Recensioner Fornvännen 2008, S. 123-150 Ingår I: Samla.Raa.Se Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 123

Recensioner http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2008_litt_b Fornvännen 2008, s. 123-150 Ingår i: samla.raa.se Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 123

Recensioner

Morten Axboe, Brakteatstudier. Det Konglige Nor - spridningsmönster och kontakter, centralitet, diske Oldskriftselskab. Köpenhamn 2007. 195 s. makt och samhällsstrukturer samt ideologiska ISBN 978 878 748 380 7. as pekter och glimtar av en svunnen före ställ - nings värld. Boken är en volym i quartoformat med hårt om - Den här aktuella boken är huvudsakligen en slag, prydd av en bild i jätteformat av en A-brak- sammanfattning av arbetet från 2004 tillsam- teat från Senoren i Blekinge. Den är illustrerad mans med de centrala resultaten från Axboes med inte mindre än 220 teckningar och foton. magisterarbete, »The Scandinavian Gold Brac- Bådadera håller en hög kvalitet, särskilt teck- teates», från 1982 (Acta Archaeologica 52, 1981). ningarna. Beträffande fotona kan noteras att fle - En central uppgift i arbetet är utarbetandet av ra, särskilt de som visar tillverkningsspår, tagits en ny kronologi. Metoden som tillämpas är kor- av författaren. Förutom bilder och detaljer av respondensanalys och analysen bygger på de stora brakteater finns ett stort antal diagram: redovis- människohuvudena på brakteater av A-, B- och ning av korrespondensanalyser, stapeldiagram C-typ. D- och F-brakteater samt bifigurer på m.m. Dessutom finns det spridningskartor, som brakteaterna utesluts alltså ur undersökningen. är informativa, flera publicerade i tidigare sam- Analysen genomförs i flera steg. Först urskiljer manhang. Axboe en mängd detaljer på de stora människo- Boken är indelad i tolv kapitel inklusive engelsk huvudena. Det handlar om variationer i frisyr, sammanfattning. De behandlar framställningen ögats respektive örats form, huvudsmycke, djur- av brakteaterna, relativ och absolut kronologi, eller fågelhuvuden för att nämna de viktigaste. lokal variation, medaljongefterbildningar, brak- Med hjälp av korrespondensanalys och seriation teatkronologins bakgrund, brakteaternas funk- grupperas detaljer och präglingar, vilket dels ger tioner, deponeringsfrågor, översikt av antalet präg- en överregional kronologi och dels en sydskandi- lingar samt motivdetaljer. Boken är logiskt och navisk respektive en norsk regionalserie. Dessa överskådligt disponerad. serier ligger till grund för en relativ kronologi. Morten Axboe är en av de främsta kännarna Med den relativa kronologin som utgångs- av de folkvandringstida guldbrakteaterna. Han punkt diskuterar författaren så möjligheterna till har arbetat med dessa små konstverk sedan ti- en absolut kronologi. Detta görs genom jäm- digt 1970-tal, särskilt inom det stora projektet förelser med Sösdala- och Nydamstilarna samt Stil Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit. I liksom med myntdaterade brakteatfynd, inklu- Han har under årens lopp publicerat en lång rad sive brakteater från daterade gravfynd i England. artiklar samt en monografi som tilläggsband till Man skulle kunna tycka att guldbrakteaternas Reallexikon der Germanischen Altertumskun- kronologi redan utretts tillräckligt många gånger, de, Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungs zeit– men detta är en kronologi som uppställts efter Herstellungsprobleme und Chronologie (ut given 2004 nya principer och med ny metodik. Indelningen i och diskuterad i Fornvännen 2006 :4). H1-4 (H=huvud) bygger på många olika kompo- Guldbrakteaterna måste anses som ett av de nenter och är också underbyggd statistiskt på ett mest fascinerande materialen från den nordeu- sätt som de äldre indelningarna inte är. ropeiska järnåldern genom sitt material, guldet, Att bryta upp den gamla A-, B-, C och D-in - det lilla formatet, den utmärkta hantverksskick- delningen ger ett slags motbild till den gamla in- ligheten som de visar och det svårtolkade och delningen, som ju är mycket mekanisk. I stora fantasieggande bildspråket. drag överensstämmer den nya relativa kronolo- Många aspekter av folkvandringstidens sam - gin med det tidigare uppställda, men avvikelserna hälle kan analyseras med deras hjälp, hantverkets ger intressanta möjligheter att på nytt angripa frå- traditioner och hantverkarens förutsättningar, gor kring bildinnehåll och innovations-processer.

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 124

124 Recensioner I detta verk tar Axboe också på nytt upp frå- gional variation, red. Fabech & Ringtved). Här gorna angående tillverkningen av brakteaterna. visar han på såväl tydligt avgränsade områden Det är en klar och pedagogisk redogörelse för de som ett nätverk av långväga samband. Båda olika momenten, från tillverkning av stämpeln aspekterna är centrala för förståelsen av det och förberedelse av guldblecket till öglan och folkvandringstida samhället och förtjänar att eventuell utsmyckning med granulation med utvecklas vidare. mera. Huvuddragen i framställningen känns väl »Gulddepoterne, støvsløret år 536 og brak- igen från tidigare arbeten, främst det från 1982. teaternes forsvinden» är titeln på bokens fan- Däremot har antalet fynd av verkstadsplatser tasieggande anslutningskapitel. Kan det vara så och material relaterat till metallhantverk ökat att ett vulkanutbrott eller någon annan natur - betydligt under den senaste tiden. Mycket vik- katastrof bidragit till exceptionellt omfattande tigt här är fyndet av en bronsmatris från Post- deponering av guld i första hälften av 500-talet? gården vid Ålborg och en möjlig matris från Samtida skriftliga källor uppger att solen blev Billingsford i Norfolk. Dessa fynd bekräftar på försvagad, rentav blå, och att det inte blev någon ett tydligt sätt Axboes antagande om matriser, sommar 536/7. Ett sätt för människorna att blid- även om hans hypotes om användning av mat - ka makterna kan ha varit genom rikliga offer- ris, baserad på analys av detaljerna på braktea- gåvor. Det är åtminstone en spännande tanke. terna själva, måste ses som övertygande. De- Boken har tillkommit i samband med ett taljanalys har emellertid också visat att det är stort projekt med flera deltagare, det ovan nämn - rimligt att tänka sig matriser även av andra ma - da Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungs- terial än brons. zeit. Uppenbarligen har de medverkande tydligt Andra viktiga iakttagelser är spår av passare avgränsade uppgifter inom projektet. Axboe har som använts för att skapa bildytan. Detta visar koncentrerat sig på kronologi, tillverkningen av också klart hur mycket relevant information brakteaterna samt regionala variationer. Detta som kan fås genom noggranna detaljstudier. gör att många frågor som man skulle vilja se Presentationen av lokala variationer hos brak - belysta, t.ex. en djupare diskussion av ikonogra- teaterna känns också igen från tidigare arbeten, fin gentemot geografisk spridning och kronolo- främst det från 1982. Där avstod Axboe från att gi, inte behandlas. Som ovan nämnts hade jag väga de kronologiska aspekterna mot de geo - gärna också sett att diskussionerna och resultat- grafiska. Detta är förståeligt eftersom brakteater- en i artikeln från 1991 hade utvidgats och för- nas kronologi inte var genomarbetad vid den djupats. tiden. I senare arbeten hade man väntat sig att få Guldbrakteaterna är som sagt en komplex en ny belysning av dessa frågor. Emellertid går föremålsform som man kan lägga ett otal olika han snabbt över detta med kommentaren att kro- perspektiv på. Det är därmed lätt att presentera nologin inte nämnvärt förändrat tidigare resultat. önskelistor över vad man vill ha svar på. Viktigt De regionala skillnaderna i dekorelement som här är då att framhålla att Axboe med sin djupa presenterades 1982 bygger i flera fall på alltför kännedom om sitt forskningsmaterial behandlat små antal för att vara tillförlitliga. Det är uppen- några av de centrala frågorna. Det är glädjande barligen också dessa fördelningar som ligger bak- och tillfredsställande att dessa aspekter av Ax- om beskrivningarna av lokala särdrag 2007. Det boes mångåriga brakteatstudier nu presenterats hade varit välgörande med någon kommentar på ett lättillgängligt och tilltalande sätt. om nytillkommet material på något sätt föränd- rat bilden. Birgitta Hårdh Axboe har också diskuterat regionala sam- Institutionen för arkeologi och antikens historia band beträffande stämpelidentitet och överens - Lunds Universitet stämmelser i motiv i en perspektivrik artikel Box 117 från 1991: »Guld og guder i folkevandringsti- SE-221 00 Lund den. Brakteaterne som kilde til politisk/religiöse [email protected] forhold» (i antologin Samfundsorganisation og re -

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-24 09.13 Sida 125

Recensioner 125 Runes and their Secrets. Studies in Runology. Eds The 2006 symposium publication contains Gillian Fellows-Jensen, Marie Stoklund, Michael 22 articles. Of these, 19 are in English, two in Lerche Nielsen & Bente Holmberg. Museum German and one in Swedish, with no contribu- Tusculanum Press. Copenhagen 2006. 461 pp. tions in Danish or Norwegian. The volume con- ISBN 978-87-635-0428-7. tains some valuable runological scholarship on pertinent issues. Indeed, many articles tend to Six years after the Fifth International Sympo- show a high standard and are useful tools. sium on Runes and Runic Inscriptions, 16th-20th Hans Frede Nielsen’s discussion of the Early August 2000 at Brandbjerg Højskole, Runes and Runic idiom is clear and concise. Further cases their Secrets has appeared. The symposium in- in point are Marie Stoklund’s update of the cluded excursions to the Moesgård Museum and Danish runic corpus, and Gaby Waxenberger’s the royal monuments of Jelling (a UNESCO world discussion of the use of the Old English yew- heritage site) on Jutland, dating from late 10th rune. The only contribution in Swedish (by Per century. Although not explicitly labeled as a pro- Stille) deals with one of the founders of runolo- ceedings volume, the book must be considered gy, Johan Bure (1568–1652), who acquiesced to one. the Latinophone hegemony of the Early Mod- The symposium had four main themes: 1) Ru - ern period, renaming himself Johannes Bureus. nic artifacts with the older runes; 2) Runic writ- Jan Ragnar Hagland’s article on runic manu- ing confronted with Latin literacy and Christiani- scripts belonging to the Danish court official zation; 3) The problem of runic chronology and Bent Bille (1509–55) is particularly interesting. I typology versus regional variation; 4) Runo logy hope that, after this fruitful study, Hagland will and runic research, methodology and new chal- continue even further into the Early Modern lenges at the turn of the millennium. It should period, perhaps with a glance at the Swedish not come as a surprise to see the fourth category manuscript runes of the 16th and 17th centuries examined particularly closely in this review. hinted at in Stille’s article on Bure. In 2001, 36 papers were announced before It would be very interesting to know if there the symposium. 35 were actually presented. Only actually was such a thing as a “Republic of Let- seven were presented in Scandinavian langua - ters” in terms of runic literacy and early runo- ges. Four were in German. This in spite of the logical scholarship in in Early Modern Scandi- fact that most participants were Scandinavians. navia. This Republic is after all a sort of ideal The current Anglophone hegemony in academia model of a scientific community that we should means that Swedes, in stark contrast to say Eng- all aspire to today. But there are problems with lish, French or German scholars, are explicitly this, mainly due to the linguistic barriers. ranked within the Swedish university system by Michael Barnes’ renewed focus on the ques- their ability to produce foreign language artic - tion of standardized futharks is worthy of atten- les. Meanwhile, Swedish scholars rarely bother tion. Bengt Loman’s 1965 seminal article “Rök- to scrutinize the work of non-natives in the runorna som grafematiskt system” was a source same field. Non-Scandinavians writing in lan- of inspiration for Barnes’ work on the possibili- guages other than Scandinavian are rather rou- ty of a transitional futhark, published in 1987. tinely praised for their efforts, not least due to Realizing the futility of this transitional project their ability to publish in hegemonic languages. after some two decades of valiant intermediate Therefore, the non-Scandinavian prerogative of struggle, Barnes has abandoned the idea of re - determining what is correct or not within a do - constructing such an intermediate Ante-Rök minant idiom risks a shift to an increasingly futhark. Anglo phone discourse on Scandinavian epigra- Loman’s analysis (pp. 15, 60) shows that phy. This is a precarious situation as it gives non- four “Rök-rune” graphemes are more distinct Scandinavians an unwarranted authority to ex - than others: f, k, t, l. Moreover, Loman suggests ercise power without reciprocal checks and bal- (p. 4) that some specific, but not all, graphemat- ances from whence the episteme originated. ic forms within a system have come to dictate

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 126

126 Recensioner what is seen as normal within the standardized bels, notably “idiotica” (the late Erik Moltke’s futharks often employed in runological litera- designation). Currently, the term “somnia vana” ture. By contrast, Loman noted that a number (idle imaginings) is employed in the annual bib- of graphemes have often been arbitrarily sorted liographies of the runological journal, Nytt om out as they supposedly belong to a Danish sub- runer. Second, runology itself suffers from a stratum. But Barnes’ 2006 translation of a quote major shortcoming: it is essentially devoid of from Loman does not retain the original sense any critical theory by means of which it could of the text. It is rather misleading. Loman wri - disentangle itself of its current impasse. Runes tes: “Handböckernas konventionella standard- and their Secrets is good evidence of this situa- futhark har uppenbarligen fixerat en föreställ- tion. It contains some articles on the verge of ning om vissa normaltyper”. Barnes translates being in the borderlands to the imaginary, if not in to (British) English: ‘the conventional stan - wishful, thinking. The latter category typically dardised futharks of the hand-books have clearly tends to differ from regular scholarship by claim- created the impression of a series of normalised ing to resolve impenetrable questions of origin characters’. But this is not what Loman actually and diffusion, or alliterative mnemonic riddles states. A series is not the same thing as “vissa mainly because the author is endowed with un- normaltyper”. A series would rather be translat- precedented ingenuity. ed as “följd” or “rad” in colloquial Swedish, Then there is archaeology, history, and whereas the scientific term Loman consistently numismatics. Unfortunately, linguistic runolo- uses is “system”. My understanding as a native gists are often suspicious of scholars of these dis- speaker of Swedish is that the sense of the quote ciplines in the fear that linguistic dilettantism ought to be the following in (American) Eng- will lead to an overall acceptance of negligent lish: ‘The conventional standardized futhark runic studies. This is the case notwithstanding found in textbooks has apparently established a the fact that runologists do not have an imma- general notion of certain normative types’. culate understanding of each other’s native lan- As stated above, Loman’s point is that some guages simply by means of professional affilia- (Swedish: vissa) forms within a system have tion. They, unwillingly or not, misquote each been considered more correct (Swedish: normal- other all too frequently. By the same token, typer) than others without a proper graphematic runologists need to listen to scholars of archeo- analysis of the system as a whole. Barnes’ subse- logy and history, as the latter two groups are quent critique of Loman thus seems somewhat capable of providing the former with new theo- obtuse and exaggerated to say the least. Loman ries and explanations within proper deductive in 1965 is not trapped within his own system, frameworks. but is trying to account for what could be a plau- At times, there is an ambivalent reaction: sible model. Instead, Barnes’ 1987 and 2006 runologists may laud new theories on the one articles on the purported transitional futhark hand, but are loath to apply them within their beg the question to what extent non-Scandina- own research on the other. Notable exceptions vians who rarely or never publish in Scandina- are uncontroversial issues that pertain to art his- vian languages actually master the finer nuances tory. Jørgen Steen Jensen’s account of Sven of modern academic Swedish. It is a justified Estridsen’s early 11th century runic coinage, question indeed as the majority of published Nancy Wicker’s detailed microscopic study of runology is in that very language. 5th century bracteate manufacturing techniques, Besides the issue of linguistic barriers, the and Anne-Sofie Gräslund’s article on ornamen- scientific study of runes and runic inscriptions tal curvature are unlikely to be criticized or cau- suffers from two other main problems. First, it tiously avoided by linguistic runologists. During often attracts unwanted attention from the out- the late 1980s Gräslund and other archaeolo- side. Over the years, professional runologists gists at Uppsala University formulated a rather have in their archival practice classified unscien- stringent typology, which is used to date the tific intrusions with thought-provoking file la- majority of the Viking Period runic corpus.

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 127

Recensioner 127 They also constructed a computerized database, Markus Hiekkanen, The Stone Churches of the Me - Mälsten, which showed the spatial distribution dieval Diocese of Turku. A Systematic Classification of rune stones in the Lake Mälaren area. It is and Chronology. Finska fornminnesföreningens tid - ironic that animal art and curvature rather than skrift 101. Helsingfors1994. ISBN 951-9057-0. phonetic or graphematic change within the Markus Hiekkanen, Suomen kivikirkot keskiajalla. futhark as a system turn out to be the tangible Helsinki 2003. ISBN 951-1-15126-6. chronological elements for a discipline devoted Markus Hiekkanen, Suomen keskiajan kivikirkot. to epigraphy and linguistics according to the lin- Helsinki 2007. ISBN 978-951-746-861-9. guistic branch of runology. Faced with greater clarity, runologists thus had no choice but to Borglänen i den östra hälften av det medeltida turn to another discipline for answers to some of Sverige var sammanfattade i biskopsstiftet Åbo, their fundamental questions. This was the grim som till sin yta kunde tävla med ärkestiftet, även reality despite hundreds of years of runological om invånarantalet var blygsamt. När detta om - study and the presence of a working computeri- råde 1809 blev storfurstendömet Finland fick de zed database, Samnordisk runtextdatabas, ever där kvarstående medeltida kyrkorna karaktären since 1986. av nationella monument. Det dröjde dock ända The long publication delay is the fundamen- till mitten av 1800-talet innan det vetenskapliga tal drawback to this proceedings volume. It intresset för dessa byggnader vaknade. Den förs- would have been more useful at an earlier stage, ta presentationen av gråstenskyrkornas historia but science is no longer as static as it used to be. kom ut först på 1880-talet (E. Nervander, Den Many of the volume’s 22 articles have already kyrkliga konsten i Finland, Helsingfors 1887– 88). appeared in other scholarly journals or are ex- Därefter inleddes ett byggnadsarkeologiskt stu- cerpts from larger works. Moreover, many of the dium av kyrkorna och 1912 började K. K. Mei- originally 36 papers once presented at the sym- nander och Juhani Rinne efter svenskt mönster posium were published elsewhere. I therefore ge ut inventarieverket Finlands kyrkor. Herrar- look forward to reading the next proceedings na hade dock tagit sig vatten över huvudet: en - volume from the Sixth International Sympo- dast den första delen av verket kom ut den gån- sium on Runes and Runic Inscriptions at Lan- gen (Nykyrko och Nystad. Finlands kyrkor 1). caster University in 2005, which is to be edited Rinne fortsatte dock att arbeta med kyrkor by Barnes. It might, however, benefit from the och kunde 1941–52 publicera ett verk i tre delar employment of native Scandinavian language om Åbo domkyrka (Turun tuomiokirkko keski- consultants competent in the relevant fields. aikana). Vid det laget hette den ledande exper- ten på finsk medeltidsarkitektur Iikka Kron- Svante Fischer qvist. Denne blev aldrig färdig med någon av - Institut Runologique de France handling, men efter hans död 1944 publicerades Musée d’Archéologie nationale en föredragsserie som han hållit på 1930-talet Château - Place Charles de Gaulle (Die mittelalterliche Kirchenarchitektur in Finn- F-78105 Saint-Germain-en-Laye cedex France land, 1948), som blev mönsterbildande för ett [email protected] par forskargenerationer framåt. Kronqvists på- verkan märks tydligt i det nya verket om Fin- lands kyrkor som började komma ut 1959. Hit- tills har 28 medeltidskyrkor beskrivits i serien och i de flesta fall har byggnadshistorien anpas- sats till den kronqvistska doktrinen. Enligt denna byggdes de medeltida gråstenskyrkorna för det mesta i etapper och arbetet inleddes med en gråstenssakristia norr om den träkyrka som fanns på plats sedan tidigare. Till sakristian fo gades så småningom ett murat långhus, som i ett senare

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-24 09.14 Sida 128

128 Recensioner skede försågs med valv. Mot slutet av medelti- I dessa fall går åsikterna fortfarande isär, men i den fogade man till ett murat vapenhus och andra sammanhang har nya dendrodateringar undantagsvis även ett västtorn. Byggnadsperio- visat att Hiekkanen i stort sett hade rätt. Som derna daterades med hjälp av planformer och helhet betraktat betyder det nya systemet ett tegelornamentik. Enligt Kronqvist inleddes det viktigt steg framåt för forskningen kring de fins- medeltida stenkyrkoskedet på 1260-talet med ka gråstenskyrkornas byggnadshistoria. Den ve - byggandet av gråstensakristior i Åbo och Virmo tenskapliga diskussionen, som tidigare i så hög och upphörde i och med reformationen på 1520- grad koncentrerade sig till dateringar, kan nu gå talet. vidare till frågor rörande proveniens, kontinui- Denna schematiska syn på den medeltida kyr- tet och innovationer. koarkitekturens utveckling tillfredsställde emel- Hiekkanens avhandling baserade sig på en lertid inte Markus Hiekkanen, som på 1980- grundlig dokumentation av de 104 stenkyrkor talet utförde byggnadsundersökningar och ut- som började uppföras under medeltiden, såväl grävningar i några medeltidskyrkor. Han märk- sockenkyrkor som kapell och klosterkyrkor. Någ- te att byggnadsarkeologiska fakta inte stämde ra sammanfattande beskrivningar av de enskilda överens med det allmänt accepterade daterings- byggnaderna rymdes dock inte i boken, som hu - systemet och började därför samla in data om vudsakligen upptas av vetenskaplig argumenta- samtliga gråstenskyrkor i Finland. Han bearbe- tion i dateringsfrågan. Med stöd av Finlands tade materialet till en avhandling, The Stone Akademi fortsatte Hiekkanen bearbetningen av Churches of the Medieval Diocese of Turku, som blev det enorma material han samlat. År 2003 kom färdig 1994. I boken presenterade han en helt ny boken Suomen kivikirkot keskiajalla, som gav en syn på gråstenskyrkornas kronologi. Med hjälp utmärkt helhetsbild av de medeltida kyrkornas av byggnadsdetaljer som bottenplaner, portaler, uppbyggnad och användning. Av förlagsmäs siga fönster, vindstrappor och annat kunde han dela skäl rymdes dock enbart ett litet urval bygg- in kyrkobyggnaderna i tre kategorier som han nadsbeskrivningar med i detta band. Lyckligt- daterade till perioderna 1270–1400, 1400–90 vis ställde dock det ärevördiga Finska littera- och 1490–1550. Under den första perioden upp- tursällskapet upp som förläggare för en tredje fördes murade kyrkor endast i Åbo och på del (Suomen keskiajan kivikirkot), som innehåller Åland. Först kring år 1400 började man bygga en komplett katalog över samtliga medel tida murade sockenkyrkor på fastlandet. Alla kyrkor stenkyrkor i landet. i denna andra grupp, med undantag av Hattula I katalogen presenteras kyrkorna enligt ett tegelkyrka i Tavastland, ligger vid kusten i söder enhetligt system. Först kommer en kort redo- och sydväst. Under den tredje perioden började görelse för respektive sockens historia, därefter man sedan bygga gråstenskyrkor runt om i lan- en beskrivning av kyrkobyggnaden och dess even - det, men många av dessa blev aldrig färdiga. Hiek- tuella föregångare samt en presentation av de kanen påvisade också att kyrkorna i allmänhet kalkmålningar, altaren, skulpturer och andra de - byggdes i en enda fas enligt en enhetlig plan. lar av kyrkans inredning som är kända. Texten Stötfogarna mellan de olika byggnadsskedena avslutas med en redogörelse för byggnadens markerar för det mesta naturliga vinteruppe- öden efter reformationen. Kyrkorna presenteras håll. Kalkmålningarna tillkom ofta i omedelbar landskapsvis i alfabetisk ordning. Varje be skriv - anslutning till byggnadsarbetet. ning är försedd med en planskiss som redovisar Det nya dateringssystemet för de finska me- författarens tolkning av respektive kyrkas bygg- deltidskyrkorna väckte självfallet kritik, i syn- nadshistoria. Ett par tre färgbilder kompletterar nerhet när det var fråga om kyrkor med allmänt varje presentation. accepterade kronologier. Henrik Lilius kunde Finlands kyrkor kommer ut i långsam takt: inte godkänna en omdatering av Nådendals klos - det senaste bandet trycktes 1998. Tills vidare har terkyrka och Åsa Ringbom hade en avvikande endast 101 av de cirka 450 kyrkorna behandlats. mening i fråga om Ålands kyrkors tillkomsthisto- Därför är Hiekkanens katalog av enorm bety- ria. (Diskussionerna refereras i Hiekkanen 2007.) delse för den fortsatta forskningen. Äntligen har

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 129

Recensioner 129 man fått en bild av det medeltida Åbostiftets motsvarighet i fynd från Novgorod, tilldrar sig kyrkobyggnadskonst i sin helhet. Allt av veten- författarnas intresse. Dateringar visar aktivitet skapligt värde som överhuvudtaget skrivits i på alla tre ytorna under 1300-talets mitt, och på detta ämne finns med i litteraturförteckningen, den södra ytan också vid övergången till tidig och i de otaliga noterna tar författaren ställning modern tid. Inga boplatser har påträffats i när - till de diskussioner som har förts kring de heten trots aktiv inventering. Ändå menar för- enskilda kyrkornas byggnadshistoria. fattarna att Suojoki-fynden skall knytas till Tills vidare är Hiekkanens katalog tillgäng- bosättning, och att det var fråga om föremål som lig endast på finska. Detta är egentligen synd, var tänkta att fortsätta användas. eftersom det är fråga om kyrkorna i en viktig del Ett begrepp av central betydelse för förståel - av det medeltida Sverige. sen av fyndplatsen är eränkynti, d.v.s. de finska böndernas bruk av avsides liggande erämarker. Knut Drake Erämarkerna, framför allt de stora skogarna, var Rätiälägatan 20 C 21 viktiga resurser i de finska böndernas ekonomi, FI–20810 Åbo och nyttjades för jakt och fiske. Men bönderna [email protected] var inte ensamma ute på erämarken i Tavast- land, för där vistades också »lappar» och, från och med tidig medeltid eller korstågstid, ett Jussi-Pekka Taavitsainen, Janne Vilkuna & Hen- ökande antal savolaxare från öster. (»Lappar» ry Forsell, Suojoki at Keuruu. A mid 14th-century är en problematisk beteckning som i det föl- site of the wilderness culture in the light of settlement jande används utan citationstecken och disku - historical processes in Central Finland. Suomalaisen teras nedan.) De skilda grupperna i Tavastlands Tiedeakatemian Toimituksia Humaniora 346. An - erämark tycks ha samexisterat på fredligt vis, nales Acamedemiæ Scientiarum Fennicæ. Hel - åtminstone mellan tavastfinnarna och lapparna. singfors 2007. 232 s. ISBN 978-951-41-1008-5. Man verkar ha haft utbyte framför allt i jakt och pälshandel som gjorde att båda grupper gynna- 1930 hittades delar av gamla båtar vid stranden des ekonomiskt. Däremot blev det ökade insla - av floden Suojoki i centrala Finland. Fyndplat- get av svedjebrukande savolaxare en mera dest - sen, belägen ca sju kilometer syd-sydost om Keu- ruktiv kraft för lapparna. Medan tavastfinnarna ru gamla kyrka, var en uppodlad våtmark vilket nyttjade erämarken periodvis och för särskilda gav goda bevaringsförhållanden för träföremål. ändamål, och för bosättning och odling endast i Detta fynd, med en datering framför allt till 1300- begränsad utsträckning, tog de inflyttande savo- talet, utgör utgångspunkten för en studie av laxarna stora landområden i besittning för sved- bruket av erämark i Tavastland. Merparten av jebruk som radikalt förändrade förutsättningar- boken behandlar dock fyndet och fyndplatsen. na för jakt och fiske. Keuru är en del av ett relativt flackt, skog- Från erämarken vänder författarna blicken klätt moränlandskap. Genom området löper fle- mot bebyggelsen och dess utveckling i Keuru ra vattendrag med utflöden i Bottenhavet och och centrala Finland. Utifrån en studie av arte- Finska viken. Suojoki ingår i de västliga eller syd - fakter framför allt från gravar, fornlämningar, västliga vattensystemen. skriftliga källor och pollenanalyser framstår vi- 1930 gjorde en bonde de första kända fynden kingatid och tidig medeltid som en period av vid flodstranden. 1935, 1952 och 1989–91 gen - allmän expansion: klimatet var gynnsamt och omfördes arkeologiska undersökningar, och tre erämarkerna gav goda inkomster. Bebyggelsen i fyndkoncentrationer kunde beläggas längs en bygderna verkar ha vuxit, och ensamgårdar er- nord-sydlig axel. De påträffade föremålen är sattes alltmer med byar. Också på erämarken ini- delar av minst sex båtar, en hel del båtdetaljer tierades odling och spridd bebyggelse, något inklusive åror, skidor, släddelar, jakt- och fis ke - som blev möjligt tack vare den fredliga samexis- redskap, några träkärl och ett par andra redskap. tensen mellan finnar och lappar. Framför allt båtfynden, av Mekrijärvi-typ med Men erämarken var inte främst en resurs för

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 130

130 Recensioner bosättning och odling. I undersökningsområdet empiri relaterad till vad människor faktiskt gjor - nyttjades den sporadiskt under järnåldern, bl.a. de i erämarken. Jag betvivlar inte att jakt och för järnframställning. Under vikingatiden och fiske var viktiga, men de arkeologiska vittnes- tidiga medeltiden intensifierades så erämarks- börden är svaga och intrycket är att erämarkerna bruket med inriktning mot jakt på pälsdjur. som kulturlandskap är ett eftersatt forsknings- Denna verksamhet var intimt förknippad med område i Finland. Med största sannolikhet skulle de växande handelsnätverken, och framför allt en satsning på intensifierat fältarbete i erämar- Novgorods expansion. När handeln så småning- ker kunna bidra med ny empiri, och författarna om krympte förändrades också nyttjandet av erä- kunde ha lyft fram denna problematik som en ut - marken, och när vi först möter området i skrift- maning till finsk arkeologi och ett sätt att blicka liga källor är det framför allt fisket som framstår framåt. som betydelsefullt. Bokens främsta svaghet är etnicitetsfrågan, Fynden från Suojoki, vilka enligt författarna som jag till vissa delar skulle vilja relatera också skall knytas till lapsk bosättning, härrör från en den till behovet av att utforska erämarkernas kul- kritisk tidsperiod i erämarkens historia, nämli- turlandskap. Valet av beteckningen »lappar» får gen då handeln med erämarksprodukter började den politiskt korrekte läsaren att reagera, något krympa. Kanske var det därför båtarna, skidor- författarna är medvetna om. I boken poängteras na och slädarna blev kvar på platsen, för att det därför att beteckningen inte avser en etnisk inte längre lönade sig att transportera päls och grupp, utan människor vars näringsfång basera - skinn ut ur området. des på jakt och fiske och beskattades därefter. Denna bok är ett viktigt bidrag till den nor- Även om gruppen sannolikt rymde många samer diska utmarksforskningen. Hittills har Norge skall inte lappar och samer betraktas som helt och Sverige dominerat detta område, och det är identiska. En viktig orsak till detta val är att för- därför mycket välkommet att Finland nu skjuter fattarna anser att det arkeologiska materialet fram positionerna. Det finns all anledning att inte räcker till för att diskutera etnicitet. Men tro att studier av det finska erämarks-nyttjandet samtidigt som man betonar den ekonomiska as- har mycket att tillföra detta forskningsområde. pekten förutsätter man att det finns ett samband Suojoki-studien visar på ett förtjänstfullt sätt en mellan ekonomiskt betingad livsstil och kultu - hittills ofta förbisedd dimension av äldre tiders rell identitet. bruk av avlägset belägna resurser, vare sig man Frågan om relationen mellan samers och talar om erämarker, utmarker eller marginalom- bönders nyttjande av utmarker, erämarker eller råden, nämligen transportbehovet. Skinn, päls, vad nu s.k. marginella landskap än kallas är både järn, täljsten eller vad det nu var som producera- viktig och svår. Jag tror inte att det rätta sättet är des behövde fraktas till bebyggda trakter och till att, som här, ducka för etnicitetsfrågan och förli- handelsplatser. ta sig på tämligen enkla modeller à la Fredrik Författarna sätter in bruket av erämarkens Barth. Etnicitet, och relationer mellan olika et- resurser i sitt sammanhang, och lyfter därmed niska grupper, är föränderliga processer, och be - fram betydelsen av dessa resurser, framför allt höver greppas som sådana för att synliggöras. skinn och päls, för omvärlden. Erämarken var Jag vill lyfta fram de möjligheter som utmarker, alltså inte marginell, utan spelade en roll också erämarker o.s.v. faktiskt erbjuder i form av land- för viktiga metropoler som Novgorod. Detta är skap där skilda grupper har mötts, konkurrerat, ett principiellt viktigt ställningstagande som samverkat o.s.v. Men tyvärr är dylika områden visar att utan hänsyn till geografiska marginal- ofta dåligt inventerade och undersökta på andra områden, inklusive erämarker, saknas viktiga di- sätt, som det verkar också i Finland. I Sverige mensioner för studier av äldre tiders samhällen. kan vi idag se hur Skog & Historia-projekten Trots dess betydelse förblir dock själva erä- förändrar den bild vi tidigare hade av skogsland- marken i Tavastland tämligen anonym för läsa- skap. Kanske borde Skog & Historia exporteras ren, för även om författarna i denna bok gör en till de finska erämarkerna? detaljerad studie av Suojoki-fynden saknar jag Boken är resultatet av en lång forskningspro -

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 131

Recensioner 131 cess. Trots det hoppas jag att den blir en början, och bredd hos ramen. Marzinzik ställer även och inte en avslutning, för forskning om de fins- upp sju kriterier som hon vill uppfylla med sin ka erämarkerna. För forskning på detta område typologi: »easy to apply, rigorous, meaningful, är både efterlängtad och välbehövlig. functional, replicable by other researchers, ex- tendable, beneficial to future research». Dessa Eva Svensson punkter och prövandet av de objektiva egenska- Avdelningen för Hälsa och Miljö perna innebär en kvalitetssäkring, och benäm - Karlstads universitet ningen »intuitiv» i detta sammanhang är såle - SE-651 88 Karlstad des inte att likställa med den impressionistiska [email protected] typologi som Mats P. Malmer kritiserade, t.ex. i Metodproblem inom järnålderns konsthistoria (Lund 1963). Min egen åsikt är att både det subjektiva och objektiva måste få råda vid etablerandet av Sonja Marzinzik, Early Anglo-Saxon belt buckles typologier. Databaser är ett viktigt hjälpmedel (late 5th to early 8th centuries A.D.): their classifica- men i slutänden är det mänskliga ögat överläg- tion and context. BAR British series 357. Oxford set som redskap vid klassificeringar av föremål 2003. 483 s. ISBN 1841715441. utifrån deras stil, form och konstruktion. Emellertid måste jag framföra en del kritik Sonja Marzinzik har två syften med sitt arbete mot Marzinziks indelning då jag inte tycker att om tidiga anglosaxiska söljor: att skapa en typo- den uppfyller de ovan nämnda punkterna. För logi samt att göra en analys av samhällsstruk- det första kan uppdelningen i Types och Type- turen med hjälp av detta material. groups ifrågasättas. Den förstnämnda kategorin En stor behållning med arbetet är den in- ska utgöra en mer sammanhållen grupp ur mor- ledande forskningshistoriken med en föredöm- fologisk synpunkt där de ingående söljorna här - lig disposition där ett avsnitt behandlar den kon - stammar från samma mall. I mitt tycke kan den- tinentala forskningen och ett annat den engelska na omständighet redogöras för men bör inte motsvarigheten. Denna sammanställning kom- vara grunden för en indelning då två former kan mer att bli central för forskare som intresserar vara extremt närbesläktade utan att härröra från sig för söljor. Emellertid saknar jag dock ett par samma mall. I sammanhanget är det även oklart viktiga arbeten: Klaus Raddatz om dräkttillbe- vad som Marzinzik menar konstituerar en mall hören från Thorsbjerg samt Jörgen Ilkjaers bear- (eng. template). Vidare menar hon att den intui- betning av bältetillbehören från Illerup. Vidare tiva typologin möjliggör användandet olika kri- nämns endast i förbifarten Renata Madyda-Le - terier som grund vid klassificeringen av olika gutkos omfattande studie över romerska och ger- typer inom samma föremålsgrupp. Min person- manska söljor på kontinenten från romersk kej - liga åsikt är dock att man ska vara restriktiv med sartid till tidig folkvandringstid. Det hade varit att blanda samman vissa typer av kriterier. Ex- önskvärt att Marzinzik tog ställning till den empelvis har Marzinzik för nästan samtliga Ty- vetenskapliga kvalitén hos dessa arbeten. pes och Typegroups utgått ifrån stilistiska egen- Som föremålstyp är söljan i regel svår att klas- skaper, men har som grundläggande kriterium sificera på grund av en stor formmässig varia- för en av grupperna i stället utgått ifrån skicket tion. Grunden för Marzinziks studie har varit en på söljan och skapat en grupp kallad »söljor med omfattande registrering av uppgifter om söljor- trasigt remfäste». I relation till de övriga grup- na och deras kontexter i en databas. Med en in - perna, där stilen varit vägledande, blir inte den- tuitiv typologi har hon sedan på grundval av na grupp relevant och borde följaktligen ha ute- morfologiska likheter och olikheter inordnat söl - lämnats. jorna i grupper kallade Types och Typegroups. Ef - Vissa av de stilistiskt baserade grupperna är ter den inledande indelningen har grupptillhö- även svårdefinierbara och går in i varandra i righeterna provats avseende objektivt konstater- morfologiskt hänseende. Detta gäller ofta enkla bara egenskaper hos söljorna, exempelvis längd former som är vanligt förekommande, exem-

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 132

132 Recensioner pelvis järnsöljor utan remfäste med oval, d-for- utförliga forskningshistoriken i inledningen och mad eller rund ram. Troligen har Marzinzik i den typologiska sammanställningen. Även om dessa fall mer förlitat sig på att ordna upp mate- det finns brister i den sistnämnda så rör det sig rialet genom att filtrera fram vissa urval ur data- om en gedigen sammanställning ur en kvantita- basen och i mindre utsträckning byggt på mänsk- tiv synvinkel. Om Marzinziks typologi kommer lig varseblivning. att accepteras och användas av andra forskare får En annan stor brist är att många av avbild- framtiden utvisa. ningarna håller en låg kvalité, något som blir extra tydligt i de nyss nämnda fallen där grän - Rickard Franzén serna mellan vissa typer är otydliga. Anmärk - Pontonjärgatan 8 ningsvärt är även att skalangivelse genomgåen - SE-112 22 Stockholm de saknas. Ur komparativ synpunkt är det vik- [email protected] tigt att kvalitén på avbildningarna är så jämn som möjligt samt att de storleksmässiga relatio - nerna återspeglar verkliga förhållanden. Richard Hedvall & Karin Lindeblad, Det medelti- Vad gäller den del av arbetet som behandlar da Östergötland: En arkeologisk guidebok. His- den fornengelska samhällsstrukturen finns käll - toriska Media. Lund 2007. 254 s. ISBN 978-91- kritiska aspekter som Marzinzik i viss utsträck- 85377-76-3. ning berör. I huvudsak bottnar dessa hänsynsta- ganden i att Marzinziks frodiga typflora får kon- Medeltiden tog slut för ett halvt årtusende sekvenser i form av ett klent statistiskt underlag sedan, och under dessa fem århundraden har de för var och en av typerna. Vidare uppvisar de fles - flesta synliga lämningar av medeltiden försvun- ta av söljetypernas relativa dateringar stor spänn - nit eller förändrats. Det är inte lätt att möta me- vidd, varför en tidsmässig avgränsning för vissa deltiden i nutidslandskapet. I ett rikt landskap företeelser blir svår att göra. På ett övergripande som Östergötland är dock förutsättningarna bätt- plan lyfts en del intressanta aspekter fram, ex - re än på de flesta andra håll. Richard Hedvall empelvis att söljor förekommer i nästan lika stor och Karin Lindeblad har haft den lovvärda mål- utsträckning i mans- som i kvinnogravar. sättningen att allsidigt belysa landskapets me - Sammanfattningsvis kan man säga att det kva - deltid, och därför har de tagit med även till ex - litativa inslaget i den typologiska delen borde ha empel Motala, Öjebro och Norrköping. Den som varit större på bekostnad av den kvantitativa re - åker till dessa platser finner mycket att titta på, dovisningen. Mer fokus borde ha lagts vid de men medeltiden spanar besökaren förgäves ef- for mer som tydligt förmedlar en stil genom med - ter. Tyvärr är det så, att de synliga spåren av me - vetna val hos tillverkaren. Det är en poäng att deltiden till allra största delen består av kyrkor, inkludera samtliga förekommande typer av söl- kloster och herremansbo ningar, alltså högre- jor i en studie av detta slag, även de som har ka- ståndskultur. Kvarnar, stadsgårdar och allmoge- raktär av enklare bruksföremål. Dock bör om- bebyggelse spanar man förgäves efter, men visst fattningen av redovisningen stå i proportion till kan det vara givande att uppleva historiska plat - resultatet. I likhet med många andra tidigare stu - ser, som var betydelsefulla redan på medeltiden, dier har resultatet av Marzinziks undersökning även om några synliga lämningar inte nu finns blivit att hon etablerat väldigt många typer, vil - kvar. ket gör indelningen svåröverskådlig och minskar På ett halvt årtusende har mycket hunnit hän - dess generella tillämplighet. Med fördel kunde da med kvarvarande byggnader. De har byggts delen som behandlar den anglosaxiska samhälls - till, och de har byggts om. Somliga har fallit i strukturen ha utelämnats till förmån för en mer ruiner. Få kyrkor med medeltida ursprung ger djuplodande typologisk analys. Slutligen ska dock idag ett medeltida intryck. Därför är författarna framhållas att jag är övertygad om att detta är ett angelägna om att påpeka vilka delar av kyrkorna viktigt arbete som kommer att föra forskningen och de andra byggnaderna som är medeltida. De om söljor framåt, främst av två anledningar: den påpekar likaså vilka förändringar, som fastig-

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 133

Recensioner 133 heterna har genomgått. Somliga författare bru- Anders Kaliff, Fire, water, heaven and earth. Ritual kar använda sig av rekonstruktionsbilder, men practice and cosmology in ancient Scandinavia. An sådana lyser här i stort sett med sin frånvaro. Indo-European perspective. Riksantikvarieämbetet. Har man inte mer än en stengrund i marken att Stockholm 2007. 216 s. ISBN 9789172094505. gå efter, bör man inte rita sådana bilder eller föra in andras fantasiskapelser i sina böcker. För - Anders Kaliff har skrivit en bok om analogian- fattarna visar även i detta avseende prov på gott vändandets svåra konst och samtidigt velat visa omdöme. De undviker genomgående långsökta hur analogier kan användas för att förstå hur antaganden. (Det vore för övrigt en intressant bronsålderns hantering av döda kan ha gått till. forskningsuppgift att undersöka faktaunderla- Det är ingen lätt uppgift, och många skulle nog get till sentida modeller och rekonstruktions- ha undvikit detta komplexa och omdiskuterade bilder. Vår bild av medeltiden har alltför mycket arbetssätt som provocerar och manar till diskus- av skapande fantasi över sig.) sion. Analogin är en förförisk medarbetare, men Boken är tänkt som en guidebok för turister Kaliff menar att vi alltid använder analogier, med - i landskapet, men dess betydelse är mycket stör- vetet eller omedvetet. Därför, menar han, måste re än så. Tack vare ordentliga litteraturhänvis- vi hitta ett sätt att använda analogier på ett kri- ningar efter varje avsnitt kommer boken att tjä- tiskt och medvetet sätt. Risken är annars att vi na även som ett översiktsverk för medeltidsar - helt okritiskt använder våra referensramar och keologer och medeltidshistoriker. Man anar en erfarenheter i något som blir en anakronistisk dylik inriktning bakom dispositionen. En turist tolkning av tidsperiod som har enbart arkeolo- skulle kanske ha varit mest betjänt av en fram- giska källor. ställning, som innehåller en genomgång område Analogin är ett av Kaliffs redskap i undersök- för område, men här möter en ämnesmässig re - ningen, men han använder sig också av det indo görelse. Byar och borgar, städer samt kyrkor doeuropeiska paradigmet för att rättfärdiga jäm- och kloster behandlas i särskilda kapitel. Denna förelser mellan Indien och Norden. Denna teori - uppläggning gynnar i första hand fackmannen. bildning utgår från språkforskningens sta mträds - Författarnas val av uppläggning är förmodligen teori, där nästan alla europeiska språk har ett ge- det bästa. Turistens krav kan tillgodoses av kar- mensamt lingvistiskt ursprung och alltså skulle tan i boken, men forskarens krav på överblick kunna härstamma från ett gemensamt urhem nå- och sammanhang i en bok tillgodoses inte lika gonstans i geografin. Georges Dumézil förde om- lätt med en karta, en översiktstabell eller något kring 1950 in denna modell på det religionshis - liknande. toriska området. Han ansåg att de europeiska för- Fotografierna är många, väl valda och väl- kristna religionerna hängde ihop inte enbart gen- tagna. Skriften är mycket riktigt en guidebok, om språkliga likheter utan även rent ideologiskt men den är mycket mer än så. Östergötlands och strukturellt. Hela idébygget skulle ha förts rika och därför svåröverskådliga medeltid har från Indien och Iran till Europa i ett tidigt skede här fått en utmärkt arkeologisk översikt. och förklara likheter mellan skilda trakters gudar och myter. Dumézil kallade sin modell för Lars Gahrn »le système tripartie» och delade in myternas Mölndals museum gudar i tre funktioner: härskaren, krigaren och SE-431 82 Mölndal fruktbarheten. Denna indelning menade han sig [email protected] återfinna i fornnordisk och romersk religion m.fl. Däremot skall den inte ingå i samisk eller finsk religion, eftersom dessa folkgrupper talade finsk - ugriska språk. Med hänvisning till Dumézil och hans an- hängare kan Kaliff använda sig av den rika ve - diska litteraturen och i förlängningen den han - tering av döda som lever kvar i dagens hinduiska

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 134

134 Recensioner traditioner, med kremering och deponering i också tripartiesystemet av samma problem som flodbäddar, och jämföra alltihop med nordiska alla stora lösningar och mallar: ibland passar mal- förhållanden. Kaliff vill visa att föreställningar len bättre och ibland passar den sämre. I det kring döda levde kvar länge även i Norden, först fornnordiska fallet passar den indoeuropeiska och främst i den fornnordiska religionen men mallen sämre, om än inte lika illa som i det gre - även i senare tiders folktro. Han är väl inläst på kiska. Att förklara Tor som en storm- och krigs- debatten kring analogier och även på de diskus- gud och helt förbise dennes fruktbarhetsdrag är sioner som förts kring det indoeuropeiska para- att förenkla den dynamiska religion som levde i digmet. Han använder mest arbeten av Bruce Norden innan kristendomen släpptes in. Lincoln (en av Dumézils anhängare, men också Nästa problem är avstånden. Dels har vi av - kritiker) som huvudinspiration i resonemanget ståndet i rummet mellan Indien och Norden. kring det indoeuropeiska. Även om litteraturlis- Även om solen alltid sken under bronsåldern så tan till stor del består av arkeologer, så finns finns det mycket som skiljer Norden från Indien även en stor mängd religionshistoriker represen- i fråga om klimat och inte minst i mängden kun- terade. skap vi har om de två platserna. Vi har också ett Jag började läsa denna bok med stor skepsis. avstånd i tid, dels mellan det vediska materialet Dels därför att arkeologer som skriver om reli- och den nordiska bronsåldern, men även från gion tenderar att göra det lätt för sig i generella bronsåldern till vikingatiden och modern tid. och svepande drag, men framför allt för att jag är Bara fram till den tidpunkt när källorna skrevs högst tveksam till analogiernas potential. Kaliff ned för det som brukar räknas som fornnordisk får väl sägas vara den som återinförde religion religion är tidsspannet från bronsåldern hisnan- på den svenska arkeologins dagordning, och de 1700 år. Men trots avståndet i den nordiska hans goda beläsenhet på området gör honom till tideräkningen är detta en av de mest spännande en av de mest lämpade att skriva en bok av den frågorna som avhandlas. Hur ska vi se på konti- här typen. Han är väl medveten om svårigheter- nuiteten i det nordiska materialet? Fruktbar - na han ger sig in på och manar till försiktighet i heten och döden är två ingredienser som varit användandet av analogier och jämförelser. Jag centrala för människorna och som i bondesam - tycker att det är bra att diskutera värdet av ana - hället var livsavgörande. Hur långt tillbaka i ti - logier. den sträcker sig den fornnordiska religionen? Det finns dock flera problem med Kaliffs bok: Hade man samma religion under bronsåldern han visar visserligen att han känner till den kri- som under vikingatiden? Hur ska vi se på föränd - tik som riktats mot den indoeuropeiska idén, ring och kontinuitet? Den nordiska allmogen men han tar inte konsekvenserna av den. Han bibehöll länge sedvänjor som uppenbarligen menar att kritiken saknar relevans för den under- inte var protestantiskt kristna, men vad var de? sökning han tänker göra. Men om den indoeu- Katolska? Förkristna? Kaliff snuddar också vid ropeiska bakgrunden är ett luftslott, vilket flera den intressanta frågeställningen om hur män- kritiker kommit fram till, så måste väl ändå det- niskor i historien förhållit sig till fornlämningar, ta vara relevant för en undersökning som utgår i det här fallet skålgropar. Har man bevarat en från att den har funnits?! Tanken att ideologi gammal sedvänja eller inspirerades man av de och föreställningar följer med ett språk bygger fornlämningar man hittade och adderar sina på idén att hela språket tas över av en ny be folk - egna tankar och handlingar? ningsgrupp och att vi dessutom känner till alla För en religionshistoriker som undertecknad de språk som utgjort bakgrunden till de språk vi är bokens mest fängslande del resonemanget har i dag. Men det gör vi inte. Jag förstår heller kring den lilla mängd ben som finns bevarade på inte varför en befolkningsgrupp inte skulle kun- gravplatserna och begreppen »grav» och »grav- na ta till sig en ideologi eller en föreställning gåvor». Det är en ständigt återkommande fråga men inte språket? Även över språkgränser mel- som Kaliff med analogins hjälp belyser på ett lan där två helt olika språkstrukturer möts vand - inspirerande och träffsäkert sätt. Han vill visa rar föreställningar, idéer och lånord. Sedan lider med analogierna från Indien och Iran hur annor -

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 135

Recensioner 135 lunda synen på den döda och behandlingen av Ulf Ragnesten, Individ och kollektiv i förromersk kroppen kan vara. Det är tydligen så att mäng - järnålder. Gotarc B46. Institutionen för arkeolo- der av ben försvunnit efter brons- och järn - gi och antikkens kultur, Göteborgs universitet ålderns människor. Sannolikt är det också så att 2007. 206 pp., catalogue on CD-ROM. ISBN endast en del av samhällenas individer tilläts en 978-91-85245-32-1. sådan ritual som vi hittar spår av idag, vilket skvallrar om en hierarki i gravskicket. The Pre-Roman Iron Age (PRIA) is an elusive Jag hade gärna sett att Kaliff hade gjort mer period in Scandinavian prehistory. Traditionally med sitt material, exempelvis använt det till en it was regarded as poorly represented by archaeo- avstamp för en problematisering och diskussion logical materials, and theories of a de-popula- kring vårt sätt att se på jämförelser och analogier. tion driven by relentless deterioration of the cli- Vad är då skillnaden mellan jämförelse och ana - mate were seriously discussed. This view is not logi? Enligt min mening är jämförelse något widely held any more and most archaeologists som kan göras när det finns kontaktytor mellan see the period in light of disruptive European de religioner eller kulturer man studerar. Ju fler developments, the consolidation of ferrous me- kontaktytor desto bättre jämförelse, men ju fär- tallurgy and increased iron production, and so - re, desto närmare analogin kommer vi. Hur kan cio-economic developments leading to new sys- vi se på olika kulturer utan att falla för frestelsen tems of agrarian production and egalitarian ex- att likställa samhällen med likartad teknisk nivå pressions in the burial data. Still, the period still och på så vis göra oss skyldiga till en evolutionis- remains poorly researched. tisk tolkning? Teknisk nivå har inget med re- This may in part be due to a lack of apprecia- ligiös eller kulturell komplexitet att göra. tion of the source materials that are available. Boken är tankeväckande och ett viktigt ini- There has perhaps also been a deficiency in the tiativ i diskussionen om analogier och jämfö rel - application of in-the-field methods appropriate ser, men resonemanget hade kunnat bli ännu for the period, as well as a dearth in systematisa- mer berikande om Kaliff hade tillåtit sig att se tion of data. Finally, researchers who do involve utanför den indoeuropeiska sfären, på andra themselves in the period are perhaps reluctant kulturer där man också på något sätt sekundär- to employ relevant theory and analogies that behandlar kvarlevorna efter sina döda. Då hade could help the field to move beyond descriptive vi fått ännu fler exempel på hur heterogent olika observation and to generate interpretation. tidevarv och kulturer har formulerat sin reli- Ulf Ragnesten’s recent PhD thesis Individ och gion, d.v.s. människans relation till kosmos. Det kollektiv i förromersk järnålder aims to re medy some är så jag tror analogin bäst gör sitt arbete: of these problems. Though focussed on western genom att öppna våra tankar inför hur mång- Sweden (Halland, Bohuslän, Västergötland and facetterat det mänskliga uttrycket är. Dalsland), the material and patterns presented in the book are relevant to a greater part of the Maths Bertell Scandinavian Peninsula. The book contains five Religionshistoriska avdelningen chapters and an enclosed CD-catalogue. It is Institutionen för ERG free of jargon and is organised in a coherent Stockholms universitet manner. Still, the narrative nature of the text SE-106 91 Stockholm and the continuous introduction of new data do [email protected] not make it an easy read. Chapter one presents the idea of analysing the PRIA in dichotomous terms of individual and collective, while concurrently arguing that this dichotomy should be parked. The validity of this approach is framed in a discussion of Durkheim and Weber, as well as a perceived need to overcome an approach to history as a

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 136

136 Recensioner result of either structure or action. To this end patterns show concentrations along the coast Ragnesten suggests implementing agency. To and in northern Västergötland, with a pro- clarify hypotheses and structure the analysis, nounced paucity of finds in Dalsland and the seven questions are presented. These concern inland. Chronological distributions are mapped how individuals express themselves in life and out through tables. From the patterns elucidated death, what individuals did, how the collective in the tables, charts and maps, Ragnesten argues expressed itself, what activities united people in a strong degree of site continuity from the Late communal undertakings, where the collective Bronze Age through the PRIA and into the and the individual interact, developments in the Roman Iron Age. PRIA, and to what extent the actions of indivi - Chapter four synthesizes answers to the seven duals affected long term history. The presenta- questions posed in chapter one. To briefly sum up tion of the individual-versus-communal dicho - results: Ragnesten finds that individuals express tomy, as well as the seven specific questions, in - themselves through graves, activity sites, per- troduces additional terms and concepts, e.g. in - sonal adornments and weapons. Individuals were stitution, family, personage, role, and strang er. primarily farmers, though also engaged in other Regrettably, though the book provides some ter- productive activities. Communal organisation minological discussion, the terms remain unde- and identities are demonstrated by pottery (that fined and their applicability remains unresolved signals group identity), cemeteries, farms, places throughout the thesis. used for communal gatherings (and to express Chapter two is a review of previous PRIA religious community) and hill forts. The chrono- research. Familiar factors like climate, diffusion, logical sequence, interpreted as an expression of the political and economic impact of the Celts continuity, is seen as the lineage’s communality and chronological systems are discussed and pre- in time, whilst sites without continuity are mises in regard to these questions are estab- viewed as attempts by individuals to break out lished. Surprisingly, the chapter does not review of the collective’s grasp. The individual and the the history of the thesis’s central themes, and a collective “reunited” in activities like agricul- discussion of previous studies of, e.g., temporal ture, iron working and boat building, whilst com - scale, questions concerning the individual-communal-individual interaction occurred at places munal dichotomy and methodological problems designated for religious rituals. Finally, the per- involved in archaeologically dealing with such ceived decrease in individual expressions through - questions are mostly absent. out the PRIA is seen as the outcome of growing Chapter three is concerned with PRIA ar- communal power. In general, agriculture and chaeology in the study area. This chapter out- iron production increased in the latter half of lines the procedures that where followed in as- the period. These interpretative results are fol- sembling and systematising the data, as well as lowed by an epilogue, chapter 5. This section the analytical categories: settlements, activity returns to large-scale economic developments sites, objects, graves, cemeteries and depots. A and the importance of events on the Continent, thorough discussion of the relevance and criteria i.e. the Celts. for operationalisation of these categories is The book deals with three related themes. missing. The data is based on a detailed cata- First, it is about the systematisation of Pre- logue, supplied on an enclosed CD, and one rea - Roman Iron Age data in western Sweden. Here dily appreciates the amount of work involved: one finds the study’s most valuable contribu- 3000 reports, 439 sites encompassing 147 settle- tion. The catalogue and the ordering of the ma- ment sites and 1650 individual graves have been terial to produce data represent a tremendous reviewed. This catalogue and the data extracted amount of systematic work. This job could pro - from it will undoubtedly remain the most valu- bably only have been done by someone with able part of Ragnesten’s book. The geographical extensive hands-on experience in appraising distribution of finds is plotted and discussed, reports and catalogues. As such, this catalogue is primarily from a source-critical viewpoint. The invaluable to anyone who embarks on studies of

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 137

Recensioner 137 the pre-Roman Iron Age in Scandinavia. On the bate has painstakingly developed models that next level, the patterns that Ragnesten identifies incorporate both action and structure in socio- in the data are, in my opinion, not always pur- historical explanation. Again, I am not convinc- sued in depth. For example, given the nature of ed of the validity of the study’s analytical prem- the radiocarbon method, the relatively flat cali- ises in regard to its theoretical-interpretative bration curve for the final Late Bronze Age and goals. A related criticism is the lack of methodo - the first half of the PRIA, as well as the fact that logical and analytical steps between empirical the dates used are calibrated through curves pro- description and sweeping interpretations. Inter- duced over three decades, it is difficult to judge a pretation therefore leaves an impression of ad number of the chronological conclusions regar- hoc common sense opinion more than authentic ding continuity. Another example is the spatial analysis. distribution of sites. Though undoubtedly source- Despite shortcomings, the study dispels the critically skewed, as the author argues, distribu- notion of the PRIA as some sort of vacuum, and tions should have been more thoroughly exami- conveys the necessity of investigating the period’s ned in relation to resources and long-term politi - materials with methods and perspectives adapt- cal trends. ed to the particular nature of the Pre-Roman The second theme of Ragnesten’s book con- Iron Age. The collection, assessment and order- cerns general PRIA research: chronology, eco- ing of data is impressive, and future studies can nomic trends, continental versus regional fac- draw on the ground-work provided in this book. tors, general conceptions of the period and re - search strategy. Though not an extensive part of Christopher Prescott the book, most of the observations and argu- Dept of Archaeology, Conservation and History ments are relevant. University of Oslo The third theme deals with the individual PB 1008 Blindern and the collective in the PRIA. This part of the NO-0315 Oslo book suffers from critical shortcomings. The [email protected] terms and concepts on which the analysis rests are commonly found in contemporary day-today usage. However, central concepts like “col- Vikingagravar vid Nordre älv. Red. Berit Hall. Gö - lective”, “individual”, “stranger”, “family”, “in - teborgs Stadsmuseum. Göteborg 2007. 239 s. stitution” and “agency” are also sociological and ISBN 978-91-85488-89-6. analytical categories, in this case approached through archaeology. They are social institu- Västsverige nämns ofta i de isländska sagorna, tions that are only relevant in relation to an framför allt nuvarande Bohuslän, som under me- explicated historical context. Such terms must deltiden var en del av det norska landskapet Vi - be defined and discussed in relation to a histori- ken. Arkeologiskt har Västsveriges vikingatid där - cal framework. As the book does not contextu- emot inte varit särskilt uppmärksammad. De alise or define the key terms, I remain skeptical västsvenska arkeologerna har i första hand varit to the book’s basic interpretative approach. inriktade på den äldsta stenåldern, som här har This skepticism is amplified when the funda- lämnat rika spår. mental issue of scale – individual versus collec- Tack vare utgrävningarna av gravar vid Kal - tive – is theoretically addressed primarily in refe- lerhamn på Hisingen intill Nordre älv (Göta älvs rence to Durkheim and Weber, admittedly with norra gren) har dock ny kunskap om vikinga- the added concept of “agency”. This interpreta- tiden tillförts, och i föreliggande bok dras även tive endeavour should have been enhanced and rönen från utgrävningarna av vikingatida grav - tested, and would been more credible if it had fält i övriga Västsverige in i diskussionen. Bo ken been developed in reference to the last 20 years är mycket grundlig. Lennart Andersson Palm of sociological debate. Involving major names in ger oss en mönstergill beskrivning av bebyggel - the social sciences (and archaeology), this de - seutveckling och uppodling i Öxnäs by, men det

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-25 12.19 Sida 138

138 Recensioner är svårt att säga något väsentligt om vikinga- till vara ännu mer information än tidigare. tiden med hjälp av källor från långt senare år - Kanske kan några av de många obesvarade frå- hundraden. Framställningen har sitt värde främst gorna besvaras i framtiden. En intressant iakt- för dem som forskar om dessa senare århund- tagelse är att hästben är vanligare i västsvenska raden. Palm påvisar dock att genom upp odling gravar än i östsvenska. Varför är det så? Frågan har åkermarkens omfattning ökat och ängsmar- ställs men besvaras inte. Vad gäller dessa avlägsna ken minskat. Slutsatsen blir att bo skaps skötseln i tider blir frågorna nödvändigtvis fler än svaren. äldre tid – alltså även på vikingatiden – har varit Boken är ett värdefullt bidrag till den svenska viktigare än under senare århund raden. vikingatidsforskningen. För västsvensk vikinga - Marianne Lönn går igenom ortnamnen i Öx- tid än den grundläggande och kommer länge att näs. Det är en värdefull genomgång, som lyfter höra till de viktigaste verken. fram även smärre natur- och ägonamn, men de är belagda under senare århundraden och säger Lars Gahrn ingenting om vikingatiden. Ortnamnsredogörel- Mölndals museum sen tillsammans med bokens många flygbilder SE–431 82 Mölndal medför dock att läsarna får en klarare bild av om- [email protected] rådets geografiska utseende och förutsättningar. Den kan tjäna som mönster för liknande under- sökningar inom andra byar. Gundela Lindman kan genom att undersöka lavar på stengärdsgår - Människors rum och människors möten. Kulturhis- dar ungefärligen tidfästa dem. Hon nödgas dock toriska skisser. Berit Wallenbergs Stiftelse 50 år. Ve- fastslå, att stengärdsgårdarna i Öxnäs tillkom i tenskapligt symposium på Nationalmuseum 14 novem- samband med skiftena på 1700-talet och 1800-ta- ber 2005. Red. Anders Perlinge. Berit Wallen- let. För oss som sysslar mycket med sentida sten - bergs stiftelse. Stockholm 2007. 219 s. ISBN 978- gärdsgårdar, är hennes artikel intressant och givan- 91-633-0573-3. de, men vikingatiden är inte åt komlig på detta vis heller. I en parkliknande ekdunge på Lovö ligger Villa Desto mer ger utgrävningarna. Gravfältet vid Viken, en arkitekturhistoriskt märklig byggnad Kallerhamn, en naturlig hamn vid Nordre älv, som en gång fungerade som sommarbostad för har grävts ut. En av gravarna var en båtgrav med Berit Wallenberg och hennes föräldrar. Vad man omkring 400 nitar eller spikar. Det framgår ock- nog inte var medveten om när villan byggdes var så att man har reparerat båtar på platsen. Tyvärr att byggnadsplatsen låg mitt i ett förhistoriskt rör det sig om en brandgrav, varför mycket kun- gravfält (Raä 57). Berit Wallenberg, som sedan skap bokstavligen har gått upp i rök. Vid Kaller- ungdomen fascinerats av denna fornläm ning, frå- hamn har funnits en vikingatida pålspärr i älven. gade 1958 sin gamla studiekamrat professor Gre- I Djupedal öster om Öxnäs och Kallerhamn finns ta Arwidsson om hon vore intresserad av att hit två fornborgar. Hålvägar finns i markområden förlägga stockholmsseminariets fältarbetskurs emellan borgarna å ena sidan och de båda orter- med syftet att fastställa gravfältets ålder. Så blev na vid älven å den andra. Bilden av en vikingati- det och det blev en verklig fullträff. Gravfältet da hamn med pålspärr och gravfält på nära håll visade sig nämligen avvika från det vanliga i Mä - samt fornborgar i bakgrunden har vuxit fram lardalen. Här framkom bl.a. tre rika kammargra - genom dessa undersökningar, genomförda och var från folkvandringstiden. Därmed inleddes en beskrivna av Berit Hall. i svensk universitetsarkeologi unik serie av under Sofia Prata har gått igenom benfynden. Hon nära 50 års tid kontinuerligt be drivna fältarbets - ställer många frågor och dryftar ett flertal möjliga kurser inom ett och samma un dersöknings om - svar, men hon är föredömligt försiktig i sina slut- råde. Syftet utvidgades nämligen snart till att satser. Förhoppningsvis kan hennes ingående klarlägga hela Lovö sockens bebyggelsehistoria. diskussion medföra att arkeologerna blir an ge - Som finansiär för grävningarna har hela ti- lägnare om att göra ännu fler iakttagelser och ta den Berit Wallenbergs stiftelse ställt upp. Då

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-25 12.19 Sida 139

Recensioner 139 Arwidsson gick i pension övertog Bo Petré ans- talet har en rad verkligt intressanta och utläm- varet för Lovöprojektet. Han har redovisat un- nande personbiografier kommit ut som skildrar dersökningsresultaten i sin doktorsavhandling familjen Wallenberg och dess medlemmar. Jag 1984 och i en serie rapporter. Senast har projek- hänvisar till nedanstående förteckning och inte tets rön lagts fram i den innehållsrika och vackra minst till de nyligen gjorda och gripande TV- jubi leumsskrift som nu kommit ut med i anled- intervjuerna med Peter Wallenberg där han bl.a. ning av stiftelsens 50-årsjubileum. Jubileet hög- berättade om sin dåliga relation till sin far. tidlighölls 2005 genom ett symposium på Na- tionalmuseum i Stockholm. Härvid föreläste för - Djerf, L., 2003. Berit Wallenberg 1902–1995. Stock- utom Bo Petré sju väl valda representanter för holm. forsk-ningsprojekt som stiftelsen valt att stödja. Hoppe, G. m.fl., 1993. Till landets gagn. Knut och Inledningsvis ger Lars Djerf, förutvarande Alice Wallenbergs Stiftelse 1917–1992. Stockholm. prost i Lovö församling, som personligen kände Olsson, U., 2000. Att förvalta sitt pund. Marcus henne en kort presentation av Berit Wallenberg, Wallenberg 1899–1982. Stockholm. stiftelsens minst sagt originella grundare – en Olsson, U., 2006. Finansfursten K.A. Wallenberg akademisk Lotta Svärd-gestalt som något tålde 1853–1938. Stockholm. att skrattas åt men mer att hedras ändå. Jag vill här betona hedern. Vilken privatperson har väl Utöver Djerf s och Petrés bidrag innehåller jubi- gjort mera för att främja svensk arkeologi och leumsboken sex uppsatser, alla i ämnen som djupt medeltida konsthistoria än Berit genom sin stif- skulle ha engagerat Berit Wallenberg. Tre är skriv - telse? Slå upp vilken som helst doktorsavhand - na av arkeologer och behandlar Sigtuna (Sten ling i dessa ämnen och med allra största sanno- Tesch), kyrkorna i Klåstad i Östergötland (Rikard likhet kommer du i förordet kunna läsa att ar - Hedvall) och undersökningarna vid skånska betet tillkommit med stöd från hennes stiftelse. Uppåkra (Lars Larsson). Senare tider behandlas Till Berits käraste sysselsättningar hörde sam- också: 1600-talet i ett arbete av Martin Olin om manträdena med stiftelsens vetenskapsmanna- Drottning Christina i Rom, 1700-talet är scenen råd, då hon mycket aktivt deltog i nagelfarandet för Mikael Ahlunds bidrag om Elias Martin, av de många ansökningarna. Särskilt ömmade medan 1920-talets stockholmsarkitektur avhand- hon för unga doktorander som behövde en slant las av Eva Eriksson. Allt är mycket läsvärt och för studiero att fullfölja sina avhandlingar. Mera trevligt skrivet. Ett problem är att boken inte skeptisk var hon till stora övergripande projekt förekommer i handeln. Däremot kan den in- och dyra konferensavgifter. Jag minns väl hen - tresserade på Berit Wallenbergs hemsida bestäl- nes avslagsbrev till Wilhelm Holmqvist som var la och få ett exemplar gratis hemsänt. I sanning bortskämd med att varje år få medel till sina un - en utmärkt service. dersökningar på Helgö. »Var sparsam och sök andra utvägar», skrev hon. Jan Peder Lamm Den som vill veta mer om »donatrix» hän- visar jag till den trevliga minnesskriften Berit Wallenberg som Lars Djerf sammanställde till hennes hundraårsdag (2003). Framhållas bör Nya stadsarkeologiska horisonter. Red. Stefan Lars- den fullständiga öppenhet som karakteriserar son. Riksantikvarieämbetet. Lund 2006. 314 s. den boken: här skildras inte bara Berits positiva ISBN 91-7209-424-9. sidor utan hela hennes personlighet som den människa hon var. Det exemplifierar den trans- For arkæologer i Skandiavien må Stefan Larsson parens som numera kännetecknar den tidigare forudsættes velbekendt for sin mangeårige ind- så dimomhöljda wallenbergsfärens självpresen- sats i arkæologiens tjeneste, og en bog med tit - tation. Det var strongt av stiftelsen att bidraga len »Nye stadsarkæologiske horisonter» spæn- till tryckningen av den boken. Den är emellertid der læserens forventninger. Og forventningerne inte den enda i sitt slag. Sedan mitten av 90- bliver høj grad opfyldt. Bogen anbefales varmt.

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-25 12.19 Sida 140

140 Recensioner Bogen, der har forord af Hans Andersson, me rum har en række forskellige betydninger på præsenteres som en tværvidenskabelig inspira - samme tid, og det må nødvendigvis indgå i en tionsbog med bidrag fra arkæologi, historie, et- byplanlægning med udgangspunkt i fortidens nologi og kulturgeografi. Fælles for bidragyder - miljø. Menneskets handlemønster og dets blik ne er det kulturanalytiske synspunkt, mens ma- på byen, og bevægelserne indenfor byrummet, terialerne naturligvis er forskellige. Bogen præ - bliver dermed skelettet i byens udvikling. Lars- senteres som et diskussionsoplæg rettet til alle son foreslår derfor en analyse i tre trin – hvor an der er interesserede i, hvordan historie er en res- analyse af det fysiske landskab efterfølges af source i planlægningen af fremtidens by. Bogens analyse af fundsammenhæng fulgt af en kobling hensigt og bidragene præsenteres af Birgitta Svens- til et socialt rum – et handlingslandskab. son i et bidrag der hedder »Stadens landskap», I sin gennemgang af synsvinklerne på byen men fungerer som bogens indledning. Kapitlet virker Larsson overbevisende, og genkendelsens behandler projektet i oversigtlig form, opridser glæde er stor for de, der har fulgt med i Larssons målsætningen og præsenterer bogens øvrige produktion gennem årene. Larsson anvender som bidrag. resten af bogen begrebet hverdagsliv om målet Bogen udspringer af Riksantikvarieämbetets for forskningen. Her defineres det som vane - projekt med samme navn. Ambitionen er at be- mæssig aktivitet, hvis spor så skal stå i centrum. handle byen, med mennesket i centrum, fra et »fra Men begrebet hverdagsliv har fået en del be - neden af-synspunkt», at se variationen i urbanise- rettiget kritik gennem tiden og er ikke problem- ringen, at betragte det urbaniserede landskab, frit som analytisk redskab. Bl.a. queer studies og ikke mindst behandle spørgsmålet om hvor- har vist, at den mest interessante information dan man sætter byens mange fænomener i spil i om menneskelig selvidentifikation iblandt lig- nutidens byplanlægning. Hvordan bringer man ger i afvigelser fra det vanemæssige. Betoningen det net af traditioner, kulturelle og sociale for- af vigtigheden i at klarlægge handlingerne er bindelser, der har skabt det bymønster, vi lever væs entlig og næppe mange vil være uenige, men med i dag, i spil? Hvis by er det vi skal videre- hvordan skal vi så virkeliggøre den arkæologi føre? Ambitionen er at føre byarkæologisk viden- med fokus på mennesket, som Larsson vil frem- skab, andre videnskaber og byplanlægning samme? Der argumenteres meget fornuftigt for at men i en dialog rettet mod dem der forvalter tage afstand fra ydre kategorisering til fordel for kulturmiljø i bred betydning. Målet er det i ar- indre, d.v.s. den kategori eller de kategorier, som kæologien langt fra nye at komme fra monu- mennesket selv mente at tilhøre. Igen er der menter, levninger og lag til det levede liv. Og næppe mange, der vil være uenige. Hvordan det også at betone, at der ikke er en historie, en by, kan gøres er en anden sag. Larsson plæderer for men mange mentale byer, afhængig af synsvink - en arkæologi, der tager udgangspunkt i tomten len. Der er næppe mange, der vil være uenige som mindste enhed og går ud derfra. Igen er det med sigtet og på den måde sparker bogen en del svært at være uenig; tomten er naturligvis grund- åbne døre ind, men hensigten med at komme fra læggende, men den kan kun anvendes med be- luftige diskussioner til konkret praksis med bi- vidsthed om, at tomten er en fysisk ramme om drag fra en lang række discipliner er god og for - én eller flere husholdninger med socialt ulige tjener absolut påskønnelse. Udfordringen er så, medlemmer, og at husholdningernes struktur om den fungerer som debatoplæg. undergik forandringer gennem tiden. Som grund- Arkæologen Stefan Larsson præsenterer i sit lag for menneskets selvkarakteristik er tomten kapitel et bud på veje til en historie fra neden af. og dens fund derfor ikke så entydig, som vi Han betoner vigtigheden af at studere byen med kunne ønske. mennesket som udgangspunkt, at se rumlige ud - Historikeren Dag Lindström giver i sit bi - tryk for den sociale orden og samspil mellem drag en byhistorisk baggrund for mulighederne rum og handling, når byens historie skal skrives. for at studere byens mennesker, deres hver dags - At se, hvordan magtfelter former sociale rum og liv og kulturelle koder ud fra historiske kilder i fremhæver kompleksiteten i byen, hvordan sam- perioden indtil 1850, igen ud fra et begreb om

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-25 12.19 Sida 141

Recensioner 141 hverdagsliv, der tjener til at belyse menneskelive- punkt i de processer, der foregår i landskabet ne nedefra. I bidraget viser han også, hvorledes som helhed, i landsbyerne, for at forstå urbani- forandringer i social interaktion og urban iden- teten, for eksempel ved at spørge, hvorfor der i titet lader sig aflæse i byrummet. Den detalje- visse landskaber ikke er byer. Herigennem viser rige fremstilling giver det fascinerende indblik i Anglert, hvordan urbaniseringen hviler på flere byens sociale sammensætning, erhvervsstruk- sociale processer, der nogle gange virker sam- tur, husholdnings- og familieforhold etc. som men og andre gange går imod hinanden. historikere netop kan studere, og som efterlader Til slut afsluttes med to eksempler på, hvor- en arkæolog i misundelse. dan man kan fremhæve aspekter på byens og Etnologerne Beate Feldmann og Birgitta bylivets forandringer, der tidligere ikke har fået Svens- son kombinerer i deres bidrag en kulturel så meget opmærksomhed. Kulturgeografen Johan sam tids analyse med et tilbageskuende tidsper- Berg betragter byerne som en integreret del af spektiv og rejser spørgsmål om det levede liv i landskabet; et landskab, hvori byernes anlæggel - form af omgangsformer, sociale relationer og se og udvikling ikke skal betragtes med udgangs - statusvurderinger. Dette kapitel rummer megen punkt i én plads, der dominerer landskabet, men vær difuld tankeføde om ejerskabet til byens for- i landskabet som helhed. Berg viser med ud - tid. Bidraget tager udgangspunkt i bydelen gangspunkt i Arboga, Skänninge og Söderkö - Klara i Stockholm i midten af 1800-tallet, hvor ping, hvilken betydning jordejere og deres ind- der genfindes en indre ordning indenfor kvar- byrdes slægtsforbindelser kan have for grund- terer og bydele, og føres op til i dag, hvor byde- læggelse af byen. Arkæologen Karin Lindblads len efter en brutal byfornyelse i 1970-erne nu bidrag, »Den grønne stad», behandler et hidtil genbefolkes og levendegøres efter et planideal stort set uberørt emne, nemlig de dyrkede dele om funktionsblanding og variation, men hvor af byen, haverne, med udgangspunkt i under- beboerne samtidig skaber deres eget bymiljø; søgelser af Vadstena, og påpeger, hvorledes disse egne versioner af byen. Centralt står spørgs- områder og byernes landbrug spillede en vigtig målet om, hvordan vi fremlægger en by, der ikke rolle i byboernes hverdagsliv. længere findes, og hvis by det er, der skal Som helhed er bogen vellykket. Den udmær - værnes. Her pendles mellem nostalgi og real- ker sig ved sit fokus på styrkerne ved videnskab i isme. For byen rummede også elendige boliger, historisk tid; sammenhængen mellem materielt prostitution, nød og fattigdom, og hvem vil og immaterielt på mange skalaer i tid og rum, og have det løftet frem i dagens by? Hvad der sker ved at betone interaktioner mellem mennesket når tilflyttere i dyre citylejligheder skal ac cep - og materien. Den plæderer således for en under- tere en mangfoldighed, der omfatter prosti- søgelse fra neden af, for at se variationen i ur - tuerede og narkomaner er velkendt fra mange baniseringen og for at betragte det urbaniserede byer. Her er en be stræbelse mod harmonisering landskab. Bogen har sin styrke i at overbevise i modstrid med selve byens væsen, der bunder i om relevansen af disse synsvinkler, der ligger i dissonans, konflikt og heterogenitet. tråd med tidens arkæologi, og som mange fag- Anden del af bogen rummer en diskussion af fæller vil være enige i. Men bogen præsenteres hvad byen er, og forholdet mellem by og land- som et diskussionsoplæg rettet til alle der er in - skab sættes i centrum. Kulturgeografen Mats teresserede i hvordan historie er en ressource i Anglerts bidrag tager udgangspunkt i land-by planlægningen af fremtidens by. Alligevel er der relationen og fremhæver urbaniteten som mø- ingen præsentation af forfatterne, og omtalen af dested i et kommunikationsnet mellem menne- det bagvedliggende Raä-projekt er summarisk. sker og varer i den tidlige middelalders i ringe Man skal selv google sig frem til Raä:s rapport grad styrede landskab. Den tidlige by er således om projektet fra 2004 for at få flere oplysninger, åben overfor landskabet, mens den høj- og sen- og det er ikke konstruktivt, hvis man vil til- middelalderlige by reguleres fysisk, administra- trække en bredere kreds af læsere. tivt og juridisk og afgrænser sig mod landsbyen. Bogens begrænsning som diskussionsoplæg Anglert fremhæver behovet for at tage udgangs- ligger i, at den er fåmælt omkring hvordan de tre

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-25 12.19 Sida 142

142 Recensioner synsvinkler skal synliggøres i den moderne by, Marcin Biborski & Jørgen Ilkjær, Illerup Ådal og hvordan vi skal argumentere overfor offent- Band 11–12. Die Schwerter. Jysk Arkæologisk Sel- lighed, forvaltning og bygherrer at det er vigtigt skabs skrifter 25:11-12. Århus 2007. 832 s. ISBN at fremhæve fortidens almindelige menne skers 978 87 8841 538 4. almindelige færden. Her vil der være brug for en debat med de byplanlæggere og arkitekter, der Företaget att publicera det stora krigsbytesoffret ikke er med i bogen, ikke mindst i lyset af hvor från Illerup Ådal i östra Jylland har nu börjat tydeligt den »genopfundne middelalder by» Jak - närma sig sitt fullbordande. I del 11 och 12 be - riborg ved Malmø har afsløret et skisma mellem skrivs den sista större föremålskategorin, svärd en folkelig byopfattelse og arkitekternes. och svärdsattiraljer. Sedan de första volymerna Bogen præsenteres som en tværvidenskabe- såg dagens ljus 1990 har Jørgen Ilkjær i tur och lig inspirationsbog, og inspirerende er den. Bo - ordning avverkat lans- och spjutspetsarna, bäl- gens kapitler fungerer som indgående oversigter tena med tillbehör, praktföremålen och sköldar- over forskning og særlige problemstillinger in- na. Som vanligt är den ena volymen en textdel denfor de respektive discipliner. Men at integ- och den andra en synnerligen rikt illustrerad rere så mange discipliner er en krævende op - katalog. Störst utbyte har man om man har möj- gave, og det er kun få gange, at bidragene hen- lighet att studera alla volymer samlat. Tidigare viser til hinanden. Netop derfor kunne man har bälten och svärdsgehäng bearbetats i volym have ønsket sig en fælles diskuterende afslut- 3 och 4. I volym 5–8 publicerades några av de fi - ning, hvor de mange bidrag og synsvinkler kun- nast tillverkade svärden. ne tale sammen og pege på udvikling, udford - Den här gången samarbetar Ilkjær med Mar - ringer og løsningsmodeller for de fælles proble- cin Biborski, som under flera decennier ägnat mer. Fraværet af det kapitel giver en fornem- sig åt forskning om vapen från romersk järn- melse af at bogen er afsluttet inden festen var ålder och särskilt då svärd. Samarbetet är på slut, og det er synd. Men det er, og det må frem- flera sätt lyckat och ger fyndet nya dimensioner. hæves, ikke bogens ambition at give et færdigt Först och främst får vi en sammanfattning av Bi - billede. Bogen repræsenterer et skridt på vejen borskis forskning. Tidigare har mycket av den pub - til en fortsættelse af projektet, hvor en konkret licerats på polska, vilket gör den svårtillgänglig by kan danne udgangspunkt for en virkeliggø - för skandinaver. Av naturliga skäl är Biborski relse af ambitionerne om en planlægningsstrate- mest hemma på de rika polska fynden från ro - gi, der inddrager alle aspekter af byens fortidige mersk järnålder. Ilkjær har tidigare främst satt virkelighed i den fremtidige udvikling. Man må in Illerup i ett nordeuropeiskt sammanhang. Det- ønske forfatterne held og lykke til i bestræbel - ta gör att fynden nu på ett intressant sätt kon- serne på at virkeliggøre det fortjenstfulde formål trasteras mot det kontinentala materialet. Det – og næste gang kunne det være spændende med finns både skillnader och likheter. I Skandi- bidrag fra byplanlæggere og arkitekter også. navien är till exempel vapengravar relativt ovan- Som det er, er bogen et glimrende udgangs - liga under inledningen av yngre romersk järn- punkt for en fortsat diskussion, og den anbefales ålder, då de största deponeringarna i Illerup sker. I hermed varmt til alle, der interesserer sig for den Polen finns det å andra sidan många vapen- komplekse by. gravar från denna tid med föremål som kan jäm- föras med dem från Illerup. Det finns smärre Jette Linaa skillnader i de kronologiska system man använ- Roskilde Universitetscenter der för respektive område. Detta fördjupar man PO Box 260 sig inte i här, men publikationen är en utmärkt DK-4000 Roskilde utgångspunkt för vidare jämförelser mellan Skan - [email protected] dinavien och Polen. Svärden från Illerup är dock så speciella att det är svårt att hitta jämförelsematerial, oavsett var man letar. Illerup är den i särklass rikaste

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 143

Recensioner 143 fyndplatsen i världen för romerska svärd, mång- Ännu har man dock inte hittat någon avancerad dubbelt större än någon annan, innanför eller svärdssmedja utanför romarriket. Allt samman- utanför romarrikets gränser. Föremålen är dess- taget är det i allt väsentligt romerska svärd och utom synnerligen välbevarade. I de flesta vapen- romerskt smide man studerar i Illerup. gravar är svärden så sönderrostade att det är svårt Som vanligt upptas en stor del av utrymmet att uttala sig om ens så grundläggande saker som av typologiska diskussioner och en finindelning längd och bredd. I brandgravar har svärden ut- av materialet med jämförelser med andra offer - satts för stark värme, vilket medför att järnets ke - fynd och vapengravar. Svärd är ganska svåra att miska sammansättning ändrats. Det gör att metal - dela in typologiskt. Ett svärds utformning byg- lurgiska analyser får ett begränsat värde. I många ger på flera faktorer, som om det skall användas fall visar kvaliteten på smidet och svärdens all - av en ryttare eller en fotsoldat, om det skall an- männa utseende att det rör sig om lokalt smide. vändas för hugg eller stöt, om det skall användas Därför tas bara ett litet antal svärd från svenska av en storväxt eller en liten krigare, om det är till vapengravar upp som jämförelsematerial. Studi- för att bryta igenom rustningar eller för att mö - en över svärden från Illerup kan på sätt och vis ses ta orustade lättrörliga motståndare, om det skall mer som en presentation av ett unikt fynd än som användas av specialtrupper som bågskyttar, vil- en referenspunkt för andra vapenfynd. ka endast använder svärdet som ett sista försvar, En av huvudfrågorna är svärdens proveniens. eller av soldater som har det som huvudvapen. Vid Illerup har man funnit 226 hela eller frag- Till detta kommer faktorer som smidesskicklig- men tariska svärd och mängder med kringut - het, massproduktion och hur utsmyckat vapnet rustning som svärdsskidor, doppskor, gehäng skall vara. Allt detta gör att den typologiska in - och greppdelar. I de båda tidiga deponeringarna delningen av svärden blir något subjektiv. Likar- från början av 200-talet (fas C1b) räknar man tade svärd kan vara i bruk under långa tider. Det med att minst 90% av svärden är av romersk är som ovan antytts dessutom ofta svårt att hitta proveniens. Proveniensbestämningen kan göras paralleller i vapengravar till stöd för tidfästning- genom att en stor andel av svärden är försedda en. Den typologi författarna presenterar här med romerska stämplar, inkrusteringar eller fi- förefaller dock vara fullt gångbar. gurframställningar. Smidet håller hög teknisk Generellt kan man beskriva det romerska svär - nivå. Svärden är i många fall gjorda i avancerad dets förändring som följer: först ett kort stöt- damasceringsteknik. Även detta stödjer en pro - vapen för infanterister, gladius; sedan ett långt veniensbestämning till Romarriket. huggvapen för kavallerister, spatha. Förändring- Vad gäller de sena deponeringarna i Illerup en sker dock gradvis. Svärden från de största ned - från 300- och 400-talen är det svårare att uttala läggningarna i Illerup, från fas C1b, är till exem- sig om svärdens proveniens. Vapentillverkning - pel tämligen smala stötvapen, nästan att likna en genomgick stora förändringar i Romarriket. vid värjor. De är till för att bryta igenom rust- Tillverkningen centraliserades till stora fabriker. ningar och har förmodligen främst varit ämnade Det innebär att man inte längre försåg svärden som infanterivapen. med enskilda smeders märken. I stället förenk- Mest imponerad blir jag av de tekniska un - lade man tillverkningsprocessen för att kunna dersökningarna man gjort. Den enastående be- massproducera vapen. Det innebär att svärd från varingsgraden har gjort det möjligt att utföra senare delen av yngre romersk järnålder och folk - avancerade metallurgiska och smidestekniska ana- vandringstid är enklare smidda än tidigare. De lyser. Dessa visar vilken hög teknisk nivå svärds - blir mer anonyma föremål och det är svårt att smidet höll. De romerska svärden var vapen av uttala sig om deras proveniens. Biborski och högsta klass. Den barbarhövding som kom över Ilkjær anser dock att det fortfarande till stor del ett större parti sådana svärd satte sig säkert i rör sig om romerskt smide. De lägger fram tan- respekt hos sina grannar. kar om hur kunskapen om att smida bra svärd Min recension kan inte göra rättvisa åt alla efterhand spred sig till Barbaricum. Romerska de infallsvinklar och aspekter på svärd, svärds- smeder kan ha övergått i barbarfurstars tjänst. smide och svärdsfäktning som Biborski och Il-

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 144

144 Recensioner kjær lägger fram. Publikationerna är en guldgru- Tobias Kunz, Skulptur um 1200. Das Kölner Atelier va för den som söker information om svärd i der Viklau-Madonna auf Gotland und der ästetische allmänhet och sådana från romersk järnålder i Wandel in der 2. Hälfte des 12. Jahrhunderts. Studien synnerhet, och kommer att utgöra standardver- zur internationalen Architektur- und Kunstge - ket på området under överskådlig framtid. schichte 47. Deutscher Verein für Kunstwissen - Efter att ha läst volym 11 och 12 av Illerup schaft, Michael Imhof Verlag, Petersberg 2007. Ådal är min känsla inte av att stå nära slutet av 344 sider, rigt illustreret i sort/hvidt med 16 ett enastående arkeologiskt publiceringsprojekt, farveplancher. ISBN 978-3-86568-131-7. utan vid början för den nya spännande forskning som kommer att bli följden av dessa pub- Dette er en fremragende og banebrydende bog. likationer. Det finns så många frågor som inte Den tager udgangspunkt i det forhold, at der fra får sina svar. Varför hittar man fler romerska Gotland kendes et antal romanske polykrome svärd i Jylland än i romarriket? Hur kom svär- træskulpturer, med den berømte Viklaumadon- den till Danmark? Eller snarare Norge. Ilkjær na (i SHM) i spidsen, der knyttes sammen af menar att de som anföll Jylland under C1b kom fælles former og en forfinet udførelse, som over - därifrån. Här behandlas sådana frågor ganska går alt samtidigt i Norden. Stykkernes æstetiske kortfattat. Svärden är för många för att vara og forskningsmæssige værdi bliver ikke mindre krigsbyte eller legosoldatsutrustning som fått föl - af, at de i vidt omfang har bevaret deres oprin- ja med hem. Istället måste de tolkas som spår av delige polykromi med klare farver, forgyldning vapenhandel – legal eller illegal. (Men jfr Fugle- og ædelstensimitation. viks uppsats i Fornvännen 2007:4, red:s anm.) Svensk kunstforskning har længe kredset om Det är uppenbart att det finns sidor av ro- stykkerne. Mens pioneren, baron Carl af Ugglas, mersk diplomati, handel och förhållandet till 1915 ville aflede dem direkte af datidens franske områden utanför imperiet som vi inte har för - domkirkeportaler, har Aron Andersson (og Göte stått. Jag tycker det hade varit spännande om Ask) 1962 eftervist, at de har deres nærmeste specialister på Romarriket och den romerska ar - forudsætninger i Rhinlandets træskulptur. Den - mén hade kunnat sätta Illerup i perspektiv. När ne tese har Peter Tångeberg siden kunnet un - man säger att svärden från Illerup är romerska derbygge kunstteknologisk og derved tegne om - väcks frågor om var i riket de tillverkades: vid ridsene af et rhinlandsk værksted, der må have limesgränsen, i galliska verkstäder eller kanske i slået sig ned i Visby, og som har fungeret på Främre Orienten? Det sistnämnda kanske inte Gotland i de sidste tiår af 12. årh. är alltför långsökt. Biborski och Ilkjær menar att Tyske kunsthistorikere har nok været op- det som drev fram förändringar i de romerska mærksomme på, at der i Skandinavien findes et svärdens utformning var krigen med Perserriket så enestående bevaret materiale til belysning af där mer rytteri användes än tidigare och svärd kunstproduktionen ikke blot på Gotland, men måste kunna tränga igenom tjocka rustningar. også i samtidens Rhinland. Men først Tobias Kanske är alla obesvarade frågor det högsta Kunz har med denne bredt anlagte undersøgelse betyg man kan ge en diger materialpublikation. taget stafetten op og sat sig for at konfrontere Det är väl fel tidpunkt att uppmana forskare materialet i de to kunstområder. Det gøres ikke som precis slutfört ett storverk att fortsätta skri- så meget ud fra synsvinklen centrum-periferi, va, men jag hoppas att Jørgen Ilkjær och Marcin snarere som en ligeværdig, gensidig spejling, der Biborski med sin enorma förtrogenhet med ma- også er udstrakt til nordfransk portalskulptur terial och tidsperiod fördjupar dessa och andra med en mulig betydning for Viklau-værkstedet. diskussioner framöver. Diskussion og dokumentation er udpræget tvær- faglig, idet den stilistiske og ikonografiske til- Påvel Nicklasson gang suppleres med kunsttekniske, teologiske, Silvergården 7 B liturgiske og historisk/kunstgeografiske. Det er SE-261 43 Landskrona bemærkelsesværdigt, så kompromisløst forfat- [email protected] teren går efter primært materiale og litteratur,

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 145

Recensioner 145 også når han er helt nede i detaljen og har måt- inden for overskriftens geografiske områder. Og tet binde an med ellers »ulæselige» nordiske som resultat fremstår bl.a., at et såkaldt »mira - sprog. kelkrucifiks» i Elspe i Sauerland fremhæves som Bogen består af seks store kapitler, der efter- det nærmeste sidestykke til de gotlandske. En- følges af et 28 siders katalog over »Romanske delig diskuteres i to afsnit forholdet mellem træskårne madonnaer i det Nedre Rhinland, i sten- og træskulptur og småkunstens/guldsme- Westfalen, Maaslandet og Skandinavien (1150– dekunstens rolle som forbillede i monumental- 1225)». Første kapitel er helliget Viklau-værk - skulpturen. Det kan undre, at forfatteren opfat- stedet, der foruden madonnaen omfatter 4-5 ter det som specifikt for stenhuggerne, at de krucifikser, af hvilke det kendteste findes i Hem - indledte arbejdet med at tegne deres figurers se kirke. Som fælles kendetegn finder Tobias omrids på værkblokken. Gjorde træskærerne da Kunz figurerne bestemt af »et vekselspil mel - ikke nøjagtig det samme? lem san selig nærhed og en tegn-agtig (zeichen- Fjerde kapitel »Nordfrankrig og den neder- haft) distance til den troende». Krucifikserne, rhinska skulptur i 12. årh.», er næsten en afhand- med deres forskydninger i ben, hofte og arme, ling i afhandlingen. Fremstillingen tager udgangs- afleder han af det kølnske Gerokrucifiks (før punkt i de nordfranske katedralskolers nye hu - 976) og dets efterføgere fra 11. årh., idet dog li- manisme og »psykologi», som Kunz finder af - delsesaspektet ses forstærket af byzantinske ele - gørende for menneskeliggørelsen af 12. årh.s menter som de smerteligt sammentrukne øjen- Kristus- og Mariafremstilinger. Han følger nu bryn. I andet ka pitel behandles »Viklau-grup- sporene kronologisk fra portal til portal (ca. pen og den gotlandske tradition» på baggrunde 1135–80) igennem Nordfrankrig, hvis direkte af en redegø relse for Gotlands historisk/øko- påvirkning af Rhinlandets kunst findes beske- nomisk særstil ling og en præsentation af øens den. Snarere vil forfatteren tale om parallelle romanske stenkirker. Interessant nok ser Kunz udiklinger. Blandt de mange, ofte slående, en - ikke Viklau-værkstedets ankomst o. 1170/80 keltiagttagelser involverer adskillige relationer som noget me get skarpt brud med det eksis- til svensk materiale. Således kan portalerne i terende. Nogle af dets træk fandtes allerede på Saint Denis og Chartres opvise kvindehoveder, Gotland, hvor værk stedet åbenbart kom til at der ned i detaljer minder om Viklaumadonnaens. spille sammen med eksisterende traditioner. Hendes »selvstændigt kredsende folder» over Det tredje kapitel behandler »Viklau-grup- brystet jævnfører Kunz (som allerede Ugglas) pen i forhold til den kølnske, maaslandske og med en kvindefigur i Étampes, mens han gen- westfalske skulptur i 2. halvdel af 12. årh.» Der finder Hemsekrucifiksets Kristusansigt på en tages udgangspunkt i det rhinlandske materiales portalskulptur fra St.-Pierre de Montmartre i spredte karakter og de deraf affødte vanskelig - Paris. Og forfatteren noterer sig, at en specifik heder ved at udskille og lokalisere værksteder. kappeføring ved skulpturer i Chartres og Étam- Klarest fremstår et værksted, der knyttes til den pes findes tilsvarende ved en række svenske såkaldte »Hovener-madonna», og som derud - madonnaer; et træk, som foreslås formidlet via over bl.a. omfatter den kendte, såkaldte »Ber - Vesttyskland eller England. liner Engel». Efter gennemgang af værkerne I femte kapitel »Romanske madonnaer på kon kluderes, at de såvel kvalitativt som med det svenske fastland» diskuteres tidens forbløf- hensyn til kunstnerisk virtuositet står på linje fende mange svenske madonnaer og deres grup- med Viklau-værkstedets arbejder, og at talrige peringer. Deres typemæssige ensartethed ses overensstemmelser viser, at »de to værksteder ikke som resultat af, at man har eftergjort særlig hører nøje sammen både kronologisk og geo- hellige figurer (Gnadenbilder), men af en stan- grafisk (örtlich)». Til overensstemmelserne hø- dardiseret produktion i stiftsbyerne, hvor vest- rer vigtige kunstteknologiske iagttagelser, der tyske og engelske påvirkninger gjorde sig gæl- alle rede er gjort af Peter Tångeberg. Herefter dende. Et særligt afsnit behandler spørgsmålet følger en generel analyse af først madonnafigur- om rhinlandske arbejder og værksteder ikke blot ernes siden krucifiksernes former og ikonografi i Sverige, men også i Norge. Og det konklud-

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 146

146 Recensioner eres, at indplantningen af det kølnske Viklau- for lange, fordi de medvirker til unødigt at sløre værksted på Gotland ikke har været noget isole- og fragmentere en i forvejen meget kompleks ret tilfælde. disposition. Selv det store franske portalafsnit Sjette kapitel »Viklaumadonnaen som alter- virker på mange måder som en ekskurs. Det figur» har forfatteren kunnet skrive næsten ude- skyldes naturligvis bl.a., at undersøgelsen her lukkende på det enestående rige nordiske mate- gælder portalskulptur ikke kultfigurer af træ. De riale af ikke blot alterfigurer (med fæstnelses - franske vidnesbyrd falder med andre ord ikke spor), men også alterskabe, alterciborier, kalk- ind under den i øvrigt gældende hovedoverskrift malerier med alterkarakter etc. På grundlag af »polykrom træskulptur» og er ikke umiddel- Tångebergs undersøgelser gøres gældende, at bart sammenlignelige med denne. Netop derfor Viklaumadonnaen må have stået i et egentligt undrer det, at forfatteren ikke, i stedet for nogle helgenskab, et såkaldt tabernakel. Dette er for- af portalerne, har valgt at se på de samtidige mentlig rigtigt, men man må spørge sig, hvor franske madonnafigurer af polykromeret træ, udbredt sådanne tabernakler var tilbage i 12. som faktisk findes, og som ville kunne danne en årh. I hvert fald forekommer kirkernes romans - art bro mellem portalskulpturen og det tyske og ke alternicher gennemgående for smalle til deres svenske materiale. Indrømmet, de relevante frans - fløjdøre. Det er vel ikke helt indlysende, når ke madonnaer (mest i amerikanske samlinger) Kunz absolut vil give alterfigurerne prioritet er yderst få og står kvalitetsmæssigt under de som de ældste i forhold til kalkmalerierne. Ej bedste svenske og tyske. Men de må vel – i lyset heller når han lidt for respektfuldt følger Anna af de samtidige stenportaler – kunne vise, at der Nilséns ide om, at Viklau-gruppens krucifikser faktisk har eksisteret en hel verden af samtidige oprindelig skulle have været alterkrucifikser. En franske madonnaer (og krucifikser) også af hø - afrundende ekskurs om Mariaretabler og det ma- jeste kvalitet. Hvis det er rigtigt, bliver det vel riologiske program i det »gyldne alter» fra Lis- også en smule lettere at forstå, hvordan stil- bjerg (i Nationalmuseet, København) indehol- trækkene i den grad har kunnet vandre i bølger der meget godt, men broderer desværre videre ud over Europa. Kunz nævner med rette små - på en længst forladt teori om, at altre som Lis- kunst og modelbøger som medier. Men mon bjergs skulle være udført til storkirker og først ikke netop den polykrome træskulpturs allesteds senere være flyttet til sognekirker. En illustra- nærværende mestre har haft et meget vigtigt tion af Broddetorpaltret (i SHM) er mærkeligt udvekslingsfællesskab? umotiveret, da det slet ikke nævnes i teksten! Det er en cadeau til svensk middelalderkunst, Man fornemmer, at forfatteren er blevet lidt at dens mesterværker således bliver bragt sam- træt imod slutningen. men på lige fod med det ypperste i vesteuro- Til hvert kapitel hører en nyttig sammenfat- pæisk kunst. Og det er en anerkendelse for ning, mens man til gengæld savner et samlede svenske kunstforskere som Aron Andersson og og perspektiverende resumé. I det hele taget kan Peter Tångeberg, at de hermed kan se deres re- man ikke sige, at teksten altid selv drager de sultater bekræftede, udbyggede og almengjorte. fulde konsekvenserne af sine mange fine ana - Med sit sjældent indsigtsfulde værk har To bias lyser og iagttagelser. Læseren får præsenteret Kunz for alvor åbnet døre i europæisk kunst - utallige brikker til en mageløs æstetisk og in - forskning. tellektuel oplevelse, der åbner øjnene for uer- kendte, nærmest organiske sammenhænge hen Ebbe Nyborg over det europæiske kontinent. Nationalmuseet De mange selvstændige, underordnede te - Fredriksholms kanal 12 maer danner udmærket baggrund for belysning- DK– 1220 København K en af hovedemnet »kunsten o. 1200» og for [email protected] analysen af kunsten i de tre »undersøgelsesom- råder» i Sverige, Tyskland og Frankrig. Men af og til forekommer disse ekskurser for mange og

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 147

Recensioner 147 Arn – Tempelriddaren (svensk långfilm). Regi Pe- lerichock i motljus och Varnhems kloster som ter Flinth. Manus Hans Gunnarsson efter två ro- från ett vykorts höga vinkel. Det enda som inte maner av Jan Guillou. Nordisk samproduktion fungerar i bildlösningarna är ett alltför snävt mellan flera bolag 2007. 139 min. fokus. En återhållsamhet vad gäller statister och kuliss kräver kanske att man kryper närmare I den svenska filmens barndom var det historis - med kameran, men det matchar inte filmens ka eposet mycket populärt. Filmer som Karl XII ambitioner. Arn känns anpassad på förhand för och Gustaf Wasa, båda med Gösta Ekman i titel- att visas på TV. Storslagen småskalighet är ett rollerna, blev stora publikframgångar på 20-ta - knepigt koncept. let. Men redan på denna tid var historiska filmer Visuellt finns budgeten på bordet även i fil- kostsamma och gick ofta med förlust. Allt efter- mens rekvisita. Där äldre medeltidsfilmer ten- som åren gick svek publiken den historiska gen- derade att tappa på märkliga trikåer gör Arns ren, med undantag för en tillfällig återväxt un kostymering sitt jobb. Vapen och rustningar be- der krigsåren. Den kom istället alltmer att för- höver inte skämmas för sig och har detaljer som knippas med storslagna misslyckanden, som Alf glimtar till på ett snyggt sätt. Man har också valt Sjöbergs Karin Månsdotter 1954. Bottennappet att låta karaktärerna byta plagg efter samman- nåddes under tidiga 80-talet med fiaskon som hang, i stället för att bära signaturdräkter i ur Sverige åt svenskarna och Kalabaliken i Bender. och skur. Krigarnas smutsigt sminkade ansikten En film baserad på Jan Guillos böcker om Arn är en av få saker som inte övertygar. Svett och var därför efterlängtad samtidigt som den väck- damm efter veckor i fält ser inte ut som om man te en viss oro. Den internationella produktionen doppat ansiktet i lera. av historisk film kan visa på omfattande ekono- Joakim Nätterqvist fungerar bäst som Arn i miska framgångar under senare år, och Guillos filmens fysiska scener. Han är nollställd i sitt populära boksvit har redan en stor publik. Som minspel, men rider och slåss med en kroppslig underlag för en storsatsning på svensk historisk närvaro som övertygar. Sofia Helin har ett betyd - film kan man knappast hitta något bättre. Men ligt tråkigare material att jobba med som Cecilia. Richard Hoberts Tre Solar och SVT:s Snapphanar Kvinnoroller har aldrig varit Guillous styrka, och har också gett tydliga påminnelser om hur miss- Helin får finna sig i att spela den förbjudna kär- lyckade samtida svenska projekt i genren kan bli. lekens offer. Det mesta av hennes tid går åt att Kanske är det därför Arn börjar så publik - uttrycka en plågad längtan. Bäst av filmens bi- friande. En myndig berättarröst upplyser om si - roller är Birger brosa i Stellan Skarsgårds tolk- tuationen i Sverige och det Heliga landet på ning. Med stor erfarenhet av liknande inhopp 1100-talet, allt satt mot en serie bildsköna bak- spelar Skarsgård med naturlig auktoritet och gör grunder. Valet av stil är tydligt: »Nu är det his- det mesta av en liten roll. toria, nu är det viktigt». Montaget påminner I Arn – Tempelriddaren fanns alldeles uppen- om populärvetenskapliga dokumentärer och vill bart underlag för att göra något bra inom genre- uppenbart låna något av den auktoritet som en film, bara modet och inspirationen kommit till. Hans Villius eller en Bruno Årfors skulle skänka Tyvärr har slutprodukten inget av detta. Det här sammanhanget. Men effekten uteblir här. Det är en film som är nästan helt befriad från egna ligger snarare något räddhågset över det sätt på grepp, där det kryps till korset på mer än ett sätt. vilket Arn serverar allt på silverfat. Filmen litar Listan på ambitioner att uppfylla är närmast kvä - inte på sin publik utan måste leda in oss på rätt vande. Det ska vara påkostat och storslaget, det spår från första stund. ska vara svensk historia, det ska vara kultur- Arns styrka är istället det visuella. Fotogra- möten, det ska vara spännande, romantiskt och fen Eric Kress fångar ängsmark och ökenland- humoristiskt. skap med stor känsla, där löv, snöfall och öken - Arns tunga beting gör att den får en alltför damm används för en suggestiv ljussättning. Det forcerad stil. Så gott som varje scen är en nyckel- finns flera bilder att bära med sig: Saladins efter- sekvens som ska ta historien framåt. Rollfigu- tänksamma ansikte över en lägereld, en kaval- rerna får aldrig tid att utvecklas eller sjunka in.

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-24 09.20 Sida 148

148 Recensioner Vem är Arn? Vad drivs han av? Här finns inga idag används för att sälja kläder, smycken, paket- svar. Den centrala kärlekshistorien mellan Arn resor, viner, vapen m.m. och Cecilia reduceras till en pastoral parodi, med Arn marknadsförs med beskrivningen »En himlastormande förälskelse på gröna ängar efter episk hjältesaga om krig, intriger, vänskap, för- ett förstulet ögonkast i kyrkan. Sedan är det raskt räderi och kärlek». Hade filmen uppfyllt åtmins- iväg till det Heliga landet. tone denna ambition hade den varit ett välkom- Film och litteratur har helt olika förutsätt- met tillskott i ett svenskt filmklimat som uteslu- ningar för att berätta en historia. Ett av de vanli- tande fokuserar på samtida dramatik. Men det gaste skälen till att filmatiseringar misslyckas är episka handlar inte bara om stora gester och sve- också att man försöker filma ett bokmanus. Arns pande handling. Utrymmet måste även finnas sätt att ta sig an detta problem fungerar inte alls. där i inlevelse och vision. På dessa områden är Handlingen är en förkortad version av de två Arn en liten film, hög budget eller inte. första böckerna i Guillous romansvit, en serie nedslag i en berättelse som på papper sträcker Mattias Löwhagen sig över 800 sidor. Regissören Peter Flinths am - Primusgatan 65, 112 67 Stockholm bition att få med lite av allt går inte att realisera [email protected] med någon slags kvalitet. Det ständigt skiftande fokuset i tid och rum ger istället en märkligt oengagerade film, trots Arn – Tempelriddaren (svensk långfilm). Regi Pe - ett högt tempo. Arn är klippt som en betydligt ter Flinth. Manus Hans Gunnarsson efter två kortare film än vad det är och vågar aldrig stan- romaner av Jan Guillou. Nordisk samproduk- na upp och vila i något. Inte heller finns tion mellan flera bolag 2007. 139 min. utrymme för tveksamhet eller ambivalens i berättelsen. Intrycket förstärks av det överdriv- Under det som brukar benämnas svensk films na användandet av Toumas Kantelinens film- guldålder på 1910- och 20-talen gjordes ett stort musik. De bombastiska stråkarna bearbetar stäm- antal historiska filmer av varierande kvalitet. En ningen oavbrutet. »Nu är det KRIG.» »Nu är film som på flera vis sticker ut vid denna tid är det KÄRLEK.» Herr Arnes pengar av Mauritz Stiller från 1919. Svensk film som försöker leka Hollywood är Filmen bygger på Selma Lagerlöfs bok med sam - dömd att misslyckas. Som bäst kan man leverera ma namn som i sin tur bygger på en gammal lågbudgetversioner av amerikanska förlagor, och bohuslänsk folksägen. I den gamla stumfilmen något mera meningslöst är svårt att föreställa tas vi med till 1500-talets Marstrand. Det är nu sig. Men det går att anpassa kostymen och för- länge sedan den gick på TV, men jag minns att medla historia nog så rättvisande. Det visar inte känslan av att betrakta ett stycke autentiskt 1500- minst ett tidigare nordiskt epos som Korpen fly- tal var näst intill total. Samma känsla inföll när ger. Här finns en känsla för tidsperioden som får jag första gången såg Ingmar Bergmans Det sjun de genomsyra varje del i berättandet. Inget behöver inseglet. Man kan nog påstå att de två filmerna skyndas på eller stöpas om, och Hrafn Gunn- spelade stor roll för mig då jag valde att bli arkeo- laugsson har ett fast grepp om handlingen. log. Man hade kunnat lägga boken åt sidan även i Med undantag för någon enstaka kalkon – Arn och koncentrera sig på filmmediets förut- senast Tre Solar – har egentligen inte mycket hänt sättningar. Då hade den inte blivit en illustrerad inom genren svensk historisk film sedan Det sjun - kortvariant av den litterära förlagan. Det är den de inseglet från 1957. Jag har länge saknat en rik- enda funktion filmen egentligen fyller. Har man tigt välgjord, nyskapande och intresseväckande längtat efter vackra bilder av medeltidsmiljöer svensk historisk film. Det var alltså med visst får man onekligen det här. Men den ensidiga fo- hopp och en i grunden positiv inställning till gen - kuseringen på visuell skönhet ger i längden mest ren jag gick och såg den första filmatiserade en känsla av reklam. Man får något att hålla nam- delen av två som bygger på Jan Guillous storsäl- net Arn vid liv med, ett varumärke som redan jande romansvit om Arn.

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 149

Recensioner 149 Filmen Arn – Tempelriddaren är kanske den Den hade helt enkelt inte känts trovärdig om mest omtalade och definitivt den dyraste svens- inte scenografi och rekvisita så tydligt andades ka filmproduktion som gjorts på många år. Fil- ett autentiskt 70-tal. Och då räcker det inte med mens och böckernas handling är väl känd för de att slänga in några loppisfynd, man bör även flesta. Den utspelar sig i Västergötland och i det engagera personer med stor kunskap om tiden Heliga landet under 1100-talets andra hälft, och och dess materiella uttryck, i detta fall de Geer. I vi får följa en uppdiktad persons liv från vaggan vilken omfattning teamet bakom Arnfilmen till graven. Berättelsens huvudperson, Arn, föds konsulterat personer med fackkunskap om den in i samhällets övre skikt och hans liv blir intimt medeltida materiella kulturen eller politiska his- sammanflätat med tidens politiska skeenden. toria är lite oklart, men det tycks inte skett i nå - Till min besvikelse kunde jag konstatera att gon större omfattning. Generellt hade det inte filmen inte levde upp till mina förväntningar. skadat om man redan på planeringsstadiet tagit Min subjektiva upplevelse av den var att manu - hjälp av specialkompetens inom området. Resul - set kändes platt, dialogen styltig och fylld av tatet blev nu att filmens miljöer istället är ste- klichéer. Det viftades hela tiden med svärd, någ- reotypt och klichéartat »medeltida». ra scener drog åt mjukporr, för det mesta var det I flera sammanhang har Jan Guillou berättat sommar och man red fram och tillbaka på Ax - att syftet med romansviten om Arn dels var att valla hed. Över alltsammans låg en påträngande skildra hur konungariket Sverige växte fram, filmmusik som gärna ville tala om för mig vad dels att ge en alternativ bild av islam och arabisk som hände på duken och hur jag skulle känna kultur. Inget av detta finns i filmen, eller är det inför det. så nedtonat att det försvinner bland allt svärds- Nu måste man dock komma ihåg att filmen fäktande. Några kungar dör, det finns lokala om Arn är en populärkulturell och kommersiell stormän, några inflytelserika familjer slåss om produkt. Jag menar att det därför vore poänglöst makten, till det Heliga landet åker man på kors- att börja leta efter historiska fel och anakronis- tåg. Men Hur, Var och Varför, det får vi aldrig mer. Det är ju inte precis en kursbok i arkeologi en chans att fundera över. Saker och ting bara vi har att göra med. Men den ur fackarkeologisk händer och så är det inte mer med det. synvinkel kanske allvarligaste invändningen mot En viktig kvalitetsaspekt på historisk och ar- filmen jag skulle vilja göra är att man så totalt keologisk populärvetenskap, förmedlad på mu- missat chansen att levandegöra ett stycke 1100- seiutställningar men även i historiska filmer och tal för en bredare publik. Hur kunde vardags - romaner, är dess förmåga att skapa en känsla av livet på en västgötsk stormannagård vara på autenticitet. Att med hjälp av skådespeleri, text 1100-talet (för trälen, husbonden, barnen, kvin- och bild kunna skapa en känsla hos läsaren, norna)? Hur skulle en resa genom dåtidens väst- musei- eller biobesökaren att så var det då. Men götska kulturlandskap kunnat se ut? Vilka sin- även på denna punkt kunde filmen ha varit så nes intryck möttes man av när man kom till mycket bättre. Att möta det förflutnas män- Skara? Inget av detta har man tagit fasta på. I niskor är lite som att möta sig själv och just i det stället är miljöbeskrivningarna med några få evigt mänskliga tror jag att nyckeln till en riktigt undantag förvånansvärt diffusa, torftiga och in - bra historisk film ligger. Uppslag till detta sak- tetsägande. Inte minst mot bakgrund av att det- nas inte; vi möter bruden som springande ge - ta är den dyraste film som någonsin gjorts i nom skogen flyr ett tvångsgifte, det lilla barnet Sverige är det konstigt att man inte arbetat mer som lämnas på ett kloster och samtidigt får se på detta. Ekonomiska resurser saknades uppen- sin mamma dö, dödsångest på slagfält, att utsät- barligen inte. tas för psykisk och fysisk tortyr, att längta efter Om man tar en annan film med ambitionen den man älskar och så vidare. att förmedla hur det var i det förflutna, Lukas Det vore trevligt om den historiska filmen Moodysons Tillsammans från 2000, så spelar gick mot en ny vår. Exempelvis skulle Frans G Carl Johan de Geers tidstypiska scenografi en Bengtssons Röde Orm kunna bli en riktigt bra viktig roll i att förmedla den filmens budskap. äventyrsfilm i vikingatida miljö. Men då krävs

Fornvännen 103 (2008) Recensioner:Layout 1 08-06-16 08.53 Sida 150

150 Recensioner inte i första hand en massa pengar utan snarare med djupa rötter i en akademisk tradition. Jag ett nära samarbete mellan arkeologer och film- tänker på Umberto Ecos historiska romaner och skapare. Men vill vi inom kulturmiljösfären vara J.R.R. Tolkiens sagovärld. Tolkien och Eco är med? Eller föredrar vi att sitta och gnälla efter- två spränglärda humanister som använder sin åt? kunskap om det förflutna i sina böcker. Eco, pro - För inte så länge sedan frodades en gammal fessor i semiotik i Bologna, deltar aktivt i den tråkig akademisk tradition att förakta populär- samtida samhällsdebatten. För Tolkien var skri- vetenskap. Som akademiker borde man veta vandet av Ringarnas herre ett uttryck för civilisa- bättre än att åka runt och apa sig i folkparkerna. tions- och samtidskritik. Även Guillou bedriver Som väl är börjar denna minst sagt elitistiska samtidskritik i sina historiska romaner. Han är syn på kunskap försvinna, men fortfarande uppen erkänt duktig skribent och samtidsdebattör, levs på sina håll exempelvis Jan Guillous Arn- och antagligen har hans texter genom åren serie och Herman Lindkvists historieböcker som bidragit till att göra Sverige till en bättre plats extremt provocerande. Det handlar naturligtvis att leva i. Tyvärr bidrar inte filmen Arn – Tempel- om att deras arbeten någonstans ifrågasätter riddaren till något alls i den vägen. grunden för vår egen professionalitet. Om de Med all sannolikhet kommer det om 30 år ska skriva historia, och folk vill läsa det, då be - finnas yrkesverksamma historiker och arkeolo - hövs ju inte vi. Därför letas det fel så det står ger som kommer att kunna säga att deras intres - härliga till. se för det förflutna väcktes av Tolkiens ringtrilo- Även Guillous och Lindkvists arbeten, deras gi (böckerna och filmerna) eller Ecos skönlit- motiv och historiesyn, måste naturligtvis skär- terära mästerverk Rosens namn. Andra kommer skådas och ifrågasättas. Men tyvärr tror jag att säkert även hänvisa till Jan Guillous böcker om det blir direkt kontraproduktivt när kända äm- Arn som främsta inspirationskälla. Man kan nesföreträdare med förstoringsglas letar faktafel inte nog understryka betydelsen av allt detta när inom populärkulturen. Det slår nämligen tillba- framtida forskardrömmar skall tändas. Däremot ka på dem själva eftersom det naturligtvis i all - har jag svårt att tänka mig att något omfattande mänhetens ögon tolkas som intellektuell snob- historieintresse någonsin kommer att väckas bism. Däremot måste vi som faktiskt dagligen genom Peter Flinths film Arn – Tempelriddaren. jobbar med att berätta om det förflutna fundera Möjligen kan man se den som underhållning, en på hur våra forskningsresultat ska kunna nå ut stunds förströelse. Filmen är verkligen inte nå - till flera. Målet för varje forskare borde väl vara gon kalkon, men som en berättelse om det för- att nå ut maximalt med just sin arkeologi, och då flutna, om det evigt mänskliga, är den mycket borde alla tillgängliga medier vara attraktiva att långt från Herr Arnes pengar och Det sjunde medverka i. inseglet. Tyvärr. Det finns bra och dåligt skriven vetenskaplig litteratur, liksom det finns bra och dålig skönlit- Claes Theliander teratur (för att inte tala om film). Men de abso- Godhemsgatan 58 A lut bästa historiskt inspirerade skönlitterära verk SE–414 68 Göteborg som någonsin framställts är skrivna av författare [email protected]

Fornvännen 103 (2008)