Klas Grönqvist En droppe föll … En bok om Elvira Madigan till ELVIRA för att jag ville veta vem du var Innehållsförteckning 1 Upptakten 3 2 Barndomen 11 3 Isblomman 40 4 Cirkus Madigan 68 5 Sixten Sparre 83 6 Brevväxlingen 93 7 Enleveringen 112 8 Mordet 127 9 Begravningen 144 10 Reaktionen 157 11 Efterspelet 185 Bilagor: Källtexter 203 Släkttavla för familjen Madigan–Olsen 226 Elvira Madigans resor och framträdanden 229 Kortfattade biografiska data 236 Bibliografi 240 Register (utgår, använd i stället sajtens sajtens sökfunktion) Efterskrift 247 För hela boken gäller © Klas Grönqvist 2013, 2019. Citat kan naturligtvis göras efter sedvanliga regler. 1. Upptakten Det är på morgonen den 23 juli 1889, i en liten glänta i Nørreskov på ön Tåsinge i Danmark. Föga anar väl den lilla skara som samlats här att de står inför vad som skulle komma att kallas ”århundradets kärlekssaga”. Eller att nästan varenda människa fortfarande kommer att ha hört talas om denna händelse ännu hundratjugofem år senare. Eller att historien blir tema för allt från skillingtryck, religiösa pamfletter och romaner till filmer, baletter och musikaler. Eller att det skrivs böcker som denna. Här i Nørreskov finns nu bland andra provinsialläkare Møller, poliskommissarie Egense och tingsnotarie Jansen, alla här i tjänsten. Orsaken till att de kommit hit är de båda lik en bondkvinna funnit kvällen innan, liken av en man och en ung kvinna. Vid mannens sida ligger en revolver. Skottskadorna på kropparna talar sitt tydliga språk: den unga kvinnan har mördats av mannen vid hennes sida, sedan har han uppenbarligen skjutit sig själv. Förutom de tre tjänstemännen har åtskilliga nyfikna lockats till platsen, bland annat en semesterfirande svensk, som rapporterar sina iakttagelser till Skånska Aftonbladet i Malmö. Utan denna anonyma persons insats hade den döda kvinnans sista hälsning till eftervärlden aldrig blivit bevarad, och denna bok hade måst få en annan titel, om den nu ens blivit skriven … På kvällen samma dag finns nyheten i lokaltidningarna. Nyhetsbyrån Ritzaus skickar ut ett telegram, och nästa morgon slås händelsen upp i stor skala i Köpenhamnstidningen Politiken. Därefter fullkomligt exploderar nyheten under de följande dagarna. Så gott som varenda tidning skriver om vad som hänt. Man söker fakta och förklaringar, men mycket av det man skriver är naturligtvis bara gissningar och spekulationer. Under lång tid framöver förblir den uppskakande händelsen det allmänna samtalsämnet i både Sverige och Danmark. En omfattande mytbildning om dramat blir följden; myter, lögner, gissningar och halvsanningar som tyvärr till stor del levt kvar in i våra dagar. Redan på eftermiddagen den 24 juli har den hemska nyheten nått Sundsvall, nästan 100 mil norrut. Där befinner sig den unga kvinnans familj på genomresa från Örnsköldsvik till Hudiksvall. Familjen driver en kringresande cirkus som turnerat framgångsrikt i såväl Danmark som Sverige under flera års tid. Att cirkusen haft sådan succé beror till stor del på just den unga kvinna som nu påträffats mördad. Knappt två månader tidigare hade hon plötsligt lämnat familjen och cirkusen utan att meddela sina planer. Hon hade bara saknats en morgon. Cirkusen hade fått sitt namn efter den döda kvinnans fosterfar: Cirkus Madigan. Och den 21-åriga kvinnan kallades Elvira. Elvira hade lämnat familjen och cirkuslivet för att förenas med den som kom att bli hennes baneman. Den man som nu ligger död vid hennes sida. Den man som efter att ha skjutit ihjäl henne lugnt har satt sig ned bredvid hennes döda kropp, stoppat revolvermynningen i sin mun och tryckt av ett andra skott. En 35-årig löjtnant vid Skånska dragonregementet. En man som nu gjort sin hustru till änka samt deras båda barn faderlösa. Hans namn: Sixten Sparre. När man läser tidningar från denna tid finner man i nästan vartenda nummer notiser om mord och självmord, ofta i form av relationsdramer. Så gott som alla dessa händelser är idag helt bortglömda, så varför blev just detta fall ihågkommet? Vad var det för speciellt med just detta fall som gjorde att folk mindes, och att alla än i dag hört talas om just denna historia? Vad hade fått de båda att handla som de gjorde? Och vilken sorts person var hon egentligen, Elvira Madigan? Denna bok försöker reda ut hur Elviras korta liv gestaltade sig, beskriva vad som verkligen hände och ta död på myterna. Även om Elvira Madigan är ett välkänt namn ännu i våra dagar har hon ändå förblivit märkligt anonym som person, och mycket lite om hennes liv har varit allmänt känt, bortsett förstås från affären med Sixten Sparre. Själv visste författaren till denna bok lika lite som alla andra innan han började intressera sig för denna fascinerande kvinna och hennes tragiska levnadsöde. Resultatet av min nyfikenhet håller läsaren just i handen: ett modest försök att besvara frågan: vem var Elvira Madigan? Så låt oss ta hela historien från början: En av de många cirkusar som vid mitten av 1860-talet turnerade i Nordeuropa gick under namnet ”Cirque du Nord”. Detta sällskap drevs av den franske cirkusdirektören Jean Baptiste Gautier och hans far Didier. Bland artisterna fanns bland andra den unga skolryttarinnan Eleonore Olsen. Hon var född i Billnäs bruk i Pojo socken i Finland[1], föräldrarna var Elviras mor Laura, eller Eleonore Olsen, som hon egentligen hette. Vid denna tid använde hon dock vanligtvis artistnamnet Miss Ulbinska. Fotot togs troligen kring mitten av 1880-talet. av P. Rosenow, Königsberg. cirkusartister från Norge. Sin barndom hade hon sedan tillbringat på cirkusar i Finland och Sverige. Som artistnamn brukade hon använda ”Miss Ulbinska”, till vardags kallades hon oftast Laura eller Nora. Hennes far var avliden sedan några år medan modern fortsatte att resa med sin dotter.[2] En annan av cirkusens förmågor var den tjugoettårige ryttaren och akrobaten Frederik Jensen från Köpenhamn.[3] I slutet av 1866 och början av 1867 hade Gautier gett föreställningar i Hamburg och Altona, och i mars 1867 befann man sig i Weimar.[4] Tycke verkar ha uppstått mellan herr Jensen och den sjuttonåriga fröken Olsen, för nio månader senare, den 4 december 1867, födde fröken Olsen en dotter. Det är om henne denna bok handlar. Den lyckliga tilldragelsen ägde rum i Flensburg, och när det utomäktenskapliga barnet döptes i Marienkirche den 19 december begåvades den lilla flickan med namnen Hedwig Antoinette Isabella Eleonore Jensen.[5] Det skulle dock bli som Elvira Madigan hon skulle gå till historien. Noteringen om Elviras födelse och dop i kyrkboken för Sankt Marien, Flensburg. Den något svårlästa texten lyder: ”Hedwig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, unehelige Tochter der Eleonore Cecilie Christine Marie Olson aus Bilnesbruk in Russich- Finnland, 18 Jahre alt und des Frederik Jensen. Gev: 1. Hans Jensen Neiß 2. Agathe Neiß geb. Jürgensen. Die Geburtsheimathsrechte dieses Kindes sind von der Stadt Flensburg anerkannt s. Bong-Schmidt 31.Dez.1867.” Den lilla Hedvigs faddrar var timmermansgesällen Hans Jensen Neiss och hans hustru Agathe, född Jürgensen, som också var barnmorska. Kanske var det just hon som förlöste Elvira och på grund av denna kontakt kom att bli gudmor. Vid tiden för dopet hade cirkusen redan dragit vidare,[6] och mamman var uppenbarligen ensam kvar i staden med sin nyfödda dotter, annars hade väl några av cirkusens artister ställt upp som faddrar. En annan möjlighet kan vara att det var hos familjen Neiss Elviras mamma hyrde rum under cirkusens sejour i Flensburg.[7] Cirkusar vid denna tid hade ännu inte börjat använda sig av husvagnar, den nymodigheten kom till våra trakter först en bit in på 1900-talet. I stället hyrde cirkusfolk in sig i enkla pensionat eller hos privatpersoner som hade lediga rum. Transporterna mellan spelorterna skedde sedan mestadels med tåg eller båt. Dopfunten i Marienkirche i Flensburg. Jag har inte undersökt ifall det var denna dopfunt som användes 1867, men med viss sannolikhet är Elvira döpt just i denna pjäs. Det samhälle Elvira föds in i år 1867 är statt i snabb förändring. Omvandlingen från bondesamhälle till industrisamhälle är i full gång. Många viktiga uppfinningar ser dagens ljus vid denna tid, Elvira kan därför när hon växer upp bekanta sig med nymodigheter som telefoner och elektriskt ljus. Fotokonsten har redan flera decennier på nacken, och Elvira kommer att bli en flitig besökare hos fotografer runt om i Europa, alla foton av henne jag känner till finns alla återgivna i denna bok. Filmen däremot uppfinns först några år efter Elviras död, så rörliga bilder av henne finns tyvärr inte. Bland andra viktiga uppfinningar vid denna tid kan nämnas fonografen och automobilen. Även många viktiga naturvetenskapliga och medicinska upptäckter görs vid denna tid, som präglas av stark framtidsoptimism. Kontrasten mellan gammalt och nytt leder till att denna tid präglas av starka sociala spänningar, strejker har börjat bli vanliga. Transporter sker som sagt vanligtvis med järnväg eller fartyg, allt ångdrivet, någon privatbilism finns ännu inte. Det sena 1800-talet är fortfarande ett klassamhälle av en art vi idag knappt kan föreställa oss. Klasstillhörigheten, som ofta markeras genom klädseln, avgör hur man blir behandlad och hur man behandlar andra. Detta faktum påverkar i hög grad också cirkusartisterna. Även om synen på artister hunnit förändras mycket sedan medeltiden, då sådana individer betraktades som fredlösa, finns det vid denna tid fortfarande en nedlåtande attityd gentemot dessa konstnärer, inte bara från de högre samhällsklassernas sida. Naturligtvis finns en liknande rangordning även inom cirkusvärlden. En cirkus på den tiden är ett klassamhälle i miniatyr: att vara cirkusdirektör är förstås fint, särskilt om det handlar om en storcirkus; att tillhöra cirkusdirektörens familj är nästan lika fint. Att vara en anställd cirkusartist ger inte samma status, även om man som artist råkar vara av yppersta klass. Och lägst i cirkusens klassamhälle står de som bara ”hjälper till”: djurskötare, rekvisitörer och musiker. Knystarna, som dessa personer längst ner i cirkushierarkin kallades, hade nog ofta inte råd att bo på pensionat, de fick nöja sig med att övernatta i tältet eller i stallet bland djuren.