INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ...... 0 FÖRORD ...... 2 INLEDNING ...... 3 TIDSLÄGET ...... 4 RANSONERING ...... 6 Brattstystemet ...... 9 NÄRINGSLIV ...... 10 LEVNADSVILLKOR ...... 16 Sparbanken ...... 17 Vatten och avlopp ...... 18 BEREDSKAPSÅREN ...... 19 ARBETSLIV ...... 22 BRANDFÖRSVAR ...... 24 KYRKA OCH RELIGION ...... 27 Klockringning...... 27 Dop...... 27 Kyrktagning...... 28 Konfirmation...... 28 Vigsel...... 28 Begravning...... 29 HÖGTIDER ...... 31 Jul...... 31 Knut...... 32 Påsk ...... 32 Midsommar...... 32 NÖJEN...... 33 Marknadsdagar...... 33 Födelsedagar...... 33 Revy...... 33 Ortsvisa ...... 34 HYGIEN ...... 36 SJUKVÅRD OCH OMSORG ...... 37 Barnomsorg ...... 38 Försörjningshem ...... 38 Hemsystrar ...... 39 Barnmorska ...... 40 SKOLAN ...... 42 Lovdagar ...... 44 BARNSYSSLOR ...... 47 Lekar ...... 48 BUSSTRECK ...... 49 IDROTTSRÖRELSEN ...... 52 EN NY TID ...... 54 TANUMS KYRKA ...... 55 FOTOGRAFIER ...... 57 KÄLLFÖRTECKNING ...... 66

- 1 -

FÖRORD

Detta är resultatet av ett Alu-arbete som pågick i sex månader. Att på denna korta tid till- fullo belysa hur Tanumshedeborna bodde och levde under 1930-40-talen är i praktiken en omöjlighet, men som grund för ytterligare dokumentering kan detta ses som en värdefull till- gång. Arbetet har underlättats av att jag är född och uppväxt i Tanumshede och har därför god lo- kalkännedom, samt att jag personligen är bekant med de intervjuade. För att hålla arbetet inom tidsramen, har det varit tvunget att begränsa mängden uppgifter. Lena Ros har på ett objektivt sätt satt sin prägel på det slutliga utförandet. Uppgiftlämnarnas intresse har varit stimulerande och deras engagemang har varit till stor hjälp. Arbetet komplet- teras med foton som välvilliga Tanumshedebor bidragit med.

Tanumshede i maj 1995 Sölve Kaltenbach

- 2 -

INLEDNING

Tanumshede ligger vid flera kommunikationsleder och är traktens administrativa centrum. Omlandet har varit befolkat sedan urminnes tider, vilket alla fornminnen vittnar om. Vid vägskälet, ortens högsta punkt och vid en sedan gammalt känd mötesplats lät Björn i Hee (Hede) bygga och starta en gästgiverirörelse 1663. En viktig förutsättning var gästgiveri- förordningen, av Drottning Kristinas förmyndarregering 1636, vilken reglerade gästgiveriers och skjutsställens belägenhet, så att resandet skulle bli mindre riskfyllt och bekvämare. Många gästgiverier öppnades då längs farlederna. En annan förutsättning för Björn var freden i Ro- skilde 1658, då Bohusläns Tanumshede blev svenskt. Gästgiveriet har varit i drift alltsedan 1663 och åtnjuter idag ett mycket gott anseende. År1897 tyckte Clemens Bohlin att han gjort sitt inom Gästgiveriet. Nu fick någon annan ta över rörelsen. Ingen hade innehaft titeln Gästgivare, i så många år som Clemens, 46 år. Under hans tid som krögare hade det skett en hel del i samhället. Näste man som skulle axla hans mantel var mågen Axel Johansson från Hjärtum och dottern Maria Elisabet. Farfar och farmor till Ingrid Thorvall. Genom detta skifte försvann Ehnebom/Bohlin namnen ur Hede Gästis historia efter 109 år. Båda Gästgivargårdarna blev övertagna av Axel och Josefina Paulsson, ”Nedre Gästis” 1923 och Övre Gästis 1927. John Paulsson/Amunder tog över efter sina föräldrar..

Gästgiveriet, tillsammans med Tingshuset och tingshusstallarna, från dansk-norsk tid, samt sockenmagasinet byggnadsminnesförklarades av Riksantikvarieämbetet 1981. Dessa, i sig olika byggnader, bildar tillsammans en säreget enhetlig miljö. Sockenmagasinet byggdes 1869, som ett resultat av flera års missväxt med påföljande nödår. Bönderna lämnade en viss del av spannmålsskörden, överskottet, vid god skörd och lå- nade därur vid missväxt eller då spannmålet tog slut på våren. Det var menat som en kollektiv och tvingande försäkring. Byggnaden har även använts som predikolokal, då sockenkyrkan renoverades, samt som lagerlokal för handlare.

- 3 -

Havremagasinet med tingshusstallet i bakgrunden.

TIDSLÄGET

Som ett resultat av den internationella, politiska och ekonomiska krisen under 1920-talet och början av 1930-talet griper Hitler makten i Tyskland, 13 januari 1933, delvis genom de- mokratiska val. I Sverige börjar Per-Albin Hanssons ”svenska folkhemstanke” att ta form. I någon mån hade landsortskommuner smittats av ett gryende samhällsbyggande, även om det i många kommuner, liksom i Tanums, fanns ett visst motstånd mot den socialdemokratiska modellen. Rädslan för kommunismen och dess utbredning medförde att många blev rädda när so- cialdemokraterna var på frammarsch i Sverige - ”nu kommer ryssen och mjölkar våra kor och stänger våra kyrkor.” Rysskräcken är mycket gammal, alltsedan Tsartiden, och de kringre- sande ”skärsliparna” (sax och knivslipare) var också en källa till oro. Dessa, som till stor del var ryssar, beskylldes för att vara spioner. Nazistiska- eller nationalsocialistiska grupperingar fanns i Sverige, men de var aldrig sär- skilt starka nationellt, de fick som mest runt 0,7% av väljarstödet till ett riksdagsval. Många tilltalades dock av Hitlers Tyskland, med storhet, makt och utveckling i fundamentet. Sympa- tisörer var tydliga inom vissa yrkesgrupper; exempelvis polisen, militären, stora jordägare och inom prästerskapet. ”En av de tyska flygarna, som nödlandade i Lur, april 1940, satt i arresten här i Tanumshede under rätt lång tid. När han skulle flyttas bildade militären hedersvakt från arresten till bilen, som stod vid havremagasinet. Neutrali- teten var inte över sig dessa år.” (F.K.) Att vissa tilltalades av Hitlertyskland beror naturligtvis på att dess ideal, vilka bland annat bevarar vissa maktstukturer, kändes angelägna och riktiga. En bidragande orsak var också oron för kommunismens utbredning, emot vilken Tyskland sågs som en möjlig garant. Dessu- tom hade den tidigare tyska kulturen med dess humanistiska traditioner varit en förebild för vissa grupper. Många, däribland präster, hade också utbildats i tyska universitet, genom det tyska språket, och med den tyska lärdomen som rättesnöre.

- 4 - Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen var öppet nazistfientliga medan borgarklas- sen var mer splittrad. Det fanns även en anglosachsisk och fransk kulturtradition hos många av dessa grupper. Dessutom fördes en effektiv tysk propaganda, så ingen visste egentligen HUR Hitlertyskland växte. Det svenska försvaret var dåligt efter en tid av nedrustning under 1920-talet. Delvis därför påbörjar Sverige en balansgång för neutralitet i kriget som följde 1939. Vid krigsutbrottet i Norge 1940, infördes allmän mobilisering i Sverige, och beredskapen påverkade alla, så även i samhället Tanumshede; - Det blev mötesförbud och mörkläggning, skyddsrum iordningställ- des och flyglarmsanläggning sattes på brandstationstornet, dessutom var en vakt posterad vid ”snippen” dygnet runt. (Nuvarande”Den nionde och tionde april 1940 anföll engelskt flyg tyska transportfartyg på väg till Norge, strax utanför vår kust. På kvällen den tionde stod him- len i brand i skenet av brandbomber, brinnande båtar och spelande strålkastare, som försökte fånga in de attackerande flygplanen. Dånet från kanonerna och de exploderande fartygen. Detta kunde upplevas från Gästis på Tanumshede.”(S.K)

Tanumshede, som hade mindre än 200 invånare, fick uppemot 800 gästande militärer vid krigsutbrottet. Det rådde delade meningar om hur detta påverkade; - ”Militärens intåg gjorde att Tanumshede civiliserades, andra var av en annan mening, att det avkristnades.” Sant är dock, att, i och med detta bröts en gällande ordning och det banade väg för den nya tiden som följde efter kriget. Eftersom många män var inkallade blev det nödvändigt för kvinnor att agera mer självständigt för att fylla männens platser i arbetslivet såväl som i familjelivet.

Stridsvagnshinder, stora betongkolosser en på var sin sida om vägen. En kraftig järnbalk kunde förbinda pelarna.

- 5 -

RANSONERING

Det behövdes ett ”tillståndsbevis” - en identitetshandling utfärdad av Landsfiskalen i Greb- bestad - för att kunna resa till grannsocknarna mot norska gränsen. Militära posteringar stop- pade resenärerna och begärde legitimation. På handlingen angavs, förutom personuppgifter, även giltighetstid och giltighetsområde. Det blev alltså svårt att röra sig längre sträckor, även om det inte påverkade den breda allmänheten rent praktisk, eftersom resandet inte var så ut- brett då. Bilens genombrott kom redan vid 30-talets slut, men framför allt blev lättviktsmotor- cykeln populär. För de fåtal som hade en personbil innebar mobiliseringen naturligtvis be- gränsningar. Men inte bara för tillståndsbevisens skull, utan för att privatbilar inte fick vara i trafik på grund av ransoneringen. Sverige var isolerat, och bensin och olja var förbehållet försvaret. Det utvecklades därför andra tekniker och typer av bränslen; såsom gengas för bilar och trädestillat för motorcykel.

D Detta identitetskort som utfärdades av landsfiskalskontoret, måste uppvisas för svenska militärposteringar, när man färdades mellan olika socknar.

- 6 -

”Gengasen var inte bra, något som man kunde råka ut för var svåra näsblödningar, så lasarettet fick upp- sökas. Gasen och sotet var ju hälsovådligt. Gasför- giftning var vanligt.”(E.J.) ”Gengasen, berättar Gustav, gav dålig effekt. Det hände ibland att lastbilarna, som var lastade med ved, inte orkade uppför någon brant backe. Då var det inte något annat att göra än att lasta av en del av veden.”(G.N.) ”Gustav berättar om när Alfred skulle hämta begrav- ningsfolk på Tanums station. Det blev något missöde med gengasaggregatet. Det slog upp ett kolsvart moln och Alfred stod mitt i det. Han var inte ledsen för det utan körde till stationen, svart som en sotare. En av passagerarna tyckte att det var mycket pas- sande med en nedsvärtad chaufför, med tanke på omständigheterna. ”(G.N.)

Bildäck skulle monteras av bilarna för att skickas till militären. Även cykeldäck var ranso- nerade och vid köp av ett nytt skulle det utslitna visas upp. (Även gummistövlar) Eftersom landet var avskuret och isolerat blev det ont om varor då försvaret krävde den största delen av vår egenproduktion. Personliga ransoneringskort infördes och allt utom mjölk, potatis och grönsaker ransonerades. Kristidsnämnden reglerade tilldelningen, och det medde- lades genom press och radio vilka kuponger som gällde, samt gällande tidsperiod. Handlarna fick klistra kuponger på korten för redovisning till kristidsnämnden. Det gick även att söka li- cens för exempelvis kol och koks eller för att slakta eller mala mjöl. En licens för slakt kos- tade en familjs alla köttkuponger och för att mala en säck mjöl krävdes en kupong, men ef- tersom kontrollanter var ovanliga, kunde samma kupong användas flera gånger. Det gick även att muta; - ”någon gång byttes kuponger mot hummer”. Någon kunde anmäla sig som rökare på papperet för att få kuponger att byta med, och snu- sare kunde ”alltid avvara några kuponger”. Eftersom tyg var ransonerat, tillverkades konstfiber av cellulosa - Rayon - för tygframställ- ning. Det blev ett slitstarkt tyg om än med dålig färgäkthet, stelt och irriterande för huden. Ransoneringen fungerade trots allt, kanske för att det ”reglerades” efter behov och individer emellan. Många hade bekanta eller släkt bland bönderna och någon hade hushållsgris, höns el- ler kaniner. Det fanns i alla fall gott om hönsgårdar i samhället då. Dessutom byttes kuponger mot andra varor, exempelvis sprit, som var reglerad genom motbok, med en tilldelning om 3-4 liter sprit per person och månad.

Änkan Dagny Olsson hade två liter i kvartalet. -De har aldrig varit så hjälpsamma som när de skaffade mig motbok, sa hon. Det berodde helt och hållet på att de som hjälpte henne, ville låna boken, för att på så sätt komma över mer brännvin för egen del.”(N.L.) ”Olle kommer väl ihåg hur det trixades med ransoneringskorten. Det hände att han bröt mot bestäm-melserna i vissa fall av ren humanitet. En gång gällde det höns- - 7 - foder, som även det var ransonerat. Ett äldre par som hade förbrukat sin tilldel- ning, skulle slakta sina höns och konsekvensen av detta var att paret inte fick några ägg, som de kunde byta till sig varor för i affären. Olle som alltid har haft hjärtat på rätta stället ordnade saken genom några vita lögner, så var allting frid och fröjd.”(O.H.)

Kaffekuponger var eftertraktade - Var det någon som inte drack kaffe, så kunde han byta dessa med någon ”Kaffemoster” mot smör eller andra ransonerade varor. Det dracks även kaf- fesurrugat, gjort på rostade ärtor och rostad råg. Ransoneringen upphävdes 1945, efter kriget, men kaffet ransonerades fram till augusti 1951. Uppfattningen fanns, att detta egentligen var onödigt, ”Det var bara för att kristids- nämnden skulle bli 10 år och åtnjuta statlig pension”. I mars 1947 infördes totalt importförbud av kaffe, och kaffekorten återinfördes. 250 g./ 3 veckor blev den första tilldelningen. Nu blev norgeresor aktuella eftersom det var tillåtet att införa 5 kg. kaffe vid hemresan. Det smugglades också, såsom 1946, när gummimarknaden var dålig. Tilldelningen av bildäck för hela Bohuslän räckte det året till 52 fordon, och det gick naturligtvis till nyttotrafiken. Norska bildäck kom nu över gränsen på alla möjliga vägar, bland annat rullade man dem över på enskilda skogsstigar. Den marknaden lättade under 1947, men då blev andra varor aktuella; kaffe, socker och bensin. I Norge var bensinen fri och kostade 49 öre / liter, i norska kronor. Socker- och bensinransoneringen upphävdes under 1949.

- 8 -

Brattstystemet

I början av 1900-talet söp svenskarna så kraftigt att det blivit ett allvarligt samhällsproblem. ”Rusdrycksförordningen gällande 1917-1955 (från 1914 i Stockholm) införd i syfte att skära ner alkoholkonsumtionen. Dess upphovsman var läkaren Ivan Bratt. Systemet byggde på indi- viduell kontroll genom motboken och avskaffandet av privat- och kommunalekonomiska vinstintressen vid alkoholförsäljning. Motboken kunde efter ansökan beviljas personer minst 21 år gamla. Tilldelningen var mellan 1 och 4 (senare 3) liter per månad. Gift par förfogade över endast en motbok. Även för inköp av andra spritdrycker än starksprit krävdes motbok, men kvantiteterna var där i stort sett obegränsade. Den som ansågs ta skada av akoholbruk kunde vägras inköp eller få sin ranson beskuren. Uppgifter om sådana fall lämnades av dom- stolar, nykterhetsnämnder, sjukhus m.fl. Utskänkningen på restauranger var mer begränsade än nu.” (Fokus uppslagsbok) Folkpensionärer hade ungefär samma tilldelning som ogifta kvinnor, 2 l i kvartalet. Alla motboksägare ville ju ha högsta tilldelning och alla köpte ut full ranson; den som "lät nå- got frysa inne" på boken vid månadens slut ansågs inte riktigt klok. Starköl såldes inte på Systembolaget, den drycken fanns bara på apotek och kunde märkligt nog endast fås mot recept. Starköl ansågs underligt nog vara utmärkt medicin mot aptitlöshet och högt blodtryck. Bratts syfte var gott, han hade velat komma åt det utbredda spritmissbruket, men hans namn kom med tiden att bli en symbol för förmynderi och byråkrati. ______

Ransoneringskort för bröd

- 9 -

NÄRINGSLIV

Tanumshedes affärer kunde erbjuda det mesta av dåtidens dagligvaror. Det fanns tre affärer som kunde benämnas speceri- och diversehandel, och där kunde exempelvis smeden köpa järn och kol, skomakaren sula och pligg, bönderna hästskor, söm, selar och till och med gödning. Kundunderlaget var inte stort, men det räckte med ett tjugotal hushåll för att affären s.a.s. skulle bära sig. I början av 1930-talet etablerade sig kooperativa här i Tanumshede, och då var intentionen att införa absolut kontant betalning. Men, det blev inte så eftersom många inte hade kontanter och därmed slutade att handla där

”Lidsell kom in i kooperativa vid middagstid på en lördag. Tilltalar för ovanlighetens skull en expedit för att beställa. I vanliga fall gick han runt och plockade till sig själv (i det hänseendet var han före sin tid) och skrev upp i sin bok. Nu gjorde han i alla fall en beställning via expedit, som alla andra fick göra. Ja skulle ha några kakor, vi får gäster i kväll. På måndag morgon kommer Karl Einar in i affären. Ja ha ja, ja skulle lämna tillbaks kakorna, det kom inget främmat. Det går att utmärka sig på många sätt, det var hans.”(S.K.) ”Det hände ofta att Gästis höns lade sig att värpa i Lidsells uthus och det blev Karl-Einar glad över, för då kunde han samla in äggen och sälja dem på koo- perativa.”(S.K.)

Skomakaren Johan Andersson ”Frökman” och hushållerskan Elin Carlsson

- 10 -

Här följer en lista på de näringsidkare som nämns i intervjuer och i andra sammanhang, men listan är förmodligen inte komplett.

Andersson, Johan Skomakare ”- Ä skonnane färdie, ”Frökman?” Jag heter inte ”Frökman”, jag heter ”Andersson”. Jaså, jär ”Frökman” dä.”

J.F Andersson. Diverse livsmedel (Senare Johannesson) Botvid. Läskedrycksfabrik Corneliusson, Matilda. Brödaffär (30-tal) Edsberger, Lennart. Kläder, ”korta varor” (Sybehör, husgeråd m.m.) Ehnebom, John. Foto och tidningar. Ferm, Karl. Skomakare Gudmundsson, Signe. Bageri, konditori 1931-45. Två anställda: en bagare och en expedit, som skötte affär och kafé. Bulle kostade 5 öre på 40-talets mitt. Viss leverans till Konsum i Sannäs. Någon ensamstående man kunde lämna in mjöl och sedan hämta färdigt bröd. Hansson, Albin Skräddare (30-tal) Hedemyr, Gösta Cyklar Hedemyr, Gösta Esso bensinstation. Johansson, T.H. Kläder ”korta varor”(sybehör. smärre husgeråd) (1940-tal) Johansson, T.H. Byggnadsmaterial.(1930-tal) Josefsson, Alfred. Texaco bensinstation, cyklar, taxirörelse. Josefsson, Karin. ”Nafta-tappen” Rysk bensin. Början av 40-talet. Karin och Alfred var gifta. Karin förestod en bensinstation eftersom Alfred inte kunde saluföra två olika märken samtidigt. Karlsson, Ture. Blomsteraffär, även mjölkförsäljning senare begravningsbyrå. Kooperativa. Diverse livsmedel. Lindvall. Apotekare. Hade privatchaufför, ”Pyret”, två tekniska biträden, två pigor och arga kalkoner. Mjölkbutik. I anslutning till mejeriet. Nordholm, Wilhelm. Fiskaffär (En kort tid) Olsson K.S. Diverse livsmedel (Nuvarande Hedemyrs), K.S. Olsson starta- de 1907. I Matilda Corneliusson, hus och brödaffär Steen, Erik. Byggnadsmaterial, Byggmästare. Widén, John. Reparatör

- 11 -

Tyra Larsson, Signe Gudmundsson och Elsa Källström med barnen Bertil och Brita utanför Hulda och Gerda Perssons fastighet. Tyra Larsson började med sin damfrisering 1931. Signe Gudmundsson hade en liten kiosk där hon sålde bröd, som hon hade bakat på Gånehed.

Ma Matilda Corneliusson förbereder ett kalas. Här låter hon sig fotograferas tillsammans med sin personal som f.v. är Ida Öman, Britta Paulsson(Alexandersson) okänd ,okänd, och Matilda själv.

- 12 -

Interiör från nya kooperativa

Britta Alexandesson serverar kaffe till en kund vid invigningen av det nya kooperativa

Kooperativa 1947

- 13 -

Bröderna Hedemyrs ( Mårten, Olof och Gustav) affär. Tidigare K.S. Olsson

Blomsterinnehavaren tillika begravningsentreprenör Ture Karlsson binder kransar. Till sin hjälp med att ”skaffta” har han Klara Karlsson. De sitter i affärens källare.

- 14 -

Gustav Olausson poserar vid lastbilen utanför Steens trävaru.

John Widéns verkstad och Gösta Hedemyrs cykelaffär. Till- höger om bilen syns Esso tappen.

- 15 -

LEVNADSVILLKOR

Tanumshedeborna hade det varken sämre eller bättre än andra i Sverige under 1930-40 - talen, åtminstone vid en jämförelse av samhällen med liknande storlek och sammansättning. Matvanorna skilde sig, men variationen var inte så stor mellan olika familjer och dess mål- tider, eftersom utbud av råvaror, såsom grönsaker och frukt, var begränsat. Vanlig kost var; gröt, mjölk, och smörgås till frukost – till middag; köttbullar och potatis - makaronvälling el- ler stekt potatis och smörgås till kvällsmål. ( Makaronvälling tog tid att tillaga, men väl färdig uppskattades den mycket av barnen.) Mellan dessa mål - kaffe och smörgås. Köttfärs var relativt billigt. Förutom köttbullar lagades kålpudding och kåldolmar. Fisk var också vanligt förekommande, speciellt makrill och torsk, medan kött var sällsynt. Smörgåspå- lägg var ost, i bästa fall, och när ostkanten torkat revs den och ströddes på smörgåsen. Annars kunde socker och sirap användas som pålägg. Nils gick ofta in till grannen Maria för att få en smörgås, som pålägg brukade han få ost. Men en dag fick han bara smör på smörgåsen och det tyckte Nils var konstigt eftersom han såg att Maria hade ost. Han kan inte hålla sig utan frågar försynt,” Ska främmaten ha´tå´den osten?”(N.L.)

Eftersom det inte gick att frysa mat för förvaring, fick husmödrar konservera. Det gjordes många gånger i en vanlig kastrull, i alla fall då man inte hade tillgång till en konserveringsap- parat. Några år in på 1950-talet iordningställdes ett fryshus i Tanumshede, där det fanns frys- fack att hyra c:a 10 liter stort. Veden kunde vara ett problem eftersom många var tvungna att köpa den, och eftersom många hade ont om pengar, kunde någon tigga till sig ved eller hugga nere vid bäckarna. ”En vedsäljande bonde hade lite ved över när han kom från Grebbestad på kvällen. På Tanumshede stannade han till och gick in i ett av husen och frå- gade om det behövdes ved. - Ja det behövdes alltid. De kom överens om att bonden skulle lägga av veden utanför, så fick husfolket ta hand om den till morgo- nen. -Det ordnar sig med pengar, de kan jag få en annan gång. På morgonen fick köparen se veden. Den var vresig och krokig. Ved som bonden inte hade blivit av med i Grebbestad. När tanumshedebon skulle hämta ut sin månadslön, visade det sig att det fattades pengar, så han frågade kassören varför det var fråndraget en summa på in- nestående lön. Nja, det var en inne här och ville ha betalt för noge´ve´

- 16 - Bonden visste så väl vem som betalade ut vedköpa- rens lön och den kvällen han levererade veden stan- nade han till hos kassören och fick ut pengar. Så är det att stå på samhällsstegens lägsta pinne.”(S.K.) Att handla på krita var en gammal, beprövad metod för överlevnad, eftersom inkomster kunde komma oregelbundet. Men att ha kredit hos handlaren fick många gånger svåra konse- kvenser, då skulden kunde bli så stor så att kunden måste acceptera en växel, vilken handlaren löste in i en bank. Om inte kunden löste in eller omsatte växeln, blev skulden protesterad och affärsmannen fick lösa skuldväxeln. Den protesterade växeln kunde vara underlag för civil- rättslig handling och utmätning av egendom. Det var ingen vanlig företeelse under den aktu- ella perioden, men tidigare kunde handlare bli ägare till flera fastigheter på detta sätt. En växel kunde löpa på 1 till 3 månader. Det vanligaste var att växeln ”omsattes”. Man betalade en femma eller en tia plus ränta och resten med en ny växel. ”Alla hjälpte alla och de skrev på för varandra. Fem kronor i omsättning och en och femtio i ränta. Ekonomiskt var det dåligt i allmänhet men ingen svalt direkt. De flesta hade det lika dåligt, om någon hade det bättre så fanns det ingen avundsjuka bland dem som växte upp på 30-40-talen.”

Ivar Hallins pappa var skollärare och en stor träd- gårdsälskare. Problemet var att hans granne- skomakaren- hade en hushållsgris uppe på ”löftet” och slängde ut gödseln genom fönstret som vette mot Hallins, med påföljd av att det luktade starkt och skolläraren stämde grisäga- ren. Nu bar det sig inte bättre än att skomakaren vann målet och Hallin fick flytta en del av sina aplar. På så sätt fick skomakaren större trädgård. Det kunde ju varit bra om inte skomakaren fått betala rättegångs- kostnaderna, för det var mer än han klarade av, och fick gå i konkurs. Huset blev till salu och K.S. Olsson köpte fastigheten för 4500 kronor. Sedan öppnade han affär i skomakarens hus.Detta belyser hur viktigt det är med grannsämja. K.S. Olsson fick sin start på grund av grannosämja. Vi är födda i en grisstia, skämtar Olle.(O.H.)

Sparbanken

Vid slutet av 1870-talet beslutades om en Sparbank i Tanum. Det var bland annat hundskatten som fick lämna medel till grundfonden. Därför kallades banken ”Hunnbanken”. Sparbanken blev inhyst i ett rum på Övre Gästis, där de hade sin pengakista. Senare flyttades banken till Tingshuset. Bankvalvet var placerat i källaren intill cellerna. Det rådde delade meningar om nyttan av en Sparbank, d.v.s. en bank där mindre bemedlade kunde spara sina pengar och få ränta.

- 17 -

Hundskatt hade införts 1861. Delvis för att hundarna var en landsplåga, eftersom de rev får såsom vargar gjort tidigare. (1877 uppgick avgiften till 3 kronor/hund) Hundskattemedlen an- vändes till olika ändamål, såsom ”Högre folkhögskola” 1861, ”Till framtida uppförande av arbetshus” 1870, ”Nya Sockenbiblioteket” 1874. Biblioteket kom att hamna i Kyrkskolan.

Vatten och avlopp

Det var viktigt att ha en god grannsämja för att garantera tillgången på färskvatten. Under 30-talet var det många torra somrar vilket medförde att vattentillgången blev dålig. Alla hade inte egen brunn, men även de som hade eget vatten kände av torkan och fick hämta vatten hos grannarna. ”Det var bara till att gå runt och tömma brunn efter brunn. Det fanns nog en gammal överenskommelse mellan familjerna.” På vägen mellan läkarstationen och idrottsplat- sen hade Gästis sin brunn, som vid torksomrar försåg Gästis med färskvatten. Då transporte- rades vattnet i en trätunna, monterad på en vagn - dragen av en häst. Vattnet tömdes ur i en brunn uppe vid Gästis. Vid den förstnämnda brunnen brukade hästarna vattnas ur en vattenho av granit, som idag står vid kommunhuset. En del hushålls avlopp rann i ett öppet avloppsdike, vilket gick längs gamla E:6 , från Sta- toil söderut. Strax före Tunhem (hyreshuset) vek det av ner mot industriområdet. ”Som 3:åring blev Dan Nilsson påkörd av en lastbil, som föste honom ner i ”slaskdiket” (krondiket), som rann längs dåvarande Riks 2:an förbi kiosken och blev stående med främre hjulparet ovanför honom. Det var rena änglavakten att han kom undan med li- vet i behåll, när man väl tvättat honom ren från kloak var han oskadd.”(A-B.B.)

”Snippen” En svunnen idyll. I förgrunden Matilda Corne- liussons hus med höns i träd- gården. Sedan ”Sme´Lars” Lars Olssons. Därefter ”Snippen”. I vänster bildkant K S. Olssons af- fär. På samma sida Hans Karlssons. Sedan följer Tyra Larsson och Elsa Källströms. Alfred Josefssons till höger om Riksvägen.

- 18 -

BEREDSKAPSÅREN

Beredskapen innebar att många militärer intog samhället, och de som hade ett lämpligt ut- rymme fick lämna sina hem och ge plats åt militären. ”Vi bodde endast 50 meter från järnvägen. Godstå- gen var bestyckade med kanoner. När min mor skulle fylla 50 år kom militärerna in på gården på morgonen. Jag fick vara med och flytta korna till Tanums station, eftersom de skulle få plats med sina hästar. Officerarna inkvarterade sig i mangårds- byggnaden. Musiker till dansen på logen var påting- ade, det var lokala förmågor, men ockupanterna hade en egen liten orkester, som stod för underhåll- ningen. Alltid något.”(I.T.) Denna berättelse avviker från temat, men den är intressant för att belysa militärens oin- skränkta maktbefogenheter. ”1940 låg det 250 militärer i Bygdegården. En lör- dag ställde de till med fest. De bjöd mig, som var la- dugårdskarl på Gästis till festen. Militären hade hjälpligt skyfflat undan sänghalmen som täckte en stor del av dansgolvet. Flickorna som kom för att dansa var naturligtvis finklädda, men det hade varit bättre om de kommit i arbetskläder. Det var på vå- ren, blött och bedrövligt utanför bygdegården så grus och halmströ blandades till en salig röra. Det är lätt att tänka sig hur dansparen såg ut efter dan- sen.”(G.N.) ”Knektarna som låg på ”Backarna” kommer jag också ihåg, och varje onsdag ställde de till med dans i Bygdegården.”(A-B.B.)

Sveriges flyktingpolitik var mycket restriktiv och omstridd, det låg framför allt privata ini- tiativ bakom den flyktinghjälp som erbjöds. Framemot 1943 hade flyktingpolitiken förändrats, i någon mån, och framför allt välkomnades de nordiska folken, ester och letter. Finska barn togs emot i familjer och vuxna flyktingar sattes i olika verksamheter inom jordbruk och skogsbruk. De utgjorde ett välkommet tillskott eftersom många svenska män var inkallade. Denna förändring inom flyktingpolitiken sker, i tiden, då krigslyckan vänder för Tyskland och med den även opinionen. Eftersom Tanumshede låg inom en s.k. buffertzon, från Norge till Trollhättan, fanns inga officiella flyktingar här, förutom ett finskt barn, Pauli, som bodde hos Karl Nilsson i ”Gär- penbacken”.

- 19 -

Pauli

En vinterdag vid ”Pegen” 1939 Från vänster; Gösta Olsson (Hedemyr) Algot Andersson, Ivar Gudmundsson, Rut Olsson (Hedemyr),Signe Gudmundsson, Elin Andersson, Ellen Andersson, Anna-Britta Andersson ”Pegen eller Pekan” var ett torp som låg under Prästgården.

- 20 -

Många av Tanumshedeborna kallar detta hus för Dagmar Linds. Edvard Corneliusson - Jexon (namnet Jexon tog han under sin tid i Amerika) lät flytta det från Bullaren. Wilhelm Höglund och John Ehnebom bodde en tid i detta hus, John öppnade sin första affär på Ta- numshede i denna fastighet. Kortet är taget från Läraren Ivar Hallins tomt.

Matilda Corneliusson med sin bror Edvard Jexon utanför sin brödaffär.

- 21 -

ARBETSLIV

I Sverige hade arbetslösheten vuxit till 23% mellan 1929 och 1933, och situationen var mycket kritisk på många platser. Anställningar var ofta säsongsbetonade, exempelvis vid byggföretagen och inom jordbruken, även stenhuggarna fick göra uppehåll under vintern ef- tersom stenen blev svårarbetad i stark kyla. Lärlingsplatser förekom med liten eller ingen lön, men med mat och logi för lärlingen. Annars fanns möjligheten för ynglingar att utbilda sig på en verkstadsskola, för Tanumshedeborna låg Uddevalla närmast. Arbetsmarknadskommissionen AK gav statligt stöd för att motverka arbetslösheten. Dessu- tom fanns arbetslöshetskommittéer eller nämnder , vilka administrerade arbetet lokalt en de- centraliserad verksamhet. Ersättningen var inte särskilt hög, exempelvis nämns 60-70 öre / timme för en sprängare, i jämförelse med att tröska eller snickra för 1:-/timme. 1933-40 byggdes genom AK, dessa vägar om - Säm - Knäm, Knäm - Torim och Tanums kyrka - Lilla Anrås. De byggdes med enbart handkraft och vissa transporter utfördes med häs- tar från bönderna. Trallbanor och skottkärror var de redskap som skulle användas. 1942-46 byggdes vägen mellan Tanums kyrka och Tyft om med statligt stöd, avsett för att upprätthålla tjänster och material såsom -lastbilstransporter, kompressorer, grus/sten och be- tongmaterial, även lämpliga vägmaskiner rekommenderades. Av intresse är skillnaden mellan de ekonomiska insatserna. 1942 ger staten stöd för att sti- mulera industrin.

Många av stenhuggarna som arbetade i Prästesäms stenbrott var bosatta på Tanumshede. Sten- brottet drevs av Kullgrens Enka AB. Arbetsförmedling fanns inte på 30-40-talen, men ett arbetsmarknadsombud (Malkolm Ol- ausson i Näs), kunde lämna tips om kommande arbetsplatser, såsom vägarbeten (AK) och Hamnarbeten (Sjöfartsverket). Arbeten söktes direkt på platsen. Den som exempelvis var vil- lig att ta ett skogshygge fick stöd av Malkolm i form av verktyg; såg, yxa, barkspade och ett par stövlar. På grund av kriget var kol, koks och olja en bristvara. Därför beordrade Statens bränslekommission alla skogsägare att leverera ved. Lastbilarna levererade veden från upplag till järnvägsstation, 3-4 tåg i veckan med ved från norra Bohuslän.

- 22 - Arbetarrörelsen formerade sig under starkt motstånd från arbetsgivare i olika fack och di- scipliner. Fackföreningar bildades som ett led i samhällsutvecklingen och på grund av gäl- lande arbetsvillkor. Arbetslöshetsersättning var nära förknippad med fackanslutning, men samtidigt kunde fackanslutning medföra att en anställning upphörde eller aldrig blev av. Sten- och träarbetarna var tidigt anslutna, och det kan tyda på att de redan innan hade en stark ställ- ning och s.a.s. var ”förhandlingsbara”. Tanums lokala sjukkassa hade en avgift på 3 kronor / månad, och ersättningen uppgick till 1,50/dag efter två dagars karens. (Ombud var Karl Einar Lidsell).

Karl Einar Lidzell

- 23 -

BRANDFÖRSVAR

Lokal brandkår är en ”modern” verksamhet och frivillig organisation. 1934 byggdes en en- klare byggnad vid ”Stenhuset”, där brandkåren förvarade en fyra-mans handspruta. Vid brand skulle larm blåsas i ett av de två hornen, brandluren, vilka var belägna - dels vid Jo- sefssons garage och dels vid Forsbergsgården. ______

Styrelseberättelse 1939 Ordförande Alfred Josefsson Sekreterare Karl Nilsson Kassör K. Körle V. Ordförande Hans Karlsson Brandchef Ernst Olofsson V. Sekreterare Lars Olsson ”Sme`Lars”

Verksamheten: Under året har hållits årsmöte den 20/2 1939 samt dessutom 8 protokollförda styrelsesam- manträden. Brandchefen har under året bevistat en 12-dagars Brand- och luftskyddskurs i Gö- teborg. Kostnaderna härför bestreds efter styrelsens framställan av Tanums kommun. För att finansiera sin verksamhet har Brandkåren dessutom emottagit 200:- av Tanums härads Brand- försäkringsbolag. Kåren har gjort en utryckning den 23/8 för släckning av åskeld hos Hans Bohlin, Hogar, samt har dessutom under året haft 5 st. övningsutryckningar. Styrelsen har hos Brandförsäkringsbolaget påtalat det dåliga skick i vilket brandstationen befinner sig och Brandförsäkringsbolaget har lovar att på egen bekostnad snarast vidtagit erforderliga åtgärder. Framställningen har gjorts till Tanums Sparbank om erhållande av ekonomiskt bidrag för år 1940. På denna framställning har intill dato svar icke ingått.

Brandkårens inkomster och utgifter balanserar på en summa av 862:06 kronor med be- hållning till år 1940 av 45:35 kronor. Tanumshede den 5/2 1940 ______

”Rutger på växeln” lurade Knut Johansson: ”Dessa två herrar var med i brandkåren. Rutger var oftast den förste som fick upplysning om larmet, ef- tersom det larmades via den manuella växeln. Vid sådana tillfällen slängde han på sig jackan och sprang över vägen förbi doktorns (Hotell Viking) över ”Backarna” bort mot brandstationen oftast med Knut tätt i hälarna. Att Knut är strax efter be- ror på det att när han ser Rutger komma springande förbi läkarstationen, förstår han vad det gäller.

- 24 - Knut får se Rutger komma springande en dag, han hakar på som vanligt, men med en viss skillnad. Väl komna till brandstationen fortsätter Rutger förbi, över Riks 2:an och in i järnaffären. Här brinner det väl inte!? - utbrister Knut (S.K.)

Krigsvintrarna var kalla, men den dag då Alfred Jo- sefssons hus eldhärjades var nog en av de kallaste. Det var den 25:e januari 1942, 32 minusgrader och blåst: ”Vattnet frös i kopplingarna, den enda möjligheten var att tina med varmvatten. Vattnet frös till is på brädornas utsida, trots värmen innanför. De av brandmännen som fått vatten över sina rockar, fick hjälp med att klippa loss knapparna ur plagget, in- nan de kunde befria sig från ispansaret. Några av manskapet fick tår och fingrar förfrysta.”(E.J.)

1940-talets brandf örsvarsutrustning

- 25 -

Övning i brandtornet

Dåtidens brandmän hade orsak att klaga på komforten Tänk er en resa från Ta- numshede till Mickelskogen i Bullaren i 20 minusgrader

- 26 -

KYRKA OCH RELIGION

I det Lutherska samhällsbygget samverkar kyrkan och staten för gemensam styrka. Kyr- koskrifterna - Katekesen och Psalmboken - var sedan 1700-talet de viktigaste läseböckerna för gemene man, och därmed även de viktigaste kunskapskällorna. Detta mycket beroende av Husförhörssystemet, ur Konventikelplakatet 1726-1888, där alla ålades att läsa och lära dessa kristna sanningar. Det positiva i detta, annars så betungande system, kan möjligen ha varit, att läsekonsten nådde en stor del av det svenska folket, och det redan under 1700-talet Den kristna läran i den stränga form som Schartau företrädde, var tongivande i Bohusläns Ta- numshede, och denna tolkning av det kristna budskapet lever kvar och formar samhället under lång tid, det är tydligt i undersökningsperioden. Schartaunismen tog exempelvis avstånd från flärd och fåfänga, och detta speglas bland annat i kvinnornas klädedräkt med mörka, grå eller svarta långa kjolar samt kyrkohucklen och kyrkokappor. De såg mycket gamla ut. Husförhöret hölls på hösten, oktober november, och då skulle alla förhöras ur Katekesen. De uppvisade kunskaperna påverkade andra delar i livet, exempelvis kunde giftermål förhind- ras om förhören inte var till belåtenhet för prästen. Han gjorde anteckningar i boken, husför- hörslängden, om församlingsmedlemmars kunskaper, förstånd och läsekonst. Detta ”kontroll- system”, och det faktum att prästen hade en andlig position, gav honom en speciell ställning i samhället. Prästens stränghet är omvittnad i Tanumshede och alla mötte honom med respekt. På 1930-40-talen hade husförhören ersatts av ”förhör på gången”. Prästen gick då på mittgången och ställde frågor till församlingen. Vem som helst fick då svara.

Klockringning - är en viktig del i att påtala kyrkan i samhället. På 1930-40 talen sköttes ringningen manuellt och av två personer, vilket inte var en helt enkel syssla eftersom klock- orna skulle ringa i takt. Vid en samringning, till Högmässan, började den stora klockan, och när den var uppe i fulla slag drogs den lilla klockan igång - den höll takten. Vid Högmässan ringde den lilla klockan in, medan prästen gick från ”ringarstället” - Slottebron - till sakristian. Efter Högmässan ringde den ut. Vid begravning och vid dödsfall, själaringning, användes båda klockorna och vid Helgmålsringning - sommar kl. 18.00 och vinter kl. 15.00 - ringde den stora klockan. Dop - En nyfödd döptes redan efter 8-14 dagar, för att inte riskera att barnet skulle dö odöpt. Dessförinnan skyddades barnet ifrån faror i möjligaste mån, bland annat genom att hål- las inomhus. För de allra svagaste barnen, exempelvis de för tidigt födda, kunde nöddop för- rättas direkt efter förlossningen av barnmorskan eller hjälpkvinnan. Om barnet överlevde ar- rangerades ett regelrätt dop senare. Innan dopföljet begav sig till kyrkan, samlades de hemma hos barnet, för någon förtäring. Sedan var det faddrarnas ansvar att föra barnet till kyrkan. Efter dopceremonin återvände gäs- terna till hemmet, där det hölls dopkalas. Dop kunde även förrättas hemma. Då användes en fin skål, exempelvis av silver- eller tenn, för dopvattnet, samt två ljusstakar och en liten näs- duk att torka det döpta barnets huvud med. Någon gång i början av 30-talet beställde och donerade prosten i Tanum en ny dopfunt till kyrkan, men när den skulle installeras visade det sig att den hade dekorerats med hakkors.

- 27 - Den står nu i gömmorna vid prästgården, såsom ett vittnesbörd om nazismens legitimitet och utbredning under en viss tidsperiod. När detta skrevs stod dopfunten i brygghuset på Tanums Prästgård. I dag 2017 är den bort- fraktad! Vart? Kyrktagning - Den nyförlösta kvinnan ansågs vara oren och därför utesluten ur den kyrkliga församlingen. Därför skulle hon ”kyrktagas” - bli upptagen i den kristna gemenskapen igen. Strax före Högmässan kallades hon fram till altarringen, där hon knäböjde medan prästen läste ceremonielet. Prästen tog sedan hennes hand och sade - ”Herren ledsage dig i Sin sanning och fruktan, nu och till evig tid. Amen”. Kyrktagning var brukligt här i Tanumshede under 1930- 40 talen. Konfirmation - Ungdomar skall konfirmera sin kristna tro, så konfirmationsundervisning gavs till både pojkar och flickor.

”En hjälppräst kunde inte tåla att pojkar och flickor slog följe efter undervisningen. Därför skickades flickorna i förväg, eller vice versa. Men det miss- lyckades eftersom ungdomarna inväntade varandra ett stycke fram. Till slut fick hjälpprästen följa vissa flickor hem.(Y.J.)

”Lennart Steen var ensam sommarkonfirmand. Prosten Helde och Wengersteth läste med honom. Vid konfirmationen satt han ensam framme vid altarringen och blev förhörd en hel timme.”(U.K.)

Ellen och Bertil Hognerts bröllop på Gästis. f.v. Karl-August Karlsson, Evald Josefsson, Ture Karlsson, Berti Gustavsson från Osby, ”Gammel- torparn” svensk mästare i stavhopp, brudparet, Olle Hedemyr.

- 28 -

Vigsel - Bjudningen efter vigseln arrangerades oftast på Gästgiveriet. Prästen var bjuden, men han lämnade kalaset innan dansen började. Att röva bort bruden hörde inte till tradition- erna, men det förekom. Ett antal personer klädde ut sig och efter det att bruden och gästerna samlats på Gästis, kom de utklädda in och tog med sig bruden ut, där de exempelvis satte henne i en skottkärra och körde en sväng. Utanför Gästis hade en hel del personer samlats för att ropa ut bruden. Efter en stunds ropande - ”brudparet ut” - öppnades dörrarna och spelman- nen stämde upp en brudmarsch, tätt efter mucikanten kom brudparet som under hurrarop och risgrynskastning paraderade längs grusgången.

Likrum.

Begravning - Sommartid utgjordes likrummet av ”ett litet rum” av björkar och med hackat granris på marken. Vintertid nyttjades vedboden eller något annat uthus, som inreddes med lakan. Begravningen återspeglade den dödes tidigare position i samhället; likvagnen drogs av två hästar om den döde hade varit en förmögen person, annars drogs den av en häst. (Efter kriget kördes kistan i en bårbil) Begravningsföljet samlades i sorgehuset, där det bjöds vin och begravningskonfekt, och de skålade för den döde innan processionen gick eller åkte till kyrkan. Alla visade stor vördnad inför begravningsföljet och ingen fick köra om processionen. Vid ”ringarstället” stannade de och klockringningen började. Klockringningen pågick tills den siste gästen nått fram till va- penhuset. Kyrkan var smyckad i olika grad, beroende på begravningstillfället. Vid stora begravningar var utsmyckningen överdådigt skrytsam, men altarringen var alltid draperad med ett svart tyg och kistan omgärdad av 4-6 ljus och två prestaverare, med var sin stav med svart flor. Efter jordfästningen följde altartjänst med begravningslitania. Mycket sällan var det solosång från läktaren. Klockringning pågick när följet gick från kyrkan till graven och från graven tills de lämnat kyrkogården. En så kallad ”ringarskaffning” var mycket ovanlig. Den innebar att ringa- ren skulle bjudas på mat och dryck - ingen skaffning, ingen ringning. När begravningsföljet stannat vid ”ringarstället” gick en före och upp i tornet med en skaffning.

- 29 -

Kyrkvaktmästarens lön på 30-40-talen var låg. När hans äldste son, vid 16 års ålder, fick arbete som hantlangare vid bygget av tandkliniken, fick han högre lön än sin far. Pojken tjänade alltså mer än familjeförsörjaren

. Tanums prästgård. Den tidigare byggnaden, där Karl IIX låg lik och von Görtz arresterades (1718), revs redan 1722 och ersattes av nuvarande prästgård.

Tanums kyrkas orgel.

- 30 -

HÖGTIDER

Jul -Julen var en viktig helg för de flesta, även om firandet naturligt nog fick anpassas efter ekonomiska resurser. Julgranen hörde till (”julgranen stals vid Rävlyan”) liksom julklappar, även om det mestadels blev enklare och nyttiga gåvor. TIF (Tanumshede idrottsförening) tillhandahöll den allmänna julgranen, vilken var placerad på ”Backarna”.

Julgranen på ”Backarna” var en höjdpunkt för Tanumshedebarnen. Det dansades runt granen och tom- ten delade ut gottepåsar. Tanumshede IF var initiativtagare. För att finansiera köp av gran samt el, gjordes en insamling. 1940 kostade det 150 kr.

Kortet är taget före 1947, eftersom Kooperativa ej är byggt. Lidzells fastighet syns till höger om granen.

Efter slakt och bak ute gårdarna, gick många bönder ut med mat till behövande. Även kommunen delade ut fläsk efter slakt på Västerby. Många fick även köpa en kubikmeter ved för kommunens räkning. Dessutom delade Röda Korset ut kläder. Idag har kyrkan något de kallar för ljusmässa. Visst är det levande ljus, men jämfört med den tidens julotta, så blir det skymning i kyrkan. Hela kyrkan var upplyst av en stor mängd le- vande ljus, däribland fyra ljusprydda granar, två stora och två små. Det var mycket arbete för kyrkvaktmästaren både före och efter julottan. Först iordningställande av alla dessa ljus, sedan under mässan var det två man som skötte ljusen. De hade två långa bambustänger, i änden på dessa var gamla putsmedelburkar av märket ”Häxan”, burkarna var fyllda med rödsprit och ur

- 31 -

pipen stack det en veke. På så sätt kunde ljus som slocknat tändas på nytt. En plåtkon var också monterad på bambustången, med dessa släcktes utbrända ljus.

Knut - På kvällen den trettonde januari var det dags att ”spöka ut sig” och gå runt i stu- gorna, det kallades att ”gå Knut”. Meningen med detta var att de utklädda skulle vara så väl maskerad att de inte skulle kännas igen. Både vuxna och ungdomar roade sig med detta. Innan ”Knutarna” gick blev de trakterade; frukt till barn och ungdom, de vuxna kunde få en sup.

Påsk - Påsken firades med färglagda ägg och påskbrasor. ”Påskesådan” på ”Backarna” eller vid ”Kattedaben”. Dessutom kunde barnen klä ut sig till påskkärringar och gå runt i samhället. Påskgubbar förekom inte.

Midsommar - Midsommar firades inte speciellt hemma, utan på något dansställe. Exempel- vis vid Prästesäm eller på Tanumshede folkpark.

Ta- numshede folkets- parks dansbana. Den låg där Hede- skolans bollplan är idag. Britta Pa- ulsson (Alexan- dersson) i väntan på danska- valjerer.

- 32 -

NÖJE marknadsdagar - För pigor och drängar innebar storhelger dubbelt arbete och inga le- digheter. Deras ledigheter, eller helgdagar, var marknadsdagarna - Rabbalshede marknad eller ”Badortens dag” och ”Råsjelördagen” - rå dig själv lördagen - i Grebbestad.

Födelsedagar - Födelsedagar firades ganska sällan.

Förutom de årligt återkommande nöjena, såsom marknadsdagar, anordnades dans. I början av 1900-talet dansade ungdomarna på vägen mellan Tanums sparbank och sockenmagasinet. Från slutet av 30-talet till 1946 hade Tanumshede även en folkpark vid idrottsplatsen, där He- deskolans lilla bollplan nu ligger. Där fanns även en skjutbana under tak. Inträdesavgiften till Folkparken var 1:25 kronor 1942-46. Tanumshedebornas huvudsakliga festplats och dansställe sommartid var Prästesäms fest- plats. Den låg inbäddad i lövskog, nedanför stenbrottet, och hade därmed ett undanskymt läge. Andra dansställen var - Lur, Charlottenlund i Grebbestad, Sannäs och Östadåsarna i Bullaren. Vintertid dansades det i Tanumshedes bygdegård. ”Slagsmål var också ett nöje! Slagsmål förekom inne bland vedrankorna, som var upplagda på bygde- gårdsplan under kriget. De som inte ville dansa i Bygdegården, tyckte att det var trevligare att rulla runt i leran och slå varandra på käften. Tuffa tag var det i Bullaren - det sägs att om hedekillarna skulle till Östadåsarna behövdes det två taxigäng för att hävda sig mot Böllingarna”. (S.H., F.K.) På bygdegårdsplanen (Mon) har andra aktiviteter bedrivits, exempelvis marknader, cirkus och hästpremiering. Inne i bygdegården visades även film varje onsdag. En gång visades film på tältbio i Hans och Klara Karlssons potatisland. I samband med vissa nöjen nyttjades alkohol i olika mängd. ”Supa gick bra men att an- vända runda ord var av ondo.” Det var trots allt en måttfull alkoholförtäring, kanske bero- ende av motboken, och hembränt påstås inte ha förekommit. Inte heller narkotiska droger var brukligt, även om skokräm och rödsprit kunde användas i berusningssyfte.

Revy - En lokal revy sattes upp under åren 1948 och 1951, av Rutger ”på växeln” Anders- son. Här följer en visa ur 1948 års revy.

- 33 -

Ortsvisa Mel: Fröken Chic

Vi har inte tänkt att detta skulle bli nå´n frågesport för vi kanske tyckte att det bleve trist som ni säkert minns så hade vi ju på programmet vårt något ditåt när vi träffades här sist. Men det finns ju ännu kvar så många olösta problem och förgäves har vi sökt, men ej fått svar kan ni säga varför det ej finns nå´n präst på Prästesäm och ingen klockare i Klockargår´n dom har.

Kanske ni kan ge oss svar på några av de frågor som vi har annars vi ju lika dumma stå som när vi börja på.

Är dom inte goda vänner med var ann i Trättestad dricker ingen öl på Vinbäck eller hur och på Musön bör väl katten alltid vara nöjd och glad sover allesamman dom som bor i Lur? Finns det ingen so på Galtö, åker Resöborna bort och är ingen stor ännu på Storesnart finns det inga kor på Kalvö och på Dyngö bara lort säj, kan skägget ej på Skäggeröd bli svart?

Kanske ni kan ge oss svar...

Och på Klöveröd där växer det väl inte timotej och kan dom på Backa inte köra fram kör dom någon gång med vagn på Kärra eller gör dom ej och på Lekeröd är det väl skoj och glam? Är det alltid kallt i Vinterbacken och i Kalleby kan det tänkas tjäderspel i Orrekläpp uppå Gerum kan det kanske lämnas plats för någon ny och på Piskeröd får man väl smaka käpp.

Kanske ni kan ge oss svar... Äter folket ej med gaffel eller kniv på Ulvesked och går allting uppå Krossekärr i kras stackars dom som bor på Oppen om dom ej kan komma ned och i Berg har dom väl stenhuggarebas? Är ej mjölken vit i Mjölkeröd, på Lammö inga får och går allting uti Hasteröd med språng och i Underslös bör ytan vara hård så det förslår går dom ald- rig in på Utby någon gång?

Kanske ni kan ge oss svar...

- 34 - Kan dom inte käka limpa dom som bor i Bullaren och går ingen fri och lös i Grimmeland och i Fagerhult är väl varenda liten tulla len ifrån Östad ror dom väl iland ibland? Kanske bör man va´ försiktig om man sej i Lursäng lagt därifrån till Kil är vägen ganska kort och nog gäller det väl också att man tager sig i akt så man på Slänge ej blir kastad bort. Kanske ni kan ge oss svar... (Från revyn 1948)

Sven Oppenstam, Olle Hedemyr och Evald Josefsson.

- 35 - HYGIEN

Insikten om att hygien påverkar hälsan, hade tilltagit redan runt sekelskiftet, mycket bero- ende på de stora städernas framväxt, och med dem, ökande risker för smittospridning i osunda miljöer. Bad och badhus fanns sedan länge i våra badorter, däribland Grebbestad, men detta badande hade delvis andra funktioner än de rent hygieniska. Där tillämpades olika former av terapeutisk naturvetenskap med skilda syften och behandlingsformer, och framför allt var dessa badorter en samlingsplats för social gemenskap för högre samhällsskikt. Vid slutet av 1920-talet byggdes badhuset vid Tanumsälven, med bastu och karbad. Kom- munen bekostade två bad om året för elever i Hedeskolan (småskolan) och Kyrkskolan. Tandhygienen var inte heller så god, vare sig hos föräldrar eller barn. Tandborste var en lyx och inte en var mans egendom. Dessvärre kunde det medföra att tandläkarbesöken kunde bli skräckfyllda. Tandkliniken byggdes 1939. ”Olustkänslan började redan när läraren gav eleven tandläkarkortet. Gråten var inte långt borta, när barnet blev satt i tandläkarstolen och såg över sig den förhatliga borren. Det var inte som dagens, vat- tenkylda borr, nej, det luktade bränt efter en liten stund. Tala om tandläkarskräck.”(S.K.)

På tal om hygien; ”Forsberg hade en pensionerad knekt vid namn Ramberg: I dag har Ramberg lusat min skjorta, så nu vet jag att jag är ren.”(E.N.)

”DDT - detta idag förbjudna bekämpningsmedel, användes flitigt på 40-talet. Det användes bland an- nat till att avliva vägglöss. Dessa blodsugande ”pankor” gömde sig oftast under taklisten, så länge det var ljust. När mörkret kom, lämnade de sina gömställen och spred sig ner över väggen, på väg till någon sovande människa. Den som hade oturen att få vägglöss i sitt hus, tog fram DDT-sprutan varje kväll och sprutade längs taklisterna. Sedan lade de sig och sov och inandades det farliga giftet”.(S.K.)

- 36 -

SJUKVÅRD OCH OMSORG

Under 1930-40 talen var Karl Gustav Schröder provinsialläkare i Tanums kommun. Han hade ett stort distrikt; från öarna i skärgården, till norra Bullaren. Schröder ansågs som kunnig och med stor arbetskapacitet - han hade folkets förtroende. Det fanns ingen sjuksköterska, men vid behov kallade han in sin fru eller pigan för assistans på läkarmottagningen. Vid hem- besök fick husets folk eller någon granne rycka in. Penicillin fanns inte då, så Doktor Schröder ansågs vara en läkare som gärna ville använda skalpellen.

”Jag hade fått halsböld. Låg hemma en hel vecka, men då stod jag inte ut längre, utan på lördag efter- middag sade jag - Nu får ni skicka efter Schröder. Han tittade mig i halsen och sa -Den ser fin ut, den ska vi ta. Han tog upp sin ”brännvinsväska” och öppnade” symaskinssköffen”. Där låg en gaffel och kniv, höll jag på att säga, men sax och kniv, och så delar till bilen, en förgasare. När han hade stuckit hål, det utan bedövning, sa han -Nu skulle det nog smaka gott med mat. Å, Jag tänkte de tankarna och Herre Gud, vad hungrig jag blev. Ja, men, jag kan väl inte äta nu? -Jo, då, inte knäckebröd, det kan ju sätta sig i halsen, men annan mat går bra. Denna berättelse får inte tolkas som om Doktor Schröder hade smutsiga operationsin- trument.”(N.L.) ”Jag arbetade som tullare i Vassbotten, i slutet av 40-talet. En kväll vid 23-tiden, knackade det på fönsterrutan. Utanför stod Doktor Schröder och ville ha hjälp att hitta upp till en avsides belägen bond- gård. Frun i huset hade fått halsböld. Jovisst, jag kunde vägen och det bar iväg. När vi kom fram vi- sade det sig att det inte fanns elektriskt ljus, endast fotogenlampor. Men det hindrade inte läkaren att operera per omgående. Han beordrade fram, en” gammal” tvål, handfat, vatten och en ren handduk. Sedan tvättade han sig mycket noga innan själva in- greppet skulle göras. Kvinnans man fick sätta sig på en stol, med den svårt lidande frun i knät. För att Schröder skulle kunna se ner i kvinnans hals, kom- menderades jag att stå bakom honom - han var mycket kort - och lysa med en ficklampa ner i halsen. Med en skalpell öppnade Schröder bölden och varet kunde komma ut. Instrumentet som han senare drä- nerade såret med, tyckte jag mig ha sett tidigare.

- 37 -

Alldeles riktigt, det var pipen till en rödspritskanna. Steril naturligtvis och funktionell. Sedan frågade han dem vad de ätit till middag. - Köttbullar. -Det är bra, ät det och tugga så lite som möjligt, köttbullar- na hjälper till att pressa ut varet.”(F.K.)

Barnomsorg Barnavårdsnämnd fanns i varje kommun. Den hade till uppgift att ta hand om barn som blev föräldralösa, eller på annat sätt hade förlorat sin försörjning. Kommunen var skyldig att se till att barnen fick omvårdnad, ofta i privata hem, där de togs emot ”för ersättningens skull”. Var barnen medellösa fick fattigvårdsstyrelsen kopplas in. På fattiggården Västerby (1912-1967) fanns 1920 och framåt en särskild barnavdelning. ”Där vankades det mer stryk än mat”. Barnavårdsnämnden fick ingripa när barn uppträdde olämpligt. ”Många blev orättvist överförda till uppfostringsanstalt”.(E.N.)

Försörjningshem Under 30-talet ändrades benämningen Fattighus till Försörjningshem, nämnden var fortfa- rande Fattigvårdsstyrelsen. På Västerby bodde även andra som inte kunde klara sig själva, ex- empelvis diabetiker, epileptiker och mentalt sjuka. Friska blandades med sjuka, och barn blandades med gamla. Den hjälp som erbjöds de deprimerade och sjuka, var cellerna i källaren, där de låstes in för specialvård, och för att inte skada sig själv eller andra. De intagna var en god tillgång för kommunen, eftersom de hjälpte till med jordbruket och i hushållsarbetet på gården. De flesta äldre togs om hand av släktingar eller andra anförvanter, det var enbart ett sista- hands alternativ; att bo på Västerby. ”Två vuxna kvinnor delade rum. Det fanns morgnar då personalen fick göra storstädning i deras rum. De hade gjort sina behov på golvet, rivit upp madrasserna och spritt halmen runt sig i rummet. Jag var ung, så jag klarade mig från städningen. På våren, när vädret var gott, släpptes de två kvin- norna ut, som kalvar på grönbete. Personalen gick ut till dem med mat. Vid ett tillfälle, när jag stod i köket, kom en manlig intagen , med en stor påk i handen instormande. Han gav mig ett rapp över ryggen, fortsatte in i rummen och slog runt sig med tillhygget. Eftersom föreståndaren, Karl Amunder, var bortrest, ringde de en manlig vårdare vid namn Söderkvist, som kom och drog den våldsamme man- nen ner för trapporna till källaren och in i cellen. På morgonen när personalen kom ner till cellen, hade mannen under natten, med hjälp av järnbeslag från britsen, brutit ett hål igenom tegelväggen, dock

- 38 - inte så stort så att han kunde komma ut. Han blev skickad till Restad i Vänersborg. Jag glömmer heller inte den familjen, där modern dött och lämnat efter sig make och flera barn. Den familjen kom till ål- derdomshemmet och åt. Personalen köpte tyg och sydde konfirmationsklänning till en av flickorna.” (H.W.)

Hemsystrar Det fanns en arbetsgrupp som kallades ”hemsystrar”, vars arbetsuppgifter liknade dagens ”hemsamariters” eller ”hemvårdarinnors”. Villkoren var dock annorlunda; ingen 8-timmars arbetsdag, ibland var det dygnet-runt-arbete. Gamla och sjuka som låg hemma behövde tillsyn både dag och natt, likaså låg många mödrar hemma och födde sina barn, även då blev det långa arbetsdagar. De kunde övernatta på arbetsplatsen när arbetsuppgifterna och avståndet krävde det. ” Efter Socialstyrelsens prov och kompletteringskurs på Darlkarlså i Västerbotten 1948, tillträdde jag i januari 1949 min första tjänst som hemvårdarinna i Tanum. Nu framlidna Dagmar Niberg, född Hans- son, tillträdde samtidigt. Vi blev inte bara kollegor, vi blev vänner för livet. Vi hade äldre människor som var så att säga ”stamkunder”, de fick kontinu- erlig hjälp med städning och annat som de inte kla- rade själva. En sådan var August Hedlund i Huud. Han kom från Blekinge till Bohuslän när stambanan byggdes och var nu gammal och ensam. Han bodde i en stuga öster om Riks:2an (E6), mitt emot vägen till Trättelanda. Det var många gamla som vi på detta sätt lärde känna, behoven varierade, men de blev våra vänner. Hemhjälpsnämndens ordförande var Gertrud Runge. Arbetsledare var Frida Lidzell. Våra relationer till nämnden och de övriga här namngivna var goda. När jag tänker tillbaka på den tiden upplever jag både glädje och smärta - de allra flesta är nu borta och livet går vidare.” Familjer med barn, där mödrarna behövde komma bort för avkoppling och vila, kunde åka till se- mesterhem. Ett sådant fanns i Svenshögen, som drevs av Röda Korset, och där Tanum hade några platser. De fick då resan och uppehälle där. De måste vara på semesterhemmet eller hos släkt och vänner under åtta dagar. En viss reseersättning ut- gick och i båda fallen fick de en Hemvårdarinna som skötte om hem och barn under bortavaron. Det minsta barnet måste vara minst sex månader.”(A.O.)

- 39 -

Två hemsystrar. Anna Olsson och Daga Hansson

Barnmorska Kvinnor kunde föda sina barn hemma, med hjälp av en barnmorska, eller föda på en BB- avdelning - Strömstad eller Uddevalla. ”På kvällen den 15:e december 1941, när jag och mamma låg i kökssoffan, sa jag till henne - Du är så tjock, du måste fara. Jag hade nog inte kläm på hur man födde barn, men jag hade nog klart för mig att man blev väldigt dålig, och det ville jag inte vara med om. Vi var ju ensamma hemma, pappa var ju inkallad. Wille Nordholm körde henne till Tanums station, där hon tog tåget till Uddevalla.”(A-B.B.) ”Distriktssköterska var Annie Jonsson, bördig från Åmål, alltså dalsländska som jag. Barnmorska var Agnes Kristoffersson från Lur, där hon även var bo- satt. ,Hon arbetade lugnt och metodiskt. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag assisterade henne vid en förlossning i Tanum och hon under arbetets gång samtidigt talade i telefon (jag höll luren till hennes öra) med en annan kvinna som var på gång att föda.

- 40 - När Agnes var klar fick hon omedelbart ge sig iväg till nästa förlossning, som inte precis låg nästgårds, men hon hann med även där och allt gick bra på båda ställena. Hon stod även som reserv på B.B. i Strömstad”.(A.O.)

- 41 - Skolan

1842 instiftades en lag om allmän skolgång för svenska barn, och skolhus, med liknande ut- seenden, byggdes runt om i landet. Tanums skolhus byggdes 1872 - ett brädbeklätt timmerhus i två våningsplan. Nedre våningen inrymde skolsal och kapprum samt en lärarbostad med tre rum, kök och hall. Övre våningen bestod av en slöjdsal och en öppen vind, vilken senare in- reddes till ett lärarrum. Tidigare hade undervisningen bedrivits ute i gårdarna, av ambulerande lärare. Vid tiden för undersökningsperioden användes ett B-system med undervisning för två klas- ser samtidigt och av samma lärare. Dessutom var terminerna uppdelade mellan klasser; 3- 4:ans barn gick först på höstterminen och sist på vårterminen, och 5-6:ans barn gick sist på höstterminen och först på vårterminen. Senare gick de blandade klasserna varannan dag. I mit- ten av 40-talet byggdes skolan om, och i och med det inrymdes tre klassrum, ett för varje klass. Skoldagen började med psalmsång, sedan följde tio Guds bud och psalmverser. En viktig del i skolarbetet var att lära psalmverser utantill. Det berättades bland annat att någon fick i hemläxa att lära sig 16 psalmverser utantill över jullovet. Skolans krav uppfattades inte som betungande av alla, sannolikt beroende på elevens möjligheter, eller tid, intresse och fallenhet att tillgodogöra sig undervisningen. Många ser det som en tillgång att kunna psalmverserna vid kyrkobesök även idag, även om den nya numreringen i Psalmboken gör det hela svårare. I konsekvens med den allmänna synen på barn och barnuppfostran praktiserades barnaga i svenska skolor då. Om läraren uppfattades som en klok person, och om agan upplevdes såsom rättvis, kunde den dock uppfattas som motiverad och rätt och riktig. Särskilt utsatta var dock de svagaste eleverna, och däribland de föräldralösa barnen, som bodde ute på gårdarna eller på försörjningshem. I skolan fick barn straff för att de kom för sent eller om de inte kunde sina läxor. Barnen kunde även bli bestraffade för andra förseelser. ”- Men innan de föräldralösa barnen gick till skolan på morgonen hade de varit med i ladugården och mjölkat korna, likadant var det på kvällarna, när barnen skulle läsa sina läxor.”(E.N.) ”En pojke råkade sparka en boll igenom en fönster- ruta i klassrummet. Fingrarna skulle läggas upp på bänken och läraren måttade ett slag med den breda linjalen. Men av självbevarelsedrift drogs fingrarna undan. Pojken sprang med läraren efter. Olyckligt- vis tog läraren i dörrkarmen samtidigt som dörren slogs igen.”(A-B.B.) Det blev s.a.s. omvänt straff. Så småningom fick även pojken sitt straff, och nu räckte det inte med slag på fingrarna; han fick lägga sig på katedern för ett ordentligt ”kok stryk” ”Agan var inte förbjuden på 1951, eftersom det blev utdelat storstryk det året. Någon kunglig person hade dött och då flaggades det i hela landet så även i skolorna. Intill kyrkskolans flaggstång växte det en hög häck som olyckligtvis flaggan hängde upp sig i. Så kunde den ju inte hänga. Fram med bollträ, sten

- 42 - och andra hjälpmedel, för att få flaggan ur häcken. Det bar sig inte bättre än att i ivern att rätta till det hela, kastades en sten som missade målet och fort- satte igenom kyrkvaktmästarens stängda köksfönster och vidare ner på golvet. Det blev räft och rättarting, sex-sju elever utpekades och någon av dessa var gärningsmannen. Ingen er- kände, så det var bara att bestraffa hela bunten. Mo- tiveringen för straffet löd: Pojkarna hade skymfat den svenska fanan! Straffet verkställdes: Fyra rapp med rotting- en.”(S.K.) Skolans resurser var begränsade, så sparsamhet var en nödvändig dygd. För att få en ny penna, måste den gamla vara helt förbrukad, men förbrukad genom flitens hand.: ”För att få en ny penna, så måste den gamla vara helt förbrukad, så kort, så kort. Den pennan jag hade var inte tillräckligt kort för att jag skulle få en ny, om det var för att jag inte hade skrivit så mycket som de andra, det vet jag inte. I alla fall ville jag få byta ut den mot en ny, så jag satte mig på pennan, så den knäcktes. Det blev ju ett herrans liv på fröken Ottilia Mattsson.”(U.K.) I mitten av 30-talet infördes den så kallade ”Oslofrukosten” i skolan. Varifrån namnet här- stammar förstår vi, men hur och varför namnet användes är något oklart. ”Oslofrukosten” be- stod av en ostsmörgås (1/4 kaka) en frukt eller morot och ½ liter mjölk. Moroten var säkerlig- en ett nyttigt och välbehövligt tuggtillskott, men den kunde uppfattas såsom tråkig av skolbar- nen. Alla skulle dock äta upp sin morotsbit, och det gick inte att bli av med den på annat sätt. Mjölken hade eleverna med sig hemifrån, och ersättning för den betalades ut. Den egentliga barnbespisningen började 1944 i kyrkskolan. Läraren Harald Simonsson byggde eget hus, så barnbespisningen inrättades i den förra lärarbostaden. (Ester Larsson lagade mat med hjälp av Svea Johansson) Klassrummen värmdes upp av en vedkamin. Kalla vinterdagar blev skolsalen i småskolan (som var musikskola tills den revs), så kall så att fönstren isade igen. Då kunde den som satt längst bak, för att ha en trivsam distans till läraren, få känna av nackdelarna med placeringen. Under rasterna skulle eleverna vistas utomhus, men om kylan var riktigt sträng fick de stanna inne i klassrummet. ”I vanlig ordning skulle vi dricka den medhavda mjölken - Nu sitter ni stilla och äter, sa fröken. Men eftersom jag frös så att jag inte kunde sitta stilla, gick jag och satte mig på vedtraven vid kaminen. När lärarinnan kom tillbaka var det en pojke som skvallrade. Straffet blev kvarsittning efter skolda- gens slut.”(A.-B.B.)

- 43 - Ottilia Mattsson var småskollärarinna på 1930-talet. Hon höll på disciplinen och var en energisk lärarinna; Ett leende från någon av eleverna, kunde räcka för att få en skurtrasa vi- nande runt öronen.” Hon praktiserade även gymnastik, i takt med tiden, och i Henrik Lings fotspår, iklädd svarta byxor, typ ”ballong”, åtdragna med resårband strax ovanför knät, svarta strumpor och en ärmlös klänning. Gymnastiken utövades i klassrummet eller utomhus, med brännboll på skolplanen. ”Vi skulle spela brännboll en dag. Jag tyckte att jag hamnat i det sämsta laget. Jag var rätt duktig i brännboll. När jag klagade på uppdelningen fattade lärarinnan humör och skulle ge mig en örfil. Jag duckade och hon träffade en flaggstång, som stod strax bakom mig. Det var bara till att kuta iväg, ner till dassen, och där låste jag in mig. Där inne fick jag stå och hålla i dörren, eftersom kroken var så lång att lära- rinnan med lätthet kunde lyfta upp kroken och komma in. Men jag gav mig inte så lätt, utan släppte dörren och ålade mig ner igenom hålet i sittbänken. Torrdasset var uppbyggt på en stenmur, så höjden var tillräcklig, och framför allt var det nyuttaget. Någon brännboll blev det inte för mig, det var bara att sitta inne i skolsalen medan de andra spelade brännboll.”(A.-B.B.)

Lovdagar

Det fanns årstidsbundna avbrott i skolarbetet, såsom skurlov på våren, då alla trägolv i sko- lan skulle rengöras. På hösten skulle eleverna plantera skog för bönderna under 4-5 dagar, och de kommenderades ut i alla slags väder. Behållningen var, frånsett skolledigheten, cirka 1:50 kronor per dag. Skolresor tillhörde sällsyntheterna på -30-talet ”Den enda resan vi fick, var att vi först gick till Grebbestad, sedan åkte vi båt till Fjällbacka, där vi besökte Kungsklyftan och åt medhavd matsäck. Sedan kom Oskar i Ulvesked och hämtade oss med lastbil.” (E.N.) Lärarinnan Gundel Hansson från Uddevalla arrangerade en skolresa till Gustavsberg. Varje elev skulle betala 5 kronor, för att finansiera resan. Dessutom skulle pengar från trädplante- ringen användas. Det var förhållandevis mycket pengar att betala för en skolresa, eftersom kontanter var en bristvara för många ungdomar såväl som för familjeförsörjare. Någon ung- dom kunde få ett tillskott genom arbete, exempelvis tidningsbud, men behållningen tillhörde som regel hushållet och kunde inte användas för privat konsumtion. ”Jag opponerade mig ofta när jag hade en annan mening än lärarinnan. - Det kan inte vara möjligt, sa jag, - Här har vi varit ute i ruskväder och tjänat en del till skolresan, och uppe på det skall vi lägga ytterligare 5 kronor, det är inte rätt- vist. - Jo, svarde Gundel, så är det. Men är det någon som tycker samma sak? Frågade hon de övriga i klassen. Jo, det var två till, men vi blev i minoritet, så Gundels förslag vann. På kvällen kom mejeristen Nils Hansson, Gundels man, och skällde över mig för Algot, min far, och talade om vilken ohyfsad dotter han hade. När jag kom hem så

- 44 - skulle min pappa ta mig i örat och ge mig en uppsträckning. Men, jag sade som det var och då menade pappa att - Var det inte värre så klarar du dig undan stryk, den här gången.”(A-B.B.)

Tanums Kyrkskola

- 45 -

Klasserna 2-3. Övre från v. Bo Körle, Sture Nyman, Erik Olsson, Gunnar Emanuelsson-Degramo, ”Fröken” Otilia Matsson, Staffan Olofsson, Gösta Hansson-Lösegård, Willy Forsblad, Yngve Johannson-Jonvik, Nedre från v.Uno Ekrot, Sture Larsson, Hans Petterson, Rut Aronsson, Eva Rydbo, Ingrid Hansson, Gertrud Edsberger, Brita Käll- ström, Gösta Johansson, John Olsson-Oppenstam, Karl-Gustav Pettersson.

- 46 -

BARNSYSSLOR

Barn sysselsatte sig själva i stor utsträckning och lekarna blandades med sysslor ur de vux- nas värld. Det blev motion och social samvaro, men även slagsmål. ”Slagsmål kunde före- komma då som nu men det var rent spel”. Köpta leksaker hade som regel endast barnen till de mest välbeställda. Andra barn fick komma och leka ibland, och då var de ”glada för att få vara med” Det var ingen egentlig avundsjuka. Vintertid var spark- och kälkåkning en vanlig sysselsättning. Trafiken på Riks 2:an var gles och ”Vägunderhållet” var inte snabba med att sanda, så det var ofta rena blankisen på vägen, utmärkt att åka på. Många åkte skidor också. (I mån av snö - det var några gröna vintrar även under dessa år tionden.) Då fanns träskidor, inga plastskidor med belag, och det gällde att först värma in trätjära som grundvalla, sedan fick skidorna stå ett par dagar tills tjäran torkat. Ett annat pro- blem var att spänsten i skidorna försvann om de inte stod i ”spänn” under resten av året. Slar- vades det med den detaljen - vilket ofta gjordes - var skidorna spikraka när de skulle använ- das. Skridskoåkning var begränsat, eftersom Tanumshede inte har några vattendrag att räkna. Det fanns en möjlighet, att gå upp till ”kattedaben” (Höljen uppe vid det äldsta vattentornet som nu är rivet), och att där ta några skär. Uppe på Oppen ligger ”Genesaret”, en damm där det var möjligt att till och med spela bandy.

”Ibland när de nyfikna ungarna som tittade in i smedjan blev för många och Lars kände sig störd, hände det att han värmde upp ett plattjärn så det glödde, spottade på ambolten (städet), lade det glö- dande järnet på spottloskan och klappade till med hammaren. Det blev en jätteknall och gnistorna yrde över hela smedjan. Ut ungar! sa Lars, - Nu ska´ jä svära. Alla ungarna försvann och Lars kunde återgå till sitt hant- verk”(F.K.) ”Mitt största intresse var att gå till John Widén i hans verkstad. Han var min största idol, inget var omöjligt för honom, han gjorde allting av ingenting. John var mycket skicklig, tekniskt sett, fixade radio- apparater, motorer, klockor. Det hände att de kom med delarna i påsar och John fixade det.”(A-B.B.) ”Eftersom Gösta idkar hönseri, finns det ett par hönshus där han har sina slakthöns, och kalkoner, även kaniner som han har i burar. . Hönsslakten är ett annat arbetsmoment som pojkar- na och naturligtvis ”Algots pojk” Anna-Britta An- dersson är med på. Vi kan kanske titta lite närmare på hur en slakt går till. Gösta står vid ”slaktbänken”, en ställning med fyra - 47 - trattar. En person hämtar hönorna och tupparna inifrån hönshuset. Gösta knippar ihop fågelns ben och vingar med ena handen, med den andra tar han en 50 cm rundstav, med staven lyfter han upp huvudet på hönsfågeln och ett snabbt slag mot huvudet får fågeln att bli stel och rak, lagom att sticka ner den i en av trattarna, plocka fram huvudet i nedre delen av tratten. Fram med skalpellen och med ett stick genom halsen rin- ner blodet av ner i ett uppsamlingskar. När de fyra trattarna är fulla, är den först slaktade hönan färdig för plockning. Inne i boningshuset befinner sig Göstas fru Rut. I källaren sitter det tanter med stora skyddande för- kläden och doppar de slaktade hönsen i lagom varmt vatten, därefter plockas alla fjädrar av. I ett rum in- nanför står det fisklådor där de färdigplockade hön- sen täckes med krossad is, som Gösta hämtat hos Sven Ulmefors isdepå.”(S.K.)

Gösta Olsson (Hedemyr) på MC.

Lekar

Bandhjul - En gammal cykelfälg, helt ren från ekrar, samt en pinne. Fälgen rullades fram med hjälp av pinnen. Bolla - Flickornas lek. De bollade mot uthus- eller dassväggar. Skolans vedbodsvägg var utmärkt som bollplank. De olika svårighetsgraderna kallades ”kurser”. Brännboll - Brännboll ingick i gymnastiktimmarna för skolklasserna 5-7. Spelplanen var skolgården samt ”Backarna” - det öppna området nedanför Sparbankens hus. ”Dessutom an- - 48 - vändes gärdet som ligger mellan skolan och kyrkan. Prästgården äger gärdet som ligger mel- lan skolan och kyrkan. Där var två långa gödselhögar, lagda strax intill skolmuren. Vid torrt väder stod jag på en av gödselhögarna, eftersom en del av pojkarna strävade efter att slå mitt emellan högarna. Ett utslag gick helt riktigt emellan högarna och jag kastade mig ut och hamnade i vatten och urlakad vätska ur gödseln, men bollen hade jag fångat.”(A-B.B.) Cykelsmattra - en hård dubbelvikt pappbit fästes med en klädnypa i skärmstagen. I klädny- pan fästes ett snöre, som gick upp till styrhantaget, där det virades några varv. Vid färd vreds snöret så att pappskivan pressades mot ekrarna och då uppstod ett smatter, som skulle likna motorcykelljud. ”Ji´ ljud”.- Betyder helt enkelt ”giv ljud”. Lektes på senhösten, när det blev långa och mörka kvällar. Två lag med både pojkar och flickor. Lekområdet var inom ”trekanten” d.v.s det område som bildas av de tre vägarna, gamla E6:an, Affärsvägen och Apoteksvägen. Det ena laget skulle gömma sig och det andra skulle leta upp dem. Det räckte med att komma inom synhåll för att vara utslagen. För att underlätta sökandet, ropade de i det laget som ja- gade, ”Ji´ljud”, varpå det andra laget var tvungna att ge ifrån sig något läte, oftast ”tjo ho”. Bra gömställen var uthusen. Kasta femöring.- En hasardlek. Ett streck drogs i gruset c:a 3-4 meter från en mur. Sedan kastades en femöring mot muren. Det gällde att komma så nära muren som möjligt. Ett mäs- terkast var när femöringen ställde sig lutad mot muren. Den vars peng hamnat närmast muren hade vunnit omgången. Vinnaren samlade ihop alla mynten, varpå han valde krona eller klave. Sedan kastade han upp alla femöringarna i luften och de som hamnade med den sidan upp som han hade valt, vann han. Var det pengar över, var det tvåans tur att kasta upp dessa och på så sätt kunde även jumbon få en slant. Puttekula.- Spelades med färgade lerkulor. Svarte Petter.- Kortspel. Det berättas att vissa skolbarn stannade kvar efter skolans slut och spelade kort i kapprummet. ”Vi satt på en långbänk och spelade, -en sådan bänk som benen sitter en halv meter in från ändarna. Vid ett tillfälle kom Prosten Helde in. Vi hann få undan kortleken utan att han såg den. Prosten slog sig ner på bänken, längst ut på ena änden och artiga som vi var, reste vi barn oss upp med påföljd att bänken reser sig”.(A-B.B.)

BUSSTRECK

Det har alltid legat i pojkars natur att göra busstreck. Oftast för att få lite spänning. Harts- ning var väl inte så vanligt, men det förekom att någon lättretad person fick höra gnissel på något av fönstren. Han måste irriteras av det annars var det inte roligt. För detta ändamål be- hövdes: några decimeter björntråd, en sugpropp ( En gummipackning som satt på vichyflaskor var utmärkt) och harts. Efter att tråden fästs vid sugproppen anbringades den på ett av det till- tänkta offrets fönster. Sedan sträcktes tråden och fungerade som en fiolsträng, när hartset gneds mot den. Effekten blev ett gnissel som var mycket irriterande. Var det en lyckad harts- ning var den inneboende snart vid ytterdörren och gormade ”-Slutte öpp mä` dä` ongdjävlar” Det gick även med tråd och nål. Nålen med tråden, som var full med knutar fästes i fönster- kittet. Sedan drog man försiktigt längs tråden och eftersom det var knutar på blev effekten ett smatter, när nålen slog mot rutan. Irriterande, men ej i klass med hartsningen. Ett av de mest vågade busstrecken var när Gundel Hansson skulle ta sin cykel och åka hem efter sko- lans slut. Då var Sven Agart och Ivan Nordholm - 49 - hjälpsamma och skulle putta på, samtidigt lade de en ”påsksmällare”- ”Hejarskött”- i röret under sa- deln och tände på.(A-B.B.) ”1937 - Evald och Nisse hade hört att det hade rymt några pojkar från barnhemmet på Vrångsholmen. Landsfiskalen ringde ofta till Alfred vid sådana tillfällen, eftersom han hade bra utsikt från verkstaden som låg strax intill Riksvägen och Alfred som var kvick hade ta´t fast andra rymlingar tidigare. Evald och Nisse kom överens om att de skulle åka norrut för att eventuellt möta rymlingar- na. Det skulle passa utmärkt att samtidigt pröva en H.D. Komna till Prästesäm skar motorn. Det var inte annat att göra än att försöka få hem det tunga åbäket. Vid Vals bro gav de upp och ställde motorcykeln där. Det hade blivit mörkt under tiden som de kämpat med H.D:n och komna upp på krönet av ”Gärpenbacken”, kom Evald på en idè, -Du Nisse ska´ vi skoja med Alfred? -han står nog och spanar efter killarna från Vrångsholmen nu. Den ene var halt och lite kortare än den andre, haltar jag så stämmer det in med signalementet. Evald började halta en bra bit före verkstaden, för att träna upp sig. När de två spjuvrarna var i höjd med verkstaden gluttade Alfred på dörren och ropade” -stopp pojkar!” -Vi sticker, sa´ Evald till Nisse. Trätofflorna som de gick i flög i luften vid rivstarten. Alfred var redan på språng efter dem. Vid Texacotappen, mitt i”Snippen krysset”, var det nära att Evald blivit fasttagen, men han och Nisse girade in till vänster mot kvarnen och Alfred som inte var beredd på detta fort- satte rakt fram några meter så pojkarna fick ett försprång. Evald kastade sig under kvarnen och låg där och tryckte, Nisse fortsatte ner mot Otto i Kroken. Stort pådrag. När Landsfiskalen ringde hade Alfred tagit kontakt med några andra för att få hjälp. Algot Andersson hade fattat post vid kyrkan, John Paulsson hade kommit och med sig hade han sin hund Topsy, Sixten ”på verksta´n” kom på sin motorcykel och lät strålkas- tarljuset spela över gärdena.

Nu har vi dom, fram med ficklampor, hörde Evald, Alfred säga. -Jag skall hem och ringa Landsfiskalen och meddela att vi har pojkarna här, under tiden fortsätter ni sökandet. Evald lämnade sitt gömställe och gick ner längs gärdena till sågen och vidare upp till Ehneboms. Han kom lugnt gående hem och träffade sin mor Karin, som anade ugglor i mos- sen. -Är det du Evald, som de söker efter? Han svarade varken ja eller nej. Nils, som sprang ner mot Otto i Kroken, trodde att han kunde ta´ det lugnt eftersom det var Evald förföljarna koncentrerade sig på. Ett flåsande från John Paulsson och gläfset från Topsy, tog honom ur den villfarelsen. Nisse fick fart under fötterna igen, över ett taggtråds- stängsel in i Ottos beteshage, upp mot mejeriet, vidare in i skogen, fram till K.S.Olssons affär och kom sig hem. Är inte du ute och letar efter ”Vrångsholmare ?Frågade hans mor Dagny honom. Nja, svarade Nisse försiktigt, något mer tal om saken blev det inte och stryk klarade han sig undan den gången. På verkstadsplan stod gänget samlat, Alfred, John, Sixten ”på verksta´n ” och Evald. Det var inte någon uppsluppen stämning, tvärt om. Johns ansikte skiftade i färg flera gånger där han stod med byxorna i trasor, som han fått sönderrivna efter det att inte ha´ observerat tagg- trådsstängslet i sin iver att fånga in Nisse. Alfred var nog den som var mest ilsk. Inte nog med att hans pojke spelat honom ett spratt, utan han blev tvungen att lämna kontraorder till Landsfiskalen via telefon och varje samtal kostade en krona. Alltså hade detta spektakel kostat honom två kronor, plus en massa prestige. Frågan är vad som retade honom mest. I sin ilska kastar han den stora stavlampan som han höll i handen och den träffade olyckligtvis Topsy på ena tassen, så hon skrek av smärta.

- 50 - Att ett till synes så oskyldigt skämt kunde få sådana konsekvenser, hade nog inte de två ungdomarna räknat med. Alfred ville inte höra talas om händelsen, inte ens på äldre dar.(E.J., N.L.)

En profil var han den gode ”Repern” Alfred Josefs- son; liten, pigg och vig. Han var född i Lur socken. Började tidigt att öva upp sin styrka. I ett rum ovanpå verkstaden tränade han i romerska ringar. Alfred ville gärna briljera med sin vighet genom att stå på ett ben och lägga det andra på nacken. Om han satte sig på ett bord eller en stol lade han ledigt båda benen på nacken, vilket imponerade på många. Vid hög ålder rutschade han nerför trappans ledstänger från övervåningen till markplan. (E.J.) Påpekas bör att Alfred hade både boningshus och verkstad. När huset brann 1942, byggdes det inte upp igen, utan efter några år gjordes lägenheter ovanpå verkstaden, som revs 2016.

”Repern” Alfred Josefsson

- 51 - IDROTTSRÖRELSEN

Idrottande var ett ideal i tiden och idrottsföreningar växte till antal och omfång. Hans Rydbo var en pionjär inom idrotten i Tanumshede, och han var med och startade den första friidrottsklubben 1928, Tanumshede FF, som även kallades ”HEDNINGARNA”. Det fanns inga egentliga löparbanor, men grusvägarna var utmärkta för kortdistans. Vid Apoteket (kommunhuset) sprang man 100 m. Tanumshede idrottsförening (IF) bildades 1935. Uppgifter från 1940-talet visar en stor akti- vitet inom olika idrottsgrenar: fotboll, gång, cykel, friidrott, orientering och simning. Fotbollslagen hade stora problem i början av 40-talet. Det framgår i en skrivelse från Svenska fotbollsförbundet; ______Till Svenska fotbollsföreningar: Med anledning härav vill Svenska fotbollsförbundet fästa uppmärksamhet på nödvän- digheten utav att iakttaga allra största sparsamhet med innehav av fotbollar och att an- vända de gamla, begagnade bollarna i betydligt större utsträckning än hittills. Trasiga bollar böra ej heller kasseras, utan tvärt om repareras, så vida det ligger inom möjligheternas ram. Råsunda i juli 1941

SVENSKA FOTBOLLSFÖRBUNDET Elof Ericsson ______

Det var inte bara fotbollar som det var ont om. I Styrelseberättelsen för verksamheten 1943 står följande: ”Cykelsektionen - Verksamheten har legat nere på grund av brist på gummiring- ar. ”Ur samma protokoll går att utläsa att klubben drogs med andra bekymmer. Tre av åtta sektioner hade legat nere helt, inte bara på grund av brist på ringar, utan nu började det bl.a. visa sig att en - viss likgiltighet för idrottsarbetet varit skönjbar bland föreningens medlem- mar. Det säger sig självt, att de första krigsårens idrottsmärkesraseri inte i längden kunde fort- sätta. Militärinkallelse inverkade också. Fotbollsplanen hade samma läge som Hedevallen har idag. Ca 80x40 meter, med en lutning på 1,80 meter. När klubben ansökte om pengar hos kommunen för att förbättra planen, var det en politiker som uttalade sig i ärendet och menade att; ”skam till spelare om de inte kan hoppa över de där tuvorna”. Organiserad träning av fotbollslaget startade när Erik Långström hade gått tränarkurs på Bosön. Sven Kaltenbach hade tränat och spelat div. 2 fotboll under sin militärtjänst i Nora. Deras kunskaper tillsammans effektiviserade Tanumslagets träning. Gymnastiken bedrevs i bygdegården, men lades ner i slutet av -40-talet. Ringar, rep och tra- pets togs dock inte ner förrän långt in på femtiotalet. Skidsektionen var mycket aktiv, med John Långström som den klart lysande stjärnan. Han hade fått en gedigen träning under sin beredskapstid i Norrland.

- 52 -

F.v. övre raden. Charles Öhman, Tage Pettersson, Simon Helgen, ”Jompa” Eriksson, Hans Rydbo, Okänd, Nedre raden. Gunnar Bengtsson, John Pauls- son(Amunder), Erik Olsson, Erik Magnusson, Filip Lanz.

Erik Långström och Erling Andersson visar sina färdigheter i ringar och trapets. Lokalen är byg- degården.

- 53 -

EN NY TID

” Yngve Steen gick i skola i Göteborg, i slutet av 40-talet. När han kom hem visade han upp en penna som imponerade på Ann-Britt, en kulspetspenna av märket ”Fantomen”. Yngve hade köpt den för 48 kronor - det var ju inte klokt.” (A.-B.B.) ”Granat blev populär eftersom han saluförde varor som hans son Marenius hade köpt i Amerika. Han arbetade på Svenska Amerika linjens fartyg. Både unga flickor och äldre da- mer besökte Granat för att få se och köpa dessa underbart vackra läppstiftshylsor, som skim- rade i guld, vita pärlhalsband, tyger med motiv från söderhavet och naturligtvis nylonstrum- por.” (U.K.)

TILL SIST

För 165 år sedan lät Svenska flottan plantera ekar på Visingsö, för att säkra virke till Kronans skepp. Tanumshedesonen Folke Rydbo,då VD för Domänverket, skickade detta meddelande till högste chefen inom Marinen:  Nu är träden färdiga! (Ur TV-program 1995)

- 54 -

Bilaga 1

TANUMS KYRKA

KOMMUNIONSKÄRL Dessa vackra arbeten är det få förunnat att på närmare håll beundra. Förutom ett bevis på dåtidens guld och silversmeders skicklighet har dessa ”reliker” en intressant historia. Av de nuvarande kommunionskärlen har kalken, patén och oblatasken tillhört Kungl. Liv- regementet i Wismar. Under stark beskjutning av staden, lyckades Ödman rädda, ”med stort besvär och 40 dukaters omkostnad”, kalk med patén, oblatask, vinkanna och sked, allt av för- gyllt silver, samt ett altarkläde med silverfransar och försett med landshövding Posses vapen i silver. Oblatasken tillverkades 1698. 1768 lät Tanum göra en sockenbudskalk som tillverkades av Anders Schotte, mästare i Ud- devalla 1760-1806. Kalken är av ”silver väl förgylld”.

GOLVURET Golvuret är tillverkat av Olof Rising, som blev mästare i Stockholm 1747. Rising flyttade till Göteborg där han omnämns 1780 i ämbetsprotokollen. Golvuret inköptes 1769 och kos- tade 250 daler silvermynt, frakten från Göteborg till Grebbestad kostade 4 daler och Greb- bestad - Tanums kyrka 1 daler.

ALTARET Altaret, altartavlan och predikstolen invigdes den 22 oktober 1854. Detta arbete gjordes av spegelfabrikör J.H. Ruthenbeck, Uddevalla. (Altarrunden är däremot från 1829. Då den nya kyrkan skulle tagas i bruk, lät Hovrättskommisarien P-A. Gädda från Norra Kärra förfärdiga predikstol. altaruppsats med altarrund, som var mest ett provisorium. Arbetet blev så ”vack- ert” att det fick vara kvar och församlingen sparade pengar.) Kristusbilden, troligen den gamla kyrkans triumfkrucifix, från senare delen av medeltiden, som 1854 flyttades från tornet där det förvarats, till en plats på södra väggen. Insattes i altar- tavlans mitt vid restaureringen 1930. När det nuvarande korset sattes upp blev Kristusbilden åter uppsatt på den södra väggen. De två malmljusstakarna på altaret anses vara från 1600-talet, före 1672. Ljusstakarna ansågs inte passa i den nya kyrkan och togs ur bruk, men år 1908 kom de åter till heders.

KLOCKORNA Den stora klockan tillkom 1674. Redan tidigare hade en klocka varit under gjutning, men misslyckats, ty 1672 hade kyrkan enligt räkenskapsboken en utgift för ”klockans 3 gånger olyckeliga misslyckande uti stöpningen”. Enligt Ödman vägde denna klocka 5 skepppund = 170 kg Båda klockorna hade i flera år varit spruckna. De skulle omgjutas 1827 och bli så stora som tillgången på malm medgav, sedan den blivit rengjord och smält. Arbetet anförtroddes klock- gjutaren Theodor Friis i Jönköping, som skulle avhämta klockorna i Tanum och efter om-

- 55 - gjutningen leverera dem dit samma år. Sedan den mindre klockan blivit färdig, avled Friis, och konkursboet efter honom fick gjuta den större klockan, och därvid till större delen be- gagna ny malm, emedan Friis ”förskingrat” mesta delen av malmen från den gamla klockan. Klockorna levererades i början av juli 1828.

- 56 - Bilaga 2 FOTOGRAFIER

Svedbergs hus under byggnad. Revs 1993. Einar

Erik Steens. Barnen på trappan är Yngve, Lennart och Ulla. Huset revs 1995.

. Bygdegården. Erik Steen byggmästare

- 57 -

Harry Bernbro var i många år hingsthållare för Tanus härads hingstförening. Tanum var känt för sina utmärkta Ardennerhingstar.Den ståtliga hästen på kortet är Ajbin. Taxamet och Glader var två andra hingstar som tjänstgjort på Ryland.Varje år var det premiering på ”Mon”. Då skulle även hings- ten visas upp för premieringsdomare. Det kunde i vissa fall innebära problem. Tage Kaltenbach skötte den sysslan med stil och fi- ness I bakgrunden havremagasinet och Gästis ladugård.

Tingshuset

Gästis ladugård. I höger bildkant skymtar havremagasinet. Kortet är taget från ”Mon”

- 58 -

”Snippen”. Till höger i bakgrunden syns ”Ankers hus”. Rivet för att lämna plats för den nya brandstation.

Husflytt. Huset stod intill nuvarande järnaffären. Det står nu som första hus på vänster sida, på vägen mot Lur. Flyttningen har nått upp till ”Snippen”. Hans Karlssons hus skyms delvis av det lilla garaget till höger.

Forsbergsgården eller vandrarhemmet, även kal- lat ”nedre Gästis”.

- 59 -

Ivar Hallins.

Gardenparty hos Olle Hedemyr. Ingeborg Svedberg skrat- tar hjärtligt, medan Algot Andersson ser fundersam ut. Till höger om jubilaren Olle-25, sitter Ivar Bengtsson.

Lars Olsson, smed.

- 60 -

Två lättviktare. Gustav Nilsson med sin 75cb.

Två musicerande skönheter. Birgitta och Rosa Simonsson

- 61 -

Två tungviktare. Karl Amunder tung politiker, John Amunder, tung käl- larmästare.

- 62 -

Symöte. Damerna är från vänster: Helmy Widéns svärmor, Helen Johansson i Kroken, Ingeborg Svedberg Karin Josefsson, Rut Hedemyr, Klara Karlsson, Helmy Widén. Linslusen är Bengt Widén.

Zigenarna var ett exotiskt inslag i samhälls- bilden.I stort sett varje sommar kom dessa” no- mader” och slog upp sina tält i ”Gärpenbacken”. Genast blev det oro bland Tanumshedeborna. Hade inte ytterdörrarna låsts tidigare, så blev de det under den tid som Zigenarna var här. De utförde arbeten åt bönderna, i form av förten- ningsarbeten, lagningar av mjölkspänner. Många av dem var skickliga musiker, där fiolen var huvudinstrumentet. Kvinnorna tog alla chanser att spå, där de flesta förutsåg framtiden i handen, men det förekom även att de spådde i kaffesump och kortlek. Strax före deras avresa, utlystes det Zigenarbröl- lop. Där de underhöll med dans och musik.

- 63 -

”Knuttarna” Karl Widén och Gunnar Falk med var sin”Spätta”.

Karl Widén, Gösta Hedmyr, John Widén, Maja Gustavsson och Elin Amunder

- 64 -

John Ehneboms affär .

Britta Paulsson med kavaljer under Forsbergsgårdens kastanj, som var ett praktexemplar. Med stor sanno- likhet var den planterad som ett vårdträd Ett vårdträd är ett på gårdstomten växande, av tradit- ionell helgd, skyddat träd, som ansågs utgöra tecknet på gårdens välfärd och lycka. Vårdträdet var hemvist för gårdens värde. Vårde-varder, vakt, väktare, gårds- rå, vätte eller tomte, var i folktron människans osyn- lige skyddsande.

- 65 -

I krigets slutskede.

Elva kaffe på Gästis altan. Hjalmar Johansson, Gerda An- derson, Maj Hansson, Hildur Johansson, Anita Egermark, Josefina Paulsson, Elin Amuder, Elsa Karlsson, Paul Amunder.

- 66 -

Ett gäng tjejer. F.v. Ingrid Olausson, Anne-Marie Hansson, Margit Larsson, Elsa Karlsson, Margit Andersson, Hildur Johansson, Evy Johansson, Elna Hansson, Inga.

Störningar i Tanumshedebornas elförsörjning.

Vägunderhållets garage

- 67 - KÄLLFÖRTECKNING

TRYCKTA KÄLLOR: Författare År Titel Giertta, Marie-Louise och Lars-Olof 1988 Tanums Gestgifveri - i obruten tjänst sedan 1663. Mellerud. Hansson, Wilhelm, Eric Jonsson, Sven 1978 100 år med Bohuslänningen - En jubile- Lidman umskrönika 1878-1978. Uddevalla. Rickard Helde 1931 Julhälsningar till församl i Gbg och Bohus- län.

OTRYCKTA KÄLLOR: Författare År Titel Rydbo, Hans 1929 Tanums sparbank 50 år, jubileumsskrift. Sockenmagasinet i Tanumshede. 1982. Hamburgsund.

UPPGIFTSLÄMNARE: Namn Förkortning i texten Yrke Erik Nilsson EN Verkmästare Gustav Nilsson GN Allkunnig Folke Kaltenbach FK Tulltjänsteman Sölve Kaltenbach SK Teletekniker Olof Hedemyr OH Affärsinnehavare Anna-Britta Brorsson ABB Kontorist Ingrid Thorvall IT Fru Evald Josefsson EJ Verkstadsägare Andrea Ehnebom AE Fru Yngve Jonvik YJ Handlare Rut Kvick RK Fru Nils Larsson NL Rörmontör Ulla Karlsson UK Posttjänsteman Helmy Widén HW Kokerska Gustav Olausson GO Snickare Brita Hansson BH Hårfrisörska Per Aronsson PA Chaufför Anna Olsson AO Hemsyster Britta Alexandersson BA Affärsbiträde Harry Bernbro HB Lantbrukare Sixten Hansson SH Lantbrukare Gunnar och Sonja Kristensson GK, SK Konditor

- 68 -

Av intresse Inspektörer på Tanums Prästgård Gårdsinspektör Johan Fredrik Forsberg, blev senare Gästgivare på Nedre Gästis Gästgivaren Axel Paulsson var Inspektör i Tanums prästgård innan han blev Gästgivare, på Övre Gästis. Efter honom kom Gunnar Hård af Segerstad som Inspektör.

- 69 -

- 70 -