Torsbyleken – Idrottsprofiler Torsby kommun Är en kortlek med idrottsprofiler som antingen är födda eller har representerat någon klubb i Torsby kommun Leken togs fram av två elever på Stjerneskolan som heter Anna Johansson och Malin Eide som gjorde detta som ett UF- företag under sitt sista år på skolan år 2004. Som hjälp att få fram namn på olika idrottare hade dom Värmlands Idrottshistoriska sällskaps kontaktman i Torsby Håkan Halstensson som hjälp

Det kommer framöver att läggas ut två profiler i veckan (tisdag och fredag) på denna sida. Helena Olsson

Backhopperskan som lever på hoppet. Helena är född 1983 i Sysslebäck . Tidigt upptäcktes hennes talang i Sysslebäcks IF som under alla år varit Helenas hemvist i tävlingssammanhang. Efter nian hemma på Kvistbergsskolan blev det Norge och under fyra år har hon gått på backhoppargymnasium i Trondheim och där utvecklats till en av världens bästa inom kvinnlig backhoppning. Sitt första svenska mästerskap tog Helena 1995 då hon blev svensk ungdomsmästare i backhoppning och även i Nordiska kombination för klassen D -14 Därefter har hon erövrat över 20 SM-guld fördelat på Ungdom- junior- och seniormästerskap. På "världsmarknaden" har Helena varit mycket framgångsrik och vid skidflygningstävlingarna i norska Vikersund i mars 2004 satte hon världsrekord på hela 174,5 m !!! Helena vann i Holmenkollen 2002 och den segern satt skönt all den stund avgjordes samtidigt som herrarnas W-cup utspelades i samma backe. I Helenas meritlista finns framskjutna placeringar från de flesta anrika backhoppararenorna runt om i världen. Såsom backar i Österrike, Italien, Finland, Norge, Tyskland och USA Vid Ungdoms-OS i Finland år 2001 blev Helena silvermedaljör. Helena innehar backrekordet för såväl herrar som damer i ett flertal backar i Sverige. Bl.a i Örnsköldsvik och Sollefteå Efter studierna har Helena blivit kvar i Trondheim där hon förhoppningsvis utvecklas ytterligare med hjälp av sin personlige tränaren Jostein Smeby, själv en framgångsrik norsk backhoppare. Tävlingsmässigt tillhör hon fortfarande Sysslebäcks IF som under alla år stöttat sin skidflygande stjärna medan stödet från Svenska skidförbundet kunde varit bättre. Det är en förhoppning att man inser det värde Helena har för svensk backhoppning nu då hon i stor sett är ensam stjärna på den svenska backhopparhimlen. Per-Inge Walfridsson Född 1 september 1950 i Finnsjön Klubb: MK Ratten Torsby

Rally Började sin tävlingskarriär tillsammans med Kjell Nilsson i rallyt Arvikanatta 22/1 1969. Körkortet var fem dagar gammalt och resultatet blev en total 7:e plats. Genom ihärdigt tävlande ,ibland både lördag och söndag, ökade meriterna för att resultera i första internationella framgången, seger i norska Höstrallyt 1971 då med fabriksstöd från Volvo. Detta blev avstamp mot en internationell karriär med stora framgångar . Genom Volvo fick Per-Inge tillgång till bra och driftsäkert material om än inte fullt konkurrenskraftigt med Ford Escort och FIAT/Lancia. En mycket snygg körning i Brittiska RAC-rallyt 1973. 4:a totalt, resulterade i att parallellt med tävlandet med Volvo köra grustävlingarna i Brittiska Mästerskapet 1974 i privatteamet Chequred Flags Lancia Stratos. Trots brutna tävlingar 1974( mest tekniska fel) fick han förtroendet att köra även 1975 och 1976 års säsong för stallet. En fjärdeplats på Irland bådade gott men i nästa tävling som gick i Wales fullfarts kraschade Per-Inge och kartläsaren John Jensen. Stratosen, som var en extrem tävlingsbil byggd av plast och stålrör, fattade eld och brann upp helt. Besättningen klarade sig som ett under utan större skador men tävlandet för Chequred Flag tog slut. Per-Inge var ett ”hett” namn internationellt och tävlade mycket utomlands under mitten av 1970-talet. Volvo 142 tävlades det med i Libanon, Afrika och Västindien. Datsun i Sydafrika och Australien och Toyota i Sydafrika. Sin största prestation värderar Per-Inge sin seger i det Afrikanska rallyt ” Roof of Africa” 1975. Trots mycket svåra strapatser klarade han sig till mål, som enda bil! Tänk er följande bana: SS 1 10 mil, SS 2 32 mil över ett berg på 3200 m över havet. Dag två omstart SS 3 tillbaka 32 mil över nämnda berg och en avslutande kort SS på 5 mil. På SS 2 blev leran för svår så snökedjorna från Gunnebo monterades på ,dessvärre var luften på den höga höjden syrefattig vilket gav motorn dålig effekt vilket resulterade att en kedja fick monteras av för att komma igång. Nästan över bergskammen körde Per-Inge fast igen. En tävlande i en jeep kom och Per-Inge erbjöd sig att släppa ledningen till Jeepåkarn mot att han drog loss honom. Jeepen gick med på avtalet, började dra men repet brast och han for. Dessbättre hade Per-Inge kommit i rullning och klarade sig på egen hand bara för att på bergets topp konstatera brustna motorfästen och brusten kylarslang. Nåväl kylarslangen tejpades och snö smältes för att fylla kylaren och de kunde fortsätta. På väg ner från berget på SS 3 brast båda länkarmarna bak och ankomsten till Lesoto var i ett gnistregn då karossen släpade på reservhjulsbaljorna. Prestationen belönades med ett specialpris från Lesotos borgmästare. Tävlande i Sverige göre sig inte besvär att klaga på dåliga vägar! Rallycross Rallycrossen vaknade till liv i Sverige och Per-Inge var med i Arvika 1972 på en av de första tävlingarna. Volvo och Per-Inge utvecklade och Volvo 142:an byttes ut mot en Daf 66 som resulterade i vinnarbilen Volvo 343-”Porschedödaren” . Daffen och 343:an var remdrivna med automatisk transmission vilket inte fungerade så bra i starterna vilket fick till följd att Per-Inge fick köra upp sig i varje heat- Allt till publikens förtjusning! Sedan kom manuell transmission och inför 1979 års säsong även ett annat motoralternativ. Motoreffekten ökades men samtidigt blev bilen mer framtung och svårkörd. Per-Inge provade ” svenskmotorn” men dömde till Volvos förtret ut maskinen som för tung och fortsatte att tävla med Renaultmotorn. Under en intensiv period från 1977 till 1981 blev resultatet SM-guld 1977 och 1979. Nordiskt mästerskap 1979. EM-guld 1980 och ett klart SM-guld 1981 byttes 75 meter före mål i ett silver. Karriären ”avslutades” med att återgå till rally och rattande av en fabriksbyggd Renault R5 Turbo i SM 1982 och 1983. Per-Inge testade många tävlingsprototyper åt Volvo, bland annat fick han en fyrhjulsdriven Volvo 164 att träna KAK-rallyt med 1972. Allt var mycket hemligt och en intet anande Sören Skanse måste ha hållit sig för skratt då han blev frånåkt på Klarälvens is i sin standard Volvo 164. Per-Inge är en nationellt och internationellt aktad person i motorsporten och har till skillnad från många av Sveriges gamla stjärnor faktiskt tagit sitt mentorskap på allvar och hjälpt många av bygdens tävlingsåkare på traven. När hans dotter Pernilla vill börja tävla stöttade han henne fullt ut vilket resulterade i att Pernilla utvecklades till en av våra bästa rallyförare i Sverige. Nu när Pernilla gift sig med Norges VM stjärna Petter Solberg kan Per-Inge återigen vara med i hetluften i den internationella rallycirkusen och bidra med råd. När Per-Inge fyllde 40 år gratulerades han med en kopia av sin senaste Volvo Amazon och ställde genast upp i klassiska rallyseriens första deltävling i Storvik Gävle. Konkurrenterna blev frånåkta så det dammade och givetvis haglade protesterna om fusk. Efter intrigmakande från konkurrenterna blev Per-Inges bil intagen för kontroll och det konstaterades att slutväxeln var på 5:38 vilket inte var godkänt så Per-Inge blev diskad. Bilen var inköpt tävlingsklar av hans bröder så de antog att allt var i sin ordning. Inför nästa tävling gicks bilen igenom helt och hållet för att allt skulle vara enligt regelboken Per-Inge ställde upp mot samma konkurrenter igen och åkte återigen ifrån dem- Så gör en mästare! Per-Inge tävlar fortfarande på klubbnivå men helst i konkurrenskraftig bil. Nedtecknat av Per Täppers Ordförande MK Ratten Bror Mellberg, "Den vilde Jägar'n " Bror föddes den 9 dec 1923 i Ambjörby. Han kom från en bygd där timmersvansen och högaffeln var karlarnas vikigaste arbetsredskap. Att Bror kom att göra en märklig karriär och hur detta gick till är det få stadsbor som känner till. Siktet var från början att bli en så bra fotbollspelare som möjligt. Helst ville han komma ut i stora världen. Vägen var lång och kommentarerna hemma i Ambjörby när han på sommaren klädd i vadmal och pjäxor, sprang åtskilliga turer upp och nerför ”hia”. – ”Hônt ska dä bli tå denne pôjken.? Sagan blev sann. Via Hagfors och Viking, via Karlstad och KBIK, till Solna och AIK kom Bror 1949. Spelade också 1950 där och i Putte Kocks landslag bl a i VM 1050 där Bror blev VM- bronsmedaljör. Efter VM blev nästa anhalt Geua FC i Italien under åren 1950-52 därefter Frankrike och klubbarna Toulouse FC 1952-53, Red Star Paris 1953 – 56, Sochaux FC 1956 - 57. Därefter AIK igen under åren 1957 –61 och ytterligare en VM-medalj från Råsunda 1958 och denna gång av silvervalör. Endast tre svenskar Bror, Lennart ”Nacka” Skoglund och ”Rio-Kalle” Svensson har lyckats med två uppsättningar VM-medaljer. Bror Mellberg kom att bli en av AIK:s största spelare genom tiderna. Han var starkt bidragande till Sveriges tredjeplats i VM i Brasilien 1950 och han deltog i två av VM- matcherna 1958, i Sveriges genom tiderna bästa landslag. Efter det framgångsrika VM-spelet i Brasilien blev Bror Mellberg professionell. Han avslutade sin aktiva karriär med fyra säsonger i AIK, den sista kombinerade han som spelande lagledare. När han kom hem till Sverige och AIK 1957 var han en välbärgad man. Han började investera i affärsverksamheter och förvaltade sitt pund klokt som han alltid gjort. Bror Mellberg är mannen som visste vad han ville - och han ville åtskilligt.

Yrke/arbetsplatser: Bilmekaniker, fotbollsspelare, Stockholmsansvarig för Uno-X (1960-tal), egen företagare i företagen ParkCenter och Meritum AB. Familj: Fru Camilla (från Italien), dottern Viveca (född 1965). 83 Allsvenska matcher och 33 Allsvenska mål. 6 A-landskamper(1949-58, bland annat VM-matcherna mot Uruguay och Spanien 1950 och Mexico och Ungern 1958). VM-brons 1950 och VM-silver 1958. Ledamot i AIK:s huvudstyrelseåren 1965-79 (vice ordförande 1969-79). Bror har inte glömt sitt kära Ambjörby. Stor del av hans prissamling har han skänkt till moderklubben som på bästa sätt jobbar för att med jämna mellanrum göra enklare utställningar om klubbens största personlighet. Uppgifter om Bror är saxat från: boken ”Munkebol – en liten by i Norra Ny och AIKs hemsida www.aik.se/fotboll Ingemar Jernberg, friidrott Ingemar föddes 1950 och tävlade i stavhopp för IF Göta, Karlstad. Han deltog i OS 1972 och noterade en fin niondeplats i stavfinalen på 5,10. Samma notering skrevs in efter Ingemars namn på den svenska stavstatistikens fjärdeplats 1973. Vid SM 1973 tog Ingemar hem ett delat silver efter segraren Kjell Isaksson.

1976 stack han in en kil i Kjell Isakssons långa svit av SM-guld genom att ta sin enda titel.

Ingemar benämndes annars ofta - enligt den gamla klyschan - ”den eviga fyran”. Det gällde både i SM-tävlingar och statistiskt på Sverigebästa-listan genom större delen av 1970-talet Anna-Lisa Pewe Ledare i Torsby Gymnastikförening – pionjär inom friskvård. född 1909 (årsbarn med Torsby IF) död 2012 Under sina nästan 103 år hann hon bland annat med att vara fotograf, reseledare, konstnär och gymnastiklärare. Anna-Lisa kom tidigt i kontakt med idrotten. Tillsammans med en till Torsby nyinflyttad gymnastikdirektör var hon delaktiga i bildandet av Torsby Gymnastikförening i februari 1927. Anna-Lisa har under hela sin verksamma tid i Torsby Gymnastikförening haft god kontakt med gymnastiklärarna och då någon ny kommit till Torsby så har detta gett en nytändning i föreningen och utbudet har alltid varit brett. Anna-Lisa minns flera trevliga episoder från Torsby Gymnastikförenings tidiga verksamhetsår. Bl. a deltog en grupp från Torsby GF vid en uppvisning på Ladugårdsgärde i Stockholm 1930. Totalt 7000 kvinnliga gymnaster hade stor uppvisning inför jättepublik, däribland kung Gustav V. Anna-Lisa var från början lite reserverad att fungera som ledare framför trupp men det gick snabbt över och uppdragen accelererade. Skolan upptäckte Anna-Lisas egenskaper och under 14 år var hon gymnastiklärare fram till sin pensionering 1973. Varje torsdagsmorgon ledde hon en grupp pensionärer i internationell folkdans Naturligtvis ingick gymnastiska övningar även vid dessa pass. Ulrika Persson SK Bore skidor längd. (Sunne SLF från 2009) Skidess som specialiserat sig på långlopp och framförallt Vasaloppet Ulrika är född 1975. Uppväxt i Oleby utanför Torsby i en skidlöparfamilj. Mamma Pia, pappa Sune och brodern Stefan. Förutom skidutbildningen hemma av pappa Sune så fick hon god hjälp och inspiration under sin utbildning i Norrland i samband med studierna på Piteådalens Folkhögskola i Älvsbyn. Ulrika tävlade då för Luleå Gjutarens idrottsförening. Vasaloppsdebut gjorde hon år 2000 med en 4:e-plats som resultat. 4 mars 2001 ett datum som Ulrika aldrig kommer att glömma. Bästa dam i Vasaloppet och det mycket övertygande. 7 minuter före tvåan och 4 minuter före pappan och vasaloppsveteranen Sune Persson. Hennes framgångar den säsongen gav henne OS-biljett till Salt Lake City Ulrika fick sin OS- biljett men tyvärr så kretsade den säsongen mycket kring förkylningar som förstörde mycket. Vallningsbekymmer vid den enda OS-starten och Vasaloppet fick hon avstå på grund av förkylning. Till säsongen 2002 / 2003 hade hon kurerat sig och framför allt var det ånyo i ”Vasakungens” spår som Ulrika nådde de främsta resultaten: Seger i Tjejvasan och seger ånyo i Vasaloppet denna gång med hela 10 minuter före tvåan och exakt 16 minuter före pappa Sune. Under den pågående säsongen 2003 / 2004 har Ulrika provat på FIS Maraton Cup för kvinnor.

I Tjeckien i januari belade hon en 2:a plats efter Parucelli från Italien. I februari deltog hon i Ludwig König Lauf i Tyskland där hon blev 5:a. Gör Ulrika ånyo ett bra Vasalopp väntar Birkebeinern i Norge och Engardin i Schweiz. Samtliga dessa ingår i FIS Maraton Cup. Vi håller tummarna och hoppas på fortsatt stora framgångar för vårt ”skidess” från Torsby.

Ulrika tävlar än idag 2016 men bytte klubb 2009 från SK Bore till Sunne SLF. Det har blivit 6 vasalopp och 20 tjejvasor med en placering bland dom 20 bästa i alla lopp. Arthur "Likenäsarn" Olsson (f. 1926 d. 2013) Skidor

Arthur Olsson föddes 1926 i Nyskoga och försörjde sig tidigt som skogsarbetare. Han kom under 1940- och 50-talen att få sina största idrottsliga framgångar som skidåkare för först SK Bore, sedan för IFK Likenäs, Lesjöfors Skidklubb och slutligen för Malungs IF. För SK Bore vann han två DM på 15 kilometer åren 1945 och -46. Dessutomm tog han hem ytterligare två DM under samma år men då i lagtävlingen. Arthur tillhörde Likenäskamraterna från säsongen 1950. Första distrikts-mästerskapet vann han med föreningen 1954 då han tillsammans med klubbkamraterna Knut Jansson och Sven Brattén hemförde terrängmästerskapet för Värmland vid tävlingarna i Munkfors. Arthur tävlade i landslaget redan 1954 och han var med vid världsmästerskapen i Falun det året. I stafetten 4 x 10 kilometer var han tredjeman i det bronsvinnande laget med , Per-Erik Larsson och Sune Larsson på de övriga sträckorna. Per-Erik Larsson på sista sträckan förlorade spurtstriden om silvret med Sovjets Vladimir Kusin med futtiga två sekunder och Finland vann. Själv växlade Arthur som trea i loppet över till urstarke Per-Erik Larsson på slutsträckan. Likenäsarn slog ryssen Kusnetsov med hela 58 sekunder på tredjesträckan. Ändå blev han distanserad av sträckans tvåa, norrmannen Stokken, med över en minut!

På 15 kilometer tre dagar innan stafetten hade Arthur varit med och slutade då som 24:e man. 1955 vann han med ny klubbadress ännu ett DM, nu individuellt på 15 kilometer. Samma år ställde han också upp för Lesjöfors SK i SM-tävlingarna. Facit blev en fjärdeplats på tremilen, en sjundeplats på femmilen och en 27:e på 15 kilometer. Arthur var med vid vinter-OS i Cortina 1956. Han gjorde debut i olympiska spel med en elfteplats på femmilen och fler lopp än så gjorde inte Arthur i olympiska spel. Hemkommen från OS placerade sig sedan "Likenäsarn" på femte plats i Vasaloppet efter bland andra tredjeplacerade landslagskamraten Sixten Jernberg. Mikael Löfgren, skidskytte

Han föddes 1969 och tävlade för SK Bore, Torsby. Mikael debuterade som OS-deltagare som 18-åring i Calgary 1988. Där fick han prova på samtliga distanser samt stafetten. Han noterade en tjugoandraplats på 10 kilometer, en femtioförsta på den dubbla distansen och en sjundeplats i stafetten. Det var ett mycket lärorikt OS enligt Mikael. Erfarenheterna från Calgary var nyttiga då han kom till Albertville fyra år senare. Mikael var i bra form vad det gäller skyttet men på sprinten var tyvärr inte skidformen lika bra som skytteformen så det blev en tjugonde plats. Därefter kom stafetten där lagkompisarna hade åkt till sig en femte plats då Mikael tog den fjärde sträckan och grejade bronset. På sprintstäckan startade Mikael tidigt. Allt gick bra och i mål var Mikael trea och trots många jagande höll tiden till ännu en bronsmedalj. 1994 med OS nästan på hemmaplan i blev tyvärr inte vad Mikael hade väntat sig. Mikael låg sjuk hemma i Torsby och gästspelade endast till en stafett i Lillehammer där det svenska laget kom på elfte plats. 1998 i Nagano, Japan, var speciellt. Men speciellt bra gick det inte för Mikael: tjugofemte plats på sprinten, tjugonde på 20 kilometer och tionde i stafetten.

Källa: Boken Värmländska representanter i Olympiska spel, av Värmlands Idrottshistoriska

Eskil H Norbäck 1902- 1986

Titulerade sig själv som ”Byskoläraren från Sörmark”. Norbäck hade tre intressen i livet nämligen skidor, friidrott och frimärken. Han var föregångare till dagens idrottsgymnasium där alltid idrott stod på hans schema. Vintertid fick eleverna åka skidor och på våren och hösten var det friidrott som gällde. Han undervisade i klasserarna 5-7 och en lektion kunde se ut på följande vis: klass 5 naturlära klass 6 räkning på svarta tavlan och klass 7 hoppade stående längd från dörrtröskeln och fram mot katedern där ”Byskoläraren” samtidigt med den andra undervisningen förde protokoll. Friidrott på 50-talet i Sörmark var något nytt men tack vare Norbäck kom Sörmarks IF att tillhöra de främsta i Värmland på ungdomssidan med mycket så medel. Eskil Norbäck tillhör mina allra största favoriter och utan hans genuina friidrottsintresse hade nog aldrig Sörmark fått någon olympisk friidrottare. Tänk om vi hade flera av hans kaliber i dagens idrott.

/Kjell Åke Nilsson Ingrid och Sven Halvarson

Har en enastående lång idrottskarriär att se tillbaka på. Båda var pionjärer när det gäller orientering och skidåkning i Värmland, först som aktiva på hög nivå och senare som ledare. Ett brinnande engagemang för ungdomsidrotten har hållits uppe under alla år och belönats med ett ungdomsstipendium för gott ledarskap inom orientering. Ingrid har i alla tider verkat för kvinnans rätt och skyldighet att engagera sig på ledande positioner inom idrottsrörelsen. Hon föregick med gott exempel och var under många år verksam som damskidledare i Värmland – bl.a. under den epok då utvecklades till en lysande stjärna. Toini var en flitig besökare i hemmet i Oleby. Många kända idrottsprofiler kom som gäster när Toini hade dem med sig vid sina besök på väg till Holmenkollen eller något träningsläger. Naturligtvis missade inte Ingrid chansen att introducera Toini i orienteringens mysterium. Ingrid och Sven var många gånger representerade som ledare i olika idrotter men det man kanske minns mest är ungdomsengagemanget och alla dessa funktionärsuppdrag på tävlingar och i styrelser. Sven är SK Bores första hedersmedlem. Han var OK Fryksdalens kassör i över 25 år.

Sven utvecklade ett tidtagningssystem som fortfarande fungerar perfekt. De har dessutom ägnat sig åt andra sporter som fotboll och handboll. Under lång tid var Sven domare i de populära handbollsserierna i norra Värmland. Sportintresset smittade även av sig till alla fyra sönerna som gjort att de varit aktiva inom flera olika sporter. Ingrid avled våren 1995 och skulle fyllt 80 år i september och Sven avled i augusti 2012 och skulle fyllt 96 år i oktober Mikael ”Skjorta” Norman Som fotbollsmålvakt i Rännbergs IKs pojklag fick Mikael smeknamnet ”Skjorta” efter legendariska Magnus ”Skjorta” Bergström målvakt i Degerfors IF. På senare tid blev ”Skjorta” engagerad i innebandyn inom Lekvattnets BK och bland många uppgifter även där målvakt. Elaka tungor påstår att i vissa matcher då besvikelsen och motgångarna var stora fick han även gå under smeknamnet ”Brynjan” – varför kan man undra. Mikael har alltid haft en stor ledartalang och entusiasm inför de uppgifter som han tagit på sig. I ungdomen var han ansvarig för diverse kringaktiviteter i moderklubben Rännbergs IK. Dessa arrangemang och aktiviteter fortsatte han med som ledare i innebandyklubben Lekvattnets BK och tack vare entusiasmen som han och övriga ledare i klubben lockade fram så kunde damlaget i Lekvattnet ges möjlighet att avancera från div. III till Elitserien. Tyvärr blev elitseriesejouren endast ettårig men bara detta att få medverka bland innebandysocieteten var stort. Under ”Skjortas” tid som ordförande i Lekvattnets BK hade klubben cirka 170 ungdomar och 4 seniorlag i verksamhet.

Även andra har upptäckt ”Skjortas” organisationsförmåga och numera är han spindeln i nätet då det i Torskbytrakten ordnas dansbandsgalor. ”Skjorta” en organisatör som har förmågan att nå framgång med det han tar för sig. Conny Evensson, ishockey Gossen med guldbyxorna Conny född i Markberg i Östmark där han bodde upp till 10-årsåldern då han med sin familj flyttade till Hagfors. Det är i Hagfors Conny fick sin idrottsuppfostran och kom tidigt med i IK Vikings seniorverksamhet. Redan som 16 åring kom han med i IK Vikings A-lag och hann också med två säsonger med IKV i allsvenskan innan han flyttade för ishockeyspel i Malmö FF. 1966 var Conny åter i Värmland. Nu i Färjestads BK vilket pågick fram till 1975 då han blev juniortränare i FBK under två säsonger. 1977 till 1981 fungerade Conny som A-lagstränare i Färjestads BK. Detta ändade med FBKs första SM-guld 1981. Åren 1981- 1984 var han tränare för svenska juniorlandslaget. 1983 var Conny åter i FBK-leden med juniorlandslaget vid sidan om. Från 1985 - 1987 endast som FBK-tränare som ånyo gav SM-guld 1986. 1987 – 89 tränade Conny Västra Frölunda och förde dem åter till Elitserien. 1989 – 90 var han manager i Färjestads BK. 1990 – 1992 var Conny landslagstränare med två VM-guld i Åbo -91 och Prag -92. Så bar det utomlands för Conny, till Kloten i Schweiz under åren 1992-94 med två Schweiziska mästerskap –93 och -94. 1994 – 96 åter A-lagstränare i Färjestad och sportchef. Åter till Schweiz för att överta Kloten efter ”sparkade” Wayne Flemming. Sedan tog Conny uppehåll från ishockeyn för att jobba som marknadsförare inom travsporten. Travsporten ligger Conny mycket varmt om hjärtat. En självklarhet med hästen i blodet från morfar uppe i Markberg men också som delägare i stortravaren Copiad.

2001 återkom så Conny till hockeyn och nu i Frölunda och succén var given. Svensk mästare i Frölunda som i finalen vann över Färjestads BK våren 2003. Efter denna succé fortsatte Conny att träna sitt Frölunda. Tyvärr drabbades han mitt under säsongen av diskbrock och fungerar idag som ”bollplank” för sina efterträdare i Frölundabåset. En otroligt framgångsrik hockeykarriär som resulterat i stora framgångar varhelst han dragit fram. Han förtjänar verkligen epitetet gossen med guldbyxorna. Trots sina framgångar och utflykter utanför Värmlands gränser så har Conny alltid återvänt till hans och hustrun Birgits fritidshus i Lövstaholm, centralt beläget med tanke på släkt och vänner i Östmark, Hagfors och Karlstad. Bengt ”Pinnen” Ramström - Mister bandy Bengt är född i Torsby men ganska tidigt kom han till Skoghall där han växte upp. Idrotten var Bengts stora intresse och därifrån har han fått sitt smeknamn. Benen gick som trumpinnar då han sprang och därav smeknamnet Fotboll och bandy var de idrotter som fascinerade ”Pinnen” och allra mest bandyn. Från IFK Skoghall drog han ut i världen. Hamnade i allsvenska Örebro SK och därifrån till IF Boltic i Karlstad. Bengt var med hela tiden under Boltics storhetstid och blev såväl svensk mästare som världsmästare i bandy. Hans största bandyupplevelser menar han är första SM-finalen 1989 mot Broberg. 7-4 i full tid efter underläge med 1-3 i halvtid. Finalen mot Edsbyn 1982 då ”Pinnen” gjorde Boltics samtliga mål. 3-2 till Boltic. I VM-sammanhang är första VM-guldet ett stort minne liksom åren 1977 1979 och 1982 då han blev utsedd till Årets man i svensk bandy. Efter den aktiva karriären har Bengt varit expertkommentator hos radiosporten. Idrottsmässigt har han via sina barn ett stort engagemang i Kils Tennisklubb och är ordförande i Värmlands Tennisförbund. Pernilla Solberg (född: Walfridsson) - Motorsport Pernilla föddes i Lekvattnet, 3 mil nordväst om Torsby, den 16 februari 1973. Intresset för motorsport kunde knappast undvikas då pappa Per-Inge under hennes uppväxt körde rallycross, kan titulera sig dubbel svensk mästare samt europamästare. Även hennes två farbröder Stig-Olov och Lars-Erik är/var aktiva inom motorsporten. Hon var 13 år när familjen skaffade sin första häst och hon var i många år aktiv inom hästhoppning. Hon bodde bl.a. i England 1989-90 där hon arbetade med just hästar. I sjuttonårsåldern var det hästkrafterna under huven som blev mer intressanta. Hon började som kartläsare till sin pappa Per-Inge och de körde "klassiska rallyserien". De var bl.a. över till England och körde RAC-rallyt för klassiska bilar. När hon fyllde arton så var det självklart att skaffa sig en förarlicens och själv sätta sig bakom ratten för att testa att köra rally. Hon startade i klassen Volvo Original och fick genast blodad tand. Efter några år i Originalklassen och i den Nationella klassen, med en Volvo 240, hade hon skaffat sig god erfarenhet och tiden var inne att pröva en annan bilklass. Farbror Stig-Olov lånade ut sin Mitsubishi Lancer och för första gången i en fyrhjulsdriven bil blev hon tvåa, med endast sju sekunder till segraren! Pernilla var sedan Mitsubishi trogen. Hon har alltid tävlat i samma klass som killarna, både nationellt och internationellt. Hennes tävlingsschema var i flera år fullspäckat då hon körde både det Svenska Mästerskapet och det Norska Mästerskapet.

Även West Euro Cup och varje år flera VM-tävlingar skulle inrymmas. Det internationella tävlandet har varit i Tyskland, Holland, Norge, Finland, Spanien, Portugal och i Storbritannien. Genom sitt intensiva tävlande skaffade hon sig viktig erfarenhet och rutin och uppnådde många framgångsrika resultat. Här är ett urval; - 1997 - 1998 Vinnare av Internationella West Euro Cup - 1998 - Årets Rallyjunior - 1998 - Fyra i stora Gr.N, RAC-Rallyt England - 1998 - Trea i Gr.N, Neste Rally, Finland - 1999 - Tvåa i stora Gr.N. Svenska Mästerskapet i Rally - 2000 - Norsk Mästare i stora Gr.N.

År 2000 lade hon hjälmen på hyllan för att satsa på familjen men motorsport utgör dock fortfarande en stor del av hennes liv då maken, den norske Linda Ranström - Blågul landslagstjej i fotboll. Linda är född i Torsby 1979. En tjej som provat på en hel del sporter som, fotboll, handboll, innebandy, ishockey, friidrott, bordtennis och längdskidåkning. På elitnivå handlade det om fotboll och innebandy. På innebandyfronten har hon spelat 117 matcher med Lekvattnets BK. Ett år av dessa i elitserien. Det var svårt att kombinera fotboll och innebandy på elitnivå med bland annat långa resor från norra till södra Sverige. Därför valde Linda att ägna sig åt fotbollen. Maratontabellen i innebandy leder hon på poäng, 179 mål och 59 assist. Moderklubben i fotboll var Västanviks AIF, där hon som 5-åring började spela med killarna och fick därmed en ”tuff” inskolning. Som 10-åring flyttade hon till Torsby IF:s flicklag, ett framgångsrikt lag som spelade turneringar i Norge och Ryssland. 1992 bytte hon klubb till Mallbackens IF. Som 14-åring fick hon spela sin första allsvenska dammatch, ”med utmärkt beröm godkänt” skrivet av pressen. Hon blev uttagen i Värmlandslaget för 14-åringar, som avslutades med ett elitläger i Halmstad. Där var Sveriges bästa 14-åringar representerade. Där gick det bra, och Linda blev uttagen i All Star Team. Nu gällde det att ta sig in i landslaget F-16. Förbundskapten för F-16 var Pia Sundhage. Linda tillhörde landslagstruppen i både F-16 och F-18. Hon har spelat mellan 25-30 landskamper. Landskamperna spelades i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Italien, Frankrike och Holland Den stora höjdpunkten i F-18 landslaget var EM-slutspelet, där Sverige förlorade

Lindas position i allsvenskt spel har varit mittback. Hennes starka sidor: bra tillslag, bra speluppfattning, brytsäker samt offensiva kvalitéer, enligt Sundhage. 1998: Bo Backlund stipendiat. 2000: Utsågs till årets spelare i MIF. 2002: 5 allsvenska mål, delad topp i interna skytteligan. 2002 blev Linda färdig med sin utbildning som fritidspedagog och fick en tjänst på Holmesskolan. Då hade hon spelat 10 år i Mallbackens IF. Det var svårt att jobba heltid och bedriva idrott på elitnivå. Därför valde Linda att trappa ner, men inte sluta, fotboll är kul. 2003 började hon spela för Rännbergs IK, som spelade division 5 fotboll. De vann serien utan en enda förlust, och Linda vann den Värmländska skytteliga med 42 mål. Patrik Bodén - friidrott

Han föddes den 30 juni 1967 i Torsby. Hans moderförening var SK Bore i Torsby men han tävlade senare för IF Göta.

Sagan Patrik Bodén, spjutkastare av världsklass började år 1976 i Torsby. Patrik var då nio år, och kom då för första gången i kontakt med friidrott. John Eriksson förde in den lovande ynglingen på friidrottsbanan, som samtidigt spelade fotboll i IFK Velen. 1986, det sista året som han tävlade för SK Bore innan han flyttade till Karlstad och Friidrottsgymnasiet för att slutföra sina studier, kastade Patrik 78,10 meter. I och med flytten till Karlstad blev det också klubbyte till IF Göta där han fortfarande finns kvar. Patrik fick också chansen att studera i Austin i Texas, USA, dit han flyttade år 1989.

En mycket kall vårdag i Austin 1990 slog så Patrik världen med häpnad då han satte nytt världsrekord med hela 89,10 meter. Denne okände 22-åring blev plötsligt ett hett namn i världseliten och säsongen 1990 haglade inbjudningarna från världen över till Patrik. Vid EM i Split 1991 knep han bronsmedaljen, en mycket fin prestation i en mördande konkurrens. Vid OS i Barcelona 1992, Patriks enda olympiad, kvalade han aldrig in till finaltävlingen utan stannande på kvalresultatet 77,70. Rune Mattsson - landslagsman i tre idrotter I junioråldern. representerade han Sverige i tre olika idrotter: längdskidåkning, skidskytte och friidrott. Som junior vann Rune DM i längdåkning tre år i rad. Var också med i friidrott och sprang 1500 m och längre. Vann även där några DM-tecken. Vid junior-EM på skidor i Österrike 1967 blev han 9:a. VM fanns inte på den tiden. Ettan och tvåan vid denna tävling var Tommy Limby och Benny Södergren. Två veckor senare vid juniorklassen i Skinnarloppet vann Rune. Medtävlare där var såväl Limby som Södergren. Som senior blev satsningen mer inriktad på längdåkning. Bästa året var 1970 då var Rune 23 år.

Vid tävlingar i Le Bressu i Schweiz belade han en åttondeplats bland världseliten. I Zakopane i Polen gjorde han sitt livs lopp på 15 km. Rune vann 45 sek. före kopplet av välmeriterade skidåkare från hela världen. På den tiden fanns inga världscuptävlingar. Samma år vid Svenska Skidspelen i Falun deltog han i Värmlandslaget. Laget blev 5:a bland landslagen, den dagen då lilla Värmland besegrade det finska landslaget. Rune gick där en hård match mot norrmannen Odd Martinsen, vilken var skidlängden efter Rune. Säsongsavslutningen 1970 i samband med Kirunaspelen gjorde Rune ånyo en bra tävling och blev där 2:a bland världseliten. Rune har fortsatt sitt idrottsutövande och har fram till år 2004 genomfört 31 Lidingölopp och 30 Vasalopp. Kicki Velander - handboll Kicki började sin idrottsliga bana som tioåring i längdskidåkning och slalom i SK Bore. Spelade även fotboll i Torsby IF, Västanviks AIF och Fensbols IF. Men Kickis val av idrott kom att bli handboll, år 1972 startade Sigge Wistrand upp handboll för tjejer i Torsby IF:s regi. Kicki startade sin handbollskarriär som utespelare, på en träning ställde Sigge Kicki mellan stolparna och det visade sig vara ett lyckat drag av Mr handboll. Kicki visade sig vara en målvaktstalang av stora mått, hon tog snabbt en plats i Värmlandslaget som bland annat deltog i en ungdomsturnering i Tyskland. Efter några år i Torsbyhandbollen fick Kicki ögonen på sig av elitserieklubbar den elitserieklubb hon valde blev Umeå IK. Steget från div 3 till högsta serien är stort men genom Sigges skolning var hon väl förberedd för uppgiften, när endast en halv säsong gått fick hon förtroendet som förstamålvakt i Umeå IK. Efter fyra säsonger i UIK:s gulsvarta dräkt med hård träning och bra idrottslig fostran i en förening med en stor laganda, sökte hon arbete som fritidskonsulent på Torsby kommun och återvände till Torsby efter avslutade studier vid Umeå universitet. Vid hemkomsten till Torsby tog Karlstadklubben IF Hellton kontakt med Kicki vilket resulterade med spel i div 1 i en säsong. Cirkeln slöts i moderklubben Torsby IF med spel ett år i division 2 där laget helt otippat vann serien samt kvalet och kvalificerade sig till spel i division 1 vilket var en bragd av Torsby IF:s handbollsdamer. Kicki har haft många meriterade och kompetenta tränare under sin handbollskarriär men den tränare som betytt mest är Sigge Wistrand, som har betytt oerhört mycket för handbollen i Torsby. Kicki slutade som aktiv spelare vid 33 års ålder men fortsatte som tränare i föreningen ytterligare några år. Lars "Finnskoga-Lasse" Olsson - skidor I den lilla byn Järpliden, norr om Bograngen i norra Värmland, växte Lars Olsson upp. Han föddes 1932 och som vanligt på den tiden väntade i skogs-bygder arbete i skogen och - i Lasses fall - skidåkning. Under hela sin karriär, som började vid SM 1955 och slutade i SM i Kiruna år 1968, var han Finn-skoga IF trogen. Ett exempel på den omvittnat tystlåtne Lasses slagfärdighet är när han på senare år deltog i en fest till "Mora-Nisse" Karlssons ära. - Det är synd att det knappt finns några skidåkare i norra Värmland längre, löd ett påstående. Lasse tittade förvånat upp och sade då: - Men det finns ju inge fôlk... Lasse var en duktig startman i stafett. Han vann den första sträckan i Squaw Valley i OS 1960, där sedan i den höga höjden "körde in i väggen", och Sverige blev fyra. Han vann också startsträckan i VM i Zakopane 1962, där han blev världsmästare tillsammans med , Sixten Jernberg och Assar Rönnlund. Vid OS i Innsbruck 1964 var Lasse med igen, men nu inviduellt på 15 kilometer där han landade på en slutlig 16:e plats. I det segrande svenska stafettlaget fick han inte plats.

Finnskoga-Lasse är idag 83 år och bor kvar i Bograngen Torsten Wadman, skidskytte

Han föddes den 30 juni 1947, tävlade för SK Bore Torsby, och är två år yngre bror till Inge Wadman. OS i Sapporo 1972 i Japan var en otrolig upplevelse för Torsten. Skidskyttelaget som Sverige ställde upp var verkligen sammansvetsat. Sune Adolfsson från Bastuknappen hemma i Värmland, Lars-Göran Arwidson från Lima på andra sidan dalagränsen, från trakten norr om Långflon kom Holmfrid Olsson och Rörbäcksnäs i Västerbotten bidrog med den femte deltagaren, Olle Petrusson. Torsten gjorde ett kanonlopp på den tredje sträckan i stafetten och förde upp Sverige till en tredjeplats. Han växlade över till Holmfrid Olsson som tyvärr sedan tappade två placeringar till en slutlig femte plats. Individuellt på 20 km slutade Torsten på en 49:e plats i Japan. I Innsbruck fyra år senare hade Torsten hälsoproblem och att tävla längre än 10 km var därför bekymmersamt för Torsten. Nya ovana gevär gjorde inte precis situationen bättre och det märktes på det individuella loppet där han slutade på en 48:e plats. I stafetten körde Torsten den andra sträckan och det blev en slutlig åttonde plats för det svenska laget. Torsten bor idag i Fensbol Glenn Olsson - skidskytte Han föddes 1977 och tävlade för SK Bore, Torsby. Den förening som tog hand om skidskytteintresserade barn och ungdomar var SK Bore med Inge Wadman i spetsen. Utvecklingen fortsatte på skidgymnasiet i Torsby, fortfarande under ledning av samme Wadman. Resultatmässigt blev Glenns år med skidskyttet i första rummet ganska bra. Totalt sett slutade medaljskörden i SM på tio guld, två silver och fyra brons. På Ungdoms-OS i Italien noteras en silvermedalj för Glenn. Men två veckor innan OS 1994 var inte formen särskilt bra. Vid junior-VM i Osrblie, Slovakien, skvallrade placeringarna inte om någon vidare form hos Glenn: 21:a och 44:e platserna på sprint respektive 15 kilometer. Inte ens femteplatsen i stafetten, nästan fyra minuter efter segrande Ryssland, torde ha stärkt självförtroendet. OS i Lillehammer var givetvis ändå en stor grej för 17-årige Glenn. Väl där blev det sedan en 66:e plats på 20 kilometer för honom under skidskyttekarriärens sista år. Glenns hela skidskyttekarriär blev alltså endast sex år lång och efter OS i Lillehammer blev det längdskidåkning för hela slanten. Elof Halvarsson -IFK Likenäs Legendarisk Elof Halvarsson, 1914--1989, hade en enastående förmåga att samla bygdens ungdomar till idrottsaktiviteter, främst friidrott, skidor och handboll. Han skötte all administration när det gällde träning, skickade ungdomarna på träningsläger för skidor och friidrott, anmälde till tävlingar, ordnade transporter till och från tävlingarna.

Elof hade många strängar på sin lyra; bl.a. organiserade han ombyggnad av Näsängens idrottsplats som fick ny gräsmatta och ny beläggning på löparbanorna. Badplatsen Kvarndammen är en annan aktivitet, liksom simskolan som kom igen varje sommar. Skidstugan och elljusspåret var mycket populärt bland både barn och vuxna. Han organiserade även byggandet av Idrottsparken i Likenäs.

Allt detta inkl. anskaffande av idrottsredskap, byggnadsmaterial, resekostnader m.m. kostade naturligtvis en hel del pengar. Elof fixade på något sätt fram erforderliga medel; bl.a. genom att anordna fester med dans (först i Backa ordenshus sedan i Idrottsparken, Likenäs). Lotterier gjorde sitt till, han hade jämt något lotteri på gång och sålde lotter. Medlemsavgifter var en annan inkomstkälla. Han lyckades också utverka kommunalt bidrag ibland. Elof betydde oerhört mycket för sin bygd genom sitt stora engagemang, som har resulterat i många fina resultat av IFK Likenäs-ungdomarna på idrottsarenorna, inte bara i Värmland och Sverige utan också internationellt. Det är inte utan orsak han i kortleken tituleras mannen bakom Toini. Inger Christensson Aktiv i IFK under Elofs ledning. Anita och Yngve Henriksson Torsby handbollsföräldrar nr: 1 Yngve och Anita Henriksson kom med i Torsby IF:s handboll 1977. Handboll spelades redan i föreningen, men man hade ingen fungerande sektion. Det kallades till ett möte för att bilda en handbollssektion, Yngve och Anita gick dit och blev valda till ordförande resp. sekreterare. Det var dottern Evas handbollsspelande som medförde Yngve och Anitas engagemang för föreningen.

Anita blev kvar som sekreterare tills 1993 och Yngve fortsatte som sektionens ordf. fram tills 2000. Anita fortsatte hela tiden och var med och hjälpte till där det behövdes, oftast följde hon med på flickornas och damlagets matcher som sjukvårdsansvarig. Yngve tillbringade i stort sett varje kväll i klubblokalen med ungdomarna runt omkring sig. Paret Henriksson utsågs ett år av Värmlands handbollsförbund till årets ledare.

Dotterns Evas lag, A-flickor, var mycket framgångsrika, de vann Värmlandsserien och deltog också i flickallsvenskan. Sammanhållningen runt detta lag var otroligt fin, både bland ungdomarna och föräldrarna berättar Anita. Sigge Wistrand hade förstås stor del i detta som lagets tränare. 1975 kammade ovanstående lag hem segern i skol-SM i Falun. Flickorna besegrade Lidingö i finalen och mottogs med marschaller längs vägen fram till Stjernehallen av glada föräldrar vid hemkomsten, minns Anita. Sven-Erik Adolfsson - Finnskoga MK:s eldsjäl - rallycrossens president Han är född och uppvuxen i Uggelheden, norr om Höljes. Där bodde han i 19 år. Lämnade sedan vidderna för att flytta till Metropolen Höljes. Sven-Erik eller "Svecke" som han allmänt kallas ingår i en syskonskara med 7 personer. Han är gift och har en son och en dotter. Möter du honom på vägen kör han Peugeot på helgerna och till vardags rattar han sin röda Renault. Innan motorsporten kom in i hans liv var han skidåkare. Tävlade med både framgång och motgång som facit. Nu för tiden vet han knappt hur skidor ser ut. Om inte skidorna sitter under snöskotern förstås. För skoter är något Sven-Erik har varmt om hjärtat. På vintrarna leder han Skotersafaris, vilket är mycket populärt. Han började tidigt jobba i sin fars åkeri. 1973 tog han över firman och har idag några anställda.

Hösten 1974, stod "Svecke", hans bror Roland, Lasse Larsson och Arne Strömwall och "grunnade" i den gamla igenväxta grusgropen i Höljes: "Kanske ska vi försöka oss på att röja här och bygga en rallycrossbana i stället..." 1975 bildades Finnskoga MK och i februari 1976 kördes den första tävlingen inför ett tusental åskådare. 14 år senare kom det enorma lyftet samtidigt som FMK blev medlem i ERA (European Rallycross Association).

År 2003 blev han utnämnd till President i ERA. Ett uppdrag som går ut på att samordna mellan de olika EM-arrangörerna och se till så att säkerheten är så säker som möjligt. Sven-Erik, åkeriägare, snart 50 år är eldsjälen som funnits med sedan Finnskoga MK:s start. En drivande kraft som lagt ner hela sin själ i klubben, president i ERA, skotersafariledare..., ja, detta

När han kopplar av åker han gärna till sitt favoritställe vid "London". Ett smultronställe ovanför Höljes där han har två sommarstugor som ofta behöver pysslas om. Pysslar han inte tar han gärna en tur med sin fina båt. Det är där han trivs bäst och där kan han finna lugnet. Sven-Erik är en trevlig, respekterad och uppskattad person. Välkänd i hela Europas rallycrossvärld. En person som inte drar sig för att säga det han tycker. All heder till honom för allt vad han har gjort och kommer att göra för klubben. Vem ska kunna ersätta honom en dag? Finns det fler såna eldsjälar i lilla Höljes?

Av Carina Sundberg - medlem i Finnskoga MK Sven-Göran Eriksson - Torsbypôjken som är Svennis med fotbollsvärlden. Även om man ofta i engelska tidningar läser Mr Sven Eriksson så är smeknamnet Svennis det som alla förknippar med denna fotbollstorhet som vi i Torsby, Värmland och Sverige är så stolta över. Svennis är född 1948 och uppväxt i Torsby och fotbollsfostrad av Sven-Åke ”Åsen” Olsson. Tidigt kom han med i Torsby IFs A-lag och redan som 16-åring var han med om tufft kval för Torsby IF till div. III. Motståndare var IFK Kristinehamn med bl.a. Olle Åhlund som var meriterad från allsvenska Degerfors och landslaget. Torsby IF vann kvalet och Svennis hade påbörjat sin bana mot höjderna. Som spelare gick han vidare till SK Sifhälla i Säffle, KB Karlskoga och div. II i samband med studierna till idrottslärare på GIH i Örebro. Där träffade han på sin andre läromästare och framtida samarbetspartner Tord Grip. Värmlands Fotbollförbund nyttjade Svennis tjänster i samband med läger och snabbt blev han förbundskapten för Värmlandsungdomarna. Juniortränaruppdrag i Degerfors IF följdes av tränaruppdrag och serieavancemang med Degerfors A-lag. IFK Göteborg upptäckte Svennis framgångar och vips så fanns han på Kamratgården i Göteborg som A- lagstränare. Svennis hade klart för sig hur han ville utveckla laget via sitt spelsystem. Alla var inte överens med honom om tagen men han stod på sig och framgångarna kom. I massor likaså uppdragen. 1982 Svensk mästare med IFK Göteborg och även vinnare av Uefacupen. SL Benfica i Portugal lockade över Svennis och framgångarna fortsatte. Under hans första tränarsejour hos Benfica 1982-1984 blev han portugisisk mästare såväl 1983 som 1984. AC Roma i Italien blev nästa anhalt med Olympiastadion i Rom som hemmaplan. Han blev kvar i Roma under åren 1984-1987. Efter Roma blev det AC Fiorientina under åren 1987 – 1989 för att därefter återvända till SL Benfica i Portugal åren 1989 –1992 och ytterligare ett portugiskiskt mästerskap med klubben1991. Italien lockade och under åren 1992 –1997 var det UC Sampdoria som åtnjöt Svennis tjänster. 1997 återvände Svennis till Rom men denna gång som tränare för det andra storlaget i Rom – SS Lazio under åren 1997 – 2001. Italiensk mästare med SS Lazio blev han 2000. Engelska landslaget hade haft en viss turbulens med sina inhemska förbundskaptener och inom engelska fotbollförbundet hade man upptäckt Svennis ledaregenskaper och som förste icke engelskman erbjöds han förbundskaptensjobbet. Under sin tid i England förde Svennis laget till kvartsfinal i VM 2002 och 2006 och EM 2004. 2007-2008 var Svennis tränare i Manchester City och sommaren 2008 tog han jobbet som Mexicos förbundskapten där han fick sparken efter att laget förlorade med 3-1 mot Honduras i VM-kvalet. I juli 2009 blev han sportchef i Notts County som han dock lämnade redan efter ett halvår p.g.a klubbens dåliga ekonomi. 2010 ledde Svennis Elfenbenskustens landslag i VM i Sydafrika där laget blev utslaget i gruppspelet. Hösten 2010 tog han över Leicester där han spenderade mycket pengar på nyförvärv men efter en förlust mot Milwall med 3-0 fick han sparken hösten 2011. Sedan 2013 har han tränat kinesiska klubblag och är nu i Shanghai SIPG.

Vi i Torsby med omnejd är stolta över Svennis framgångar och gläds med honom över hans popularitet. Enligt en undersökning som ICA-kuriren gör varje år så finns Svennis alltid med bland de mest populära personerna i Sverige. Endast Kungen och Göran Persson har varit före honom på listan. Hemma i Torsby är han dock högst upp på listan. Bättre ambassadör för vår bygd finns inte. Vi önskar Dej Svennis fotsatt framgång och lycka i Ditt ledarskap.