin enkelhet och alldaglighet. (Man kan inte märka en sak – därför att man alltid har den för ögonen.) De egentliga grundvalarna för sin forskning uppmärksammar människan inte alls. Om inte just detta någon gång slagit henne. – Och det vill säga: Vi märker inte det som, när vi en gång sett det, är det mest påfallande och starkaste. Ludwig Wittgenstein, Philosophische Untersuchungen (1953) Innehållsförtec kning Förord …………………………………………………………………. 7 Inledning ……………………………………………………………. 8 Syfte och material …………………………………… 10 Teoretiska utgångspunkter …………..…………….. 14 Forskningsområdet ………………………………….. 22 I Den rumsliga dikten formas – 1950- och 1960-talet ………. 28 Tinget – byggsten i den öppna dikten …………………………….. 31 Från ord till ting …………………………………… 32 Ett exceptionellt seende …………………………... 39 Den negativa förmågan …………………………... 43 En värld av motsatser …………………………….. 48 Diktens osynliga konturer ………………………… 50 Bilden – stilförändringar under 1960-talet ……………………….. 54 Från ord till bild …………………………………… 55 Mot det enkla och avskalade …………………….. 58 Illusionen av ett rum ……………………………… 61 Stadsmiljö och vardagsrealism …………………… 64 Efter modernismdebatten …………………………. 70 Bakgården – orienteringspunkt i tid och rum …………………….. 74 Alltings ursprung ………………………………….. 75 Platsen – barndomens form ………………………. 78 Det egna rummets trygghet ………………………. 82 Platsen som förvandlar dig ……………………….. 87 II ”Diktens skyddsrum” – aspekter av en plats …………….. 92 Det klara rummet ……………………………………………………. 96 Från kaos till klarhet ………………………………. 97 Repouissoirfigurens invit …………………………. 101 Ett tröstingivande rum? …………………………... 104 Det förtrollade rummet ……………………………………………... 109 Där analogierna uppstår ………………………….. 110 Den oåtkomliga sinnligheten ……………………... 114 Det oförklarligas nödvändighet ………………….. 117 Det levda rummet …………………………………………………… 121 Närvaro i frånvaro ………………………………... 122 De slitna tingen …………………………………….. 126 Verkan utan orsak …………………………………. 128 Det tomma rummets budskap ……………………. 131 III Ett arkitektoniskt universum – Urwind (1993) …………... 134 Själens osynliga arkitektur – Daniel Urwind ……………………... 136 Platsen under bordet …………………………………. 137 De osynliga tingen ……………………………………. 141 En arkitektur i vardande …………………………….. 150 En tillvaro på glänt …………………………………… 149 Motsatsernas arkitektur – ”Ett hus av sten och vind” …………… 156 Mellan tid och rum …………………………………… 157 En rumslig romanform ………………………………. 159 Att vidga världen ……………………………………. 162 Elementens harmoni …………………………………. 166 Romanens planlösning – arkitektonisk utformning ……………… 172 Romanen som en byggnad ………………………….. 174 Schwitters och collaget ………………………………. 180 Richardsgatans bibliotek …………………………….. 183 Tillvaron samlad och återupptäckt ………………… 186 IV Sammanfattning ………………………………………………… 191 Summary ……………………………………………………………… 199 Noter ………………………………………………………………….. 207 Litteraturförteckning ……………………………………………… 229 Personregister ………………………………………………………. 241 Förord Jag vill rikta ett varmt tack till alla som på ett eller annat sätt hjälpt mig med avhandlingsarbetet. Ett särskilt tack till min omtänksamma handledare Roger Holmström som regelbundet och omsorgsfullt läst mina texter och förståelsefullt stått ut med en rad vändningar i proceduren. Tack till Clas Zilliacus som följt med arbetet och kommit med värdefulla iakttagelser som hjälpt mig att se saker jag inte annars hade sett. Tack mina förhandsgranskare Anders Cullhed och Lars Elleström för en rad insiktsfulla iakttagelser om manuskriptet. Tack till Kaj Nyman som läste igenom texten med en arkitekts ögon och som påminde mig om att det är litteratur jag sysslar med. Ett stort tack till alla forskare och all universitetspersonal jag umgåtts med i Lund och Åbo. Särskilt vill jag tacka Björn Apelkvist och Thomas Ek för det kamratliga umgänget i Lund. Tack hela forskarseminariet i Åbo. Jag hade gärna umgåtts mera med er. Tack Ulrika Gustafsson. Tack Fredrik Hertzberg. Tack mina sambor på Svenska litteratursällskapet i Helsingfors: Henrika Tandefelt och Jennica Thylin. Tack Christer Kuvaja och alla mina arbetskamrater på SLS. Tack också alla som lockat mig på villovägar, inte minst Sampsa Laurinen och Monokkeli, Marko Oksanen och Liberales och Kapten Morgan och Skånholmen. Slutrakan var definitivt den tyngsta biten. Tack till alla som hjälpte mig med att få ihop texten till en tryckfärdig avhandling: Lena Grahn-Söderström, Inger Hassel, Carola Herberts, Elizabeth Nyman och Aleksi Salokannel. Tack för levebrödet, mina finansiärer: Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut, Oskar Öflunds stiftelse, Ella och Georg Ehrnrooth, Waldemar von Frenckells stiftelse, Åbo Akademi. Ett särskilt tack går till Litteraturvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet. Tiden som nämndens forskare och sekreterare utgör den bästa tiden av avhandlingsarbetet. Ett varmt tack till mitt ”forskningsobjekt” Bo Carpelan som uppmuntrande följt med mitt arbete. Under arbetet med ditt författarskap har jag lärt mig oerhört mycket – och jag kan gott säga att jag idag inte ser saker och ting på samma sätt som jag gjorde innan jag begav mig in i de ljusa och mörka rum där jag irrat i sju år. Jag tror att jag på slutrakan började återfå känslan av den särskilda läsupplevelse som ursprungligen lockade mig in i författarskapet. Tack Solbritt och mina föräldrar för all hjälp, inte minst med att sköta barnen. Anna. Du har varit en motvikt och ett ljust och öppet rum. Tack för att du orkat och t.o.m. stött mig. Jag sätter punkt nu och lovar att aldrig mer kalla dig ett rum. Och Vera. Och Rufus. Ni kan inte ännu läsa det här, men ni kan mycket viktigare saker. Helsingfors i april 2009 Jan Hellgren 7 Inledning I ett föredrag den 14 mars år 1967 hävdar Michel Foucault att den rådande epoken till skillnad från tidigare epoker kommer att bli en ”époque de l’espace”, d.v.s. en rummets eller rymdens epok.1 Ungefär fyra decennier efter Foucaults spådom kan man säga att ett tänkande som utgår från rumslighet blivit allt vanligare. Det talas idag om privata rum, offentliga rum, virtuella rum, heliga rum, kreativa rum, inre rum, potentiella rum, intermediala rum och om en rad motsvarande rum. Det är svårt att säga om tillvaron kan blir rumsligare än den är men om man mäter hur frekvent varianter av rumsliga begrepp använts under de senaste åren befinner vi oss åtminstone på det begreppsliga planet i en rumslig epok. I Foucaults vision av en rummets epok har den lineära eller historiska tiden i princip fallit samman. Det förflutna, nuet och framtiden har koncentrerats till ett ögonblick i samtiden. Det rumsliga schemat skapar en medvetenhet om de relationer och maktförhållanden som konstituerar samhället och tillvaron. Enligt en motsvarande logik – tiden tonas ner, rummet betonas – heter det i följande dikt av den finlandssvenska författaren Bo Carpelan (f. 1926) att det inte är tiden, utan rummet som förändrar oss. Dikten härstammar ur diktsamlingen I de mörka rummen, i de ljusa (1976): Det är inte tiden som förändrar oss, det är rummet: skogen som var låg som ett mörkt band om kvällen när vi var barn. Och vattnet som nådde foten. Det är vägen som nu är uträtad, träden, husen, mänskorna samma seende ut genom fönstren som är fönster i rum, ej i tid. Rummet för barnen, rummet för de älskande där fåglarna flyger in och ut, rummen för den som sover så lätt att inte dödens andetag hörs. Det är samma möbler i rummet, samma grenverk framför det som vore rummet din blick som aldrig sluts.2 Carpelans rumsbegrepp utgår från upplevelsen av ett enskilt ögonblick i en mer omfattande platsförankrad livscykel. I dikten utför Carpelan ett perspektivskifte varigenom de metafysiska begreppen tid och rum förskjuts till en individcentrerad och fenomenologisk nivå. Dikten berättar om rummen vi lever i, rummen vi drömmer i, rummen vi minns och rummen