OMGIVEN AV IDIOTER HUR MAN FÖRSTÅR DEM SOM INTE GÅR ATT FÖRSTÅ THOMAS ERIKSON www.hoi.se • [email protected] Omgiven av idioter Copyright © Thomas Erikson 2014 Utgiven av Hoi Förlag 2014 Formgivning: Göran Alfred / Alfreds Design ISBN 978-91-7557-878-1 Eboksproduktion Publit 2014 Innehåll Förord Inledning I all kommunikation är det mottagaren som bestämmer Varför blev vi som vi blev? En introduktion till det system du står i begrepp att lära dig Det röda beteendet Det gula beteendet Det gröna beteendet Det blå beteendet Den förargliga baksidan av myntet – eller ingen är visst helt perfekt Att lära sig nya saker Kroppsspråk – eller varför det faktiskt spelar roll hur vi ser ut Ett verkligt exempel Anpassningen Hur man levererar riktigt dåliga nyheter, eller om positiv kritik trots allt ändå bara är just ... kritik Vem passar ihop med vem – och varför är det egentligen så? Skriftlig kommunikation Vad blir de egentligen förbannade av? Stressfaktorer och energitjuvar. Vad är stress – egentligen? En kort betraktelse genom historien Ett litet snabbtest av hur mycket du har snappat upp Ett avslutande exempel ur verkligheten Och nu några tips från coachen FÖRORD PU Profilanalys har en över 20 år lång historia i Sverige. Institutet för Personlig Utveckling arbetade då, 1992, med utbildning och utvecklingsfrågor. Under en internationell konferens fick jag med mig en stor mängd material kring ett nytt sätt att arbeta med ett beteendeanalysinstrument. På denna tid var den här typen av verktyg relativt okända och få kände till vilken nytta det skulle kunna göra för att utveckla individer, grupper och organisationer. Jag tog med mig allt material till en personalchef i ett större företag – tillsammans med uppgiften att fundera på om det kunde vara värt att använda. När han kom tillbaka var det med ett tydligt besked: ”Om det här stämmer så är det det bästa beteendeanalysinstrument jag någonsin sett!” Resten är, som man säger, historia. Våra första tester i Sverige, som gjordes på engelska, visade att man redan då upplevde att minst 80 procent av rapportens innehåll stämde in på personerna. Med det i ryggen påbörjades ett tålmodigt och noggrant översättningsarbete. Varje nyans i ord och meningar spelar roll så vi använde oss av tre olika översättare som tillsammans skapade den första svenska versionen. Det arbetet har fortsatt sedan dess. Formulären har omarbetats fem gånger och databasen uppdateras kontinuerligt för att hela tiden vara så språkligt och innehållsmässigt relevant som möjligt. Ett resultat av allt detta arbete är att vi ser att fler och fler väljer att använda IPU Profilanalys. Trots att utbudet av andra analysverktyg bara blir större. Vi tror själva att en av förklaringarna, utöver relevansen och träffsäkerheten, är enkelheten i pedagogiken. Med hjälp av färgspråket och det pedagogiska profilhjulet kan tusentals svenskar varje år öka sin förståelse för egna, varandras och andras beteenden på ett sätt som gör det direkt användbart i praktiken. Den praktiska nyttan för individer, grupper och organisationer kunde vi bara ana och drömma om för 20 år sedan! En av våra konsulter är Thomas Erikson, författare till den här boken. Här väver han in vårt material med trevliga historier om hur personer med olika beteendestilar kan uppfattas och agera. En intressant läsning med många tänkvärda ”aha”- upplevelser. Lycka till med läsningen. Sune Gellberg Grundare av IPU INLEDNING MANNEN SOM VAR OMGIVEN AV IDIOTER Det var i gymnasiet jag till slut upptäckte att jag kom bättre överens med vissa än med andra. Med vissa kompisar var det lätt att prata. Vi hittade alltid orden i ett samtal och allt flöt hur smidigt som helst. Vi hade aldrig några konflikter och vi gillade varandra. Med andra blev det bara fel. Vissa saker jag sa föll platt till marken mellan oss, och jag kunde inte riktigt begripa vad det där berodde på. Vad var det som gjorde att vissa människor var så lättpratade medan andra var fullständiga träbockar? Vid så ung ålder var detta förvisso ingenting som höll mig vaken om nätterna, men jag var ändå med om ett antal händelser som fick mig att fundera på varför vissa samtal flöt på och andra inte ens ville starta – hur jag än betedde mig. Det var obegripligt. Jag minns att jag började testa folk med olika metoder. Jag prövade att säga samma saker i sammanhang som liknade varandra bara för att se vilken reaktion jag fick. Ibland hände precis det jag hade hoppats skulle hända, en intressant diskussion uppstod och alla höll med. Andra gånger hände ingenting. Folk stirrade på mig som om jag kom från en annan planet, och ibland kändes det verkligen så. Vid unga år är det mesta väldigt enkelt. Eftersom vissa personer i min kompiskrets reagerade på ett normalt sätt var ju de automatiskt de bra personerna. De som inte förstod sig på mig var det följaktligen något fel på. Vilken annan förklaring fanns det? Jag var ju densamma hela tiden! Alltså måste det helt enkelt vara något fel på vissa. Och dem började jag helt enkelt hålla mig borta ifrån eftersom jag inte förstod mig på dem. Kalla det ungdomlig naivitet om du vill. Och det fick en del lustiga konsekvenser. Med stigande ålder har ju det där – tyvärr – förändrats. Nåväl, livet gick vidare med arbete, familj och karriär, och jag fortsatte att sortera vissa personer som bra och vettiga medan jag ansåg att andra inte verkade ha fattat någonting överhuvudtaget. Vid ett tillfälle, när jag var i tjugofemårsåldern, stötte jag på en man som var egen företagare. Sture var i sextioårsåldern och hade själv grundat och byggt upp sitt företag sedan många år tillbaka. Jag fick i uppgift att intervjua honom inför ett projekt som skulle genomföras i hans företag. Vi började prata om hur det fungerade inom hans organisation. En av de allra första kommentarerna som Sture fällde var att han var omgiven av idioter. Jag minns att jag skrattade eftersom jag tyckte att det lät lustigt. Men han menade verkligen vad han sa. Den röda färgen steg i hans ansikte när han förklarade att de som jobbade på enhet A var kompletta idioter hela bunten. Inom enhet B fanns det bara dumskallar som ingenting fattade. Och då hade han inte ens kommit till enhet C. Där var de som allra värst, för de som arbetade där var så egendomliga och udda att Sture inte begrep hur de ens tog sig till jobbet på morgnarna. Ju mer jag lyssnade på Sture, desto mer insåg jag att det var någonting väldigt egendomligt med den här berättelsen. Jag frågade honom om han verkligen tyckte att han var omgiven av idioter. Han glodde på mig och förklarade att det inte fanns många bland hans personal som egentligen var någonting att ha. Sture lät gärna sina medarbetare veta vad han tyckte. Han drog sig inte det minsta för att inför hela företaget kalla folk för idioter när det passade honom. Detta resulterade bland annat i att medarbetarna höll sig undan från honom. Ingen vågade sitta i enskilda möten med honom, han fick aldrig höra dåliga nyheter eftersom han oftast sköt budbäraren. På en av anläggningarna hade man till och med monterat en varningslampa i entrén. Den satt diskret ovanför receptionen, och när han var inne lyste den rött. Var han ute lyste den däremot grönt. Alla visste om det där. Personalen, men även kunderna, kastade automatiskt en blick på lampan för att veta vad de hade att förvänta sig när de klev över tröskeln. Lyste lampan rött vände somliga helt enkelt i dörren, för att komma tillbaka vid ett senare tillfälle. När man är ung är man som vi alla vet full av goda idéer. Jag ställde därför den enda fråga jag kunde komma på: Vem är det som har tagit in alla dessa idioter i företaget? Jag fattade ju att det var han själv som anställt de flesta. Vad som var värre var att Sture fattade att jag fattade. Det jag underförstått sa var: Vem är egentligen den största idioten här? Sture kastade ut mig. Senare fick jag höra att han mest av allt hade velat hämta hagelbössan och skjuta mig. Händelsen fick mig att fundera. Sture var sextio år gammal. Här hade vi en man som snart skulle gå i pension. Han var uppenbart en skicklig entreprenör och ytterst respekterad för sin kunskap inom sitt speciella affärsområde. Men han kunde strängt taget inte hantera människor. Den enda resursen i en organisation som inte gick att kopiera, medarbetarna, den förstod han sig inte på. Och de som inte gick att förstå, tja, det var de som var idioterna. Eftersom jag kom utifrån såg jag enkelt hur fel han tänkte. Sture begrep inte att han utgick från sig själv hela tiden, och att alla som inte fungerade som han var idioter. Han använde uttryck som jag själv brukade använda om vissa typer av människor: förbannade snackpåsar, analfixerade paragrafryttare, oförskämda skitstövlar och knäpptysta tråkmånsar. Fastän jag själv aldrig skulle kalla människor för idioter så hade även jag uppenbara problem med vissa typer av människor. Det var en fullkomligt förfärande tanke att vandra genom livet och hela tiden tycka att man var omgiven av människor som det inte gick att samarbeta med. Det skulle göra mina egna möjligheter i livet så otroligt begränsade. Jag försökte se mig själv i spegeln. Beslutet var enkelt att fatta. Jag ville inte bli som Sture. Efter ett särskilt infekterat möte med honom och några av hans stackars medarbetare satte jag mig i bilen med en klump i magen. Mötet hade varit en fullkomlig katastrof. Där och då beslutade jag mig för att på allvar lära mig den kanske viktigaste kunskapen av dem alla – hur människor fungerar. Eftersom jag skulle springa på människor resten av livet, oavsett vad jag arbetade med, var det lätt att se att jag skulle ha nytta av en sådan kompetens.