14 Utredningar, åtgärder och behandling 14.1 Socialtjänsten Socialnämnden skall verka för att alla barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden och ha ett särskilt ansvar för barn som riskerar att fara illa. Nämnden skall enligt 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453): i nära samarbete med hemmet sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de be- höver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Sexuella övergrepp mot barn är inget nytt problemområde för socialtjänsten. Det har varit en uppmärksammad fråga sedan 1980- talet. Inom utbildning, forskning och praktik har socialtjänsten och andra myndigheter alltså haft flera decennier på sig att utveckla me- toder för utredning och behandling. Sexuell exploatering däremot är ett relativt nytt fenomen, där erfarenheter och kunskaper i stort sett saknas. Problem som man knappast vet existerar ser man inte, än mindre frågar man efter dem. När utredningen träffat företrädare för socialtjänsten och frågat efter deras kunskap om sexuell exploatering av barn, har svaret i allmänhet blivit att man inte haft några sådana ärenden. Efter en stunds eftertanke och diskussion har många dock insett, att en del av problematiken i några av deras ärenden förmodligen handlat om sexuell exploatering. Fokus har emellertid legat på andra problem som missbruk, rymning, kriminalitet och skolk. Sådana problem är socialtjänsten väl bekant med. 161 Utredningar, åtgärder och behandling SOU 2004:71 14.1.1 Med barnet i fokus? Barnkonvention slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Denna princip finns också uttalad i såväl SoL som FB, LVU och utlänningslagen. Vid en in- tressekonflikt mellan barnet och de vuxna skall barnets intressen ha företräde vid åtgärder enligt SoL (prop. 1996/97:124). En första förutsättning för att barnets bästa skall kunna sättas i främsta rummet är att socialtjänsten har kunskap om barns behov, utveckling i olika åldrar samt om riskfaktorer respektive skyddande faktorer. En andra förutsättning är att föräldrarna och den unge, om han eller hon fyllt 15 år, samtycker till eventuella insatser. Vårdnadshavarna har rätt att besluta i alla frågor som rör barnet till dess barnet är 18 år. Först om problemen är så allvarliga att barnet måste omhändertas med stöd av LVU, förlorar föräldrarna rätten att ensidigt bestämma över barnet. De förlorar dock sällan vård- naden, eftersom vårdnadsöverflyttningar är sällsynta. När det gäller den första förutsättningen – att det finns barn- kompetens inom socialtjänsten – kan konstateras att några formella krav på barnkompetens inte ställs inom den sociala barnavården. Eftersom socionomutbildningen hittills varit en generalistutbild- ning finns inga garantier för att den som är socionom har goda kunskaper om barn. Vidare råder i dag brist på socionomer. Läns- styrelserna konstaterar i sin tillsyn år 2002 att en av de största svårigheterna inom socialtjänsten är att rekrytera och behålla per- sonal (Socialstyrelsen 2002). Det går inte alltid att rekrytera socio- nomer med önskvärd kompetens och yrkeserfarenhet, vilket alltför ofta får till följd att nyutexaminerade socionomer får ansvar för svåra barnavårdsärenden. Täta omorganisationer och stor personal- omsättning utgör också hinder för kompetensutveckling. Otillräckliga kunskaper om barn är ett av skälen till svårigheten att få ett genomslag för barnperspektivet i det sociala arbetet. Läns- styrelserna noterar i sin tillsyn 2002 att förbättringar när det gäller att se till barns bästa i utredningarna har skett, men att hand- läggaren fortfarande inte alltid har en egen relation till barnet utan bygger sin information på uppgifter från andra som känner barnet. Att socialsekreteraren träffar barnet personligen är nödvändigt för att få en god bild av barnet och dess situation och för att få veta vad barnet självt vill. Det leder emellertid inte med automatik till att barnets vilja vägs in i bedömningen och förslagen till åtgärder. Detta gäller inte bara yngre barn utan också tonåringar, vilket 162 SOU 2004:71 Utredningar, åtgärder och behandling Yvonne Sjöblom visat i sin avhandling På väg ut. När ungdomar rymmer och kastas ut hemifrån (2002). Undersökningsåret var 1997. Den grupp som Yvonne Sjöblom undersökt består av 63 flickor och 33 pojkar mellan 13 och 18 år, som var aktuella inom social- tjänsten i Stockholm 1997. Sextiotre av dem har rymt hemifrån och övriga blivit utkastade. I 76 familjer hade det förekommit miss- bruk, våld och/eller sexuella övergrepp. Konfliktnivån mellan för- äldrarna och de unga bedömdes som hög. Trots att det förekom mycket allvarliga problem i familjerna uppfattade socialsekreterarna fenomenet att rymma eller kastas ut hemifrån som ett relations- problem och såg som sin främsta uppgift att ”jobba hem” ung- domarna. De och även deras föräldrar ville ha praktisk hjälp med att ordna bostad och få ekonomiskt bistånd, men socialsekreterarna ansåg inte att det var deras uppgift att hjälpa ungdomarna att flytta hemifrån. Ungdomarnas berättelser om föräldrarna, hemmiljön och sin livssituation gavs liten trovärdighet. Den egentliga samtalsparten var vårdnadshavaren. Socialsekreterarna såg som sin främsta upp- gift att i första hand samarbeta med vårdnadshavarna, även när det fanns brister i omsorgen om ungdomen eller då han/hon behövde skydd. Ungdomarna fick ingen självständig position med rätt att själva formulera vad de ville ha hjälp med. En tolkning är, enligt Sjöblom, att det familjeorienterade synsättet fått så starkt genom- slag att socialtjänsten inte kan hantera det dilemma som uppstår, när det föreligger en intressekonflikt mellan en ung människa och föräldrarna. Familjen sattes i centrum både som skapare och lösare av problemen. Det tycks finnas en outtalad diskrepans mellan social- sekreterarnas idealbild av en familj och ungdomarnas faktiska hem- förhållanden, skriver Sjöblom. Astrid Schlytter, docent i rättssociologi, ger i sin bok Rätten att själv få välja (2004) samma bild som Sjöblom av hur ungdomar bemöts inom socialtjänsten. I boken ges bland annat tre exempel på flickor med utländsk bakgrund som hamnat i allvarliga familje- konflikter med frihetsberövande, hot, misshandel och könsstymp- ning. En analys av socialtjänstens agerande i dessa tre fall visar att hoten och våldet inte hamnade i förgrunden utan att fokus i stället flyttades till socialtjänstens eget handlande och till vårdnadshavar- na. Rätt och fel relaterades till vårdnadshavarnas normer och värde- ringar eller till socialtjänstens arbetssätt och förståelsemodeller. Både Sjöbloms och Schlytters forskning visar att socialtjänsten tar större hänsyn till vad föräldrarna säger än vad barnen säger. 163 Utredningar, åtgärder och behandling SOU 2004:71 Varken Sjöblom eller Schlytter har frågat efter sexuell exploa- tering, men riskfaktorerna för sexuell exploatering (se kap. 7) finns hos många av de ungdomar som ingår i deras forskning. Resultat och slutsatser är därför relevanta i detta sammanhang. Det gäller framför allt budskapet att socialtjänsten inte utgår från ett ung- domsperspektiv i sitt arbete och att ungdomarna inte får hjälp som svarar mot deras behov och önskemål. 14.1.2 Barnavårdsutredningarna Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda en utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens känne- dom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden (11 kap. 1 § SoL). Utredningarna har en central plats i det sociala barnavårds- arbetet och har avgörande betydelse för om en familj skall få hjälp och i så fall vilken hjälp. Den ligger också till grund för beslut om omhändertaganden av barn och ungdomar. Trots att utredningen kan leda till mycket stora ingrepp i familjers liv, alternativt till att inga åtgärder vidtas trots att de behövs, finns få formella regler för hur barnavårdsutredningar skall göras. En utredning bör vara allsidig och ge en så fullständig bild som möjligt av familjens resurser, problem och behov. Uppgifter som rör sexuell exploatering i form av att den unge exempelvis säljer sex, utnyttjas av någon vuxen eller deltar i pornografiska filmer är svåra att få fram i en utredning. Den unge vill sällan själv tala om sådant (se avsnitt 10.8) och vuxna känner sällan till det. Det är i allmänhet en okänd värld för både det sociala och det professionella nätverket. Det är alltså inte troligt att någon information om att barnet är utsatt för sexuell exploatering kommer fram, om inte den utredande socialsekreteraren är insatt i vad sexuell exploatering är, frågar om och kan tala om detta. Att ha kunskap om sexuell exploatering är självfallet nödvändigt för att problemet skall kunna upptäckas och för att socialsekrete- raren skall kunna tala om det. Det är emellertid inte givet att alla socialsekreterare är beredda att skaffa sig kunskap i denna fråga. Den är extremt svår att hantera känslomässigt. Hos en del väcker den så starka känslor att man helt enkelt inte vill veta. Man bör vara medveten om att psykologiska hinder kan ligga bakom svårighe- terna att identifiera sexuellt exploaterade barn och att utveckla arbetet med att utreda och hjälpa dem. Arbetsledningen har huvud- 164 SOU 2004:71 Utredningar, åtgärder och behandling ansvaret för att stödja personalen så att de orkar arbeta med psy- kiskt påfrestande frågor som våld, övergrepp och exploatering av barn. Handledning, rimlig arbetsbörda, arbete i team och fortbild- ning är sådant som ökar kompetensen och ger stöd i arbetet. I avsnitt 7.8 belyses