- 1 - Växjö Universitet FMC 160 Institutionen för humaniora HT-2005 C-uppsats i filmvetenskap Handledare: Olof Hedling Henrik Johansson Den oundvikliga undergången Samhällskritik, moral och jämställdhet inom skräckfilmen - 2 - Innehåll 1. Inledning.....................................................................................................sid 3 2. Samhällskritiken i George A. Romeros zombietrilogi.....................................5 Night of the Living Dead........................................................................................5 Dawn of the Dead…………………………………………………………….....6 Day of the Dead………………………………………………………………....8 3. The Last House on the Left, sadism eller seriös kritik?...................................9 4. Jämställdhet och moral inom skräckfilm……………………………………12 Final Girl........................................................................................................... 13 Friday the 13th....................................................................................................14 House of Wax......................................................................................................16 5. The Texas Chain Saw Massacre……………………………………………..20 6. Avslutning…………………………………………………………………...23 7. Källförteckning……………………………………………………………....25 - 3 - 1. Inledning Vad är det som är så fascinerande med skräckhistorier? Många är vi som med den allra största glädje och nyfikenhet frossar i litteratur och film vars kanske främsta syfte är att skrämma oss. Den första uttalade fullständiga meningen i filmen Saló o le 120 giornate di sodoma (Saló - Sodoms 120 dagar, Pier Paolo Pasolini, 1976) är "Allt är gott som görs med omåttlighet". Betyder det, i fallet med skräckfilm, att ju mer våldsamt, depraverat eller smaklöst något är desto bättre? Så är det sällan inom filmens värld, men många människor känner sig lockade att titta på det som är skrämmande eller frånstötande. Den svenske filmforskaren Olle Sjögren skriver: "När vi stämplar en politisk aktivist som Extremist, petar vi också ut honom över den kant som omgärdar 'vår demokrati'. Men allt som förpassas utom synhåll i mörkret attraherar även en viss nyfikenhet eller rentav sympati".1 Många människor har alltså ett behov av att tänja på gränser, både sina egna och samhällets, och på så sätt själva komma fram till vad som passar en själv bäst. Viljan att bli skrämd, och för all del skrämmas, är inget nytt påfund. I sin bok SKRÄCK som fiktion och underhållning skriver litteraturforskaren Yvonne Leffler; "Att döma av gångna tiders litteratur och underhållningsvanor har skräck och våld ingått i människans underhållningsfiktion sedan långt tillbaka i historien".2 Eftersom vi lever i en värld där våld finns överallt kan det vara befriande att sjunka in i något som inte är på riktigt. Framför TV:n kan man distansera sig och titta bort om man tycker det blir för otäckt, tittar man bort i den verkliga världen så vet man att det otäcka finns kvar ändå. Dessutom så vet vi att inom filmen besegras ofta det onda och på så sätt blir vår värld en bättre plats än den var innan. Kanske är det så att vi tittar på och läser skräck för att vi söker efter en idealplats, en plats där det moraliskt rätta segrar. En annan anledning till vår fascination för skräck kan vara att den talar till vårt innersta, till själva kärnan av vår existens, och då känner man ett sorts släktskap till genren. Filmforskaren Stephen Prince menar att "[...] only horror goes straight to the deepest unease at the core of human existence. And because it does so, the genre corresponds more profoundly with our contemporary sense of the world than do the others".3 För min egen del var det ett par filmer som startade fascinationen för skräck och våld i slutet av 80- och början av 90-talet. Det var bl a Jaws (Hajen, Steven Spielberg, 1975), 1 Olle Sjögren, Inte riktigt lagom? Om "extremvåld", filmcensur & subkultur, Filmförlaget & Olle Sjögren, Uppsala 1993, s. 197. 2 Yvonne Leffler, SKRÄCK som fiktion och underhållning, Studentlitteratur, Lund 2001, s. 5. 3 Stephen Prince "Introduction: The Dark Genre and Its Paradoxes". Stephen Prince (red), The Horror Film, New Jersey, Rutgers University Press 2004, s. 3. - 4 - Predator (Rovdjuret, John McTiernan, 1987) och Friday the 13th (Fredagen den 13e, Sean S Cunningham, 1980). Den som gjorde det största intrycket var dock Pet Sematary (Jurtjyrkogården, Mary Lambert, 1989). Även boken, skriven av Stephen King som också skrev manus till filmen, satte ett outplånligt avtryck på mig och mitt intresse för skräck och våld inom fiktionen har knappast avtagit genom åren, snarare tvärtom. Skräckfilmen brukar ofta placeras långt ner på kulturstegen och många har svårt för att ta den på allvar. Man kanske tror att det är filmer utan substans som mest går ut på att visa upp så mycket blod och mord som möjligt på kortast möjliga tid. Mitt syfte med uppsatsen är att peka på att inget kunde vara mer fel och att skräckfilmen, som många tidigare påpekat, kan vara oerhört effektiv när det gäller att kommentera och kritisera samhället och sin samtid.4 Jag vill också visa att det är en genre som håller en viss typ av moral väldigt högt och att den i många avseenden är väldigt jämställd i förhållandet mellan män och kvinnor (om än ibland tvetydigt). Det är kanske något som låter otroligt vid en första anblick. I anslutning till en kortare diskussion om jämställdhet kommer jag att ta upp begreppet ”Final Girl”.5 En Final Girl är den flicka/kvinna som överlever längst i skräckfilmer och tvingas ta upp kampen med monstret. Begreppet används främst av den amerikanske litteraturforskaren Carol J. Clover, men har blivit omdiskuterat bland filmforskare över hela världen. Clover menar att en Final Girl inte bara är en kvinna utan mer ett substitut för en manlig hjälte. Med hjälp av hennes bok Men, Women and Chain Saws, Gender in the Modern Horror Film kommer jag att försöka vända på begreppet gentemot vad hon anser.6 Final Girl är inget som går att applicera på alla mina filmexempel men i några av dem är det tydligt. Jag vill i min uppsats genom olika filmexempel försöka hitta bevis på ovan nämnda påståenden. Jag kommer att koncentrera mig på filmer gjorda efter 1960 eftersom skräckfilmen enligt vissa då började anta den form den har idag, främst på grund av Psycho (Alfred Hitchcock, 1960).7 Några av filmerna jag kommer använda mig av är The Texas Chain Saw Massacre (Motorsågsmassakern, Tobe Hooper, 1974), Last House on the Left (Wes Craven, 1972), tidigare nämnda Friday the 13th och George A. Romeros zombietrilogi 4 Den brittiske filmkritikern Robin Wood är den jag kommit i kontakt med som är mest positiv till skräckfilm som samhällskritik. 5 Filmer där den sista överlevande är en kvinna som, åtminstone till synes, besegrar det onda. 6 Carol J. Clover, Men, Women and Chain Saws: Gender in the Modern Horror Film, New Jersey: Princeton University Press 1992, s. 21-65. 7 Paul Wells, The Horror Genre, From Beelzebub to Blair Witch, Wallflower, London and New York 2000, s. 74. - 5 - Night of the Living Dead, Dawn of the Dead och Day of the Dead (1968, 1979 resp. 1985).8 Jag kommer också att använda mig av House of Wax (Jaume Collet-Serra, 2005) för att visa att även nyare, mindre uppmärksammade filmer använder sig av samma grepp. 2. Samhällskritiken i George A. Romeros zombietrilogi Night of the Living Dead 1968 kom filmen Night of the Living Dead som i många fall var en unik film. Det var en lågbudgetfilm (ca $125000-$150000) av en grupp independentfilmmakare från Pittsburgh med George A. Romero i spetsen. Filmen släpptes på drive-in biografer utan någon större marknadsföring men blev trots det en enorm kommersiell succé. Den amerikanske forskaren R.H.W. Dillard skriver "[l]ines stretched around the block in so unlikely a city as Barcelona, and the Wall Street Journal reported that it was the top money-making film in all of Europe in the year of its release".9 Hur kan då detta komma sig? En enkel förklaring är kanske att folk ville se en film som visade det som tidigare inte visats; blod och grafiskt våld. En annan förklaring kan vara att Night of the Living Dead utspelar sig i en värld som är precis som vår egen, med helt vanliga människor och i en helt vanlig stad, vilket skapar en känsla av obehag; det skulle kunna hända här. Tidigare hade skräckfilmer ofta utspelat sig i ett "land långt bort", med Frankenstein (James Whale, 1931), King Kong (Merian Cooper och Ernest Shoedsack, 1933), och The Mummy (Karl Freund, 1932) som några exempel. Stephen Prince menar att "[t]his sense of faraway places and things [...] helped transform the induction of horror into a reassuring experience [...]. Monsters were 'over there' and were not really threatening anyway".10 Det som inte ligger oss nära till hands berör oss inte på samma sätt. Night of the Living Dead var en film där inte ens döden innebar slutet och vem som helst var en potentiell mördare, mot sin ursprungliga vilja. Filmen visar upp ett moraliskt förfall där man inte ens går säker från sin egen familj. Historien i Night är ganska simpel. De nyligen döda återvänder som zombies, troligen orsakat av radioaktivitet, och dödar alla som kommer i deras väg. Problemet är bara att alla 8 2005 släpptes även en fjärde del i serien under namnet Land of the Dead, också den regisserad av George A. Romero, men den kommer jag inte använda mig av. 9 R. H. W. Dillard "Night of the Living Dead: It’s Not Like Just a Wind That’s Passing Through", i Gregory A. Waller (red.) American Horrors, Essays on the Modern American Horror Film, Chicago: University of Illinois Press 1987, s. 15. Svårt att hitta uppgifter om det verkligen stämmer. Frågan är om inte en film som Roman Polanskis Rosemarys’Baby var en större succé. Night blev ju dessutom förbjuden i vissa länder så viss tveksamhet råder. 10 Prince, s. 3. - 6 - som dör återvänder och hotet blir således bara större och större ju längre tiden går. Ett antal människor barrikaderar sig i ett hus och försöker hålla de levande döda i schack. Det som framstår som väldigt speciellt för Night of the Living Dead (även i dagens läge) är hur människorna i filmen porträtteras.