Global internationell solidaritet: Om transnationella subversiva kontakter, understödsformer och nätverk under mellankrigstiden HOLGER WEISS För ett par år sedan frågade sig Kenneth Pomeranz huruvida det går att kombinera social- och globalhistoria, och skisserade upp tre infallsvinklar till en global socialhistoria. Den första gäller vardagslivets historia, som Po- meranz överlag ser som det vanligaste forskningsområdet, där en globalhis- torisk eller, ävenledes, en transnationell ansats kan användas som bygger på komparationen mellan olika fallstudier i tid och rum av exempelvis arbete, barndom, hälsa, våld eller kriminalitet. Ett annat perspektiv fokuserar på förändringen av mer omfattande och storskaliga komplexa organisationer eller enheter, såsom (proto-)industriella produktionsanläggningar, eller på handels-, hamn- och industristäders gestaltning av det sociala rummet. Lika väl kan det vara fråga om större gruppers sociala beteenden på ett supralo- kalt plan, exempelvis konsumtionsmönster eller artikuleringen av olika for- mer av maskulinitet. Det tredje perspektivet som Pomeranz diskuterar, och som tangerar detta temanummer, är den globalhistoriska utmaningen att undersöka sociala rörelser och deras medlemmars artikulerade intentioner och aktiva handlingar för att uppnå samhälleliga förändringar. Enligt honom är dylika undersökningar de mest utmanande ur ett globalt socialhistoriskt perspektiv i och med att aktörer och deras ageranden får mer uppmärksam- het än i de två andra perspektiven. Kenneth Pomeranz, ’Social History and World History: From Daily Life to Patterns of Change’, Journal of World History 8 (2007:), s. 69–98. Historisk Tidskrift för Finland 2 • 2009 årg 94 8 Holger Weiss Pomeranz anmärkning om svårigheten med ett globalt socialhistoriskt per- spektiv gäller i huvudsak om fokus ligger på tiden före 800 och perspektivet uttryckligen är globalhistoriskt. Beroende på källornas (o)befintlighet, som i Norden liksom på många andra håll i Europa tillåter individnära socialhisto- riska djupdykningar under mycket tidigare perioder än tiden efter 800, är det hart när omöjligt att göra transregionala, för att inte tala om transnatio- nella eller globala, analyser av vardagslivet där forskaren skulle kunna uttala sig om hur personer uppfattade och gestaltade sin vardag. Att 800-talet sedan kom att innebära början på en global transformation är välkänt, och att denna kom att fullt utvecklas under 900-talet likaså. Fr.o.m. 800-talet kan forskaren inte bara identifiera olika aktörer utan även läsa deras texter och följa upp deras handlingar. Socialhistoria ”nedifrån” blir då möjlig även på ett globalt plan. Nästan samtidigt som Pomeranz ställde sin fråga utkom en av de första antologierna som ger ett klart svar på frågan om det är möjligt att skriva global socialhistoria. Det av Jan Lucassen redigerade verket Global Labour History: A State of the Art är en imponerande uppvisning i att globalhistoria inte längre är politisk eller ekonomisk historia på ett metaplan utan ger lika fruktbara resultat med ett socialhistoriskt tema.2 Tyngdpunkten i antologin ligger uttryckligen på arbetets och arbetarrörelsens globala historia och följer huvudsakligen de av Pomeranz uppskisserade två första dimensionerna av en global socialhistoria, nämligen den komparativa (mikro)historiska ansatsen samt studien av framväxten av och jämförelsen mellan komplexa institu- tioner, organisationer och produktionsanläggningar. Den globala aspekten tillkommer genom att arbetsförhållanden och arbetstagarnas politiska berg- och-dalbana jämförs på olika håll i världen. Att det huvudsakligen handlar om berättelsen om arbetstagarnas politiska och fackliga engagemang, om kampen för ett drägligt liv och om mänskliga rättigheter torde inte förvåna, och förvånande är inte heller att denna globala berättelse sammanvävs med den om arbetarrörelsens uppkomst, splittring i olika fientliga falanger och riktningar samt att den socialdemokratiska huvudfåran i det långa loppet visat sig vara den mest livskraftiga och anpassningsbara. Mot ett dylikt koncept står bland annat Robert J. C. Youngs framställning av den postkoloniala kritiken till den västerländska metaberättelsen som, tillspetsat, ur ett dylikt perspektiv blir en bakåtläsning av välfärdssamhäl- 2 Jan Lucassen (ed.), Global Labour History: A State of the Art (Bern 2006). Om transnationella subversiva kontakter, understödsformer och nätverk … 119 lets uppbyggnad. Young påpekar – med rätta – att det parallellt med den västerländska mainstream-berättelsen finns en anti- eller motberättelse som artikuleras både i och utanför Europa och resten av Västvärlden. Denna motberättelse, som även kunde definieras som en antidiskurs, kom efter an- dra världskriget och de koloniala imperiernas upplösning i Asien och Afrika att utmynna i postkolonialismen. Kritiken mot den rådande eurocentriska världshistoriska metaberättelsen, som även överskuggade arbetarhistorien, gav upphov till kravet på att ge ”den andre” tillbaka sin historia, d.v.s. ”sig själv” då det gällde indiska, arabiska, kinesiska eller afrikanska aktörer. Att bli medveten om sina politiska och samhälleliga rättigheter och det eftersträ- vansvärda i att försöka uppnå en förändring i samhället blir den röda tråden i en postkolonial diskurs, lika mycket som det är fråga om att kritisera rådande genus- och samhällsstrukturer. Här kommer Pomeranz tredje infallsvinkel in, nämligen den som fokuserar på de enskilda aktörerna i globala sociala rörelser. Youngs redogörelse för den postkoloniala kritiken handlar nämligen lika mycket om antikolonialismens och antiimperialismens globala historia – dock utan att gå ned på ett aktörsplan. Hans skiss ger dock en klar vägkarta: denna historia har inte sina rötter i den (västerländska) socialdemokratiska fackförenings- eller partivärlden utan i den radikala vänsterns kortvariga sva- nesång och dess flört med utomeuropeiska gräsrotsaktivister. Pomeranz och Young öppnar ett perspektiv som är en av de röda trådarna för skribenterna i detta temanummer, nämligen aktörernas agerande inom globala massrörelser. Men vår avsikt är inte att ge bidrag till en global arbetar- historia. I stället har vi lagt fokus på aktörers och organisationers visioner av och agerande för internationell solidaritet. Detta perspektiv breddar det ar- betarhistoriska till ett globalt socialhistoriskt lika mycket som det inte längre endast är fråga om ett jämförande perspektiv på ett metaplan. I stället öppnas möjligheten till att fokusera på det transnationella och på skärningspunk- terna i de olika berättelserna. Internationell solidaritet är, som Steinar Stjernø Robert J. C. Young, Postcolonialism: An Historical Introduction (Oxford 200). Om spänningen mellan en ”agitatorisk internationalism” nedifrån och en ”byråkratisk internationalism” ovanifrån och den internationella fackföreningsverksamhetens framväxt, se Richard Hyman, ’Shifting Dynamics in International Trade Unionism: Agitation, Organisa- tion, Bureaucracy, Diplomacy’, Labor History 6 (2005:2), s. 7–5. Frågan om utomeuro- peiska gräsrotsaktivister och deras visioner om samhällelig förändring som ett förstadium till mera organiserade massrörelser ägnas bl.a. ett särskilt temanummer av tidskriften International Review of Social History 9 (200), Supplement 2. 20 Holger Weiss har visat, en mångfacetterad politisk idéhistoria med minst tre ingångar: den kristliga, den socialdemokratiska och den kommunistiska.5 En korsläsning med Young skulle ge att den mest intressanta perioden för artikuleringen av internationell solidaritet även är den minst undersökta, nämligen mel- lankrigsperioden med fokus på den radikala vänstern och antikolonialismens första våg. Mellankrigsperioden är självklart inte en ”mörk” eller förbisedd period i varken Europas eller resten av världens historia, men den har länge under- sökts som ett förspel till andra världskriget, en något obskyr period ”mellan krigen”. Även den radikala vänsterns nationella agerande, som i dess kom- munistiska/stalinistiska/maoistiska form diskrediterats i Västvärlden senast i och med Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps, har varit föremål för omfattande forskningsprojekt, exempelvis om de nordiska kommunistiska partiernas nationella verksamhet och deras förhållande till Tredje (kommu- nistiska) internationalen och Sovjetunionen. Det som däremot hittills har rå- kat i skymundan är historien om de radikala internationella organisationerna under mellankrigsperioden: Moskva var inte enbart naveln för världens kom- munistiska partier utan även för en rad s.k. frontorganisationer som verkade på ett globalt plan – eller i varje fall hyste sådana ambitioner. De mellankrigstida frontorganisationer som är i fokus i detta temanummer är alla numera glömda: Antiimperialistiska ligan, Internationella arbetarhjäl- pen, Internationella röda hjälpen och Sjöfararnas och hamnararbetarnas in- ternational. De uppstod under 920-talet som en antites till den borgerliga och socialdemokratiska internationella solidariteten och gick i graven med staliniseringen och den stora terrorn i Sovjetunionen på 90-talet. Ur ett bakåtläsande perspektiv framstår dessa organisationer som mer eller min- dre misslyckade experiment som dessutom är svårfångade ur ett nationellt perspektiv. Här vill vi med ett framåtläsande perspektiv bryta en lans för en breddning av en global socialhistoria ”underifrån” och interaktionen mellan det lokala och det transnationella. Våra fallstudier ger även incitament för att utvidga det globalhistoriska perspektivet till att inkludera aktörer