Den gemensamma kampen Samarbetet mellan den finska och den svenska säkerhetspolisen åren 1938-1941 Helsingfors Universitet Institutionen för filosofi, Historia, kultur- och konstforskning Pro gradu – avhandling i Historia Viktor Rantala Handledare: Henrik Meinander April 2013 Innehållsförteckning 1. Inledning 2 1.1. Frågeställning, disposition och metoder 4 1.2. Underrättelsetjänst – en definition 7 1.2.1. Underrättelsesamarbete 10 1.3. Tidigare forskning och källor 14 2. Säkerhetspoliserna i Finland och Sverige 18 2.1. Statspolisen 18 2.2. Allmänna Säkerhetstjänsten 25 2.3. Samarbetet under 1920- och 1930-talen 29 4. Kampen mot den sovjetiska verksamheten 34 4.1. Försmak till kriget – Wollweberligan 36 4.1.1. Wollweberligan under krigstiden 44 4.2. Finska ”kommunister” på resande fot 53 4.3. En klassisk spionhistoria 66 5. För eller emot Tyskland 77 5.1. Petsamo i blickpunkten 80 5.2. Övrig tysk verksamhet 87 6. Från Sverige till Finland och vidare till förintelsen 94 7. Generella drag av samarbetet 106 8. Slutsatser 110 Käll- och litteraturförteckning 114 1 1. Inledning Den 22.9.1944, alltså några veckor efter vapenstilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen, som trädde ikraft den 4.9.1944, anlände tre finländska fartyg till Härnösand och ett till Gävle hamn i Sverige. Fartygen var lastade med personal från den finska militära underrättelsetjänsten och medföljande teknisk material samt arkiv med värdefulla chiffer och koder. Enligt vissa beräkningar, skulle det ha varit frågan om över 1000 personer, men 700-800 verkar vara en troligare siffra. Dessa händelser, som kom som en total överraskning för den lokala befolkningen och även för de flesta av de svenska beslutsfattarna, gick under benämningen operation Stella Polaris. Operationen gick ut på att den finska militära underrättelsetjänsten och främst dess avdelning för signalspaning, skulle i rädsla för en sovjetisk ockupation eller ett kommunistiskt maktövertagande,1 flytta över till Sverige och fortsätta sin verksamhet där. Av planen blev inget, inte minst för att en ockupation eller en kommunistkupp aldrig skedde, men även därför att svenskarna inte gav tillstånd till finnarna att bedriva någon som helst egen underrättelseverksamhet på deras mark. Därför återvände de flesta ”stellisterna” till Finland, medan en liten del värvades av den svenska signalspaningsorganisationen FRA (Försvarets radioanstalt) och några fortsatte sin väg till andra länder, bland dem chefen för den finska signalspaningen och Stella Polaris –operationens ledare överste Reino Hallamaa. Av stellisternas material behölls en del av svenskarna, och en del hämtades tillbaka till Finland. Arkivets öde är höjd i dunkel, men troligtvis brändes det under 1960-talet, efter att först ha mikrofilmats. Mikrofilmerna såldes troligtvis vidare, av bl.a. Hallamaa till flera olika underrättelsetjänster runt om i världen.2 I och med att Stella Polaris – operationen rann ut i sanden, tog det troligen mycket omfattande underrättelsesamarbetet slut, som hade pågått hela kriget mellan Sverige och Finland. Förutom vad gäller Stella Polaris – operationen, är detta underrättelsesamarbete ett mycket outforskat ämne, och till stor del ännu höljt i dunkel. 1 Rädslan var inte obefogad. Den finska underrättelsepersonalen var väl medveten om vad som hade hänt dess kollegor i de baltiska länderna då Sovjetunionen annekterade dessa länder år 1940. Sovjetunionen hade gått hårt mot de respektive ländernas underrättelsepersonal. De hade antingen likviderats, förvisats till Sibirien eller torterats till medhjälpare. Bl.a. hade bara några enstaka personer inom den estniska säkerhetspolisen undgått dessa öden efter sovjetstyrkornas anländning, Silvennoinen 2008, 239. 2 Om operation Stella Polaris, se t.ex. Ottoson & Magnusson 1991, s. 135-144; Heiskanen 1988 s. 272- 280; Carlgren 1985, s. 158-161 eller Parikka Altenstedt 2010 överlag. 2 Efter fortsättningskriget avslutades småningom också ett annat hemligt samarbete dessa länder emellan. Finlands och Sveriges säkerhetspoliser hade haft ett omfattande samarbete redan före kriget, och under kriget fortsatte det, i alla fall tidvis, tämligen friktionsfritt. Efter vapenstilleståndet i september 1944 förändrades dock den politiska kartan i Finland. Den allierade kontrollkommissionen, som i praktiken bestod av enbart Sovjetunionens representanter och den finländska kommunismens legalisering och inträde i regeringen, gjorde klart att den finska säkerhetspolisen, d.v.s. Statspolisen (Stapo) inte kunde fortsätta på sin gamla, tämligen högerinriktade och t.o.m. tyskvänliga linje. Detta ledde till att Stapo slutligen år 1945, under inrikesminister Yrjö Leino hamnade i kommunisternas händer.3 Sveriges säkerhetspolis, den Allmänna säkerhetstjänsten (AST), ansåg att ett samarbete med det ”röda” Stapo – som ämbetsverket kom att kallas under åren 1945-48 – var totalt uteslutet. Säkerhetstjänsten avbröt samarbetet med Stapo så småningom efter hösten 1944, men blev desto mera intresserad av att övervaka dess verksamhet och personal.4 På den finska sidan ledde denna politiska kursändring till, att en del av Stapos krigstida personal gjorde likt stellisterna och flydde till Sverige under hösten 1944, bland dem den tidigare chefen Arno Anthoni och de tidigare vicecheferna Bruno Aaltonen och Ville Pankko. En del av de gamla Stapomännen blev kvar i Sverige, andra flydde vidare till andra länder och en del, såsom Anthoni, återvände till Finland.5 Samarbetet eller förhållandet mellan säkerhetspoliserna i Finland och Sverige före och under andra världskriget är ett tämligen outforskat ämne. Det har hamnat i skymundan för respektive organisationers förhållande till de stora och mäktiga ländernas, såsom Tysklands, Sovjetunionens eller de västallierades motsvarande organisationer. De fragment av information, som finns tillgängligt, målar upp en bild av två liknande organisationer, vars samarbete för det mesta handlade om bekämpning av kommunistisk eller annan vänsterorienterad verksamhet. Även om Finland och Sverige hade haft ett vänskapligt förhållande redan länge - med kanske enda det undantaget av Ålandskrisen åren 1917-1921 – var länderna dock i en tämligen annorlunda politisk och militär situation före och under andra världskriget. Den politiska och militära situationen kan inte förbises vid granskande av säkerhetspolisernas förhållanden. Finland var under stora delar av kriget ett krigförande 3 Rentola 2009b, s. 250-251. 4 Helkama-Rågård 2005, s. 125ff. 5 se Silvennoinen 2008, 302-322. 3 land medan Sveriges uttryckliga målsättning var, att hållas utanför de direkta krigshandlingarna – neutral eller ej. 1.1 Frågeställning, disposition och metoder Syftet med denna avhandling är att undersöka hur samarbetet fungerade mellan Statspolisen i Finland och säkerhetspolisen i Sverige under åren 1938-1941. Den undersökta tidsperioden börjar hösten 1938, då krigsmolnen började uppenbara sig på den europeiska himlen. Undersökningen sträcker sig till sommaren 1941 då Tyskland, med Finland på sin sida, anföll Sovjetunionen. Denna tidsbegränsning är motiverad. 1938 började samarbetet rörande vissa fall, vilka fortsatte långt in på krigsåren och därför är det passande att inleda undersökningen vid denna tidpunkt. Tyngdpunkten i undersökningen ligger dock vid händelserna under krigsåren. Ytterligare faktorer som motiverar tidsvalet är, att år 1938 skedde också ett namn- och chefsbyte inom den finska säkerhetspolisen. Den detektiva Centralpolisen bytte namn till Statspolisen och den långvarige chefen Esko Riekki tvingades avgå. År 1938 skedde också formella förändringar inom det svenska säkerhetsfältet då den hemliga säkerhetskungörelsen godkändes, vilken lade grunden för Sveriges krigstida säkerhetspolis, den Allmänna Säkerhetstjänsten. Däremot medförde fortsättningskrigets början förändringar i det politiska förhållandet mellan Sverige och Finland. Tyskland ansågs då som det största hotet mot Sverige och förhållandet till Tysklands vapenbroder Finland komplicerades därmed. Å andra siden var Sverige i praktiken omringat av Tyskland eller tyskvänliga stater och detta ledde till stora svenska eftergifter gentemot Tyskland. Dessa förändrade förhållanden medförde också vissa förändringar i säkerhetspolisernas förhållanden till varandra. Det svenska förtroendet mot Finland under fortsättningskriget var inte lika hållbart längre. Enligt utlåtanden efter kriget, behövde de svenska säkerhetspoliserna lov från politiskt håll, då de samarbetade med deras finska kolleger under fortsättningskriget.6 Därför är det motiverat, att avsluta behandlingen då fortsättningskriget började. I vissa undantagsfall går undersökningen in på tiden under fortsättningskriget, eftersom vissa samarbetsfall avslutades först då. Samarbetet under fortsättningskriget, och dess jämförande med tiden före fortsättningskriget skulle också vara en intressant fråga, men det omfattande 6 SOU 1946:93, 53. 4 källmaterialet skulle leda till en alltför massiv studie inom ramen för denna avhandling. Detta är en fråga för kommande forskning. Säkerhetspolissamarbetet i denna undersökning handlar främst om informationsutbyte parterna emellan. Informationsutbytet sköttes närmast genom korrespondens och telefon, men även några tjänsteresor till den andra parten förekom. Vissa fall har påträffats, då den ena parten begär den andra att t.ex. sätta någon misstänkt under spaning eller att hindra någon person från att resa in i det andra landet. En intressant fråga är, om det förekom gemensam operativ verksamhet, såsom gemensamma spaningsuppdrag, säkerhetspoliserna emellan.