Arvo Tuominen På jorden och under jorden Översättning av N-B. Stormbom Originalets titel: Maan alla ja päällä Tammerfors 1958 Innehåll Omtumlande upplevelser............................................................................................................ 1 ”Folkresningen” i Karelen och fredsproklamationen............................................................... 13 Inrikesministern slår till ........................................................................................................... 23 Inrikesministern blir mördad.................................................................................................... 31 Stjäl till förmån för Sovjet! ...................................................................................................... 40 Fläskrevolten ............................................................................................................................ 47 Fyra års tukthus ........................................................................................................................ 51 Från fängelse till fängelse ........................................................................................................ 62 Tvångsarbete i Ekenäs.............................................................................................................. 70 Regeringen Kallios storoffensiv............................................................................................... 83 Kampen om fackorganisationen............................................................................................... 93 De storpolitiska följderna av en semester .............................................................................. 107 ”Kommunisten i fackföreningsrörelsen”................................................................................ 120 Stora arbetskonflikter ............................................................................................................. 128 Fackorganisationen som politisk spelbricka .......................................................................... 140 En lång och tung resa ............................................................................................................. 156 En äventyrlig flykt från fosterlandet ...................................................................................... 169 Övriga delar av Tuominens minnen: Skärans och hammarens väg (från barndomen till 1921) Kremls klockor (åren 1933-38, förf. i Sovjet under större delen av denna tid) 1 Omtumlande upplevelser Världsrevolutionens svallvåg. — ”Du sjunger dens sång vars bröd du äter.” — Frans Hiilos alias Karl XII alias Mannerheim. — Förvirrade stämningar och tidig titoism. — Den manner- rahjaska falangens vettlösheter. — Hanna Malm bombarderar fackorganisationen. — FKP:s ledning sätter allt på ett kort. — Villervalla och det fort! — De nordiska kommunisternas sovjetrepublik. — Ytterligheterna spelar varandra i händerna. — Tidningen Suunta: revolten står för dörren! På de sista sidorna i ”Hammarens och skärans väg” har jag redan berättat hur vi finländare efter många äventyr lyckades ta oss hem igen efter ett Rysslandsbesök som varat över tre månader i ett sträck. Hela denna tid hade vi tillbragt med att sitta på möten och sammanträden av olika slag: först ett par veckors förberedelser för Kominterns eller den kommunistiska internationalens kongress och så själva kongressen, som räckte ungefär lika länge. En betydande del av oss var med även om Profinterns eller den röda fackinternationalens stiftande möte samt den kommunistiska ungdomsinternationalens kongress. Därefter deltog vi i Finlands kommunis- tiska partis, FKP:s partimöte, som räckte flera veckor också det — förberedelserna och några efterkonferenser oräknade. Dessa tre månader hade givetvis varit fyllda av stora upplevelser, åtminstone för mig. Jag hade fått bekanta mig med Sovjetunionen, detta kommunistiska experiment där ett helt stort rike för första gången dirigerades i enlighet med metoder och program som var splitternya, okända i den dittillsvarande världshistorien. Trots att experimentet 1921 ännu befann sig endast i begynnelsestadiet syntes det i varje fall redan varthän man strävade, syntes att det verkligen gällde en historisk tilldragelse av väldiga dimensioner. De planer man här gick in för att förverkliga var förstummande jättelika, och det var ingalunda meningen att de skulle förverkligas endast i Ryssland, utan i hela världen. Sovjetunionen var ju bara början till den världsrevolution som planerades av Lenin och hans lärjungar. Jag för min del tvivlade inte ett ögonblick på att planen skulle genomföras redan inom den närmaste framtiden, och det gjorde väl ingen annan av deltagarna i Komintern-kongressen heller. Hade någon vågat pasta att världsrevolutionen så sent som i nådens år 1958 ännu inte skulle vara ens halvvägs och att man efter 40 år inte vore kapabel att säga någonting säkert om dess slutförande, hade han blivit utskrattad. De flesta av oss ansåg att det hela skulle komma att gå mycket snabbt. Man talade bara om år, inte om årtionden. Det var också Lenins övertygelse, och hela hans skola föreföll att dela den. Den svallvåg som satts i rörelse av bolsjevikrevolutionen 1917 hade i viss mån mattats av år 1921. Men de kommunistiska experterna räknade med att kapitalismens, dvs den västliga världens affärer var i så miserabelt skick, att den inte skulle förmå rida ut ens nästa för kapitalismen karakteristiska ekonomiska kris, utan att revolutionsskredet åtminstone i de västeuropeiska länderna skulle sättas i gång just av den. Det första bytet såg man i Tyskland, som kämpade i Versailles-fredens tvångsmässiga gastkramning. Endast Amerika, trodde man, skulle ytterligare någon tid förbli kapitalismens brohuvud. Av Asien väntade man sig däremot mycket redan i detta skede, ty devisen ”ner med kolonialslaveriet, Asien åt asiaterna” såg ut att bära frukt redan då. I sådana stämningar hade vi alltså levat denna sommar, och själva grundlinjen hade i våra ögon förblivit orubbligt genomförbar, även om vi fått pröva på vissa besvikelser i vår tro. 2 Det hade också varit en stor upplevelse för oss att lära känna de mest betydande kommunis- tiska ledarna. De som stod främst i rampljuset var förstås ryssarna, Lenin, Trotskij, Sinovjev, Kamenev, Buharin, Radek m.fl. Men vi blev även bekanta med andra utländska storheter såsom Clara Zetkin, Bela Kun, Paul Levi och många andra västliga kommunistledare som sedermera spelat en mycket betydelsefull roll i sina hemländer. På besvikelsekontot under denna kongressresa kom åtminstone för min del bekantskapen med de finländska kommunistledarna. Auktoritetstron försvann en gång för alla, till och med när det gällde en person som Kuusinen, som jag rent av hade hållit för min lärofader. Den byk- tvätt vi redan i månadtal och särskilt just vid 1921 års partimöte hade sysslat med inom FKP var av sådan art, att bilden av de ledare som åstadkommit smutsbyken inte kunde bli vacker. Men trots att den bild jag före Moskvaresan haft av FKP:s ledare hade blivit åtskilligt tillbucklad, hade min tro på Lenin och på kommunismens snara seger som sagt inte rubbats. Tvärtom, inblicken i hur socialismen och kommunismen i praktiken byggdes upp i själva Ryssland hade givit min uppfattning en konkret grund. I fråga om Kominterns möjligheter var jag däremot mycket skeptisk. Den kunde enligt min mening inte bli en verklig internationell organisation för de revolutionära arbetarna, emedan dess hemort förblev Moskva, varigenom den av förhållandenas tvång i första hand måste gå den ryska stormaktens ärenden och inte arbetarnas i andra länder. En organisation som finansierades av rådsregeringen kunde inte bli annat än ett organ för Rådsrysslands utrikespolitik. ”Du sjunger dens sång vars bröd du äter.” En annan företeelse, som på sätt och vis sammanhängde med den nyssnämnda och som i hög grad vållade mig blandade känslor, emedan dess väsen nu började klarna för mig, var den kommunistiska moralen. Visserligen var den inte ännu utvecklad så långt som nu, åtminstone inte offentligt, men redan då kunde man märka att den stod skarpt i strid med allmänt kända och erkända moralbegrepp. Allt vad du gör till förmån för Sovjetunionen och kommunismen är godtagbart, dvs. moraliskt riktigt. Det var helt kort den kommunistiska moralens kärna. Ett faktum som jag hade svårt att förstå och svälja. På minussidan kom även det dogmatiska hårklyveri som man hängav sig åt i högre kretsar inom Komintern och särskilt i FKP:s ledande organ. Det var ett sannskyldigt dissekerande och ordnande av Marx' skäggstrån, en ständig tvist om huruvida just den eller den formuleringen var teoretiskt helt riktig och överensstämmande med Marx' och Lenins lära. Vi hade i det praktiska arbetet utgått ifrån, att om det hela bara var något sånär ditåt, var det ingen idé att ställa till med stora gräl om små nyansskillnader. Sådant var enbart slöseri med tid. I stället gällde det att koncentrera hela sin uppmärksamhet på den praktiska verksamheten för att få något konkret och synligt till stånd. Min sinnesstämning vid hemkomsten var således av rätt blandad art, och detsamma tycktes vara fallet med mina res- och kongresskamrater. Det räckte flera veckor innan vi var nere :på, jorden igen och hade lyckats ordna våra tankar så pass att vi kunde sätta i gång och handla i enlighet med besluten vid Kominterns och FKP:s kongresser. De flesta räddade sig små- ningom ur dogmatismens nät och in i den praktiska verksamheten, men för några tog det må- nader, t.o.m. år. Jag ska här återge en episod