Sanna lögner Christian Lenemark Sanna lögner Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering Gidlunds förla G , Hedemora/ m ö k l i n ta Gidlunds förlag Örlinge 111, 733 99 Möklinta [email protected], www.gidlunds.se På omslaget: ”I aM a TV seT I aM a TV seT”, © Polly steab, 2008 © Christian Lenemark, 2009 andra tryckningen isbn 978 91 7844 784 8 Tryckt hos Bulls Graphics, Halmstad 2012 Innehåll Tack · 7 Inledning · 9 1. En författares medialisering – Carina Rydberg · 19 Förhandspubliciteten · 21 En berättelse om en kvinna och flera män – Den högsta kasten · 31 Osäkerhetsstrategier · 36 | Berättarstruktur och berättarpositione- ring · 39 | Narrativt identitetsarbete · 43 | Det omöjliga slutet · 47 Debatten och mottagandet · 51 Ny bok – ny mediekarusell – Djävulsformeln · 61 Det självbiografiska projektet under omförhandling · 64 Verklighet blir fiktion · 67 | Fiktion blir verklighet · 69 | Kamp om verkligheten · 73 Mottagandet · 77 2. På gränsen mellan fakta och fiktion · 85 Två tomma rutor · 91 Autofiktion I · 94 | Dubbelkontraktet · 96 | Autofiktion II · 98 Produktionen av identitet · 99 Den mediala scenen · 102 3. En medial kameleont – Stig Larsson · 107 Fiktionskontraktet · 109 Medialiseringen · 112 Medial omförhandling i Röda Rummet · 118 Den föregripande omförhandlingen – Komedin I · 120 Författarlegenden – ”Värdet” · 125 Självbiografiskt kontrakt –Natta de mina · 128 Självframställning · 135 | Myt blir liv · 137 Mottagandet – en sak mellan män · 139 Uttalandet i Darling · 142 Utblickar · 144 4. Att spela det biografiska kortet · 149 Produktionen av könsidentiteter · 155 ”Mediet är budskapet!” · 160 Mottagandet revisited · 165 Medialiseringens betydelser · 168 Epilog · 171 Summary · 179 Noter · 185 Källor och litteratur · 209 Register · 225 ta c k Jag vill inleda med att tacka Riksbankens jubileumsfond för deras stöd av projektet ”Författarbiografiska fakta och fiktioner”, inom vilket denna avhandling är skriven. Ett särskilt tack vill jag också rikta till Lisbeth Larsson som i sin roll som projektledare och huvudhand- ledare alltid varit generös med tid, synpunkter och kommentarer, och till Anna Forssberg Malm som varit min biträdande handledare och som följt mig sedan min litteraturvetenskapliga grundutbildning vid Blekinge Tekniska Högskola. Jag vill även tacka Åsa Arping och Kristina Hermansson för en sista genomläsning av manuskriptet; Johan Alfredsson, Björn Anders- son, Nina Björk, Stina Hansson, Mats Jansson, Cecilia Lindhé, Stina Otterberg, Cecilia Pettersson och Peter Westerlund för värdefulla synpunkter på slutmanuset; Dag Hedman och Christina Svensson som var opponenter på slutseminariet; Robert Lyons som språkgran- skat summaryn; Martin Andrén som gjort figuren; Nils Olsson för all hjälp när datorn krånglat; personalen på Statens ljud- och bildarkiv vilka bistått mig med informationssökning och material; Sigtunastif- telsen för att de gav mig möjlighet att bevista deras klipparkiv, samt alla litteraturvetarkollegor vid Göteborgs universitet och särskilt dok- toranderna som förgyllt tillvaron uppe i Bergshuset. Ett flertal stiftelser och fonder har bidragit med medel som möjlig- gjort avhandlingens färdigställande och utgivning: Adlerbertska Sti- pendiestiftelsen, Stiftelsen Paul och Marie Berghaus donationsfond, Stiftelsen Henrik Ahrenbergs studiefond, Anders Karitz stiftelse, Karl och Betty Warburgs fond, Vilhelm och Martina Lundgrens stif- telse samt Harald och Louise Ekmans forskningsstiftelse. Denna bok tillägnas Cecilia och Klara – ni är mina stora glädjeämnen i livet! Göteborg, juni 2009 7 Inledning Under de senaste decennierna har massmedierna kommit att få en allt viktigare betydelse i människors liv. Medier av alla de slag genomsyrar såväl våra vardagsliv som de mer övergripande politiska skeendena. ”Medierna är ingenting vi kan välja bort ur våra liv. Även om vi inte läste en enda tidning eller såg ett enda TV-program eller loggade in på en enda webbplats, skulle den sociala luften omkring oss vara mättad av medialt producerade symboler. Vi andas medier som vi andas luft”, för att låna journalisten och författaren Göran Rosenbergs ord.1 Det är genom medierna vi numera möter och navigerar i världen, vare sig vi vill det eller inte. Detta har också kommit att påverka litteraturens ställning och för- fattarens roll. I takt med att elektroniska medier som radion och tv:n, och på senare tid digitala medier som internet, på allvar etablerat sig har bokmarknaden tvingats konkurrera med dem om publikens upp- märksamhet. I dagens mediekultur kan boken inte längre sägas vara det huvudsakliga mediet för att förmedla berättelser. För författarna räcker det inte att enbart skriva romaner för att de ska lyckas fängsla och underhålla en stor och trogen läsekrets. I likhet med samtidens politiker måste de författare som vill nå ut i mediebruset göra sig intressanta även på andra sätt. De tvingas på många sätt att leva i ett närmast symbiotiskt förhållande med medierna. Under hela moderniteten har i och för sig författarna tagits i bruk av medierna och fungerat som aktörer på en massmedial marknad. I Sverige har detta, som Andreas Nyblom påpekar, varit fallet ända sedan 1880-talet och det moderna genombrottet.2 Men likväl är det påtagligt att vi idag befinner oss i en ny fas av författarens medialise- ring. Som Ulf Olsson skriver i en betraktelse över författandets villkor 9 inledninG i senmodernitetens mediekultur har författarrollen ”omfunktionerats”. I betydligt högre grad än tidigare erhåller författaren idag sin legiti- mitet genom att göra sig synlig inte bara genom den litteratur han eller hon skriver, utan också genom att vara tillgänglig och tilltalande i medierna.3 Detta väcker en rad nya litteraturvetenskapliga frågor: På vilka sätt iscensätter medierna bilden av författaren? Hur iscensät- ter författaren själv sitt jag i sin litteratur och genom sin medverkan i medierna? Hur förhåller sig dessa mediala och litterära iscensätt- ningar till varandra, och hur har de kommit att påverka den litterära texten på ett estetiskt och innehållsligt plan? På vilket sätt har kritiker och teoretiker närmat sig denna problematik? Syftet med föreliggande avhandling är att med utgångspunkt i dessa frågor undersöka det dynamiska samspel mellan författaren, lit- teraturen och medierna – i detta fall radio, tv och tidningar – som manifesterat sig decennierna kring år 2000, och som i grova drag kan illustreras med följande grafiska figur: författaren litteraturen medierna Konkret diskuterar jag frågorna i relation till två författare som i ett svenskt, men även i ett större skandinaviskt sammanhang, kan sägas vara föregångare i den utveckling där författarpersonen, den mediala bilden av författaren och dennes litteratur blivit i det närmaste oskilj- bara storheter – Carina Rydberg och Stig Larsson. Samtidigt som de under 1900-talets sista decennier och i 2000-talets inledning ställde sig i mediernas rampljus har de i sin litterära verksamhet intensivt utforskat gränsytorna mellan liv och text, fakta och fiktion, privat och offentligt. I Rydbergs fall skedde detta i samband med utgivningen av de kanske mest medialt uppmärksammade böckerna i Sverige på tröskeln till 2000-talet: Den högsta kasten (1997) och Djävulsformeln (2000). I Larssons fall i samband med utgivningen av den uttalat själv- biografiska diktsamlingen Natta de mina (1997), även om han, som vi 10 inledninG skall se, genomgående har varit upptagen av nämnda gränsproblema- tiker i sitt författarskap.4 I forskningen om Rydberg och Larsson har frågan om interaktionen mellan författaren, litteraturen och medierna emellertid inte ägnats någon större uppmärksamhet. Forskningen om Rydberg är överhuvudtaget ytterst sparsam.5 När det gäller Larsson, vars författarskap ägnats ett mer omfattande forskningsintresse, har de problematiker rörande författarens medialisering som står i fokus i min undersökning endast berörts i ett fåtal, kortare uppsatser och essäer, vilka jag återkommer till. Vidare utgör Rydberg och Larsson en exemplarisk jämförelsepunkt då de med endast en och halv månads mellanrum, våren 1997, gick från att tidigare bestämt ha förnekat att deras skrivande skulle vara självbiografiskt till att göra anspråk på den självbiografiska sanningen. Först Rydberg med Den högsta kasten och sedan Larsson med Natta de mina. De började alltså framträda som självbiografiska författare i samma tidsmässiga sammanhang och i samma mediala kontext. Båda, kan man tillägga, utmanade även det konstnärliga skapandets mora- liska gränser genom att i Den högsta kasten och Natta de mina använda sig av verkliga personers riktiga namn. När dessa texter publicerades hade Rydberg och Larsson emellertid olika kulturella positioner. Rydberg hade före utgivningen av Den högsta kasten varit verksam som författare under tio års tid. Sedan debuten 1987 hade hon publicerat fyra romaner, samt skrivit ett filmmanus till skräckthrillern Svart Lucia (1992). För romanerna hade hon steg för steg vunnit erkännande hos kritikerna som en skicklig och högintressant berättare med det litterära handlaget under kontroll. Debutromanen Kallare än Kargil sågs när den gavs ut 1987 som fröet till en intressant författarkarriär. Tomas Löfströms recension i Sydsvenska Dagbladet är i detta avseende betecknande: ”Hon skriver på ett korthugget, sparsma- kat, registrerande språk, fritt från värderingar och onödiga kommen- tarer och med en stilistisk säkerhet som inte är vanlig hos debutanter. Det finns all anledning att lägga hennes namn på minnet.”6 Den för- utspådda, lyckobringande författarkarriären