ARKIV SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1990 ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1990

Svenska Arkivsamfundets skriftserie 33

ARKIV SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1990

. STOCKHOLM 1990 ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING u~ges med stöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet av Svenska Arkivsamfundet. Tidskriften utkommer med ett häfte om året. Den kan erhållas ge­ nom medlemskap i Svenska Arkivsamfundet. Årsavgiften för 1990 är 60 kr ink!. exp.avg. för personliga medlemmar. För institutioner (motsv.) 100 kr. Svenska Arkivsamfundet, som bildades 1952, har till ändamål att väcka och vid­ makthålla "intresset för arkiv i offentlig och enskild ägo, att arbeta för den svenska ar­ kivvårdens utveckling och att sprida kännedom om dess uppgifter och villkor. ·Redaktör för tidskriften är förste arkivarie Lars-Olof Welander. I redaktionen med­ verkar fil. Ile. Rolf Hagsted t, arkivchef Mats Hallerby och kansliarkivarie Rune Hed­ man. Redaktionens adress: Riksarkivet, Box 12541, 10229 Stockholm Tel. 08/737 63 50 Anmälan om medlemskap eller adressförändring göres till redaktören. Manuskript avsedda för publicering i nästa nummer bör vara redaktören tillhanda senast den 31 oktober 1990.

lSSN 0349-0505

Schmidts Boktryckeri AB, Helsingborg 1990 Omslag av Herbert Skarin INNEHÅLL

Holger Wichman, Kamreraren Carl Sandberg och· kammar- arkivet ...... 7 Anne-Marie Lenander Fällströ m, Företagsarkiven ...... 59 Josef Edström, Nils Nilsson. Arkivteoretikern ...... 71 Agneta Lilja, DOVA-arkiven - forskningsinstitutioner för svensk folkkultur...... 83 Kerstin Abukhanfusa, Riksarkivet- törnrosaslottet som prin- sen red förbi...... 105

INTERNATIONELLA ARKIVKONTAKTER Seminarium om "Kommunal opgavelösning 1842-1970" i Danmark ( Grete Solberg)...... 111 Rapport från The Committee on Business Archives möte i New York 25-28 september 1989 (Anna Christina U/fsparre) . . 113 FIAT-seminarium i Lissabon 9-13 oktober 1989 (Stellan Norrlander)...... 114 Nordiskt ADB-arkivariemöte (Magnus Geber) ...... 115

ÖVERSIKTER OCH RECENSIONER Katalog över Westinska handskriftssamlingen (Ingemar Carlsson) ...... 118 Individ och historia. Studier tillägnade Hans Gillingstam (Helmut Backhaus) : ...... 120 Arkiv och utrikes relationer (Jan Lindroth) ...... 121- Register och källutgåva från landsarkivet i Östersund (Bror-Erik Ohlsson)...... 123 Kammarkollegiet 1539-1989. En jubileumsskrift (Rolf Hagstedt) ...... 125 Rotemansarkivet och forskningen (Jan Brunius) ...... 126 Första utgåvan av Bergslagsarkiv (Lars-O/of Welander). . . . . 128 ADB-upptagningars offentlighet (Marie-Louise Pettersson) . . 129 Handledning för industribilder (Tore Johansson) ...... 132 Internationell arkivordbok i ny upplaga(Staffan Smedberg). . 133 Om bevarande av och tillgång till tidningar (Kent Zetterberg) 134 Okonventionell arkivhandbok för företag (Staffan Smedberg) 134

ARKIVFRÅGOR I NYARE UTLÄNDSK LITTERATUR Danmark och Norge (Lars Rumar) ...... 136 Finland (Kari Tarkiainen) ...... 138 Frankrike (Bodi/ U/ate-Segura) ...... 141 Storbritannien (Rune Hedman) ...... 143

5 Tyskland: BRD och DDR (Martin Grass) ...... 144 Polen (Ewa Berndtsson) ...... 151 USA och Kanada (Jan Dahlin)...... 153

BIBLIOGRAFISK ÖVERSIKT ...... 157

SVENSKA ARKIVSAMFUNDET Verksamhetsåret 1989 ...... 166 Redovisning för 1988...... 167 Stadgar för Svenska Arkivsamfundet...... 168 Medverkande i detta nummer ...... 171

6 Kamreraren Carl Sandberg och kammararkivet

Av Holger Wichman 1

Den dominerande gestalten i kammararkivet på 1800-talet var kam­ reraren Carl Sandberg. Numera påminns man väl mest genom den s k Sandbergska samlingen om hans gärning. Hans verksamhet rymmer emellertid flera andra drag, och han synes väl värd att ihåg• kommas. För sin samtid var Sandberg det stora oraklet, som innehade nyc­ keln till kammararkivets dolda skatter. Han framstod i kammarkol­ legiet som "den kunskapsrikaste man, som nu finnes, i avseende på svenska beskattningsväsendets historia'', och tacksamma forskare tillägnade honom sina böcker, "den outtröttlige forskaren och upp­ lyste vägledaren", som det heter i Victor Örnbergs matrikel över kammarkollegiet. 2 Han erhöll också offentliga erkännanden. Redan 1844 blev han ledamot av Kungl Samfundet för utgifvande af handskrifter röran• de Skandinaviens historia. Han hedrades med ordensutmärkelser, blev 1858 RVO och 1866 RNO samt tilldelades 1865 den ryska S:t Annreorden som ett bevis för hans uppskattning i Finland efter ar- kiv leveransen dit året förut. __, Då fyrahundraårsjubileet av Uppsala universitets tillkomst nalka­ des, ville den humanistiska fakulteten hedra Carl Sandberg och ut­ nämna honom till hedersdoktor. Tacksamt avböjde han detta. Han kände sig inte inneha de egenskaper, vilka berättigade till den stora utmärkelsen, skrev han, utan anhöll, att frågan måtte förfalla. 3 Bättre än i umgänget med människor fann han sig till rätta bland arkivalierna. När han 1876 skulle avgå från sin befattning, utbad han sig att få fortsätta att arbeta i kammararkivet i den mån hälsa och krafter medgav. Dåvarande t f presidenten i kammarkollegiet greve Tönnes Hellmuth Wrangel tillstyrkte detta och yttrade, att det ''för Sandberg blivit en vana och ett behov att vistas på ämbetsrum• met och där fortsätta sina alltid värdefulla forskningar''. Han kun­ de då också, skrev Wrangel, som den mest förtrogne med arkivets handlingar fortfarande hjälpa allmänheten och kollegiets tjänste• män.4

l. Förf uttrycker sin tacksamhet till arkivrådet Nils Nilsson, som för flera år sedan lämnade mig sin excerptsamling till ett arbete över Carl Sandberg. 2. H Wichman, Striden om kammararkivets övergång till riksarkivet, ASF nr 20 (1978) s 45. 3. Nekrolog 22.3 1879 av H Wieselgren, Svensk illustrerad tidning nr 12 (1879); SBL Ny följd IX (1883 s 293 ff. 4. FiD:s handl 29.9 1876, RA.

7 ,, il!' ':' - ;;.- --~/ ,, ; . ,·; ~~~l~ - .. ., ,\;· f ·' .. · i;~; ;t:l r ~e Carl Sandberg, träsnitt 1875. Foto: Kurt Eriksson, RA.

Hur plikttrogen han än var i alla sina åligganden, heter det i en an­ nan skrift, gick dock samlaren före expeditionsmannen, "och ing­ enstädes trivdes han bättre än i de ytterst obekväma lokaler, där han förvarade sin långa mödas frukter".5 Till Sandbergs egenheter hörde, att han inte ville låta fotografera sig. Den teckning, som finns av honom, beror på "att en av våra hi­ storieforskare, som fåfängt begärt hans fotografikort, tagit en vac­ ker hämnd genom att själv teckna den gamles huvud". Teckningen utfördes 1869. 6 Det var historikern, ämbetsmannen och politikern Hans Forssell, som tog denna hämnd. Han hade på mödernet konstnärligt påbrå och hade under studieåren i Uppsala undervisats i målning av pro­ fessor J V K Way. 7 Han stod tillika i tacksamhetsskuld till Sand­ berg, som han lärt känna redan under arbetet på sin doktorsavhand­ ling (1866). Han nämner i denna både Sandberg och Sandbergska samlingen. I förordet till Sveriges inre historia från Gustaf den förs• te ... (1869), i vilken han fullföljer och utvecklar sin avhandling, tac­ kar han Sandberg för dennes vänliga ledning och rika upplysningar. 5. SBL (1883) s 295. 6. Nekrologen 1879; C M Carlander, Svenska bibliotek och exlibris uppl2, III (1904) s 432,

8 Ett följande arbete,.Sverige 1571 (1872), dedicerade Forssell direkt till Sandberg; "som ei;J: ringa gärd av den tacksamhet varje vän av historisk forskning är. _skyldig den nitiske och lärde samlaren, den outtröttliga vägvisaren ·i ett av våra rikaste och för vår inre historia viktigaste arkiv". 8 Av vad man hör om Sandberg, får man lätt intrycket, att han var en enstöring och gammal ungkarl, som mest höll till i kammararki­ vet och sysslade med·sina kära handlingar. Han måste likväl även haft en annan sida.,.År 1829 gifte han sig med Christina Glansberg och hade med henne sex barn. 9 Var Sandberg bodde under sina första år i Stockholm är ovisst. Han vigdes i Klara församling, men paret bodde först i Jakobs för• samling på Malmskillnadsgatan och kvarteret Hammaren. På hös• ten 1831 flyttadefamiljen till kvarteret Svan 7, Klarabergsgränd (se­ nare Klarabergsgatan) 62 i Klara församling. Där bodde den ännu 1837, var sedan några år bosatt på Regeringsgatan 64 men flyttade 1843 till Lilla Nygatan 2. Kanske ville mannen ha nära till kammar­ kollegiet på Riddarholmen. Snart var man emellertid tillbaka till Norrmalm, bodde 1845 på Herkulesgränd (senare Herkulesgatan) 5 och 1846 på Nybrogatan 2. Måhända var de många flyttningarna betingade av familjens fortsatta tillväxt. På 1850-talet var familjen mer stationär, bodde 1851-1861 på Ar­ senalsgatan 2 och flyttade därifrån till Norrmalmsgatan (nuvarande Biblioteksgatan) l. Från 1866 och till sin bortgång bodde Sandberg på Norrmalmsgatan 12. 10 Historien inte bara om Sandbergs verksamhet utan också om hans väsen var levande ännu, när riksarkivet 1922 övertog kammar­ arkiv~t, ett bevis på det intryck den originella gamle mannen gjort. För författaren har sålunda sedermera förste arkivaren Tor Berg be­ rättat, att det sades, att Sandberg, då han påträffade handlingar i ar­ kivet, som var skrivna på franska, vilket han inte kunde läsa, for ut på Riddarfjärden och sänkte dem. Som senare skall framgå, var det inte enda gången, som han och kammararkivet använde den utvägen för att bli av med handlingar." Sedermera arkivrådet Sam Hedar, som var verksam i kammararkivet på 1920-talet, har berättat, att Sandberg enligt uppgift alltjämt gick omkring och spökade i arki­ vet.12 Givetvis hade han med sin originalitet även belackare. En del

7. C Bildt, Inträdestal20.6 1902, Svenska akademiens hand! från 1886 XVI (1901- 1902), s 311 , 384. 8. H Forssell, Sverige 1571 (1872). 9. Lysnings- och vigselbok EI:6 s 297, Klara kyrkoarkiv, SSA; SBL (1883) s 295. 10. Mantalslängd, Jakobs församling, 1830 nr 1552, SSA; Inflyttningslängd Bla:5 s 78, Klara kyrkoarkiv, SSA; Stockholms adresskalender fr o m 1837. Il. Senedan s 23 Jfr Wichman (1978) s 47 f. 12. Anteckning i N Nilssons excerpter.

9 av kammarråden tyckte, att hans ideer var stolliga, säger sig en an­ nan sagesman ha hört. 13 Härkomst och första tjänst Carl Sandberg var född den 3 maj 1798 i Norra Sandsjö socken i Västra härad av lönköpings län. Hans far var torparen Johannes Ericsson vid torpet Målen under säteriet Äpplaholm, och modern hette Stina Lisa Svensdotter. Hon avled 1815, och fadern gifte efter några år om sig med Anna Catrina Nilsdotter. 14 Då hade sonen Carl emellertid sedan länge lämnat boet. Då hemmet endast blev rikt på barn, heter det, måste han redan vid nio års ålder lämna det och söka sin utkomst, vilket lyckades så väl, att han av sina bespa­ ringar t o m kunde dela med sig till föräldrarna. 15 Kyrkböckerna bekräftar, att det i det första äktenskapet föddes inte mindre än åtta barn, och att Carl var det andra efter Håkan, som föddes 1795. Att han redan vid nio års ålder måste lämna hem­ met, synes dock vara en överdrift. Både han och brodern bodde ännu hemma enligt mantalslängden för 1811, men båda var borta 1812, utan att man vet, vart de tagit vägen. Ett par år senare skrevs Håkan men inte Carl åter i föräldrahemmet. 16 I november 1815 antogs Carl Sandberg sjutton år gammal som kontorsskrivare av häradsskrivaren J O Timell i Redvägs och Kinds häradsskrivarekontor i Länghems socken. Han tjänstgjorde där till början av 1823. Första gången han i mantalslängden förekommer i Timelis hushåll i Bragnums storgård är för 1817, då han kallas för gossen C Sandberg. Man konstaterar, att han redan antagit efter­ namnet, troligen efter hemsocknens namn. År 1818 bär han titeln skrivare, dock utan lön. Det kan tilläggas, att han enligt mantalsuppgiften drack vin och kaffe samt spelade kort men inte nyttjade tobak. 17 En annan notis om honom från samma tid meddelar, att han blev frikallad vid mönstringen 1819 på grund av ett "rosaktigt sår", vilket visserligen blivit läkt men efter­ lämnade en krökning på vänstra benet, som gjorde honom oduglig till krigtstjänst. Kanske var det honom till men under hela livet. 18 Som kontorsskrivare visade Sandberg stor flit och duglighet och förordnades av länsstyrelsen redan efter ett år till att förrätta kon­ trolleringen vid årets uppbördsstämmor. Han kunde synas väl ung, skrev häradsskrivaren i sitt tillstyrkande men vågade "försäkra att

13. Meddelande av fru Ingrid Faith-ElL 14. Husförhörslängder Al:5 s 310 f, AI:6 fol 165, Norra Sandsjö kyrkoarkiv, VLA; Bouppteckningar F:23 s 521 ff, Västra häradsrätts arkiv, VLA. 15. SBL (1883) s 294. 16. Mantalslängder och -uppgifter för Norra Sandsjö sn, J ön köpings län 1811-1814, KA. 17. Mantalslängder och-uppgifter för Länghems s n, Älvsborgs län 1817-1822, KA. 18. Befordringsakt 17.7 1822, Orterna nr 227, Hla:ll6, KK :s kansliarkiv, KA.

10 hans stadga och redan vunna skicklighet" skulle ersätta det som brast i ålder. Några år senare verkställde han ensam allt, som hörde till tjänsten i kontoret, och deltog under häradsskrivarens sjukdom på hösten 1821 vid två uppbördsstämmor. När han på sommaren 1822 sökte häradsskrivaretjänsten i Ved bo och Tössebo fögderi, var han likväl alltför ung för att bli uppförd på länsstyrelsens förslag. 19 Det synes ha varit under tjänstgöringen i häradsskrivarekontoret, som Sandberg uppmärksammades av riksdagsmannen och bonde­ hövdingen Anders Danielsson. I denne vann han en mäktig gynnare, och när Danielsson begav sig till1823 års riksdag, tog han med sin skyddsling till Stockholm. Sandberg skulle sedan i många år som kommissionär i huvudstaden utföra olika ärenden för Danielsson, hjälpa honom med hans lån och processer, hans uppdrag åt andra personer och inköp av böcker m m. De tycks ha varit nära vänner. I breven titulerar den fjorton år äldre riksdagsmannen Sandberg för bror eller hedersbror, och han beklagar honom i juli 1835 för hans förlust av en liten son. Det finns också handlingar, som visar, att Sandberg hjälpte den Anders Danielsson närstående riksdagsman­ nen Johan Jakob Rutberg i Kalix med diverse uppdrag. 20

Meriteringen i kammarkollegiet I mars 1823 ansökte Sandberg att bli antagen som e o kammarskri­ vare i kammarkollegiets andra provinskontor. Kollegiet lät honom undergå examen och fann honom "äga försvarliga insikter i kam­ marverket' '. I befordringsakten ingår en kort skrift på något mer än en sida med rubriken Vad inflytande har en oriktig skattläggning på den enskilde medborgaren och det allmänna?, onekligen ett lämp• ligt examensprov för den blivande skatteexperten. Sandberg antogs under ett år på prov och skulle under denna tid göra tjänst både i andra provinskontoret och i byteskontoret. Efter bara ett par måna• der blev han under några veckor förordnad som yngste kammarskri­ vare i byteskontoret under innehavarens permission, och i januari 1824 antogs han till tjänsten t v, erhöll konstitutorial och fick upp­ bära årligt arvode. 21 Kammarkollegiets byteskontor hade inrättats 1747 för att utarbe­ ta byten ingångna mellan 1680 och 1723. Snart tillkom också senare eller s k Nya byten. Kontoret hotades i början av 1800-talet ständigt av indragning. År 1826 kvarstod bara två tjänstemän, bland dem Sandberg, nu förste kammarskrivare i kontoret. Uppgiften var att utarbeta de återstående bytesmålen och att på begäran meddela

19. Befordringsakt 17.7 1822, KA; Sandbergs ansökan i KK :s skriv till Kungl Maj:t 24.5 1839, RA. 20. Sandbergska sam! suppl vol 21 , KA. 21. Befordringsakter 26.3 och 30.5 1823,30.1 1824, KA; KK:s prot 21.3 och 27.3 1823, KKA.

Il upplysningar ur reduktions- och köpegodshandlingarna. Då han på hösten 1827 befordrades till yngste ordinarie kammarskrivare i förs• ta provinskontoret, indrogs hans dittillsvarande arvode från bytes­ kontoret. Kort därefter upphörde kontoret helt, och de kvarvarande ärende• na överflyttades till första provinskontoret. Sandberg fick fortsätta att då och då befatta sig med dem. Han var från 1835 ensam därom och tillerkändes åter visst arvode därför. Men avslutaodet av bytena blev en segsliten historia, och han fick vid sidan av andra arbeten i flera decennier dragas med de, som han skrev, "ingalunda angenä• ma göromålen". Flera gånger fick han en längre tids tjänstledighet för att helt ägna sig åt bytesärendena och fick då viss ersättning där• för t o m 1849 men inte därefter. Då alla bytes- och reduktionsmål äntligen utarbetats, beviljades honom i december 1863 på kollegiets förslag ett sammanlagt arvode för de föregående åren av 800 rdr. 22 Medan bytesärendena till större delen fick skötas så att säga vid si­ dan om, fortsatte Sandberg sin karriär i kammarkollegiet. I oktober 1827 blev han yngste kammarskrivare i första provinskontoret, fr o m december 1830vikarierade han i sex månaderunder innehava­ rens sjukdom som kammarförvant i förenade bytes- och reduktions­ kontoren, och under 1835 bestred han kammarförvanttjänsten i tredje provinskontoret. I slutet av samma år blev han befordrad till registrator i kollegiet. Mot beslutet vände sig blott kammarrådet Sven Peter Liljenroth, som anförde, att som tjänsten tillhörde kans­ liet borde den besättas av den äldste e o kanslisten. 23 Som om hans arbetsbörda inte var tillräckligt stor, blev Sandberg i början av 1830-talet av presidenten anbefalld att granska och jäm• föra kronans jordeböcker för att upptäcka felaktigheter och olikhe­ ter i beskattningen. Början gjordes därvid med 1825 års jordebok för Uppsala län.24 Det är troligt, att uppdraget tillkom på begäran av 1830 års be­ skattningskommitte, som för sitt arbete anlitade några yngre tjäns• temän i kammarkollegiet och krigskollegiet, och som inskränkte sin granskning av grundskatteförhållandena just till Uppland för att denna skulle tjäna som vägledning för granskningen av de övriga lä• nen. I alla händelser visar sig Sandberg från åtminstone hösten 1831 vara sekreterare i kommitten. Som sådan underskrev han dess betän• kande den 30 december 1833 och utarbetade åtminstone tabellbila­ gorna, kanske också texten. Enligt egen utsago fortsatte han under 1834 att för kollegiets räkning granska övriga län på samma sätt.25

22. A Munthe, Studier i drottning Kristinas och reduktionens historia (1971) s 336 ff. 23. KK:s prot 11.12 1835, KKA. 24. Sandbergs tjänstefört, KK:s skriv till Kungl Maj:t 24.5 1839, RA; KK:s prot 26.6 1832, KKA. 25. Kommitten för beskattningsförhållandena i riket 1830, Äldre komm nr 727, RA; Jfr Nekrologen (1879); Sandbergs tjänstefört, se ovan not 24.

12 Beskattningskommittens arkiv överlämnades 1924 från kammar­ arkivet till riksarkivet. .I .kammararkivet finns en mapp kvar för Uppsala län, benämnd jordeboksanmärkningsmål åren 1832 och 1834. Den tycks bl a innehålla Sandbergs förarbeten och memorial till kollegiet. Med hans hanq står på mappen numret 4. 26 I kommit­ tens arkiv finns å andra sidan specialextrakt för Södermanlands län, som ej nämns i kommittebetänkandet. Volymen har fått numret 5 och har tillkommit 1833, således under kommittens tidY Tillkomsten av andra bearbetningar av 1825 års jordeböcker, som finns i kammararkivet, är mer osäker. De kan härröra från Sand­ bergs kommittear bete men kan också vara långt yngre. Då jordeböc• kerna för denna årgång var de senaste under Sandbergs verksamhet, kan han långt fram i tiden ha haft anledning att bearbeta dessa upp­ gifter. Och även om 1825 års jordeböcker stannade i de andra konto­ ren och aldrig tillhört kammararkivet, är det likväl uppenbart, att Sandberg genom sitt uppdrag, vari ingick att även rådfråga och jäm• föra äldre jordeböcker, fick en god inblick i kammararkivets kame­ rala uppgifter och verksamhet.28

Carl Sandberg blir arkivkamrerare I november 1838 avled kamreraren vid kammarkollegiets arkivkon­ tor Carl Fredrik Holmberg, och hans tjänst blev ledigförklarad. Som sökande anmälde sig fyra personer, av vilka kollegiet i sitt för• slag enligt anciennitetsprincipen uppförde de tre, som var äldst i tjänsten. Den tredje av dessa var registratorn och t f kammarförvan• ten Carl Sandberg, och verket gav sitt förord åt honom. Sandberg hade, framhölls det, under de särskilda uppdrag, som anförtrotts honom, utmärkt sig genom berömlig skicklighet och kännedom om kammararkivkontorets "ofta vidlyftiga och ej sällan invecklade gö• romål". Han hade också visat "särskild håg och fallenhet för forsk­ ningar''. Särskilt nämndes hans granskning av kronans jordeböcker och arbetet med byteskontorets akter. Så enkelt skulle Sandberg likväl inte erhålla tjänsten. Kammarrå• det Liljenroth reserverade sig åter mot kollegiets beslut, nu till för• mån för den fjärde sökanden, förste kammarskrivaren Bror Arvid Hägg. Denne var ingen föraktlig motståndare. Tilllevnadsåren nå• got äldre än Sandberg hade han i sexton år tjänstgjort vid arkiv kon­ toret. Han var förste kammarskrivare där, och han hade förordnats som vikarie för kamrerare Holmberg både vid dennes sj~kdomar och efter hans död. pet är således inte märkligt, om han kunde anse _ sig vara närmast självskriven till befattningen och omedelbart be- '26. Anteckningar a ng jordeboksanmärkningsmålen FJV:7, KA:s ämbetsark:iv -192h · 27. Äldre komm nr 727 vol3, RA. . . ., . 28. Bearbetningar i CC 1418-1554 och suppl.voll3:-15, Sandbergska sam l, KA;.Om · . j"ordeQoksgr.anskningen se ko!f!m"betänkandet s 3, ·

13 svärade sig mot att inte ens ha kommit med på kollegiets förslag. Då det gällde för honom att bli uppförd på förslaget i stället för Sandberg, rörde Häggs besvärsskrivelse särskilt anciennitets frågan. Utom sin högre ålder sökte han åberopa en längre tid på ordinarie tjänst, vilket helt berodde på hans tolkning, att de konstitutorial, som Sandberg erhållit, var av mindre värde än den fullmakt, som han själv hade fått. Utan att vilja förringa Sandbergs skicklighet framhöll han också, att medan denne haft andra befattningar än dem, som direkt tillhörde arkivkontoret, så hade han själv uteslu­ tande sysslat just med dess ärenden. Han slutade med att med stöd av kammarrådet Liljenroths förord bönfalla Kungl Maj:t att upp­ föra honom i stället för Sandberg på "det rum, vartill jag tror mig berättigad''. Sandberg tillbakavisade i sitt genmäle naturligtvis Häggs försök att nedvärdera hans tjänstgöringstid. De konstitutorial, som han fått, vore likvärdiga med Häggs fullmakt. Dessutom hade han i 7 114 år arbetat på häradsskrivarekontor. Han innehade numera i kammarkollegiet en högre befattning än Hägg, och han åberopade de särskilda uppdrag, som kollegiet anförtrott honom. I sitt slutliga utlåtande till Kungl Maj:t vidhöll kammarkollegiet förslaget att placera Sandberg före Hägg. Det konstitutorial, som tilldelats den förre 1824, hade lika stor beständighet som den full­ makt från 1825, som Hägg åberopade, men man hade givit denna form därför, att byteskontoret var ställt på indragning. Kollegiet vitsordade åter, att det uppdragit vidlyftiga och invecklade göromål åt Sandberg. Kollegiets flertal ogillade därför Häggs besvär. Bara Liljenroth behöll alltjämt sin särskilda mening till Häggs förmån. Det slutliga avgörandet låg nu hos Kungl Maj:t. Ärendet anmäl• des i konselj den 3 augusti 1839. Därvid togs märkligt nog ingen hänsyn till Häggs besvär och kammarrådet Liljenroths avvikande mening. Faran för Sandbergs tillsättning kom i stället från ett annat håll. Den i första förslagsrummet placerade kamreraren vid Frimu­ rarebarnhuset Lago Adam Lunden, som tidigare tjänstgjort i kam­ markollegiet, hade nämligen i en promemoria opponerat sig mot vissa uttalanden av kollegiet om honom. Han var otvetydigt den äldste både till ålder och tjänsteår, och han framhöll, att han liksom Sandberg länge hade arbetat med bytesmål en, som man i dennes fall fäste så stort avseende vid. Det visade sig, att två av konseljens ledamöter tog så starkt in­ tryck av Lundens påminnelser, att de hemställde, att han borde ut­ nämnas. De tre övriga ledamöterna ville dock följa det förslag, som kammarkollegiet avgivit, och resultatet blev, att Sandberg blev ut­ nämnd och den lO augusti 1839 erhöll kungl fullmakt som kamrera­ re på kammararkiv kontoret. Därmed hade han nått sin slutliga ställ• ning i kammarkollegiet och den plats, på vilken han skulle göra sin väsentliga insats. 29

14 J

Kammararkivet i början av 1800-talet För att ge en bakgrund till Carl Sandbergs verksamhet i kammar­ arkivet skall dels omtalas, vad som rörde arkivet enligt kammarkol­ legiets instruktion, dels beröras de svåra bränder, som drabbade kol­ legiet och dess arkiv 1802 och 1807, och som en lång tid präglade ar­ betet. Kammararkivet eller arkiv kontoret, som det heter i kammarkolle­ giets instruktion, förvarade bara en del av kollegiets arkiv. I kollegiet fanns flera större eller mindre arkivbestånd, som varje kontor svara­ de för. De kunde gå tillbaka ända till 1600-talet och innehålla inte bara kontorets egna ämbetsarkiv utan också andra handlingar, som behövdes för verksamheten. Enligt 1838 års instruktion skulle ar­ kivkontoret jämte diarium över kollegiets remisser och koncept till sina undersökningar och utlåtanden endast förvara och efter regis­ ter i god ordning hålla alla äldre jordeböcker och handlingar, som . redan fanns där eller framdeles avlämnades dit. Kamreraren skulle också ordna och registrera handlingar i skattkammaren, upprätta inventarieförteckningar över densamma och inneha nyckeln till ett av dess lås. 30 I verkligheten blev arkivkontoret depå för en del av kollegiets av­ slutade kontors arkiv och för handlingar, som inte ständigt behöv• des hos andra kontor. Utom jordeböckerna, de enda som instruktio­ nen uttryckligen nämnde, tog arkivkontoret också emot alla andra revider~de räkenskaper, både civila och militära, och detta även se­ dan revisionsarbetet utfördes av den från kammarkollegiet utbrutna kammarrätten. Huvuddelen av arkivkontorets arkiv bestod av revi­ derade räkenskaper och av dessa var egentligen endast länsräken• skaperna och deras föregångare fogderäkenskaperna av verklig vikt för kontorets verksamhet. Inte bara arkivkontorets lokaler utan så gott som alla arkivrum hos kollegiet synes på grund av fukt och mörker ha varit allt annat än lämpliga. Dessutom var de i allmänhet överfulla av handlingar. Omkring år 1800 var arkivkontorets lokaler spridda i souterrain­ våningen i Wrangelska palatset, det s k kungshuset på Riddarhol­ men, där kammarkollegiet var inrymt. En del handlingar fanns ock­ så i en källare, den s k Bond kyrkan, vid Lagården i kungl slottet. I en utförlig uppsats om branden på Riddarholmen 1802 har Åke Kromnow redovisat arkivens förluster. Liksom vid slottsbranden 1697 blev arkivkontorets arkiv mindre svårt drabbat. Men genom räddningsaktionerna och flyttningarna bragtes handlingarna vid båda tillfällena i stor oordning och splittring, placerades proviso-

30. Instruktion för KK 16.2 1838, SFS nr 6 § 26.

29. KK :s skriv till Kungl Maj:t 24.5 1839, RA; Kammarexpeditionens prot 3.8 1839 och registratur 10.8 1839, RA.

15 riskt i andra lokaler och var ofta staplade på;g9lvet utan-bylJor. 31 Efter branden uppfördes snabbt en ny byggnad idet brända Cruu­ siska husets ställe. Av brandsäkerhetsskäl upptqgs ·Wrangels k~ bac­ ken, varigenom kungshuset skildes från det ny~ _. hus~t, numera Bir­ ger Jarls torg 13. Detta hus var huvudsakligen avs(!tt för kammarrät• ten och det första hus i Stockholm, som från början uppfördes för enbart civilt förvaltningsändamåL 32 De tre nedersta våningarna in­ reddes för kammararkivet, som där skulle få etCnytt behövligt ut­ rymme. Inflyttningen dit började på hösten 1806. Men redan den28mars 1807 utbröt beklagligtvis brånd i det nya huset. Denna gång blev kammararkivet hårt drabbatbeträffande de handlingar, som man hunnit föra över. I september 1807 skrev den dåvarande arkivinspektoren Johan Salenius till kollegiet, att en del handlingar blivit skadade av lågorna och de övriga.av vatten. Ge­ nom den hastiga flyttningen undan elden hade de likaså tagit skada och bragts i oordning. Arkivbetjäningen hade alltsedan branden va­ rit sysselsatt med att torka handlingarna och ordna dem, och detta fortsatte man med så skyndsamt man kunde hinna med före den kal­ lare årstiden. Undersökningen av mål, som kollegiet begärt, måste därför anstå till slutet av året eller till början av det följande. Repara­ tionen av byggnaden påbörjades och höll på ännu.på hösten 1808, då Salenius meddelade, att en del fönsterrutor hade blivit skadade dels av hagel på sommaren och dels av arbetare, som "nu i höst" hållit på att reparera huset. 33 Så småningom togs de nya lokalerna i bruk, och från 1822 finns en PM av arkivinspektoren Per Wilhelm Friis, som visar arkivalier­ nas placering. I de båda "eldrummen", väl arkivkontorets av kakel­ ugnar uppvärmda expedition, fanns protokoll, konceptexpeditio­ ner, kopieböcker och koncept till kontorets undersökningar. I södra delen av det övre arkivmagasinet förvarades jordeböckerna, "varav likväl en stor del vid eldsvådorna åren 1802 och 1807 dels äro för• störde samt dels mer och mindre skadade''. I norra delen av övre och i hela mellersta magasinet var länsräkenskaperna uppställda utom de för Gotlands län, som befann sig på två hyllor i nedersta våningen

31. Betänkande rörande frågan om ordnande av de under kammarkollegium lydande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet,.avgivet dc;n 10 juni 1919 av tillkallade sakkunniga (1919) s 106 f; S Hedar, Kammarai'kivet,'s!ottsbranden och lokalerna i amiralitetshuset, MRA 1930, (1932) s 208 ff; Å Kromnow, Arkivbran­ den på Riddarholmen 1802. En av de största brandkatastroferna i svensk arkivhi­ storia, Donum Boethianum, (1950) s 179ff. - ·Om namnet Bondkyrkan se brev av arkivinspektoren Th Söderblad 20.7 1820, Skriv till KA:s tjänstemän, EIII:I, KA:s ärobetsarkiv- 1921. • · "' · 32. R Swedlund, At förse riket med beständige_qch prydlige byggllader.. Byggnadssty- relsen och dess föregångare, (1969) s 22, , , .· - · 33. Skriv 23.9 1807 och mem 29.11 1808, Admtnistration;· FI:2; '1\':A:s ärobetsarkiv- · 1921. Kvitton från reparationen se; ArkivhQs ~n, . fl:6, K!A:s ä,mb~ts~r.kiv- 192L

16 men borde flyttas upp. Troligen ingick bland länsräkenskaperna också fogderäkenskaperna, vilka eljest inte nämns i redovisningen. I nedre bottnen fanns också två hyllor med örlogsflottans räken• skaper. Dessa liksom andra eventuellt i arkivet befintliga militära rä• kenskaper borde flyttas till "gamla arkivet", dvs kungshuset, och tas om hand av civil- och militieavräkningskontoret. Pommerska rä• kenskaper hade arkivinspektoren också velat flytta bort, men kolle­ giet ansåg att de borde vara kvar i arkivet, "helst de kunna tjäna till historiska upplysningar". Av samma orsak ville kollegiet, att en mängd pommerska, wismarska och artilleriräkenskaper, som 1820 flyttats från kungl slottet och nu stod i nedersta magasinet ''utan att någon viss ordning blivit iakttagen" borde stanna i arkivet. De bor­ de ordnas och förtecknas, "så fort angelägnare arbete det kan med­ giva". Från slottet hade också förts 80 säckar med lösa papper, som lagts på golvet i nedre magasinet. Ungefär hälften hade man hunnit lägga i konvolut med kardusomslag. Kollegiet bestämde, att detsamma skulle ske även med resten, och att det hela skulle sammanhållas på ett ställe, "tills tiden kan medgiva dess närmare genomgående och i ordning bringande''. 34 Man började också binda jordeböcker, ''vilka genom eldsvådor och flyttningar kommit i det skick, varuti de nu befinnas". Man be­ gärde likaså anslag för inbindning av skadade länsräkenskaper. Då man emellertid tillade, att detta kunde anstå, eftersom de mera säl• lan användes, nappade Kungl Maj:t naturligtvis på detta, och räken• skaperna försågs i stället med omslag av karduspapper. 35 Efter hand började man också på 1820-talet att förteckna länsräkenska• perna genom att komplettera de befintliga äldre registren. 36 Allt var dock inte väl beställt med det s k nya arkivet. I 1822 års PM uppgav arkivinspektoren, att "bottnen i arkivet sjunker, så att golv, plankor och hyllor givit sig", varför det "till undvikande av livsfara", brådskade att reparera det. Det visade sig, att golvbräder• na var rötskadade, och att en del av golvet sjunkit nästan en halv aln. Ändock beslöt överintendentsämbetet att låta reparationen anstå till följande år. 37 Sex år senare krävdes en ny reparation i det neders­ ta magasinet, där fukt och svamp vållade, att böckerna hotades av förruttnelse. 38

34. P W Friis koncept-PM 15.6 1822 jämte beslutsanteckningar vid KK :s besiktning, F1:2, KA:s ämbetsarkiv - 1921; KK:s prot 28.6 och 20.!2 (om verkställigheten) 1822, KKA. 35. KK:s skriv till Kungl Maj:t 7.3 1823, RA; Kammarexp:s registratur 22.4 1823, RA; KK :s prot 9.5 1823, KKA. 36. Arkivsakkunnigas betänkande (1919) s !16. 37. F1:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921; Överintendentsämbetets skriv till Kungl Maj:t 30.7 1822, Allm verks skriv vol 351, RA; Kammarexp:s registratur 21.8 1822, RA. 38. C Fr Holmbergs skriv 20.2 1829, F1:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921.

17 Också på Carl Sandbergs tid krävdes vissa förbättringar, så t ex 1863 åter i nedersta magasinsbottnen och 1857 av arbetsrummet mot Wrangelska backen. Kollegiet framhöll i fråga om det senare, att det vore ''för tjänstemännens hälsa särdeles menligt''. Då avlägs• nades där bl a sex järnstänger i fönstren, som förorsakat skymning i rummet även under den ljusare årstiden. Däremot avslogs av kost­ nadsskäl kollegiets begäran om uppvärmning av arkivmagasinen trots påpekandet, att det rådande förhållandet vållade ett "skadligt inflytande inte blott på tjänstemännen utan även på handlingar­ ne".39 Först 1913 infördes värmeledning i magasinen, varigenom "den nästan permanenta fukt, som tidigare utgjorde en så farlig fi­ ende för därvarande arkivalier" i stort sett försvann. 40 Det torde inte ha varit överord, när det sades, att Sandberg vista­ des i ytterst obekväma lokaler. Därtill kom, att det nya arkivet snart nog blev fullt genom fortsat­ ta accessioner. Prekärt var det redan, när kollegiet som nämnts 1820 måste utrymma det källarvalv det hade vid Lagården. Handlingar­ na flyttades några år senare till ett rum i kungshuset, som inreddes med hyllor. År 1826 meddelades, att det enda utrymme i nya arkivet, där det ännu fanns plats, var det nedersta arkivmagasinet, alltså den ovan omtalade föga lämpliga lokalen, och utrymmet där måste spa­ ras till de årligen levererade länsräkenskaperna. 41 När arkivet efter det 1825 upphörda civil- och militieavräknings• kontoret skulle avlämnas till arkivkontoret i början av 1830-talet, överfördes huvudsakligen endast påträffade landstatsräkenskaper till nya arkivet och inordnades i länsräkenskaperna. Av det övriga stannade det mesta i gamla arkivet i kungshuset. Vid inventeringen av arkivet visade det sig, att en del handlingar under oredan vid branden 1802 hade hamnat där, både sådana från andra kontor och från andra ämbetsverk som kammarrätten, kommerskollegiet och statskontoret. 42 Ett annat missförhållande i kammararkivet var, att tjänstemän• nen enligt kollegiets instruktion skulle utföra de undersökningar och utredningar, som anbefalldes av kollegiet eller begärdes av en­ skilda personer. Denna uppgift, som bevakades både av kollegiet och, om det dröjde för länge, av justitiekanslersämbetet, blev konto­ rets huvudsakliga arbete, och den fåtaliga personalen, som bestod av arkivinspektoren och två kammarskrivare jämte ett par vaktmäs-

39. Avskrifter av KK:s skriftväxling med överintendentsämbetet 1856, 1857, Arkivlo- kaler, Fl :7, KA:s ämbetsarkiv - 1921. 40. Arkivsakkunnigas betänkande (1919) s 12. 41. Mem 14.6 1826, F1:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921. 42. Konceptmem av C Fr Holmberg juni 1833, fl:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921, KK :s prot 10.6 1833, KKA.

18 tare, hann icke mycket annat.43 Dessutom var tjänstemännen utbil­ dade kameralister och inte arkivmän. Och slutligen: det angelägnaste i själva arkivet var att vårda de handlingar, som behövdes för de kamerala utredningarna, dvs jor­ deböcker, fogderäkenskaper och länsräkenskaper. Över dessa fanns sedan den förste arkivinspektoren Bengt lngolfssons tid ett general­ register, renoverat av dåvarande kammarskrivaren Ludvig Fritz (ad! Fritz).44 Registret hade upprepade gånger skrivits av och komplette­ rats, sist på 1790-talet i de kända registren över Landskapshandling­ ar m m, vilka delvis alltjämt används. Vid inventeringen på 1820- talet försågs deras redovisning av antalet häften per redogörare med en särskild kolumn med uppgift om antalet volymer, som återstod efter arkivbränderna.45 Övriga räkenskaper och andra handlingar, som årligen tillfördes kammararkivet från kammarrätten och kontoren i kollegiet, betrak­ tades som mindre viktiga, rent onyttiga och mest utrymmeskrävan­ de, vilka det gällde att bli av med. Ibland kunde man därvid överflyt• ta dem till andra myndigheter. Ett annat, mer radikalt sätt var att förstöra dem. Kronan var synbart tvekluven i frågan om att bevara de statliga arkivalierna. Å ena sidan stadgades redan på 1600-talet förbud för statliga myndigheter att avhända sig arkivalier.46 Men detta gällde huvudsakligen s k förnämliga handlingar. Det som ej behövdes för framtiden kunde däremot makuleras eller användas till patron papper. Alltifrån 1779 framstår kammarkollegiet som den ledande leverantören av patronpapper för krigskollegiets räkning.47 Att en del räkenskaper och handlingar undkom en sådan förstörelse, berodde bl a på att de i de dåliga och fuktiga arkivlokalerna blivit för våta för att kunna användas - intet ont som inte har något gott med sig. Men det fanns, som nedan skall framgå, även andra sätt att göra sig av med papper. Vad kammarkollegiet främst begärde av sin arkivchef, fick histo­ rikern och blivande diplomatarieutgivaren professor Johan Gustaf Liljegren erfara, då han 1821 sökte befattningen som arkivinspek­ tor. Trots medgivande om hans lärdom och forskningshåg uteslöt kollegiets majoritet honom från förslaget, emedan han saknade nö• dig insikt i rikets kameralverk. Kungl Maj:t fann dock lämpligt att i förordnandet för Liljegrens medtävlare som arkivinspektor, Per Wilhelm Friis, föreskriva, att han, sedan alla jordeböcker, räkenska-

43 . KK :s instruktion (1 838) § l, 26. 44. Arkivförteckningar, Dll ser 1:1, KA :s ämbetsarkiv - 1921. 45. Se tex H Wichman, Landskapshandlingarna i kammararkivet, MRA 1978- 1979, (1982) s 98. 46. l Wacten, Om förbudet för statlig myndighet att avhända sig arkivalier, Donum Boethianum, (1950) s 469 ff. • 47. B Broome, Patronpapperet-ett stycke arkivhistoria, ASF nr 6, (1961) s 3 ff.

19 per och handlingar ordnats, däröver borde författa ett noggrant och fullständigt register, en mjuk påminnelse sålunda om att för det ka­ meralistiska inte glömma arkivvården. Detta blev anledningen till att det omtalade generalregistret rättades och kompletterades.48 De kamerala utredningarnas företräde i kontorets verksamhet skulle senare kamreraren Sandberg flera gånger få känna på, då han p g a andra göromål ej hunnit att avlämna begärda utlåtanden i tid. 1847 gick det så långt, att när han förklarat sig över en dylik försum• melse, några kammarråd yrkade, att eftersom han brustit i sin tjäns• teplikt och lydnad mot kollegiet borde han åläggas att inom en må• nad fullgöra undersökningarna eller erlägga böter. Kollegiets flertal mildrade dock hans straff till en varning.49 Detta hindrade inte, att Sandberg flera gånger måste be om ursäkt för försummelser eller be­ gära anstånd med att avlämna utlåtanden till kollegiet eller till justi­ tiekanslern.50 När han 1849 hade en balans på 71 oavslutade mål, utverkade kollegiet hos Kungl Maj:t ett anslag till en person att på ett år arbeta av efterliggande ärenden. Kollegiet föreskrev likaså, att Sandberg vid slutet av året skulle inlämna ett utdrag av arkivkonto­ rets remissbok med uppgift om vad som blivit åtgjort. 51

Professor Liljegrens arbete i kammararkivet Johan Gustaf Liljegren fick upprättelse för sitt lidna nederlag, då han i maj 1823 fick uppdrag att tillsammans med några tjänstemän i riksarkivet biträda med att granska en del av de handlingar, som 1820 hade överförts till arkivkontoret från den utrymda källaren vid Lo gården. 52 Han grep sig genast an med arbetet och överlämnade efter ett halvår en berättelse över vad han dittills medhunnit; han fortsatte senare ytterligare några år. 53 Det skall gärna medges, att Liljegren gjorde ett mycket gott arbe­ te, och att han räddade många värdefulla källor till vår historia, där• vid även kameralt material och handlingar, som senare Hans Fors­ sell utnyttjade i sina arbeten. Det är också lättförståeligt, att det i Liljegrens berättelse framlyser en bitterhet och kritisk inställning både till hans rival arkivinspektoren Friis och till kammarkollegiet. Tyvärr har emellertid hans åsikter därvidlag kommit att prägla även

48. KK:s skriv till Kungl Maj:t 23.11 1821; Kammarexp:s prot 21.5 1822 och registratur 31.5 1822, RA. Jfr Arkivsakkunnigas betänkande (1919) s 116. 49. KK:s prot 24.9 och 26.11 1847 samt registratur 23.12 1847, KKA. 50. Flera mem av Sandberg alltifrån 1846 i Fl:2, KA:s ämbetsarkiv - 1921. 51. KK:s prot 18.7 och 31.12 1850, KKA; Remissboksutdrag 1850-1872 i Balanslistor m m, Fl:8, KA:s ämbetsarkiv- 1921. 52. Kungl brev 23.5 1823, avskr i Leveranser från Kammararkivet, Fllb:2, KA:s äm• betsarkiv- 1921. 53. Berättelsen ingår i Kanslistyr:s skriv till Kungl Maj:t 17.12 1823, RA; Se även D2V:70:13, RA:s ämbetsarkiv.

20 1917 års arkivsakkunnigas framställning, som kunde ha varit mer nyanserad. De sakkunniga glömmer således, att Liljegren kort efter nederla­ get i kammarkollegiet bara efter en uppseendeväckande beford­ ringsstrid och tack vare sin gynnare greve Lars von Engeströms hjälp utsågs till aktuarie i riksarkivet. 54 Liljegrens granskning gällde ju en del av det stora arkivmaterialet från källaren vid Lo gården. Och även om Friis hade delat tidigare ar­ kivchefers önskan att befria kammararkivet från handlingar, som var onödiga och onyttiga för det aktuella arbetet och ville flytta bort eller förstöra en del, så fick han ju som framgått bakläxa härför av kammarkollegiet. När sedan riksarkivet av utrymmesskäl avböjde att taga emot en del av samlingarna från slottskällaren, bl a räkenskaper m m från Sveriges forna besittningar, så var det kammarkollegiet, som ordna­ de utrymmen och hyllor för dem, inalles 10 640 band, bl a inrymda i det som de arkivsakkunniga kallar "sedermera beryktade s k Tor­ net'', vilket likväl kammararkivet, visserligen i renoverat skick, hade kvar ännu 1928. 55 Och det var på kollegiets begäran, som sakkunnigt arkiv folk, bl a Liljegren, biträdde vid genomgången av handlingarna. 56 De sakkunniga kunde också kraftigare ha poängterat, att hur framsynt Liljegren än var, var även han ett barn av sin tid, som då han vid genomgången fann ofullständiga dokument, som han ansåg värdelösa, föreslog, att de i stället för att förstöras "måtte hållas en­ skilda samlare till handa''. 57 De sakkunniga underlåter också att meddela, att de baltiska handlingarna, som Friis ansåg onödiga, icke var mer behövliga för riket, än att de offrades på den politiska vänskapens altare och på grund av det kungl brevet den 30 december 1824 på begäran utläm• nades till Ryssland.58

Kamrerare Sandbergs första år i arkivkontoret Carl Sandberg var som framgått inte obekant med arkivkontoret, när han blev dess chef. Hans tillträde innebar inte heller någon för-

54. B Broome, J G Liljegren, SBL. 55. Kammarexp:s registratur 23.5 1823, RA; Arkivsakkunnigas betänkande (1919) s 13, 116; MRA 1928, (1929)s 17; Jfr H Wichman, Ettarkivbygges upp- Kammar­ arkivet under riksarkivets ledning, ASF nr 24, (1928) s 77. 56. KK:s skriv till Kungl Maj:t 28.2 1823, avskr i Fllb:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921. 57. Citat ur Liljegrens berättelse; Arkivsakkunnigas betänkande (1919) s 119; Jfr Broome, Liljegren, SBL s 20. 58. KK till Kungl Maj:t 26.11 1824; Kungl brev 30.12 1824; KK:s prot 28.1 , 15.4 1825, KKA; Avskr av leveranskvitto 24.3 1825, Fllb:2, KA:s ämbetsarkiv - 1921; Jfr S Hedar, Svenska lantmäteriet 1628-1928 II, (1928) s 412.

21 ändring i arkivets arbete eller inställning till de växande arkivalie­ massorna. Sandbergs första år i kammararkivet blev arbetsamma. I en skri­ velse till justitiekanslersämbetet, som begärt förklaring över för• dröjningen av en utredning, beskriver han i september 1841 en del av sina vedermödor under de gångna åren. Först hade han ju någon tid måst sätta sig in i kontoret och dess handlingar. Så hade en av hans medhjälpare ej kunnat sköta sin tjänst på grund av sjukdom och slutligen förordnats till aktuarie i verket - det var Hägg, som väl inte ville arbeta under sin lyckligare konkurrent. Under den sista riksdagen hade kontoret vidare varit överhopat av besökare, som be­ gärt upplysningar ur kontorets handlingar. Mycket tid hade han också använt för utlåtanden i bytes- och reduktionsmåL slutligen meddelade han, att han måst flytta en mängd handlingar från arkiv­ rummen i kungshuset till kammararkivet med ty åtföljande omflytt­ ningar och omordningar på det senare stället. Dock hade han under den senaste månaden avgett svar i fem av till kontoret remitterade mål och höll nu på med den undersökning, som justitiekanslern hade efterlyst. 59 Sandbergs upplysning om arkivförflyttningarna visar, hur lo­ kalproblemen mycket snart blev aktuella. På våren 1840 hade beslu­ tats, att den dittillsvarande vedgården söder om kungshuset i nedre delen av Wrangelska backen skulle borttagas och kollegiernas ved­ förråd i stället förvaras i valven under kungshuset. Överintendenten, under vars tillsyn valvens inredning verkställdes, begärde först att få disponera det lilla rummet utanför runda tornet. I detta rum förva• rades emellertid dels f d avräkningskontorets arkiv, dels en del av kammararkivets handlingar, som låg i lårar. En del bestod av allde­ les förmultnat papper, så att "utom ett och annat blad deras inne­ håll icke kan utforskas". Sandberg anhöll därför om kollegiets tillstånd att, sedan hand­ lingarna blivit genomsedda, få taga bort och förstöra de obrukbara papperen. 6°Kollegiet tillmötesgick hans begäran i så måtto, att han i närvaro av t f advokatfiskalen Stuart och några andra skulle under­ söka handlingarna och avge berättelse därom till kollegiet, som se­ dan skulle förordna om ärendet. 61 Snart kunde Sandberg med instämmande av Stuart meddela, att det förmultnade papperet blivit noggrant genomsökt. Fragment och handlingar, som vid undersökningen frånskilts, hade hopbuntats och inlagts i tornrummet. Det övriga kunde inte till något användas "varken för Kungl Maj:t och Kronan eller enskild person".62

59. Koncept av Sandberg 10.9 1841 , F1 :2, KA:s ämbetsarkiv- 1~)21 . 60. Sandbergs mem 1.5 1840 i akt 14.12 1843, F1 :2, KA:s ämbetsarkiv- 1921. 61. KK:s prot 4.5 1840, KKA . 62. Sandbergs mem 12.5 1840 i akt 14.12 1843, Fl:2, KA :s ämbetsarkiv- 1921.

22 Ärendet handlades i fortsättningen med största noggrannhet. In­ nan kollegiet hos Kungl Maj:t hemställde att få förstöra handlingar­ na, besåg ledamöterna de förmultnade papperen och fann dem vara "alldeles odugliga lämningar av handlingar". 63 Kungl Maj:t i sin tur anbefallde, att de ytterligare skulle besiktigas av chefen för riks­ arkivet. Och denne tog för säkerhets skull med sig riksantikvarien Bror Hildebrand vid granskningen, varefter de båda tillstyrkte kol­ legiets underdåniga hemställan att förstöra dessa "högst odugliga handlingar". 64 Frågan var emellertid inte slut därmed. När det kungl brevet an­ kom, befallde kammarkollegiet Sandberg att föreslå, vad som skulle göras med det odugliga papperet. I december 1843 meddelade Sand­ berg, att papperet blivit befriat från all fuktighet. Då han under ti­ den använt all förmåga till att ordna de i arkivet varande "friska handlingarna", hade han likväl inte hunnit tänka på de odugliga handlingarna. Han bad därför kollegiet om förslag, hur de skulle bortföras. 65 Sedan Kungl Maj:t åter rådfrågats, beslöt kammarkollegiet an­ moda överståthållaren i politieärenden att mot ersättning avhämta papperet och på lämpligt sätt skaffa det ur vägen. Överståthällar• ämbetet föreslog kollegiet att låta avföra papperet till reservoaren för upplag av orenlighet i Stadsgården, varifrån det genom renhäll• ningsentreprenören borgmästare Mellbins försorg skulle undan­ skaffas sjöledes. Så kunde "dessa till sopor och damm förvandlade lämningar", som Sandberg kallade dem, äntligen bortforslas med vederbörlig omsorg och under poliseskort. 66 Ett intermezzo under den långa proceduren kan vara värt att näm• na. Kort efter att kollegiet föreskrivit, hur ärendet skulle skötas, kom det till presidentens kännedom, att Sandberg under utrymning av två källare innanför runda tornet hade låtit kasta både lösa och bundna handlingar i sjön och till på köpet därvid inte gått den vanli­ ga vägen genom dörren utan slängt ut dem genom ett uttaget fönster. Sandberg inkallades för att förklara sig och meddelade då, att han inte hunnit gå igenom handlingarna i det först nämnda lilla rummet, därför att t f överintendenten ändrat sig och begärt att först få dispo­ nera de båda källarna. Handlingarna i dessa hade därför fått flyttas över till arkivkontoret i det nuvarande Birger Jarls torg 13. Men en dellårar med pommerska tullsedlar hade han ansett kunna genast förstöras för att inte taga upp plats för andra, angelägnare papper. Dels gällde de ju, framhöll han, en av Sveriges forna provinser, dels

63. KK:s prot 21.8 1840, KKA. 64. FiD:s registratur 23.11 1840, RA; Riksarkivariens skriv 2.11 1840, Allm verks skriv till Kungl Maj:t vol 452a, RA. 65. Sandbers mem 14.12 1843, FI:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921. 66. Akt 19.7 1844, FI:2, KA:s ämbetsarkiv - 1921. Räkningar i akten visar, att detta inte var enda gången man använde denna utväg för att bli av med handlingar.

23 var handlingarna så små, att de inte ens kunde användas till makula­ tur. Dessutom, försvarade han sig, hade de ju inte förvarats i det lilla rummet, om vars utrymning kollegiet begärt få underrättelse. Att de tagits ut fönstervägen slutligen berodde enbart på att därmed avse­ värt förkorta transporten. Kollegiet lyssnade likväl inte på Sandbergs argumentation och vil­ le kanske också statuera exempel. Det beslöt, att kammararkivet ge­ nast på Sandbergs egen bekostnad och under tillsyn av t f kanslisten Holmberg i advokatfiskalskontoret skulle låta upphämta tullsedlar­ na ur vattnet. Så skedde också redan samma dag, och handlingarna transporte­ rades på bårar och inlades i arkivkontoret. Vid underrättelse härom begav sig presidenten själv och kollegiets ledamöter ned till arkiv­ kontoret för att bese papperen och befallde, att förteckning över handlingarna skulle upprättas. I förteckningen meddelades, att handlingarna, "som alla voro helt och hållet av vatten genomdränkte", nu hade upplagts för tork­ ning på nedre botten i arkivet. De bestod av band med in fästade dels tullsedlar och dels kvittenser och bilagor till accisräkningarna åren 1744-1748 för olika platser i Pommern. Även fanns en del sedlar, som var o häftade och omslagna med segelgarn. 67 Tullsedlarna, som således räddades från förintelse, kan fortfaran­ de beskådas i kammararkivet. De ordnades 1948 på Lars Sjödins tid tillsammans med flera likartade sedlar. 68 Typiskt för kammararki­ vets lokalförhållanden i äldre tid är, att de årgångar, som veterligen legat i vatten, verkar vara mindre fuktskadade än andra årgångar i serien. Till Sandbergs försvar kan också påpekas, att materialet sy­ nes vara av det slag, att det enligt nuvarande gallringsprinciper skul­ le ha varit gallringsbart. Men det är förståeligt, att han i fortsätt• ningen var försiktig och lät kollegiet råda. Sandbergs arbete med de s k "friska handlingarna" bestod i att i mitten av maj utrymma de två valv i kungshuset, som överintenden• ten begärt, och där bl a de nämnda pommerska accissedlarna förva• rades. Dessutom fanns där material, som hörde till arkivkontoret, samt arkivalier från det upphörda civil- och militieavräkningskon• toret, som tydligen ännu inte blivit åtgärdade. Det blev Sandbergs arbete att till andra kontor och myndigheter fördela handlingar, som man funnit ha hamnat där efter branden 1802. 69 Större delen av avräkningskontorets arkiv placerades därefter i ett annat rum i kungshuset. Det som hörde till arkivkontoret och en del annat flyttades dock till nya kammararkivet. Detta blev därigenom så fullt, att Sandberg fann sig föranlåten efterse, om det fanns hand- 67. KK:s prot 18.5 1840, KKA. 68. Tull och accis. Pommern, accissedlar 1721-1752, KA:s fört.saml nr 554. 69. Sandbergs mem. 30.5 1840 jämte bil, FI:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921; KK:s prot 28.12 1840, KKA.

24 lingar, som kunde anses så "umbärliga och onyttiga", att de kunde borttagas från arkivet. Liksom sina företrädare föreslog han först, att 284 band verifikationer· till posthuvudböckerna skulle översän• das till krigskollegiet för att (lnvändas. till patronpapper. Som preju­ dikat åberopadehan ett kungl brev av den 27 juni 1827, att dylika ve­ rifikationer efter tio år fick överlämnas till krigskollegiet. Då post­ huvudböckerna sedan 1822 återställdes av kammarrätten till post­ verket, begärde han vidare att till överpgstdirektionen få översända 24 äldre huvudböcker, som kunde komplettera dess samling. Kollegiet godkändes genast dessa förslag. Däremot var det mer betänksamt och skulle meddela besked senare beträffande andra av Sandbergs gallrings förslag. Det gällde räkningar och verifikationer till rasp- och spinnhuset i Stockholm, gamla hovstatsräkenskaper och återigen accisedlar, om vilka han funnitett prejudikatsfall i ar­ kivkontorets remissbok 1789. Det bristande utrymmet i kammararkivet föranledde Sandberg att redan i juni 1840 komma med ett annat förslag, särskilt som han från kammarrätten väntade en ny leverans av omkring 600 band landstatsräkenskaper. Han anhöll, att nya hyllor skulle sättas upp, där det fanns plats i kammararkivet. Hyllorna kunde tagas från dem, som funnits i de gamla tömda arkivrummen under kungshu­ seL Detta bifölls av kollegiet, som däremot avslog ett samtidigt för• slag av honom att borttaga kakelugnen i ett rum i magasinens mel­ lanvåning för att bygga hyllor i dess ställe. Sandberg hade framhållit, att kakelugnen, som inte hade använts under ett kvarts sekel, var all­ deles förfallen och obehövlig för arkivkontorets uppvärmning.70 Hur långt "förtätningen" av hyllinredningen nådde på 1840-talet är ovisst. Den torde efter hand ha fortsatt och vållade kring sekel­ skiftet 1900 allvarliga olägenheter.71

Andra lokalfrågor Lokalfrågorna fortsatte att vara bekymmersamma under Sandbergs tid. Några ytterligare exempel skall nämnas. På hösten 1850 lämna• de Sandberg en uppgift till Anders Fryxell över reduceradegrev-och friherreskap i Finland. Han beklagade i sitt brev, att han inte, så som han önskat, hade kunnat lämna fler underrättelser, men han hade "för någon tid sedan" blivit anbefalld att utrymma ett rum, i vilket gamla oordnade handlingar förvarades. Hans tid hade därför varit helt upptagen av att dels sovra dessa handlingar, dels skaffa plats för dem på annat håll. 72

70. Sandbergs mem 16.6 1840, F1:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921; KK:s prot 19.6 1840 och skriv till överintendentsämbetet s d i KK:s registratur, KKA.- Rummet i mellan­ våningen, sist kallat Tull- och accisr.ummet, hade .ursprungligen inretts för tjäns- temännen i Frälseundersökningskontoret., . 71. Wichman, Striden om kammararkivets övergång till riksarkivet (1978) s 48. 72. Sandbergs brev 23.9 1850 till A Fryxell, Fryxells sainl D 329:6:3g, KB.

25 Vilket rum och vilka handlingar, som Sandberg åsyftade, är oklart. Möjligen var flyttningen av handlingarna en följd av att kammarkollegiet måste flytta advokatfiskalens kontor till andra rum, därför att serafimerordensgillet enligt kungl brev den 6 juli 1849 skulle flytta till kontorets rum två trappor upp i kungshusets sydöstra flygel. Men det kan också och kanske troligare ha varit en åtgärd inför flyttningen av charta sigillatakontoret till nya lokaler 1851, varvid bl a några rum i kungshusets källare berördes.73 Ej långt därefter fick kammarkollegiet åter maka åt sig, denna gång därför, att en ny, femte, division hade inrättats i Svea hovrätt. För denna begärde hovrätten att få disponera ännu en sessionssal samt rum för ökad kansli- och expeditionspersonaL Dessutom be­ gärdes plats för hovrättens arkiv, som dittills hade förvarats i föga ändamålsenliga rum på vinden. Medan det senare snabbt löstes ge­ nom att hovrätten fick de arkivrum, som utrymts i bottenvåningen av statskontoret, blev det svårare att tillfredsställa övriga önskemål. Hovrättens lokaler i övrigt var belägna en och två trappor upp i kungshusets nordvästra flygel, och man önskade naturligt nog att få de nya lokalerna i anslutning till tidigare rum. För de nya utrymmenas placering uppgjordes olika förslag. Tyd­ ligt var dock, att rätten måste inkräkta på rum, som kammarkolle­ giet disponerade. Hovrättspresidenten föreslog med instämmande av överintendentsämbetet, att kansli- och expeditionspersonalen skulle placeras i nordvästra tornet jämte närliggande rum i våningen två trappor upp. Dessa begagnades av kammarkollegiets andra pro­ vinskontor. Men överintendentsämbetet menade, att både första och andra provinskontoren mycket väl i likhet med tredje provins­ kontoret skulle kunna reda sig med tre rum var i stället för fyra. Det framhöll, att utrymmena både i dem och i advokatfiskalskontoret mindre upptogs av den föga talrika personalen än av mängden handlingar, vilka kunde flyttas ner till arkiven. Kammarkollegiet värjde sig med all kraft mot nedskärningen av dess utrymmen. Det erinrade om hur kollegiets lokaler förminskats redan genom serafimerordensgillets inflyttande och polemiserade mot överintendentens jämförelser om provinskontorens utrymmen. Att tredje provinskontoret krävde mindre plats än de andra, berodde dels på att de län, som hörde till kontorets distrikt, däribland de norrländska, var de minst uppodlade och befolkade i landet, dels också på att kontoret vid 1802 års brand förlorat större delen av sina handlingar. Särskilt vältaligt blev kollegiet, när det bemötte överintendentens förslag, att både provinskontorens och advokatfiskalskontorets ut­ rymmen kunde minskas, om de handlingar, som nu fanns i rummen,

73. FiD:s prot 6.7 1849, RA; Berättelser över arbeten 1851 Blb:9 och Kungshuset Flab:49, Överintendentsämbetets arkiv, RA .

26 kunde flyttas till arkiven. Vid behandlingen av målen, framhöll kol­ legiet, måste tjänstemännen i motsats mot vad fallet var i hovrätten ha tillgång inte bara till den aktuella akten utan' 'till flera andra äld• re och yngre handlingar, jordeböcker, räkenskaper, memorial och anteckningsböcker". Att förvara dessa på annan plats skulle inne­ bära både tidsutdräkt och kännbara olägenheter. Ämbetslokalerna måste därför vara beräknade både för personer och handlingar. Om överintendenten med arkiven avsett kammararkivet, ville kol­ legiet upplysa, att detta' 'aldrig varit, är eller kunnat vara'' avsett för kontorens handlingar utan bara för äldre jordeböcker och räkenska• per. Årligen tillfördes detta arkiv för övrigt så mycket handlingar av kammarrätten, att utrymme snart komme att saknas. Kammarkollegiet konstaterade till slut, att överintendentsämbe• tets förslag vore "alldeles overkställbart ", och framkastade, att det nyss inrymda serafimerordensgillet kunde flyttas till annan statlig eller förhyrd lokal. Detta förkastades givetvis alldeles av detta verk, som i stället föreslog, att till andra provinskontoret några andra rum skulle inredas överst i sydöstra flygeln, vilka nu bara användes till förvarande av en del av kollegiets handlingar. När ärendet kom upp i konseljen, togs föga hänsyn till kammar­ kollegiets argument. Departementschefen sade sig ha tagit känne• dom om förhållandena på platsen och överlagt med presidenterna både i hovrätten och kollegiet. Han hade funnit, att det inom kolle­ giets del av kungshuset kunde beredas annan plats för andra pro­ vinskontoret, om detta avstod ett par av sina rum till hovrätten. Sär• skilt framhöll han, att till de i nedre botten belägna arkivrummen borde flyttas "en större del för det dagliga arbetet obehövliga hand­ lingar". Varken kollegiets plädering eller arkivrummens dåliga be­ skaffenhet tycks sålunda ha påverkat honom. 74 Det blev Sandberg, som fick ta hand om bortflyttningen av de obehövliga handlingarna. I en förklaring långt senare till justitie­ kanslern över dröjsmålet med vissa utredningar skyllde han bl a på denna sak och hur han brådskande hade måst flytta handlingar till bytes- och reduktionsverket till kammararkivets knappa utrymmen. Mycket tid hade sedan gått åt för att finna plats för dem där och bringa dem i ordning. 75 År 1863 var det åter dags att i nya kammararkivet reparera det ne­ dersta arkivmagasinet, då överintendentsämbetet där måste inlägga nytt golv på ett nytt bjälklag. Magasinet måste därför utrymmas. 76 Större delen av arkivalierna flyttades till de båda tornrummen i kungshuset och ordnades så, att varje serie av räkenskaperna erhöll

74. FiD:s prot och hand! 6.3 1852, RA. -Jfr kammarkollegiets motiveringar i stri­ den om kammararkivets övergång till riksarkivet, Wichman, (1978) s 46. 75 . Sandbergs skriv 22.2 1856, Fl:2 KA:s ärobetsarkiv- 1921. 76. Berättelser över arbeten 1863 om kammarrättens hus, Blb:20, Överintendentäm• betets arkiv, RA.

27 sin plats. Samtidigt rengjordes lokalerna, och liksom på 1840-talet bortfördes två lass av förmultnat papper, sopor och damm till prå• marna i Stadsgården. Som arbetskraft användes soldater, bärarlag och "dillströmmare", dvs hjon från den Dihlströmska arbetsinrätt• ningen på Söder. 77 Då det befanns, att det i arkivet fanns räkenskaper för några en­ skilda ämbetsverk och inrättningar; "som med kammarkollegii gö• romål och åligganden inte hava någon den ringaste gemenskap'', lyckades man minska materialet genom att finna mottagare till någ• ra räkenskaper. Så mottogKarlbergs krigsakademi 155 band av sina räkenskaper 1792-1842 och barnhusdirektionen 112 band av sina från 1639-1776.78

Arkivleveranserna av mililieräkenskaper på 1850-talet Genom arbetena med de olika arkivlokalerna i kungshuset och kammararkivet kunde Sandberg tydligt konstatera otillräckligheten av de utrymmen han hade till förfogande och lokalernas dåliga skick. Det var sannolikt med viss tillfredsställelse han 1850 fick kammarkollegiet att avböja kammarrättens begäran att avlämna rä• kenskaper för styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket. Kollegiet framhöll, att dessa räkenskaper "icke hava något gemen­ samt med de till kong! kollegii befattning hörande ärenden'' och icke borde förvaras i kammararkivet, "varest utrymme dessutom sak­ nas".79 När Sandberg ungefär samtidigt måste utrymma ett rum i nedre botten av kungshusets sydöstra flygel, uppgav han i memorial till kollegiet, att rummet innehöll sammanlagt cirka 960 alnars längd i enkel hylla (cirka 575 hyllmeter) räkenskaper. Bland dessa uppräk• nade han hovräkenskaper av flera slag från 1600- och förra hälften av 1700-talet, regementsräkenskaper, militiehuvudböcker och ami­ ralitetsräkenskaper för samma tid m m samt räkenskaper för Sveri­ ges forna provinser i Tyskland och Balticum. Och han föreslog åt• gärder, hur man skulle bli av med dem. Beträffande hovräkenskaperna åberopade han beslut i kammar­ kollegiets protokoll den 24 november 1802, att de kunde överlämnas till krigskollegiet för att användas till patronpapper. 80 Samtidigt påpekade han likväl, att de ifrågavarande räkenskaperna var för fuktiga för att vara brukbara därtill. Att bibehålla dem vore dock utan allt ändamål, då de var "av den ålder, att någon upplysning därav numera ej är att hämta". Ej heller militieräkenskaperna var behövliga för kammarkollegiet men borde kunna överlämnas till

77. Akt 19.7 1844, Fl:2, KA:s ärobetsarkiv- 1921; Om Dihlströmska arbetsinrättnin- gen se C Lundin, Nya Stockholm (1890) s 595 . 78. Odat mem och fört, F1:2, KA:s ärobetsarkiv - 1921. 79. KK:s prot och registratur 30.5 1850, KKA . 80. KK:s prot 24.11 1802, KKA.

28 krigskollegiet resp förvaltningen av sjöärenden. Vad slutligen räken• skaperna från Sveriges forna provinser beträffade, hänvisade Sand­ berg tillleveransen av baltiska räkenskaper m m till Ryssland genom kungl brevet den 30 december 1824 och ifrågasatte, att man skulle efterhöra hos de ryska resp preussiska legationerna, huruvida devil­ le mottaga räkenskaperna. Till slut påpekade han, att de ifrågavarande handlingarna till be­ tydlig del var sammanblandade och insatta utan kronologisk ord­ ning. Att sortera dem skulle fordra mycken tid, som varken han själv eller hans få biträden hade till förfogande, varför han underställde kollegiet, att detta göromål borde uppdragas åt annan person. 81 Med anledning av memorialet gjorde kammarkollegiet en under­ dånig framställning till Kungl Maj:t, vari det i stort sett följde Sand­ bergs förslag. Hovräkenskaperna föreslog man dock kunna bli över• lämnade till hovförvaltningen. I fråga om räkenskaperna från lan­ dets tidigare provinser framkastades under hänvisning till kungl brevet till Ryssland, att de kunde återställas till resp land, såvida framställning därom gjordes i ministeriell väg. Kollegiet anhöll ock­ så, att ordnings- och leveransarbetet skulle få uppdragas åt annan person mot särskilt arvode, vilket efter arbetets fullbordan skulle anmälas och av Kungl Maj:t bestämmas. Av kammarkollegiets hemställan att lämna ifrån sig vissa räken• skaper föll endast ett av förslagen i god jord. I kungl brevet den 18 juli 1850 nämndes varken hovräkenskaperna eller räkenskaperna från de forna svenska provinserna. I konseljprotokollet anges, att de borde kvarstanna i arkivet. I fråga om de senare angavs, att ingen be­ gäran blivit väckt om att taga mot dem. Kammarkollegiets begäran att leverera militära räkenskaper blev däremot bifallen och det i hög• re grad än kollegiet framställt. I konseljen meddelade statsrådet, som handlade ärendet, att han genom en från arkivkamreraren infordrad uppgift inhämtat, att det också i aRdra av kammarkollegiets arkivlokaler än i det genom kol­ legiets skrivelse aktuella rummet funnes ett större antal äldre militie­ räkenskaper, som likaså kunde överlämnas. Han hade vidare hos krigskollegiet inhämtat, att det i dess nya arkivlokaler kunde bere­ das utrymme för samtliga räkenskaper. När krigskollegiet i slutet av 1840-talet skaffade rymliga lokaler för sitt arkiv i Marieberg, var detta en följd av insikten om handling­ arnas historiska värde. Samtidigt gav det också upphov till ett vak­ nade historiskt intresse. Några officerare åtog sig att frivilligt biträ• da med att ordna arkivet i Marieberg mot att däri kunna bedriva krigshistorisk forskning. 82

81. Sandbergs mem 6.6 1850, Leveranser från kammararkivet Fllb:3, KA:s ämbetsar­ kiv- 1921. 82. B Broome, Bidrag till krigskollegiets arkivhistoria, Medd från krigsarkivet Vlll (1981) s 37ff.

29 statsrådet hemställde och Kungl Maj:t förordnade med anledning av krigskollegiets positiva svar, att samtliga i kammarkollegiets ar­ kiv förvarade krigsräkenskaper skulle avlämnas till Marieberg. Li­ kaså bifölls att om förvaltningen av sjöärenden var i tillfälle att mot­ taga räkenskaper för flottan, kunde dylika avlämnas till detta äm• betsverk. Till slut biföll Kungl Maj:t kammarkollegiets anhållan att få utse en person, som mot ersättning skulle ombesörja räkenska• pernas uppordning och avleverering. I departementsakten ligger en förteckning av Sandberg över handlingar tillhörande krigsadministrationen, som förvarades i kam­ markollegiets arkiv. Förteckningen upptar ungefär 410 hyllmeter militära räkenskaper, vilka inte förvarades i det i kollegiets skrivelse omnämnda rummet utan dels i sydvästra tornet i kungshuset (ca 190 hyllmeter) och dels i nya kammararkivet (ca 220 hyllmeter). Sand­ berg passade tydligen på att göra sig av med så många militära rä• kenskaper, som han kände till. 83 Att det alltjämt finns åtskilliga militieräkenskaper i kammararki­ vet, torde bero på oredan i arkivet på Sandbergs tid men även på att en del räkenskaper senare återlämnats från krigsarkivet.84 I avvaktan på Kungl Maj:ts beslut började på uppmaning av kam­ markollegiets president e o kanslisten Albin Johansson i förvalt• ningen av sjöärenden redan i slutet av juni 1850 att ordna och för• teckna räkenskaperna i det sydöstra rummet. Tillsammans med en e o kammardräng C E W iberg slutförde han arbetet i november sam­ maår. Det hade dock inte varit lätt. Johansson anför, att lokalen helt saknade utrymme, där de handlingar, som för tillfället ej var under handläggning, kunde läggas åt sidan. Vidare rådde sådan skymning särskilt under mulna dagar, att handlingarna måste "framsläpas" till dörren eller till "något av de båda användbara fönstren" för att titlar och innehåll skulle urskiljas. Även framhöll han "det fullkomligt kaotiska skick", i vilket voly­ merna befann sig i varje hylla, och att åtskilliga handlingar helt sak­ nade titel eller annan vägledning. Till slut hade den långt framskrid­ na årstiden lagt hinder i vägen för verksamheten. Huvudsaken an­ såg han dock vara uppgiften om hur många band, som fanns av varje slag och för varje år. Och i det fallet vågade han försäkra, att hans uppgifter var fullt tillförlitliga. Den 30 november 1850 kunde Albin Johansson sjöledes till krigs­ kollegiets arkiv på Marieberg avlämna "en pråmlast" räkenskaper om enligt medföljande förteckning tillsammans 3 131 volymer. Någ-

83. FiD:s prot, registratur och handll8.7 1850, RA; Fllb:3, KA:s ämbetsarkiv- 1921. 84. Leveranser tiJI kammararkivet från kammarkoJiegiet m fl Flla3):2 och Anteck­ ningar om mililieräkenskaper av B Boethius och B Steckzen, FIV:3, KA:s ämbets• arkiv 1922-. Jfr KK:s och RA:s bes1ut22.2 1929 jämte bil, MRA 1929 (1931) s 64, och Broorne (1981) s 78 f.

30 ra dagar senare kvitterade registratorn i förvaltningen av sjöärenden 777 volymer räkenskaper till detta verk. Under arbetets gång hade Johansson också till kammararkivet avlämnat sådana handlingar, som åtminstone t v borde förvaras i kammarkollegiet; han nämner bl a hovräkenskaperna. För arbetet gav kollegiet efter hänvändelse till Kungl Maj:t 200 rdr banco till honom och 50 rdr banco till kam­ mardrängen. 85 Då han av kamrerare Sandberg fått uppgift om att åtminstone "20 hästlass" krigshandlingar också fanns i det s k Tornet, erbjöd Albin Johansson sig att ordna även dessa, vilket kammarkollegiet accepterade. Arbetet drog ut på tiden och var slutfört först i novem­ ber 1854. Till Marieberg överlämnades då 6122 volymer och till för• valtningen av sjöärenden 142 volymer. För det långa dröjsmålet åberopade Albin Johansson liksom tidi­ gare handlingarnas oordning och sammanblandning även med civi­ la räkenskaper, mörka lokaler och trånga utrymmen. Dessutom uppgav han tornrummets ansenliga höjd, Då han ej kunnat få per­ mission från sin ordinarie tjänst, hade han vidare fått arbeta på ledi­ ga stunder. Han hade likväl hoppats att bli färdig redan året före, men så bröt koleran ut i Stockholm under bästa årstiden, och han drog sig då för att vistas i en så osund lokal som tornrummet. Utöver detta hade han genomsökt kammararkivets nedersta våning, där det enligt arkivkamrerarens anvisning också fanns krigsredogörelser. Han bad till slut kollegiet betänka, att han, tydligen på grund av mörkret och hopblandningen, måst genomgå och undersöka om än icke förteckna mer än dubbelt så många civila räkenskaper som de krigshandlingar, som han förtecknat. Efter en beräkning av 9 a 10 arbetstimmar per dag uppskattade Johansson, att han arbetat i minst 9 månader, och anhöll att i enlig­ het med beräkningen av den förra ersättningen nu erhålla 333 rdr 16 skill banco själv och 66 rdr 32 skill banco till W i berg. Efter kollegiets anmälan till Kungl Maj:t blev denna fordran godkänd. Genom de två leveranserna hade kammarkollegiet till Marieberg överlämnat mer än 9 000 volymer eller ungefär hälften av krigskolle­ giets egna arkivalier. Dessutom hade till förvaltningen av sjöären• den lämnats över 900 volymer. Även om det var Albin Johansson, som gjort själva arbetet och överlämnadet, är det dock uppenbart, att Carl Sandberg icke blott initierat leveranserna utan också lämnat anvisningar och övervakat verksamheten. Inte minst synes Albin Jo­ hanssons redogörelse ha intresse för den inblick den ger av arbets­ förhållandena i arkiven och den miljö, så olik den nutida, i vilken Sandberg verkade. 86

85 . Fllb:3, KA :s ämbetsarkiv- 1921; FiD:s prot och hand! 21.12 1850, RA. 86. Fllb:3, KA :s ämbetsarkiv - 1921 ; KK :s prot 7.11 1850, KKA; FiD:s prot och hand! 15.12 1854, RA; Broorne (1981) s 45 ff.

31 Magnus Gabriel De la Gardies arkiv Det var inte bara det krigshistoriska intresset, som hade vaknat vid denna tid. Den historiska forskningen började över huvud intressera sig för de skatter, som fanns i kammarkollegiets arkiv. Fryxells och andras hänvändelser är tecken därpå. Medan arbetet med leveran­ serna till krigskollegiet pågick, aktualiserade också riksarkivet en fråga, som länge hade slumrat. Under J G Liljegrens verksamhet i kammararkivet på 1820-talet hade han observerat handlingar, som tillhörde Magnus Gabriel De laGardies arkiv, och upprättade förteckningar över delar, som han fann. 87 Att dessa handlingar, som 1917 års arkivsakkunniga uppger, sedan blivit kvar i riksarkivet synes likväl vara en överdrift. 88 Enligt ett memorial av arkivinspektoren Friis från september 1825 skulle handlingar, som Liljegren utvalt, bland dem ministeriella brev och rikskanslerns korrespondens, utlånas mot kvitto till riksarkivet för att där sorteras, ordnas och förtecknas och därefter återlämnas till kammarkollegiet. 89 Något synes dock ha stannat kvar i riksarkivet. När C G Styffe an­ ställdes i riksarkivet, skall han efter vad C T Odhner meddelar i dess lokaler ha påträffat en mindre samling De la Gardie-papper, vilka Liljegren börjat ordna och troligen hade hämtat från kammararki­ vet. 90 Ordningsarbetena synes snart ha avstannat, men frågan togs i början av 1850-talet upp av dåvarande riksarkivarien Johan Jakob Nordström. I en skrivelse till kammarkollegiet i december 1852 skrev han, att han kände till, att bland de handlingar Liljegren undersökt förekom "många av större historisk märkvärdighet", och att det vore värdefullt, om de blev ordentligt genomgångna och sovrade. Han anhöll därför, att kollegiet ville överlämna dem för granskning till riksarkivet, varefter man närmare kunde bestämma, var hand­ lingarna slutligen skulle förvaras. Riksarkivarien gjorde denna hemställan, skrev han, "av intresse för samlande och bevarande av källorna för rikets historia, ett arbete som i flere riktningar för det närvarande i riksarkivet förehaves". 91 Riksarkivariens skrivelse remitterades till arkivkamreraren Sand­ berg, som i ett memorial inledningsvis meddelade, att man saknade kunskap om resultatet av Liljegrens åtgärder. Vid närmare gransk­ ning av de 481 konvoluten, som Liljegren undersökt, hade Sandberg

87. Handlingar och förteckningar rör De la Gardieska m fl samlingar från KA, D2V:70:13, RA:s ämbetsarkiv. 88. Arkivsakkunnigas betänkande (1919) s 120, 132. 89. Friis mem 6.9 1825, Fllb:2, KA:s ärobetsarkiv- 1921.- Jfr J G Liljegrens berät­ telse 1822. 90. C T Odhner, PM ang De laGardieska samlingarna i riksarkivet 31.10 1891, RA:s koncept 1890-1891 fol 276, RA:s ämbetsarkiv. 91. J J Nordströms skriv till KK 7.12 1852, Fllb:2, KA:s ärobetsarkiv- 1921.

32 funnit, att handlingarna däri huvudsakligen härrörde dels från Hedvig Eleonoras livgedings kontor, dels från greve Magnus Gabriel De laGardies och andra familjers arkiv, vilka indragits under reduk­ tionen. Då handlingarna mera upplyste om rikets allmänna historia än om kammarverket, såg han för sin del intet hinder möta att flytta dem till riksarkivet. Han ville dock erinra om att Kungl Maj:t i bre­ vet den 23 maj 1823 förordnat att efter anmälan om handlingarnas beskaffenhet få bestämma, var de skulle förvaras. 92 Kammarkollegiet beslöt enligt Sandbergs förslag, att handlingar­ na skulle utlånas till riksarkivet, som skulle lämna en förteckning över dem till kollegiet. Detta skulle därefter meddela Kungl Maj:t om deras beskaffenhet.93 I början av juni 1853 överlämnade Sandberg till riksarkivet 635 konvolut - kanske hade de 481 konvoluten blivit ombuntade eller på annat sätt utökade. Riksarkivarien Nordström kvitterade egen­ händigt konvoluten och erkände mottagandet av kammarkollegiets skrivelse och "de i denna skrivelse upptagna grunder".94 I riksarki­ vet uppbars handlingarna, ''omkring 600 buntar'', i andra våningen och ordnades summariskt av amanuensen greve Axel T G Oxenstier­ na.9s De villkor, som kammarkollegiet förknippat med lånet av hand­ lingarna, synes aldrig ha blivit infriade. Någon förteckning synes riksarkivet ej ha skickat till kollegiet, och detta tycks ej heller ha skrivit till Kungl Maj:t. Ärendet förefaller helt ha glömts bort. Rent formellt torde konvoluten alltjämt utgöra ett lån och tillhöra kam­ markollegiet.96 Enligt kungl brevet den 9 september 1892 föreskrevs visserligen, att kollegiet skulle överlämna bl a enskilda personers handlingar 1600-1725 mm till riksarkivet. Med anledning härav överlämnade kammarkollegiet 1893 en stor leverans handlingar av detta slag till riksarkivet. De 1853 utlånade volymerna omtalades likväl inte vid detta tillfälle. 97 År 1925 utkvitterade B Boethius som förste arkivarie i kammar­ arkivet, sedan detta övergått till riksarkivet, några handlingar ur lå• net. De överlämnades då till kammararkivet, och även senare har en del handlingar återkommit. 98 Resten synes ha skingrats till olika samlingar i riksarkivet, enskilda arkiv, livgedingsarkiv, Livonica etc. 92. Sandbergs mem 11.2 1853, Fllb:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921. 93. KK :s prot och registratur 18.2 1853, KKA. 94. Fllb:2, KA:s ämbetsarkiv- 1921. 95. 1)2V:70:13, RA:s ämbetsarkiv. 96. Enligt S Bergh, Svenska riksarkivet 1618-1837 (1916) s 373 not l, överflyttades De laGardies saml till RA 1853. 97. FiD:s registratur och handl 9.9 1892, RA. 98. Leveranser till KA från RA m fl, Flla3):1 KA:s ämbetsarkiv 1922 -;Jfr även kvitto i D2V:70:13 RA:s ämbetsarkiv.

33 Vad angår Magnus Gabriel De laGardies arkiv fortsattes uppord­ ningsarbetet efter amanuensen Oxenstierna av arkivarien E W Berg­ man, som tryckte en förteckning däröver 1888. Samlingen hade då något utökats med handlingar från Livonica, åtta fasciklar från kungl biblioteket och ytterligare nio buntar från kammararkivet. Men samlingen hade också minskats genom att handlingar därifrån förts till andra samlingar. 99 Förteckningen är numera föråldrad. Accessionen från kammar­ arkivet 1893 har t ex ej kommit med. Ej heller innehåller den arkiva­ lier, som förvärvats genom Hammerska samlingen, och som säkerli• gen härstammar från kammararkivet. 100 Under senare ordningsarbeten i kammararkivet har f ö påträffats ytterligare handlingar, som härrör från Magnus Gabriel De la Gar­ die. De bildar där alltjämt ett Magnus Gabriel De la Gardies ar­ kiv.'o'

Rosenblads samling Kammarkollegiet gjorde sig på Sandbergs tid inte bara av med arki­ valier. Utöver de ordinarie leveranserna förvärvade det också en samling om än av obetydligt omfång. På hösten 1845 anmälde presi­ denten till Kungl Maj:t, att den engelske legationssekreteraren och handskriftssamlaren George Gordon utbjudit åtskilliga böcker till inlösen för 160 rdr bco. Av dessa bestod sex volymer av jordeböcker och andra handlingar, som härstammade från kammararkivet, me­ dan ett par andra, som inte tillhörde arkivet, syntes vara av intresse för kungl biblioteket. Kungl Maj:t utanordnade ett extra anslag för att inlösa handling­ arna och beslöt, att kammarkollegiet skulle behålla det, som tillhör• de kammararkivet, och översända återstoden antingen till kungl biblioteket eller till riksarkivet. Kollegiet skulle vidare söka utreda, hur länge det, som kom från kammararkivet, hade saknats där, hur förlusten hade gått till, och om man kunde yrka ansvar på någon tjänsteman för försummad vård eller tillsyn. 102 Den undersökning av förvärvet, som utfördes i arkivkontoret, fö• relåg först i slutet av 1852. Av de åtta inköpta volymerna var tre böc• ker inbundna i skinnband och hade rubriken Manuskripter. Svenska

99. E W Bergman, Förteckning öfver rikskansleren M G De laGardies i riksarkivet befintliga brefvexling och öfriga handlingar, MRA 3:12, (1888) s 183 ff; C T Odh­ ner, PM a a. 100. E Naumann, Hammersamlingen, MRA Ny följd 1:62, (1924) s 113. 101. Enskilda arkiv, KA . - På 1720-talet överlämnade KK enligt kungl brevet 3.10 1719 en delhandlur De laGardies arkiv till presiedenten Magnus Julius De la Garide. Fört däröver, dat 23 maj 1722, finns i Fllb:l, KA:s ämbetsarkiv - 1921. Jfr S Hedar, Enskilda arkiv under karolinska enväldet, (1935) s 352 f. 102. FiD:s prot och handl25.9 1845, RA.

34 handlingar från 1500-talet. Två volymer var likaså försedda med skinnband men hade rubriken Manuskripter. Handlingar rörande Sveriges forna numera förlorade provinser från 15- och 1600-talet. Det sjätte bandet var också av skinn och hade rubriken Svenska handlingar från 1600-talet. Den sjunde volymen var ett konvolut med lösa handlingar, och den sista var en bok i pappers band. De sex böckerna i skinnband innehöll jordeböcker, räkenskaper och andra handlingar, som tillhörde kammararkivet. Därifrån härrörde också några få handlingar i konvolutet men däremot inte pappers bandet. När de handlingar, som var från kammararkivet, hade kommit därifrån, hade man ej kunnat utröna, men det torde ha skett före mitten av 1822, då den första inventeringen av jordeböckerna hade verkställts efter eldsvådan 1807. Hur handlingarna kommit bort, kunde ej heller sägas, eventuellt genom stöld eller genom lån, som sedermera blivit bortglömt. Likaså var det obekant, hur de förvärvats av Gordon, och vem som innehaft dem före honom. Volymerna gav dock själva viss väg• ledning. På frampärmen av skinnbanden fanns namnet Bernhard Emanuel Rosenblad instämplat, och på pärmens insida liksom i pappersbandet stod skrivet Tillhör Bernhard Rosenblad. Av vissa anteckningar framgick det, att några skinnband hade inbundits i juni 1822, och att pappersbandet inköpts 1819 från magister lustan­ der. Den senare var bokhandlare och f d docent i Åbo universitet, och Rosenblad skall enligt egen uppgift ha förvärvat handskrifter av honom. 103 Bernhard Emanuel Rosenblad är den bekante framstående äm• betsmannen, politikern och skriftställaren, känd även som intresse­ rad handskriftssamlare. Om han av det nu aktuella beståndet för• värvat mer från lustander än pappersbandet är obekant. De uppgif­ ter om hur han kommit över sina handskrifter, som han publicerade 1845 i Dagligt Allehanda, synes som B Broorne påpekat, vara obe­ styrkta och gjorda för att förvilla, sedan det blivit känt, att han bl a sålt jordeböcker till Gordon. Det gällde för honom att förklara, att de ej kommit från kammararkivet. Rosenblad meddelar i tidningsartikeln, att inga svenskajordeböc• ker fanns i samlingen men väl "många handlingar upplysande Sve- ' riges kamerala historia''. Om de tillhört kammarkollegiet kunde han ej upplysa men påpekade dels, att sådana handlingar sedan gammalt, troligen som dupletter fanns i enskilda samlingar, dels att defekterna i kollegiets bestånd bl a torde ha tillkommit genom bran­ den i början av 1800-talet, varom "äldre tjänstemän från denna tid haft varjehanda att berätta".

103 . FiD:s prot och hand! 1.2 1853, RA; B Broome, Handskriftssamlarna och de svenska arkiven 1700-1950 (1977) s 183.

35 Att med Broorne sätta handlingarnas försvinnande ur arkivet i samband med Liljegrens nämnda arbeten är i varje fall inte rätt, då det enligt de nämnda anteckningarna i banden måste ha skett tidiga­ re.1 04 Kammarkollegiet behöll de volymer, som härrörde från kammar­ arkivet. De sex skinnbanden förvaras under beteckningen Rosen­ IJlads samling i kammararkivet. På 1920-talet försågs varje volym med register och innehållet identifierades. Redan den första hand­ lingen i den första volymen är en årlig ränta Uordebok) för Södra motet på Öland 1574. Även andra jordeböcker förekommer i sam­ lingen. Dessutom ingår andra räkenskaper, tiondelängder, saköres• längder etc, alla från kammararkivet. I ett par fall har Rosenblad skrivit sitt namn eller annan anteckning över kammararkivets land­ skapsbeteckning. Även manuskripten från Sveriges forna provinser utgöres av fogderäkenskaper, som härrör från kammararkivet. 105

Kommith~arbeten I det föregående har omtalats, att Sandberg var sekreterare i 1830 års beskattningskommitte. Innan denna efter kraftiga motsättningar upphörde 1833, inskränkte den sin granskning av grundskatteför• hållandena till Uppland. Redan denna granskning visade jordeböc• kernas stora brister, och om betänkandet, som sannolikt utarbeta­ des av Sandberg, skriver dennes nekrolog, att det verkligen hade' 'en smula tycke av ett oppositionellt aktstycke". 106 På grund av kungl brevet 24.5 1833 fortsattes i stället jordeboksgranskningen i kam­ markollegiet efter hand, och Sandberg var också i fortsättningen in­ kopplad. Jordeboksanmärkningsmålen låg sedan länge vilande och uppgick 1858 till inte mindre än 506 stycken, vilka då överlämnades för åtgärd till det i kammarkollegiet nyinrättade jordebokskonto­ ret. 107 I februari 1846 tillsattes en ny skattekommitte för förenkling av beskattningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket, ge­ menligen kallad skatteförenklingskommitten. Ordförande var landshövdingen Anders Peter Sandström och sekereterare kamrera­ ren Carl Sandberg. Från kammarkollegiet kom också Sandbergs chef kammarrådet Johan Falkman. Kommitten avgav redan i april 1847 sitt betänkande, som i många avseenden var både radikalt och framsynt. Bl a skulle naturaskatterna inlösas med pengar eller erläg• gas med få i orten gängse persedlar.

104. Carlander (1904) s 411 f f; Broorne (1977) s 228. 105. Rosenblads samling, KA. 106. Nekrologen 1879. 107. FiD:s prot och registratur 22.1 och 23.41858, RA. Se även FIV:7, KA:s ämbetsar­ kiv- 1921.

36 Redan vid behandlingen hos statsrådet avstyrktes en del förslag, och riksdagen 1847/48 avslog ytterligare några. Av den avsedda för• enklfngen blev sålunda föga vunnet. Men ärendet kom åter upp iföl- . j ande riksdag. både genom motioner och en kungl proposition, och frågan om grundräntornas förenkling och markegångsprisernas be­ stämmande m m fördes ytterligare ett gott stycke framåt. Att resulta­ tet, som nekrologförfattaren skriver, praktiskt taget blev så gott som intet, är därför inte riktigt, och ordföranden blev 1847 adlad med namnet Sandströmer för sina förtjänster i skattefrågan. Inte minst i betänkandets många tabellbilagor, som till stor del torde vara Sandbergs verk, framgår snårskogen av alla de natura persedlar, som förekom i olika delar av landet, och som nu förvandlades antingen till reda pengar eller ett fåtal varor. 108 För arbetet att upplägga jordeböcker enligt den förenklade mo­ dellen inrättades 1858 i kammarkollegiet ett särskilt jordebokskon­ tor, vilket som nämnts också övertog de oavgjorda jordeboksan­ märkningsmålen. Vid riksdagen 1850/51 motionerade ständerna om städernas be­ skattning, och Kungl Maj :t tillsatte i mars 1852 med anledning därav en kommitte, som dels skulle utreda varje stads beskattningsförhål• landen, dels föreslå sättet att göra städernas beskattning jämförbar med landsbygdens. Som ordförande för kommitten förordnades ordföranden för riksgäldsfullmäktige greve Gustaf Lagerbielke, och sekreterare blev en kanslist i ecklesiastikdepartementet. Bland leda­ möterna märkes Carl Sandberg, ett gott bevis för hans erkända ka­ pacitet. Av kommitten kom endast några få betänkanden att avges, men dess omfattande arbetsmaterial rörande varje stad har flitigt använts hos kammarkollegiet och till senaste tid förvarats i dess ar­ kiv. Numera har kommittearkivet levererats till riksarkivet. 109

Hjälp till forskare I det föregående har nämnts, att Sandberg beklagade sig över de många besökare, som under riksdagen begärde upplysningar ur kammararkivets handlingar. Även om han i det sammanhang, som uttalandet gjordes, var angelägen om att överdriva de besvär, som det vållade, är det naturligt, om många riksdagsmän, särskilt ur bondeståndet, när de var i Stockholm, hade uppdrag hemifrån att i

108. Underdånigt betänkande till Kong! Maj:t angående förenklande af beskatt­ ningsväsendet samt uppbörds- och redogörelseverket, afgifvet den 30 april1847, Statens off utredn, (1847); Kungl kung 11.5 1855 angående de uti ordinarie rän• tan ingående persedlars omsättning och förenkling, SFS nr 33/ 1855; Sandströ• mer, Anders Peter, Svenska män och kvinnor. 109. FiD:s prot och registratur 3.3 1852, RA: Kommittens till undersökning af grun­ derna för städernas beskattning den 3 mars 1852 arkiv, RA; E Thyselius, För• teckning öfver kommitebetänkanden .. . I 1809-1894, (1896) s 228, 243.

37 kammararkivet efterforska olika ärenden. Sandberg var ju själv om­ bud inte bara för sin välgörare Anders Danielsson och riksdagsman­ nen Johan Jakob Rutberg i Kalix utan också för andra, även om de handlingar därom, som finns i behåll, inte synes ha rört ärenden i kammararkivet. 110 Han lämnade också som omtalats uppgifter till Anders Fryxell. Från deras korrespondens finns bevarade ett brev från Sandberg till Fryxell och några brev från Fryxell till Sandberg. De härrör sig från den tid, då Fryxell höll på med reduktionstiden i sina Berättelser ur svenska historien. Den 14 december 1847 meddelade Fryxell, att han behövde fara till Stockholm och bl a forska i reduktionskansHeL Han önskade därför veta, om det var ledigt, och om lokalerna kunde eldas, så att man kunde arbeta där under vintermånaderna. Ett par veckor sena­ re tackade han för Sandbergs svar och hoppades hinna till Stock­ holm i februari. Samtidigt tackade han för en avskrift ur kammar­ kollegiets protokoll för den 5 mars 1661, som Sandberg hade sänt honom med anledning av en uppgift i Berättelserna. Fryxell diskute­ rade, om det med "salig konung Gustaff" i protokollet avsågs Gus­ taf II Adolf eller Carl X Gustaf. 111 Huruvida Fryxell, som han tänkt, kom att forska i arkivet upply­ ser inte breven. I juni 1848 avsände Sandberg till honom en "upp­ sats" ur räntekammarböckerna 1680-1698 angående däri upptag­ na reduktionsmedel. I mars 1849 bad Fryxell att få utdrag ur jorde­ böckerna för 1679-1680 eller annan källa för att få svar på några frågor, som han antecknat på en lapp, vilken borde återsändas med påtecknade svar snarast möjligt, eftersom nästa del av hans arbete redan var under tryckning- del16 av Berättelserna utkom 1850. I det sista bevarade brevet till Sandberg av den 9 september 1850 hade Fryxell problem med reduktionen i Finland. Han undrade, om det i Finland var skillnad mellan mantal och hemman, vilka väl i Sverige var synonyma begrepp. Sandberg svarade den 23 september, då han också sände utdrag beträffande Finland ur jordeboken över de reducerade grev- och friherreskapen, som vore den nästan enda bevarade handling om finska förhållanden, som fanns kvar i kam­ mararkivet, sedan jordeböcker och räkenskaper blivit utlämnade re­ dan 1812. 11 2 Kammararkivets rika innehåll började alltmer upptäckas av fors­ karna, och Sandberg korresponderade med flera historiker. E o pro­ fessorn Abraham Cronholm ville på våren 1876 i kammararkivet ef-

110. Sandbergska saml suppl, vol20, 21, KA ; Elll:l, KA :s ämbetsarkiv- 1921. III. A Fryxell, Berättelser ur svenska historien del 14 (1846) s 207. Själv hade Fryxell enligt brevet hämtat uppgiften från en avskrift av KK :s prot i Säfstaholms arkiv. 112. Brev av A Fryxelll4.12 och 28.12 1847, 11.3 1849, 9.9 1850, Elll:l. KA:s ämbet• sarkiv - 1921; Brev av C Sandberg 23 .9 1850, D 329:6:3g, KB; Jordeboken numera DIVc:2, Red-komm:s arkiv, KA.

38 tersöka uppgifter om penningförsändelser från Sverige till fälttågen i Tyskland 1633-1642 och räkenskaper från Adler Salvius, som för• skotterade Johan Baners utbetalningar och uppbar de franska subsi­ dierna. Cronholm tänkte besöka Sandberg för att få muntligt svar på sina frågor och för att göra excerperingar. Om han fann vad han sökte, må vara osagt. I sitt arbete om trettioåriga kriget efter Gustaf II Adolfs död anger han sig bl a ha "begagnat" kammarkollegiets arkiv. 113 Riksantikvarien Bror Emil Hildebrand bad 1842 om tillstånd att till sig för namnforskning under diplomatariearbetet få låna vissa jordeböcker för Stockholms län, något som tydligen beviljades. 114 Presidenten August von Hartmansdorff anlitade Sandberg 1853 till att undersöka några handlingar. När han återställde dem, ursäktade sig Sandberg med att han på grund av pågående kommitteuppdrag ej haft annan tid att granska dem än under en del av natten. 115 Genealogen och arkivmannen Victor Örnberg, som var yngre samtida till Sandberg i kammarkollegiet, bad honom 1874 besvara ett bifogat brev från folklivsforskaren och genealogen Gabriel Djurklou, eftersom han själv befann sig i Nyköping. Örnberg läm• nade i sitt brev också en genealogisk uppgift, som Sandberg frågat om, och han meddelade slutligen, att utgivandet av hans anteck­ ningar om kammarkollegiet fick anstå, varigenom de antagligen skulle bli mer fullständigas "ehuru de redan nu äro ganska rikhalti­ ga". Örnberg synes senare ha kommit på andra tankar, ty hans arbe­ te, dedicerat till Carl Sandberg, är tryckt 1874. Den blygsamma ru­ briken och uppgiften del I synes antyda, att Örnberg inte var helt till­ freds och hade tänkt sig en fortsättning. 11 6 Några ytterligare exempel på Sandbergs hjälp till forskare må an­ föras. Thure Annerstedt uttryckte 1880 sin tacksamhetsskuld till den då avlidne Carl Sandberg. "Utan den välvilja, varmed han hjälpte och ledde nybörjarens korta forskningar, skulle ännu mindre därav blivit användbart". 117 I sin doktorsavhandling om de svenska grev- och friherreskapens historia 1561-1655 tackade Gustaf Fors­ gren i inledningen i främsta rummet C Sandberg i kammararkivet, "vilken med aldrig tröttande välvilja vägledde mig vid mina första försök att taga kännedom om detta arkivs handlingar". 11 8

113. Brev av A Cronholm maj 1876, Elll:l KA:s ämbetsarkiv - 1921; A Cronholm, Trettioåriga kriget och underhandlingarna i Tyskland från Gustaf Il Adolphs död till Westfaliska i'redsslutet 1:1 , (1876). Företal. 114. Brev av B E Hildebrand 21.1 1842 och odat, EIII:l KA:s ämbetsarkiv - 1921. 115. Brev av C Sandberg 30.12 1853, vol 119, A von Hartmansdorffs arkiv, RA. 116. Brev av V Örnberg 21.6 1874, Elll:l KA:s ämbetsarkiv - 1921; V Örnberg, An­ teckningar om kammarkollegiet l, (1874). 117. Th Annerstedt, Resningen 1568, (1880). Förordet sid IV f. 11 8. G Forsgn!n, Bidrag till svenska gref- och friherreskapens hi storia 1561-1655, akad avhandl (1885). Inledningen.

39 I de båda banden om rikets mått och vikt, som chefen för lantmä• teristyrelsen Ludvig B Falkman utgav på 1880-talet hänvisar han på flera ställen till Sandbergs samling i kammararkivet. Två brev av ho­ nom till Sandberg är bevarade, från 1862 och 1878. Det förra gällde tre kungl brev om mått och vikt 1582, som Falkman förgäves hade sökt i riksarkivet. Hans hopp stod nu till att avskrifter av dem skulle finnas någonstans i kammararkivet. Enligt det senare brevet hade Sandberg meddelat, att anteckningar om lantmäteriet var inhäftade i band A:9 av hans Samling angående kameral väsendet, och att han var villig att utlåna bandet till Falkman. 119 Breven till Sandberg från docenten och arkivarien Karl August Bomansson skall senare beröras.

Handskrifts- och autografsamlare Att många handlingar från kammarkollegiets arkiv kommit ut i marknaden är ovedersägligt, och det är troligt, att Sandberg, som själv var handskriftssamlare, hade förståelse för andra samlares för• värvsintressen. Men redan före hans tid har ju handlingar från kam­ mararkivet varit i omlopp som exemplet med den Rosenbladska samlingen visar. Likaså har ovan refererats den troligen allmänna uppfattning, som professor Liljegren gav uttryck åt, att man till en­ skilda samlare kunde lämna handlingar, som var värdelösa för sta­ ten. Handskrifts- och autografsamlandet var överhuvud en interna­ tionell företeelse med en av sina rötter i romantikens historiska in­ tresse. 120 Medan handlingarna under 1700-talet gärna togs från pri­ vata arkiv, sammanfaller höjdpunkten av samlandet på 1800-talet med en nedgångstid i den statliga arkivvården. Liksom Sandberg i kammararkivet kämpade man även hos andra myndigheter, såsom hovrätterna och överståthållareämbetet, med ständigt överfulla och olämpliga lokaler och hade samma inställning till onyttiga och onö• diga arkivalier, som vi sett i kammararkivet. 121 Handskrifts- och autografsamlandet var en modefluga, och man bytte ivrigt handlingar med fina namnteckningar och intressant in­ nehåll. Den positiva insatsen i samlarnas verksamhet kan sägas vara, att deras plockande ur de offentliga arkiven blev en räddnings-

119. Brev av L Falkman 28.2 1862 och 13.9 1878, Elll:1 KA:s ämbetsarkiv- 1921. - I Sandbergska sam! finns Instruktioner och ordningar för landtmäteriet i vol Ä:9. Tydligen har Falkman föreståeligt nog läst A i st f Ä i Sandbergs medde­ lande. 120. G Mecklenburg, Vom Autographensammeln (I963). I21. Se t ex N Östman, Lambertska arvet (1917) s 68 ff, och S Landahl, Skoglar Berg­ ström och gallringen i Svea hovrätts arkiv, Donum Boethianum (I950) s I99 ff. Jfr Hans Järtas uttalande 1843, hur riksarkivet plundrats "i förra tider", HT 1926 s 261.

40 tjänst, varigenom åtskilliga handlingar, som eljest skulle ha för• kommit, blivit bevarade och i vissa fall återförda till offentliga insti­ tutioner i de stora autografsamlingarna i t exsiksarkivet, ktmgl bi b- .· Hoteket och Uppsala universitet~i_bibl!qJek . .: ... Att det under Sandbergs tid försvann handlingar ur kammararki­ vet är således inte märkligt. Det synes emellertid inte enbart ha varit hans skuld, utan torde även ha berott på konstnären, historieforska­ ren och handskriftssamlaren Carl Gustaf Mauritz Samuelsons verk­ samhet. Denne tycks fritt ha kunnat vandra omkring både i kam­ mararkivet och andra arkiv, och han försåg en mängd av tidens sam­ lare med material, inte minst ur kammararkivet. Redan i slutet av 1830-talet var han en etablerad autografhandlare och fortsatte att sälja och byta handskrifter till sin död 1872. 122 Bland breven till Sandberg i kammararkivets ämbetsarkiv finns även en odaterad promemoria utan underskrift. Handstilen tillhör majoren Alfred Fredenberg, som samlade egenhändiga namnteck­ ningar av cheferna för Västmanlands regemente. Enligt promemo­ rian sökte han tre namnteckningar, som han ännu saknade. Han hoppades, att bland kammarkollegiets handlingar möjligen "några kvittenser eller dylika värdelösa skrivelser av förenämnda personer finnas, som måhända kan undvaras". Då Fredenberg var en av dem, som anlitade autografhandlaren Samuelson, är det möjligt, att promemorian var riktad till denne och ej till Sandberg, ehuru den kommit att inläggas bland skrivelser till honom. 123 Samuelson hade själv en ansenlig handskriftssamling, som efter hans död till stor del förvärvades av den kände juveleraren och handskriftssamlaren Christian Hammer. En del av den stora Ham­ merska samlingen inlöstes 1919 av ett konsortium bestående av riks­ arkivet, krigsarkivet, konstakademien och Uppsala universitetsbib­ liotek. En del handlingar därifrån återbördades senare till kammar­ arkivet och har återplacerats på proveniensenliga platser. 124 Bland flera andra samlingar har också krigshovrättsrådet greve Erik Posses autografsamling förvärvats till riksarkivet och består till stor del av material från kammararkivet, som ställdes till hans förfo• gande av Samuelson, vilken kallade Posse sin "äldste och intimaste vän''.1 2s

122. B Broome, Carl Gustaf Mauritz Samuelson. Historiemålare, historieforskare, handskriftssamlare. Bibliotek och historia, Festskrift till Uno Willers (1971) s 26ff; Dens, Handskriftssamlarna ... (1977) passim. 123. Odat ÖPM, EIII:1 KA:s ämbetsarkiv- 1921; Jfr Broorne (1977) s 264. 124. E Naumann, Hammersamlingen. Anteckningar, MRA Ny följd I 60-62, (1924) s 97 ff; Till KAöverlämnade handl. (KA acc 3/1941) inordnades av H Appelgren, se Hänvisningsblad i DIIIb!1, KA:s ämbetsarkiv 1922 -. 125 . Broorne (1971) s 32.

41 Pergamentsomslagen Landskapshandlingarna och andra räkenskaper från den äldre Va­ satiden är inhäftade i medeltida pergamentsomslag, som härrör från kyrkornas och klostrens bibliotek, ett resultat av reformations­ tidens indragning av dessas överflödiga egendom. Tack vare att man på detta sätt fick användning för de gamla "munkskrifterna", har dessa blivit bevarade, och kammararkivet rymmer, har det sagts, trots alla avsöndringar Nordeuropas största medeltida bibliotek, även om volymerna är splittrade och ofta defekta. 126 Länge var man mindre intresserad av omslagen än av de däri bundna räkenskaperna. Åtskilliga omslag torde under årens lopp ha lossnat och försvunnit. Besökare och samlare tog vara på en del, sär• skilt när de var försedda med miniatyrer eller rikt utstyrda anfanger. l sac Collijn berättar 1914, att en redan vid denna tid försvunnen ask med urklippta miniatyrer funnits i arkivet ännu under den dåv~ran­ de arkivariens första tjänstgöringstid. 127 Det kan omtalas, att kammararkivet 1939 återfick några perga­ mentsomslag från landsarkivet i Vadstena, som tydligen tagits om hand av Victor Örnberg under den tid, då han tjänstgjorde i kam­ markollegiet. 128 Även från stavsund har pergamentsomslag åter• kommit, som friherre Rudolf Klinckowström under forskningar på 129 1850-talet räddade, innan de skulle föras bort att brännas. · Det skulle vara för mycket begärt, att Sandberg skulle ha känsla och förståelse för omslagens värde. Även om det alltså endast har ett perifert intresse beträffande hans verksamhet, må dock några episo­ der omtalas, som tilldrog sig på hans tid. En kompositör och musik­ forskare Bengt Wilhelm Hallberg inledde i början av 1850-talet hymnologiska studier och tänkte sig utge ett skandinaviskt hymna­ rium, något som dock inte blev av. För ändamålet skaffade han en stor musikalisk samling, bl a på resor utomlands. En del musikblad härrörde emellertid från kammararkivet, och åtminstone några skall han ovisst hur ha erhållit genom Sandberg. Långt senare er­ bjöd en sonson till Bengt Hallberg riksarkivet att inköpa samlingen. Erbjudandet antogs likväl inte, och en del omslag har hamnat i uni­ versitetsbiblioteket i Lund. 130

126. Yttrande av teol dr Oloph Odenius; Se även I Collijn nedan och Agneta Claes- · son, PM angavtagande av pergamentsomslag, KA:s PM-sam! nr 15/1978. 127 . I Collijn, Redogörelse för på uppdrag av Kungl Maj:t i kammararkivet och riks- arkivet verkställd undersökning angående äldre arkivalieomslag, (1914) s 17. 128. Ligger i en kartong Avtagna pergamentsomslag före 1922, KA . 129. Avtagna perg-omslag ur Stavsundsarkivet, KA; Se Wichman (1978) s 48. 130. Bengt Wilhelm Hall berg, SBL del\8; Brev från Per Ekström, LUB, 11.41984 till Helmut Backhaus, KA; Se även Otto Hallbergs sam! i RA samt brev från denne i Ingvar Anderssons arkiv II, RA. - Fotostatkopior av Hallbergs pergament i LUB, som RA fick 1962, synes ha lämnats till dr Toni Schmid, men i kartongen över Hallbergs sam! i Undersökningens av pergamentsomslag arkiv, nu i KA, återstår blott en enda fotostat.

42 Värdet av pergamentsomslagen uppmärksammades egentligen först genom bibliotekarien Gustaf Klemmings undersökningar i kammararkivet på 1860- och 1870-talen. Han kunde tydligen utan vidare taga med sig till kungl biblioteket, vad han önskade. Resulta­ tet föreligger i volymer i bibliotekets svenska samling, vilka han, skriver Collijn, "med otrolig möda och samvetsgrannhet hopletat blad för blad bland de gamla omslagen, och som, oftast unika, nu representera eljest försvunna minnesmärken från vår tryckta littera­ turs första dagar". Endast i undantagsfall synes han ha intresserat sig för de handskrivna fragmenten. 131 Under något eller några av sina besök hade Klemming med sig den unge amanuensen i kungl biblioteket August Strindberg, som tjänstgjorde 1874-1882.132 Denne synes också ha botaniserat på egen hand bland pergamentsomslagen. Några år senare, då han liv­ ligt intresserade sig för Nordiska museets insamlingsar bete, fick mu­ seet bl a köpa graduale, missale, manuale och breviarium av honom. Det är lätt att genom sammanställning av de båda notiserna om Strindbergs verksamhet draga slutsatsen, att han hämtat handling­ arna i kammararkivet. Det kan tilläggas, att han i november 1880 tipsade Artur Hazelius om att av kammararkivet söka förvärva en stol från mitten av 1600-talet. 13 3

Sandberg och Kungl Samfundet En mötesplats för historieintresserade och handskriftssamlare var Kungl Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandina­ viens historia. 134 Carl Sandberg blev 1844 ordinarie ledamot av det­ samma, och redan i början av 1845 höll han ett par föredrag vid sam­ mankomsterna. Han lämnade Meddelanden om ett märkligt fynd i kammararkivet, nämligen det s k regementets i Västergötland dom­ bok eller registratur 1540-1542.135 Fyndet publicerades 1848 i Handlingar rörande Skandinaviens historia (HSH) del29, för vilken del Carl Gustaf Styffe var redaktör. Han intygade utgåvans likhet "med det af Hr Kamreraren C Sandberg meddelade original". På samma sätt bevittnade han den i samma del publicerade jordrann­ sakningen rörande Gotland 1654 ur kammarkollegiets arkiv. Det torde vara sannolikt, att Sandberg påvisat också detta material, ehu­ ru det ej omnämns. 136

131. Collijn (1914) s 5. 132. U Willers, Från slottsflygeln till Humlegården, (1962) s 119. 133. S Lundwall, Strindberg, Nordiska museet och Vilhelm Carlheim Gyllensköld, Fataburen 1972, s 79 f. 134. S Ber h, Kungl Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia under första århundradet af dess tillvaro, HH 25, Bihang, (1917). Jfr Broome, (1977) s 13. 135. Bergh (1917) s 107, 153; Se Västergötlands handl 1540:10 och 1542:7, KA . 136. HSH 29 (1848) s 83-159, 380-400.

43 Även i ett annat fall skulle de båda männen samarbeta. Samfun­ det beslöt 1846 att samla och utge ordningar och instruktioner från äldre tid och tillsatte sin dåvarande sekreterare, riksantikvarien Bror Emil Hildebrand, och amanuens, filmag Knut Geijer Lriksarkivet, samt kamreraren Carl Sandberg att tillsammans uppgöra en för• teckning över handlingar, som borde intagas i en sådan samling. 137 Det blev upphovet till de två banden Samling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid landtregeringen resp rörande den ci­ vila förvaltningen i Sverige och Finnland, som på föranstaltande av Kungl Samfundet utgavs av C G Styffe åren 1852 resp 1856. I båda volymerna framgår det, att några av de handskrifter, som trycktes, hämtats från kammararkivet eller hade jämförts med därvarande exemplar. Över huvud anger Samfundets historiograf Severin Bergh tiden från mitten av 1830-talet fram till1860-talet som en blomstringstid i Samfundets historia. 138' Sandberg säges vara en av dess mest niti­ ska medlemmar, som på sammankomsterna föredrog en mängd handlingar från kammararkivet. Några av dem, som han förevisade, känner vi till därigenom, att de publicerades i Kungl Samfundets skriftserier. Utom ovannämndaMeddelanden trycktes sålunda 1847 i HSH del28 Relation till Strengnäs Consistorium om 1660 års riks­ dag i Götheborg af Primarie Theologiae Leetorn Petrus Petri Grubb. Dat Strengnäs den 18 maj 1660. Dokumentet anges ha blivit meddelat av Carl Sandberg ur kammarkollegiets arkiv. Likaså ut­ gavs i HSH 37 Inventarier öfver Gripsholms slotts fatebur i sextonde århundradet efter kamreraren Sandbergs meddelande från kam­ markollegiets arkiv. 139 I serien Historiska Handlingar (HH) del l trycktes en Förteckning på Conrad von Pyhys tillhörigheter, medde­ lad av Sandberg efter original i kammararkivet. I del3 av samma se­ rie har han låtit publicera Rusttjensts- och andra beskattningsläng• der från sextonde århundradet, likaså efter original tillhöriga kam­ mararkivet.140 Efter mitten av 1860-talet började en ny period i Kungl Samfundet med nya ledande män och delvis nya principer. Även om Sandberg alltjämt verkade, synes det nu ha varit Victor Örnberg, som kom att fortsätta hans meddelanden från kammararkivet. 141

Arkivleveransen till Finland En ny stor leverans av arkivalier från kammararkivet ägde rum 1864. Det var denna gång till finska riksarkivet eller som det ännu hette

137. Bergh (1917) s 40. 138. Bergh (1917) s 90 f. 139. HSH 28 (1847) s 175-188; HSH 37 (1&,56) s 1-70. , 140. HH l (1861) s 15-28; HH3 (1863) s F-60. · .. 141. Bergh (1917) s 95.

44 kejserliga senatens arkiv i Helsingfors. Upprinnelsen tycks ha varit, att man i senatsarkivet hade hittat fyra smärre räkenskaper angåen• de svenska bergverk och till kronan reducerade katolska klostergods och ville byta dem mot några räkenskaper rörande Finland. 142 Den som fick ta hand om de praktiska detaljerna i ärendet, var en ung finländsk historiker docenten Johan Esaias Waaranen, som för till­ fället befann sig i Stockholm och tidigare hade forskat i riksarkivet. Han kände också till- kammararkivet och hade dessutom 1862 gift sig med en syster till den ovan nämnde Carl Gustaf Mauritz Samuel­ son. Det kan ha varit genom sin svåger, som Waaranen fick tag i en för• teckning över handlingar och räkenskaper rörande Finland i kam­ mararkivet. Han översände förteckningen till ministerstatssekrete­ raren Alexander Armfelt, och ärendet gick vidare till senaten och generalguvernören. I november 1863 framförde kejserliga ryske mi­ nistern i Stockholm en begäran till den svenska regeringen, att de handlingar och räkenskaper, som var upptagna på Waaranens bifo­ gade lista;· skulle utlämnas till Finland. Saken hänsköts till kammarkollegiet, som i september 1864 avgav utlåtande, som följde ett memorial i frågan, som skrivits av kamre­ rare Sandberg. Kollegiet överlämnade därvid en i arkivkontoret upprättad ny förteckning, som något avvek från Waaranens. Den se­ nare hade nämligen varit grundad på en vid handlingarnas ordnan­ de i tornrummet efter utrymningen av kammararkivets bottenma­ gasin 1863 förd konceptförteckning, som inte blivit kollationerad och därför inte var helt korrekt. Kollegiet konstaterade emellertid, att alla handlingarna angick Finland eller andra länder, som nu tillhörde ryska riket, och till­ styrkte, att de kunde avlämnas mot kvitto. Enda undantaget var Erik Flemings jordebok, i vilken några sidor dels rörde gods i Sveri­ ge, dels innehöll ett arvsskifte 1528 mellan hans hustru Hebla Sparre och hennes syskon. I Waaranens förteckning hade denna jordebok betecknats som ''en diger och särdeles intressant volym, mångsidigt upplysande Finlands förhållanden under GustafWasas tid". Då det genom arkivkontarets försorg togs avskrift av de sidor, som berörde Sverige, tillstyrkte kollegiet, att även denna jordebok levererades. Kollegiets tillstyrkande blev också Kungl Maj:ts beslut. 143 Waaranen hade i slutet av sin förteckning tillagt några rader om de uppräknade volymerna. Han vågade ej försäkra, skrev han, "att icke en och annan vid en noggrannare undersökning ännu ytterliga-

142. O Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809-'1865 , Svenska littera­ tursällskapet i Finland nr 361, (1957) s 412 ff. 143. FiD:s prot, registratur och haniii 4.10 1864, RA. I .handlligger bl a Waaranens förteckning; Leveranser från KA till Finland, Fllb:4 KA:s .ämbetsarkiv- 1921 : Däri ligger bl a Sandbergs mem och kopior ur Flemings jordebp~. . •

45 re kunde påträffas". Han ansåg därför, att uppdraget att mottaga akterna borde lämnas åt en person, "som av erfarenhet något kän• ner till kong! kammararkivet i Stockholm". Waaranen blev bönhörd i båda fallen. Han blev själv befullmäkti• gat ombud att mottaga leveransen. Sandberg från svensk och Waa­ ranen från finländsk sida undertecknade den 17 oktober 1864 över• låtelsehandlingen. Samlingen innehöll enligt denna 11 nummer handlingar av olika slag och 168 band jordeböcker och räkenska- ~~ , Ävenså påträffades vid "framletandet" av arkivalierna flera fin­ ländska handlingar i kammararkivet, och Waaranen skyndade sig att inlämna framställning att utfå även dessa. Det beviljades den 21 oktober, och senatsarkivet fick därmed ytterligare omkring 90 voly­ mer. När denna leverans utkvitterades den 2 november 1864, synes Waaranen ha lämnat Stockholm, och handlingarna mottogs i stället enligt fullmakt av den ryske generalkonsuln i Stockholm. 145 Sandbergs aktiva medverkan vid arkivleveranserna torde vara an­ ledningen till att han följande år tilldelades den ryska S:t Anmeor­ den. 146 På finsk sida har omvittnats, vad leveranserna från kammar­ arkivet betytt för den historiska forskningen. Genom landskaps­ handlingarna och länsräkenskaperna fick man upp ögonen för Finlands tidigare nästan okända inre, lokala historia. 147 Från svenskt håll har man ondgjort sig över att det finska statsarkivet 1864 fick räkenskaper även från Ingermanland och Kexholms län, vilket knappast varit avsikten genom Fredrikshamnsfredens avtal. Dessutom hade man fått handlingar ur en del enskilda släkters gods­ arkiv.148 I den Samling av urkunder rörande Finlands historia från åren 1600-1618, som Waaranen utgav fr o m 1863 (de tvåsista volymerna utkom efter hans död), är det mesta hämtat ur riksregistraturet eller andra samlingar i svenska riksarkivet. Någon gång nämns dock handlingar ur kammarkollegiets arkiv, så bl a rannsakningen om de gustavianska arvegodsen i Finland 1609, vilken likväl numera "ge­ nom utgivarens omsorg" med flera andra handlingar överlämnats

144. Fllb:4, KA:s ämbetsarkiv - 1921. 145. FiD:s prot och handl21.10 1864, RA. Sandbergs fört över de nya handlingarna är inbunden i prot-bandet; Fllb:4, KA :s ämbetsarkiv- 1921. 146. Nekrologen 1879. 147. M Kerkkonen, Arkivmaterial och historiesyn. Kronoräkenskaper från svenska tiden som basmaterial för historieforskning, Historiallinen arkisto nr 70 (1975) s 98 ff. 148. J A Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523-1630 l, (1917) s 3, not l.-Om kvarvarande finska handliKA se J Koit, De finsk-rysk-svenska ar­ kivunderhandlingarna 1882-1899 och tillkomsten av samlingarna Kammar­ koltegii finska handlingar och Finska cameratia i kammararkivet, MRA 1962- 1966 (1968) s 77 ff.

46 till senatens arkiv i Helsingfors. 149 Kamrerare Sandberg nämnes väl ej, men en del handlingar omtalas, som meddelats av eller rent av tillhörde artisten M Samuelson i Stockholm. I några fall kan dessa handlingar av innehållet att döma misstänkas härröra från kammar­ arkivet.150 Waaranens egentliga verksamhet denna tid var, dels att i Moskva kopiera handlingar rörande svensk och finsk historia, dels att utver­ ka, att arkivalier rörande Finland i de ryska arkiven skulle utlämnas till Helsingfors, något som också lyckades. För sin vistelse, som med avbrott varade under fem år, åtnjöt han ryskt statsanslag. Då detta för bl a de höga levnadskostnaderna i Ryssland icke ville förslå, av­ talade han 1863 med historikern och politikern FF Carlson, som han lärt känna i Stockholm, att vid sidan om sitt egentliga arbete ko­ piera handlingar också för svensk räkning mot särskilt anslag. Han poängterade vikten av att hålla avtalet hemligt, för att han inte skul­ le riskera bli av med det ryska understödet. Resultatet av hans arbete för svensk räkning, huvudsakligen avskrifter av ryska ministrars rapporter från Stockholm till sin regering under 1700-talet, över• lämnades till utrikesdepartementet. De ingår numera som en volym i svenska riksarkivets Kopiesamling. Genom ohälsa, förorsakad av hårt arbete och det svåra ryska klimatet, avled J E Waaranen redan på hösten 1868, ännu inte 35 år gammal. 151 Det återstår att i detta sammanhang beröra några brev till Sand­ berg från den finländske historikern och arkivmannen Karl August Bomansson. Som arkivarie i kejserliga senatsarkivet i Helsingfors tog denne emot leveransen från kammarkollegiets arkiv. I ett brev från januari 1865 meddelade han, att han höll på att ställa upp handlingarna, som ankommit föregående höst. Han framförde sitt eget och hela finska folkets stora tacksamhet till kamreraren Sand­ berg för hans stora möda att uppsöka och ordna dessa handlingar och räkenskaper. Särskilt nämnde han räkenskaperna för Kexholms län, som fyllde en lucka i arkivets tidigare bestånd, kopieböckerna samt handlingarna rörande Älvsborgs lösens utgörande från Fin­ land. Han gjorde också vissa forskningsförfrågningar beträffande Åland och J o han III:s hertigtid i Finland och åberopade den kära tid på sommaren 1858, då han själv hade forskat i kammarkollegiets ar­ kiv och lärt känna och högakta Sandberg "såsom en outtröttlig och högst sakkunnig hävdaforskare".

149. Samling af urkunder rörande Finlands historia III (1866) s 22. 150. a a 1-V, (1863-1878); Broome, (1971) s 33 . 151. Musteli n (1957) s 412 ff; R Hausen, Öfversigt af Finlands statsarkivs uppkomst, tillvext och närvarande organisation (1883) s 44 f; Skriv av J E Waaranen 15.2 1863 och 8.7 1864 till F F Carlson, F F Carlsons sam! RA; Kopiesaml I nr 495, RA.

47 Några år senare blev Bomansson chef för det nu till finska statsar­ kivet ombildade senatsarkivet. Han skrev då ett brev, i vilket han sökte förvärva ytterligare handlingar tillsitt arkiv. Det var inte små• saker, som Bomansson begärde, och_det gällde tydligen att breda på ordentligt, om hans önskemål skulle r-ealiseras, l ytterst smickrande ordalag talade han om hur Sandbem, "livad av varmt, sällsynt in­ tresse för historisk forskning" och "genom en flit och uthållighet, som är över allt beröm", ständigt gjoJ,"t anteckningar ur handlingar och räkenskaper och skapat en samling av stort intresse och nytta för historiska forskare. På grund av Sa,ndbergs intresse för Finland drog Bomansson slutsatsen, att samlingen också angick Finland. Det var nu hans ''förbindligaste förfrågan• ', om Sandberg vore hågad att på villkor, som han själv bestämde, till fi~ska statsarkivet avstå den del av samlingen, som rörde Finland och Aland. Det skulle vara honom i hög grad angenämt, skrev Bomansson, att till sitt arkiv erhålla en samling, "som alltid skulle så livligt påminna mig om den oförtrut• na forskarfliten hos Herr Kamreraren, som jag alltifrån vår person­ liga bekantskap så högt högaktat och värderat". Trots de svassande ordalagen torde Bomansson ha misslyckats att få Sandbergs samlingar om Finland. Däremot erhöll han från Sand­ berg en samling av markegångstaxor rörande Finland före 1809, som han också hade bett om i brevet. I sitt sista bevarade brev till Sand­ berg från november 1872 erkände han tacksamt denna gåva. Han re­ kommenderade samtidigt kandidaten Werner Tawaststjerna, senare lärare och guvernör i Kuopio län. Denne hade träffat Sandberg un­ der sin vistelse i Stockholm redan föregående sommar, men skulle nu återvända för att fortsätta sina forskningar rörande Johan lll:s regering. 152

Ordningsarbeten Att Sandberg kunde ge anvisningar och hjälp till forskare om hand­ lingarna i kammararkivet beror på att arkivet under hans tid börja• de ordnas och systematiseras, låt vara att det inte alltid skedde så som vi skulle önska eller finner naturligt. De många flyttningarna av samlingarna till och från olika lökaler gjorde säkerligen sitt till att han lärde känna inte bara kammararkivet utan kollegiets alla arkiv. Inte minst var det av betydelse, att massan av arkivalier minskades genom de stora leveranserna till andra arkiv; Därmed bereddes ut-

152. Brev från Bomansson 29.1 1865 samt 16.6 öah 7 ..J.I -1872, EI.II:1 kA:s ämbetsar• kiv - 1921; om W Tawaststjerna se'Vem.och vad.I93J.,-s 569.- Intill Bomanssons brev ligger ett par brev 15.2.1872och 10.3 1873 från bokhållaren i Finlands bank Mauritz Tawaststjerna, .som ·säger sig vara ·Werner Tawaststjernas kusin . .

48 rymme för det som var kvar, och man kunde föra ihop de olika sla­ gen av räkenskaper m m till serier. I förut för forskningen så gott som okända och otillgängliga käl• lor bragte Sandberg sålunda en viss reda, och han var själv ständigt verksam i arbetet. Ofta framhålles hans flit, kunnighet och generosi­ tet att dela med sig av sina kunskaper. Ej sällan stöter man i kam­ mararkivet på notiser med hans karakteristiska handstil om hur han påträffat, identifierat och inordnat handlingar. I sin livstid synes han ha varit en levande förteckning över arkivets innehåll. Han var en auktoritet, skriver hans nekrolog om hans livsverk, "utan vilket mången författare ej ägt den tillgång till hänvisningar och anvis­ ningar, som för honom möjliggjort författarskapet:' 153 Det betyder ju som framgått inte, att allt var väl beställt i arkiven, varken i de gamla källarna i kungshuset eller i kammararkivets loka­ ler i kammarrättens hus. I nekrologen över Sandberg står att han vis­ tades i de allt annat än hälsosamma och väl inredda källare, i vilka kammararkivet var inrymt, "icke så, som man inrymmer värderika handlingar till hävdernas upplysning, men så, som man annars tra­ var ved i källare". Det betyder inte heller, att skrivna arkivförteckningar helt sakna­ des. Främst märkes den redan 1628 uppgjorda och senare komplet­ terade och omskrivna förteckningen över fogde- och länsräkenska• perna, vilka var de mest använda handlingarna vid kammararkivets utredningar och därför framför allt måste hållas i ordning. Ovan har omtalats, hur man på förteckningsexemplaret från 1790-talet i en särskild kolumn tillskrev, hur många volymer, som återstod efter bränderna. Inventeringen och kompletteringen av denna förteck• ning pågick kontinuerligt, och man finner upprepade tillägg och ändringar i den gjorda av Sandberg själv eller från hans tid. Han nöjde sig inte med att inordna räkenskaper eller lägg på de platser de angavs ha i den ursprungliga förteckningen utan han tillsatte också nya volymer och flyttade volymer till annan plats i systemet, om han vid närmare analys fann dem felaktigt rubricerade och placerade. Genom kompletteringen och den kritiska granskningen av fogde­ och länsräkenskaperna gjorde Sandberg en viktig och nyttig insats. Mera tvivelaktigt synes ett initiativ vara att utbryta vissa räkenska• per, även om iden kan ha varit äldre. Försök att indela landskaps­ handlingarna i flera naturliga ämnesgrupper gjordes, som B Boethi­ us påvisat, redan på 1600-talet genom de tabellariska översikter, som vidfogades de kronologiskt fortlöpande förteckningarna. Vid sidan av åt härad och socknar ägnade huvudgrupper urskildes härvid fle­ ra olika ämnesgrupper med rubriker som Slott och gårdar, Kyrkor,

153 . Nekrologen 1879.

49 Städer, Bruksräkenskaper m m, vilka skulle spela en roll vid senare omflyttningar. 154 Något försök att bryta ut och omordna själva arkivalierna torde likväl ej ha gjorts förrän på 1800-talet. I kammararkivets ämbets• arkiv finns en volym, benämnd Förteckningar på smärre samlingar, som 1843 bildats ur de olika landskapens gamla handlingar. Det framgår, att man överförde delar av landskapshandlingarna till "konvolut" eller buntar med början i Uppland och Småland 1843, Västmanland, Västergötland och Södermanland 1844 samt Öster• götland 1847; anteckningar om Norrlands handlingar saknas. 155 De utbrutna handlingarna ordnades i ämnessamlingar med rubri­ ker, som vi i huvudsak redan känner från de nämnda tabellariska översikterna, vilka också torde ha tjänat som rättesnören vid över• flyttningarna. I de kronologiska registren antecknades stundom, men ej alltid, att den uttagna volymen lagts till "konvolut". Avsikten med utflyttningarna torde ha varit att i Landskapshand­ lingarnas huvudserie behålla endast de för det egentliga kammar­ verket betydelsefulla räkenskaperna, alltså dem för de territoriella fögderierna. Ur den synpunkten kan omordningen sägas vara ratio­ nell och logisk. 156 Men då den historiska forskningen alltmer börja• de efterfråga alla slags räkenskaper, blev det mer diskutabelt. Man var oviss, om en sökt ar kivalie var helt borta eller måhända dolde sig i någon ämnessamling. När kammararkivet överfördes till riksarkivet, blev det därför en av sektionschefen Bertil Boethius första åtgärder att föreslå, att de utbrutna räkenskaperna skulle återgå, varigenom den existerande arkivförteckningen över landskapshandlingar och länsräkenskaper åter skulle bli användbar. Efter ett av kammarkollegiet och riksarki­ vet gemensamt fattat beslut den 29 maj 1923 överfördes från flera ämnessamlingar räkenskaper, som kunde visas härröra från Land­ skapshandlingar och Länsräkenskaper. Någon fullständig återgång var på grund av ovissheten om den rätta placeringen inte möjlig. Ur samlingen Bergsbruk har blott obetydligt återflyttats. En undersök• ning över räkenskaperna från salberget visar, att dessa till stor del tillhör Västmandlands handlingar. 15 7

154. B Boethius, PM 2.5 1923 angående återförande av landskapshandlingar och spe­ cialräkenskaper till serierna Landskapens handlingar och Länsräkenskaperna med anledning av förestående arbeten i samlingarna "Slott och gårdar", "Arv och eget'', ''Fiske och vattenrätt'' samt " Kvarnar och sågar" , MRA Ny följd 64, (1926) s 181 ff. 155 . Dll ser 3:16, KA:s ämbetsarkiv- 1921; Boethius ovanst PM. 156. J fr det kritiska omdömet om landskapshandlingarna av Almquist (1917) s 10, att de "snarare hava karaktären av en arkivdepå än av ett arkiv i egentlig mening". 157. KK:s och RA:s beslut 29.5 1923 jämte bil av ovanst PM av Boethius, MRA (1926) s 181; S Tommos fört 1974 över Bergsbruk, Salberget, KA:s fört nr 511/h.

50 Att flera av de behandlade ämnessamlingarna i kammararkivet alltjämt finns kvar beror också på att handlingar och akter både från kammararkivet och andra arkiv i kollegiet inlagts i dem. De har därmed fått ett mycket blandat innehåll, vilket f ö var en av orsaker­ na till att räkenskaperna återfördes därifrån. I den mån man funnit de ursprungliga platserna till dem har också sådana handlingar återplacerats, i förekommande fall till i kammarkollegiet alltjämt förvarade arkiv. 158 Det är obekant, om inplaceringen av de sistnämnda handlingar­ na, som synes ha skett efter Sandbergs tid, var förenlig med dennes intentioner eller i stället förfuskade en ide av honom att renodla räkenskaperna i vissa ämnesgrupper. Däremot torde åtgärden att slakta räkenskaper för att pressa in deras disparata innehåll i ett konstruerat indelningsschema inte ha varit honom främmande. Åtminstone synes han i andra fall ej ha dragit sig för att lösgöra räkenskaper eller längder ur fogderäken• skaperna. Det framgår av några andra samlingar, som troligen bil­ dats av honom, och som förblivit intakta utan senare tillägg. Det gäller en del småsamlingar, som nu ingår i arkivgruppen Strödda äldre räkenskaper och handlingar, som tidigare benämndes Forssell­ ska samlingen. 159 I sitt till Sandberg dedicerade arbete Sverige 1571, i vilket han be­ arbetade skattelängderna till den äldre Älvsborgs lösen, skriver Hans Forssell i förordet, att "dessa längder hava legat kringströdda i kammararkivets olika gömmor, en del inhäftade i fogderäkenska• perna, en annan del undanstuckna bland handlingar från 1600- talet, och har huvudstommen därav småningom blivit hopletad av arkivets nitiske vårdare kamreraren C Sandberg". 160 Av uttalandet framgår, att en dellängder med tiden hamnat bland senare arkiv bestånd, men att andra alltjämt varit' 'inhäftade" i fog­ deräkenskaperna och således troligen funnits på sina ursprungliga platser. I sin iver att fullständiga och renodla beståndet kan det tän• kas, att Sandberg lösgjort sådana längder från fogderäkenskaperna och skapat samlingen Älvsborgs lösen 1571. 161 Detsamma kan ha hänt med flera av småsamlingarna i Strödda äldre räkenskaper och handlingar. Det gäller t ex Brudskatteläng• derna 1563 och 1579 om tillsammans fem volymer. I några fall har i landskapsregistret antecknats, att brudskattelängden lagts "till

158. KK:s och RA:s beslut 31.12 1921, MRA Ny följd 1:61 (1924) s 56. 159. Boethius ovanst PM s 184; H Wichman, Några rekonstruerade räkenskapsband från Västmanlands län på 1630-1650-talen, KA:s PM-saml nr 52/1966. 160. Forssell (1872) s 4. 161. Jfr inledningen av T Berg 1923 till fört över Älvsborgs lösen 1571, KA:s fört nr 511 / b.

51 samlingen''. Om andra längder i volymerna saknas dylik uppgift. Omvänt återfinns i landskapshandlingarnas verifikationer brud­ skattelänger, som inte överflyttats till volymerna. I fogdarnas räken• skap påträffas under båda åren räkenskaperna för brudskatten. Sannolikt har längderna, om än ej restlöst, lösgjorts ur fogderäken• skaperna och samlats i en särskild serie. Kanske hade en delliksom Älvsborgslösenlängdetna redan tidigare lossnat från sina ursprung­ liga platser och varit anledning till att de andra plockats fram ur Landskapshandlingarna och samlats i de fem volymerna. Samma förhållande kan det vara med en del andra dylika små• samlingar, såsom med Silverskatten 1560 och Drängregister 1576- 1577, av vilka en del finns kvar i Landskapshandlingarna. Möjligen är det också fallet med Hjälp- och silverskattelängderna 1569- 1570, Köpsilverlängderna 1573 och andra. 162 Beträffande Älvsborgs lösen 1613 ansåg Ivar Simonsson, att dess handlingar från början, i likhet med vad som gällde om själva me­ delsförvaltningen, hållits samman och ej förblandades med andra handlingar. Skatten upptogs ju ej av fogdarna utan av särskilda kommissarier. I Ludvig Fritz Generalregister 1628 är räkenskaperna samlade till ett eget arkiv. Att arkivet på Sandbergs tid var samlat och ganska välordnat, om av honom eller av tidigare tjänstemän må vara osagt, framgår i alla händelser därav, att han 1864 med blott obetydliga undantag kunde överlämna till finska senatsar kivet, vad som angick Åland, Österbotten och Finland. 163 Mindre förståeligt är, att Sandberg till Älvsborgslösenarkivet inte anslöt vissa längder rörande kontributionen av några stifts präster• skap utan lade dem i sin egen samling, varur Simonsson uttog dem, när han ordnade Älvsborgs lösen 1613. 164 Räkenskaperna för de särskilda fögderierna för förbrutna gods ingick till en början, som Tor Berg anför, i den vanliga serien av Landskapshandlingar. Enligt honom bröts de likväl ut, troligen un­ der Sandbergs tid, till en särskild samling eller ingick, där redogöra• ren var densamme, i en ämnessamling för arv- och egnagodsen. I båda fallen har räkenskaperna om möjligt återförts till sina ur­ sprungliga platser och placeringen har antecknats i förteckningar• na. En ganska stor samling Arv och eget finns likväl alltjämt kvar. Utom vissa räkenskaper innehåller den arvsskiften och andra hand-

162. H Wichman, PM ang Brudskattelängder och andra handlingar i Strödda äldre räkenskaper och handlingar, KA:s PM-sam! nr 10/ 1978; K R Böhmes fört 1967 om Silverskatten 1560, KA:s fört nr 511 / h. 163 . Generalregistret se DII ser 1:1, KA:s ämbetsarkiv - 1921. Undantagen finns i Älvsborgs lösen 1613 vol 59, 60, KA. 164. I Simonsson, Älvsborgs lösen 1613, MRA Ny följd 69 (1927) s 448 ff; Dens Fört 1923 över Älvsborgs lösen 1613, KA:s fört nr 511 / b och PM ang överflyttande av vissa hand! från Sandbergska sam! till Älvsborgs lösens arkiv, KA:s PM-sa:ml nr 11 / 1923.

52 lingar, och en förteckning över det kvarvarande beståndet har upp­ gjorts i koncept. 165 Slutligen skall i korthet nämnas, att redovisningen för uppbörden av boskapspenningar, kvarntull, mantalspenningar och markhjäl• per i regel återfinns i fogdarnas och arrendatorernas räkenskaper bland Landskapshandlingarna. Där skall längder och kvittenser m m enligt Boethius ha fått ligga kvar till i förra hälften av 1800- talet. Han nämner inte direkt Sandbergs namn för omordningen, men troligen åsyftade han dennes tid, då så många andra utbryt­ ningar ur landskapshandlingarna ägde rum. Enligt Boethius plan har arkivalierna på 1930-talet ordnats i två samlingar, Boskaps m fl längder 1620-1641 och Räkenskaper och rannsakningar m m angå• ende boskaps- m fl skatter 1620-1641. I båda förteckningarna hän• visas tilllängder och räkenskaper i Landskapshandlingar eller Läns• räkenskaper. 166

Sandbergska samlingen Mest bekant av Carl Sandbergs ordningsarbeten i kammararkivet är den samling, som nu bär hans namn, men vars ursprungliga titel var Handlingar rörande svenska kameralväsend et. En ingående redogö• relse för dess tillkomst, innehåll och inköp till staten lämnas i en sär• skild uppsats, till vilken hänvisas. 167 Något skall dock här medde­ las. Samlingen upptar mer än 20 hyllmeter och innehåller huvudsakli­ gen notiser, anteckningar och avskrifter men också åtskilliga origi­ nalhandlingar, i allmänhet från kammararkivet. Den är uppdelad i tre grupper. De två äldsta har inbundits i ofta decimetertjocka band och är ordnade efter olika ämnen, ordnade i huvudgrupper och alfa­ betiskt signerade A-Ö resp AA-ÖÖ. Den tredje gruppen är ett supplement till dessa. Det ordnades omkring 1950 av anteckningar och notiser av Sandberg, vilka hittades under ordningsarbetena i kammararkivet efter 1921. För de båda äldre grupperna föreligger

165 . T Berg, De särskilda fögderierna för förbrutna gods under Kar!IX:s och Gustav Il Adolfs regeringar, MRA 1927 (1928) s 118 ff, särskilt s 205; Fört:r över För• brutna gods och över Arv och eget, KA:s fört:r nr 511 / b, h, ä. 166. B Boethius, PM ang Räkenskaperna för boskapspenningar, kvarntull och man­ talspenningar samt markhjälper jämte tillhörande längder, KA:s PM-sam! nr 11/1930; Gertrud Corin, Boskaps- m fl längder 1620-1641; A Munthe, Räken• skaper och rannsakningar m m ang boskaps- m 11 skatter 1620-1641, KA:s fört:r nr 511 / b. - Från Sandbergska sam! överflyttades vid ordnande! däri befintliga boskaps- och mantalslängder, se därom PM av P Samzelius, KA:s PM-sam! nr 11 / 1931. 167. H Wichman, Sandbergska samlingen. Individ och historia. Studier tillägnade Hans Gillingstam, (1989) s 285 s ff.

53 ett äldre slagordsregister, som 1977 renoverades och kompletterades. Det förefaller, som om Sandberg började sitt samlande redan vid inträdet i kammarkollegiet, och han fortsatte verksamheten till kort före sin död. Ursprungligen skedde det väl för att tjäna som hjälp vid utredningsarbeten och kommitteuppdrag. Måhända var det även ett sätt att fånga upp och redovisa uppgifter i papper och hand­ lingar, som flöt omkring i kammararkivet utan annan placering. Dessutom kompletterades samlingen med avskrifter ur riksregistra­ turet m m, och enligt egen utsago inplacerade han också avskrifter och handlingar, som han köpt eller bytt till sig från annat håll. Efter hand synes samlandet ha blivit ett egenintresse för honom, en mani, som han ivrigt ägnade sig åt för att göra sin samling full­ ständig. Samtidigt fördjupades givetvis hans kännedom om kame­ rala förhållanden, han blev som framgått en specialist, och han de­ lade generöst med sig av sina kunskaper till forskare och hjälpsö• kande. Om uppskattning vittnar inte minst uppslutningen kring honom i riksdagen. Det började med att det i en motion i bondeståndet 1856 föreslogs, dels att hans samling skulle inlösas till staten för 5 000 rdr rmt, dels att ett årligt anslag skulle lämnas till honom för att öka ut samlingen. Anslaget förnyades sedan genom motioner i präste• ståndet och till slut genom att ingå i statsverkspropositionen. Karakteristiskt nog blev Sandberg först 1866 färdig med ordnan­ det av första delen av sin samling, så att den kunde inlösas av staten. Den bands i 57 band, och ett slagordsregister uppgjordes av dåva• rande kammarskrivaren Victor Örnberg. Sandberg började därefter att arbeta på en ny samling. Utom uppgifter till kameralväsendets och lagfarenhetens historia ingick i denna också ämnen av mer all­ mänkulturellt intresse. Bl a tar biografiska och topografiska uppgif­ ter ett större utrymme i urvalet än tidigare. När Sandberg började arbeta med vad som skulle bli andra delen av hans samling, var han redan 70 år gammal. Hans intresse och ar­ betsförmåga var dock oförminskade, och den nya samlingen var vid hans bortgång större än den första och uppgick, när den blivit bun­ den, till 90 band. Dock synes han, om på grund av arbetena på sin samling eller av andra skäl må vara osagt, ha försummat andra ämbetsåligganden. År 1876 blev han därför dömd att böta en månads kamererarelön el­ ler 350 kr. Samtidigt förmåddes han att begära avsked, vilket Kungl Maj:t beviljade den 29 september samma år jämte en årlig pension på 3 000 kr under hans återstående livstid. Sandberg var emellertid omgiven av goda och trogna vänner. T f presidenten i kammarkollegiet greve T H Wrangel anmälde till Ko­ nungen Sandbergs önskan att även efter sitt avsked få tjänstgöra i ar­ kiv kontoret och där fortsätta sina forskningar och gå tjänstemän och enskilda till handa med upplysningar ur arkivets handlingar.

54 Såsom arvode härför föreslog Wrangel, att Sandberg årligen skulle uppbära 500 kr utöver pensionen. Departementschefen, som var Sandbergs gamle bekant Hans Forssell, gav honom ett i hedrande ordalag avfattat avskedsbrev samt tillstyrkte den fortsatta arkiv­ tjänstgöringen och hans tilläggspension, som infördes i statsverks­ propositionen till 1877 års riksdag. Uppslutningen kring Sandberg stannade likväl inte härmed. På riksdagen väckte den kände förutvarande civilministern Axel Berg­ ström motion om att då Sandberg även med bifall till propositionen skulle förlora sitt dyrtidstillägg på 700 kr om året, detta därför bor­ de ersättas. statsutskottet uttalade visserligen, att ett tillfälligt dyr­ tidstillägg icke kunde läggas till grund för bestämmande av ett pen­ sionsbelopp. Men det tillade, att Sandbergs utmärkta och allmänt erkända förtjänster under en 53-årig verksamhet i kammarkollegiet väl berättigade honom till det ifrågasatta pensionstillägget, vilket också blev riksdagens beslut. I knappt tre år förunnades det Sandberg att ännu arbeta i kam­ mararkivet. Han avled den 7 mars 1879, nära 81 år gammal. Av hans änka och två överlevande barn inlöste staten hans andra samling, och även anslag, som Sandberg underlåtit att utnyttja efter 1865, kom änkan till godo. Likaså inköptes den stora boksamling, som Carl Sandberg på egen bekostnad låtit anskaffa för att ha tillgång till vid forskningarna i arkivet. Först 1891 hade man hunnit slutföra uppordnaodet av den andra Sandbergska samlingen och att upprät• ta ett gemensamt slagordsregister till de båda samlingarna. Mot Carl Sandberg, som under sin livstid i allmänhet varit aktad och högt uppburen, kom redan före sekelskiftet det första kritiska angreppet. I en artikel i Historisk tidskrift 1897 behandlade Emil Hildebrand det oroväckande tillståndet i kammararkivet. Han fann, att staten genom inköpet av Sandbergska samlingen hade inlöst ett stort antal aktstycken, som i verkligheten redan tillhörde staten, och uttalade, att Sandbergs ordningsprinciper stred mot varje plan för ett offentligt arkivs ordnande. Framför allt har den oförmånliga uppfattningen av Sandberg och den Sandbergska samlingen präglats av den historik över kammar­ arkivet, som skrevs av riksarkivarien Sam Ciason och Erik Nau­ mann till1917 års arkivsakkunnigas betänkande angående riksarki­ vets övertagande av kammararkivet. Sandberg liksom hela kammar­ arkivet var i viss mån offer för den stora generationsväxlingen inom det svenska arkivväsen det, som växte fram genom proveniensprinci­ pens genomförande. Hildebrand skrev, att man i riksarkivet hade börjat lösa upp och fördela ämnessamlingarna, och förutspådde, att det var ett öde, som kanske en gång i framtiden skulle drabba även den Sandbergska samlingen. Så har det likväl inte gått hittills. Sedan riksarkivet övertagit kam­ mararkivet 1922, har Sandbergska samlingen med få undantag be-

55 hållits orubbad. Som den föreligger, med alla sina förtjänster och brister, är den väl värd att uppmärksammas av forskarna. Många har i densamma funnit viktiga uppgifter, i original eller genom av­ skrifter eller hänvisningar. Sandberg räddade åtskilligt material, som eljest skulle vara okänt eller helt förlorat, och slagordsregistret är en guldgruva för uppgifter av de mest skiftande slag.

Summary. Carl Sandberg and the Treasury Archives. By Holger Wichman.

Carl Sandberg, head of the records office of Kammarkollegiet (the Board of the Treasury) 1839-1876, was bom in 1798 in the parish of Norra Sandsjö in Småland. He probably too k his surname after the parish. 1815-1823 he warked at the office of the local tax inspector in Redväg and Kind in Västergötland and t hen h e came to the Board of the Treasury, where h e was made registrar in 1835 and head of the records office in 1839. His achievements while holding the latter post were considerable. Only parts of the records andarchives of the Treasury Board were kept in the Treasury Archives, mainly accounts, am o ngthem fogde­ or landskapshandlingar (bailiffs' accounts) from the 1530s onwards and their continuation after 1630, länsräkenskaper (county ac­ counts), including land and population registers. The archives was partly located in the cellars of what was called Kungshuset (the King' s House) or Wrangelska palatset on Riddarholmen, partly af­ ter 1806 on the lower floors of the house of the administrative court of appeal in Wrangelska backen. All the rooms were dark and damp, neither suitable for human beings nor for arehivat materials. They were also crammed, especially audited accounts, which kept being delivered from the court of appeal. As a result of conflagratians in 1802 and 1807, the archives were in great disorder and damaged by fire and water. The officials, who were few in number, were not trained archivists but clerks, whose main task it was to make investigations for the Board and other agencies. Records that were not needed should pref­ erably be got rid of, e g by offering the to other institutions or giving them to the Miliiary Board for the productian of cartridge paper. During Sandberg's time the premises and the lack of space re­ mained problems. Bu t historical research had begun to see the val u e of the sources held by the Treasury Archives, and institutions were willing to receive deliveries. Morespace became available, and it was possible to carry out same arrangement projects. In the 1850s more than 9,000 volumes of military accounts were delivered to the Milita­ ry Board at their newly-established repository at Marieberg, and the

56 Administration of Naval Affaits received mo re than 900 volumes. In 1864 the National Archives of Finland, then still called the Archives of the Imperial Senate, in Helsinki received !arge quautities of ac­ counts and other records from Finland, Åland, Ingermanland and the county of Kexholm. Recordswere··also transferred to the Swedish National Archives. Som e of them came from Magnus Gabriel de la Gardie's papers and the Livgeding Archives and were probably only meant to be lo ans w hi le they were being examin-ed and arranged, but they have remained in the National Archives. While dealin-g with the numerous room problems and deliveries of records, Sandberg got to know the Treasury archives and was ab le to help visitors and researehers. He supplied information to Anders Fryxell, w hen the latter was wridrig· about the age of the reduction for his Berättelser ur svenska-historien-,--to Abraham Cronholm, Bror Emil Hildebrand, Hans Forssell and others. Not a few schalars have in their works acknowledged the debt they owe to Sandberg. Both Forssell and the genealogist Victor Örnberg dedicated studies to him, "the indefatigable researeher and enlightened guide", as Örn• berg writes in his personal register ·of the Treasury Board. Others describe him as ''a walking encyclopaedia' '. Sandberg himself too k an active interest in the Royal Society for the Publication of Manu­ scripts Cancernin-g Scandinavian History and several artides by him were printed in its publications. To some extent Sandberg also managed to put till then practically unknown and inaccessible sources in order. His work supplement­ in-g the county accounts and examinin-g them critically was impor­ tan-t and useful. Mo re questionable was per h a ps the removal of vari­ ous subject gro u ps, even though his intention may have been to keep on! y accounts of importance to the Treasury proper in the main se­ ries. When historian-s started to demand all sorts of accounts, the change seemed unjustified, and most of the removed records have now been put back. Nor does he seem to have been averse to the splitting up of ac­ counts in order to squeeze their disparate contents inta a classifi­ cation scheme. Parts of archives and rolls had come lo o se from their places whereas other parts of similar content had remained in their original volumes. Sandberg removed the latter parts and attached them to the former. In this way he created collection-s such as Älvs­ borgs lösen 1571 and Silverskatten 1560. What is now called the Sandberg Collection, originally referred to as Records Cancernin-g the Swedish FiscaJ System, is probably his best-known achievement. Sandbergseeros to have started to collect records immediately after entering the Treasury Board, and he con­ tiuned till shortly before his death iw1879. Originally the collection was probably meant to aid him in hi-s investigatory work and as a means to pick up and recapitulate information in documents that

57 were driftingaround in the Treasury Archives without a fixed place. Gradually, collecting seems to have become an aim in itself, a rnania which he eagerly devoted himself to in order to make his collection complete. The origin and contents of the Sandberg Collection, the purchase of it by the state and its later fate are related in a separate article. In his collection Sandberg has rescued a great deal of materi­ al, either in the form of notes, references and copies or in the origi­ nal, which would otherwise have remained unknown or been entire­ ly lost. The word index is a mine of information of various kinds.

58 Företagsarkiven

Av Anne-Marie Lenander Fällström

Arkivbildningen Volym Det som finns kvar av näringslivsarkiv idag är till helt övervägande del material från de senaste hundra åren. Ändå torde det ha funnits någon form av arkivbildning inom företag så länge som mer organi­ serad verksamhet existerat och krävt skriftligt dokumenterade trans­ aktioner. Genom tidernas lopp har dock oerhört mycket försvunnit- det­ ta har alltid varit en i stort sett oreglerad arkivsektor. Enstaka rester har överlevt. Det finns 1300-talsdokument i Stora Kopparbergs ar­ kiv och godsräkenskaper från medeltiden. Bruksarkiv kan vara av imponerande ålder och skönhet. I domböckerna finns belägg för att även mindre företag hade arkivhandlingar under 1600-talet genom att domstolen ålägger köpmän att visa sin "bok" eller att de själva tar med den inför rätta, när de skall styrka krav. Men från senare tider, speciellt 1900-talet, finns mycket stora mängder arkiv från företagssektorn bevarade och aktuell arkivbild­ ning är omfattande. Ett enda större företags arkiv kan innehålla hundratals hyllmeter även efter gallring av mindre väsentligt materi­ al. Med hänsyn till det ojämna bevarandet och den dåliga överblick och insyn arkivväsendet har haft på denna privata sektor, har det va­ rit svårt att göra mer exakta bedömningar av vilka mängder före• tagsarkiven omfattar. År 1978 företog Torkel Jansson på SAF:s upp­ drag och i samarbete med dess statistiska byrå en grundläggande un­ dersökning om företagens arkivbestånd, som trycktes i maj 1979. Den befintliga arkivmassan beräknades till inte mindre än 336 hyll­ mil eller 3 360000 meter och den årliga tillväxten efter gallring till 160000 hyllmeter. Huvudparten var modernt bokföringsmaterial, men 350 000 hyllmeter var äldre än tio år. Denna senare arkivmängd med handlingar av långsiktigt intresse överstiger vad som finns i hela den statliga arkivsektorns depåer i Riksarkiv och landsarkiv, våren 1987 312000 hyllmeter. Huvudparten av företagsarkiven förvarades i egna utrymmen. I offentliga institutioner visade en inventering 1979 ca 17 000 hyllme­ ter. De anförda siffrorna gällde pappershandlingar. SAF:s under­ sökning gav grund för en uppskattning, att det dessutom fanns 10 miljoner mikrokort, betydande mängder mikrofilm på rulle, 44 mil­ joner ritningar och 20 miljoner bildkort. Redan för tio år sedan var alltså nära en tredjedel av ritningsbeståndet filmat.

59 Utom ett par branschinventeringar utförda av lemkontorets bergshistoriska utskott resp aktiva SPFC - nu skogsindustriför• bundet - har inte några ytterligare mängduppskattningar utförts inom näringslivsektorn. Det finns dock ingenting, som tyder på att relationerna mellan dess arkivbildning och övriga samhällssekto• rers skulle ha förändrats på något avgörande sätt. Man torde också idag kunna påstå, att företagens arkivbildning är den mest utrym­ meskrävande i landet och ett bevarandeproblem genom' sin blotta volym.

Föreskrifter om bevarande Medan myndigheternas arkiv sedan länge varit väl skyddade genom lagstiftning, har den enskilda sektorn, som Lars-Olof Welander på• pekade i sin beskrivning av folkrörelsearkivsektorn, varit i det när• maste helt utan generella föreskrifter. De få som finns påbjuder be­ varande av handlingar endast under en kort tidsperiod, i regel tio år. Möjligen kan aktiebolagslagen ses som ett undantag. Den före• skriver upprättande av stiftelseurkund, bolagsordning, bolagsstäm• ma- och styrelseprotokoll och aktiebok men anger inte någon tids­ frist för gallring. Vidare finns en föreskrift, att årsredogörelsen skall insändas till Patentverkets bolagsbyrå i Sundsvall, där den sparas för framtiden. Genom bokföringslagen 1929 fastställdes att alla handlingar, som har betydelse för redovisningen, skall bevaras i tio år och den nya la­ gen 1977 medförde ingen lättnad i dessa krav, men gav möjlighet att ersättningsfilma handlingarna. Annan lagstiftning med betydelse för bevarandet av arkiv i företa• gen är lagen om arbetarskydd - handlingar om skyddsombud och skyddskommitteer - arbetsmiljölagen, arbetstidslagen, MBL­ bestämmelserna, datalagen, lagen om försäkringsavtal, författning• ar angående deklaration och taxering samt preskriptionsförord­ ningen. I stort innebär allt detta, att ett företags arkiv kan utgallras i det närmaste totalt efter tio år. Det är inte ovanligt, att företagsledare ut­ nyttjar denna möjlighet under hänvisning till att utvecklingen finns belyst i årsredogörelserna. Att dessa utgör ett katastrofalt knapp­ händigt och dessutom hårt friserat material saknar tyvärr många förståelse för. En enkät, som Näringslivets Arkivråd, NLA, i samarbete med SAF sände ut till företag med mer än 100 anställda hösten 1988, visar att inte så få, i synnerhet relativt nya verksamheter, knappast sparar någonting utöver lagarnas minimikrav. Det måste härvid understrykas, att de har full rätt att göra så, ef­ tersom företagen äger sina arkiv och ensamma förfogar över dem.

60 Arkivbildningens kvalitet Som ovan framgått regleras företagens arkivbildning i mycket liten grad av lagar och bestämmelser och arkivvårdande myndigheter saknar möjlighet att påverka den. I stället styrs i hög grad utvecklingen av kontorsrutiner och teknis­ ka hjälpmedel - på gott och ont. En del nyheter under sextiotalet orsakade svåra skador genom dålig beständighet eller i efterhand svårtolkade system. Som exempel kan nämnas maskinbokföringen, där nycklar ofta saknas, så att det är i det närmaste ogörligt att tolka de långa sifferraderna. Den tidiga kopieringstekniken med olika våtmetoder har avsatt mängder av dåliga kopior, som själva har bli­ vit oläsliga och genom sina kemikalier skadat intilliggande doku­ ment av bättre papperskvalitet. Tipp-ex för att korrigera felskriv­ ningar har också ställt till problem, men radertangenter och ordbe­ handling med goda skrivare har i stort sett eliminerat de riskerna. Tyvärr förefaller kraven på arkivbeständigt material och prov­ ningsanstaltens verksamhet på området och dess årliga redovisande i SFS ofta vara okända inom företagsvärlden. Databranschens hit­ tills svaga intresse för arkivbildning och bevarande på längre sikt har också varit en negativ faktor, men det finns tecken, som tyder på att en omsvängning är på väg. Det är också ont om krafter inom företagen, som kan påverka ar­ kivbildningen positivt. Mycket stora företag har ibland fackutbilda­ de arkivarier anställda, men i regel får ekonomer eller chefssekrete­ rare axla arkivansvaret och i deras utbildning lyser tyvärr arkivkun­ skap med sin frånvaro. Vården av företagsarkivet räknas alltför ofta till vaktmästarens sysslor utan att denne erhåller någon utbildning för uppgiften. Näringslivets Arkivråd, NLA, en ideell förening bildad i mitten av femtiotalet av främst en grupp industriarkivarier, har som huvud­ uppgift att befodra rationell arkivbildning inom ramen för modern kontorsorganisation vid svenska företag samt att verka för ända• målsenlig utbildning av personal inom området. NLA arbetar främst genom att ordna kurser för dem som sysslar med arkivvård inom företagen samt genom att samla berörda till seminarier i aktu­ ella arkivfrågor, bl a ny teknik och dess konsekvenser. Föreningen ger också ut handböcker i arkivvård. ''Arkivhandbo­ ken", skriven av Anna Christina Meurling Ulfsparre i Lund och ut­ given i samarbete med SAF 1977, behandlar arkivfrågorna i ett brett perspektiv och ger råd över alla områden. År 1986 inleddes en serie mer specialiserade handböcker med "Gallra rätt", 1988 följd av "Arkivera rätt" med Axel Norberg som författare och 1989 av "Ta hand om dina bilder" av Mats Sjölin, Göteborgs stadsmuseum. Arkivutbildningen har varit ett återkommande tema på de konfe­ renser för näringslivsarkiv, som ordnats i nordiskt samarbete, och den är ett uppenbart problem i hela Norden.

61 I Sverige har högskoleutbildningen för arkivarier ofta ansetts vara alltför inriktad på myndigheters arkiv för att riktigt passa inom näringslivet och kanske alltför lång för att mer än ett fåtal företag skall kosta på den. NLA:s kurser är direkt företagsinriktade, och vänder sig främst till dem som redan arbetar med arkivfrågor men är väl korta, för närvarande fem dagar. I Härnösand har Torbjörn Kjölstad initierat en högskoleutbildning med tonvikt på näringslivs• arkiv, som förefaller vara ett intressant alternativ. Oerhört viktigt vore också att få mer utrymme för arkivfrågor i allmän kontorsut­ bildning samt i ekonomutbildning vid gymnasier och högskolor.

Forskningens behov av företagsarkiven Det är inte bara ett företagsinternt intresse hur näringslivets arkiv formas och bevaras. Det är helt klart, att forskningen har ett mycket stort behov av tillgång till sådana källor. Det gäller då samhällsforskning som ett vitt begrepp; universi­ tetsknuten forskning i en mängd discipliner inom humaniora, sam­ hällsvetenskap, medicin och teknik, sektorsforskning gällande ar­ betsliv och miljö, samt lokalhistorisk forskning och undersökningar på den egna arbetsplatsen. Det är inte så helt lätt att få klara besked från forskningens före• trädare vad som är viktigt i företagsarkiven och hur mycket detta material behövs. Det så kallade forskarsamhället är ingen enhet med givna representanter, som för dess talan i frågor av denna art, utan upplöses lätt i individer, vilka sällan känner sig manade att försöka påverka arkivbevarandet. Lyckligtvis finns det undantag. Det kan vara intressant att nämna några exempel. Enskilda forskare har framträtt, främst Rolf Adamsson, och givit värdefulla synpunkter på arkivbevarande, och då även framhållit värdet av företagsarkiv. Sune Åkerman, RolfNygren och Jan Larsson gjorde i slutet på 1970- talet på uppdrag av Delegationen för långsiktsmotiverad forskning en utredning, "Samhällsdokumentation inför framtiden. En bok om forskningens framtida material tillgång'', där företagsarkivens betydelse understryks. Konferenser och symposier har ordnats av olika organisationer, t ex Riksarkivet hösten 1988 och AAS, föreningen för arkivarier inom statsförvaltningen, våren 1989. Värdet av företagsarkiv under­ ströks vid båda dessa tillfällen. Överläggningar med direkt sikte på företagssektorn har också ar­ rangerats. IVA ordnade en konferens om Industrins historia - ett forskningsområde inför nya uppgifter 1979, där flera talare påpeka• de behovet av arkivmaterial. Jernkontoret samlade till ett möte 1984, varvid arkivproblemen och forskningsbehoven diskuterades, och Industriförbundet höll tillsammans med NLA och Riksarkivet i februari 1988 ett seminarium under mottot Bevara företagsarkiven.

62 Där presenterade Axel Norberg den enkät, som Industriförbundet och NLA gemensamt genomförde våren 1987 och som var riktad till 150 universitetsforskare. Tyvärr besvarades knappt hälften frågor• na, men av dem ansåg 75 o/o att företagsarkiven var mycket viktiga och 53 forskare arbetade med projekt vid vilka dessa behövdes. De tillfrågade forskarna tillhörde ett stort antal discipliner. Historia do­ minerade men också bl a konstvetenskap, etnologi och pedagogik var företrädda och representanter för yrkesmedicin-epidemiologi markerade sitt stora behov av företagsarkiv.

Bevarande för forskning Problem Det har sedan länge stått klart, att alltför många företagsarkiv hotar att försvinna och lämna ohjälpliga luckor i våra möjligheter att un­ dersöka samhällsutveckling och människans villkor under skilda perioder. För företagen är det lätt att beräkna kostnaderna för arkivvård och de moderna internredovisningssystemen har bidragit till att göra dessa mer synliga. Värdet av att bevara vittnesbörden om det förflutna är tyvärr inte alltid lika lätt att beräkna i ekonomiska ter­ mer, även om det givetvis existerar. Det enskilda företaget har helt klart nytta av tillgång till sitt eget minne för att t ex kunna påvisa den egna traditionen och utveckla sin företagskultur. Bäst möjligheter att bevaras tycks arkiv från bruk och annan industri med långa tra­ ditioner på landsbygden ha. Där finns ofta tillgång till byggnader inom företaget, som har relativt låga kostnader, känslan för traditio­ nen är stark och arkivet är väl känt och utnyttjat som källa för lokala forskare i den egna bygdens historia. Omflyttningar till nya lokaler, till nya platser, är ofta ett akut hot mot äldre företagsarkiv liksom företagsförsäljningar och genomgripande omstruktureringar. Värst är givetvis företagsnedläggningar. Arkiv efter företag, som upphört, har ingen ägare och alltså heller ingen som har ansvar för att de be­ varas. De s k herrelösa arkiven är det svåraste problemet inom före• tagsarkivsektorn.

Utredningar Även om problemen var väl kända redan under 1940-talet och före• mål för intresse och vissa åtgärder från både Riksarkivets och In­ dustriförbundets sida var det 1960-talets strukturomvandling av nä• ringslivet och därmed sammanhängande företagsnedläggningar, som utlöste mer effektiva åtgärder. Riksarkivarie Åke Kromonow sammankallade 1970 en samråds• grupp i frågan och en arbetsgrupp sysslade sedan några år med gall-

63 ringsproblem och inventeringar av speciellt hotade branscher. Den­ na kartläggning gav rätt nedslående resultat och det visade sig svårt att finna och bevara nedlagda företags arkiv. Även näringslivets centrala organisationer, Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveri­ ges Industriförbund, uppmärksammade hoten mot-företagens äldre arkivbestånd. Direktör Britt-Marie Bystedt, SI, skrev en uppmärk• sammad larmartikel och talade på Arkivsamfundet i frågan. SAF gav i samarbete med NLA ut den ovan omtalade Arkivhandboken och båda organisationerna vände sig i en gemensam skrivelse till re­ geringen med hemställan, att möjligheterna att stödja bevarande av företagsarkiv skulle utredas. I december 1977 fick Riksarkivet rege­ ringens uppdrag att undersöka frågan och en arbetsgrup under Jo­ sef Edströms ledning tillsattes i mars 1978. Ett betänkande "Att be­ vara företagsarkiv" utgavs i juni 1984, Ds U 1984:12. Betänkandet, som innehöll en grundlig inventering av arkiv­ mängder, läge för bevarande och forskningsbehov, mynnade ut i två förslag tilllösning på huvudproblemet att genom en landsomfattan­ de rationellt driven depåverksamhet säkra forskningens tillgång till information ur företagsarkiv, varvid två aspekter underströks. Det gällde dels behovet av överblick över vad som finns bevarat av före• tagsar kiv, vilket skulle tillgodoses genom ett centralt sekretariat, dels att ställa resurser till förfogande för en långsiktig förvaring av annars hotade företagsarkiv i en tillräckligt stor depå. En stiftelse, finansierad av näringsliv, stat och helst även med hjälp av kommu­ nala bidrag, skulle vara huvudman. Riksarkivet överlämnade betän• kandet till Utbildningsdepartementet och sedan hände ingenting vidare i frågan. Istället kom problemen kring företagsarkiven att behandlas i ett par andra utredningar med ett mer övergripande och allmänt grepp över arkivfrågorna. En stor utredning "av vissa arkivfrågor" med uppdrag att precisera målen och ambitionerna för arkivväsendet och då inbegripet alla sektorer, statlig, kommunal och enskild med hänsyn till både behovet att begränsa tillväxten genom effektiv gall­ ring och att beakta såväl forskningens behov som allmänhetens in­ syn enligt offentlighetsprincipen, tillsattes som bekant sommaren 1985. Ur denna utredning bröts frågan om gallringsmetoder, speciellt effekten av intensivdataområden ut och särbehandlades av Sture Öberg, som i SOU 1987:30, Ar:kiv för individ och miljö, lade fram sin syn på urvalsproblematiken, dvs vad som behöver bevaras för att säkra forskningens behov av data. I detta förslag uppmärksammas forskningens behov av företagsarkiv, men endast med en allmän önskan, att det vore intressant att övertyga fler företag att bevara sina arkiv. Eftersom den enskilda sektorns arkivbildning är helt fri, är statlig styrning av urval vid bevaqmde för forskning helt omöjlig och utredaren har inte närmare preciserat tänkbara metoder att på

64 annat sätt nå målet. Också "Öppenhet och minne", SOU 1988:11, den stora arkivut­ redningens betänkande, behandlar företagens arkivproblem tämli• gen kortfattat. Dock understryker utredaren företagsarkivens värde från forskning- och kultursynpunkt och rekommenderar stimulans från samhällets sida, under samv~rkan och med statligt stöd, inte minst när det gäller det högst akuta problemet med herrelösa arkiv. I vilka former detta skulle kunna ske lämnas dock helt öppet.

Praktiska åtgärder Vad har då skett i praktiken för att ta hand om arkiv från näringslivet och ställa dem till forskningens förfogande? I första hand har saken betraktats som företagens eget ansvar. Några stora företag har också sedan länge på ett föredömligt sätt an­ vänt stora resurser för att skapa goda historiska arkiv. Stora Kopparbergs eller numera Storas arkiv i Falun grundlades redan 1917. Företaget är väl medvetet om sina gamla traditioner och i arkivet finns också tidiga privilegiebrev från medeltiden. Huvud­ depån ligger centralt i Falun i en vacker gammal byggnad, där en väl kvalificerad arkivarie har flera fasta tjänstemän till sin hjälp att skö• ta de omfattande arkiven, ca 11 000 hyllmeter från moderbolag och många inköpta företag. Johnsonkoncernens arkiv i Engelsberg, invigt 1967, är också ett vackert exempel på god arkivvård och fint utnyttjande av gammal bruksmiljö. Också där har högt kvalificerade arkivarier varit regel och historiska arkiv omsorgsfullt samlats ihop från koncernens skil­ da delar, ca 13 000 hyllmeter. Ungefär lika gammalt är SCA:s arkiv i Merlo i Timrå med ca 7 000 hyllmeter handlingar. Holmens bruk och Skandia har stora arkiv i Norrköping, med något större tonvikt på modernt material och Korsnäs-Marrna ett i Leufsta med 5 100 hyllmeter. Det bör understrykas att detta är betydande arkivdepåer i storlek. Landsarkiven omfattar mellan 20 och 45 tusen hyllmeter och stads­ arkiven är i regel mindre än dessa företagsarkiv. Denna typ av lös• ning kan endast verkligt stora företag kosta på sig. Ett annat sätt att bevara äldre företagsarkiv för framtida forsk­ ning är de regionala arkivdepåer, som inrättats på några håll i landet i samarbete mellan olika intressenter. Äldst av dessa institutioner är Värmlandsarkiv i Karlstad och Forshaga. På initiativ av landshövding Rolf Edberg gick de stora bruken, landstinget och Karlstad kommun i januari 1970 samman i en förening, som fick disponera en outnyttjad industribyggnad i Forshaga som arkivlokal och delade forskarutymmen med Folkrö• relsearkivet i Karlstad. Arkivschefstjänsten har alltid varit tillsatt med en välutbildad arkivarie, som haft ett par arkivassistenter och

65 arbetskraft med lönebidrag till hjälp. Från år 1986 är landstinget hu­ vudman för arkivet, som har drygt 6 000 hyllmeter i Forshagadepån. Sedan Karlstad kommun omkring 1980 ställde gamla badhuset till förfogande för kulturändamål, delar Värmlandsarkiv fina forskar­ utrymmen med folkrörelsearkivet och emigrantregistret. Därnäst stod stockholmsområdet i tur. 1974lyckades dåvarande stadsarkivarien Sven Olsson få till stånd en förening, Stockholms Företagsminnen, med hjälp av några näringslivsorganisationer, bl a Handelskammaren och Köpmannaförbundet, samt av enskilda fö• retag. De första åren rymdes de ganska blygsamma arkivmängderna i Stockholms stadsarkiv, men 1979 erhöll föreningen lokaler centralt i staden och hyresbidrag från Stockholm stad. Verksamheten drevs huvudsakligen med lönebidragsanställqa och erhöll med tiden ock­ så bidrag till hyra och arbetsledning från Sundbybergs och Solna kommuner. En snabb expansion har ägt rum. Idag disponerar Stockholms Företagsminnen ca 6 000 m2 yta för ca 30 000 hyllmeter arkivalier, av dem ett par tusen herrelösa arkiv, och har drygt femtio anställda, av vilka sex är utbildade arkivarier. Föreningen har 175 medlemmar, en dryg miljon i intäkter för deponerade arkiv, ett bety­ dande bildarkiv och gott samarbete med forskningen. För omhän• dertagande av modernt bokföringsmaterial bildades hösten 1988 ett helägt aktiebolag, som i samarbete med Samhall beräknas kunna fi­ nansiera sin verksamhet med egna intäkter. Örebro län var ett av de områden, som Riksarkivets arbetsgrupp utförde en inventering i vid 70-talets början för att se hur mycket, som fanns kvar av skoindustriarkiv efter de talrika företagsnedlägg• ningarna under sextiotalet. Man fann den gången inte mycket och det stannade vid en undersökning. Men år 1976 bildades i samarbete mellan kommunens näringslivsdirektör och stadsarkivarien en stif­ telse för kommunens företagsarkiv, där fyra regionala näringslivs• organisationer gick in som stiftare. Kommunen stod för lokalhyra, en lönebidragsanställd arbetade under ledning från stadsarkivet. stiftelsen fick ett tjugotal medlemmar och vårdade några hundra hyllmeter huvudsakligen herrelösa arkiv. År 1985 omvandlades stif­ telsen till en förening, Örebro läns företagsar kiv, med hela länet som verksamhetsområde. Landstinget trädde in som bidragsgivare och folkrörelsearkivets chef bereddes tillfälle att ta över ledningen . Han har en arkivkompetent anställd med lönebidrag och ibland extra­ personal till förfogande. Arkivmängden överstiger tusentalet hyll­ meter och rätt mycket av detta är deponerat mot avgift. Samma år, 1976, bildades föreningen Östergötlands näringslivs• arkiv på initiativ av dåvarande landshövdingen Per Eckerberg. Även här deltog Handelskammaren men denna gång i samarbete med Landsarkivet i Vadstena. Landstinget, Vadstena kommun och SAAB lämnade engångsbidrag. 1984 redovisade föreningen ca 200 hyllmeter arkivhandlingar, vilka förvarades i landsarkivet.

66 Under 80-talet har ytterligare regionala arkivinstitutioner till­ kommit, vilka tar hand om näringslivsarkiv. I Kopparbergs län in­ rättade landstinget en arkivdepå i Råksberg 1982, Kopparbergs länsarkiv. Dess huvudsakliga uppgift var vård av landstingets egna arkiv, men länsarkivet erbjuder dessutom kommuner i länet att de­ ponera arkiv där och har möjlighet att rädda av förstöring hotade företagsarkiv, som har stort intresse för forskningen. Näringslivsarkiv i Norrland, NIN, bildades 1986. Det är en för• ening med drygt tjugo medlemmar och stöd från landsting och kom­ mun. Arkivchefen är anställd av landstinget och lokaler disponeras i arkivhuset i Härnösand. I Västerbotten är ett regionalt företagsarkiv under uppbyggnad i samarbete med folkrörelsearkivet, och i Kalmar pågår arbete för att få fram en organisation med landstingsstöd. Sonderingar har skett även på andra håll i landet. En regional modell med flexibla lösning• ar anpassade tilllokala resurser tycks vara på väg att etablera sig. De aktiva näringslivsarkiven bildade hösten 1986 en samarbetsor­ ganisation, NAS, med Torbjörn Kjölstad i NIN som sammankallan­ de. Dess syfte är att genom samverkan förbättra informationen om institutionerna för näringslivsarkiv och deras forskarservice samt att verka för bildande av fler regionala företagsarkiv. Regionala företagsarkiv på ideell grund har visat sig ha flera för• delar. Genom dem kan det lokala intresset för bevande av och forsk­ ning i näringslivsarkiv få stöd från olika organisationer, myndighe­ ter och företag. Varje bidrag behöver inte vara stort för att de samla­ de resurserna skall göra en verksamhet möjlig. Hembygds­ intresserade forskare har nära till handlingarna och tillgången på sakkunniga arkivvårdare ute i landet ökar. Nu finns företagsarkiv av intresse för forskningen på ganska många håll. Ovan har framgått hur Riksarkivet och landsarkiven liksom några stadsarkiv hittills kunnat ta hand om betydande mängder herrelösa arkiv. Dessa möjligheter minskar dock alltmer efter hand som sparkraven på arkivväsendet växer och de statliga depåerna fylls. Mindre mängder finns också utanför de egentliga arkivinstitutio­ nerna. En del museer har tagit emot mindre företagsarkiv, en del bibliotek likaskå och landets hembygdsföreningar har ibland samlat arkiv från den egna bygden, som de vårdar med i regel otillräckliga reusurser. Men lösningarna idag räcker inte för att avvärja hoten mot före• tagsarkivsektorn. Det behövs information och upplysning till före• tagen om de egna arkivens värde. Det behövs en effektivare arkivut­ bildning och helst möjlighet att påverka dem som kommer att få ar­ kivansvar i företagen redan under deras utbildning. Sist men inte minst behövs ökade resurser för att vårda historiska arkiv, rädda herrelösa arkiv och att göra det möjligt för forskningen att finna de

67 handlingar från företagsarkiv, som finns bevarade. För det senare ändamålet, vilket redan företagsarkivutredningen underströk nödvändigheten av har arbete påbörjats. NLA:s ovan­ nämnda enkät i samarbete med SAF gav uppgifter om arkiven vid 60-700Jo av de företag, som har mer än 100 anställda, och dessa uppgifter har nu stansats in i Riksarkivets nationalregister, REA­ projektet. Samma intressenter, NLA, SAF och Riksarkivet har under 1989 arbetat för att bidra till en lösning av frågan om regionala närings• livsar kiv. NAS har ombildats till en ideell förening Näringslivs• arkivens förening, NAF, under Torbjörn Kjölstads ordförandeskap och även tagit del i detta samarbete. Vidare har en fond med arkiv­ föreningarna NLA och NAF samt SAF instiftats, där Riksarkivet och en av Forskningsrådsnämnden utsedd representatnt skall ingå i styrelsen. SAF har bidragit med en grundplåt till stiftelsekapitalet, som skall användas för att stödja regionala företagsarkiv. Det är en förhoppning att resurser för att bevara företagsarkiv för forskning skall kunna samlas ihop från skilda håll även på riksplanet för att se­ dan på bästa sätt kanaliseras till uppbyggnad och stöd åt regionala företagsar kiv.

Summary. Business archives. By Anne-Marie Lenander Fällström

Business archives are problematic. One problem is their volume, which is the most comprehensive of all arehivat sectors both as re­ gards existing older material and annual growth. Another problem concerns originating, which is almost unstipulated by legislation and like other personal records totally without superintendence from a superior arehivat authority. With few exceptions arehivat pre­ servation is not prescribed for a longer period than ten years. Profes­ sional arehivat officials are infrequent in the business world. Still, business records are most important to many kinds of re­ search concerning knowledge about community development. Uni­ versity research within many humanistic and social-science subjects as weil as technical history and occupational medicine need these re­ cords bu t they are also essential to research concerning working Iife and investigations of local history. The preservation and management of business records is not stan­ dardized. A few big concerns have built up their own arehivat institu­ tions but many firms seem to lack interest in their own older docu­ ments. Records of dosed-down firms are "masterless" and many have been extinguished.-Regional arehivat institutions, in the form of associations and with the aim of saving business records and keep­ ing them accessible to research, have developed in som e placesin the

68 country. Their management varies and trustees and financing differ, but firms and their organzations, municipalities and county coun­ cils are often involved. Government subsirlies facilitate man­ agement. Public archival institutions, such as county archives but also the National Archives and municipal archives as weil as museums, libra­ ries and regional history associations have taken care of some busi­ ness records, above all those that are "masterless". After decades of discussions and investigations the rnadel of regi­ onal business archives has won common support. The archival in­ vestigation committee recommends that government subsirlies sho­ uld be granted. In the autumn of 1989 SAF and business organizati­ ons like NLA and NAF established a fund in support of business archives.

69

Nils Nilsson- arkivteoretikern

Av Josef Edström

I Nordisk Arkivnyt nr 3 1987 skrev den danske arkivmannen Erik Stig J0rgensen på tal om en annan dansk arkivman, Niels Petersen: "Svensk og dansk arkivvresen har i denne generation haft hver sin store Ni(e)ls; tilsammen har de så at sige udfyldt det arkivistiske uni­ vers. I Nils Nilsson havde Sverige formentlig den st0rste arkivteore­ tiker, vi nogensinde har set i Norden:' Nils Nilsson var bondson från Västergötland, född och uppvuxen iLekåsa församling på Varaslätten. Han blev Skaradjäkne och fort­ satte sina studier i Uppsala. Där läste han litteraturhistoria först för Anton Blanck och sedan för Victor Svanberg. 1949 blev han fillic på en avhandling om ämbetsmannen och skalden Johan David Valeri­ us. Sina litterära intressen odlade han livet ut och de kom också att befrukta hans arkivvetenskapliga författarskap. Under studietiden tvekade Nilsson, om han skulle ägna sig åt bib­ lioteksbanan eller arkivbanan. Efter avlagd examen uppvaktade han dåvarande riksarkivaren Bertil Boethius och blev omedelbart anställd. Han började sin tjänstgöring på nyåret 1950. Han blev e o tjänsteman 1952, arkivarie 1955, byrådirektör 1962, 1:e arkivarie 1966 och arkivråd 1967, en befattning som han innehade till sin pen­ sionering vid utgången av 1981. Han avled den30mars 1987. Under de 32 år som Nilsson fick ägna sin aktiva tjänst åt arkiven, genomgick det svenska arkivväsendet djupgående omvandlingar. Det var en tid, när den offentliga sektorn expanderade, men den slu­ tade med uppbromsning och nedskärningar. Forskningen ändrade riktning på många sätt, bl a genom samhällsvetenskapernas till­ komst och intresset för kvantitativt mätbara resultat. Dessa föränd• ringar fick konsekvenser också på arkivområdet. När Nils Nilsson började i riksarkivet, hade det fortfarande kvar sin air av kammar­ lärdom. I första hand sysslade man med materialet i depåerna. Snart skedde emellertid en förändring i riktning mot myndighetsservice och fältarbete. Omvandlingen inföll i huvudsak under 1960-talet. På 1950- och 60-talen kom också de stora förändringarna inom kon­ torstekniken, först på reprografiområdet, då nya kopieringsappara­ ter tillät ett nästan obegränsat antal kopieringar, sedan på mikrofilm- och ADB-områdena - dessa nya medier, som alltmer håller på att förändra förvaltningens arkivbildning. Den stora till­ växten av arkivmaterialet, som redan påbörjats före andra världs• kriget, ökade lavinartat och tvingade fram en allt hårdare gallring. Jag ska bara erinra om några siffror. Den civila centrala statliga för-· vattningens arkivbestånd växte vid sekelskiftet 1900 med c:a 500

71 hyllmeter per år, medan man på 1970-talet bedömde att motsvaran­ de siffra var c:a 20000 hyllmeter per år. I dag beräknas de statliga myndigheternas totala arkivbestånd vara mer än en million hyllme­ ter, de kommunala myndigheternas c: a 620 000 hyllmeter och de en­ skilda företagens 3 260 000 hyllmeter eller 326 hyllmil handlingar. De yttre förändringarna fick följder på det organisatoriska pla­ net. Arkivförfattningarna underkastades en djupgående revision som resulterade i en ny allmän arkivstadga jämte ett tillämpnings• cirkulär 1961. Arbetet var i första hand ett verk av arkivrådet Robert Swedlund och landsarkivarien Sten Engström. Riksarkivarien Åke Kromnow genomförde 1966 den stora omorganisation, som bl a re­ sulterade i en kraftig utbyggnad av riksarkivets resurser. En senare utökning av landsarkivens resurser på 1960- och 70-talen hade en ut­ redning av Nils Nilsson till grund. · Dessa djupgående förändringar har uppenbart inspirerat Nils Nilsson i hans arkivteoretiska författarskap. Redan titlarna på flera av hans böcker präglas av detta: Arkiv i rörelse, Arkiv iförvandting och Arkiven och informationssamhället, där ett stort avsnitt heter Arkivtjänst ijörvandling. Det var mot denna förändringsbakgrund och de spänningar den gav upphov till, som han prövade arkivdok­ trin och arkivteorier. Nilsson hade från början ett behov av överblick och klarhet. Re­ dan tidigt gick han systematiskt igenom svensk arkivlitteratur och riksarkivets ämbetsarkiv och noterade definitioner på arkivtermer. Han lade också upp ett administrativt register över centrala och regionala myndigheter, ett register som han sedan förde under hela sin ämbetstid. Hans beläsenhet i den internationella arkivlitteratu­ ren var stor. Liksom hos så många andra arkivteoretiker gick hos Nils Nilsson teori och praktik hand i hand. Han skaffade sig en allsidig praktisk erfarenhet från de flesta sektioner i riksarkivet, innan han mera defi­ nitivt vände sig mot modern arkivbildning. Han har gjort förteck• ningsarbeten inom utrikesförvaltningens arkiv, inom kammarkolle­ giet och kammararkivet, i centrala ämbetsverk. Han har förtecknat det stora Mörnerska arkivet på Esplunda, som nu finns i riksarkivet. Hans ordningsarbeten stimulerade också hans teoretiska fantasi. Han sysslade en tid ivrigt med Sandbergska samlingen i kammarar­ kivet i tanke att skriva något om den. Det fick han dock aldrig tid till, men Holger Wichman, som fått ta del av hans förarbeten, berät• tar att de vimlar av iakttagelser och utvikningar av arkivteoretisk art. Ett annat utlopp för sin teoretiska begåvning och sin skrivförmå• ga fick Nilsson i sitt arbete med anvisningar för myndigheternas ar­ kiv. Riksarkivet startade i slutet av 1950-talet en broschyrserie och i nio av de första tio numren i denna serie har han i någon form tagit del. De flesta har han skrivit själv.

72 Han gjorde också betydelsefulla insatser för utbildningen inom arkivområdet. Han deltog som föreläsare vid talrika konferenser och kurser. Då han började sin bana, fanns ingen organiserad ut­ bildning för arkivtjänstemän. Först i mitten av 1960-talet tillsattes en statlig utredning för utbildningen av bibliotekarier och arkivarier m fl. Nilsson knöts till utredningen som expert. Efter ytterligare ut­ redningar beslöts äntligen 1973 om universitetsutbildning på arkiv­ området. Då den skulle börja, fick Nilsson i uppdrag att skriva en lä• robok. Resultatet blev hans bok Arkivkunskap, i vilken han sam­ manfattade sina stora kunskaper och lade fram sina - och riksarkivets - arkivteoretiska lärosatser. Jag kommer i fortsättningen att förbigå hans många utomordent­ liga insatser i arkivens och arkivutbildningens tjänst. I stället skall jag ägna mig åt några väsentliga motiv i Nils Nilssons arkivteoretis­ ka författarskap: Provenienspricipen, de nya medierna och gall­ ringsproblematiken.

Proveniensprincipen Proveniensprincipens centrala lärosatser är enkla. Arkivet, det är det bestånd av handlingar som växer fram hos en myndighet, en för• ening, eller annan arkivbildare till följd av dennes verksamhet. Det­ ta arkiv skall hållas samman som en enhet och ordnas i enlighet med arkivbildarens organisation och förvaras på ett sätt som ansluter till den ursprungliga ordningen. I Sverige blev denna princip officiellt fastslagen som grundval för arkivvården i början på 1900-talet. Den har således nu varit ledstjär• nan för all arkivvård i snart 90 år. Det är också på proveniensprinci­ pens grund, som Nils Nilsson utvecklar och fördjupar sina arkivteo­ retiska lärosatser. Han tar upp doktrinen till granskning och pröv• ning i flera sammanhang. I Arkiven och informationssamhället vänder han sig med skärpa mot dem som vill skära all information över en kam och som vill sudda ut skiljelinjerna mellan arkiv och bibliotek. Han understry­ ker nödvändigheten av att handlingarna inom arkivet skall bevaras i den ordning som ansluter till arkiv läggningen. Det gäller nämligen att värna om hela det nätverk av relationer och bindningar som finns i arkivstrukturen. Den enstaka handlingen är inte ett isolerat aktstycke utan en del i en helhet, en kvarleva av ett händelseförlopp. Arkivets individuella mönster måste bevaras. I sin utveckling av de grundläggande skillnaderna mellan arkiv och bibliotek finner Nilsson att de resulterat i en olikartad sökpro fil. Arkivmaterialets svåröverskådlighet och beroende av proveniens­ förhållandena har medfört att sökning i arkiv har fått en speciell ka­ raktär. Det är orealistiskt att söka binda registrering och sökning till i efterhand konstruerade system. Såväl bibliotekarier som arkivarier

73 har utformat sin egen arbetsteknik och arkiven utgör "en självstän­ dig och särpräglad provins inom informationsområdet", fastslår han. Men han ställer också frågan hur djupt förändringarna i samhäl• let - och framför allt på informationsteknikens område - påver• kat grundsynen på arkiven. Den äldre systembyggnaden utbildades när arkivbildarna ännu hade fasta kanslivanor och registreringsruti­ ner. I vår moderna tid framställs arkivhandlingarna med olika slags maskinell utrustning som hypersnabba radskrivare och andra appa­ rater. Fakta samlas i stora mängder på mikrofilm, magnetband och andra ADB-medier. Nya system med lösblad och kortregister, diarie- och dossieplaner växer fram. Man kan mångfaldiga arkiv­ handlingar i större upplagor än förr. Påverkar inte alla dessa nyheter proveniensprincipen? Är hand­ lingarna fortfarande beroende av det nätverk av relationer som finns i arkivens ursprungliga struktur? Upprepade gånger analyse­ rar Nilsson, om och i så fall hur den moderna kontorstekniken och de nya medierna påverkar teoribildningen. Nilsson menar att ADB-tekniken visserligen leder till en ''varsam men ändå omisskännlig utbrytning ur de proveniensmässiga bind­ ningarna". Men dess konsekvenser för arkivteorin är ändå begrän• sade. Man kan tala om en systemvidgning, menar han. Beroendet av de arkivaliska sammanhangen kvarstår i huvudsak. Proveniensprin­ cipen i mer inskränkt bemärkelse - att bevaka arkivets samman­ hållning och hindra skingring - har behållit sin betydelse. Också databankernas materialmassor kräver nämligen samband i olika riktningar. Lagren av grunddata kräver tillgång till uppgifter som klargör datafångsten qch anger vilka syften man vill tillgodose, osv. Att bevara de arkivaliska bindningarna är idag lika angeläget som någonsin tidigare. I sin sista debattbok ''Arkiv i förvandling" 1983 återkommer Nils­ son på nytt i en stor studie till proveniensprincipen. Det som nu uppfordrat honom är skrifter av Torsten Hägerstrand men kanske främst av R Nygren, J Larsson och S Åkerman som i Samhällsdoku• mentation inför framtiden bland annat är kritiska mot den svenska gallringspolitiken som de menar är alltför mycket styrd av hänsynen till proveniens principen. Denna skulle ha givit en förment objektiv motivering för alltför omfattande gallringsingrepp. Nilsson för sin polemik mycket diskret och lyfter upp hela debat­ ten på en principiell nivå. Han frågar: Räcker proveniensprincipen till? och drar fram en rad fall där det är oklart hur långt proveniens­ principens verkningar sträcker sig inom arkivvården och om den kan vara till stöd då det gäller försvaret för arkiven. Han kommer till slutsatsen att det är angeläget för arkivmännen att utveckla en lära av större bredd, en sammanhängande teori med konsekvenser för arkivtjänstens alla grenar och han frågar sig om det är möjligt att

74 bygga en sådan teori kring proveniensprincipen. Och han gör ett så• dant försök med den förutsättningen att målet är ett allsidigt beva­ rande av de värden som är inbyggda i arkivet. ''Arkivläran tar sin ut­ gångspunkt i ett studium av arkivet och av handlingarnas sätt att fungera inom mönstret i arkivet:' Han konstaterar att arkivhandlingar är att betrakta som medde­ landen och att de i det hänseendet har ett direkt informationsvärde. I allmänhet är denna information situationsbunden, avsedd att tjä• na som underlag för beslut eller överväganden i en trång krets. Men en stor del av arkivhandlingarnas information är indirekt och oavsiktlig. Det beror på deras processuella karaktär. De har ut­ gjort led i ett skeende. Ofta är de också försedda med åtgärdsanteck• ningar och hänvisningar till andra handlingar. I efterhand kan de därför studeras som led i en händelsekedja. ''Man kan beteckna den processuella karaktären och dess vittnesbörd som den arkivaliska informationens andra huvudform'~ Det är till stor del tack vare det­ ta drag som arkivhandlingarna ofta kan begagnas som kvarlevor vid historisk forskning. Denna arkivhandlingarnas dubbla karaktär kommer till sin rätt i en arkivvård enligt proveniensprincipens synsätt. Om handlingarna hålls kvar i sin ursprungliga miljö kan informationen preciseras och utvidgas till de omgivande handlingarnas vittnesbörd. Arkivens information är till stor del potentiell framhåller Nils­ son. Ofta ger den annan upplysning än den tillkommit för. Den kan kasta ljus över mycket som ligger vid sidan om. En skattelängd kan t ex med tiden bli betydelsefull för sina uppgifter om ortnamn och bebyggelse. Ännu viktigare än de processuella dragen är att arkivhandlingar­ na ofta äger ett bevisvärde som knyter sig till deras tillkomst och ka­ raktär. Arkivvården måste slå vakt om handlingarnas äkthet. Arkiv­ handlingarna skall verifiera den information de överbringar. Origi­ nalhandlingar på papper eller pergament har en integrerad beviskraft som är inbyggd i själva handlingen och dess konstruk­ tion. Detta är i kort sammanfattning vad Nilsson som avser med "arkivens värdepotential". Han menar vidare att arkivhandlingar­ na har vissa andra'' inomarkivaliska värden'' vid sidan av de grund­ läggande värdekategorierna. Proveniensprincipen ger ett starkt skydd åt just sådana värden som länkningsvärdet, dvs att handling­ ar kan länkas till varandra och värdet som sökmedel. Också det mönster, den struktur som handlingarna ingår i är ett värde i sig. Och alla dessa värdekriterier är också bestående. Sammanfattningsvis menar Nilsson som att handlingarna i ett ar­ kiv inte bara innehåller något, de avspeglar också något. Därför för• lorar också en handling, som ryckts loss ur sitt arkivsammanhang ofta en del av sitt informationsvärde. I och med att proveniensprincipen skyddar de värden som finns i

75 arkiven gäller den inte bara som en ordningsprincip, som kan begag­ nas i efterhand. Proveniensprincipen har därmed blivit ett instru­ ment till rådgivning, tillsyn och annan fältverksamheL Arkivbild­ ningen måste planeras och organiseras i dessa tider då den nya kon­ torstekniken ökat valmöjligheterna dramatiskt.· Arkivarien måste medverka i arkivbildningsprocessen som expert och rådgivare och han måste ställa krav på myndigheternas arkiv bildning, så att också de moderna arkiven kan bli fullvärdiga. Också i vår tid måste arki­ ven fylla rimliga krav på äkthet och beviskraft.

De nya medierna Den vidgning som Nilsson gör i sin tolkning av proveniensprincipen innebär att doktrinen kan begagnas till försvar för arkivens helhet och enhetlighet också i fråga om de nya medierna. Nilsson har ägnat två up.psatser åt att analysera de arkivteoretiska frågorna som uppstår kring den s k ersättningsfilmen, dvs den film som ersätter handlingar som sedan utgallras och förstörs. Enligt den klassiska arkivteorien får nämligen senare framställda kopior aldrig inplaceras på originalhandlingarnas plats i ett arkiv. Kopiorna har inte utgjort ursprungliga delar av arkivet och hör inte till den ''orga­ niska" skapelse som arkivet är. Det finns alltså, konstaterar Nilsson, en grundläggande skillnad mellan de handlingar som framgått ur arkivbildningsprocessen och den ersättningsfilm som tillkommit i efterhand. Det praktiska pro­ blemet kvarstår dock. Tungt vägande ekonomiska faktorer och ut­ rymmesfaktorer gör att en ersättningsfilmning i många fall är enda alternativet om informationen skall bevaras. Samma sak är förhål• landet om handlingarna förstörs genom självdestruktion. Så är t ex fallet med det äldre telegrammaterialet i Svenska Telegrambyråns ar­ kiv som räddats åt eftervärlden genom filmning. Därför måste er­ sättningsfilmningen förekomma. När den accepteras bör det ske i två steg, dels genom en utgallring av de ursprungliga handlingarna, dels genom ettformellt införlivande av ersättningsfilmen i arkivet, t ex genom ett protokollsbeslut. I sin andra uppsats 10 år senare tar Nils Nilsson upp frågorna kring ersättningsfilmen från nya utgångspunkter. Han menar att mikrofilmen nu fått ett genombrott men finner anledning att höja ett varningens finger. Dels stannar han inför de speciella säkerhets• frågorna kring filmen. Den kräver en mycket speciell vård i noggrant anpassad miljö med stränga klimatkrav. Hur ska man iaktta dessa krav i kristider? Det behövs kanske inte katastrofer som krig och evakueringar för att äventyra vården. Också tider av ekonomiska påfrestningar och likgiltighet för historiska värden kan ha samma effekt. Det finns speciella risker med material, som upprepade gång• er måste kopieras och som är beständigt endast i artificiell miljö.

76 Men vården av filmen ställer också andra säkerhetskrav. Informa­ tionstätheten är stor och innehållet kan vara känsligt. En filmrulle kan man lätt föra bort och snabbkopiera utan att det märks. Käns• ligheten för sabotage är stor. Främst är det dock beviskraften hos materialet som kan sättas i fråga. Osäkerhet kan uppstå vid själva filmningen och den kan växa vid senare upprepade kopieringar. Även om filmen vidimeras kvar­ står en viss osäkerhet. Nils Nilsson understryker kraftigt att samhäl• let behöver kunna lita på sina rättskällor. Arkivhandlingar på pap­ per har en integrerad beviskraft, inbyggda äkthetskriterier som fil­ men saknar. Filmen är bra på många områden men då det gäller att i stora mängder låta den ersätta papperet i arkiven, finns det starka skäl att skynda långsamt och noga överväga hur en säker kontinuerlig vård skall organiseras. Också andra nya medier minskar känslan för äkthet och original­ karaktär särskilt genom möjligheten att på ett tidigt stadium aviden­ tifiera handlingarna eller på annat sätt avlägsna preciserade data som knyter informationen till personer eller orter. De många exemplaren som görs genom datorernas skrivare och på annat sätt är också ett problem. Vilket exemplar är huvudexem­ plar, som myndigheten kan hänvisa till och utfärda intyg från? Ett eller flera exemplar måste därför beredas den säkra vård som för• fattningarna föreskriver. De nya medierna ställer också andra problem men Nilsson slår fast att det är angeläget att arkivvården trots de nya mediernas rör• lighet håller fast vid sin grundsyn. Proveniensprincipen utgör bland mycket annat en skyddsmur mot förvanskning av informationen.

Arkivgallringen Det frågekomplex som Nils Nilsson nästan dagligen måste syssla med under hela sin ämbetstid på riksarkivets andra byrå var gallringen i arkiv. Otaliga är de gallringsutredningar han antingen själv gjort eller i övrigt tagit ställning till. Utgallring innebär förstö• ring av arkivmaterial. Sker något fel, är skadan definitiv. Att gallringsproblemen blivit så brännande beror främst på den stora arkivtillväxten och de alltmer ökade kostnaderna för att skaffa lokaler och bevara arkiv. Det är ett stort tryck från statsmakterna att gallringen blir så effektiv som möjligt. Men arkivgallringen möter också kritik från forskarhålL Gallringsfrågorna aktualiserades första gången under Nils Nils­ sons tid som arkivråd 1969. Att det skedde just då hade många orsa­ ker. De kvantitativa metoderna inom många forskningsgrenar hade slagit igenom. Ekonomiska och sociala frågeställningar hade blivit aktuella. Det ägde rum en nyorientering ifråga om ämnesval. Nya

77 arkiv och nytt källmaterial kom i blickpunkten. Det var också från de nya samhällsvetenskaperna som den första kritiken kom. I Svens­ ka arkivsamfundets skriftserie Arkiv, samhälle och forskning fram­ förde Torsten Hägerstrand, kulturgeograf, och Rolf Adamsson eko­ nomhistoriker, kritiska synpunkter på gallringspolitiken och ville åstadkomma förändringar. Särskilt Adamssons inlägg var princi­ piellt hållet. Han ansåg att inriktningen av arkivens verksamhet bli­ vit "mera destruktiv" och förordade speciella värderingskriterier vid gallringen och önskade framförallt en breddning av delaktig­ heten i gallringsärendena. Arkiven måste tillhålla "den i berörda av­ seenden oftast slumrande forskningen, att ta på sig sin del i ett stort ansvar". Nilsson svarade i den danska tidskriften Arkiv. Det var enda möj• ligheten till genmäle samma år, dvs 1969. Som vanligt var polemiken mycket måttfull och frågeställningen principiell. Hade den moderna arkivmannen drivits in i en felaktig roll? Har hans arbete långsamt och obönhörligt kluvits i en uppbyggande och en förstörande del? Saknas det en naturlig förbindelse mellan de båda delarna? Frågor• na berör själva kärnan i arbetet, den inre enhetligheten, menade han. Strävan att bevara det arkivaliska arvet och föra det vidare från tid till tid utgör själva grunden för arkivariens arbete, men man kan inte bevara allt. Man kan inte bygga dyrbara arkivlokaler för futiliteter. Ansträngningarna måste rimligen förbehållas handlingar av någon betydelse. Därför måste en ständig utsöndring ske. Gallringen hör också samman med proveniensprincipen, hävdade Nilsson. Den är ett ingrepp i ett system, en helhet. De delar av ett arkiv som lämnas kvar måste alltjämt utgöra ett fungerande arkiv. De "typhandling­ ar" och "typarkiv" som undantas från gallring skall bland annat bidra till att belysa arkivens konstruktion. Därför hör gallringen också teoretiskt sett hemma inom arkivariens arbetsfält. Nilsson avvisade ingalunda inflytande från forskningen och från andra håll på gallringsärenden, men hävdade att det är arkivarien som skall väga samman synpunkter från exempelvis administratö• rer, tekniker och forskare, och träffa ett val mellan dem. Gallrings­ reglerna måste utformas så att de är godtagbara också från arkivteo­ retiska utgångspunkter. Sina gallringsteoretiska ståndpunkter vidareutvecklade Nilsson i läroboken Arkivkunskap och framför allt i debattboken Arkiven och informationssamhället. Han framhöll att man inte kan komma ifrån ett inslag av värdering men strävan måste vara "att söka elimi­ nera riskerna för subjektivism och godtycke och i stället låta de beva­ rade handlingarna spegla helheten på ett så långt möjligt allsidigt sätt". l vårt land utgallras i främsta rummet handlingar, där man kan hänvisa till innehållstäckning i annat material. Ofta måste man

78 dock nöja sig med en knapphändig och i vissa fall otillräcklig täck• ning. Men man tvingas också förstöra unik information. När man inte kan hänvisa till annat material, har man ofta tillgripit urvalsme­ toder av skilda slag. I många fall har urvalen gjorts främst för att be­ lysa sammanhangen inom arkivet och källvärdet hos bevarade handlingar. När man gjort större urval för att bilda grundval för forskning har man i många fall bevarat var tionde årgång. I några fall begagnas ett s k rotationssystem, som innebär att handlingar be­ varas från någon del av riket, t ex ett par län eller landsting, varje år efter en uppgjord plan. I flera fall har enstaka arkiv bevarats i stort sett ogallrade. Genom statistiska urvalsmetoder skulle en värdering av felmarginalen bli möjlig men det visar sig att metoden har ett mycket begränsat användningsområde. Regional urvalsmetod var under utredning och Nilsson ställde sig positiv till en sådan möjlig• het. slutligen berörde han olika kombinationer av urvalsmetoder. Det kan nu sägas att de flesta av de berörda urvalsmetoderna kri­ tiserats av forskningen och att den regionala urvalsmetoden, de s k intensivdataområdena, tillsammans med någon statistisk metod kan bli normgivande då det gäller stora serier material. En gallringsmetod som Nils Nilsson själv skarpt kritiserade och som han givit namn åt, är den etiska gallringen, dvs att man för att hindra otillbörligt intrång i den personliga integriteten förstör mate­ rial som uppfattas som misskrediterande. Drivs den etiska gallring­ en för långt, kan det leda till en idyllisering av det förflutna och för den enskilde kan det bli svårt att få klarhet om motiv till beslut som kan ha ingripande betydelse i hans liv. Också avidentifiering är en form av gallring och oftast en etisk gallring, understryker han. Det gäller för arkivmännen att bevara material som ger en oretuscherad bild av verkligheten. Sammanfattningsvis pekar Nilsson på en rad åtgärder för att räd• da källmaterial- förtätning av material genom att eventuellt utvid­ ga noteringar i register, urvalsförfarande, miniatyrisering m m, men understryker att även med en mera genomförd tillämpning av såda• na metoder kommer det att finnas en sektor där gallringen i stort sett måste grunda sig på värderingar. Och Nilsson återkommer till sitt grundtema "När arkivmannen gör den slutliga avvägningen, är det nödvändigt att se till helheten och gallringens återverkningar på den? ' Nils Nilsson lyckades ge den moderna arkivvården i Sverige, in­ riktad på fältverksamhet, en ideologi. Den monumentalt enkla pro­ veniensprincipen visade sig vara en användbar grund då det gäller att påverka arkivbildningen och skapa sammanhållna arkiv, som också innefattar de moderna tekniska arkivhandlingarna. Nilsson slog vakt om arkivens helhet och arkivmännens yrkesansvar då det gällde gallring. Han kämpade mot en utarmning av arkivmaterialet och mot olika förslag utifrån att rubba den ordning, som från bör-

79 jan skapats. Hans arkivteoretiska grundsatser har som inlednings­ vis nämnts vunnit erkännande i hela Norden. Han har själv formulerat ett omdöme om sin arkivteoretiska lära, som jag gärna vill sluta med: ''Egentligen handlar arkivteorien om något ganska enkelt: att ta arkiven för vad de är och låta dem förbli vad de varit. Arkivalierna behåller den prägel de en gång fått utan minnets förskjutningar och stilisering. Det gäller att ta fasta på det draget hos handlingarna och bygga arkivvården på det:'

Summary. Nils Nilsson - The Archival Theoretician. By Josef Edström.

Nils Nilsson was one of o ur foremost archival theorists. H e was bom in 1917, took his Ph. L. degree at the university of Uppsala in 1949 and entered the service of the National Archives in 1950. There he was promoted Head of Department of the National Archives in 1967, an office he heJd until he retired in 1981. He diedin 1987. During his time as arecord office official public administration as weil as historical reserach and the archival sector underwent profo­ und changes. Even office technology changed radieall y for instance through the introduction of process cameras and ADP. Gradually record office officials were obliged to devote themselves to contem­ porary originating and authority service, so called field work. All of this constituted the background of Nilsson' s contributions to arehi­ val theory which were built upon solid knowledge of both practical and theoretical nature. He wrote several books debating the trans­ formation of records. His view of records was summed up in the textbook Arkivkunskap (Archival Knowledge) published in 1973, as weil as in later writings. The tenets of the princip le of provenance formed the basis ofNils­ son's theoretkal discussions of records. lts principles are simple: re­ cords of the same provenance should be kept to gether as a unit and arranged in accordance with the originator's organisation. This principle has been the norm of preservation and management of ar­ chives and records in Sweden since the beginning of the 20th centu­ ry. Nilsson Jooked upon the principle of provenance as a protection of the complex network of relations and bindings existing in the ar­ chival structure. Modern originating, however, leads to innovations that influence archival theory. In his analysis Nilsson described how the principle of provenance served to proteet the genuineness and evidentiary value of records. Therefore originators must take suitab­ le steps in order to complete the records. Also regarding disposal of documents the principle of provenance plays an im portant role. Disposal is an intervention in a system and the effects on the remaining records demand consideration. Nilsson

80 was of the opinion that one can never escape from an element of va­ luation in disposal investigations, but the ambition should be "to eliminate the risks of subjectivism and instead letting the preserved records, as far as possible, reflect the totality of records to an utmost possible extent: ' A method of disposal that originated from Nilsson, but that was also criticized by him is the so-called ethical disposal, which means destruction of records in order to prevent infringement of personal integrity. If ethical disposal is carried too far, it leads to judicial un­ certainty and an idealization of the past. Nilsson himself has given a summary of his theoretic principle of archives: "Properly speaking archival theory is something rather simple- to taketherecords for what they are andletthem be what they were. In that way the records preserve the caracter they once achieved without the displacements and formalizing ofmemory. lt's a question of focusing that feature of the records and building pre­ servation and management of archives andrecords on that".

81