Västafrikanska ciklider del 9 Chromidotilapiina ciklider – palettcikliderna Text och foto: Anton Lamboj, översättning: Mikael Westerlund Pelvicachromis humilis, hane u har vi Kongo. Släktet lever bara i rent sötvatten, Honans ryggfena är – åtminstone hos lek- kommit till i bräckvattenområdena kring flod- och mogna honor – glänsande ljusgul till vit. Nd e m e s t bäckmynningar hittar man i normala fall omtyckta och bäst inga Pelvicachromis. Pelvicachromis- Hos hannarna är några av mjukstrålarna kända arterna inom arterna förekommer så gott som ute- i ryggfenan och analfenan och också de slutande i bäckar och floder som ligger första mjukstrålarna i bukfenorna väsent- gruppen chromi- i skogsområden – eller i områden som ligt längre än hos honorna. Hos honorna dotilapiina ciklider: åtminstone före ingrepp av människan är alltid den andra mjukstrålen i bukfenan Släktet Pelvicachromis Thys van ännu var skogsområden. Ungfiskar och den längsta, vilket gör att honans bukfenor den Audenaerde, 1968 dit palett- ofta även vuxna fiskar som inte har bildat alltid ser kraftigt avrundade ut. Vidare cikliden hör. par påträffas i små grupper. Parlevande är stjärtfenan oftast större och kraftigare fiskar har enligt mina iakttagelser oftast utvecklad hos hannarna. Typart för släktet är Pelvicachromis pul- revir som är en till två kvadratmeter stora. cher (Boulenger, 1901). Till släktet hänför- Pelvicachromis är parbildande grottlekare. des då det uppställdes sex beskrivna och Fiskarna lever i naturen huvudsakligen av Parbindningen är stark. Som lekplats tre inte ännu beskrivna små till medelstora små näringspartiklar, framför allt detritus, föredras en håla med en så liten ingång, arter. De flesta Pelvicachromis-arterna är aufwuchs, små alger och diatomer; medan att fiskarna nätt och jämt kan simma in vackert färgade och mönstrade och före- animalisk föda såsom små insektlarver och ut. I naturen leker fiskarna ofta även kommer i flera olika lokala former, som är eller räkrom sällan äts. Tillsammans med bland löv, som det kan ligga rätt tjockt av lätta att skilja från varandra. födan intar fiskarna också alltid mycket på bottnen. Rommen och de nykläckta osmältbart material, såsom sand och slam. ynglen sköts huvudsakligen av honan. När Släktets naturliga utbredningsområde Dessa ballastmaterial kan vara av väsentlig ynglen är frisimmande leds och försvaras sträcker sig från Guinea i norra Västafrika betydelse för matsmältningen och fiskar- de av bägge föräldrarna. Utvecklingen från över Sierra Leone till Liberia. Därefter nas välbefinnande. romläggning till frisimmande yngel tar vid finns det en lucka och så förekommer en temperatur på omkring 25 grader nio till släktet igen från Benin genom Nigeria, Hos alla arterna är könsskillnaderna mar- elva dygn. Yngelvården kan i många fall Kamerun och Gabon till Folkrepubliken kanta. Honorna är alltid klart mindre än pågå i nära två månader, men oftast inte hannarna och man kan även enkelt skilja så länge. Under yngelvården – åtminstone dem åt på basen av färgerna och teckning- under de första veckorna – kan man sär- arna. Lekmogna honor har hos alla arterna skilt tydligt mitt på kroppen se ett svart Detta är tredje delen av Anton en påfallande röd till violett bukregion. längsgående band, som kan förekomma Lambojs artikelserie om cikliderna Under leken böjer honan kroppen och hos alla arterna. Ungfiskarna är under de inom underfamiljen Chromidotila- vänder buken mot hannen, vilket kanske första veckorna tecknade i ett oregelbundet piinae. I detta nummer behandlar stimulerar hannen till lek och utgör en fläckigt mönster. Från en storlek på cirka Anton släktena Pelvicachromis och signal som neutraliserar hans aggression. två centimeter börjar de anta de vuxna Enigmatochromis. Mycket nöje. fiskarnas färgning. 6 Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 www.ciklid.org Pelvicachromis signatus, hane Pelvicachromis signatus, hona Pelvicachromis rubrolabiatus, hane När man håller Pelvicachromis och i syn- Pelvicachromis däri att de blir rätt stora, möjligheten att det faktiskt kan handla om nerhet om man vill odla dem måste man hannarna upp till tolv centimeter. De självständiga arter. beakta att alla arterna i naturen förekom- verkar slankare och mer långsträckta än de mer i mjukt vatten med ett pH som är andra Pelvicachromis-arterna, munnen har P. rubrolabiatus och P. signatus härstam- neutralt till ofta klart surt. Flera popula- ett kraftigare underbett och nosen verkar mar från Kolentes avrinningsområde i tioner eller former av P. pulcher är dock också något spetsigare. Därtill ser man hos Guinea. Hos P. signatus har hannarna i tolerantare och tål i akvarium också klart dessa arter i de flesta sinnesstämningar sex ryggfenans övre kant flera svarta punk- högre värden. till åtta mörka tvärränder. Denna teckning ter, som ofta också kan smälta samman. förekommer inte hos den andra gruppen. Honorna har oftast en eller två punkter i Pelvichachromis humilis- Könsskillnaderna är i huvudsak de samma ryggfenans mjukstråliga del och alltid en gruppen som för hela släktet, men hos stora honor svart punkt i början av stjärtfenan (inte i Enligt min åsikt kan man generellt indela inom denna grupp är rygg- och analfenor- stjärtspolen). Hannarna har en rödblå söm släktet Pelvicachromis i två stora grupper. nas spetsar lätt utdragna och bukfenorna i övre kanten av rygg- och stjärtfenorna Den första gruppen utgörs av arterna kring inte lika starkt avrundade som hos arterna och frånsett den saknar fenorna hos bägge P. humilis (Boulenger, 1916). Denna art inom den andra gruppen. könen i normala fall i övrigt teckningar. förekommer i flera lokala varianter. Från Guinea kommer också två andra arter, P. humilis förekommer i Guinea, Sierra P. rubrolabiatus uppvisar till skillnad nämligen P. rubrolabiatus Lamboj, 2004 Leone och västra Liberia och är med från de två andra arterna inom denna och P. signatus Lamboj, 2004. Hur långt de sina tolv centimeter sannolikt den största grupp sju mörka tvärränder, som oftast är många varianterna av P. humilis kommer Pelvicachromis-arten. Man känner till synliga men som i undantagsfall även kan att bli egna arter kommer delvis att disku- några olika färgformer, till exempel en försvinna helt. Likaledes kan man mycket teras och säkerligen även att undersökas från Liberia med starka inslag av rött på sällan se ett längsgående band. Hos bägge närmare. kroppen, från Sierra Leone härstammar könen förekommer oftast en mörk fläck vid formerna ”Kasewe” och ”Kenema” och stjärtroten. På fjällen finns också mörka Utöver vissa anatomiska särdrag, som vi sannolikt förekommer det flera former i ränder, som är lite tydligare hos hannen. inte ska gå närmare in på här, skiljer sig Guinea. Alla dessa former liknar varandra Honorna har ofta en eller två svarta punk- arterna inom denna grupp från de övriga rätt mycket, men man kan inte utesluta ter i ryggfenan. www.ciklid.org Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 7 Pelvicachromis pulcher, par Alla dessa arter är tämligen aggressiva inom arten. Därför är de att rekommendera bara för erfarna akvarister och de ska bara hållas i stora akvarier. Pelvicachromis pulcher-gruppen Resten av arterna inom släktet hänförs till den andra gruppen. Det handlar här om måttligt slanka till slanka ciklider, som alla blir under tio centimeter långa (i naturen samt i akvarium vid normal hållning och utfodring). Honorna är alltid klart mindre och har en lätt till tydligt avrundad nos. Hos såväl hannarna som honorna inom denna grupp kan individuellt varierande svarta punkter eller fläckar förekomma Pelvicachromis sacrimontis, hane i rygg- och stjärtfenorna. Jag vill här betona, att antalet punkter eller fläckar med ytterst få undantag ingenting har att göra med varifrån fiskarna härstammar, utan huvudsakligen handlar det bara om indi- viduell variation i teckningen. Att använda dessa teckningsdetaljer för taxonomiska ändamål är därför knappast meningsfullt! Palettcikliden, Pelvicachromis pulcher (Boulenger, 1901), som förekommer från östra Benin genom Nigeria till västra Kamerun torde vara den sannolikt bäst kända och mest omtyckta cikliden från hela Väst- och Centralafrika. P. pulcher uppvi- sar mestadels ett mörkt längsgående band, som beroende på sinnesstämning ofta kan försvinna helt. Hos bägge könen kan det i Pelvicachromis sacrimontis, hona ryggfenan och stjärtfenan förekomma ett varierande antal svarta fläckar (se mina anmärkningar i beskrivningen av släktet). 8 Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43 www.ciklid.org Pelvicachromis taeniatus, Bandewouri, par Hos hannarna kan strupregionen och bröst och buk vara gula, blå eller röda, kombi- nationer av dessa färger kan delvis också förekomma. Hos honorna är bukregionen alltid – i alla färgformer – mer eller mindre röd, särskilt intensivt hos lekmogna honor. Att alla färgformerna man känner till inom akvariehobbyn skulle härstamma från naturen är tveksamt. Enligt min åsikt förekommer det också korsningar inom hobbyn. P. pulcher torde vara den art inom hela gruppen som är lättast att hålla och odla. För de flesta färgvarianterna passar hårt och mjukt vatten lika bra. Fiskar ur ”gamla” akvariestammar är härvid extremt tåliga. Vildformer (till exempel varianten Pelvicachromis taeniatus ”nigeria red cheek”, hane ”Ndonga” från Kamerun) kan däremot Hos honorna av P. sacrimontis är ryggfe- narnas stjärtfena. Hannar från Nigeria, hos ställa högre anspråk och kräver vatten som nan annorlunda färgad än hos P. pulcher: vilka man känner till röda, gula och gröna är både mjukt och svagt surt. Den är, beroende på stämning, enfärgat varianter, har alltid på stjärtfenans