Vinglas och timglas i Bellmans värld Fehrman, Carl 1995 Document Version: Förlagets slutgiltiga version Link to publication Citation for published version (APA): Fehrman, C. (1995). Vinglas och timglas i Bellmans värld. (Absalon : skrifter / utgivna vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund; Vol. 8). Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Total number of authors: 1 General rights Unless other specific re-use rights are stated the following general rights apply: Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights. • Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/ Take down policy If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim. LUND UNIVERSITY PO Box 117 221 00 Lund +46 46-222 00 00 Carl Fehrman Vinglas och timglas i Bellmans värld 1 ABSALON Skrifter utgivna vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund Vinglas och timglas i Bellmans värld Carl Fehrman ABSALON Skrifter utgivna vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund Helgonabacken 12 223 62 LUND Carl Fehrman och Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund 1995 Redaktion för skriftserien: Birthe Sjöberg (red), Peter Luthersson, Anders Mortensen, Anders Palm, Per Rydén, Johan Stenström, Rolf Yrlid, Jenny Westerström. Omslag: Johan Laserna Layout: Birthe Sjöberg ISSN 1102-5522 ISBN 91-88396-06-1 Tryck: Reprocentralen vid Lunds universitet LUND 1995 Innehåll Bellman och vaggvisan 7 Vinglaset och timglaset. Två symboler i Bellmans diktning 22 Bellman — svensk i kosmopolitisk huvudstad 43 Bellmans franska fränder 53 Den svenske Anacreon. Historien om en av Bellmans författarroller 84 Bellmansforskning. Textutgivare och litteraturhistoriker gör entré 99 Diktare och kritiker tolkar Bellman 137 Bellmans gästspel på Sergels födelsedag 176 Så blev Bellman nationalmonument 195 Bellman och improvisationens konst 204 Bellman på kyrkogården 222 Efterord 243 Här nedan anges var de elva Bellmansstudierna tidigast i annan form och någon gång under annan rubrik varit publicerade ”Bellman och vaggvisan” i Svensk litteraturtidskrift 1956, ”Vinglaset och timglaset” i min essäsamling Poesi och parodi 1957, ”Bellman — svensk i en kosmopolitisk huvud- stad”, understreckare i Svenska Dagbladet 26.7.1992, ”Bellmans franska fränder” i Tio forskare om Bellman (Filologiskt arkiv 20, 1977 utg. av Vitterhetsakademien), ”Den svenske Anacreon” i Svensk litteraturtidskrift 1978, ”Bellmansforskning”, ib. 1973, ”Diktare och kritiker tolkar Bellman”, som ett utkast med titeln ”Bellmansbildens för- vandlingar” i Vitterhetsakademiens årsskrift 1977: (häri har inarbetats partier ur uppsat- sen ”Birger Sjöberg och Bellman än en gång” i Birger Sjöbergsällskapets årsskrift 1985—86 samt ett avsnitt om ”Karlfeldts Stadens sångmö” i Svenska Diktanalyser 1965), ”Bellmans gästspel på Sergels födelsedag” i Bellmansstudier 1976, ”Så blev Bellman nationalmonument”, understreckare i Svenska Dagbladet 26.7.1994, ”Bellman och improvisationens konst” i Bellmansstudier 1966 samt ”Bellman på kyrkogården” ursprungligen ett kapitel i min bok Kyrkogårdsromantik (Skrifter utg. av Vetenskaps- Sociteten i Lund 1954). Bellman och vaggvisan Bellman och vaggvisan När Carl Michael Bellman i bysättningshäktet på Stockholms slott satte på pränt sin ”Levernesbeskrivning”, skrev han i den inledande självkarakteris- tiken: ”Vad jag kan bedyra är att jag vill ingen varelse i naturen ont — äls- kar oändeligen en ädel man, och med oupphörlig låga fruntimmer och små beskedliga barn.” Själv hade Bellman fyra söner. Den äldste var född 1781 och döptes till Gustaf. Redan det namn som Bellman valde för sin förstfödde förråder hans avsikt att ställa sonen i en speciellt nära relation till kungen. Faddrar var Gustaf III och hans gemål, men det höga herrskapet var inte personli- gen närvarande vid dopet i Slottskapellet. — Den andre sonen fick namnet Elis. Han var tydligen uppkallad efter Elis Schröderheim, som var en av Bellmans nära umgängesvänner och en av faddrarna vid dopet. — Den tredje sonen, född och döpt den 15 juli 1787, kallades Carl. Då sonen skul- le bäras till dopet, skickade fadern en versbiljett till sin vän, kaptenen vid svenska flottan, Daniel Kempensköld. Där gav han upplysning om sitt skäl till valet av namn: Vet, han skall heta Carl, som jag och Hertigen! Hertigen var hertig Carl, den svenska flottans storamiral, som Bellman föl- jande år skulle hylla som segraren vid Hogland. — Då slutligen den fjärde sonen skulle döpas, visade Bellman samma rojalistiska sinnelag som tidi- gare: sonen fick heta Adolf, ett namn som bars av Gustaf III:s yngste bror. När sonen Carl var en månad och några dagar gammal, skrev Bellman, i augusti 1787, sin kändaste vaggvisa. Det är den som börjar: Lilla Charles, sof sött i frid, Du får tids nog vaka. Få av Bellmans visor har blivit mer spridda. ”Det var”, berättar Atterbom, ”den första visa, som även jag (och otaliga med mig) på denna ’sorge-ö’ hörde sjungas.” Från år 1792 finns en uppteckning av denna strof, då den 7 Bellman och vaggvisan — berättar A.A. Afzelius i en kort historik — ”bland folket i södra orterna sjöngs med några förändringar”. När man på 1870-talet samlade in barnrim och vaggvisor, fann man den första strofen spridd över vidsträckta svenska bygder, ända upp till Åsele Lappmark och till trakten av Vasa i Finland. Bara den inledande raden har en avvikande och mer allmän formulering. Att visan tidigt fick genomslag också i Finland visas bland annat av att To- pelius ett tjugotal gånger givit sina barnvisor och vaggvisor samma metris- ka gestalt som Bellman. Irja Malieniemie har i en studie, kallad ”En motiv- krets i Topelius vaggvisor”, gjort troligt att inte bara samma vaggvisemelo- di men också något av Bellmanvisans stämning och bildspråk följt med när Topelius format vaggvisan i sagan ”Sanningens pärla”. Bakom Bellmans vaggsång ligger emellertid en äldre visa. Dess text kan man läsa i Bergius’ antologi ”SmåSaker til Nöje och Tidsfördrif”, tryckt 1757. Bergius kallar den ”Prints Carls Waggewisa”. Den lyder: Sof nu sött, vår Stor-Amiral! Ni får tids nog vaka, När Canoner utan tal På Er Flotta braka, Kungariken till försvar Och till skräck för en och hvar, Som Er oro förorsakar. Sof nu sött, vår lille Prins I Er lilla hydda! Öfver Er en Allmagt finns, Som Er kan beskydda Från de faror, bland oss bo: Sof nu stilla i god ro! Himlen för Er välfärd vakar. När den tiden hörer opp, Och de dagar börja, Att Ni för den Svenska Tropp Skall försigtigt sörja, Som är Landets Sjö-Förswar, Må Ni tro, att en och hvar Ömsint för Er välfärd vakar. 8 Bellman och vaggvisan Storamiralen i vaggan var den prins som senare skulle komma att heta her- tig Karl och Karl XIII. Han var född 1748 och hälsades vid sin ankomst till världen enligt tidens sed av ett stort antal hyllande poeter. På sin döpelse- dag blev han av ständerna högtidligt utnämnd till Storamiral. Erinrade sig hertig Karl vaggvisans profetia, när han förde befälet över flottan i slaget vid Hogland? I varje fall erinrade sig Bellman tydligen prins Carls vaggvi- sa, när han skrev sin dikt vid sonen Carls vagga. Bellman lät sin son Carl sjungas till sömns med samma toner och delvis samma ord, som en gång sjungits vid hertig Carls vagga. När Bellmans son Carl var fem år gammal, fick hans far från chefskans- liet på Skeppsholmen ett brev, dagtecknat den 1 mars 1792, där det stod: Gör veterligt att som ynglingen Charles Bellman i anseende till dess böjelse för sjöväsendet och städse ådagalagda beskedliga uppförande hos Mig anmäles till någon befordran i Konungens och Rikets tjenst; alltså och i kraft af denna min öppna fullmakt varder han Charles Bellman antagen och förordnad att vara Serge- ant vid Arméens Flottas Svenska Escadre, hvarvid han dock tillsvidare kommer att tjena utan lön. Det var onekligen en tidigt utvecklad böjelse för det sjömilitära hos den knappt femårige Carl. Visserligen är det sant, att Bellman bland sina vän- ner räknade flera av flottans officerare. Men saken får sannolikt sin riktiga belysning, om man ser den i samband med Bellmans relationer till hertig Karl, som han tidigare hade uppvaktat med hyllningsverser. Ett par dagar efter det att Gustaf III var död, prisade Bellman hertigen som landets väk- tare, Som hvilans ljufva lugn vårt sorgsna öde gifver Och Makar, Män och B a r n uti Ditt sköte bär. Alltifrån det att Bellman skrev vaggvisan för sin son har han tydligen in- vaggat åtminstone sig själv i förhoppningen, att sonen skulle bli protegerad av sin store namne, hertigen, och få tjäna i hans flotta. Man kan erinra om att han hade liknande förhoppningar för sin son Gustaf. Bekant är anekdo- ten om Gustaf III:s replik till skalden, när han önskat en tidig anbefallning av sonen: ”Käre Bellman, jag gör icke mer någon fänrik i vaggan, men jag lofvar Er att dra försorg om hans framtid.” I själva verket blev också sonen 9 Bellman och vaggvisan Gustaf kornett vid Smålands lätta dragonregemente, och sonen Carls namn möter i Flottans avlöningsbok. Men vi återgår till vaggvisan. Att Bellman känt till prins Carls vaggvisa får anses fastslaget. Ett par frågor knyter sig till denna dikt. Vem har skrivit den, och fanns det en ännu äldre visa, vars melodi och text den i sin tur bygger på? Det var åtskilliga poeter, kända och okända, som uppvaktade vid hertig Karls födelse. Bland andra skrev Fru Nordenflycht ett hyllningskväde ”Öf- wer Prins Carls lyckeliga Födelse”. En av dem vars namn saknas i rimmar- skaran var Olof von Dalin.