1 Sven Linderot och folkfrontspolitiken Nedan återges två tal av ”Sven-Lasse” som var det svenska KP:s ordförande under åren 1929– 1951. Det första talet hölls vid Kominterns 7:e världskongress 1935, då folkfrontspolitiken slogs fast. Det andra är från senvintern 1938, då folkfrontspolitiken råkat ut för en lång rad bakslag. Förutom att folkfronten tvingats bort från regeringsmakten i Frankrike så gick kriget i Spanien allt sämre (Baskien och Asturien hade fallit i ”nationalisternas” händer och Francos trupper hade inlett en offensiv från Teruel till Ebro, vilken några månader senare ledde till att man nådde Medelhavskusten och delade det republikanska Spanien itu). Nazityskland och Mussolinis Italien, som kraftfullt stödde Franco, förde en alltmer aggressiv politik, samtidigt som japanerna hade invaderat stora delar av Kina. Det är därför inte så underligt att Linderot betonar det fascistiska hotet och i synnerhet krigsfaran. Som det skulle visa sig så var dock denna politik i stort sett verkningslös – ett år senare hade Franco segrat i Spanien och efter ytterligare ett halvt år bröt Andra världskriget ut. På marxistarkivet finns av Linderot även broschyren Sverige åt folket, som försöker formulera en politik i folkfrontens anda inför de svenska kommunal- och landstingsvalen hösten 1938, liksom Sverige i fara från januari 1939 och Linderots tal vid SKP:s kongress i april 1939, Kampen för folkets frihet och Sverges oavhängighet. I det sistnämnda fallet gällde fortfarande folkfronts- politiken, men folkfronten hade förlorat makten i Frankrike (1938), Österrike hade införlivats med Tyskland, Franco hade segrat i Spanien och stora delar av Tjeckoslovakien (förutom Sude- tenland även Böhmen-Mähren) hade införlivats med Tyskland. Det blev alltmer uppenbart att andra världskriget stod för dörren. Lästips – om folkfrontspolitiken P Broué: Kommunistiska Internationalen 1933-1938. Folkfrontspolitiken införs. F Claudín: Krisen i den kommunistiska rörelsen, band 1, avsnittet ”Folkfrontserfarenheten” P Camillier: Om 30-talets folkfrontspolitik P Broué: Den spanska revolutionen (1931-1939) (Om spanska inbördeskriget) Innehåll Vägen till den svenska arbetarklassens enhet .................................................................................. 2 Frihetsfront mot fascism och krig .................................................................................................. 10 2 Vägen till den svenska arbetarklassens enhet [ Tal på Kommunistiska Internationalens sjunde världskongress 1935, under debatten i anknytning till Dimitrovs referat1 ] Kamrater! Den svenska delegationen ansluter sig helt och fullt till den värdering av det allmänna läget och till de riktlinjer för KI:s och partiernas verksamhet i nuvarande situation som kamrat Dimitrov utformat i sitt tal och i den föreslagna resolutionen. De ytterligt viktiga anvisningar resolutionen ger rörande de kommunistiska partiernas strategi och taktik kommer att öppna nya vägar till massorna och ge partierna nya väldiga möjligheter att vinna resultat i kampen mot fascismen och i de förestående avgörande revolutionära masstriderna mot kapitalismen. Kamrat Dimitrov angav i sitt tal några karakteristiska kännetecken på läget i Skandinavien, vilka fullständigt riktigt angav det politiskt väsentliga som skiljer de skandinaviska länderna från flertalet andra kapitalistiska länder. Medan i andra länder socialdemokratiska partier krossas av fascismen, genomgår en inre upplös- ningsprocess eller utvecklar sig i riktning mot kampgemenskap med de kommunistiska partierna, existerar i Skandinavien de socialdemokratiska partierna som utslagsgivande masspartier, vilka hittills gått framåt i inflytande och stärkt sina sociala masspositioner. Som kamrat Dimitrov i sitt tal påvisade innehar socialdemokratin regeringsmakten i såväl Sverige som Norge och Danmark, till ringa följd för proletariatet men till så mycket större glädje för ledarna i Andra internatio- nalen. Skandinavien är deras stora trumf mot Kommunistiska internationalen och mot Sovjetunionen. Då numera inte ens ledarna i Andra internationalen vågar bestrida de socialistiska framgångarna i Sovjetunionen söker de sin tröst i den ”demokratiska nordiska socialismen”, vilken anses bevisa att Andra internationalen trots allt haft rätt, att det trots allt går att genomföra socialismen i Västeuropa på så kallad fredlig väg enligt reformismens gamla recept, på den borgerliga demo- kratins grundval och med den kapitalistiska staten som ”socialistiskt” maktmedel. Se hit, säger dessa den ”nordiska socialismens” profeter, här visar vi vår överlägsenhet gentemot kommunis- terna, här avskaffar vi arbetslösheten, här finns ingen fascism, här är frihet och demokrati för massorna, här undgår vi ”revolutionens fasor” och skrider sakta men säkert fram till en socialistisk samhällsordning. Vad är nu denna ”nordiska socialism”? Hur står det till i verkligheten med socialismens fram- gångar i Skandinavien? Tillåt mig anföra några fakta från de senaste tre åren under vilka vi haft den Hansson-Sandlerska socialdemokratiska regeringen i Sverige. Under det att i Sovjetunionen under denna period väldiga, världshistoriska socialistiska segrar vunnits på samhällslivets alla områden, under det att en väldig utveckling av de breda arbetar- och bondemassornas demokra- tiska självstyrelse på socialistisk grundval försiggår, under denna tid går utvecklingen i Sverige i motsatt riktning. För det första: Alla gamla privilegier för borgarklassen bevaras obeskurna, alla gamla klasslagar bibehålles, reaktionära valrättsbestämmelser — 23-27 års åldersstreck och skatteplikt för viss valrätt — upprätthålles oförändrade, monarkin och prästerskapet omhuldas såsom dyrbara nationella tillgångar. 1 Se Dimitrovtal vid Kominterns 7:e kongress 1935 3 För det andra: Nya, antidemokratiska klasslagar har genomförts. Polismakten har erhållit väsentligt vidgade fullmakter; brev och telegramcensur och beslag kan göras utan vidare av polisen, och husundersökningar i frånvaro av dem som bebor respektive lägenheter tillåtes, varje polischef har fått laglig rätt att vid sidan av den officiella polismakten organisera beväpnade, hemliga polistrupper, vilka självklart i regel rekryteras bland fascistiska element. Vid årets riksdag satte regeringen in sin auktoritet på att genomföra en tvångslag mot fack- föreningarna, ”skydd för tredje man”, vilket dock förhindrades genom det enhetliga motståndet från arbetarmassornas sida. Samtidigt framlade en av regeringen tillsatt kommission förslag till 13 nya klasslagar, riktade mot arbetarrörelsen, och innebärande rätt för domstol att utan vidare förbjuda kommunistiska partiet eller annan ”statsfientlig” organisation. Dessa lagar, vars fascistiska karaktär är omisskännlig, avser man att förelägga kommande riksdag. För det tredje: I sin utrikespolitik understödjer den socialdemokratiska regeringen de makter som går i spetsen för att organisera det imperialistiska kriget mot Sovjetunionen, och avböjer konsekvent varje understöd åt Sovjetunionens fredspolitik. Med regeringens goda minne har Hitler-Tyskland drivit stora krigs-industriella företag i Sverige, såsom flygmaskinsfabriken i Malmö och tanksfabriken i Landskrona. Utrikesminister Sandler har klart utsagt att det är en illusion att Sverige skulle vara neutralt i det kommande kriget. För det fjärde: I sin krispolitik har den socialdemokratiska regeringen utan skrupler gått in för understöd åt storkapitalet och de privatkapitalistiska företagarna, samt lastat krisens bördor på de arbetande massorna. Det är mig inte möjligt att i detta sammanhang gå in på detaljbevisning. Men faktum är att regeringen i samtliga lönerörelser och strejker satt in sin auktoritet och den kapitalistiska statens makt emot arbetarna. Enskilda ministrar har personligen uppträtt mot arbetarnas krav och sökt hetsa den ena arbetargruppen mot den andra (socialminister Möller i byggnadsstrejken 1933). De arbetslösa har i vissa fall behandlats sämre än av borgerliga regeringar. I sin agrarpolitik har regeringen understött de stora bönderna och godsägarna, under det att de små, fattiga jordbrukarna nästan helt lämnats utan hjälp. För närvarande stiger livsmedelspriserna väsentligt, tack vare regeringens tull- och agrarpolitik. För genomförande av en dylik krispolitik har regeringen skaffat sig parlamentariskt underlag genom samverkan med bondeförbundet (ett godsägar- och kulakparti). Den socialdemokratiska partiapparaten, partipressen och den reformistiska fackförenings- byråkratin har understött denna regeringens politik, med resultat att arbetarmassornas levnads- standard sjunkit under det att kapitalisternas profiter stegrats. Summerar vi den ”nordiska socialismens” resultat under tre års socialdemokratisk regeringsmakt i Sverige ser vi alltså inga som helst verkliga förbättringar i de arbetande massornas läge, men en fortgående kapitalistisk hungeroffensiv, avskaffande av viktiga demokratiska fri- och rättigheter och stegrade krigsförberedelser, klassamarbete och ”folkgemenskap” mellan de socialdemokra- tiska ledarna och borgarklassen som har många slående likheter med tredje rikets ”socialism”. Den ”fredliga socialisering” socialdemokratin lovat genomföra har hittills inskränkt sig till att den socialdemokratiska regeringen ”socialiserat” genom Kreuger-kraschen bankrutta företags skulder. Detta är den beprisade nordiska socialismens verkliga ansikte. Den innebär i alla sina konsekvenser en social och politisk upprustning av bourgeoisin och dess klasskrafter å ena sidan, och å andra sidan en metodiskt genomförd avrustning av