Sverige och Baltikums frigörelse Två vittnesseminarier om storpolitik kring Östersjön 1989–1994 Thomas Lundén och Torbjörn Nilsson (red.) Samtidshistoriska institutet CBEES, Centre for Baltic and East European Studies 1 Samtidshistoriska institutet Södertörns högskola 141 89 Huddinge Besöksadress: Alfred Nobels Allé 9 7tr, Flemingsberg e-post: [email protected] www.sh.se/shi CBEES, Centre for Baltic and East European Studies Södertörns högskola 141 89 Huddinge Besök: Alfred Nobels allé 9 8tr, Flemingsberg e-post: [email protected] www.sh.se/cbees Sverige och Baltikums frigörelse Två vittnesseminarier om storpolitik kring Östersjön 1989–1994 Samtidshistoriska frågor nr 16 ISSN 1650-450X ISBN 978-91-89615-14-4 Baltic and East European Studies nr 11 ISSN: 1651-7849 ISBN: 978-91-89615-14-4 Omslagets karta från Lars Peter Fredén, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–1994 , Atlantis 2006. Formgivning: Kajsa Hartig, Blenda Bildproduktion © Författarna, Samtidshistoriska institutet och CBEES, Södertörns högskola Tryck: Intellecta AB, Stockholm 2 Innehåll Inledning: Thomas Lundén & Torbjörn Nilsson Kronologi: Estland, Lettland och Litauen 1988–1991 Vittnesseminarium den 14 november 2006: Var Baltikums sak vår? Svensk politik och diplomati 1989–1991 Vittnesseminarium den 24 april 2007: När Ryssland lämnade Baltikum. Svensk säker- hetspolitik i österled 1991–1994 Personregister Skriftserier: Samtidshistoriska frågor Baltic & East European Studies 3 Inledning 1. Baltikum – vår återkomne granne För de flesta svenskar var Baltikum under det kalla krigets halvsekel ett lågtryckscentrum. Det kan även tas som en metafor. Tystnad karak- teriserade den svenska politiska inställningen. Sovjetunionens över- höghet accepterades men den som gjorde militärtjänst fick snart klart för sig att fienden kom från öster. Att öster även representerade tre med övermakt införlivade fredliga republiker talade man inte gärna om. Kunskapen om de tre mellankrigsstaterna Estland, Lettland och Litauen var minimal, få insåg deras inbördes olikheter eller kunde skilja dem från varandra. I geografiböckerna var de bara några mening- ar under kapitlet Sovjetunionen, eller i värsta fall Ryssland. Några hade kanske estniska eller lettiska arbets- eller klasskamrater. Svenska arkiv och akademiska institutioner befolkades av överkvali- ficerade balter som fick utföra lågstatusuppgifter. Somliga uppmärk- sammades och fick bättre positioner, men deras nationella bakgrund tonades ned, åtminstone så länge faran för tvångsvis ”repatriering” till Sovjetunionen fanns kvar. Det föreföll som om extremvänsterns syn på balterna som fascister och exilbalternas krav på frihet för hem- länderna bemöttes med en tystnad från majoriteten svenska politiker, upptagna av välfärdssamhällets detaljer eller av spektakulära utspel till förmån för avlägsna före detta kolonier. I mitten av 1970-talet kunde svenska turister besöka Tallinn, väg- ledda till offentliga platser och sovjetiska minnesmärken, men även med en chans att smita bort från uppvaktningen för att uppleva ett samhälle som i vissa avseenden stannat i växten, trots Sputnik (världens första konstgjorda satellit, uppskjuten 1957), idrottsfram- gångar och fredsretorik. När universitetet i Tartu/Dorpat, grundat under den svenska stormaktstiden firade sitt 350-årsjubileum 1982 4 Baltikum efter frigörelsen. Kartan hämtad från Lars Peter Fredén, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994. Publiceras med välvilligt tillstånd av förlaget Atlantis. fick representanterna för grundarlandet inte stanna över natten – Tartu var militärområde med en av Baltikums större flygbaser. I övrigt var Baltikum stängt, ju närmare Sverige desto mer stängt. Under slutet av 1980-talet hände något märkvärdigt. Sovjetunionen öppnades inifrån. I de tre baltiska sovjetrepublikerna började man organisera sig, inte i första hand som en rörelse för självständighet, utan med krav på miljöhänsyn och rätten att sjunga sina traditionella folksånger. I Sverige skedde en omsvängning från den allmänna passiviteten gentemot Baltikum mot en nästan folklig rörelse för ökad självständighet. Sextio- och sjuttiotalens ungdomsrörelser för 5 Vietnam, Kuba och Nicaragua ersattes av stillsammare, medelåldriga möten på Norrmalmstorg. Bönder i Roslagen samlade jordbruks- redskap, svenska böcker sändes i välmening till estniska och lettiska bibliotek som varken hade utrymme eller behov av Bra Böckers bokval. Men välviljan uppskattades. När svenska kultur- och utbildningsdelegationer besökte de tre baltiska sovjetrepublikerna med början i Estland i december 1989, innebar varje resa ett konstaterande av att utvecklingen gick snabbare än någon i Sverige hade vågat hoppas. Då, i december, vajade ännu den sovjetestniska flaggan, ”marinflaggan” med sovjetstuk och en våg- rand, från tornet på regeringsborgen ”Långe Herman” . Det skulle dröja några år, sade man, innan det fria Estlands blåsvartvita ersatte ockupationssymbolen. Det tog tre månader. Men framstegen var inte utan bakslag, vilket redovisas i de två böcker som de två vittnessemi- narierna utgår ifrån: Diplomaten Lars Peter Fredéns Förvandlingar. Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989–1991, respektive Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–1994. 6 Det är svårt att bedöma det officiella svenska intresset för händelser- na i Baltikum. Lars Fredéns böcker ger en bild. Vittnesseminarierna ger några intryck som redovisas i denna bok. Syftet var i första hand att med hjälp av ”de som var med” spegla den svenska sidans agerande i förhållande till utvecklingen på andra sidan Östersjön. Framställ- ningarna och diskussionerna vid seminarierna visar på motsättningar i bedömningar och förhållningssätt, men samtidigt på en gemensam sympati för små staters rätt att existera och forma sin egen framtid. 2. Röster från vittnesseminarierna Det första seminariet den 14 november 2006 kretsade kring Sveriges roll fram till de baltiska staternas självständighet 1991. Var Baltikums sak vår? Svensk politik och diplomati 1989–1991. Panel: Birgitta Dahl Miljöminister (s) 1986–1991, riks- dagens talman 1994–2002 Hans Lepp: Museiman, diplomat för kulturfrågor i Estland Peeter Luksep: Riksdagsledamot (m), aktiv i Norr- malmstorgsrörelsen Hans Olsson: Landhandläggare Sovjetunionen, UD Krister Wahlbäck: Professor i statsvetenskap, minister ambassaden i Helsingfors Enn Kokk: Funktionär socialdemokratiska parti- styrelsen Hans Olsson hade från våren 1988 som sitt ansvar att följa den poli- tiska utvecklingen i Sovjetunionen i stort, det vill säga i Moskva och vad som hände där, men också Baltikum: Man ska komma ihåg att vid denna tidpunkt, lite hårddraget, var väderlekstjänsten den enda svenska myndighet som dagligdags 7 talade om Baltikum. Men då i samband diverse högtryck och lågtryck. I övrigt var det tyst. Peeter Luksepp, moderat politiker och aktiv i solidaritetsrörelsen för Baltikum, betonade också han det ointresse för Baltikum som länge präglade det officiella Sverige. Han delade in hållningen i tre faser: förnekelsefasen fram till Sovjetunionens slutskede, skynda lång- samt fasen och senare omvandlingen då Baltikumfrågan fick ett mer allmänt genombrott i opinionen. Birgitta Dahl, miljöminister 1986–1991, lade särskilt tonvikt på miljöfrågornas betydelse. Miljön blev en arena för opposition under sovjettiden och även något som förde samman svenska och baltiska intressen i slutskedet. Särskilt viktig var frågan om Ignalína, kärnkraftverk i Litauen, ca 100 km nordöst om huvud- staden Vilnius. På miljöns område kunde Sverige redan i ett tidigt skede bidra till en positiv utveckling. Också kulturfrågor fördes fram som viktiga för det samarbete som växte fram dessa år. Hans Lepp inledde sitt arbete i Tallinn i slutet på januari 1991, samma dag som två svenska fackföreningsmän hittades mördade. Det gjorde att mycket arbete krävdes för att få bort stämp- eln av Tallinn och Estland som präglade av kriminalitet. Ytterligare ett spår i diskussionen var den stora skillnaden i svensk aktivitet, om än senkommen, och den finländska. Där spelade den realpolitiska situationen och försiktigheten gentemot Sovjet länge en bromsande roll. Krister Wahlbäck berättade om ett samtal med en finländsk diplomat 1991, innan den baltiska självständigheten i augusti. Dennes utläggning kunde ses som tämligen nationellt egoistisk eller kanske cynisk. Men det var första gången som Wahlbäck riktigt begrep grunderna för ett resonemang som förekom i Finland vid denna tid: Det är egentligen inte i vårt intresse att de baltiska staterna blir självständiga. Kom ihåg att Mannerheim redan 1919 sa att det vore till Finlands fördel om de baltiska provinserna förblev i Rysslands hand. Då blir det kanske möjligt för ryssarna att acceptera att Finland 8 är självständigt. […] Det är lätt för er i Sverige att stödja balternas självständighet, ni får bara fördelar och inga ökade risker, men för oss är det annorlunda. Det är i vårt intresse att upprätthålla en klar skillnad i ryssarnas medvetande mellan Finland och de baltiska stat- erna. Det var ju därför vi höll esterna på armlängds avstånd under hela 30-talet. Det andra seminariet arrangerades den 24 april 2007. När Ryssland lämnade Baltikum. Svensk säkerhetspolitik i österled 1991–1994 handlade om de svenska diplomatiska insatserna för att påskynda det militära återtåget från Baltikum. Dagen före hade den förre ryske presidenten Boris Jeltsin avlidit, vars insats också berördes under semi- nariet.