Tad Szulc Fidel – Ett kritiskt porträtt Övers. (från engelska): Staffan Andræ Utg. 1987 Innehåll Introduktion ................................................................................................................................ 1 I. Mannen ................................................................................................................................... 3 II. Ungdomsåren (1926-1952) .................................................................................................. 50 III. Kriget (1952-1958) ........................................................................................................... 129 IV. Revolutionen (1959-1963) ............................................................................................... 292 V. Mognaden (1964-1986) ..................................................................................................... 378 Noter ....................................................................................................................................... 416 Bibliografi .............................................................................................................................. 421 Lästips .................................................................................................................................... 429 1 Introduktion Kubas president, Fidel Castro Ruz, ställde mig följande fråga när vi mot slutet av ett långt samtal stod i hans ämbetsrum strax efter midnatt den 11 februari 1985: ”Kommer ert politiska och ideologiska synsätt att tillåta er att objektivt skildra min och revolutionens historia om kubanska regeringen och jag ställer allt nödvändigt material till ert förfogande?” Han tillade: ”Det skulle innebära att vi tog en stor risk.” Detta sades efter fem långa, på varandra följande samtal som jag hade med president Castro i Revolutionspalatset i Havanna som en förberedelse för att skriva detta ”Porträtt”, och vi hade behandlat en mångfald teman beträffande honom och hans levnadshistoria. Mitt svar på president Castros fråga blev att jag inte trodde att någon total objektivitet existerade, men att jag skulle behandla detta projekt så ärligt som det stod i min makt. Jag påpekade att eftersom vi båda var hederliga män borde hans och min ideologiska inställning, trots att de på det mest uppenbara sätt gick isär, inte inverka på skapandet av en ärlig bok. President Castro sade: ”Ni får utmåla mig som en djävul bara ni förblir objektiv och låter min röst höras”, och vi tryckte varmt varandras händer. Jag hade mitt första samtal med Fidel Castro 1959, strax efter hans triumfatoriska revolution, och jag var i Havanna som korrespondent för New York Times. 1961 åtföljde jag honom på en resa till slagfältet vid Grisbukten. Jag återvände till Kuba i januari 1984 för att intervjua president Castro för Parade Magazines räkning och tanken på den här boken föddes under en mycket lång weekend som vi tillbringade tillsammans i Havanna och ute på landet under ändlösa diskussioner. Jag hade framhållit för honom att det inte existerade någon grundlig biografi om honom eller någon omfattande redogörelse för revolutionen och att det var hans skyldighet gentemot historien att råda bot på detta missförhållande. Vi fortsatte att hålla kontakt med varandra genom kubanska diplomater i Washington under loppet av 1984, och vi kom omedelbart överens om att detta inte skulle bli någon officiell och auktoriserad biografi eller porträtt. I stället skulle det blir ett självständigt projekt i intimt samarbete med president Castro och hans medarbetare och samtidigt skulle jag ha tillgång till källmaterial rörande revolutionen. Jag tillbringade en månad i Havanna i början av 1985 och hade en rad samtal med president Castro; sedan slog vi oss ned, min hustru och jag, i Havanna i en villa som vi hyrde i sex månader, mellan mars och augusti (och där vi mottog besök av president Castro). Vår överenskommelse nödvändiggjorde inte att president Castro skulle läsa manuskriptet före publiceringen och något sådant krav framställdes inte heller. Jag är över- tygad om att han när han läser det kommer att motsätta sig många av mina åsikter och slut- satser, men att han skall finna kravet på hederlighet vara uppfyllt. Han vet naturligtvis att andra kan se honom i en annan dager än han själv gör och att min kritiska hållning inte utgör någon kränkning av hans förtroende för mig. Självklart är detta inte någon slutgiltig biografi, huvudsakligen därför att president Castro lever och inte har fullbordat sitt verk. Kanske kan först nästa generations historiker våga sig på en fullständig biografi över denna ovanliga personlighet. Detta ”kritiska porträtt” försöker därför fånga hans personlighet och hans levnadshistoria så långt det är möjligt att rekonstruera dem på detta stadium. Min avsikt har inte varit att skriva den kubanska revolutionens historia eller de kubansk-amerikanska relationernas historia, och detta är anledningen till att jag har undvikit att i grunden diskutera revolutionens landvinningar och problem. Icke desto mindre är Fidel Castro och hans revolution oskiljaktiga och hans porträtt har tecknats mot det nutida Kubas bredare historiska bakgrund. För den här boken har jag intervjuat mängder av Fidel Castros vänner, medarbetare och vapenbröder som komplement till mina samtal med honom. Jag har lyssnat till ett stort antal 2 kubaner med insikt i Fidel Castros mycket komplexa personlighet och i revolutionsprocessen. Jag hade möjlighet att se president Castro i aktion vid olika tillfällen, alltifrån mottagningar i Revolutionspalatset till en färd till det fängelse på Ungdomsön (tidigare Pinjeön) där han hade tillbringat närmare två år som Batistaregimens fånge. Jag återsåg Grisbukten, och min fru och jag klättrade upp på Sierra Maestra till Fidel Castros gamla krigstida utsiktspunkt för att få ett intryck av den omgivning han kämpade i; vi inspekterade platsen, där Granma landade, denna yacht som tog honom och hans rebeller från Mexiko till det närbelägna slagfältet där Fidel Castros revolution nästan gick om intet tre dagar efter det att den inletts. Bland de personer jag har intervjuat och som har möjliggjort denna bok genom den tid de så generöst offrade fanns Kubas vicepresident och utbildningsminister, J .R. Fernández Álvarez; Pedro Miret Prieto, medlem av kommunistpartiets politiska byrå och en av president Castros äldsta medarbetare; vice president Carlos Rafael Rodriguez; kulturministern och medlemmen av politiska byrån Armando Hart Dávalos; förutvarande inrikesministern och gamle vapen- brodern Ramiro Valdés Menédez; Faustino Perez och Universo Sánchez som var tillsammans med Castro i det ögonblick då en katastrof tycktes hotande nära; Alfredo Guevara vars vän- skap med Castro går tillbaka till universitetsåren och deras första revolutionära erfarenheter; den före detta medlemmen av politiska byrån, kommunikationsministern Guillermo García som var den förste Sierra Maestra-bonde som anslöt sig till upprorsarmen; Blas Roca, kommunistiska partiets förutvarande generalsekreterare, och Fabio Grobart, en av dess grundare år 1925; Melba Hernández som kämpade vid Castros sida under Moncadaattacken och var en av den revolutionära rörelsens första medlemmar; Vilma Espín, ordförande i Kubanska kvinnofederationen och medlem av politiska byrån (och hustru till Raúl Casstro); och Conchita Fernández som var Fidel Castros privatsekreterare under revolutionens första år. Det är här omöjligt att räkna upp alla de kubanska statstjänstemän, vänner och bekanta inom det politiska och kulturella fältet som varit till ovärderlig hjälp i mitt arbete. Utländska diplomater tjänade som viktiga vägledare, och bland dem vill jag nämna Clara Nieto Ponce de León, före detta ambassadör för Colombia på Kuba och, under vår vistelse där, chef för UNESCO. I Sierra Maestra kunde bönder som kände Castro under kriget bidra med märkliga fakta om den tiden. Slutligen samordnades vårt forskningsarbete och våra intervjuer i Havanna av Alfredo Ramirez Otero och Walfredo Garciga från utrikesdepartementet. I Förenta staterna hade jag oskattbar nytta av samtal med Jorge Dominguez vid Harvard- universitetet, Nelson Valdés vid universitetet i New Mexico, Wayne S. Smith, som fungerade som chef för Förenta staternas speciella kommission i Havanna, Max Lesnick, en vän till Castro från universitetsåren och nu bokförläggare i Miami, och George Volsky som är journalist i Miami och ledande expert på Kuba. Åtskilliga kubaner som kände Castro i internatskolan och vid universitetet och numera lever i exil i Förenta staterna delade med sig av sina minnen. I särskild tacksamhetsskuld står jag till Ambler H. Moss, dekanus för forskar- utbildningen vid universitetet i Miami, och till dr Jaime Suchlicki, föreståndare för institutet för interamerikanska studier vid universitetet i Miami, för lysande forskningsarbete och intellektuellt stöd. Gabriela Rodriguez var en synnerligen intelligent och rådig medhjälpare i mitt forskningsarbete. Min hustru Marianne tog del i allt: sammanträffanden med president Castro, fester för kubanska vänner i Havanna, bestigningar av kubanska berg, organiserandet av de massor av material vi förde med oss hem från Kuba, forskningsarbete i Washington. Hon hjälpte till med att läsa, förbättra och redigera manuskriptet. På mitt förlag, William Morrow and Company, var Lisa Drew en förlagsredaktör som det var en glädje att få samarbeta med. Morton L. Janklow och Anne Sibbald, mina litterära agenter, var underbart uppfinningsrika och uppmuntrande. Tack allesammans. T S / Washington,