Ture Nerman Trots allt! Minne och redovisning Stockholm 1954 Innehåll Riksdagen första resan............................................................................................................... 1 Riksdagen första resan ............................................................................................................... 1 Spanien!.................................................................................................................................... 13 Ansatser till svensk motståndsrörelse ...................................................................................... 19 Kulturfront och Antifascistisk Samling.................................................................................... 19 Trots allt!.................................................................................................................................. 28 Bakgrund och start. .................................................................................................................. 28 Hitler härjar — Sverige hukar.................................................................................................. 33 Linjen. ...................................................................................................................................... 36 Styrelser och anställda.............................................................................................................. 38 ”Trots alles tryckeri.” ............................................................................................................... 40 Förlag och affärer..................................................................................................................... 43 Motståndare och mystiska gäster. ............................................................................................ 46 Trots allt! och överheten. ......................................................................................................... 52 I bann hos socialdemokratin..................................................................................................... 64 Goda vänner, trogna grannar.................................................................................................... 70 Riksdagen andra resan............................................................................................................. 84 Tillbaka på Stockholms-bänken............................................................................................... 84 Riksdagen andra resan.............................................................................................................. 87 Dagligt liv på Helgeandsholmen. ............................................................................................. 95 I gruppen. ............................................................................................................................... 100 Riksdagarna 1946-1953.......................................................................................................... 103 Att vara riksdagsman.............................................................................................................. 106 Kalabaliken i Klara................................................................................................................ 109 Kalabaliken i Klara................................................................................................................. 109 Jag tror — trots allt! .............................................................................................................. 117 Jag tror — trots allt! ............................................................................................................... 117 Denna sista del av Nermans memoarer omfattar tiden från 1930, dvs tiden i ”kilbomspartiet” (SKP/SP) och återgången till de socialdemokratiska fadershuset (behandlar medborgarkriget i Spanien, kampen mot fascismen m m). Karl Kilbom, har också skrivit memoarer om samma tidsepok: Cirkeln slutes (som tar upp åren 1925-1952). – Red anm 1 Tredje och sista minnesboken har fått titeln Trots allt! Den har sin motivering i, att bokens centrala del ägnas den tidning, som i de hårdaste Hitler-åren var min tillvaro och med sitt namns patos helt fyllde sin utgivare. De åren verkar redan mansåldrar borta. Allt rasar ursinnigt förbi i tider då det händer mycket. Många här nämnda personer, vänner i samarbete för gemensamma ideal, är redan ur striden, på väg in i mörkret och glömskan. Det är inget att göra åt det. Envar fäktar i sin lilla — för en och annan lite större — scen, och ridån går obönhörligt ner för premiäraktörer som statister. Men dramat, det stora mänskliga frihetsdramat, går vidare. Med livet självt. Vars enda verkliga drama är frihetens. Tredje minnesboken skildrar, hur en poet och grälmakare fortsatte bråka in i slutet av sitt sjunde decennium. Något lugnare dock med åldern. Ungdomen hade dansat på anapester. Efterhand gled rytmen in i mera fasta jamber. De sjunkande rytmerna kommer kanske. Ännu kan de inte redovisas. T.N. Riksdagen första resan Riksdagen första resan När det svenska kommunistpartiet omedelbart före sin sprängning hösten 1929 satte opp T. Nerman som tvåa till förstakammarvalet i Stockholm, var det för min del en ren formalitet. Vi kunde bara ta ett mandat, och risk för vistelse på Helgeandsholmen för någon annan än första namnet, Oskar Samuelson, låg utanför alla sannolikhetskalkyler. Samuelson var veterligt lika frisk som jag och bara ett halvår äldre. Jag kunde lugnt inrikta mej på att fortsätta mitt fria poet-, journalist- och föreläsarliv. Dit hörde vid det här laget bl.a. att redigera veckobilagan Från kulturfronten i partiorganet Folkets Dagblad, ordna mina Skrifter i samlad upplaga på partiförlaget Fram, skriva en bok om Otto Lindblad och en översättning åt Tidens förlag, resa landet runt och föreläsa Världshistorien i fickformat, Imperialismens historia, Frihetsdiktaren Orvar Odd, Spritkultur och annat. Göra fanns alltså — och så kunde man ha det lugnt och skönt hela somrarna ute på Blidö. 1930 gick också, som väntat, lugnt ifråga om det parlamentariska. Men så på höstsidan kom budet, att Oskar Samuelson hade fått en befattning i försäkringsanstalten Folket allt för krävande att kunna förenas med riksdagsmannaskap, och så var det färdigt! Där stod jag nu, visserligen förtifyra år gammal och på sätt och vis grånad i politiken men alltjämt en politikens lättmatros, en lyriker utan särdeles förstånd på de realfrågor som avhandlas i ett så allvarligt sällskap som en folkrepresentation. Min ambition hade aldrig legat åt det parlamentariska. Vad i all världen skulle jag göra i den svenska senaten? Vad var det att vara riksdagsman? Det kunde vara något mycket pampigt: partiledaren i talarstolen i en folkets livsfråga. Jag hade på sin tid med stor vördnad hört Hjalmar Branting tala i andra kammaren en hel timme på ett visitkort i handen. Jag hade hört Karl Staaff satirisera Arvid Lindman med bitande elegans. Inför sådana folkrepresentanter stod man ju i andakt. En riksdagsman kunde också vara — var väl i regel — en enkel sakkunnig men torr utskottsledamot och lokal hemmastorhet. Den typen hade jag respekt för men som poet mindre känsla. Ingendera typen låg för mej. Nå, jag hade fått rollen och måste ta den. Avsäga mej skulle se fegt ut, och det kunde ju onekligen vara lustigt att pröva på. Kamraterna i riksdagsgruppen fick väl vägleda mej, och så var det att hålla föredrag så gott det gick. Prata var jag ju inte blyg för, så mycket föredrag och föreläsningar som jag hade begått. Det var alltså att hugga i och representera den 2 revolutionära arbetarklassen — d.v.s. vad jag hade inhämtat av mina år i arbetarrörelsen. Inga som helst illusioner om att kunna utföra något praktiskt realpolitiskt. Lagstiftningen kodifierade bara i efterhand de faktiska maktförhållandena. Men man kunde ju deklarera, rädda sin själ, även om ingen utanför Folkets Dagblads läsekrets märkte det. Och kanske kunde man ge socialdemokraterna någon liten tankeställare. Zeth Höglund hade vid budet om mitt inval rekommenderat mej att hålla tummen på den stigande stjärnan Rickard Lindström. Moje Västberg, min gamle kamrat från Nya Sam hållets redaktion i Sundsvall, nu själv desillusionerad andrakammarledamot, undervisade mej om parlamentet: ”De intelligenta blir cyniker här och de arbetsdugliga blir utskottshästar.” Och S. H. Kvarnzelius, liberale plåtslagarmästaren, numera landshövding och senator, något bekant från min Sundsvalls-tid, undrade när vi åter möttes: ”Nerman kommer väl inte att prata mycket?” Det anses i det svenska parlamentet opassande att begära ordet sin första riksdag, ja, sina tre första. Men dels har jag aldrig haft något emot det opassande — ett kanske billigt men dock sätt att bli uppmärksammad — och dels var jag faktiskt gruppledare, t.o.m. hel grupp på egen hand, och grupperna måste ju uttala sej i remissdebatten. Carl Vinberg, Samuelsons och min företrädare, också gruppledare och grupp, hade yttrat sej tillbörligt i remissdebatterna, t.o.m. sin första. Han brukade, skämtades det, hålla överläggning med sin enmansgrupp i en vrå av kammaren inför viktiga avgöranden. Jag måste alltså prata remiss och även en del annat — som ensam partistämma i kammaren tyvärr mer än jag ville. En försenad sammanräkning fördröjde min fullmakt. Två dagar före remissdebatten hade jag den emellertid och steg in till första kammarens talman Axel Vennersten för att presentera mej och begära ordet i remissen. Den gamle textilhövdingen mottog mej mycket vänligt och mönstrade mej en