Svensk Botanisk Tidskrift 96(2): 65–128 (2002)

Svensk Botanisk Tidskrift 96(2): 65–128 (2002) . Omslagsbild: starkt kopplad starkt Foto: Lena Gårder Foto: Corydalis bracteata 99 på Öland Naturen – till människan. BTJ AB, Tryck Lund 2002 Kanariegul nunneört en – – ny svamp för Sverige – ny (Additions and corrections to the and corrections (Additions 94 Junghuhnia pseudozilingiana nykomling. intressant Är skärgårdens naturvärdenÄr skärgårdens under- – an introduction) – new to Sweden) – new Stärk skyddet för småsvalting! för Stärk skyddet Natur och kultur på Öland Ruderalia Kallelse till SBF:s årsmöte Junghuhnia pseudozilingiana Ogräsmaskrosor – en väg in i myllret Ogräsmaskrosor 68° i från florainventering – dagboksanteckningar nord Nyheter i den svenska kärlväxtfloran Nyheter i den svenska (Are biodiversity values in the Swedish archipelago underestimated?) archipelago Swedish values in the biodiversity (Are G Einar Du Rietz – lavforskare, växtsociolog, naturskyddsman Junghuhnia pseudozilingiana 1. Ormbunksväxter – jordröksväxter checklist of Swedish vascular plants. vascular checklist of Swedish 1. Pteridophyta–Fumariaceae) (Dandelions of sect. Studerandestipendier till Botanikdagarna i Skåne Studerandestipendier till Botanikdagarna INNEHÅLL Svensk Botanisk Tidskrift Botanisk Svensk 96(2): 65–128 (2002) ISSN 0039-646X, Uppsala 2002 nordligaste Sverige nordligaste Rydberg, H: Sjörs, H: Föreningsnytt: 11–14 juli 2002 Abisko i botanikexkursion Nordisk 19–27 juli 2002 Abisko Fjällbotanikkurs i Eriksson, G: Botanisk litteratur: Jylland i sommar! på Inventera Larsson, O: Johannesson, J, Fasth,T & Ek,T: Karlsson,T: Ordföranden har ordet: Ordföranden ( skattade? 106 94 99 66 75 65 Ogräs- 106 123 104 105 105 100 101 effektivt. sprider sig maskrosor Svenska Botaniska Svensk Botanisk Tidskrift Botaniska Föreningar i Sverige

Föreningen Svensk Botanisk Tidskrift publicerar origi- Adress samt en kontaktperson Uddevalla botaniska förening Mossbotanik Kansli Svenska Botaniska Föreningen, nalarbeten och översiktsartiklar om botanik för varje förening. Ingrid Ulfhager, Skandiavägen 3B, 451 Mossornas vänner 43 Uddevalla. Tel: 0522-336 52. c/o Fytoteket, Uppsala universitet, på svenska. I första hand trycks kortare artik- Allmänt och kärlväxtbotanik Henrik Weibull, Blodstensvägen 13, lar av nationellt och nordiskt intresse. Tid- Västergötlands botaniska förening 752 58 Uppsala. Tel: 018-50 61 59. Norbyvägen 16, SE-752 36 Uppsala. Riksföreningar Biologiska museet, Fjärde Villagatan 6, E-post: [email protected] skriften utkommer sex gånger om året och Svenska växtgeografiska sällskapet 504 53 Borås. Gösta Börjeson. Intendent Linda Svensson. Telefon: omfattar totalt cirka 360 sidor. Avdelningen för växtekologi, Tel: 036-406 11. Svamp- och lavbotanik 018-471 28 91, 0705-56 57 53. Villavägen 14, 752 36 Uppsala. E-post: [email protected] Riksföreningar Ägare Svenska Botaniska Föreningen. Jon Ågren. Tel: 018-12 12 10 (hem), Östergötlands naturalhistoriska Sveriges mykologiska förening Fax: 018-471 27 94. E-post: 018-471 28 60 (arb). © Svensk Botanisk Tidskrift respektive förenings botanikgrupp Kerstin Bergelin, Bovetevägen 10, [email protected] Föreningen för Dendrologi och Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, 260 40 Viken. Tel: 042-23 82 32. Hemsida www.sbf.c.se artikelförfattare och fotograf har upphovs- Parkvård 583 20 Linköping. Tel: 013-29 88 45. E-post: [email protected] rätterna. Publicerade fotografier kan komma Torsvikssvängen 11, 181 34 Lidingö. Dalslands botaniska förening Nordisk lichenologisk förening Medlemskap (inklusive tidskriften) 275 kr Tel: 08-765 20 81. Fax: 08-765 60 54. Torsten Örtenblad, Eriksbyn, Pl 6686, Roland Moberg, Evolutionsmuseet, att återanvändas i tidskriften. Fytoteket, Norbyvägen 16, inom Sverige, 360 kr inom Norden, 430 Lokala föreningar 464 94 Mellerud. Tel: 0530-301 45. Ansvarig utgivare Ordförande i Svenska Värmlands botaniska förening 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 27 91. kr i övriga Europa och 495 kr i resten av Lunds botaniska förening Peter Danielson, Stöpsjöhyttan, Svensk lichenologisk förening Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, Botaniska museet, Ö Vallgatan 18, världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 682 91 Filipstad. Tel: 0590-250 25. Håkan Sundin, Vårdhemsvägen 9, se Svenska Botaniska Föreningen. 223 61 Lund. Henrik Johansson. 50 kr. E-post: [email protected] 860 35 Söråker. Tel: 060-404 16. Tel: 0418-66 28 73 (hem), E-post: [email protected] Redaktör Bengt Carlsson, c/o Fytoteket, 0418-66 77 00 (arb). Örebro läns botaniska sällskap Styrelse Ingrid Engström, Versgatan 12D, Uppsala universitet, Norbyvägen 16, Föreningen Blekinges flora Lokala föreningar 703 73 Örebro. Tel: 019-25 02 01. Ordförande: Margareta Edqvist, Botaniska museet, Ö Vallgatan 18, Puggehatten, Skånes mykologiska SE-752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, E-post: [email protected] Syrengatan 19, SE-571 39 Nässjö. 223 61 Lund. Bengt Nilsson. förening 0709-58 10 90. Fax: 018-471 27 94. Tel: 0456-127 48. Botaniska sällskapet i Stockholm Botaniska Museet, Ö Vallgatan 18, 223 Tel: 0380-106 29. E-post: Botaniska institutionen, Stockholms E-post: [email protected] Projekt Hallands flora 61 Lund. Ulf Olsson. Tel: 046-516 82. [email protected] universitet, 106 91 Stockholm. Nils-Gustaf Nilsson, Vidablicksvägen E-post: [email protected] Lennart Karlén. Tel: 08-551 740 16. Instruktioner till författare finns på förenin- 25, 311 38 Falkenberg. Svampföreningen Häxringen Södra Vice ordförande: Göran Mattiasson, Lund. E-post: [email protected] gens hemsida och på bakpärmens insida i Tel: 0346-808 96. Älvsborg Tel: 046-12 99 35. Botaniska sektionen i Uppsala Föreningen Smålands flora Biologiska museet, 4:e Villagatan 6, första numret av varje årgång. Kan även fås Avd. för systematisk botanik, Allan Karlsson, Liljeholmsvägen 6, 504 53 Borås. Bo Ragnarsson. Sekreterare: Evastina Blomgren, Norbyvägen 18D, 752 36 Uppsala. från redaktören. 575 39 Eksjö. Tel: 0381-104 16. Tel: 033-10 11 24. Dalgatan 7–9, SE-456 32 Niklas Bengtsson. Tel: 018-40 10 05. E-post: allan.karlsson@ Göteborgs Svampklubb Priser Prenumeration på tidskriften E-post: Botaniska_Sektionen@ Kungshamn. Tel: 0523-320 22. mbox302.swipnet.se Botaniska Institutionen, Box 461, ingår för privatpersoner i medlemsav- hotmail.com E-post: evastina.blomgren@ Botaniska sällskapet i Jönköping 405 30 Göteborg. Anders Bohlin Dalarnas botaniska sällskap giften. Prenumerationspris för institu- Magnus Thorell, Högalundsgatan 20, E-post: [email protected] swipnet.se Berndt Carrington, Hästbergsringen 564 32 Bankeryd. Tel: 036-37 22 35. Partille Svampvänner tioner och företag är detsamma som 18, 791 33 Falun. Tel: 023-71 15 62. Kassör: Olof Janson, Birgitta Qvennerstedt Lindgren, medlemsavgiften för privatpersoner. Vetlanda botaniska sällskap E-post: [email protected] Lars-Åke Andersson, Sävsjövägen 23, Kvastekullavägen 16, 433 41 Partille. Kinne-Vedum Gävleborgs Botaniska Sällskap Se vidare under medlemskap. Enstaka 570 12 Landsbro. Tel: 0383-607 68. Tel: 031-44 22 94. Anders Delin, Kulgatan 40, Kårtorp 1, Linköpings svampklubb häften 50 kr, äldre volymer 155 kr. Ölands botaniska förening 811 71 Järbo. Tel: 0290-708 21. SE-533 97 Anna-Lena Persson. Tel: 013-21 94 40. Vid köp av fler än 25 häften är priset Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen E-post: [email protected] 12, 386 92 Färjestaden. Södertälje Svampklubb Götene. Jämtlands Botaniska Sällskap 30 kr styck, vid köp av fler än Tel: 0485-332 24. E-post: Sundqvist, Römossevägen 6, 151 40 Tel: 0511-530 16. Staffan Åström, Ren 2515, 50 är priset 25 kr styck. [email protected] Södertälje. Tel: 08-551 731 97. E-post: 835 92 Krokom. Tel: 0640-131 14. Generalregister för 1967–1986 Gotlands botaniska förening E-post: [email protected] Uppsala Svampklubb Elsa Bohus Jensen, Irisdalsgatan 14, Anne-Marie Swartling. [email protected] Västerbottens läns botaniska (218 sidor) 60 kr. Porto till- 621 42 Visby. Tel: 0498-21 61 92. Tel: 018-54 52 05. Övriga: kommer. Index för 1967–2000 förening Botaniska föreningen i Göteborg Box 3098, 903 03 Umeå. Bengt Sundsvalls Mykologiska Sällskap Anders Bohlin, Trollhättan finns på föreningens hemsida. Botaniska institutionen, Box 461, Gunnar Jonsson. Tel: 090-570 85. Siw Muskos, Klövervägen 13, Helena Gralén, Borås 405 30 Göteborg. Lars Arvidsson. E-post: [email protected] 864 33 Matfors. Tel: 060-240 20. Beställningar av prenumerationer och Tel: 031-61 37 84. E-post: E-post: [email protected] Föreningen Norrbottens flora Thomas Karlsson, Enskede [email protected] tidskrifter görs från föreningskansliet. Irma Davidsson, Tallhedsgatan 15, Härnösands svampklubb Mats Karström, Vuollerim Föreningen Bohusläns flora 945 32 Norrfjärden. Tel: 0911-20 01 33. Stig Norell. Tel: 0611-172 94. Kjell-Arne Olsson, Kristianstad Postgiro 48 79 11-0. Evastina Blomgren, Dalgatan 7–9, E-post: [email protected] 456 32 Kungshamn. Tel: 0523-320 22. Ida Schönfeldt, Luleå Formgivning Lena Eliasson, Grafiska Umeå Mykologiska Förening E-post: [email protected] Gunhild Eriksson-Nyberg, Kåddis 26, Staffan Åström, Krokom. Språnget, Stockholm. 905 92 Umeå. E-post: Tryck och distribution BTJ Tryck AB, Lund. [email protected] ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Stärk skyddet för småsvalting!

öreningen har begärt att Ekerö kommun, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket ska stärka skyddet för småsvalting och dess växt- Fplatser i Mälaren. Småsvalting Alisma wahlenbergii är en av de mycket få endemiska arterna i Östersjöområdet, dvs. den finns inte på någon annan plats i världen. Arten finns i Sverige, Finland och Ryssland och är i alla länder rödlistad, dess förekomst och överlevnad är alltså inte säkrad. Förekomsten i Mälaren är unik genom att småsvalting här växer i sötvatten, och här har den också sin svenska huvudförekomst. Sverige har ett särskilt ansvar för småsvaltingen och har internationellt åtagit sig att bevara den. Läs mer i SBT nr. 6 1997 och på vår hemsida (www.sbf.c.se). Småsvalting är idag hotad till sin existens på samtliga sju växtplatser i Mälaren. Bestånden har minskat kraftigt eller försvunnit under senare delen av 1900-talet. I vattnen kring Gräsholmen, som haft ett av de mest vitala och största bestånden, har individantalet minskat med mer än 90 % sedan 1998. Arten hotas av mänskliga aktiviteter på i stort sett samtliga nu kända växtlokaler. Om inte dessa aktiviteter genast upphör och växtplatserna skyddas är risken mycket stor att småsvalting inom en nära framtid utrotats helt från Mälaren. Idag finns endast en livskraftig population kvar av småsvalting i Mälaren. För att beståndet ska kunna bibehållas eller utvecklas måste förutsättningarna för livsmiljön och arten säkerställas och området skyddas. Förekomsten i Ekerö kommun omfattar cirka 30 000 individ, vilket motsvarar nära 90 % av Mälarens samtliga individ. Det finns planer att bygga bostäder i nära anslutning till småsvalting- ens växtplats. För att skapa en mera attraktiv boendemiljö planeras en småbåtshamn vid strandlinjen och två kanaler ska dras från sjön in i bostadsområdet. Dessutom planeras en utglesning av vegetationen i strandlinjen för att skapa en badplats. Föreningen har uppmanat företaget att lägga ned planerna för strand- området. Att få samhällets tillstånd att medvetet vidta åtgärder som kan utplåna det enda livskraftiga beståndet i huvudutbredningsområdet av en endemisk art, samtidigt som Sverige gjort internationella åtaganden att skydda just denna art och dess växtplatser är inte möjligt. Naturvårdsverket fastställde 1996 ett ”Åtgärdsprogram för bevarande av småsvalting”. Vad har gjorts sedan dess för att hjälpa småsvaltingen? Föreningen kommer att aktivt följa upp vad som händer i fallet småsvalting!

MARGARETA EDQVIST

[email protected]

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:1 (2002) 65 En återhamlad lind på Lilla Rimmö. Askar och lindar var förr de vanligaste träden för lövtäkt (hamling) i denna del av skärgården. Lindmiljöer- na är idag ofta så kraftigt beskuggade att lavfloran är artfattig. A re-pollarded Tilia cordata at Lilla Rimmö. Fraxinus excelsior and Tilia cordata were the most important pollarding trees in the archipelago. Today, Tilia cordata habitats are often so dark that the lichen flora of the stems is impoverished.

Är skärgårdens naturvärden underskattade?

Överraskande rika naturvärden har konstaterats naturvärden knutna till trädskiktet har dock i allt i Östergötlands skärgård, framför allt en rik väsentligt saknats. Nyckelbiotopsinventeringen epifytflora. Även mindre grova ekar visade sig 1993–1998 hade inte resurser att besöka annat ha en lavflora som man normalt bara finner på än öar med fast landförbindelse, och så var fallet jätteträd. Författarna misstänker att kanske även med ängs- och hagmarksinventeringen i också andra skärgårdsområden kan äga mot- slutet av 1980-talet. I den här artikeln samman- svarande dolda rikedomar. fattar vi resultaten från två nyare undersökning- ar: en naturinventering och en studie av lavar på TEXT: JENS JOHANNESSON,TOMAS FASTH & gamla ekar. Det som framkommit är så intres- TOMMY EK sant att vi gärna vill förmedla det till andra. FOTO: JENS JOHANNESSON Sommaren 1998 sjösattes ett samarbete mellan Norrköpings kommun, Länsstyrelsen i Öster- Östergötland har vi länge tyckt att naturvär- götland och Skogsvårdsstyrelsen i Östra Göta- dena i vår skärgård är förhållandevis väl kart- land. Två av oss, Jens Johannesson och Tomas Ilagda. Grunden till detta är Lars-Åke Fasth, fick den mödosamma men mycket ange- Gustafssons noggranna kartläggning av skärgår- näma uppgiften att inventera alla trädklädda öar dens markflora (Gustafsson 1983). Kunskap om (ungefär 200) i skärgården inom Norrköpings

66 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) kommun. I första hand har vi kartlagt nyckelbiotoper (Ni- tare och Norén 1992). Utöver detta har vi inventerat löv- trädsmiljöer som inte är skogsmark och därför inte faller under nyckelbiotopsbegreppet samt trädlösa ängs- och hag- marksmiljöer. Skärgården visade sig ha en betydligt större andel nyckelbiotoper och så kallade objekt med höga naturvärden (Nitare och Norén 1992) än fastlandet. Omkring 40 % av den skogklädda ytan hade dessa kvalitéer mot 1–5 % i de trakter vi arbetat i på fastlandet. Våra erfarenheter från övriga delar av Östergötlands och delar av Stockholms skär- gård talar för att det finns en mycket hög andel nyckelbiotoper även där, och inget talar emot att det kan se likadant ut i landets övriga skärgårds- områden. Totalt fann vi 32 nationellt rödlistade kryptogamer vid den översiktliga inventeringen. Tre arter är nya för Östergötland: grynig lundlav Bacidia biatorina, pälsticka Inonotus hispidus och klipptuss Cynodontium jenneri. Vi fann också två rödlista- de insekter men de utgör bara ströfynd och här finns säkerli- gen stora upptäckter att göra. Den fristående lavstudien visade att många rödlistade eklavar vi är vana att finna på Jätteeken på Horvelsö i S:t Anna skärgård hyser ett flertal sällsynta jätteträd på fastlandet kan eklavar som ekspik, gammelekslav, grå skärelav och gul dropplav. dyka upp på klenare, men The giant oak on Horvelsö hosts a large number of rare and redlisted förmodligen lika gamla träd lichens like Calicium quercinum, Lecanographa amylacea, Schismatomma i skärgården (Johannesson decolorans and Cliostomum corrugatum. 1996).

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 67 JOHANNESSON m.fl.

Figur 1. Detaljkarta över det naturinven- terade området. Brå- viken,Vikbolandet, Norrköpings skärgård och några av de stör- sta öarna är markera- de. Söderut tar S:t Anna skärgård vid. Map of Bråviken,Vikbo- landet and the archipelago of Norrköping with some of the lar- gest islands indicated. Just south of the map lies the archipelago of S:t Anna.

Inventeringsområdet Norrköpings skärgård av Bråvikens naturreservat. Större delen av inventeringsområdet ligger längs När reservatet bildades utformades inga restrik- nordöstra stranden av Vikbolandet i Jonsbergs tioner för skogsbruket vilket fått till följd att socken (figur 1). Även öar i Bråviken har inven- flera öar helt enkelt kalavverkats. Ett betydelse- terats och ett mindre antal öar ligger i S:t Anna fullt resultat av reservatsbildningen är att fritids- skärgård söder om Vikbolandet (Lilla Rimmö bebyggelsen är begränsad till ett fåtal öar. Ett med omgivning samt Kåreholmsviken). Klimatet antal svartbyggen finns dock. Under slutet av är svagt oceaniskt med tämligen milda vintrar. 1990-talet har Länsstyrelsen intensifierat arbetet Nederbörden är låg, 400–500 mm per år, och med att lösa in de värdefulla delarna av skogen i vår och försommar torra. Vegetationsperioden är reservatet. Vår inventering pekar på att naturvär- omkring 170–190 dagar vilket är ungefär tio dena idag är likvärdiga i och utanför reservatet. dagar kortare än på Vikbolandet. Skärgården präglades under flera århundraden Stor andel värdekärnor och fram till andra världskriget av ett intensivt Områden med stor betydelse för rödlistade arter, nyttjande. Glesa skogsbestånd och små åkerlap- så kallade värdekärnor, utgör närmare hälften av par syns på många håll tydligt på 1940-talets den trädklädda arealen på öarna i Norrköpings ekonomiska karta. Därefter har skärgården mer skärgård. Värdekärnorna karakteriseras oftast av och mer övergått till att bli enbart ett sommar- många gamla träd eller en stor mängd död ved nöje. Skogarna har tätnat och åkrarna i många samt rödlistade kryptogamer eller insekter knut- fall intagits av lövsuccessioner. Levande odlings- na till dessa substrat. I begreppet värdekärna landskap finns emellertid ännu på de större innefattar vi skogliga nyckelbiotoper och områ- öarna Gränsö och Arkö. Där, och på några den med höga naturvärden enligt nyckelbiotops- mindre öar förekommer fårbete. På Arkö finns inventeringens metodik, samt områden med lik- långa stenmurar och flera små gårdsmiljöer är nande trädvärden utanför skogsmark. Nyckelbio- bevarade. Dessutom förekommer slåtter på ett toper och områden med höga naturvärden utgör par ställen. Betande nötkreatur är ovanliga men ungefär 40 % av arealen. Till detta kommer en finns på Lilla Rimmö med angränsande öar. del övriga trädbärande marker. Sedan några årtionden omfattas en stor del av De enda större landskap vi känner till i Sve-

68 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) ÖSTERGÖTLANDS SKÄRGÅRD rige med liknande andel värdekärnor är den fjäll- gårdar etc.”. Grovticka Phaeolus schweinitzii och nära skogen, Mittlandsskogen på Öland och tallticka Phellinus pini är ett par andra vanliga exempelvis kalkbarrskogarna på Gotland. arter knutna till gammal tall. Tallticka och även blåmossa Leucobryum glaucum verkar vara betyd- Värdefulla tallskogar ligt vanligare här än på fastlandet. och en stor lövrikedom Tack vare efterkrigstidens måttliga brukande i Ekar och ekskog denna del av skärgården finns här många värde- I Norrköpings skärgård finns ek mest som sprid- fulla barrskogsmiljöer av främst tall. Ett åter- da, senvuxna träd eller gamla solitära jätteträd. kommande mönster i markfloran på öarna är rik Jätteträden är idag oftast inväxta i skog. Den förekomst av liljekonvalj Convallaria majalis, ofta grövsta eken vi sett är runt två meter i diameter i sällskap med rödblära Silene dioica, vilket ger och har stora håligheter. På Arkö finns vackra ett intryck av nordligare vegetationstyper. Kanske ekhagar som betas av får men i den miljön är kan det sägas vara en parallell till ytterskärgår- äldre ekar (mer än 150–200 år) ovanliga. Parknål dens björkskogsbälte vars markflora har vissa lik- Chaenotheca hispidula såg vi på två öar, den ena heter med fjällbjörkskogens. gången på släta barkflak på en ek, den andra Även om Norrköpings skärgård kan verka mer gången på en apel! Gammelekslav Lecanographa rik på barrträd än exempelvis S:t Anna skärgård amylacea fann vi på fyra öar medan de ekväxande längre söderut stötte vi på stora lövträdsvärden lavarna rostfläck Arthonia vinosa, blyertslav på de flesta öar. Det är ofta gamla, tidigare fri- Buellia violaceofusca, gulpudrad spiklav Calicium växande lövträd som under de senaste femtio adspersum, skuggorangelav Caloplaca lucifuga, grå åren blivit alltmer kringväxta och dolda av barr- skärelav Schismatomma decolorans och rosa skäre- träd. Grova ekar dyker upp på ett flertal öar, lav S. pericleum finns på vardera minst fem öar. främst de medelstora, medan man på de stora Vid inventeringen såg vi rosa skärelav även på en öarna Gränsö och Arkö verkar ha huggit ned de asp och på en sälgstubbe. grövsta ekarna. Successioner av asp och ask på gamla odlingsmarker har ibland rik förekomst av Ask- och lindmiljöer död ved. Senvuxna gamla ekar är vanligt före- Askar och lindar var förr de vanligaste träden för kommande. Miljöer med ask och lind innehåller lövtäkt i denna del av skärgården. Vi tror oss ofta träd med spår av lövtäkt (hamling) och även ha sett spår av hamling på ekar men det är ibland finns en intressant lavflora även på träd- svårt att säkert bedöma. På en ö finns enstaka slag som apel och klibbal. hamlade björkar. Hamlade askar finns, om än bara som enstaka träd, på ett stort antal öar och Värdefulla miljöer på dessa förekommer ofta lönnlav Bacidia i norra Östergötlands skärgård rubella. Den grövsta och äldsta asken är åtmins- Barrskogar tone 1,5 meter i diameter och skickar grova gre- Områden med höga naturvärden utgörs mesta- nar 7–8 meter åt sidorna. På stammen växer dels av gammal tallskog. Ofta finns ett inslag av mörk kraterlav Gyalecta truncigena samt vitskiv- gran och en stor rikedom av död ved. Det åter- lav Buellia alboatra och – på en grov gren – päls- speglas bland annat i den rika förekomsten av ticka Inonotus hispidus, som är en ny art för ladlav Cyphelium tigillare som vi fann på åt- Östergötlands län. Såväl gulvit blekspik Sclero- minstone tio öar i området. Främst fann vi den phora nivea som liten blekspik S. peronella och på silvriga talltorrakor men vid ett tillfälle även ekspiklav Calicium quercinum såg vi på ask. De på en gammal grindstolpe. Redan Hulting två sistnämnda växer på bar ved. Lindmiljöerna (1925) uppmärksammade ladlav på tre av de är idag ofta så kraftigt beskuggade att lavfloran större öarna i Norrköpings skärgård ”på gärdes- är artfattig.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 69 Thomas Fasth inventerar en grov ek på Lindholmen. Norrköpings skärgård har en betydligt större andel nyckelbiotoper och objekt med höga naturvärden än fastlandet. Omkring 40 % av den skog- klädda ytan har dessa kvalitéer jämfört med 1–5 % i de trakter som vi har arbetat i på fastlandet. An old Quercus robur at Lindholmen. An extraordinarily high proportion (ca 40%) of the forested area in the archipelago of Norrköping consists of actual or potential Wood- land Key Habitats.

Övriga lövskogar På många öar finns strand- bårder av klibbal som ofta är gamla och rika på död ved. På Lövskären i yttre delen av Bråvikens naturreservat finns flera jät- uppgift). I Norrköpings skärgård fann vi den teexemplar av klibbal på mark som enligt härad- bara på en lokal (Lunda), en fågelgödslad häll ut skartan (1868) var ängsmark. Här fann vi liten mot havet. Hulting (1925) skriver att den är blekspik på regnskyddad ved på insidan av en ”Känd från Jonsberg. Förekommer på klippor i ihålig klibbal. Den dök sedan upp i strandbårder skärgården flerstädes t.ex. på Lindöja”. på ytterligare några öar, alltid i regnskyddat läge På några ställen finns urkalkförekomster med på ved. Som tidigare nämnts fanns parknål på en ofta vackra veckade mönster. I dessa miljöer av ett tiotal mycket grova aplar kringväxta av växer flikig skinnlav Leptogium gelatinosum och busksnår på Trädgårdsholmen. På samma apel, en rik mossflora med kalkhättemossa Orthotri- som är omkring 80 cm i diameter, växer även chum cupulatum, skör kalkmossa Tortella fragilis liten blekspik. Kan ön helt enkelt ha varit en och kalkspärrmossa Campylium calcareum. äppelträdgård för mycket länge sedan? På en lodyta växer stor klipptuss Cynodontium jenneri, en ny art för Östergötlands län. På ost- Sten kusten finns tidigare bara ett aktuellt fynd Silverlav Parmelina tiliacea växer på ett par stäl- (Södertörn). På samma lodyta växer även den len i S:t Anna skärgård på ek (Johannesson mindre vanliga trindspretmossan Herzogiella 1996) men även på klippor (Hagström, muntlig striatella.

70 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) ÖSTERGÖTLANDS SKÄRGÅRD

Tallskog på Stenskär. Ett återkommande mönster i markfloran på öarna är den rika förekomsten av liljekonvalj – ofta i sällskap med rödblära – som påminner om nordligare vegetationstyper. Pine Pinus sylves- tris forest at Stenskär. Convallaria majalis and Silene dioica are often abundant, remi- niscent of more northern vegetation types.

Korsö – en ö med många dropplav Cliostomum corrugatum, blekticka rödlistade arter Pachykytospora tuberculosa, kandelabersvamp På Korsö fann vi flest signal- och rödlistade Clavicorona pyxidata, scharlakansvaxskivling arter. Ön är relativt stor (1 200 x 500 meter) och Hygrocybe punicea, samt insekter som ädelguld- innehåller många olika biotoper. Öns sänkor har bagge Gnorimus nobilis och fåglar som mindre brukats som åker och äng och ett litet öppet hackspett Dendrocopos minor. parti finns ännu mitt på ön. I övriga sänkor har ek- och aspskogen slutit sig men tack vare ett Klena men gamla ekar svagt fårbete är skogen ganska öppen. Gamla Skärgårdens gamla ekar är inte alltid grova men och ibland grova ekar ger en bild av det glesa hyser ändå ofta flera rödlistade lavar. Detta visa- trädskikt som fanns för 50–100 år sedan. Häll- de sig i lavstudien i S:t Anna skärgård (Johan- markstallskogar upptar den största ytan men här nesson 1996). Samma mönster kunde vi se även finns också inslag av gamla senvuxna ekar och vid inventeringen 1998, kanske framför allt på enstaka skelett av jätteekar. Den rika ekförekom- Korsö. Inventeringar av klena, men gamla, sen- sten även i hedbarrskog indikerar en lång betes- vuxna ekar i Östergötlands förkastningsbranter kontinuitet. visar att även dessa är rika på rödlistade lavar (Ek Den långa artlistan omfattar flera rariteter. På m.fl. 1995, Johannesson 1995, 1997). ön växer ekpricklav Arthonia byssacea, grynig Syftet med lavstudien i S:t Anna var dels att lundlav Bacidia biatorina och liten sönderfallslav titta på utbredningen av lavar knutna till gamla Bactrospora corticola. Grynig lundlav är en ny art ekar i ett av naturen fragmenterat landskap, dels för Östergötlands län. Av rödlistade arter finns att undersöka egenskaperna hos de ekar som på ön även ekspik, gammelekslav, rödbrun blek- hyser sällsynta arter. Gustafsson (1983) redovisar spik, skuggorangelav, grå skärelav, blyertslav, gul en intressant iakttagelse – ett ”ekrikt stråk” i

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 71 JOHANNESSON m.fl.

<99 <99 >600 0-399 >600 100-149150-199200-249250-299300-349350-399400-449450-499500-549550-599 100-149150-199200-249250-299300-34935 400-449450-499500-549550-599

Figur 2. Storleken på de ekar där gammelekslav och Size distribution of the oaks where Lecanographa grå skärelav påträffades i S:t Anna skärgård amylacea and Schismatomma decolorans were found (Johannesson 1996). Notera att lavarna växer in the S:t Anna archipelago. även på relativt klena, men gamla, ekar. mellersta delen av S:t Anna skärgård – vilket ver- lavar på gammelekar och ofta växer tillsammans kade vara ett bra område för att följa eklavarnas på mycket gamla och grova ekar. Det klenaste av förekomst från inner- till ytterskärgård. Med 48 träd med gammelekslav var endast 110 cm i hjälp av flygbilder lokaliserades ytterligare öar omkrets (figur 2). Åldern på det trädet bestäm- där det verkade finnas gamla ekar. des till ungefär 230 år. Det klenaste av 40 träd Ett tjugotal öar av varierande storlek besöktes, med grå skärelav var 88 cm i omkrets, men det från den stora och på gammelekar mycket rika trädet åldersbestämdes inte. Båda lavarterna ön Djursö i innerskärgården till små öar på grän- växer i S:t Anna på ekar i de flesta undersökta sen till ytterskärgården. De ekar som visade sig storleksintervall, men troligen alltid på gamla hysa signal- eller rödlistade, ekanknutna arter träd. Sannolikt är S:t Anna skärgård med undersöktes närmare. Totalt studerades noggrant angränsande fastland ett av de viktigaste område- bortåt etthundra ekar mellan 88 och 694 cm i na i Sverige för just gammelekslav. Arten växer omkrets. Tjugoåtta ekar åldersbestämdes dessut- här på en anmärkningsvärt stor andel av de om med hjälp av en trädborr. gamla ekarna. Det beror troligen på att andelen De viktigaste resultaten är att sällsynta ekle- ekbevuxna nyckelbiotoper i området är hög men vande lavar finns på relativt isolerade öar ända kanske även på att de klimatiska förhållandena i ute i ytterskärgården och på en hög andel av de skärgården är extra gynnsamma eller på de gamla ekarna, samt att de växer även på ovanligt mycket täta förekomster av gammal ek som klena, men ändå gamla träd. fanns före avverkningarna på främst 1600- och Särskilt intressanta är kanske de rika förekom- 1700-talen. sterna av gammelekslav och grå skärelav, två arter som kommer sist i successionen av rödlistade

72 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) ÖSTERGÖTLANDS SKÄRGÅRD

Är gammelekarnas lavar lättspridda? som förut var solitärer i ett betes- eller ängsland- Undersökningen i S:t Anna visar att rödlistade skap. Skogsmarker som tidigare betats skulle lavar knutna till gamla ekar finns även långt ut i ibland vinna på att återfå ett glesare trädskikt. yttre mellanskärgården på ganska små öar med Om trädskiktet glesas ut är det en fördel om det få ekar. Avstånden till större bestånd med gam- åtföljs av betande djur, och ett ökat antal djur på mal ek från de yttre av dessa öar är minst en mil. öarna skulle även gynna markfloran på bland Däremellan finns upp till 1–2 km öppet vatten annat strandängarna. Naturvärdena i barrskogar- mellan mindre öar med ekförekomst. Det talar na bevaras som regel bäst om de lämnas orörda, för att gammelekarnas lavar kanske inte sprider möjligen med undantag för att naturvårdsbrän- sig så dåligt som tidigare föreslagits av bland ningar troligen skulle höja naturvärdena i vissa annat Nilsson m.fl. (1994), åtminstone inte över marker. öppna landskap. Insekter är troligen en viktig Resultatet av 1998 års inventering i Norr- spridningsfaktor, medan vindspridning hos köpings skärgård visar på de stora kunskapsluck- bland annat knappnålslavar kan vara av mer or som förmodligen finns om den biologiska begränsad betydelse (Rydberg 1997). mångfalden i den svenska skärgården. Att unge- Eklevande insekter skulle kunna vara en vik- fär hälften av den trädbevuxna ytan kan utgöras tig spridningsfaktor eftersom de sannolikt både av så kallade värdekärnor för rödlistade arter, det rör sig på barken där lavar växer och lyckas spri- vill säga nyckelbiotoper och andra trädbevuxna da sig till andra, likvärdiga miljöer. Insekts- områden med höga naturvärden, är nog i all- faunan i hålträd i S:t Anna har undersökts på mänhet inte känt av vare sig markägare, skogs- samma öar som eklavfloran (Ranius 1998) och och naturvårdande myndigheter eller politiker, det visade sig att krävande, hålträdslevande skal- och särskilt inte var dessa värdekärnor är beläg- baggar förekommer lika långt ut i skärgården na. Vi hoppas att den här artikeln manar till som flera rödlistade eklavar. Till detta kan man eftertanke och inspirerar till ökad aktivitet för att lägga att skärgårdens ekmiljöer är unga jämfört kartlägga och bevara våra skärgårdars naturvär- med fastlandets eklandskap och att arterna alltså den. inte haft lika lång tid på sig att kolonisera dessa ekmiljöer. Många rödlistade lavar och skalbaggar är funna på öar som inte är särskilt höga och För hjälp med artbestämning tackar vi Svante därmed inte så gamla. Med en landhöjning på Hultengren, Kristoffer Hylander, Anders Nordin cirka tre mm per år är exempelvis en tio meter och Dan Olofsson. Vi tackar även Magnus Wad- hög ö endast tretusen år gammal, vilket räknat i stein som var handledare för Jens Johannessons ekgenerationer inte är särskilt mycket. examensarbete samt Hans Liman, Länsstyrelsen Östergötland och Eva Siljeholm, Norrköpings Behov av skötsel och orördhet kommun som tillsammans med Tommy Ek, då Skärgården har varit hårt brukad av människan Skogsvårdsstyrelsen, sjösatte skärgårdsinvente- under århundradenas lopp. Trots den negativa ringen. inverkan detta kan ha haft på trädskiktet och den ganska hårda skattningen av ekvirke för flot- Citerad litteratur tans räkning under främst 1600- och 1700- Ek, T., Wadstein, M. och Johannesson, J. 1995. talen, så finns mycket höga naturvärden knutna Varifrån kommer lavar knutna till gamla ekar? – Svensk Bot. Tidskr. 89: 335–343. till trädskiktet i såväl barrskog, lövskog som kul- Gustafsson, L.-Å. 1983. Botanisk inventering av turlandskap. I vissa fall är det dock bråttom att Östergötlands skärgård. – Länsstyrelsen i Östergöt- bromsa igenväxningen av kulturskapade miljöer land. med tidigare friväxande lövträd. Restaurerings- Hulting, J. 1925. Lavar från Östergötland. – Arkiv för behovet är särskilt stort för grova ekar och askar botanik 20A: 2.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 73 JOHANNESSON m.fl.

Johannesson, J. 1995. Slätbakenförkastningen inom Jens Johannesson är biolog Norrköpings kommun. – Natur i Norrköping 3:95. och har arbetat med nyckel- Johannesson, J. 1996. Sällsynta lavar knutna till ekar. biotopsinventering, andra Utbredning och miljökrav i S:t Anna skärgård. – naturinventeringar samt Examensarbete, Biologiavd., Linköpings universi- naturvårdsprogram för kom- tet. muner, myndigheter och Johannesson, J. 1997. Bråvikenförkastningen inom Norrköpings kommun. – Natur i Norrköping skogsbolag, främst inom 1:98. Östergötland. Han arbetar Nilsson, S. G., Arup, U., Baranowski, R & Ekman, S. nu med naturvårdsplanering och inventeringar 1994. Trädbundna lavar och skalbaggar i ålder- på Länsstyrelsen i Östergötland. domliga kulturlandskap. – Svensk Bot. Tidskr. 88: 1–12. Adress: Länsstyrelsen Östergötland, Nitare, J och Norén, M. 1992. Nyckelbiotoper kart- 581 86 Linköping läggs i nytt projekt vid Skogsstyrelsen. – Svensk E-post: [email protected] Bot. Tidskr. 86: 219–226. Ranius, T. 1998. Hålträdslevande skalbaggar på öar i S:t Anna, Östergötland. – Stencil, Zoologiska inst., Tomas Fasth är biolog och Lunds universitet. Rydberg, H. 1997. Knappnålslavar på gamla ekar i geovetare med lång erfaren- Södermanland – status och naturvårdsåtgärder. – het av naturinventeringar i Svensk Bot. Tidskr. 91: 39–57. södra Sverige. Han har arbetat med ängs- och hagmar- ABSTRACT ker, nyckelbiotoper samt jät- Johannesson, J., Fasth,T. & Ek,T. 2002. Är skärgår- teträdsinventering. Han bor dens naturvärden underskattade? [Are biodiversity utanför Gränna och arbetar values in the Swedish archipelago underestimated?] genom stiftelsen Pro Natura. Tomas har även ett – Svensk Bot.Tidskr. 96: 66–74. Uppsala. starkt ideellt engagemang i skogsfrågor. ISSN 0039-646X. Adress: Högemålen, 563 91 Gränna An extraordinarily high proportion of the tree-cov- E-post: [email protected] ered land in the northern part of the archipelago of Östergötland County, Sweden, has high biodiversity values connected to old trees and coarse woody Tommy Ek är biolog och debris. Around 40% of the forest area consists of arbetade tidigare på Skogs- actual or potential Woodland Key Habitats, in compa- vårdsstyrelsen i Östergöt- rison to 1–5% on the mainland. Most of these habi- land/Östra Götaland med tats are pine-dominated, old-growth forests.The larg- bland annat nyckelbiotops- est number of Red Data Book species were found in inventeringar. Han arbetar oak forests and oak pastures.These species were nu som skogsbiolog på mostly growing on old, but not necessarily very large, Länsstyrelsen i Östergötland oaks, and seem relatively easily dispersed over quite med bland annat naturreservatsbildning och är long distances between old oaks in the archipelago. engagerad i nyckelbiotopsinventeringarna i de baltiska länderna. Adress: Länsstyrelsen Östergötland, 581 86 Linköping E-post: [email protected]

74 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) Kanariegul nunneört Corydalis bracteata. Upl Stockholm, Bergianska trädgården. Nyheter i den svenska Foto Lena Gårder. kärlväxtfloran 1. Ormbunksväxter – jordröksväxter

Flitiga fältbotanister har de senaste åren gjort gammal eller nyinkommen). Växter ej kända en mängd nyfynd – minst tvåhundra svenska från Sverige, men kända från Norden i övrigt, växter har tillkommit sedan den senaste för- ingår också i listan. teckningen kom ut 1998! Thomas Karlsson Under de år som gått sedan listan trycktes har inleder här en serie där nytillskotten presente- fältbotanisterna varit mycket aktiva, och många ras. nya arter har blivit funna, framför allt i kulturskapade miljöer. Dessutom har två band av Flora TEXT:THOMAS KARLSSON Nordica (Jonsell 2000, 2001) utkommit. Arbetet med floran har medfört många nya upptäckter, ör fyra år sedan utkom i SBT en förteck- och man har funnit det nödvändigt med rätt ning över Sveriges kärlväxter (Karlsson stora förändringar i avgränsningar av släkten och F1998). Den omfattar alla växter som då arter. Det känns angeläget att sammanfatta allt var kända från Sverige, även tillfälliga gäster. det nya, och i denna uppsats presenteras de Vetenskapliga namn med auktorer och i före- grupper som hittills behandlats i Flora Nordica, kommande fall svenska namn anges, och dessut- dvs. familjerna fram till och med jordröks- om växtens status i landet (bofast eller tillfällig, växterna Fumariaceae.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 75 KARLSSON

Här förtecknas alltså alla från Norden eller det även före 1700. Invandringssättet, huruvida Sverige kända växter som inte finns med i för- växten har kommit in spontant, införts oavsikt- teckningen från 1998, och som jag har fått kän- ligt av människan, medvetet introducerats, eller nedom om (utan tvivel finns det många fler!). förvildats, framgår inte av förteckningens symbo- De flesta av de nya växterna finns beskrivna eller ler. karakteriserade i Flora Nordica; växter som inte Utgångna växter (dvs. en gång bofasta växter finns där kommenteras lite utförligare. som försvunnit) har i förteckningen ett kors (†) Dessutom rapporteras ändringar av status, efter den ordinarie symbolen. Ibland kan sådana ändringar av vetenskapliga namn och/eller auk- fortsätta att förekomma som tillfälliga, och sta- torer, samt nytillkomna svenska namn. Tjugonio tussymbolen kan då bli treledad (se t.ex. student- arter får här svenska namn; dessa har behandlats nejlika Lychnis chalcedonica nedan). i Svenska Botaniska Föreningens växtnamnskom- mitté. Formalia Antalet för landet nya växter (arter, underar- Sorter. Förutom de vanliga taxonomiska ranger- ter, varieteter, sorter och hybrider) är 49; av dessa na (familj, släkte, art, underart och varietet) före- har tolv inte publicerats tidigare. Å andra sidan kommer begreppet sort. Det är genetiskt homo- har 20 växter, som i förteckningen angavs från gena enheter som har uppstått i odling, genom Sverige, visat sig inte förekomma i landet. Före- urval eller genom uppförökning av någon variant komsten av fyra växter, som tidigare var angivna som man funnit i naturen. Ett sortnamn består med tvekan för Sverige, kan bekräftas. Ytterligare av ett vetenskapligt släkt- eller artnamn jämte ett fjorton växter är nya för Norden, men är inte sortnamn. Sortnamnet, som inte behöver vara på funna i Sverige; omvänt måste 22 av förteck- latin, skall skrivas inom enkla citationstecken, ningens icke-svenska växter utgå. det skall skrivas med stor begynnelsebokstav och det skall inte vara kursiverat (vetenskapliga namn Statusbeteckningarna brukar ju annars vara kursiverade i skrift). Växtens status sätts samman av tre faktorer, Exempel finns under popplar Populus nedan. nämligen bofasthet (om den är bofast eller tillfäl- lig), ålder (om den nått oss före eller efter cirka Hybrider anges genom att föräldrarnas namn 1700), och invandringssättet (spontan eller kul- förenas med ett gångertecken (t.ex. Spiraea dou- turspridd). glasii x salicifolia). För hybrider som sprids själv- Det viktigaste är bofastheten – det är bara de ständigt använder man dock gärna namn som bofasta växterna som verkligen tillhör ett områ- liknar artnamnen, dvs. släktnamnet plus ett epi- des flora. Det måste understrykas att begreppet tet som är specifikt för hybriden (t.ex. Spiraea bofast används i en biologisk specialbetydelse – xbillardii för nyssnämnda hybrid). Gångerteck- en bofast växt måste ha visat förmåga att föröka net sätts ut för att markera att det inte handlar sig i området, antingen med frön eller vegetativt. om en riktig art, och det skall stå alldeles intill Kvarstående växter som inte förökar sig är inte epitetet. Om man inte har tillgång till gånger- bofasta, inte ens om de blir 100 år! De kriterier tecken (t.ex. i maskinskrift eller om man skriver som gäller för att en växt skall få kallas bofast för hand) får man ersätta gångertecknet med beskrevs ganska utförligt i inledningen till för- bokstaven lilla x, men då måste man göra ett teckningen (Karlsson 1998). mellanrum mellan x-et och epitetet. Detta behö- I förteckningen markeras tillfälliga växter med ver naturligtvis aldrig bli aktuellt i tryckt text. ett plustecken (+), medan bofasta växter markeras med en cirkel. Om cirkeln är tom (°) anses Koordinater anges på lokaluppgifter när sådana växten ha kommit in efter cirka 1700, om den är anges i källan. De följer RUBIN-systemet (Björk- fylld (•) anses den ha funnits vildväxande i lan- bäck 1980) – de fyra första tecknen anger eko-

76 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER nomiskt kartblad, de fyra sista läget inom detta Diphasiastrum xzeilleri (Rouy) Holub, mellanlummer. med en noggrannhet av 100 m. Ophioglossaceae – låsbräkenväxter Botrychium matricariifolium, rutlåsbräken. Auktor Förkortningar på provinser följer Flora Nordica; skall vara (A. Braun ex Döll) W. D. J. Koch åtminstone de svenska torde vara omedelbart begripliga. – Förkortningen ”det.” betyder deter- Aspleniaceae – svartbräkenväxter minavit, dvs. ”bestämd av”; den brukar även Asplenium adulterinum x trichomanes, brunbräken x användas när någon korrigerat en artbestämning. svartbräken, har påvisats med isoenzymteknik från SmI Månsarp: Taberg av Johannes Vogel, London Ett utropstecken används i stället när någon har (brev till Flora Nordica 1998); uppgiften publice- bekräftat insamlarens bestämning. När det är jag rades i Flora Nordica 1. Det är hybriden med A. själv som har kontrollerat en uppgift använder trichomanes ssp. quadrivalens som växer där; i jag signaturen ThK; ”!ThK” innebär alltså att jag Norden var hybriden med ssp. trichomanes tidigare sett ett belägg och kan bekräfta insamlarens känd från ett par norska lokaler. – Förteckningens A. adulterinum x trichomanes ersätts alltså med A. bestämning. – För de nordiska institutionsherba- adulterinum x trichomanes ssp. trichomanes, och rierna används följande internationella beteck- hybriden med ssp. quadrivalens infogas med status ningar: C Köpenhamn, GB Göteborg, H tillfällig (+). Helsingfors, KMN Kristiansand, LD Lund, O Oslo, S Stockholm (Riksmuseet), UME Umeå Dryopteridaceae – träjonväxter och UPS Uppsala. Dryopteris carthusiana x expansa, skogsbräken x nord- bräken, är nu också påvisad från Sverige (status +). I LD finns sex ark från Sk som Torbjörn Tyler har Lycopodiaceae – lummerväxter bestämt till denna hybrid. Den angavs från Sverige Lycopodium, lumrar. I Flora Nordica 1 förs de platta i Flora Nordica 1 baserat på ett av dessa, nämligen lummerarterna (fjällummer L. alpinum och platt- Öved: 1,9 km OSO Vressel (3D 4c 23 43), sand- lummer L. complanatum) till ett eget släkte, tallskog 1996 Torbjörn Tyler. Tillfällig (+). Diphasiastrum, och cypresslummer L. complanatum ssp. chamaecyparissus och mellanlummer L. Azollaceae – mossbräkenväxter complanatum ssp. xzeilleri behandlas som arter. Azolla. Det korrekta namnet på liten mossbräken är Detta är inte helt självklart det bästa. Lummer- A. mexicana C. Presl – ett namnbyte blev nödvän- experten Benjamin Øllgaard förespråkar ett vitt digt eftersom det visade sig att typexemplaret till släktbegrepp (t.ex. Øllgaard & Tind 1993); och det tidigare gängse namnet, A. caroliniana, tillhör- man vet att mellanlummern är en fertil hybrid de den större arten! Fler detaljer kring den lilla mellan plattlummer och cypresslummer (Stoor mossbräknens namn finns hos Wisskirchen & m.fl. 1996), varför det är helt försvarbart att Haeupler (1998). betrakta alla tre som underarter till samma art. Internationellt sett vinner dock de ståndpunkter som företräds i Flora Nordica alltmer anslutning, Pinaceae – tallväxter Abies balsamea x sibirica, balsamgran x pichtagran, och detta får vara ett avgörande skäl till att de infogas. Enligt den senaste finska kärlväxtfloran accepteras. Följande ändringar i förteckningen blir (Hämet-Ahti m.fl. 1998) uppkommer denna därför aktuella: hybrid lätt när föräldraarterna odlas nära varandra; Diphasiastrum Holub, plattlumrar, infogas. Namnen rimligen har detta iakttagits i Finland. inom detta släkte blir som följer: Abies lowiana, oregongran. Ej tidigare publicerad från Diphasiastrum alpinum (L.) Holub, fjällummer (hybri- Sverige, men funnen i SmI Karlstorp: Vimmarp den L. alpinum x complanatum ssp. chamaecyparis- (6F 5g 16 10), ett träd i igenväxt löväng 1992 Lars sus benämns om till D. alpinum x tristachyum) Arenkvist (belägg i S, det. Knud Ib Christensen Diphasiastrum complanatum (L.) Holub, plattlummer 2000). Sannolikt kvarstående (status +). Diphasiastrum complanatum ssp. complanatum, vanlig Pinus cembra ssp. cembra, äkta cembratall, är känd plattlummer från Sverige. Ett belägg, SmI Nässjö: 200 m O Diphasiastrum complanatum ssp. montellii (Kukkonen) Stommen, kvarstående på ödeställe 1986 Inger Kukkonen, finnlummer Bergqvist (S), bestämdes till underart av Knud Ib Diphasiastrum tristachyum (Pursh) Holub, cypresslum- Christensen 2000. Tillfällig (+). – P. cembra har mer

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 77 KARLSSON

rapporteras från Vrm (Anonym 1994) och Gst som en sort direkt underställd släktet; det svenska (Ståhl 1996), men det är oklart om dessa uppgifter namnet ändras inte av detta. gäller cembratallen i vid mening eller äkta cembra- Populus xrasumowskiana, furstepoppel, ändras till tall. Populus ’Rasumowskiana’ (jämför föregående). Pinus contorta ssp. murrayana. Murraytallens auktor Salix alba var. vitellina, gulpil, ändras till S. alba skall vara (Grev. & Balf.) Critchf. ’Vitellina’ och betraktas alltså som en sort av vitpil S. alba. De två övriga varieteterna av vitpil i för- Sciadopityaceae – solfjädertallväxter teckningen påverkas inte av detta. Denna familj, som skall inplaceras efter Pinaceae, Salix arbuscula x herbacea x lapponum, risvide x dvärg- innehåller ett enda släkte och en enda nu levande, vide x lappvide, är enligt Flora Nordica 1 funnen i reliktisk art hemmahörande i Japan: Jmt. Ett belägg från Åre: Snasahögarna 1885 Sciadopitys Siebold & Zucc., solfjädertallar Mårten Elfstrand (S) har godtagits som denna Sciadopitys verticillata (Thunb.) Siebold & Zucc., sol- hybrid av Reidar Elven. fjädertall. Sk Allerum: Kulla Gunnarstorp, 1 större Salix xarctogena, trippelvide, anses i Flora Nordica 1 träd i skogsmark (ej park) 2001 Bengt Nilsson utgöra en stabiliserad enhet, uppkommen huvud- (fotobelägg); säkerligen kvarstående. – Arten går sakligen ur dvärgvide S. herbacea, grönvide S. phy- omedelbart att känna igen på de decimeterlånga licifolia och polarvide S. polaris. Den är känd från barren, som sitter i kransar ansamlade mot skott- Hrj, Jmt och TL och bör med detta synsätt betrak- spetsarna. Barren har en mittfåra på såväl ovan- tas som ursprunglig (status •). som undersidan. Salix aurita x glauca, bindvide x ripvide, infogas; den upptas i Flora Nordica 1 från en norsk lokal. Piperaceae – pepparväxter Salix aurita x hastata ssp. hastata, bindvide x fjällblek- Peperomia pellucida, ogräspeperomia. Auktor skall vara vide, utgår; den togs med i förteckningen på (L.) Kunth grundval av opublicerade uppgifter från Finland och Norge, men beläggen var felbestämda eller sak- Salicaceae – videväxter nades. Populus nigra var. nigra, äkta svartpoppel, byter rang Salix babylonica L., tårpil, tillkommer. Arten står nära till P. nigra ssp. nigra. knäckepil S. fragilis och ingår i ett par odlade Populus xpetrowskiana, tsarpoppel, ändras till Populus hybrider (fontänpil S. xpendulina och kaskadpil ’Petrowskiana’ (utan auktor) och betraktas alltså

Gråslide Aconogonon weyrichii. Sk Norra Sandby: Ranseröd. Foto Åke Svensson 1999.

78 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER

S. xsepulcralis), men i ren form representeras den i har rapporterats från Norge och Finland, men Norden bara av följande sort. beläggen har ombestämts av Reidar Elven under Salix babylonica ’Tortuosa’, trollpil. – Rapporterad i arbetet med Flora Nordica 1. Flora Nordica 1 som tillfälligt förvildad på en lokal Salix hastata x myrtilloides, blekvide x odonvide, är fel- i Danmark. aktigt rapporterad från Sverige. Julin (1961) publi- Salix caprea x phylicifolia, sälg x grönvide, ändras till S. cerade den från Nb Nedertorneå, men belägg i caprea ssp. caprea x phylicifolia; enligt Flora Nordica LD, O och S från den enda busken på platsen är 1 är det typrasen av sälg som ingår. ren S. myrtilloides (ombestämda av ThK, delvis till- Salix cinerea ssp. cinerea x purpurea, gråvide x rödvide, sammans med Reidar Elven). – Gott material av saknas i förteckningen men accepterades i Flora hybriden finns däremot från flera platser i norra Nordica 1 baserat på en bestämning gjord av Tore Finland. Berg och Reidar Elven. Uppgiften måste tyvärr Salix myrsinifolia ssp. kolaënsis, kolavide, anges som ny dementeras. Belägget, BhG Göteborg: Lärje ran- för Sverige i Flora Nordica 1. Reidar Elven har sett gerbangård 1956 Carl Blom (UME) var etiketterat belägg från LL Jokkmokk: mellan Kattsajaure och av insamlaren till bindvide x rödvide x krypvide S. Nikkojarnga [två nu överdämda sjöar i Luleälvens aurita x purpurea x repens, och det finns inga skäl källområde]1921 Gunnar Björkman, och TL att frångå den ursprungliga bestämningen. Denna Karesuando 1835 Lars Levi Laestadius. – Kolavidet trippelhybrid finns redan i förteckningen och Flora är ursprungligt (status •). Nordica, baserat på dubbletter av samma insamling Salix phylicifolia x starkeana ssp. cinerascens, grönvide x i andra herbarier! finnvide, utgår; uppgiften baserades på ett exempar Salix cinerea ssp. cinerea x repens ssp. repens, gråvide x från Finland som ombestämdes under arbetet med krypvide, utgår. Den har rapporterats från Finland Flora Nordica 1. och Norge men dementeras i Flora Nordica 1. Salix cinerea ssp. cinerea x starkeana ssp. starkeana, grå- Juglandaceae – valnötsväxter vide x ängsvide, utgår. Den har rapporterats från Korrekt namn på kaukasisk vingnöt är Pterocarya Finland (Kurtto & Lahti 1987), men beläggen, fraxinifolia (Poir.) Spach granskade 1999 av Bengt Jonsell, är föga överty- gande och hybriden dementeras i Flora Nordica 1. Betulaceae – björkväxter Salix glauca x hastata, ripvide x blekvide, utgår. Den Alnus cordata, italiensk al, utgår. Den anges visserligen

Stolt trampört Polygonum aviculare ssp. excelsius. Bh Tjärnö: Södra Öddö. Foto Åke Svensson 2000.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 79 KARLSSON

för Danmark av Madsen & Lyck (1991), men för- lapathifolia” stryks – det är osäkert vilken underart frågningar har visat att det saknas belägg för förvil- som ingår i hybriden. Stefan Ekman och Tommy dade förekomster. Knutsson, som undersökte släktet för Flora Betula papyrifera Marshall, pappersbjörk, infogas. Sk Nordica, ansåg på grund av beläggets utseende att Falsterbo: 1 km SSO hamnen (1C 9c 10 20), det är ssp. lapathifolia, men enligt Tauno Ulvinen, sumpskog, ett stort träd, troligen planterat, 1999 som samlade det, är detta osannolikt eftersom den Britt och Sven Snogerup (LD). Uppenbarligen att underarten inte finns i området. anse som kvarstående (status +). Uppgiften har Persicaria hydropiper. Bitterpilörtens auktor skall vara publicerats (Anonym 2000). – Pappersbjörken (L.) Delarbre (Wisskirchen & Haeupler 1998). kommer från norra Nordamerika. Den har lite Persicaria lapathifolia. Pilörtens auktor skall vara (L.) större blad än våra egna trädformiga björkar, med Delarbre (Wisskirchen & Haeupler 1998). jämnt och vackert rundade sidor och avrundad bas. Persicaria wallichii, syrenslide, är bofast i Sverige (sta- På undersidan av bladen finns det små tofsar med tus ändras till °). Ett stort, vegetativt förökat rakt utspärrade hår i vinklarna där sidonerverna bestånd finns på en vägkant i Sk Södra Mellby: möter huvudnerven; ibland har nerverna sådan Stenshuvuds nationalpark; det har observerats hårighet i hela sin längd. 1988 och 1999 (ThK). Polygonum aviculare ssp. excelsius, stolt trampört. Fagaceae – bokväxter Ordet ”ined.” i auktorsbeteckningen stryks, efter- Quercus cerris, turkisk ek. Ej tidigare publicerad från som namnet nu har publicerats (Jonsell 1999). Sverige: Sk Allerum: Kulla-Gunnarstorp slottspark, Polygonum raii, sandtrampört. Statusbeteckningen (+) rikligt förvildad troligen genom spontan frösådd, utgår på artnivå och infogas i stället på båda under- 2000 Jan-Erik Hederås (personligt meddelande). arterna. – Av ssp. norvegicum, norsk trampört, Bör tills vidare betraktas som tillfällig (status +). finns ett belägg från BhG Skaftö: Gåsö 1951 G. Arten odlas sällsynt till prydnad och är sedd förvil- Ankarswärd (S, det. ThK 1994), och ett exemplar dad på några platser i Danmark. av ssp. raii, engelsk trampört, blev funnet i BhG Tanum: Hälsö 1995 av Erik Ljungstrand (GB, Ulmaceae – almväxter !ThK). Den förra publicerades först i Flora Nordica Ulmus glabra ssp. montana. Bergalmens auktor skall 1, den senare av Anonym (1995). – Båda underar- vara (Stokes) Hyl. terna har säkert nått svenska kusten spontant, men veterligen har ingen livskraftig population byggts Polygonaceae – slideväxter upp och de måste därför betraktas som tillfälliga. Aconogonon xfennicum, finnslide. Ordet ”ined.” i auk- Rumex acetosella ssp. arenicola. Sandsyrans auktor skall torsbeteckningen stryks, eftersom namnet nu är vara Y. Mäkinen ex Elven; namnet är nu publicerat publicerat (Jonsell 1999). (Jonsell 1999). Aconogonon weyrichii, gråslide, är nu funnen även i Rumex alpinus, alpskräppa, finns även i Sverige: Sk Sverige (förut känd från Finland och Norge): Tord Osby, dikeskant med trädgårdsavfall 1997 Arne Holm upptäckte 1 ex 1998 i Sk Norra Sandby: Gustafsson (det. Sven Snogerup). Fyndet publicera- Ranseröd (belägg i S och LD, det. ThK); fyndet des av Anonym (1999). – Ett tidigare fynd, BhG publicerades av Anonym (1999). – Äkta gråslide Göteborg: Änggårdsbergen i arboretum 1996 Åke har också noterats i Norrbotten (Stenberg 2000, Lindström (Lindström 1998) är osäkert eftersom 2001), men tidigare uppgifter från detta landskap det enligt Sven Snogerup kan röra sig om en alpi- grundas på finnslide A. xfennicum, som är en nus-hybrid. – Växten får tills vidare betecknas som hybrid där gråslide ingår. – Arten är en förvildad tillfällig (status +). prydnadsväxt och bör tills vidare betecknas som Rumex longifolius x stenophyllus, gårdsskräppa x ungersk tillfällig (status +). skräppa, angavs i Lid & Lid (1994) från en norsk Bistorta major, stor ormrot. Det korrekta vetenskapliga lokal. Hybriden togs inte upp i förteckningen men namnet är B. officinalis Delarbre – det gavs redan dementerades inte heller. Sven Snogerup har sett 1800 och har därmed prioritet. Namnet B. major belägget och har funnit att det är ren R. stenophyl- Gray daterar sig från 1815 (Wisskirchen & lus. Hybriden är alltså ännu inte funnen i Norden. Haeupler 1998). Bistorta vivipara, ormrot. Rätt auktor: (L.) Delarbre Chenopodiaceae – mållväxter (Wisskirchen & Haeupler 1998). Atriplex dimorphostegia. Bestämningen av det svenska Persicaria amphibia. Vattenpilörtens auktor skall vara materialet, från Sk Lackalänga 1932 (GB), har varit (L.) Delarbre (Wisskirchen & Haeupler 1998). osäker, men accepterades av Pertti Uotila, som Persicaria foliosa x lapathifolia, ävjepilört x pilört: ”ssp. granskade det 2000 för Flora Nordica. Frågetecknet

80 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER

kan alltså ändras till ett +. rella” namnet sommarcypress övergår från artnivå till Atriplex glabriuscula x hastata, broskmålla x flikmålla, ssp. scoparia, medan ett tidigare, ”botaniskt” ombenämns på grund av flikmållans namnbyte (se namn, kvastmålla, kan användas för ssp. densiflora. nedan) till A. calotheca x glabriuscula. Om man vill ha en svensk benämning för arten får Atriplex hastata, flikmålla, måste byta namn. Linnés man skriva kvastmålla/sommarcypress. – För närma- typexemplar för namnet A. hastata är visserligen re karakteristik av underarterna se Flora Nordica 2. flikmålla, men namnet har officiellt förkastats, Beta maritima ssp. macrocarpa ändras till Beta macro- eftersom det in i sen tid har använts i olika bety- carpa Guss., eftersom artrang i Flora Nordica 2 har delser. Det näst äldsta namnet, A. calotheca (Rafn) ansetts lämpligare för denna strandväxt från Fr., träder därför in i stället. – Nambytet gäller Medelhavet. Som svenskt namn föreslås här liten givetvis även de hybrider som listas under flikmål- strandbeta, då arten är ettårig och betydligt klenare lan! än släktingen strandbeta B. maritima ssp. maritima. Atriplex laevis. Rätt auktor: Ledeb. – Arten får här det Chenopodium acuminatum får här namnet pärlmålla – svenska namnet glattmålla. blomställningen är mycket smal, och de små blom- Atriplex lapponica x longipes ssp. praecox, ishavsmålla x nystanen sitter som pärlor uppträdda på en tråd. brådmålla, och A. lapponica x prostrata, ishavsmålla Chenopodium album, svinmålla. I Flora Nordica 2 x spjutmålla, utgår. De uppges från norra Norge av accepteras två varieteter inom denna formrika art, Lid & Lid (1994), men det har inte gått att få dels det allmänna ogräset var. album, vanlig svin- fram några belägg och uppgifterna kan därför inte målla, dels den sällsynta inkomlingen C. album utvärderas. var. reticulatum (Aellen) Uotila, som här föreslås få Atriplex lasiantha får här det svenska namnet fnasmål- heta nätmålla. Den skiljer sig från vanlig svinmålla la (stambarken lossnar i små flagor). genom att fröna har ett tydligt nätmönster (för en Atriplex littoralis x longipes, strandmålla x skaftmålla/ något utförligare karakteristik se Uotila 1978) och brådmålla, infogas. Den rapporterades från Ång är tillfälligt funnen i Sk Lund 1921 och Malmö Nordmaling: 5 km SSV Ava 1987 Stefan Ericsson 1922; den beskrevs som ny för vetenskapen på (Ericsson 2000). Bestämningen har gjorts av detta material (Aellen 1928). Reidar Elven; han har dock uttryckt tvekan, varför Chenopodium album x opulifolium, svinmålla x olvon- hybriden bör markeras med ett frågetecken. målla. Tre insamlingar från BhG Göteborg förs i Atriplex littoralis x prostrata, strandmålla x spjutmålla, Flora Nordica 2 till denna hybrid: Marieholm 1933 utgår. Den publicerades från Sk Torekov: Hallands (GB), Delsjöupplaget 1949 (UPS) och kvarnen Väderö 1936 av Vallin (1936). Uppgiften verkar Tre Lejon 1955 (LD, UPS). inte ha varit definitiv (Vallin skriver ”Professor Chenopodium auricomiforme utgår: materialet har Göte Turesson ... ansåg, att här hade vi A. litorale x ombestämts till C. auricomum. A. latifolium framför oss”), belägg saknas, och inga Chenopodium cristatum x melanocarpum, kammålla x senare uppgifter föreligger. svartmålla. Material från Sk Lackalänga samlat Atriplex pentandra får här namnet tuppkamsmålla. 1935 har av Pertti Uotila bestämts till denna Förbladen (som döljer frukterna) är djupt och hybrid; den publicerades i Flora Nordica 2. regelbundet inskurna i framkanten. Chenopodium exsuccum får här namnet spansk bär- Atriplex sibirica får namnet nötmålla. Dess förblad är målla. Arten står nära bärmålla C. foliosum, men hårda och komplett sammanvuxna kring frukten; avviker genom att hyllebladen inte blir köttiga det hela bildar en nötlik struktur. och röda vid fruktmognaden. Den hör hemma Atriplex thunbergiifolia skall byta namn till A. belange- i Spanien och Nordafrika (Uotila 1979). ri (Moq.) Boiss. Chenopodium karoi får här namnet mongolmålla Axyris hybrida får här namnet liten amarantmålla (kommer från Mongoliet). (mindre och småbladigare än amarantmålla A. Chenopodium macrospermum ssp. halophilum skall nu amaranthoides). heta C. macrospermum ssp. salsum (Phil.) A. Tronc. Bassia hyssopifolia får det svenska namnet krokmålla – Chenopodium mucronatum Thunb. tillkommer. Den frukterna har fem mycket distinkta, omböjda kro- är funnen i Sk Lackalänga 1934 och 1937 enligt kar. bestämningar gjorda av Pertti Uotila; fynden Bassia scoparia har uppdelats i två underarter, som publicerades i Flora Nordica 2. De båda insamling- båda förekommer tillfälligt i Sverige: dels den odla- arna har tidigare förts till C. phillipsianum respek- de och förvildade B. scoparia ssp. scoparia, dels B. tive C. pseudauricomum. scoparia ssp. densiflora (Turcz. ex B. D. Jacks.) Chenopodium phillipsianum utgår: materialet har Ciruja & Velayos, som då och då kommer in med ombestämts till C. mucronatum. gods från varmare trakter. Det svenska ”hortikultu-

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 81 KARLSSON

Alpskräppa Rumex alpinus. Sk Osby: 650 m VNV Bökeberg. Foto Åke Svensson 2001.

Chenopodium pilcomayense får här namnet pilcomayo- Chenopodium schraderianum var. schraderianum utgår målla; den är beskriven från Pilcomayo i Argentina. och statusbeteckningen övergår på arten. Chenopodium pseudauricomum utgår: materialet har Chenopodium strictum ssp. striatiforme, östersjömålla, ombestämts till C. mucronatum. behandlas i Flora Nordica 2 som en självständig art, Chenopodium purpurascens Jacq. infogas. En insamling C. striatiforme Murr (de båda andra underarterna från BhG Göteborg Frihamnen 1948 Carl Blom kvarstår som sådana). (LD S UPS) har identifierats som denna art av Pertti Hablitzia tamnoides, rankspenat, bör kunna betraktas Uotila; fyndet publicerades i Flora Nordica 2. Arten som bofast (status °); i Upl Harg blev den funnen får här namnet purpurmålla på grund av att den ofta såväl 1953 av Erik Almquist som 1997 av Ebbe är purpurrött anlupen. – Tillfälligt inkommen (+). Zachrisson. Chenopodium quinoa, mjölmålla. Denna art, som ej Salsola kali ssp. iberica, rysk sodaört, har uppvärderats tidigare är publicerad från Sverige, uppträdde 1939 till art (Rilke 1999) och skall då heta S. tragus L. tillfälligt i BhG Göteborg på Botaniska trädgårdens Salsola kali ssp. kali utgår; statusbeteckning och utkasthög (Carl Blom i GB). Den är funnen även i svenskt namn övergår till arten. Danmark och Finland och diagnosticeras i Flora Sclerolaena bicornis skall ändras till S. eriacantha (F. Nordica 2. Muell.) Ulbr.; status skall vara tillfällig (+). Chenopodium salinum Standl., amerikansk blåmålla, Exemplaret, från Sk Lackalänga på ullavfall 1933 infogas. Den är funnen tillfälligt på flera platser i Gunnar Norrman (LD) ombestämdes av Pertti Norden, i Sverige i Upl Uppsala vid ångkvarnen Uotila 2000. 1930 av Nils Hylander (UPS). Belägget, som bedömdes vara blåmålla C. glaucum av Carl Blom, Amaranthaceae – amarantväxter identifierades som den amerikanska arten av Pertti Alternanthera halimifolia får här det svenska namnet Uotila 2000. Fyndet publicerades i Flora Nordica 2, mållalternant (Nils Lundqvist tackas för den fyn- där arten också fick sitt svenska namn. diga idén!). Chenopodium schraderianum var. intermedium ändras Alternanthera pungens. Auktor skall vara Kunth; arten till art och skall då heta C. pseudomultiflorum får här det svenska namnet stickalternant (blom- (Murr) Uotila. Den är funnen en gång i Norden, i mornas stödblad är ombildade till taggar). Sk Lackalänga ”i en åker gödslad med ullavfall” Amaranthus acutilobus, klyvamarant. Auktor skall vara 1925 av Carl Blom (GB). Pertti Uotila bestämde Uline & W. L. Bray; arten fick sitt svenska namn i insamlingen år 2000 och fyndet publicerades i Flora Nordica 2 (det syftar på att bladen är djupt Flora Nordica 2. tvåkluvna).

82 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER

Amaranthus hybridus bör indelas i fyra underarter: ssp. cruentus (L.) Thell., blodamarant (tidigare A. cruentus); ssp. hybridus, nålamarant; ssp. hypochondri- acus (L.) Thell., toppamarant; samt ssp. powellii (S. Watson) Karlsson, grönamarant (tidigare A. powellii). Blodamarant och toppamarant, som är yviga och ofta röda, är kulturväxter som troligen fram- gått ur de slankare och vanligen gröna vildformerna, nålamarant respektive grönamarant. Vild- formerna är ganska lätta att skilja från kulturformerna, men skillnaderna mellan vildformerna, och ännu mera mellan kulturformerna, är subtila och övergångarna ter sig glidande. Se Flora Nordica 2 s 60–63 för diskussion, diagnoser och bilder. Amaranthus macrocarpus fick namnet stjärnamarant i Flora Nordica 2 (frukterna i varje gyttring spretar ut stjärnlikt). Arten är aldrig funnen i Sverige (+ i förteckningen är en lapsus) men väl i Danmark. Amaranthus muricatus fick namnet bandamarant i Flora Nordica 2 (bladen är smala och parallell- sidiga). Amaranthus polygonoides L. infogas. Arten är inte känd från Sverige, utan bara från ett finskt fynd, EP Korsnäs 1931 Mielo Puolanne (H). – Den fick namnet trattamarant i Flora Nordica 2 (blomhyllet liknar en tratt, hyllebladen är starkt breddade och överlappande upptill, sammanvuxna till en pip nertill). Amaranthus powellii ändras till underart under A. hybridus, se ovan under denna. Amaranthus retroflexus, svinamarant, bör nog betraktas som tillfällig i Sverige (status alltså +), även om det finns exempel på förekomster som uthärdat flera år. Amaranthus tamariscinus byter namn till A. rudis J. D. Mjölmålla Chenopodium quinoa. Bl Sölvesborg, Sauer. Arten fick det svenska namnet kansasama- odlat exemplar. Foto Bengt Nilsson 2001. rant i Flora Nordica 2 (beskriven från Kansas). Tidestromia lanuginosa får här det svenska namnet bomullsamarant. Den är inkommen med bomull Amaranthus capensis Thell. med underarten ssp. unci- och är dessutom tätt ullhårig. natus (Thell.) Brenan tillfogas. Underarten får överta det svenska namnet krokamarant från A. Phytolaccaceae – kermesbärsväxter dinteri (jämför nedan under denna). Phytolacca americana L., amerikanskt kermesbär, info- Amaranthus crispus fick namnet krusamarant i Flora gas. Den blev funnen 1998 i Bl Rödeby på Karls- Nordica 2; bladen är mycket starkt krusiga. krona avfallsanläggning vid Bubbetorp (Niordson Amaranthus cruentus, blodamarant, ändras till under- 2000) och året därpå i Sk på Ängelholms trädgård- art under A. hybridus, se nedan. stipp (Broman m.fl. 2001). – Arten hann inte Amaranthus dinteri. Brenan (1981) reviderade de komma med i Flora Nordica 2. Den skiljer sig från sydafrikanska amaranterna, och med hans avgräns- kermesbär P. acinosa genom att ha lutande eller ning hör endast en nordisk insamling hit, Sk hängande blomklasar; dessutom är delfrukterna Lackalänga på ullavfall 1925 Carl Blom (GB, S). sammanvuxna nästan till spetsen. Annat material, som tidigare förts till denna art, Phytolacca clavigera, rödblommigt kermesbär, och har krokböjda hylleblad och hör till A. capensis ssp. P. heterotepala utgår; båda har rapporterats från uncinatus (se ovan). – Det svenska namnet krok- Danmark, men uppgifterna har inte kunnat amarant övergår till A. capensis ssp. uncinatus, bekräftas. medan A. dinteri här får namnet boeramarant.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 83 KARLSSON

Aizoaceae – isörtsväxter svenska namnet svalbardsarv. Den växt som repre- Dorotheanthus Schwantes, doroteablommor, infogas. senterar komplexet i övriga Norden (även Sverige) Dorotheanthus bellidiformis (Burm. f.) N. E. Br., stor är C. nigrescens (H. C. Watson) Edmondston ex H. doroteablomma. Ny för landet: Bl Rödeby: C. Watson var. laxum (Lindblom) Brysting & Karlskrona avfallsanläggning vid Bubbetorp 1998 Elven, och får infogas i förteckningen. Det svenska (Niordson 2000 s 118). Samma år fann blekinge- namnet snöarv övergår på denna. botanisterna den även på en närbelägen lokal, Cerastium biebersteinii, tät silverarv, utgår. Variationen Karlskrona, Torskors nedlagda byggtipp (Nadja i det nordiska materialet av silverhåriga odlade Niordson, personligt meddelande). – Den ettåriga arvar är ganska stor, och det gick inte att avgränsa arten har spatelformiga, motsatta blad och lång- några tydliga enheter inför behandlingen i Flora skaftade blommor som kanske påminner något om Nordica 2. Till samma resultat kom Khalaf & Stace en grov tusensköna Bellis perennis (jämför det (2000) i en engelsk undersökning – även de förde vetenskapliga epitetet!). Den kommer från allt odlat och förvildat material av komplexet till Kapprovinsen. Typiska för familjen är de starkt silverarv C. tomentosum. köttiga, papillösa bladen och de talrika trådsmala Cerastium diffusum x fontanum ssp. vulgare, västkustarv kronbladen. Försöker man bestämma den till släkte x hönsarv, utgår. Beläggen har bedömts vara höns- i Flora Nordica faller den genast ut eftersom foder- arv. Det svenska är en insamling från Hl Varberg: bladen har långa, hårlika papiller medan bladen är Getterön 1946 Jean Rydberg (GB). kala. Cerastium diffusum x semidecandrum, västkustarv x vår- arv, får också tills vidare utgå. Den har publicerats Portulacaceae – portlakväxter från Danmark, men inte ett enda övertygande Calandrinia. Rätt auktor: Kunth belägg har kunnat återfinnas i herbarierna. – Den Calandrinia compressa. Rätt auktor: Schrad. ex DC. borde dock finnas i naturen. Nils Englesson fram- Montia verna, vårkällört, skall heta M. minor C. C. ställde den på 1960-talet i experiment på Botaniska Gmel. enligt en utredning gjord för Flora Nordica institutionen i Lund (se Flora Nordica 2), och våra 2 av Bengt Jonsell. västkustbotanister bör söka den i blandbestånd av arterna! Caryophyllaceae – nejlikväxter Cerastium dubium (Bastard) Guépin infogas. Denna Arenaria leptoclados, spädnarv, bör räknas som en sen- mediterrana, ettåriga, storblommiga art är funnen i tida (men bofast) inkomling; statusbeteckningen Norge (ST Skaun 1937). Arten finns med i Lid & blir alltså ring (°). Lid (1994), men är missad i förteckningen. Den Arenaria rotundifolia utgår – arten drogs i Flora karakteriseras även i Flora Nordica 2. Nordica 2 in i A. biflora, som övertar det svenska Cerastium fontanum ssp. fontanum, riparv. Det latinska namnet mattnarv. namnet skall inte ha auktor. Atocion Adans., bergglimmar, infogas. Släktet återupp- Cerastium fontanum var. serpentinicola utgår; den rättades av Oxelman m.fl. (1997, 2001) efter accepterades ej i Flora Nordica 2. DNA-studier och omfattar i Norden två arter som Cerastium fontanum var. vulgare, vanlig hönsarv. tidigare fördes till Silene, nämligen Atocion armeria Auktor skall vara (Hartm.) M. B. Wyse Jacks. (L.) Raf., rosenglim, och Atocion rupestre (L.) Oxel- Kombinationen har nu publicerats (Wyse Jackson man, bergglim. 2001). Cerastium alpinum x arcticum ändras till C. alpinum x Cerastium fontanum ssp. fontanum x arcticum ändras nigrescens (se nedan under C. arcticum). till C. fontanum ssp. fontanum x nigrescens (se ovan Cerastium alpinum x fontanum. Följande hybridkom- under C. arcticum). binationer finns dokumenterade enligt Flora Cerastium glutinosum x semidecandrum angavs från Nordica 2: C. alpinum ssp. alpinum x fontanum ssp. Öland av Lid (1974), men beläggen är felbestämda. fontanum, vanlig fjällarv x riparv (känd från Dianthus carthusianorum, brödranejlika, måste beteck- Finland, Norge och Sverige), C. alpinum ssp. alpi- nas som tillfällig (+). Ett par aktuella uppgifter num x fontanum ssp. vulgare, vanlig fjällarv x höns- finns från Sk (Norra Mellby 1998, Södra Mellby arv (endast Finland), samt C. alpinum ssp. glabra- 1978); belägg härifrån har granskats av Arto tum x fontanum ssp. fontanum, kal fjällarv x riparv Kurtto. Den växt som har en bofast förekomst på (endast Norge). Gtl, och som ansetts tillhöra denna art, är däremot Cerastium arcticum har uppdelats i två arter (Brysting blodnejlika D. cruentus (se nedan). & Elven 2000). Den egentliga C. arcticum är rent Dianthus cruentus Griseb., blodnejlika, infogas och arktisk och finns i Norden endast på Jan Mayen betecknas som bofast ny inkomling (°): den är och i Svalbard; den fick i Flora Nordica 2 det nya känd från Gtl Gammelgarn: Rommunds sedan

84 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER

1972 (Nilsson 1981) men har gått under namnet basen i två ganska smala flikar. En hybrid där arten D. carthusianorum. Misstanken att det var D. cru- ingår, eldklätt L. xhaageana, odlas oftare, men entus väcktes av Bo Göran Johansson (Johansson Holmdahls exemplar stämmer utmärkt med spon- 1998) och bekräftades senare av Arto Kurtto, som tan L. fulgens från Ostasien i S; hybriden har enligt skrev släktet för Flora Nordica 2. – Troligen har Turrill (1959) mindre djupt kluvna kronblad med den förvildats från odling. bredare, tandade flikar. Dianthus cyri, som här får det nybildade svenska nam- Lychnis viscaria, tjärblomster, har överförts till släktet net brosknejlika (på grund av de tjocka, vitaktiga Viscaria. fodren och stödbladen), är även tillfälligt funnen i Lychnis viscaria x Silene dioica, tjärblomster x rödblära, Sverige: BhG Mölndal 1947 enligt Flora Nordica 2. utgår. Exemplaret, i S, är enligt Arto Kurtto fjäll- Dianthus giganteus D’Urv. infogas. Arten står mycket nejlika x tjärblomster Viscaria alpina x vulgaris. nära brödranejlika D. carthusianorum, och dess Petrorhagia, klippnejlikor. Auktor: (Ser.) Link båda svenska lokaler (Öl Mörbylånga 1920, 1921, Polycarpon, tusenfrön. Auktor: L. Vickleby 1921) är också publicerade under det Sagina ciliata, fältnarv, skall heta S. apetala Ard. Det namnet i Ölands kärlväxtflora (Sterner 1986). senare namnet har omväxlande använts för fältnarv Identifikationen gjorde Arto Kurtto under arbetet och hårnarv S. micropetala, men typexemplaret, med Flora Nordica 2. – Tillfällig trädgårdsrymling. som finns i Linnés herbarium i London, är en Eudianthe (Rchb.) Rchb., nejlikglimmar, infogas. otvetydig fältnarv. Namnet S. apetala är regelrätt Detta släkte, som återupprättades av Oxelman och gavs 1764, långt innan Fries publicerade S. m.fl. (1997, 2001) efter DNA-studier, omfattar i ciliata (1816), och måste därför gälla. – Arten är Norden en art, nämligen Eudianthe coeli-rosa (L.) troligen en sen (men bofast) inkomling i Norden Rchb., nejlikglim. Den fördes tidigare till Silene. (status °). Gypsophila perfoliata L. infogas. Den är ej känd från Sagina maritima x procumbens, strandnarv x krypnarv, Sverige, men från Finland: belägg från V Turku: utgår. Denna hybrid angavs för Danmark och Sve- Pahaniemi 2000 L. Kosonen & P. Rautiainen (H, rige av Hylander (1955), men ett svenskt exemplar TUR) har kontrollerats av Arto Kurtto. Arten så namnat var krypnarv, och inga danska herbarie- karakteriseras i Flora Nordica 2. exemplar har kunnat uppletas. Honckenya peploides ssp. diffusa, arktisk saltarv. Auktor Sagina nodosa ssp. borealis, nordknutnarv. Auktor: G. skall vara (Hornem.) Hultén E. Crow Lepyrodiclis holosteoides skall ha auktorn (C. A. Mey.) Silene armeria, rosenglim, har överförts till släktet Fisch. & C. A. Mey. och får här det svenska nam- Atocion (se ovan). net turkstjärnblomma: den liknar mycket busk- Silene bellidifolia får här det svenska namnet luddglim stjärnblomma Stellaria holostea och har genomgå- – fodret är tätt och långt vithårigt. ende kommit in med frövaror från Turkiet. Silene coeli-rosa, nejlikglim, har överförts till släktet Loeflingia. Uppgifter om L. hispanica från Finland Eudianthe (se ovan). (Pettersson 1952) baseras enligt belägg på L. baeti- Silene conica ssp. subconica får här det svenska namnet ca. (Arten togs ej med i förteckningen men stor sandglim; den är något större och storblommi- dementerades inte heller.) gare än vanlig sandglim ssp. conica. Lychnis alpina, fjällnejlika, har överförts till släktet Silene fabaria får här namnet nätglim (fodret är upp- Viscaria (se nedan). blåst, hinnlikt och tydligt nätådrigt). Lychnis chalcedonica, studentnejlika, har funnits som Silene fimbriata, fransglim, skall heta S. multifida varaktigt förvildad (statusbeteckning °†+): den har (Adams) Rohrb. varit känd sedan början av 1980-talet från BhG Silene furcata byter namn till S. involucrata (Cham. & Björlanda: nära Skra bro, beteshage, funnen av Schltdl.) Bocquet Helny Rendahl (Erik Ljungstrand i brev 1998). Silene furcata ssp. angustiflora, polarblära, byter namn Lokalen spolierades dock nyligen genom bebyggelse. till S. involucrata ssp. tenella (Tolm.) Bocquet; epi- Lychnis fulgens Fisch. ex Sims infogas. Denna art, som tetet angustiflorum, som länge använts för polar- inte tidigare har publicerats från Sverige, har blivit bläran, tillhör enligt Tzvelev (2000) den arktiska funnen tillfälligt förvildad en gång: BhG ”Utkastet rasen, spetsbergsblära ssp. involucrata. Rosengrens Hisingen” 27.7.1945 Stellan Holm- Silene furcata ssp. furcata, spetsbergsblära, byter namn dahl (GB, det. Carl Blom). Lokalen är säkerligen till S. involucrata ssp. involucrata. Backa: Rosengrens fabriker. – Arten påminner Silene furcata ssp. angustiflora x wahlbergella byter något om studentnejlika L. chalcedonica, men namn till S. involucrata ssp. tenella x wahlbergella. blommorna är färre och mycket större: kronbla- Silene furcata ssp. furcata x uralensis utgår. Den upp- dens skiva är 1,5–2 cm och kluven nästan till gavs från Svalbard av Bocquet (1969), men inga

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 85 KARLSSON

övertygande exemplar har kunnat påvisas. Silene fuscata. Auktor skall vara Link ex Brot.; det svenska namnet pur- purglim föreslås här (blomställ- ningen är ofta purpurrött anlupen – i friskt tillstånd mycket slående). Silene rupestris, bergglim, har över- förts till släktet Atocion (se ovan). Silene stricta. Det svenska namnet vingglim föreslås här (fodret har fem kölar eller vingar). Silene vulgaris var. littoralis, finnglim. Varietetens epitet skall stavas lito- ralis. Spergula arvensis, åkerspärgel, bör enligt Flora Nordica 2 indelas i fyra underarter i stället för i två underarter med vardera två varieteter. Nomenklaturen blir då som följer: Spergula arvensis ssp. arvensis, syd- spärgel (motsvarar var. arvensis) Spergula arvensis ssp. linicola (Boreau) Janchen, linspärgel (motsvarar var. praevisa) Spergula arvensis ssp. maxima (Weihe) O. Schwartz, jättespärgel

(motsvarar var. maxima) Spergula arvensis ssp. ^ sativa (Mert. & W. D. J. Koch) Celak., foderspär- gel (motsvarar var. sativa). Spergularia marina, saltnarv, skall Amerikanskt kermesbär Phytolacca americana. Bl Sölvesborg, odlat heta S. salina J. Presl & C. Presl exemplar hämtat från Rödeby: Bubbetorp 1998. Spergularia platensis (Cambess.) Foto Bengt Nilsson 1999. Fenzl infogas. – Den angavs för Norge (ST Skaun 1930) i Lid & Lid (1994) med reservation för bestämningen; Viscaria Bernh., tjärblomster, återupprättas som släkte. Arto Kurtto bekräftade den 1995. DNA-baserade studier (Oxelman m.fl. 1997, Stellaria crassifolia var. paludosa, kärrsumparv, skall ha 2001) har visat att arterna är ganska avlägset auktorn (Laest.) Fr. besläktade med Lychnis. Nomenklaturen blir som följer: Stellaria graminea x longifolia, grässtjärnblomma x skogsstjärnblomma. Uppgifter från Sverige (och Viscaria alpina (L.) G. Don, fjällnejlika Norge) är oriktiga; däremot är hybriden känd från Viscaria alpina var. alpina, vanlig fjällnejlika Finland. Viscaria alpina var. oelandica (Ahlq.) Sterner, öländsk fjällnejlika Stellaria media x neglecta, våtarv x bokarv, utgår. Den angavs från Danmark i manuskriptet till Flora Viscaria alpina var. serpentinicola Rune, spenslig fjäll- Nordica 2 beroende på feltolkning av en litteratur- nejlika uppgift. Viscaria alpina x vulgaris ssp. vulgaris Stellaria palustris, kärrstjärnblomma. Auktor skall vara Viscaria vulgaris Bernh., tjärblomster Ehrh. ex Hoffm. Viscaria vulgaris ssp. atropurpurea (Griseb.) Stoj., Uebelinia utgår; släktet drogs in i Lychnis av Oxelman mörkt tjärblomster m.fl. (1997, 2001) efter DNA-studier. Viscaria vulgaris ssp. vulgaris, vanligt tjärblomster. Uebelinia abyssinica, negerglim, ändrar namn till Lychnis abyssinica (Hochst.) Lidén

86 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER

Nymphaeaceae Anemone narcissiflora L., narcissanemon, infogas. Ej Nymphaea alba ssp. candida, nordnäckros. Auktor tidigare publicerad från landet, men funnen i Jmt skall vara (C. Presl & J. Presl) Korsh. Undersåker: Edsåshöjden 1998 Ture Dalhamn (belägg i S, det. ThK). Växten är spridd från Cercidiphyllaceae odling, även utanför tomtmark; troligen hämtades Cercidiphyllum japonicum, katsura, saknar statussym- den in från Mellaneuropa strax efter första världs- bol. Det skall vara en liten prick; arten är hittills ej kriget. Möjligen är den bofast som förvildad men funnen i Sverige. I Norge finns den som kvarståen- i avvaktan på vidare undersökning betecknas den de i VA Lindesnes: Spangereid (Halvorsen m.fl. här som tillfällig. – Växten är större än vitsippa A. 1981). Belägg från 1980 samlat av John Nuland nemorosa och är glest men långt mjukhårig. Bladen finns i KMN. är djupt flikiga med tre huvudflikar och smala småflikar. Blommorna sitter 3–5 tillsammans i Ranunculaceae flock; blombladen är vita men lätt skära på utsidan. Aconitum lycoctonum. En typ för detta linneanska Anemone patens, nipsippa, har överförts till släktet namn har utvalts (Starmüller hos Wisskirchen & Pulsatilla. Haeupler 1998), vilket innebär att det inte längre Anemone pratensis, fältsippa, har överförts till släktet råder oklarhet om hur det skall användas. Nordisk Pulsatilla. stormhatt måste heta A. lycoctonum ssp. septentrio- Anemone pulsatilla har överförts till släktet Pulsatilla. nale (Koelle) Korsh., medan namnet A. lycoctonum Anemone tomentosa (Maxim.) C. P’ei, silvrig höstane- ssp. lycoctonum övergår till alpstormhatt (förteck- mon, infogas. Denna art är lik höstanemon A. ningens ssp. vulparia). hupehensis, men är härdigare, större och starkt sil- Aconitum napellus, äkta stormhatt. Underarten lusi- verhårig på bladundersidorna. Den samlades först tanicum har varit känd sedan 1600-talet från sin av Anders Svenson 1993 på två platser i Upl, dels i växtplats i Sundborn och Vika socknar i Dlr och Sigtuna: Rävsta soptipp, dels i Husby-Sjutolft: bör med de använda kriterierna ha fylld cirkel (•), ödetomt 150 m S Kullinge motell (där den stått även om den rimligen från början är förvildad. åtminstone sedan 1975). Fynden har publicerats Actaea rubra, amerikansk trolldruva. Frågetecknet i som A. hupehensis (Jonsell m.fl. 1997); beläggen, förteckningen baserades på en uppgift från Nb båda i S, ombestämdes av Pertti Uotila 2000, och (Stenberg 1997) för vilken det dock tyvärr saknas arten publicerades under rätt namn i Flora Nordica belägg. Ett sådant finns däremot från Vrm Karls- 2. Den får betecknas som tillfällig (+). koga: Utterbäcksvägen 10, ogräs i nyponhäck, Anemone vernalis, mosippa, har överförts till släktet 1999, Owe Nilsson (eget herbarium, det. ThK); Pulsatilla. förvildad, troligen fågelspridd från tomten tvärs Anemonidium (Spach) Holub, ängsanemoner, infogas över gatan, där den odlas. Det är den form av (se ovan under Anemone). Hit förs en art, Anemo- arten som har vita frukter, vilket föranledde att nidium canadense (L.) Á. Löve & D. Löve, ängs- fyndet publicerades som A. alba, vit trolldruva anemon. (Nilsson 1999). – Namnet A. alba har för övrigt Aquilegia chrysantha A. Gray, guldakleja, infogas (sta- förkastats genom internationellt beslut, och vit tus +). Ej tidigare publicerad från Sverige, men två trolldruva skall nu heta A. pachypoda Elliott; den till synes artrena insamlingar finns: Hl Halmstad, skiljer sig från A. rubra bland annat genom att ”förvildad” 1902 L. M. Neuman (LD, bestämd av fruktskaften är mycket korta och starkt förtjockade. ThK 2002); Upl Stockholm, ”förvildad flerstädes Anemone. Släktet delas i Flora Nordica 2, med stöd i vid Frescati omkring Riksmusei botaniska afdel- aktuell DNA-baserad forskning, i fyra, nämligen ning” 1923 Tycho Vestergren (S). Tillfällig (+). sippor Anemone, ängsanemoner Anemonidium, – En nordvästamerikansk art med rent gula blåsippor Hepatica och backsippor Pulsatilla. Ane- blommor och 4–7 cm långa, raka, smala sporrar. mone i snäv mening är dock fortfarande hetero- Foderbladen är smalt ovala, 2–3,5 cm långa, och gent. kronbladen 0,8–1,6 cm (exklusive sporren); Anemone canadensis, ängsanemon, har överförts till ståndarna är ca 1 cm längre än kronbladen. släktet Anemonidium. Aquilegia xcultorum Bergmans, pastellakleja, infogas Anemone hepatica, blåsippa, har överförts till släktet (status +). Den är funnen tillfälligt förvildad i Sk Hepatica. Munka-Ljungby, 200 m NV träindustrin (3C 8e Anemone xhybrida, stor höstanemon. Status bör ändras 19 43), jordhög 1994 Arne Broman (LD, !ThK). till frågetecken. Belägg saknas nämligen för den Fyndet tycks vara opublicerat. – Pastellaklejan är enda svenska uppgiften, Srm Grödinge: Vårsta en mångformig trädgårdshybrid som anses ha upp- (Iseborg 1987), och danska uppgifter (Madsen & kommit ur de två nordvästamerikanska, långspor- Lyck 1991) har visat sig bero på felbestämningar. riga arterna guldakleja A. chrysantha och colorado-

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 87 KARLSSON

akleja A. caerulea E. James. Den sena- Nyckel till aklejor uppgivna från Norden re, som också odlas, har blå blommor Fritt efter The European garden flora 3 (Walters m.fl. 1989). med vita kronblad och 3–4,5 cm Normalt byggda aklejablommor har fem stora foderblad och långa, raka sporrar. Foderbladen är fem lite mindre kronblad; vart och ett av de senare har en brett ovala, 2–4 cm långa, och kronbladen 1,5–2,5 cm (exklusive sporren); sporre. ståndarna är ungefär lika långa som kronbladen. Helt säkert ingår fler än 1. Sporre högst 2,5 cm (saknas ibland), dessa båda arter i pastellaklejan, efter- krokformigt böjd i spetsen 2 som även röda blomfärger förekommer – Sporre minst 3 cm, rak (ibland klumpformigt hos denna. – En vag uppgift om för- förtjockad i yttersta spetsen) 3 vildning av coloradoakleja finns i Flora 2. Kronbladens skiva 1–1,3 x 0,9–1 cm; Nordica 2 (under A. vulgaris), men den sporre 1,5–2,5 cm (saknas ibland) akleja A. vulgaris kan även avse pastellakleja; närmare – Kronbladens skiva 1,5–2,5 x 1–1,5 cm; uppgifter har inte stått att få. sporre 0,5–1 cm vårakleja A. glandulosa Aquilegia xstuartii anges för Finland hos 3. Blomma enfärgat gul; kronbladens skiva Kurtto & Lahti (1987); på förfrågan 0,8–1,6 cm; sporre 4–7 cm; ståndare har Raino Lampinen (e-brev till ThK ca 1 cm längre än kronbladen guldakleja A. chrysantha 2000) förklarat att uppgiften avser – Annorlunda 4 vårakleja A. glandulosa Link. Enligt en 4. Blomma blå med vita kronblad; kronbladens notering av Pentti Alanko på ett herba- skiva 1,5–2,5 cm; sporre 3–4,5 cm, ståndare rieark i H odlas denna sibiriska art ungefär lika långa som kronbladen coloradoakleja A. caerulea ganska allmänt i norra Finland, och – Annorlunda pastellakleja A. xcultorum det finns ett exemplar från KiL Muonio taget på ”rather moist mea- dow in field margin”, alltså uppenbarligen förvildat. – Arten är lågväxt, saknar eller har bara enstaka små stjälk- Clematis viticella, italiensk klematis, frösprider sig lätt blad och har en eller några få mycket stora (upp till och får anses etablerad i Sverige med hänvisning 9 cm breda), lila blommor med mycket kort, hak- till lokaler i Östergötland och Dalarna (se Flora formigt böjd sporre (ofta bara ca 5 mm). Nordica 2). Aquilegia vulgaris, akleja, bör enligt Torbjörn Tyler Consolida, åkerriddarsporrar. Auktor: Gray betraktas som gammal i Skåne (varaktigt förvildad Helleborus orientalis, som på artnivå får heta orientalisk redan före ca 1700) och kanske också i Östergöt- julros, uppträder som tillfälligt förvildad med tre land. Statussymbolen bör alltså ändras till fylld cir- underarter i Norden: kel ( ). • Helleborus orientalis ssp. abchasicus (A. Braun) B. Clematis alpina. Auktor ändras till Mill. Frågetecknet Mathew, röd julros (flera fynd i Danmark och ett i framför arten stryks och ersätts med ring ( ) för ° Sverige, nämligen Gtl Lärbro: Lilla Källstäde 1995, alpklematis ssp. alpina. Det tidigaste belägget för Bo Göran Johansson; enligt beskrivning hos denna är: Vrm Karlskoga (10E 5f 25 36), frodig Johansson & Larsson 1996). lövdunge intill villaområde, ett stort exemplar, san- Helleborus orientalis ssp. guttatus (A. Braun & Sauer) nolikt utkast, 1988 Uno Milberg (eget herbarium, B. Mathew, prickjulros (ett fynd i Danmark och ett det. ThK). Status som bofast får den på grund av i Sverige, Gtl Akebäck: Suderbys 1995, Lova en förekomst i Ång Nordmaling: Nörd-Mjösjöns Segerström; enligt beskrivning hos Johansson & NO-sida utmed arbetsväg mot torp, blandskog, Larsson 1996). 2000 Jan W. Mascher (belägg i S, !ThK). I bestån- Helleborus orientalis ssp. orientalis, storblommig julros det, som består av många exemplar, finns det både (två fynd i Danmark, men ännu inget i Sverige). lila- och vitblommiga plantor, men av bladens och Hepatica Mill., blåsippor, infogas (se ovan under kronbladens form att döma verkar alla höra till ssp. Anemone). Hit förs, förutom blåsippa H. nobilis alpina. Schreb., även följande art. Clematis alpina ssp. sibirica, sibirisk klematis. Auktor: Hepatica transsilvanica Fuss, ungersk blåsippa. – En (Mill.) Kuntze uppgift om förekomst i Upl Skärsätra: Kappsta Clematis macropetala Ledeb., kronklematis, utgår. Den dementerades i förteckningen (under namnet togs med i förteckningen på en uppgift från Karl- Anemone transsilvanica), eftersom beståndet ansågs skoga (Milberg 1992). Belägget visade sig emeller- böra betraktas som odlat. Emellertid togs arten tid vara alpklematis C. alpina ssp. alpina (se ovan).

88 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER

upp från Sverige i Flora Nordica baserat på en lundsmörblommor, två mellansmörblommor och annan lokal: Hls Söderhamn: Sandarne, förvildad i två slidsmörblommor), och dessa kan lika gärna herrgårdsparken, 1990, Folke Andersson (UPS). benämnas med sina artnamn. – En förteckning Isopyrum L., vitsippsrutor, infogas. över de beskrivna småarterna, med utbrednings- Isopyrum thalictroides L., vitsippsruta. Denna nätta uppgifter och hänvisningar till beskrivningar, bil- mellaneuropeiska art, som inte så lite påminner der och kartor, finns i Flora Nordica 2, där det om sippruta Anemonella thalictroides, finns förvil- också ges en god introduktion till gruppen. dad på ett par lokaler i Danmark (belägg i C, Ranunculus cassubicus, lundsmörblomma, utgår (se !ThK). Arten finns karakteriserad i Flora Nordica 2. under R. auricomus ovan). Pulsatilla Mill., backsippor, infogas (se ovan under Ranunculus confervoides x peltatus ssp. peltatus, hår- Anemone). Nomenklaturen blir som följer: möja x sköldmöja, har godtagits från Sverige Pulsatilla patens (L.) Mill., nipsippa (åtminstone LL Jokkmokk: kyrkplatsen 1907 Otto Pulsatilla pratensis (L.) Mill., fältsippa Vesterlund i S) i Flora Nordica 2. Tillfällig (+). Pulsatilla vulgaris Mill. Ranunculus fallax, mellansmörblomma, utgår (se Pulsatilla vulgaris ssp. gotlandica (Johanss.) Zamels– & under R. auricomus ovan). Paegle, gotlandssippa Ranunculus ficaria ssp. fertilis, stor svalört. Auktor: A. Pulsatilla vulgaris ssp. vulgaris, backsippa R. Clapham ex Lægaard Pulsatilla vernalis (L.) Mill., mosippa. Ranunculus flammula, ältranunkel. Underarterna Ranunculus acris ssp. borealis delas i Flora Nordica 2 i utgår; den västliga typ, som Lid & Lid (1994) tre geografiskt och ekologiskt skilda raser: en nord- omtalar under namnet ssp. scoticus, visade sig vid östlig, var. borealis Regel; en fjällras, var. pumilus ett noggrannare studium inte vara identisk med Wahlenb. (tidigare: subsp. pumilus); och en västlig, denna ras från Brittiska öarna (se Flora Nordica 2) var. villosus (Drabble) S. M. Coles (motsvarar och urskiljs tills vidare inte. skogsoleie hos Lid & Lid 1994). Av dessa får var. Ranunculus marginatus får här det svenska namnet borealis överta namnet nordsmörblomma från kantsmörblomma (frukterna har en bård eller kant). underarten, var. pumilus behåller namnet liten Ranunculus monophyllus, slidsmörblomma, utgår (se smörblomma, och var. villosus fick i Flora Nordica 2 under R. auricomus ovan). namnet raggsmörblomma. – Tills vidare är endast Ranunculus monspeliacus L. infogas och får här nam- var. pumilus säkert känd från Sverige. Troligen net fransk luddranunkel; den rapporterades från en förekommer dock även var. borealis; ett par ark lokal i Finland i Flora Nordica 2. – Namnet R. samlade i Nb Pajala 1859 av Lars Levi Laestadius monspeliacus har i Sverige använts felaktigt om ludd- (S) verkar vara den, men detta har ej bekräftats av ranunkel R. psilostachys; de båda är nära släkt och specialist. ganska svårskilda (se diskussion i Flora Nordica 2). Ranunculus arcticus x sulphureus, eskimåsmörblomma x Ranunculus muricatus, taggsmörblomma, är även fun- polarsmörblomma, utgår – bestämningen var för- nen i Sverige: BhG Göteborg: Botaniska trädgår- hastad. den som ogräs 1927 Magnus Johnsson (S, !Pertti Ranunculus auricomus, majsmörblomma, ombenämns Uotila). Uppgiften publicerades först i Flora till Ranunculus auricomus-gruppen, majsmörblom- Nordica 2. mor. Gruppen är apomiktisk och omfattar 605 Ranunculus nivalis x sulphureus, fjällsmörblomma x beskrivna och många obeskrivna enheter i Norden. polarsmörblomma, utgår. Den angavs från TL i Tidigare brukade dessa klassificeras som underarter manuskriptet till Flora Nordica 2, men bestäm- inom de fyra arterna majsmörblomma R. aurico- ningen återtogs. mus, lundsmörblomma R. cassubicus, mellansmör- Ranunculus polyanthemos ssp. nemorosus, skogssmör- blomma R. fallax och slidsmörblomma R. mono- blomma, får betecknas som osäker i Sverige (status phyllus, men i konsekvens med traditionen inom frågetecken). En uppgift om bofast förekomst i andra apomiktiska grupper med helt konstanta Upl hos Jonsell m.fl. (1997) är ett misstag (Mora småarter bör de behandlas som arter (Ericsson Aronsson i brev 1997), och för en uppgift om till- 1992). De fyra traditionella ”arterna” utgör heller fällig förekomst i Stockholm 1862 (Almquist & inga enhetliga grupper utan är konstlade aggregat Asplund 1937) saknas belägg. – Matthias Baltis- av småarter som har någon lätt iakttagbar karaktär berger, som reviderat backsmörblomman och dess gemensam, och de bör därför inte användas. släktingar med ett europeiskt perspektiv, har kallat Tyvärr förlorar man viss information när lund- åtskilliga gotländska exemplar skogssmörblomma, smörblomma, mellansmörblomma och slidsmör- men dessa betraktas i Flora Nordica 2 som extrema blomma försvinner. Problemet är dock i praktiken utformningar av ängssmörblomma R. polyanthemos – åtminstone i Sverige – litet, eftersom vi har ssp. xpolyanthemoides. ytterst få beskrivna arter av de tre typerna (två

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 89 KARLSSON

Lardizabalaceae – narrbuskeväxter En för Norden ny familj, som infogas mellan Paeoni- aceae, pionväxter, och Berberidaceae, berberisväx- ter. Det gäller släktet Akebia Decne., akebior, med en art, Akebia quinata (Houtt.) Decne., fembladig akebia, som är funnen i BhG Askim: O om Häste- bäck, tipp, 1995, Ingvar Bergström m.fl., det. Björn Aldén; tillfällig (status +). Arten, som kommer från Ostasien och hos oss odlas som prydnads- växt, är ej tidigare publicerad som vildväxande från Sverige. Det är en buske med slingrande grenar och femfingrade, mycket speciella blad: varje småblad är långt skaftat och bredast ovan mitten. De brunaktiga blommorna sitter i hängande klasar från kortskotten, ca 2 cm vida, långskaftade honblom- mor nertill och ca 1 cm vida, kortskaftade han- blommor upptill i klasarna.

Berberidaceae Berberis candidula (C. K. Schneid.) C. K. Schneid., silverberberis, infogas. Arten har tidigare inte publicerats från det fria i Sverige. Den kommer från centrala Kina och är en meterhög buske med vintergröna blad som är starkt blåvitdaggiga på undersidan och har 3–4 taggar på vardera sidan. Den avviker från alla arter som nämns i Flora Nordica genom att blommorna sitter ensamma; bären är svarta, blådaggiga. – BhG Västra Frö- lunda: 900 m SSV Älvnabben, utkast i vägkant 1990 Jens Corneliuson & Thorsten Elfström (GB).

Papaveraceae Papaveraceae delas i Flora Nordica 2 i två familjer: Papaveraceae (släktena Argemone, Chelidonium, Eschscholzia, Glaucium, Macleaya, Meconopsis, Papaver) och Fumariaceae, jordröksväxter (Adlumia, Capnoides, Ceratocapnos, Corydalis, Dicentra, Fumaria, Hypecoum, Lamprocapnos, Pseudofumaria). Uppdelningen stöds av nyare Violruta Thalictrum delavayi. Bl Ronneby: molekylärbiologiska data (Hoot m.fl. 1997). – Fumariaceae infogas efter Papaveraceae. Hultatippen. Foto Bengt Nilsson 2000. Corydalis, auktor skall vara DC. (Corydalis DC. är enligt nomenklaturkoden konserverat gentemot det Ranunculus reptabundus x sceleratus, ryssranunkel x tig- tidigare Corydalis Vent.) garranunkel, infogas. Denna hybrid är funnen i Corydalis angustifolia (M. Bieb.) DC. infogas. Ej tidi- Finland (OP Oulu) och uppträder ganska rikligt gare publicerad från Sverige. Upl Husby–Sjutolft: där föräldrarna möts (Flora Nordica 2). Ekolsunds slottspark, 170 m SO mangårdsbyggna- Ranunculus strigulosus, ungersk smörblomma, utgår; den, sydvänd sluttning mot bäck, 10 m O bron den rapporterades från Finland av Kurtto & Lahti (RUBIN 11H 3h 04 32), park, skuggig lund, (1987), men beläggen har ombestämts till serbisk lokalt spridd, 1998, Anders Svenson (belägg i UPS, smörblomma R. serbicus. !Magnus Lidén). Anders Svenson meddelade 1998 Thalictrum delavayi, violruta, är nu även funnen i följande i e-brev: Magnus Johnson planterade in Sverige: Gtl Visby: Galgberget, utkast, 1990-talet, många växter 1938 på uppdrag av slottets ägare. På Sven Atlinger (Johansson 1998) och Bl Ronneby: förfrågan meddelade han att C. angustifolia inte Hultatippen 2000 (se bild); tillfällig (status +). ingick i de för 60 år sedan utplanterade växterna.

90 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER

Troligen har den införts senare, kanske så sent som polare, medan ssp. dahlianum får det nya namnet på 1960-talet. – Arten, som är ursprunglig i tanavallmo. Kaukasus och norra Iran, bör nog tills vidare Papaver laestadianum, laestadiusvallmo, klassificeras i betecknas som tillfällig (+). Den är ganska lik stor Flora Nordica 2 om till underart under fjällvallmo nunneört C. solida, men blommornas stödblad är och får då namnet P. radicatum ssp. laestadianum endast treflikiga (de övre ofta hela), blommorna är Nordh. Den är visserligen oktoploid medan andra vita, frukten är lång och smal (nästan lineär), och undersökta raser av fjällvallmon är dekaploida, bladen är påfallande smalflikiga. Färgbild och men enligt nya norska undersökningar (enzym- utförligare beskrivning finns i den vackra nunne- kemi) är laestadiusvallmon inte tillräckligt avvikan- örtsmonografin av Lidén & Zetterlund (1997). – de för att förtjäna artrang. Ett lämpligt svenskt namn kan vara smal nunneört. Papaver macrostomum, kvarnvallmo. Auktor skall vara Corydalis bracteata (Stephan ex Willd.) Pers., kanarie- Boiss. & A. Huet ex Boiss. gul nunneört, är enligt Hans-Erik Wanntorp för- Papaver orientale, orientvallmo, får anses bofast i vildad i Upl Vallentuna sedan tidigt 1970-tal; den Sverige. I Vg Väring observerade Hans-Erik sprider sig effektivt på gräsmattor och i häckar och Wanntorp år 2000 att den är betydligt vanligare i finns nu på flera tomter och sedan några år även odling än jättevallmo P. pseudoorientale och före- utmed en mindre bäck utanför tomtmarken. Den kommer som självsådd i vägkanter, på tomter och är avgjort bofast (°) men behandlades tyvärr som på annan störd mark; belägg i S (Vg Väring: Käll- tillfällig i Flora Nordica 2. säter kring ett skogstorp rikligt förvildad i sandig Corydalis bracteata x solida ssp. solida, kanariegul f.d. åker 2000 Hans-Erik Wanntorp, !ThK). I Upl nunneört x stor nunneört, uppträder enligt Hans- Stockholm Lidingövägen, SO-sidan av kvarteret Erik Wanntorp enstaka och tillfälligt på lokalen för Nimrod, finns hundratals orientvallmor på en kanariegul nunneört, där även den andra föräldern lokal upptäckt 1987 (Per Sigurd Lindberg). förvildats rikligt. Papaver pavoninum, påfågelsvallmo, utgår – det finska Corydalis capnoides får här det svenska namnet rank exemplaret är troligen falsketiketterat. nunneört (den ettåriga arten är lång och slankig). Papaver radicatum ssp. gjaerevollii, trollheimsvallmo, Corydalis pumila x solida (ssp. solida), sloknunneört x utgår. Den drogs i Flora Nordica 2 in i jotun- stor nunneört, bör betecknas som gammal bofast heimsvallmo ssp. intermedium. (•). Stora och variabla hybridsvärmar rapporteras i Papaver radicatum ssp. ovatilobum, dovrevallmo, finns Flora Nordica 2 från mälarlandskapen. nyinkommen och etablerad i Sverige (status °): PL Dicentra eximia, furirhjärta. Det finns åtskilliga upp- Arjeplog: grusplan vid Silvervägen 1989–96 gifter, den första från Vrm Karlskoga (Milberg (belägg i GB från 1996, samlat och bestämt till 1992), men de bör alla tills vidare betraktas som underart av Erik Ljungstrand). Tidigast är den osäkra (statusbeteckning ?); arten odlas enligt dock funnen som tillfälligt förvildad i Upl Vänge Magnus Lidén mycket sällan, men namnet 1964 Nils Lundqvist (UPS, bestämt till underart används ofta i trädgårdssammanhang om former av Erik Ljungstrand). – Uppgifterna har publice- av fänrikshjärta D. formosa. – De som noterat rats i Flora Nordica 2. furirhjärta som förvildad bör skaffa belägg (eller Papaver radicatum ssp. sauloënse, saulovallmo, utgår. dementera uppgifterna, om de är fel)! Den diskuteras i Flora Nordica 2 under lappvallmo Fumaria capreolata, vit jordrök, bör betecknas som ny ssp. hyperboreum. bofast (°); den är samlad ganska kontinuerligt i Sk Papaver radicatum ssp. stefanssonii, skär islandsvallmo. Lund från 1805 in i vår tid (Tyler 1996 s 143), Auktor: (Á. Löve) Jonsell & O. Nilsson och anges numera vara ett konstant ogräs i Papaver radicatum ssp. steindorssonianum, späd islands- Botaniska trädgården där. vallmo. Auktor: (Á. Löve) Knaben ex O. Nilsson Fumaria muralis ssp. boraei, kustjordrök. Stavningen Papaver refractum utgår. Det finska exemplar, som boroei används i Flora Nordica 2. förteckningens uppgift grundades på, är sannolikt Papaver bracteatum, mörk jättevallmo. Uppgiften från falsketiketterat. Gotland (Johansson & Larsson 1996) accepteras; tills vidare får arten anses tillfälligt förvildad (+). Papaver dahlianum delas i Flora Nordica i två underarter: P. dahlianum ssp. dahlianum, som växer i norska Finnmarken och på Kolahalvön, och ssp. polare (Tolm.) Elven & O. Nilsson, som är arktisk och nästan cirkumpolär. Det svenska namnet spets- bergsvallmo föreslås här övergå från arten till ssp.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 91 KARLSSON

ABSTRACT Brenan, J. P. M. 1981. The genus Amaranthus in sout- hern Africa. – J. South African Bot. 47: 451–492. Karlsson,T. 2002. Nyheter i den svenska kärlväxt- Broman, A., Nilsson, B. & Svensson, Å. 2001. Floran floran 1. Ormbunksväxter – jordröksväxter. på två skånska tippar. – Bot. Notiser 134(1): [Additions and corrections to the checklist of 23–30. Swedish vascular plants. 1. Pteridophyta– Brysting, A. K. & Elven, R. 2000. The Cerastium Fumariaceae.] – Svensk Bot.Tidskr. 96: 75–93. alpinum – C. arcticum complex (Caryophyllaceae): numerical analysis of morphological variation and Uppsala. ISSN 0039-646X. a taxonomical revision of C. arcticum Lange s. lat. In 1998 a checklist of vascular plants in Sweden was – Taxon 49: 189–216. published in Svensk Botanisk Tidskrift. Additions and Ericsson, S. 1992. The microspecies of the Ranunculus corrections to this list are given here for the families auricomus complex treated at the species level. – Lycopodiaceae through Fumariaceae in Flora Euro- Ann. Bot. Fenn. 29: 123–158. Ericsson, S. 2000. Strandmållor Atriplex i Väster- paea order. Extensive field investigations have given bottens län. – Natur i Norr 19: 81–100. many new taxa, especially in man-made habitats like Halvorsen, K., Åsen, P. A. & Andreassen, J. 1981. rubbish tips, and the publication of two volumes of Norsk Botanisk Forening. Sørlandsavdelingen. Flora Nordica in 1990 and 1991 brought numerous Ekskursjoner 1980. – Blyttia 39: 71–72. nomenclatural changes. In the families covered, 49 Hoot, S. B., Kadereit, J. W., Blattner, F. R., Jork, K. B., Schwarzbach, A. E. & Crane, P. R. 1997. Data taxa (including hybrids) are added for Sweden.Twelve congruence and phylogeny of the Papaveraceae s.l. are published for the first time here: Abies lowiana, based on four data sets: atpB and rbcL sequences, Sciadopitys verticillata, Quercus cerris, Chenopodium qui- trnK restriction sites, and morphological charac- noa, Lychnis fulgens, Anemone narcissiflora, Aquilegia ters. – Syst. Bot. 22: 575–590. chrysantha, A.xcultorum, Ranunculus acris var. borealis, Hylander, N. 1955. Förteckning över Nordens växter. 1. Kärlväxter. – Lund. Akebia quinata, Berberis candidula, and Corydalis angus- Hämet-Ahti, L., Suominen, J., Ulvinen, T. & Uotila, tifolia. On the other hand, 20 taxa were given in error P. 1998. Retkeilykasvio. – Helsinki. from Sweden in the checklist. A further 14 taxa are Iseborg, R. 1987. Floran i Grödinge socken. – Svensk new for the Nordic countries, but unknown from Bot. Tidskr. 81: 151–173. Sweden, whereas 22 taxa (mainly hybrids) not known Johansson, B. G. 1998. Odlade växter i Gotlands natur III. – Rindi 18: 51–161. from Sweden have to be omitted. Johansson, B. G. & Larsson, B. 1996. Odlade växter i Gotlands natur I. – Rindi 16: 87–199. Jonsell, B. (red) 1999. Additional nomenclatural notes Citerad litteratur to Flora Nordica (Lycopodiaceae–Polygonaceae). – Aellen, P. 1928. Neue adventive Chenopodium aus Nordic J. Bot. 19: 385–387. Schweden. – Bot. Not. 1928: 203–210. Jonsell, B. (red) 2000. Flora Nordica 1. Almquist, E. & Asplund, E. 1937. Stockholmstraktens Lycopodiaceae–Polygonaceae. – Bergianska växter. Andra upplagan. – Botaniska sällskapet, Stiftelsen, Stockholm. Stockholm. Jonsell, B. (red) 2001. Flora Nordica 2. Anonym 1994. Delrapport. Projekt Värmlands Flora. Chenopodiaceae–Fumariaceae. – Bergianska – Värmlandsfloran 22/23. Stiftelsen, Stockholm. Anonym 1995. Rapporter om växtfynd 1995. – Jonsell, L. m.fl. 1997. Projekt Upplands flora. Vrivrånge 5: 7–11. Halvtidsrapport. – Daphne 8. Supplement. Anonym 1999. Skånes Flora, ett urval intressanta Julin, E. 1961. Salix hastata x myrtilloides, en för växtfynd (huvudsakligen från 1997–98). – Lunds Sverige ny hybrid. – Svensk Bot. Tidskr. 55: Botaniska Förenings medlemsblad 1999(2): 4–8. 419–421. Anonym 2000. Skånes Flora, ett urval intressantare Karlsson, T. 1998. Förteckning över svenska kärlväx- växtfynd (i huvudsak från 1999). – Lunds ter. – Svensk Bot. Tidskr. 91: 241–560. Botaniska Förenings medlemsblad 2000(3): 34–36. Khalaf, M. K. & Stace, C. A. 2000. Breeding systems Björkbäck, F. 1980. Metoder att ange växtlokaler. – and relationships in the Cerastium tomentosum Svensk Bot. Tidskr. 73: 545–554. group. – Preslia 72: 323–344. Bocquet, G. 1969. Revisio Physolychnidum (Silene sect. Kurtto, A. & Lahti, T. 1987. Suomen putkilokasvien Physolychnis). – Phanerog. Monogr. 1. luettelo. – Pamphlet of Botanical Museum, University of Helsinki, 11.

92 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) KÄRLVÄXTNYHETER

Lid, J. 1974. Norsk og svensk flora. Andre utgåva. – Tzvelev, N. N. 2000. Om släktet Gastrolychnis Det Norske Samlaget, Oslo. (Caryophyllaceae) i europeiska Ryssland. [På Lid, J. & Lid, D. T. 1994. Norsk flora. 6. utgåve ved ryska.] – Bot. Zhurn. 85(11): 99–102. Reidar Elven. – Det Norske Samlaget, Oslo. Uotila, P. 1978. Variation, distribution and taxonomy Lidén, M. & Zetterlund, H. 1997. Corydalis. A garde- of Chenopodium suecicum and C. album in N ner’s guide and a monograph of the tuberous spe- Europe. – Acta Bot. Fennica 108. cies. – Alpine Garden Society Publications, Uotila, P. 1979. Chenopodium exsuccum, a neglected Worcestershire. species of the C. foliosum aggregate. – Ann. Bot. Lindström, Å. 1998. Några växtfynd från Fenn. 16: 237–240. Göteborgstrakten. – Calluna 15(2): 14–20. Vallin, H. 1936. För Hallands Väderö ej förut publi- Madsen, H. E. S. & Lyck, G. 1991. Introducerede cerade fanerogamer och kärlkryptogamer samt i planter. Forvildede og adventive arter. – Inst. for övrigt några för ön intressanta växter. – Bot. økologisk botanik, Københavns Universitet, och Notiser 1936: 519–531. Skov- og Naturstyrelsen, Hørsholm. [Stencil.] Walters, S. M., Alexander, J. C. M., Brady, A., Milberg, U. 1992. Karlskoga 10E 5f. – Värmlands- Brickell, C. D., Cullen, J., Green, P. S., Heywood, floran 1992(3): 34–41. V. H., Matthews, V. A., Robson, N. K. B., Yeo, P. Nilsson, M.-B. 1999. Botanikgruppens höstrapport F. & Knees, S. G. 1989. The European garden (1999). – Värmlandsfloran 1999(2): 5–13. flora 3. Dicotyledons (part 1). – Cambridge Nilsson, Ö. 1981. Gräsfröinkomlingar och andra kul- University Press, Cambridge etc. turspridda växer från Gotland. – Svensk Bot. Wisskirchen, R. & Haeupler, H. 1998. Standardliste Tidskr. 75: 65–69. der Farn- und Blütenpflanzen Deutschlands. – Niordson, N. 2000. Floran på våra soptippar i Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart. Blekinge. – Blekinges Natur 2000: 108–119. Wyse Jackson, M. B. 2001. Typifications and new Oxelman, B., Lidén, M. & Berglund, D. 1997. nomenclatural combinations in Nordic Cerastium Chloroplast rps 16 intron phylogeny of the tribe fontanum taxa. – Nordic J. Bot. 20: 531–535. Sileneae (Caryophyllaceae). – Pl. Syst. Evol. 206: Øllgaard, B. & Tind, K. 1993. Scandinavian ferns. – 393–410. Rhodos, København. Oxelman, B., Lidén, M., Rabeler, R. K. & Popp, M. 2001. A revised classification of the tribe Sileneae (Caryophyllaceae). – Nordic J. Bot. 20: 513–518. Pettersson, B. 1952. An alien flora on Drumsö Thomas Karlsson är inten- (Helsingfors) introduced by cork bark imported from Morocco and Spain. – Memoranda Soc. dent vid Naturhistoriska Fauna Fl. Fenn. 27: 111–117. Riksmuseet och förestår där Rilke, S. 1999. Revision der Sektion Salsola s.l. der samlingen av nordiska kärl- Gattung Salsola (Chenopodiaceae). – Bibl. Bot. växter. Han arbetar också 149. som författare och redaktör Stenberg, L. 1997. Förteckning över Norrbottens kärlväxter 1997. – Föreningen Norrbottens flora. inom projektet Flora Nor- Stenberg, L. 2000. Inventeringar i Norrbotten 1999. dica. Under tiden 1976– – Nordrutan 5: 26–32. 1995 var han redaktör för Svensk Botanisk Stenberg, L. 2001. Vårträff 2001 – en fullträff. – Tidskrift och landskapsflororna, och han har Nordrutan 6: 57–64. särskilt engagerat sig i Smålands flora. Thomas Sterner, R. 1986. Ölands kärlväxtflora. Utgiven av Åke Lundqvist. – Förlagstjänsten, Stockholm. är styrelseledamot i Svenska Botaniska Före- Stoor, A. M., Boudrie, M., Jérôme, C., Horn, K. & ningen och ordförande i dess växtnamnskom- Bennert, W. 1996. Diphasiastrum oellgardii mitté. Släkten som särskilt intresserat är Spiraea (Lycopodiaceae, Pteridophyta), a new lycopod spe- spireor, Polygonum trampörter och Euphrasia cies from Central Europe and France. – Feddes ögontröstar. Doktorsavhandlingen från 1982 Repert. 107: 149–157. Ståhl, P. 1996. Katalog över Gästriklands kärlväxter. – handlade just om Euphrasia. Gävleborgs botaniska sällskap. Adress: Naturhistoriska Riksmuseet, Box 50007, Turrill, W. B. 1959. Lychnis xhaageana. – Curtis’s 104 05 Stockholm Botanical Mag. N.S. 314. Tyler, T. 1996. Om invandrare till Skåne efter Linné. E-post: [email protected] – Svensk Bot. Tidskr. 90: 141–148.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 93 Fruktkropp av Junghuhnia pseudozilingiana (coll. Eriksson 2001). Här växer den på döda fruktkroppar av svart eldticka Phellinus nigricans. Fruiting body of Junghuhnia pseudozilingiana growing on dead fruiting bodies of Phellinus nigricans.

Junghuhnia pseudozilingiana – ny svamp för Sverige

Junghuhnia pseudozilingiana har nyligen för där granen är på stark uppgång. Trots detta är första gången påträffats i Sverige. Fyndet gjor- lövandelen fortfarande riklig – på en del håll des i samband med Länsstyrelsens naturskogs- upp till 80 % – mestadels bestående av relativt inventering i Jämtland. På de få platser i övriga klen björk, asp och sälg. Kontinuerligt bränn- Europa där denna ticka (poring) förekommer vedsuttag av lövträden i sen tid har bidragit till är den sällsynt. Arten befinner sig möjligen på en liten variation i ålder, diameter och skiktning. spridning och det finns all anledning att söka Spritt i området finns dock några enstaka exem- efter den i andra delar av landet, främst i plar av grov och gammal asp och sälg. Spår efter blandskogar med riklig förekomst av asp, den senaste branden finns i form av kolade stub- björk och sälg. bar, men även brandljud på levande tall före- kommer. I huvudsak domineras fältskiktet av TEXT OCH BILD: GÖRAN ERIKSSON blåbärsris med inslag av lågörter som stenbär Rubus saxatilis, hultbräken Phegopteris connectilis, en lokal där fyndet gjordes är en av harsyra Oxalis acetosella, ekbräken Gymnocar- Jämtlands läns största kända lövbrän- Dnor. Den brann för ungefär nittio år Lövbränna: lövdominerad skog som vuxit upp sedan och befinner sig nu i en igenväxningsfas efter en brand.

94 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) JUNGHUHNIA

Mikroskopiska detaljer av Junghuhnia pseudozilingiana Microscopical details of Junghuhnia pseudozilingiana.A. (coll. Eriksson 2001).A. Sporer, B. skeletthyfer, C. Spores, B. skeletal hyphae, C. generative hyphae, and generativa hyfer och D. cystider (inkrusterade). D. cystidia (encrusted). Se ordförklaringar sid. 98!

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 95 ERIKSSON pium dryopteris, skogsnäva Geranium sylvaticum vertikalt substrat, delvis knöliga och med etage- och tolta Cicerbita alpina. Algröppa Plicatura liknande struktur, grädd-halmfärgade som färska nivea är karaktärsart på död ved av stående och och vid intorkning ockrafärgade. Vid intorkning liggande gråal. Karaktärsarten på stående sälg förändras porernas utseende och delar av de inom området är doftticka Haploporus odorus nedre partierna är i senare stadier uppslitsade och med ett femtontal olika fyndplatser. taggliknande. Köttet är vitt till gräddfärgat, rela- Förekomsten av död ved är sparsam med undan- tivt kompakt och segt, 1–2 mm tjockt, som vid tag av fläckvisa, rikliga förekomster av självgall- intorkning någorlunda behåller sin färg och kon- rad klen björk, sälg och asp. trasterar då mot de något mörkare porerna. Kött Fyndexemplaret av Junghuhnia pseudozilingia- och porer är tillsammans upp till 5–6 mm tjockt. na (Parm.) Ryv. växte på en gammal fruktkropp Cystider tjockväggiga, upp till 150 µm långa, av svart eldticka Phellinus nigricans, som i sin tur som på sin spets har en påväxt av små inkruste- växte på en död, liggande glasbjörk Betula pubes- rade kristaller (se figur!). Vid senare mikroskopis- cens med en stamgrovlek på cirka 15 cm i diame- ka studier av materialet har kristaller från dessa ter. Enligt litteraturen uppges flertalet fynd av cystider mer eller mindre försvunnit och identi- arten i Europa kunna kopplas till fruktkroppar fieras därför bäst i färska fruktkroppar. av olika arter inom Phellinus eller ved som kolo- Hyfsystemet är dimitiskt (med två olika slags niserats av dessa. Det verkar också som om hyfer). Generativa hyfer med söljor, 2–7 µm i fruktkropparna av Phellinus-arterna försvagas och diameter. Enligt litteraturen kan söljor vara svåra dör när J. pseudozilingiana väl har etablerat sig på att finna men är i detta exemplar relativt lätt samma substrat, även på levande träd (T. Nieme- identifierbara. De generativa hyferna är mycket lä, muntligen). Här råder tydligen ett konkur- variabla med avseende på förgreningar, diameter rensförhållande mellan olika arter ur släktet samt även hyfväggarnas tjocklek. Skeletthyfer är Phellinus och J. pseudozilingiana som verkar rikligt förekommande, tjockväggiga, 2–5 µm i gynna den senare. Olika arter av nedbrytare skif- diameter. Basidier klubbformade, 13–15 µm tar och byts som regel ut i en bestämd succes- långa och 4,0–5,5 µm i diameter. Sporer ellipsoi- sionsordning under substratets förmultning. da, vissa kurviga, hyalina, tunnväggiga, släta Sådana successioner är relativt vanliga i vedsvam- 4,0–5,3 (–6,0) x 2,0–2,5 µm. Inom samma släk- parnas värld och antyder att fysiologiska och te står det svenska fyndet mikroskopiskt nära ekologiska beroendetillstånd existerar mellan de ockraporing Junghuhnia nitida och fransig ockra- tidiga kolonisatörerna och efterföljande saprofy- poring J. separabilima, men skiljs från dessa ter. Även skogstypen för det svenska fyndet genom att ha betydligt längre cystider och något stämmer överens med övriga europeiska fynd, avvikande storlek och utseende på sporerna. Den det vill säga blandskogar med riklig förekomst av största skillnaden är dock makroskopisk. asp, sälg samt björk, och med underväxt av gran. Förväxlingsarter Beskrivning av den svenska svampen Fruktkroppens typiska karaktärer i sent stadium Fruktkropparna är ettåriga, resupinata, men kan med uppslitsade porer, knölar och sterila zoner enligt litteraturen även ha små utskjutande hat- gör att svampen knappast kan förväxlas med tar. Hattar saknas dock på detta exemplar. Frukt- någon annan art. Ockraporing och fransig ockra- kroppens storlek skiljer sig markant från övrigt poring, som nämnts ovan, uppvisar sådana stora europeiskt material. Detta exemplar täcker två makroskopiska skillnader att förväxlingsrisk med mindre fruktkroppar av svart eldticka och är dessa inte torde föreligga. Till det yttre kan arten totalt cirka 12 x 6 cm, vilket är avsevärt mycket likna klyvporing Schizopora paradoxa (syn. större än finskt material av samma art. Porerna Hyphodontia paradoxa) som också börjar bildan- är kantiga, 3–4 per mm, mer oregelbundna på det av fruktkroppen med porer, men en del indi-

96 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) JUNGHUHNIA vider kan senare bli mer tandade och uppslitsade Nomenklatur (hydnoid). Mikroskopiska skillnader mellan Arten beskrevs från Estland 1959 av Erast dessa är så stora att det trots allt i praktiken inte Parmasto och namngavs som Chaetoporus pseu- finns någon förväxlingsrisk. dozilingianus. Leif Ryvarden (1972) omkombi- Nämnas bör också ett par arter ur släktet nerade ett flertal av de poroida arterna i Antrodiella. Strävticka Antrodiella hoehnelii och Chaetoporus till Junghuhnia. Jan Vesterholt m.fl. glasticka Antrodiella semisupina växer också ofta (Knudsen & Hansen 1996) kombinerade däref- ut på andra arters döda fruktkroppar. Glastickan ter om samtliga nordiska arter inom släktet kan ibland ses växa ut på döda fruktkroppar av Junghuhnia till Steccherinum eftersom de ansåg fnöskticka Fomes fomentarius och strävtickan släktena vara synonyma. Enligt nomenklatur- växer nästan undantagslöst på gamla fruktkrop- regler borde därför Steccherinum ha prioritet över par av alticka Inonotus radiatus. Även i detta fall Junghuhnia eftersom det är ett äldre namn. Här bör man kunna skilja dessa åt redan i fält och de följer jag dock namngivningen i Ryvarden & skiljs från Junghuhnia pseudozilingiana genom att Gilbertson (1993). ha mindre porer som dessutom ej är uppslitsade. Mikroskopiskt artskiljande karaktärer är att sträv- Artens skyddsstatus och användbarhet och glastickan har mindre sporer och saknar cys- som naturvärdesindikator tider. Svampens skyddsstatus är naturligtvis svår att Ytterligare två arter ur släktet Junghuhnia kan bedöma utifrån endast ett fynd i landet. Arten ibland utnyttja andra arters fruktkroppar för verkar även i övriga Europa vara sällsynt vilket egen fruktkroppsbildning. Blackticka Junghu- möjligen kan indikera ett globalt hot. Finns det hnia collabens och gulporing J. luteoalba kan skäl att anta att svampen tidigare funnits i ibland ses på gamla fruktkroppar av ullticka Sverige och är på väg att försvinna från landet Phellinus ferrugineofuscus. Dessa två är dock och av det skälet bör sättas upp på vår nationella knutna till gran och tall samt avviker klart i rödlista? Kanske, men i ett land som anses vara utseende från J. pseudozilingiana. Junghuhnia mykologiskt välinventerat under lång tid borde pseudozilingianas ekologiska krav på att växa på tidigare fynd i så fall vara kända. Mer sannolikt eller vid sidan av Phellinus-arter på asp och björk är att arten är på tillfälligt besök eller på väg att kan vara en pålitlig och bra sökbild i fält. kolonisera Sverige. Nya artfynd i landet brukar dock ofta generera ytterligare fynd vilket ännu så Fyndlokal länge gör denna bedömning osäker. Jämtland, Bräcke kommun, Tvärberget, cirka På grund av sin sällsynthet överallt där den 1,2 km söder om Skåsjön ungefär 13 km nord- förekommer är förmodligen artens spridnings- ost om Bräcke. På liggande glasbjörk på gammal förmåga av något skäl svag, men de få och fruktkropp av svart eldticka. Koordinater enligt begränsade populationerna kan även vara ett rikets nät 1493605/6964655. 2001-09-21, leg: tecken på substrat- och biotopförlust. Istället för G. Eriksson, det: G. Eriksson. Conf: Tuomo att bedöma Sveriges andel av totalpopulationen Niemelä, Helsingfors universitet, Leif Ryvarden, och artens utdöenderisk här, är det mer frukt- Avdelningen för Biologi, Oslo universitet, Klas bart att bedöma dess förutsättningar till fortsatt Jaederfeldt, Naturhistoriska riksmuseet, sektio- spridning och etablering i förhållande till nen för kryptogambotanik, Stockholm. omvärlden. Om det dessutom är så att arten är isolerad och sällsynt på grund av en minskande Utbredning livsmiljö i övriga Europa, så bör vi medverka till Arten är rapporterad även från Finland (Åland), insatser för artens invandring och bevarande. Estland, Ryssland och Schweiz men är även i Den lövrika biotop med asp, sälg, al och dessa länder mycket sällsynt. björk som svampen verkar vara beroende av är

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 97 ERIKSSON

ABSTRACT Basidie: Mer eller mindre klubbliknande del Eriksson, G. 2002. Junghuhnia pseudozilingiana – ny av hymeniet som bildar 2, 4, 6 eller 8 svamp för Sverige. [Junghuhnia pseudozilingiana – sporer. new to Sweden.] – Svensk Bot.Tidskr. 96: 94–98. Cystid: Steril cell i hymeniet hos basidiomyce- terna. Cystider varierar mycket i utseende Uppsala. ISSN 0039-646X. vilket är användbart för att skilja arter åt. The first Swedish record of Junghuhnia pseudozilingia- Dimitisk: Med två olika slags hyfer, t.ex. gene- na (Parm.) Ryv. (Polyporaceae) is reported from rativa hyfer och skeletthyfer. Jämtland county, central Sweden. J. pseudozilingiana is Generativa hyfer: En fruktkropps grundläggande a rare species known from Finland, Estonia, Russia, element från vilka även skeletthyfer och and Switzerland.The Swedish locality is a hardwood- cystider bildas. dominated mixed forest with Betula pubescens, Salix Hyalin: Genomskinlig. caprea, Populus tremula, and Picea abies, which was Hydnoid: Fruktkropp med taggigt eller tand- exposed to fire 90 years ago. J. pseudozilingiana seems liknande utseende. to prefer hardwoods like Populus and Betula attacked Kombination: När en art förs över till ett by different species of Phellinus and is sometimes annat släkte får man en ny kombination found growing on top of old fruiting bodies of av släktnamn. Inonotus or Phellinus.The present specimen was Resupinat: Växer helt utbrett på underlaget found on a dead basidiocarp of Phellinus nigricans utan hattar. which had arisen on dead Betula pubescens. Septum: Tvärvägg i hyf. Sölja: Liten utväxt som bildas över septum vid hyfers celldelning. Göran Eriksson är utbildad i Umeå (Universite- tet och Skogshögskolan) en biotoptyp som minskar i landet. I denna till skogsbiolog med miljö hör även ett flertal andra skyddsvärda arter inriktning mot ekologi ur olika organismgrupper hemma. Genom att och bevarandefrågor. man förhindrar naturliga bränder och på grund Han har jobbat åt kom- av den snabba ökningen av gran i dessa miljöer, muner, länsstyrelser, har behovet av skötsel- och restaureringsåtgärder skogsbolag och univer- i syfte att gynna lövinslaget ökat starkt. Därmed sitet med naturvärdes- borde ett viktigt kriterium för bevarandeåtgärder inventeringar, och arbetar för närvarande på vara uppfyllt. Länsstyrelsen i Jämtlands län med säkerställande av skogsmark för reservatsbildning. Förslag på svenskt namn: Slitsporing Adress: Länsstyrelsen i Jämtlands län, Naturvårdsenheten, Reservatsbildning, 831 86 Östersund Citerad litteratur E-post: [email protected] Knudsen, H. & Hansen, L. (red.) 1996. Nomenclatural notes to Nordic Macromycetes vol. 1 & 3. – Nord. J. Bot. 16: 211–221. Ryvarden, L. 1972. A note on the genus Junghuhnia. – Persoonia 1972(7): 17–21. Ryvarden, L. & Gilbertson, R. L. 1993. European polypores, part 1. – Synopsis Fungorum 6: 1–387.

98 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) BOTANISK LITTERATUR

Natur och kultur på Öland

et öländska landskapet har i långa tider fängslat både öns innevånare och besö- Dkare av olika slag. Mångfalden av mil- jöer och företeelser har något att erbjuda alla människor. I den nyligen utkomna boken Natur och Kultur på Öland presenteras på ett utmärkt sätt den på Öland så uppenbara kopplingen mellan naturen och människan i framväxten av det mångtusenåriga öländska kulturlandskapet. I förordet betonar landshövding Anita Bråkenhielm nödvändigheten av kunskap för att på rätt sätt kunna värna detta varierande och värdefulla landskap och inbjuder samtidigt läsa- ren att besöka och uppleva Ölands olika miljöer med boken som väg- ledare. Av inledningen framgår att boken förutom att vara en kunskapskälla också utgör ett gemensamt natur- och kultur- alvar program för Öland. Boken skall vara underlag och sjömarker), vid säkerställandearbete enligt miljöbalken, vid Våtmarkerna, Skogen, bevarandet av biologisk mångfald, vid bevarande Bebyggelsen (bl.a. byar, tätorter, och och vård av natur- och kulturmiljöer, vid fysisk kyrkor), Näringar (bl.a. jordbruk, fiske, skogs- planering, vid information till allmänheten m.m. bruk och turism), samt Samfärdsel (bl.a. hamnar, Programmet omfattar 129 naturområden och 65 fyrar och vägar) utgör andra intressanta beskriv- kulturmiljöer, vilka i sin tur har olika delområ- ningar. den. Sammanlagt beskrivs närmare 300 områden Under rubriken Växter och djur finns avsnitt i boken. Ett speciellt åtgärdsprogram kommer som beskriver den mycket omfattande biologiska framdeles att kopplas till dessa områden. mångfald av arter, som det öländska landskapet Ett inledande kapitel beskriver det intressanta besitter. Där framgår också att många av landets scenario under vilket öns geologiska former bil- sällsynta arter fortfarande har goda förekomster dades och hur speciella landformer kom till på Öland: Hela 279 arter av de öländska stor- under Österjöbäckenets utveckling efter den svamparna tillhör de rödlistade arterna i Sverige. senaste istiden. Av de i landet förekommande 18 fladdermusar- Under rubriken Människans landskap be- terna finns 13 på Öland, osv. Som speciellt handlas människans roll i relation till landskapet unika ur växt- och djurgeografisk synpunkt från stenåldern och fram till dagens jordbruks- omtalas alvarmarkerna och då främst Stora landskap. Odlingslandskapet (bl.a. åkrar, ängar, Alvaret.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 99 ROSÉN

Tyngdpunkten i boken återfinns under rubri- Boken är illustrerad med ett stort antal över- ken Områden av särskilt stort värde. Där redovi- lag vackra och konstnärliga färgfoton, kartor, sas kriterier för urval av såväl kultur- som natur- samt en del akvareller. Det förefaller dock som miljöer. Utvalda områden redovisas sedan där de om ett antal foton i tryckningen blivit aningen hör hemma i sektorerna Norra, Mellersta resp. för mörka, vilket ibland minskar informations- Södra Öland. Listorna är separata för kultur- värdet. resp. naturmiljöer, men har hänvisningar till Sammanfattningsvis vill jag gratulera Läns- varandra om värden sammanfaller i ett område. styrelsen och dess medarbetare till detta omfat- Lite olyckligt är att numren saxas mellan de tande verk, som innehåller mycket samlad kun- två kategorierna och att numreringen börjar om skap till stor nytta för såväl beslutsfattare, som från 1 inom var och en av de tre sektorerna! Att alla de personer som bor i, verkar i eller besöker det dessutom finns en karta (s. 392) med liknan- det fantastiska öländska landskapet. Texten är de numrering över en annan kategori av områ- lättläst trots mycket fakta. Det vackra och rikliga den kan förvilla. fotomaterialet gör den också till en vacker bil- Texterna till varje delmiljö är innehållsrika derbok, som bör finnas hos alla med intresse för och lättförståeliga. De har hänvisning till källma- den öländska naturen och kulturen. terial. Som initierad läsare saknar man dock all- mänt i boken en del litteraturreferenser – men ✮ EJE ROSÉN, det beror ju å andra sidan på vilken vetenskaplig docent i växtekologi vid Uppsala universitet samt Ekologiska ambitionsnivå man beslutat sig för. forskningsstationen, Ölands Skogsby. Efter alla beskrivningar redogörs för olika former av skydd, som finns för natur- resp. kultur- områden. Vidare ingår avsnitt om Allemans- Natur och Kultur på Öland. Länsstyrelsen i rätten, Ordförklaringar, Artregister (inkl. klass- Kalmar län 2001. Red. M. Forslund. 464 sid. + ning i rödlistan), Ortnamn, samt Källor och lit- karta. Boken kan beställas direkt från länsstyrel- teratur m.m. sen (240 kr + frakt, tel. 0480-82195) men finns En bifogad karta över "Värdefulla natur- och även i bokhandeln. kulturmiljöer på Öland 2001" förtydligar de olika områdenas lokalisering.

Inventera på Jylland i sommar!

Det danska floraprojektet, Atlas Flora Danica, Tephroseris integrifolia och hedjungfrulin Polygala arrangerar ett inventeringsläger i Thy på nord- serpyllifolia – så kontakta Per Hartvig västra Jylland den 21–28 juli. Har du lust att på Botanisk Museum, Gothersgade 130, pröva din inventeringsförmåga i en för de flesta DK-1123 København K. Tel. 0045 3532 2198, svenskar exotisk miljö bland klitter och fukthe- E-post [email protected] dar – och troligen möta sådana rariteter som svarttåg Juncus anceps, dvärgtåg Juncus pygmaeus, Gratis logi och hjälp med transporter utlovas. grön tofsäxing Koeleria pyramidata, fältnocka

100 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 68° nord – dagboksanteckningar från florainventering i nordligaste Sverige

I sommar är sista chansen att få vara med på 22/7 Muodoslompolo 30M2e ett inventeringsläger för att utforska Norr- – Älvstrandängar vid Muonio älv bottens flora. Ola Larsson berättar hur det Första inventeringsdagen bjöd på en varierad kan gå till. ruta där en stor älvnära ängsmark var ett av de mest spännande inslagen. I nordliga trakter går TEXT: OLA LARSSON igenväxningen av gamla jordbruksmarker lång- samt och än återstår många år tills den älvsallat ussfärden från Luleå går norrut i tre tim- Mulgedium sibiricum och lappblågull Polemo- mar. Efterhand övergår Norrbottens nium acutiflorum vi hittade har trängts undan av Bkustslätt med sina ladåkrar i taigans videsnåren. mörka mosaik av barrskogar och myrmarker. I Första dagen innebar också en hel del upp- Pajala upphör busslinjerna, men jag får skjuts fräschning av gammal bortglömd kunskap om de återstående tio milen till Muodoslompolo. skiljekaraktärer på vanliga arter, men även en Muodoslompolo är ett samhälle på 120 invånare snabbkurs i Norrbottens vide- och starrhybrider. beläget 150 km norr om polcirkeln. Byn har en Här gäller det att vara uppmärksam eftersom de affär, en liten skola och botaniskt outforskade flesta starrarter man tror sig se visar sig vara omgivningar – allt som behövs för att få ett tio- hybrider! På videsidan finns ett antal nya och tal florainventerare att trivas. Jag har sökt mig nygamla arter att ta hänsyn till – inte minst ryss- till detta avlägsna hörn av Sverige för att bidra vide Salix glauca ssp. stipulifera, finnvide Salix till den pågående inventeringen av Norrbottens starkeana ssp. cinerascens och finnblekvide Salix landskapsflora. hastata ssp. subintegrifolia. Anländer på kvällen och möts av en välfylld Några för norra Norrbotten typiska inslag skolsal där dagens skörd av belägg och fältan- som jag fick stifta bekantskap med var den graci- teckningar gås igenom. Senare skulle jag erfara la lapptåteln Vahlodea atropurpurea vid älv- och att detta arbete kunde pågå långt in i natten om jokkstränder samt de brunulliga rost- och lapp- det varit en omväxlingsrik ruta som inventerats ullen Eriophorum russeolum ssp. russeolum och under dagen. Skolans gymnastiksal är draperad ssp. rufescens som utgör konstanta inslag i blöt- av gråpapper i hundratal. Varje dags arbete myrar och diken. inleds med att byta alla gråpapper i pressarna – en knapp timmes arbete. 23/7 Naakakero 29M 5a – Kursudal Huvudskälet till att jag begivit mig till I norra Norrbotten har inlandsisens avsmältning Muodoslompolo var att jag var nyfiken på natu- i kombination med sprickor i berggrunden resul- ren i detta sällan uppmärksammade hörn av terat i ett stort antal djupa klippdalar, så kallade Sverige. En titt i floran avslöjar också att ett kursudalar efter den lokala benämningen kursu. antal nordliga och östliga arter med mycket Tack vare sina varierade klimatförhållanden begränsad svensk utbredning finns här. hyser ofta kursudalarna en påfallande intressant flora. Dagens inventeringsarbete förde oss till en liten kursu vid berget Naakakero. Dalens botten var till stora delar en örtrik grannaturskog – väl-

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 101 LARSSON

Röd trolldruva Actaea erythrocarpaa, som tidigare endast var känd från dryga dussinet lokaler i Norrbotten, är nu registrerad från mer än 80 rutor. Foto: Eivor Lundström.

behövlig omväxling i ett landskap dominerat av tigt i ett hörn av myren. Tillsammans med likåldriga tallhedar. Bland de ovanligare arterna bräckan växte också två av dess ovanliga följear- kan nämnas vinbär Ribes spicatum, hägg Prunus ter: sumparv Stellaria crassifolia och trindstarr padus, majbräken Athyrium filix-femina och hult- Carex diandra. Myrbräckan är rödlistad och har bräken Phegopteris connectilis. En nordlig specia- under det norrbottniska florainventeringsarbetet litet som växte rikligt i en bäck i kursudalens hittats i åtta rutor. botten var jordranunkel Ranunculus hyperboreus. 26/7 Puristakero 29M 8d – Ripbärsberg 24/7 Oksajärvi 29L 5g – Myrbräckemyr Dagen bjuder på en artfattig ruta. Första anhal- Eftermiddagen bjöd på ett kärt återseende. Vi ten är en bäck omgärdad av täta videsnår. En del hade besökt kulturmarker och sumpskogar i de akrobatiskt skuttande bland snåren leder till att kalkrika markerna kring den lilla byn Oksajärvi. vi hittar dvärgigelknopp Sparganium natans. Vid Efter tips från en ortsbo begav vi oss till en blöt snåren växer även älvsallat. myr som skulle hysa den vackra myrbräckan En av inventeringsområdets specialiteter är Saxifraga hirculus. Myrbräckan fanns mycket rik- ripbär Arctostaphylos alpinus, som kan hittas på

102 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 68° NORD bergshöjder och längs med skogsbilvägar. Vi metodiken var färdigutvecklad först 1992, då masar oss upp genom den enahanda tallskogen också det första längre inventeringslägret genom- på rutans högsta berg för att se om ripbäret fördes. Under tio års tid har man erbjudit mel- växer här. Väl uppe på toppen tar det inte lång lan fem och sju veckors inventeringsmöjligheter tid innan vi funnit den eftersökta växten på en varje år. Lägren har besökts av en liten kärna liten bergsknalle. På väg ner igen går vi över en uthålliga botanister från södra Sverige och Norr- liten myr och våra vaksamma ögon hittar dvärg- botten. Ett tjugotal korttidsbesökare dyker i tätörtens Pinguicula villosa blomskaft med öppen regel upp under en sommar. Varje år har lägren kapsel som sticker upp ur en vitmossetuva. också haft utländska medhjälpare från länder Dvärgtätörten är ett konstant men mycket svår- som England, Norge, Danmark, Skottland, funnet inslag i myrarna. Tyskland och Frankrike. Till sommaren väntas Vi ser en hel del fibblor Hieracium spp., vilka besök från Finland och England. flitigt samlas, säkert är en del av dessa ännu obe- Projektet har från början drivits i regi av skrivna och deras utbredning är lite känd. Lennart Stenberg, och har under de senaste åren Kanske kan vårt samlande så småningom hjälpa erhållit stöd från den 1995 bildade Föreningen till att sprida lite nytt ljus i fibblemörkret. Norrbottens Flora. Eftersom Norrbottens växter är så dåligt kända samlar man rikligt med be- 28/7 Iso Aarensaari 29M 1f lägg. I regel etiketteras mellan 3 000 och 4 000 – Isskrapade älvstränder varje vinter. En databas har upprättats över alla Första inventeringsdagen med egen ruta. Kul att observationer som gjorts efter 1988. få prova vingarna och lägga upp sitt arbete själv. Antalet kända taxa var cirka 950 när projektet Fick båtskjuts ut till en kilometerlång ö i påbörjades, idag är antalet närmare 1 330. Även Muonioälven. En mycket spännande miljö är de antalet kända lokaler för sällsyntare arter har isskrapade älvstränderna. En hel del fjällväxter ökat avsevärt. Nämnas kan att älvsallaten nu är har med älvens hjälp tagit sig ned i skogslandet känd från 57 rutor, jämfört med tidigare bara och koloniserat de grusiga stränder som varje år tio. Föreningen Norrbottens Floras symbolart, skrapas vid islossningen och därigenom hålls topplåsbräken Botrychium lanceolatum, har idag öppna för konkurrenssvaga växter som fjällnej- registrerats från drygt 60 rutor medan ullvidet lika Lychnis alpina, tätört Pinguicula vulgaris och Salix lanata, som upptäckts under inventeringen, fjällsyra Oxyria digyna. På älvstranden växte även nu registrerats från 16 rutor. Sumpskogarnas och hybriden mellan östersjötåg och trådtåg Juncus myrkanternas rödlistade lappranunkel Ranun- arcticus ssp. balticus filiformis – ett mycket culus lapponicus har hittats i hela 350 rutor. oväntat fynd på dessa breddgrader. I de strand- nära videsnåren växte enstaka exemplar av kärr- vial Lathyrus palustris och lappblågull.

Ett imponerande projekt Sista chansen! Projektet att kartlägga Norrbottens kärlväxtflora I sommar är det sista chansen att få vara med har ambitionen att inventera landskapets samtli- på ett inventeringsläger. Årets tre läger äger ga 1 352 fem gånger fem-kilometers rutor och rum i Harads (29/6–11/7), Tärendö man beräknar att avsluta inventeringsdelen efter (13/7–2/8) och Södra Sunderbyn med den kommande fältsäsongen. Trots landskapets skärgården (4/8–11/8). Ring Irma Davidsson, omfattande storlek, lilla befolkning och brist på 0911-200 133 eller 070-305 36 02 om du är större lärosäten är man nu snubblande nära att intresserad av att delta. Välkommen! ha inventerat vartenda hörn av landskapet. Projektet började i liten omfattning 1988, men

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 103 FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT

Kallelse till SBF:s årsmöte 28 juni 2002 i Höör Svenska Botaniska Föreningens årsmöte äger rum i samband med Botanikdagarna, fredagen den 28 juni 2002 kl 19 på Frostavallen i Höör.

Dagordningen upptar följande punkter: 7. Val av övriga styrelsemedlemmar och 1. Årsmötets öppnande funktionärer för kommande period 2. Val av ordförande och sekreterare 8. Val av valberedning för mötet 9. Fastställande av årsavgift 3. Val av justeringsperson 10. Föreningens matrikel 4. Verksamhetsberättelse och ekonomisk 11. Presentation av stipendiater berättelse 12. Botanikdagarna 2003 5. Revision 13. Övriga frågor 6. Val av ordförande i föreningen 14. Årsmötets avslutande

Studerandestipendier till skolors utbildning i biologiska ämnen, dock inte till forskarstuderande. Fördelningen görs inte Botanikdagarna i Skåne bara på grundval av betygsmeriter, utan lika högt räknas botaniskt intresse och verksamhet. Botanikdagarna är ett fantastiskt tillfälle att Ansökningarna skall vara föreningens sekrete- under skicklig ledning få bekanta sig med flo- rare tillhanda senast 10 maj under adress: ran inom ett område och träffa andra botanis- Evastina Blomgren, Dalgatan 7–9, 456 32 ter. Mycket kunskap finns att tillägna sig under Kungshamn. Ansökningarna skall innehålla trevliga former tillsammans med andra intresse- styrkt meritförteckning, intyg från lärare att den rade i botaniskt exklusiva miljöer. Läs gärna de sökande är studerande och uppgifter om eventu- rapporter som stipendiater har skrivit i SBT ell tidigare botanisk verksamhet som exempelvis 1999:3 och 2000:5. fältbiologiska kurser och inventeringar.

BF delar ut studerandestipendier för delta- Ytterligare upplysningar kan du få på vår hem- gande i botanikdagarna, som i år går av sta- sida (www.sbf.c.se) eller från SBF:s kansli på Speln i Skåne den 26–30 juni (se sid. 2 i adress: c/o Fytoteket, Uppsala universitet, årets första häfte). Stipendierna omfattar kostna- Norbyvägen 16, 752 36 Uppsala. der för mat, logi och resor. De delas ut till sven- Tel: 018-471 28 91, fax: 018-471 27 94, ska studerande vid nordiska gymnasier och hög- e-post: [email protected]

104 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) Nordisk botanikexkursion i Abisko 11–14 juli 2002

Svenska Botaniska Föreningen arran- Aronsson och Hjalmar Croneborg från gerar i år en unik exkursion med delta- ArtDatabanken på Sveriges Lantbruks- gare från Danmark, Finland, Norge och universitet (SLU) och Håkan Pleijel från Sverige. Vi blandar exkursioner med föreläs- Tillämpad miljövetenskap på Göteborgs ningar och umgås tillsammans med trevliga universitet. Antalet platser är begränsat till botaniker från våra nordiska grannländer. Vi 10 deltagare per land. bor på Abisko Turiststation – i Abisko natio- Pris: nalpark – som i år firar sitt hundraårsjubi- • Del i dubbelrum med helpension + leum. Under exkursionen deltar vi i de fest- exkursionsavgift: 3 840 SEK (enkelrum ligheter som bjuds. + 480 SEK) • Rum på vandrarhem med helpension Program + exkursionsavgift: 2 825–3 080 SEK Torsdag 11/7. Samling 18.00. Föredrag. • Självhushåll i vandrarhem + exkursions- Fredag 12/7. Exkursion. Lördag 13/7. Exkursion. avgift: 1870-2125 SEK Söndag 14/7. Exkursion och avslutning. • Enbart exkursionsavgift: 1150 SEK (inkl. transporter) Exkursionsmålen som kommer att besökas är Läs mer på www.abisko.nu och Abisko-Njulla, Kopparåsen-Låktatjåkka och www.sbf.c.se. Anmälan sker till Abisko Stenbacken-Luopakte. Turiststation senast den 1 juni, telefon Möjlighet finns att förlänga vistelsen före +46 (0)980 402 00 eller e-post eller efter exkursionen. Ledare är Mora [email protected]

Program Fjällbotanikkurs i Abisko Fredag 19/7. Ankomst och inledning. Lördag 20/7. Introduktion till fjällfloran. Exkursion i 19–27 juli 2002 Abiskos omgivningar och på Njulla. Söndag 21/7. Fjällbjörkskog, rasbranter och kalkrik Årets sedvanliga fjällbotanikkurs i Abisko hålls fjällhed. Exkursion med båt till Jebrenjokk på norra sidan av Torneträsk. 19–27 juli. Kursen arrangeras av Svenska Måndag 22/7. Kalkfattig fjällbjörkskog och hed samt Turistföreningen och Svenska Botaniska rikare rasbranter. Exkursion till Luovare. Föreningen. Ledare är Mora Aronsson och Tisdag 23/7. Sydbranter av dolomitkalk och kalkrik Hjalmar Croneborg från ArtDatabanken. fjällhed. Exkursion med båt till Djupviken och Ledarna har stor erfarenhet av fjällflora och har Lullehatjårro; ett av de artrikaste områdena i fjäll- världen. botaniserat i Abiskotrakten sedan början av Onsdag 24/7. Nordsluttning med artrik vegetation. 1980-talet. Många sällsynta arter. Exkursion till Kopparåsen Du bör ha grundkunskaper i botanik och och Låktatjåkka. kunna använda en flora. Kursen motsvarar en Torsdag 25/7. Myrvegetation i övre delen av skogslan- fjällfloristikkurs på universitetsnivå. Bra grund- det. Exkursion till Rensjön-Bergfors. Fredag 26/7. Inventering och exkursion till något kondition är en fördel. Priset för kursen är cirka mindre känt område. 2 225 kr. I priset ingår ledare och lokala trans- Lördag 27/7. Hemresa. porter under exkursionerna. Bokning sker via Under kvällarna kommer vi bland annat att göra en Abisko turiststation, telefon 0980–402 00. utställning över vad vi funnit under kursen.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 105 Ogräsmaskrosor – en väg in i myllret I fjol ägnade vi ett mycket uppskattat häfte åt för släktet torde ha legat i Centralasien. Hur maskrosor. Ogräsmaskrosorna kom då lite i dessa ”urmaskrosor” sedan tappade förmågan till skymundan men det tar vi nu igen med råge! korsbefruktning och långsamt övergick i ett kol- Våga språnget ut i en av de sista vita fläckarna lektiv av genetiskt frysta populationer vet vi inte på Floras karta! Hans Rydberg är vår guide. med klarhet. Processen måste ha skett stegvis. Det finns än idag enstaka arter, främst på konti- TEXT & FOTO: HANS RYDBERG nenten, som kan föröka sig sexuellt. De äldsta kända beläggen av maskrosor är frön som påvi- gräsmaskrosorna är en av våra mest sats i en lagerserie i Sydtyskland och som ålders- missaktade växtgrupper. Kanhända bestämts till att vara 10,1 miljoner år gamla Oberor det på att de med glans överlever (C.-F. Lundevall i brev). Maskrosorna kan natur- alla våra försök att utrota dem från gräsmattor ligtvis vara ännu äldre – hur mycket kan vi inte och rabatter. I stället för att låta sig utrotas, säga med visshet. tränger de sig på och brer ut sig, inte bara i gräs- Frågan om huruvida nya arter uppstår även i mattor och grusgångar utan till och med i blom- nutiden har ännu inte getts något entydigt svar. krukor och balkonglådor. De utgör ett hot mot Genom röntgenbestrålning i laboratoriet kan vår välvårdade och artificiella tillvaro. Bland dock helt nya och livsdugliga apomikter fram- botanister utgör de en klump av arter som bru- ställas (von Hofsten 1961), vilket antyder att kar utelämnas i de flesta bestämningsnycklar och naturliga mutationer då och då skulle kunna ge florarapporter. Med vår ökade kunskap om flo- upphov till nya arter. I korsningsförsök har visats ran börjar intresset för ogräsmaskrosorna emel- att vissa kromosomavvikande former kan bli fer- lertid att vakna. Denna artikel är tänkt att öppna tila (Sørensen 1958) och således vara en möjlig våra ögon för denna mycket stora och samtidigt orsak till att nya arter eventuellt uppstår. Före- olidligt spännande växtgrupp. Nomenklaturen komsten av endemiska arter, t.ex. på Öland och som används i denna uppsats är för de veten- Gotland, skulle kunna tala för teorin att arter skapliga namnen Lundevall & Øllgaard (1999) där uppstått efter istiden. Men hur vet vi att de och för de svenska namnen Rydberg (1999). är endemer? Stora områden, särskilt i gamla Ogräsmaskrosorna har sannolikt sitt ursprung Sovjetunionen, är ännu outforskade och nämnda i en enda art eller i ett mindre komplex av några arter kan mycket väl ha sina kärnområden på få variabla, korsbefruktande arter. Gencentrum denna kontinent. Vissa tidigare okända arter har

106 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) OGRÄSMASKROSOR i nutiden fått en omfattande spridning. Ett Det är därför möjligt att uddmaskrosen kan vara exempel är uddmaskrosen Taraxacum tumentilo- en i sen tid uppkommen art med en ovanligt bum som i stora delar av landet är en av de allra god anpassningsförmåga, som resulterat i en vanligaste maskrosorna. Den beskrevs först 1938 explosionsartad spridning. En annan tanke är att och bara ett fåtal äldre fynd finns av arten. Den arten tidigare varit sällsynt och att förändringar i är mycket karaktäristisk och kan knappast ha miljön under senare hälften av 1900-talet varit undgått upptäckt av de tidigare taraxakologerna. gynnsam för artens spridning. En tredje och kanske mer tilltalande teori är att arten i sen tid kommit in i landet från ett område där mycket få undersökningar av maskrosfloran gjorts. Man kan emellertid inte bortse ifrån att arter förbises. När de blir beskrivna kommer de också att eftersökas och samlas. Naturligtvis rapporteras då allt fler lokaler för arten och det kan till slut visa sig att den är ganska vanlig.

Ogräsmaskrosorna – en otymplig sektion Ogräsmaskrosornas vetenskapliga namn har skiftat under åren. Uppfattad som en varia- bel sexuell art gick den först under namnet Taraxacum offi- cinale Weber ex F. H. Wigg. Efter upptäckten att maskrosorna var apomiktiska fick gruppen sektionsnamnet Vulgaria Dahlst. (1918). Namnet Vulgaria använde Dahlstedt även i sina tidigare uppsatser, t.ex. Dahlstedt (1910). Efter utbrytningen av sektionerna Hamata, Borea

och Celtica (se nedan), fick sektionen namnet^ Ruderalia (Kirschner & Stepánek 1987). Figur 1. Sörmlandsmaskrosen Taraxacum deltoideum är en art med liten geografisk utbredning. Nästan alla förekomster finns i Sörmland där Det svenska namnet ogräs- den i vissa trakter är mycket vanlig. Lägg märke till de smala, rakt maskrosor dök upp sent och nedåtriktade yttre holkfjällen och de typiska bladen som är deltoida, användes först av Hultén otandade och försedda med mörkfärgade interlobier.Torö,Sörmland (1958–60). 19 maj 1998.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 107 RYDBERG

Ogräsmaskrosornas sektion är genom sitt myller hundratal obeskrivna arter om vilka vi idag inte av arter oerhört tung och otymplig. Sentida har full kännedom. I väntan på att bli acceptera- taraxakologer har försökt råda bot på detta de som självständiga arter lever de under arbets- genom att bryta ut grupper av sinsemellan när- namn. Genom odling lär vi känna dem som stående arter. En sektion, ängsmaskrosor arter och vilka karaktäristika de har. Några såda- Hamata, avsnördes på 1980-talet, framför allt na idag obeskrivna arter kan dock visa sig bara genom sin enkla bladbyggnad, korta och daggiga vara extremformer av redan kända arter. Proces- yttre holkfjäll samt bladnerver strimmiga i rött sen att identifiera och beskriva nya arter tar tid, och grönt (Øllgaard 1983). Några i huvudsak vilket beror på att det är så få botanister idag apollina (producerar inget pollen) arter med kala som ägnar sig åt maskrosor på denna nivå. blad och upprätta yttre holkfjäll har förts till sektionen kärrmaskrosor Celtica (Richards Utforskningen av ogräsmaskrosorna 1985). Redan 1934 fanns i ett alltjämt opublice- Maskrosornas apogami, dvs. förmåga att sätta frö rat manuskript av H. Dahlstedt (1934) ett för- utan befruktning, påvisades och beskrevs redan slag att urskilja en nordlig grupp småblommiga kring sekelskiftet (Ostenfeld 1899, Raunkiær maskrosor med små, taggiga frukter till en egen 1903, Murbeck 1904). Variationen hos ogräs- sektion, Septentrionalia. Denna döptes senare av maskrosorna hade redan tidigare varit föremål Carl Ingemar Sahlin om till Borea, nordmaskro- för studier och en av föregångarna inom den sor. Gemensamt för arterna i denna sektion är nordiska taraxakologin, Hugo Dahlstedt, började främst avsaknaden av pollen, tunna och smala, redan i början av 1890-talet odla Taraxacum-for- litet spretiga yttre holkfjäll samt mörkt gröna, mer, vilka först 10–15 år senare beskrevs som relativt smala blad med vasst tillspetsade sidofli- arter (Dahlstedt 1905). I sina följande uppsatser kar. I Sverige räknar sektionen drygt trettio (Dahlstedt 1906, 1910, 1911a, b, 1912) beskrev beskrivna arter. Borea-sektionen har översiktligt han åtskilliga av våra vanliga ogräsmaskrosor. behandlats av Richards (1985), men har ännu Parallellt med Dahlstedt verkade också en finlän- inte undergått någon monografisk bearbetning. dare, Harald Lindberg. Lindberg och Dahlstedt Trots att ett fyrtiotal arter (i vårt land) lämnat var mycket goda vänner och samarbetet mellan gruppen ogräsmaskrosor är sektionen fortfarande dem fungerade väl. Lindberg beskrev flera av alltför stor. Och nya arter beskrivs ideligen! Det våra allra vanligaste ogräsmaskrosor och hans blir också allt svårare att knoppa av nya sektio- tidiga uppsatser (Lindberg 1907, 1908a, b, ner, vilket beror på svårigheten att hitta artgrup- 1909) är viktiga dokument. Andra vanliga arter, per med egenskaper som vittnar om inbördes t.ex. hjärtmaskrosen T. cordatum, beskrevs i en släktskap. Man kan givetvis skapa artificiella sek- artikel om Ålands maskrosor (Palmgren 1910). tioner som bygger på en enda karaktär, t.ex. fär- Gunnar Marklund, även han finländare, gav i tre gen hos bladskaftet. Det är dock olyckligt med arbeten (Marklund 1926, 1938, 1940) diagnoser en blandad sektionsindelning, där vissa sektioner för åtskilliga arter. Flera av dessa är i vårt land är bildade på grund av arters släktskap medan vanliga och vitt spridda. En av våra främsta andra grupperar obesläktade arter. Även om maskroskännare, Gustaf Haglund, har genom DNA-tekniken på sikt kommer att öka våra åtskilliga artiklar (Haglund 1934, 1935, 1936, kunskaper om arters släktskap är det mest san- 1943 m.fl.) kompletterat kunskapen om våra nolika att vi även i fortsättningen får leva med ogräsmaskrosor genom att ge oss beskrivningar en mycket stor artgrupp, där huvuddelen av våra med fotografier av typexemplar för åtskilliga ogräsmaskrosor kommer att höra hemma. I arter. Haglund har genom talrika resor och Norden och Baltikum består för närvarande sekt. insamlingar från hela Sverige dessutom gett oss Ruderalia av 523 giltigt beskrivna arter (Lunde- omfattande kunskaper om maskrosornas utbred- vall & Øllgaard 1999). Till dessa kommer ett ning. Inte helt oväntat uppvisar de olika arterna

108 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) OGRÄSMASKROSOR stora skillnader i frekvens och utbredningsmön- Maskrosornas byggnad ster. Vissa arter är vanliga och spridda över hela Ogräsmaskrosorna hör till familjen Asteraceae, kontinenter, medan andra är ovanliga eller kan korgblommiga. Liksom andra maskrosor utmär- ha en mycket lokal utbredning (t.ex. sörmlands- ker de sig genom talrika, ofta starkt reducerade maskros, figur 1). blommor i en korg, vilken i knoppstadiet är Det har alltså gjorts en hel del undersökning- omgiven av två kransar holkfjäll. Korgen sitter ar av maskrosfloran i Sverige. Men det återstår ensam i toppen av en ihålig, bladlös stjälk, vilken ännu stora vita fläckar, speciellt norrut, där våra vid basen är omgiven av rosettblad. Maskrosorna kunskaper är ytterligt fragmentariska. Områden är fleråriga och kan i gynnsamma fall blomma där maskrosfloran studerats mer ingående är redan första året. För varje år byggs näringskapi- Blekinge (Holmgren 1942), Göteborg och Bo- talet upp i den kraftiga pålroten, vilket normalt huslän (Borgvall & Haglund 1957, Borgvall medför att plantan med stigande ålder blir stör- 1959), Öland (Dahlstedt 1925, Saarsoo & re, bladrikare och får fler korgar. Haglund 1963), Östergötland – Omberg (Saar- Maskrosknoppen är en cylindrisk–oval, ibland soo 1946), Sörmland (Rydberg & Wanntorp nästan kulformig bildning, vilken består av den 2001), Gotland (Lange 1911), Gävletrakten outvecklade korgen med alla sina blomanlag, (Ahlner 1932), Värmland (Haglund 1952) och omgiven av en mot korgen tätt slutande krans av Jämtland (Lange 1938). Undersökningarna visar inre holkfjäll. Strax utanför denna sitter de yttre att maskrosfloran varierar rätt mycket från land- holkfjällen. Dessa kan vara snett uppåtriktade, skap till landskap. Arter som är vanliga i ett men är i regel vågrätt utstående, bågformigt ned- område kan vara ovanliga i ett annat. För att lära böjda eller rakt nedåtriktade. Holkfjällens rikt- känna och få fälterfarenhet av de svenska arterna ning har en mycket stor betydelse för att skilja krävs därför att man gör exkursioner i olika delar olika arter åt. Exempelvis är de yttre holkfjällen av landet. hos skäggmaskros T. involucratum något uppåt- Det mesta arbetet inom maskrossystematiken böjda, hos vingmaskros T. alatum och hjulmask- har gått ut på att beskriva arter. Detta arbete ros T. tenebricans rakt utstående, hos vallmaskros pågår fortfarande. Att konstruera en bestäm- T. retroflexum och klockmaskros T. biforme istäl- ningsnyckel för Ruderalia-gruppen är besvärligt let kraftigt nedböjda–nedåtriktade. Hos troll- eftersom arter sällan kan bestämmas på en eller maskrosen T. obliquilobum är de yttre holkfjällen ett par karaktärer utan oftast på en kombination smala och snurrade som lockarna på ett troll, hos av egenskaper. Modifikationerna är dessutom tal- vridmaskrosen T. aequilobum är de yttre holkfjäl- rika, vilket medför stora inomartsvariationer. len oregelbundna och liksom vridna. Lägg också Dessutom finns det ännu många obeskrivna märke till formen! Vissa arter har korta och arter, av vilka några är allmänna i vissa delar av breda fjäll medan andra har långa och ibland Sverige. Detta innebär att tiden för att tillverka mycket smala sådana. Även färgen har betydelse en fullständig och användbar bestämningsnyckel för artbestämningen Exempelvis har cyanmaskro- för Ruderalia ännu inte är riktigt mogen. sen T. cyanolepis mycket vackert blåaktiga holk- Däremot är det viktigt att påbörja arbetet med fjäll. De yttre holkfjällen har ibland en bred och att ta fram träffsäkra beskrivningar av de svenska tydlig hinnkant, vilket utmärker arter som t.ex. arterna. Britterna har lyckats med detta (Dud- kantmaskros T. amplum och dolkmaskros T. man & Richards 1997) och ambitionen bör vara copidophyllum. Denna karaktär är vanlig också att vi även i Sverige, som tillsammans med Fin- hos strand- och sandmaskrosorna. land varit banbrytande inom maskrosforskning- När holken under blommornas tillväxt sprick- en, får en modern sammanställning av landets er upp, viker sig de inre holkfjällen utåt. Korgen maskrosor i text och bild. öppnar sig i sol men drar ihop sig vid mulet väder, särskilt vid regn, eller på kvällen då solen

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 109 RYDBERG

Figur 2. Sommarblad av en ogräsmaskros. I detta stadium ger bladen inga ledtrådar för artbestämning. Föra, Öland, 12 juli 1986.

sjunker bakom horisonten. Dessa fotometriska med stora korgar är jättemaskros T. ingens och rörelser är en rest från maskrosornas tidiga barn- levermaskros T. hepaticum, där korgarna ibland dom, då insekter hade betydelse för deras polli- kan bli 65–75 mm breda. Korgarna hos en del nering och frösättning. arter är starkt välvda med snett nedåtriktade Korgens blommor är av två typer. Ytterst sit- strålblommor och långt utskjutande märken. ter de tunglika strålblommorna, vilka kan vara Hos andra maskrosor är korgen mer platt och då platta eller rännformiga. Undertill har de en grå- skjuter märkena inte ut lika långt. Beroende på violett, hos vissa arter rödviolett strimma. Större antalet diskblommor kan korgarna vara gles- delen av korgen uppfylls av rörformiga s.k. disk- eller tätblommiga. Efter blomningen viker kor- blommor, vilka är samkönade. De fem ståndar- gen ihop sig och de inre holkfjällen sluter sig strängarna är sammanväxta till ett rör. Ståndar- kring de halvmogna fröna. Blomdisken växer knapparna öppnar sig inåt och fyller hela röret samtidigt till och holken antar en konisk profil. med pollen. I mitten av röret skjuter så små- När frukterna mognat, böjer sig de inre holkfjäl- ningom pistillen fram med sitt stift som i spet- len åter utåt, och den välkända maskrosbollen är sen bär två märkesflikar. Dessa samlar på sig pol- äntligen färdig. Fröna står nu redo att få slussas len under resan upp genom ståndarröret. Nästan ut i landskapet. alla ogräsmaskrosor har pollen, särskilt som fler- Ogräsmaskrosornas frukter är i regel 3–4 mm talet apollina arter förts till sekt. Borea. Vissa långa. De är grågula–gråbruna, uppåt bredare, arter som sillmaskros T. privum, och Kjellmans längsfårade och i ovanänden beväpnade med maskros T. kjellmanii uppträder ibland med, utskott, som antingen är trubbiga eller mer ut- ibland utan pollen. draget spetsiga. Mellan frukten och hårpenselns Korgen hos en ogräsmaskros mäter normalt spröt finns ett cylindriskt–koniskt mellanparti, 45–55 mm i bredd. Den varierar dock i storlek som kallas näbb. Näbbens form och storlek har såväl inom arten beroende på bl.a. näringstill- betydelse för att skilja olika arter åt. gång som mellan olika arter. Exempel på arter

110 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) OGRÄSMASKROSOR

Ogräsmaskros i fullt utvecklat stadium med flera korgar och holkar. En sådan planta innehåller i regel många artkaraktärer och är lämplig att samla in. Visby, Gotland, 21 maj 1980.

Bladen hos ogräsmaskrosorna uppvisar en stor skilja arter åt. Den kan exempelvis vara långt och variation, som dels beror på plantans ålder, dels spetsigt utdragen som hos drakmaskrosen T. ste- på årstiden. Bladen hos unga plantor är ofta noschistum, eller vara rundat triangulär–nästan enkelt byggda och inte så flikiga. Detta känne- hjärtlik som hos hjärtmaskrosen T. cordatum. tecknar också den äldre maskrosens först utveck- Ibland har ändfliken en förlängd, tungliknande lade vårblad. Närmare blomningen utvecklas de spets. Den kan då vara kort och snärtlik som hos karaktäristiska bladen, på vilka artbeskrivningar- trädesmaskrosen T. geminatum eller lång och na är grundade. Dessa blad innehåller de över- smal som hos snipmaskros T. exacutum eller lägset bästa artkaraktärerna och är de som skall klyvmaskros T. glossocentrum. Antalet bladflikpar användas vid identifikationen. När maskrosorna kan variera mycket och utgör en bra artegenskap blommat över har de fått sina sommarblad. De ifall flikparen är få (1–3 par) eller väldigt många är ofta större, ibland nästan som salladsblad, och (6–9 par). Bladflikarnas riktning är viktig att mindre differentierade. De artspecifika dragen är notera. Hos vissa arter pekar flikarna nedåt, hos nästan helt utsuddade och maskrosorna är nu andra är de rakt utstående eller t.o.m. snett upp- närmast omöjliga att bestämma (figur 2). Lik- åtriktade. De kan vara korta och triangulära med åldriga plantor under bästa blomningstid kan, kort eller långt utdragen spets, men de kan också trots att de utgör samma art, uppvisa stora olik- vara långa och smala. Kammaskrosen T. pectina- heter i bladform och flikighet. Det beror då på tiforme har sidoflikar som vidgar sig mot spetsen. att växtmiljön är olika. Denna kan variera starkt Sidoflikarna, särskilt de övre, är ibland helbräd- även inom en och samma biotop, varför plantor dade men oftare är de beväpnade med en eller av samma art som växer intill varandra ändå kan flera tänder. Dessa är vanliga på bladflikarnas se rätt olika ut (figur 3). ryggsida men någon enstaka tand uppträder hos Det typiska maskrosbladet är parflikigt och vissa maskrosor även på buksidan. består av dels en ändflik, dels av 2–7 par sidofli- Mellan sidoflikparen finns mellanrum, inter- kar. Ändflikens form är mycket viktig för att lobier, vilka i princip består av bladets mittnerv

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 111 RYDBERG med angränsande bladvävnad. Interlobiet är gen vara försvagad liksom hos plantor som stått olika brett för olika arter. Hos vissa arter är det djupt i jord. Hos djuprotade plantor brukar tjärfärgat. Denna egenskap förekommer hos två bladskaften vara närmast kritvita och det är då av våra allra vanligaste arter, tjärmaskros T. fasci- ofta svårt att veta om det rör sig om en art med atum och bryggmaskros T. longisquameum. normalt röda bladskaft eller inte. Interlobiet har ofta enstaka trådlika tänder, eller som hos t.ex. uddmaskros T. tumentilobum bara Hur känner man igen en ogräsmaskros? en enda kraftigt utbildad tand. Hos några mask- Det mesta i föregående stycke gäller maskrosor rosarter är bladen så uppflikade att det kan vara generellt. Men vad utmärker just ogräsmaskro- svårt att se skillnad mellan flikar och interlobie- sorna? De flesta känner nog igen dem i sin van- tänder. liga skepnad. De är då ofta rätt grova och blad- Bladens hårighet är viktig för artbestämning- rika. Stjälkarna är tjocka och saftigt slangiga, en. Den syns bäst hos yngre blad. Hos de äldre korgen omkring 4–5 cm bred och så växer de brukar hårigheten finnas kvar på mittnerven. alltid där vi inte vill att de skall vara. Svårare blir Rikligt håriga arter som t.ex. skäggmaskros T. det när vi ser ogräsmaskrosor växa sida vid sida involucratum brukar få en grågrön färgton. Blad- med arter ur andra sektioner i artrika, naturliga färgen har även i andra fall betydelse vid bestäm- betesmarker eller på strandängar. På sådana plat- ningen. En av våra vanligaste arter, Ekmans ser blir ogräsmaskrosorna i regel spädare och maskros T. ekmanii, utmärker sig i vegetationen svårare att identifiera. Omvänt kan sand- och genom sina påfallande ljust gröna blad! Glöm ängsmaskrosor och i synnerhet nordmaskrosor heller inte att titta på bladformen! Vissa arter har växa på kulturpåverkad mark som gräsmattor, sin största bredd långt upp på bladet, andra arter vägkanter etc. Den mycket allmänna Ostenfelds har blad som är bredast på mitten. maskros Taraxacum ostenfeldii, som är en nord- Till de viktigaste artskiljande karaktärerna hör maskros, växer lika ofta på ren kulturmark. bladskaftet, dess form och färg. Det finns en hel Det finns inga vattentäta skott mellan ogräs- del arter som har smalt vingade skaft, men bara maskrosorna och andra sektioner utan man får ett fåtal har breda (4–10 mm) vingar på skaftet, göra en helhetsbedömning. I följande schema exempelvis sköldmaskros T. patens och ving- listas de kännetecken som är typiska för Rudera- maskros T. alatum. I vissa trakter är dessa två lia, men kom ihåg att undantag finns på nästan dominerande bland de maskrosor som har breda varje punkt. skaft. Bladskaftets färg skall avläsas på undersi- • Korgar mer än 40 mm vida, sällan ljust gula dan – i sol kan även översidan ta färg! En stor • Märken grågröna och med pollen grupp arter har gröna–bleka bladskaft. Den • Frukter 3–4 mm, gråbruna–grågula, bleka färgen fortsätter i regel längs bladets mitt- utan inslag av rött nerv ända fram till bladspetsen. Hos narrmask- • Spröt 3–4 gånger fruktens längd rosen T. piceatum, en i övrigt blekskaftad art, är • Yttre holkfjäll rätt grova, utstående– bladnerven däremot rödbrun, vilket är avslöjan- nedböjda, ofta med ut-/uppböjd spets de för en art vars blad kan anta ytterst olika • Yttre holkfjäll utan knöl på undersidan skepnader och därför ofta är svår att identifiera. nära spetsen Flertalet arter har röda–rödvioletta bladskaft. • Blad mer eller mindre djupt flikiga Färgens styrka och nyans varierar rätt mycket • Växer på ogräsmarker mellan olika arter, men också inom en och • Bladytan nästan alltid ofläckad samma art kan man ibland se en stor variation. • Bladnerver jämnt färgade, Särskilt intressant är det när bladskaftets röda ej finstrimmiga i rött och grönt färg fortsätter längs mittnerven ända upp i bladets topp. Hos skuggexemplar kan den röda fär-

112 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) OGRÄSMASKROSOR

På ruderatmarker i norra Sverige finns en grupp som få andra svenska kärlväxter är mäktiga. arter som liknar ogräsmaskrosorna. Dessa hör till Nästan lika intensivt lyser de gula solarna i maj- sektionen norrlandsmaskrosor Boreigena, och vårens gödslade betesmarker, i väg- och åkerrenar skiljer sig från Ruderalia genom större korgar, eller på skräpmarker i och omkring städer och mycket svagt färgad undersida hos strålblommor- samhällen. I vissa gräsmattor där jorden är fet na, stora, håriga blad med brett vingade skaft och grässvålen luckig kan ogräsmaskrosorna och nästan hela eller blott svagt flikiga innerblad. blomma i tusental. Men maskrosorna har ett bredare register än så och växer enstaka eller i Svenska namn mindre grupper snart sagt överallt där det finns Många maskrosor har idag svenska namn, hos näring och ett litet utrymme för ett frö att gro. ogräsmaskrosorna är hittills 154 arter namngivna Därför ser vi dessa växter också i så skiftande (Rydberg 1999). De svenska namnen är viktiga miljöer som i ädellövskogar, örtbarrskogar, torr- då de slår en bro mellan vetenskapssamhället och backar, sandfält, stränder, kalhyggen, brandfält, amatörbiologin, inte minst för att underlätta berghällar och i klippskrevor. De flesta ogräs- kommunikationen i samtal mellan forskare, maskrosor kan också växa i ogödslade betesmar- myndigheter, markägare och ideella organisatio- ker, oftast på platser som fått kvävetillskott. De ner. Trots det har det riktats kritik mot att är då ofta lågvuxna och mycket fåtaliga. Genom namnge maskrosor. Det har visserligen varit att bladverket finns nära markytan tål maskrosor- svårt, för att inte säga omöjligt, att ge arterna na att avbetas och maskinklippas. Bladrosetten korta, kärnfulla och samtidigt informativa namn får då mycket ljus, vilket ökar fotosyntesen och när skillnaden mot närstående arter ofta bygger därigenom energiinnehållet i pålroten. Ogräs- på en rad olika karaktärer. De svenska namnen maskrosorna har en obändig växtkraft och kan pekar ofta på en för arten typisk egenskap, vilket till och med spränga sig upp genom betonggolv. inte behöver betyda att denna inte kan finnas Ogräsmaskrosorna växer aldrig mörkt och man också hos andra arter. I andra fall har namnen ser dem därför sällan i sluten skog. I brist på gjorts fantasifulla för att väcka positiva associa- konkurrens kan de emellertid uppträda i mindre tioner, ett förhållande som ofta utnyttjats vid gynnsamma miljöer, men plantorna blir då klent namngivningen av t.ex. svampar. Ekologiska utvecklade och ofta omöjliga att artbestämma. namn som vägmaskros, åkermaskros och vall- Ogräsmaskrosorna har en mycket låg grad av maskros har använts sparsamt eftersom ogräs- ekologisk differentiering och många arter växer maskrosor av olika arter ofta växer på likartade blandade i en till synes likartad miljö. Ett stort växtplatser. Arbetet med att ge arter svenska maskrosfält kan i södra och mellersta Sverige namn fortsätter. En viss försiktighet råder emel- innehålla 50–60 arter och en vägkant på hundra lertid i fall där arträtten är omtvistad, t.ex. då meter som är gul av maskrosor brukar hålla arterna kan misstänkas vara kollektiva och be- ungefär 20–30 arter. På vissa lokaler kan tre, fyra höva delas upp. arter utgöra hälften eller mer av alla plantor, på andra platser är fördelningen mera jämn.

Var växer de? Hur förökar de sig? Var hittar man då ogräsmaskrosorna? Överallt, Maskrosorna förökar sig i huvudsak på två sätt, skulle de flesta säga! Detta stämmer inte riktigt, båda vegetativt. Spridning med frön är den van- vilket man lätt kan konstatera om man söker ligaste och mest effektiva. Fröna uppstår utan dem på de magra moränmarkerna i våra skogs- föregående befruktning. Eftersom fröämnets ägg- bygder eller vandrar miltals över fattigmyrar. cell bildas utan reduktionsdelning har den Nej, ogräsmaskrosorna behöver näring! På de väl samma kromosomuppsättning som alla andra gödslade betesvallarna visar de sig i en ymnighet celler hos moderplantan. Fröna bildas sedan

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 113 RYDBERG genom en vegetativ process i själva äggkärnan. år skulle teoretiskt kunna ge upphov till tio Fröplantorna är således genetiska kopior av tusen nya plantor! Många frön hamnar dock på moderplantan och utgör tillsammans med tidi- fel ställen, andra gror till plantor som dukar gare generationer av vegetativa utklyvningar klo- under redan det första året, ytterligare många ner, som per definition är arter. Själva processen försvinner genom predation, kemisk bekämp- kallas apomixis och uppträder även hos en del ning, ogräsrensning, markbearbetning etc. andra växtgrupper som hökfibblor, björnbär, Antalet frön som sopas runt i landskapet är ändå majsmörblommor, vissa fingerörter, daggkåpor tillräckligt stort för att maskrosorna skall kunna och hos en del gräs inom släktena Poa och erövra nya positioner. Kombinationen många Calamagrostis. Sexuell förökning förekommer frön, hög grobarhet och möjligheten till vind- nästan aldrig. En art, fetmaskros T. obtusilobum, spridning kan förklara ogräsmaskrosornas enor- som finns sällsynt på Saltholmen, en ö utanför ma framgång. Göteborg, är dock fertil och där den växer upp- Även om flertalet frön sprids med vinden sker träder en hybridsvärm av plantor som samtliga även epizooisk spridning, främst med betesdjur. bär drag av såväl fetmaskros som omkringväxan- De taggiga fröna sätter sig gärna fast i håren på de arter (Lundevall 1970). Arten har fruktsamt pälsbärande djur och regnvåta fröpenslar slickar pollen och är i det närmaste självsteril (Gustafs- sig lätt fast på kreaturens ben och på våra stövlar son 1937). Den är diploid (2n = 16) och anses när vi färdas genom fröande maskrosbestånd. vara mer ursprunglig än flertalet asexuella Maskrosor sprids också vegetativt med rotbitar. Ruderalia, som är triploida (2n = 24). När vi gräver och plöjer jorden klyvs rötterna Maskrosorna producerar stora mängder frön. och alla smådelar kan ge upphov till nya plantor. Om en maskrosplanta under en säsong utvecklar När vi forslar bort jord kommer medföljande tjugo korgar och det i varje korg bildas femtio rotbitar att sprida maskrosor till den plats dit frön, vilket är ganska normalt, kan en sådan jorden småningom tippas. planta teoretiskt ge upphov till tusen nya plan- Det påstås allmänt att ogräsmaskrosorna ökat. tor. Grobarheten hos frukterna är mycket hög, Inga bestämda mätningar har företagits men ofta femtio procent. En maskros som blir tjugo man kan anta att de ökat i takt med urbanise-

Figur 3.Variation hos en och samma art, spenslig maskros Taraxacum angustisquameum. Exemplaret till höger från Kalkbro, Sörmland 15.5. 1990, växte i en skuggig vägkant på kalkrik lera, det till vänster från Södertälje Hamns järnvägsstation 15.5. 1995, intill en solvarm husvägg.

114 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) OGRÄSMASKROSOR ringen och att kvävespridningen i odlingsland- länge får vi nöja oss med det som finns. Visser- skapet både av handelsgödsel och från atmosfä- ligen är ogräsmaskrosorna framnycklade i den ren i form av kväveoxider gynnat maskrosornas danska fältfloran (Hansen 1981), men urvalet är framfart. danskt och nyckeln är svår att använda utan erfarenhet. Kunskapen om ogräsmaskrosorna måste Varför studera maskrosor? byggas upp från grunden. Först och främst måste Varför studera maskrosor? Visst vore det enklare man ta reda på vilka arter som är vanliga i hem- att som tidigare bunta ihop dem till ett kollektiv trakten eller i det egna exkursionsområdet. Ty- och lägga krutet på något annat? Vid första tan- värr vet man inte alltid det. Bara ett fåtal land- ken känns detta naturligtvis frestande. Samtidigt skap har sådana noggranna redovisningar, senast ökar vår kunskap om naturen och våra medvarel- Sörmland (Rydberg & Wanntorp 2001). Minst ser. Genom landskapsfloraprojekten har vi ett trettiotal arter kan man dock välja ut direkt numera fått en så god kunskap om kärlväxterna, eftersom de är vanliga i en stor del av landet åtminstone i södra hälften av landet, att vi får (tabell 1). Dessa arter utgör ett startpaket. Lär in allt svårare att hitta nya utmaningar. Om man det som står skrivet om de här arterna. I tabell 1 nu inte vill lägga ner tid och kraft på t.ex. lavar, framgår i vilka arbeten de är beskrivna. Låna svampar eller småkryp utan vill fortsätta inom hem tidskrifterna från något vetenskapligt biblio- fanerogambotaniken återstår egentligen bara två tek, kopiera artiklarna och sätt in dem i en möjligheter, antingen att söka sig till fjärran län- pärm. der eller att bli kvar på hemmaplan och hitta nya Besök sedan något offentligt herbarium (finns utmaningar här. Och det är då som de apomik- i Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala och tiska släktena kan vara intressanta att ge sig på! Umeå), leta fram de trettio arterna ur samlingar- Att lära sig maskrosor är spännande på flera sätt. na och fotografera några typiska exemplar av Dels finns det en grupp icke-Ruderalia, som ur varje art. Klistra upp bilderna på papper och sätt naturvårdssynpunkt är intressanta eftersom det in dem i pärmen i anslutning till de avkopierade här finns en lång rad hävdgynnade, i dagens beskrivningarna. På museet kan man jämföra Sverige starkt utsatta arter av vilka 23 är rödlista- herbariebelägg mot originalbeskrivningar och de (Gärdenfors 2000). Dels erbjuder Ruderalia- stryka under sådant som stämmer väl överens. sektionen stora utmaningar. Det går lätt att göra När fältsäsongen kommer börjar den verkliga nya fantastiska fynd och att hitta för vetenskapen utmaningen. Det gäller då att söka reda på så nya arter. Ogräsmaskrosorna finns praktiskt taget många som möjligt av de trettio arterna. Samla överallt och är behändiga att arbeta med. Det går bara välutvecklade exemplar som stämmer väl att arbeta på hemmaplan utan dyrbara resor. överens med noterade kännetecken. Knyt kon- Flera av dem som börjat med maskrosor påstår takt med mig eller någon annan som är villig att dessutom att det är beroendeframkallande, och – ge tips och goda råd samt hjälpa till med bestäm- som i så många andra fall – ju mer man lär sig, ningar. Håll ögonen på om det anordnas mask- desto mer vill man veta! rosexkursioner. Att lära sig ogräsmaskrosor kräver kontakt med någon som har längre erfarenhet, Hur bär man sig åt? eftersom det är nödvändigt att få bestämnings- Att lära sig maskrosor är inte att lägga sig på resultaten bekräftade. Därför är det lämpligt att mage i gröngräset med flora och lupp och räkna skicka sina belägg för kontroll. När man i sinom ståndare och pistiller. Sådana försök slutar alltid tid fått tillbaka maskrosorna, flertalet förhopp- med Taraxacum sp. Nej, här måste man gå litet ningsvis bestämda till art, läggs de första bygg- mer metodiskt tillväga. Det finns som tidigare stenarna till ett referensherbarium. Studera de nämnts inga användbara bestämningsnycklar. återsända beläggen noga och lägg märke till de Sådana kommer säkert med tiden men än så typiska dragen. Sätt små pilar (i blyerts) på arken

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 115 RYDBERG som pekar på detaljer Tabell 1.Trettio vanliga ogräsmaskrosor med uppgifter om utbredning i bladbyggnaden som och i vilken publikation de beskrivits. är typiska för arten. Thirty common species of Taraxacum sect. Ruderalia. Under kommande fältsäsonger fortsätter T. aequilobum vridmaskros Sk-Lpl Dahlstedt 1910 man att samla de T. alatum vingmaskros Sk-Ång Lindberg 1908a vanliga arterna, men T. amplum kantmaskros Sk-Jmt Marklund 1940 nu kan man försiktigt T. angustisquameum spenslig maskros Sk-Lpl Lindberg 1908a T. copidophyllum dolkmaskros Sk-Lpl Dahlstedt 1910 utöka sitt register T. cordatum hjärtmaskros Sk-Lpl Palmgren 1910 genom att samla arter T. croceiflorum rödstrimmig maskros Sk-Ång Dahlstedt 1910 som i några viktiga T. ekmanii Ekmans maskros Sk-Nb Dahlstedt 1911a avseenden avviker T. expallidiforme östmaskros Sk-Vb Dahlstedt 1910 från de trettio man T. fasciatum tjärmaskros Sk-Lpl Dahlstedt 1906 har i listan. Man kan T. huelphersianum Hülphers’ maskros Sk-Ång Dahlstedt 1935 antingen välja arter T. interruptum våningsmaskros Små-Lpl Dahlstedt 1906 med någon speciell T. involucratum skäggmaskros Sk-Lpl Dahlstedt 1910 karaktär, t.ex. arter T. kjellmanii Kjellmans maskros Sk-Lpl Dahlstedt 1906 T. laeticolor rutermaskros Sk-Ång Dahlstedt 1906 med bleka bladskaft T. lingulatum måsmaskros Sk-Nb Marklund 1926 eller sådana som har T. longisquameum bryggmaskros Sk-Lpl Lindberg 1908a rakt utstående yttre T. obliquilobum trollmaskros Sk-Lpl Dahlstedt 1910 holkfjäll. Med åren T. patens sköldmaskros Små-Lpl Dahlstedt 1906 lär man sig fler och T. pectinatiforme kammaskros Sk-Lpl Lindberg 1908 fler arter, referensher- T. piceatum narrmaskros Sk-Ång Dahlstedt 1910 bariet blir större och T. privum sillmaskros Sk-Ång Dahlstedt 1911b tillsammans med T. retroflexum vallmaskros Sk-Lpl Lindberg 1909 andra likasinnade kan T. semiglobosum klotmaskros Sk-Lpl Lindberg 1908a T. stenoglossum Dahlstedts maskros Sk-Lpl Brenner 1907 man på några års sikt T. stenoschistum drakmaskros Sk-Lpl Dahlstedt 1910 vara på god väg att T. sublaeticolor blackmaskros Sk-Lpl Dahlstedt 1925 bli en maskroskänna- T. tenebricans hjulmaskros Sk-Lpl Dahlstedt 1906 re och ge viktiga T. tumentilobum uddmaskros Sk-Jmt Marklund 1938 bidrag till utforsk- T. xanthostigma gyllenmaskros Sk-Lpl Lindberg 1910 ningen av vår Taraxacum-flora.

När man samlar Att samla maskrosor är nödvändigt om man vill plantor som växer i skugga eller på alltför lära sig arterna. Naturen är den bästa läroboken näringsrika platser där de ofta uppträder i jätte- och referensherbariet den viktigaste hjälpen i format. Undvik också maskrosor på starkt tram- självstudierna. Inlärningen går dubbelt så fort pade ytor. Dessa är i regel mycket svåra att art- om maskrosorna är välpressade och representati- bestämma. I betesmarker och i gräsmattor sak- va. Här är några råd på vägen. nar bladen ofta den övre delen – dessa plantor är Samla maskrosor under deras huvudblom- i det närmaste värdelösa! När maskrosor växer ningstid, dvs. i maj–början av juni. Längre norr- väldigt tätt kan konkurrensen skapa svältsymp- ut kan man samla några veckor längre. Välj väl tom i form av svagt utvecklade bladkaraktärer. utvecklade plantor med flera korgar, av vilka Därför är det ofta bättre att ta exemplar som står minst en skall vara i knopp (figur 3). Samla inte litet mera fritt.

116 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) OGRÄSMASKROSOR

Skär med en kniv av plantan strax under blad- pollen. I andra fall kan pollenförekomsten vara rosetten. Klyv rotstumpen med tumspetsarna så så svag att pollenkornen bara syns nere i ståndar- att bladen brer ut sig som en solfjäder. Lägg ut rören. Med hjälp av stereolupp med belysning plantan på ett tidningsark i växtpressen och ta underifrån kan ståndarrören genomlysas och bort blad och andra växtdelar som är fula eller eventuellt pollen avslöjas. Hos apollina arter kan missvisande. Släta ut så många strukturer som pollen från andra blommor ha tillförts. Ofta är möjligt. Om du väntar med att lägga växten i det då oregelbundet fördelat och sitter inte dis- press och det samtidigt är varmt ute, kommer tinkt på märkesflikarna. växten att vissna och det blir då mycket svårt att Ibland vill man ha frukterna med i kollekten. få ett vackert pressat exemplar. Om du inte har Dessa kan drivas fram från nyligen avblommade pressen med dig kan du stoppa växten i en plast- korgar med skaften ställda i ett glas vatten. Märk påse, och om möjligt förvara den kallt (kylväs- fruktställningen med kollektens nummer och ka!). Om du inte hinner lägga växten i press vid vänta några dagar. När frukterna är mogna läggs hemkomsten kan den ligga i skuggan utomhus de in i pressen tillsammans med kollekten. Välj eller vid längre tids förvaring hellre i kylskåp. de frukter som sitter centralt på blomfästet efter- Om den ligger där för länge brukar stjälkarna som de är mer arttypiska än de som sitter i dis- växa vidare, bli krokiga och ej så representativa. kens kant. Lindberg (1935) har publicerat en Det absolut bästa är naturligtvis att lägga växten rikt illustrerad artikel om frukterna hos Finlands i press så fort som möjligt efter insamlingen. maskrosor. Eftersom flertalet arter är vanliga Innan maskrosen hamnar i pressen måste man även i Sverige är detta arbete av stort intresse göra en del noteringar. Vissa viktiga karaktärer även för oss. går förlorade under torkningen, varför det är vik- Gråpapper måste bytas varje dag, i början två tigt att beskriva dem i färskt tillstånd. Ge kollek- gånger om dagen. Det går också bra att istället ten först och främst ett insamlingsnummer. för gråpapper, som är dyrt och ofta svåra att få Detta utgör växtens identifikation. Notera där- tag i, använda gamla dagstidningar. Man måste efter följande: då byta oftare, i början kanske tre gånger per • Korgens färg, form och täthet dag. Om man slarvar i det avseendet blir kollek- • Märkenas färg. Dessa mörknar i regel terna missfärgade. Det brukar ta 4–8 dagar vid torkning innan växten är torr, vilket är ovanligt lång tid. • Färgen på innerblommornas tänder. Detta beror på att mjölksaften inte kan sugas De är normalt gula, men kan vara orange, upp av gråpappret utan måste torka in i växten. röda eller svarta Om man samlar flera exemplar av (vad man tror) • De yttre holkfjällens färg och riktning. samma art, ökar möjligheterna till rätt bestäm- Riktningen skall bedömas i knoppstadiet, ning. Arttypiska blad finns inte hos alla plantor. alltså inte hos blommande eller Sannolikheten att hitta goda artkaraktärer ökar överblommade korgar på så sätt i ett större material. • Holkens färg och daggighet Maskrosherbariet måste skötas. Se till att för- • Bladens färg och struktur (krusig, vågig, vara samlingen torrt och luftigt. Lägg arken, som plan etc.) samt eventuella bladfläckar bör vara i standardformat (450 x 283 mm), i • Färgen på bladskaftet hos de yttre och inre mindre packar instuckna i skyddande, bruna bladen. Glöm inte att det är färgen på omslag. Tyvärr angrips de torra växterna lätt av undersidan som räknas! skadedjur. Samlingarna bör gås igenom då och då. När angrepp upptäcks bör man göra sig kvitt Blommorna har i regel pollen. Observera att pol- skadegörarna genom att ta den bunt som arket len kan ha sköljts bort från märkena efter ett ligger i och lägga den ungefär en vecka i frysbox- ihållande regn och korgen ser då ut att sakna en.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 117 RYDBERG

Beskrivning av sex vanliga Taraxacum copidophyllum Dahlst. ogräsmaskrosor DOLKMASKROS Om man ser en maskros med blad som har en Taraxacum alatum Lindb. fil. avlångt triangulär ändflik, som kan uppta VINGMASKROS 1/3–1/4 av bladets hela längd, kan det vara Vingmaskrosen är i sina typiska former mycket dolkmaskros (figur 5). Sidoflikarna är få och bil- lätt att känna igen (figur 4). Lägg märke till bla- dar bara 1–3 par. Holkarna är i regel korta, den med sina långa, brett vingade och alldeles runda och mörka, inte så sällan blådaggiga. De gröna skaft! Ändfliken är spadformad och i spet- yttre holkfjällen är vågrätt utstående, stora och sen ofta försedd med en liten udd. De yttre bla- kraftiga, ofta dagganlupna och har en tydlig och den har korta och grova, klolika sidoflikar, av påfallande bred vit hinnkant. Bladen har också vilka de övre har en hög, välvd rygg. Vissa exem- starkt rödvioletta skaft och en i regel långt upp plar kan också ha delade (kluvna) sidoflikar. De rödaktig mittnerv. Dolkmaskrosen är tämligen yttre holkfjällen är rakt utstående, inte sällan allmän, åtminstone i vissa trakter. Den växer med något uppåtböjda, rosafärgade spetsar. ibland i naturbetesmarker, men oftare nog på Korgarna är medelstora med täml. ljust ruderatmarker. gröna–gulgröna märken. Arten växer på kväveri- ka platser och är mycket vanlig i större delen av landet.

Figur 5. Dolkmaskros Figur 4.Vingmaskros Taraxacum copidophyllum. Taraxacum alatum. Jursta, Överenhörna sn, Eks gård, Frustuna-Kattnäs sn, Sdm 20.5.1993, träda. Sdm 18.5.1986, gräsmatta. Leg. Hans Rydberg. Leg. Hans Rydberg.

118 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) OGRÄSMASKROSOR

Taraxacum fasciatum Dahlst. Taraxacum pectinatiforme Lindb. fil. TJÄRMASKROS KAMMASKROS Tjärmaskrosen är i sina typiska former lätt att Kammaskrosen känner man igen på de typiska känna igen (figur 6). Den är dessutom en av bladen (figur 7). Deras sidoflikar är talrika och våra allra vanligaste arter och finns i hela landet bildar ofta 6–7 par. Den enskilda fliken är när- på de flesta lokaler. Först och främst lägger man mast mittnerven bred och högryggad men smal- märke till att plantan är ganska kraftig och hos nar plötsligt av och blir smalt utdragen. Bladen de i regel mörkgröna bladen är interlobierna liknar med litet fantasi därigenom en dubbelsi- brunaktiga till nästan svarta. Färgen löper ofta dig kam. I spetsen är bladflikarna karaktäristiskt som ett band tvärs över interlobiet. Interlobierna utvidgade. De nedre sidoflikarna är däremot är krusiga och har syl- liknande tänder. Bladskaftet är ofta kraftigt hårigt (särskilt på yngre blad) och rödak- tigt. Den röda färgen finns bara längst ned och löper sällan upp längs bladnerven. Bladen hos tjärmask- rosen har också en mycket karaktäristisk ändflik. Dess ytterkan- ter har enstaka inskär- ningar (ser ut som små knivjack) och/eller kru- Figur 6.Tjärmaskros Taraxacum fasciatum. siga inbuktningar. Vid Ljugarn, Ardre sn, Gtl 21.5.2001, ändflikens bas finns kulturmark, Leg. Hans Rydberg. närmast mittnerven två nästan cirkelformade inskärningar, vars kanter viker sig aningen uppåt. De yttre holkfjällen har en mycket speciell, blekt mintgrön nyans, som Figur 7. Kammaskros Taraxacum pectinatiforme. man lär sig efter litet trä- Eks gård, Frustuna-Kattnäs sn, ning. Typiskt för de yttre Sdm 27.5.1983, landsvägskant. holkfjällen är också att de Leg. Hans Rydberg. mot spetsen mycket abrupt smalnar av och övergår i en liten kort, trubbig spets.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 119 RYDBERG nästan trådlika. Hos många individer är sidofli- Taraxacum tenebricans (Dahlst.) Raunk. karna på ryggsidan och på interlobierna försedda HJULMASKROS med långa, mycket smala, nästan trådlika tänder. När man väl lärt sig känna igen de för arten Bladskaftet är från basen och ända upp till mitt- mycket typiska holkfjällen, ser man snart hjul- nervens yttersta spets lysande rödviolett. maskrosen överallt (figur 9)! De yttre holkfjällen De yttre holkfjällen är relativt små, nedböjda är nämligen ovanligt korta för att vara en och har en bred hinnkant. Märkena i korgen är Ruderalia. De sitter i ett plan, vågrätt ut från mörka. Kammaskrosen är mycket vanlig på de holken och tittar man rakt uppifrån ser holkfjäll- flesta håll och avslöjar sig lätt bland mängden av kransen ut som ett litet kugghjul. Ofta är holk- maskrosor på den starkt röda bladnerven och på fjällen rent gröna–blekgröna men de kan ibland de mycket karaktäristiska bladflikarna. ha en rosa anstrykning. Bladen är i regel mörkt gröna, ofta krusiga, till formen varierande. Änd- Taraxacum piceatum Dahlst. fliken är liten–medelstor med en ibland förlängd NARRMASKROS tunglik spets. Sidoflikarna är i regel rakt utståen- Narrmaskrosen gäckar oss med sina olika blad- de eller bara svagt nedåtpekande. Bladskaften är typer, vilket gör att den först är svår att känna rent gröna, mycket smala och ovingade. Hjul- igen (figur 8). Typiska blad har emellertid långa maskrosen räknas traditionellt till ogräsmask- och mycket spetsiga sidoflikar. Säkrast är dock rosorna, men det är inte klart vilken sektion att titta på korgen och på holkfjällen. Korgen är arten egentligen tillhör. rätt gles och dess blommor påfallande mörkt gula. Under den daggiga holken sitter de yttre holkfjällen mycket karaktäristiskt i spiral, så att de ser ut att sitta på olika höjd. Deras färg är brunviolett, inte grön som hos flertalet andra maskrosor. Även bladskaftet är mycket karaktäristiskt. Närmast roten, åtminstone på de yttre bladen, är skaftet vitt–blekgrönt men längre upp blir det brunt– rödbrunt och denna färg behål- ler mittnerven nästan fram till bladspetsen, där den på nytt har grön färg. Denna färgför- delning av mittnerven är mycket ovanlig bland ogräsmaskro- sorna och ett bra kännetecken på att man har funnit denna i många trakter synnerligen vanliga art!

Figur 8. Narrmaskros Taraxacum piceatum. Flemingsberg, Huddinge sn, Sdm 9.5.1987, grässlänt. Leg. Hans Rydberg.

120 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) OGRÄSMASKROSOR

Citerad litteratur Ahlner, S. 1932. Gävletraktens Taraxacumflora. – Ark. f. Bot. 24A(9): 1–17. Borgvall, T. 1959. The Taraxacum flora of Bohuslän. – Acta Horti Gotob. XXIII: 1–40. Borgvall, T. & Haglund, G.E. 1957. The Taraxacum flora of the Gothenburg region. – Acta Horti Gotob. XXI: 1–42. Brenner, M. 1907. Taraxaca nova vel districtius definita. – Feddes Repert. 4: 354–357. Dahlstedt, H. 1905. Om skandinaviska Taraxacum- former. – Bot. Notiser 1905: 145–172. Dahlstedt, H. 1906. Einige wildwachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. – In Bot. Studier Kjellman. Uppsala, sid. 164–183. Dahlstedt, H. 1910. Östsvenska Taraxaca. – Ark. f. Bot. 9(10): 1–74. Dahlstedt, H. 1911a. Nya östsvenska Taraxaca. – Ark. f. Bot. 10(6): 1–36. Dahlstedt, H. 1911b. Västsvenska Taraxaca. – Ark. f. Bot. 10(11): 1–74. Dahlstedt, H. 1912. Nordsvenska Taraxaca. – Ark. f. Bot. 12(2): 1–122. Dahlstedt, H. 1925. Om Ölands Taraxacum-flora. – Ark. f. Bot. 19(18): 1–19. Dahlstedt, H. 1934. De svenska arterna av släktet Taraxacum. IX Boreigena X. Septentrionalia. – Manuskript, 382 sidor. Dudman, A.A. & Richards, A.J. 1997. Dandelions of Great Britain and Ireland. – BSBI Handbook No 9, London. Gustafsson, Å. 1937. Över förekomsten av en sexuell population inom Taraxacum vulgare-gruppen. – Bot. Notiser 1937: 333–335. Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Figur 9. Hjulmaskros Taraxacum tenebricans. Sverige 2000. – ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Eks gård, Frustuna-Kattnäs sn, Sdm 6.6.1987, kulturmark. Haglund, G. E. 1934. Några nya eller i Sverige Leg. Hans Rydberg. nyfunna Taraxacum-arter. – Bot. Notiser 1934: 1–42. Haglund, G. E. 1935. Taraxaca från södra och mellersta Sverige. – Bot. Notiser 1935: 96–130. Haglund, G. E. 1936. Några Taraxaca huvudsakligen från västra Sverige. – Medd. Göteb. Bot. Trädg. XI: 19–41. Haglund, G. E. 1943. Några nya Taraxaca från Skåne och Danmark. – Bot. Notiser 1943: 233–242. Haglund, G. E. 1946. Zur Taraxacum-Flora der Insel Öland. – Bot. Notiser 1946: 335–363. Haglund, G.E. 1952. Taraxacum. – Ur: Hård av Segerstad, F. (red.), Den värmländska kärlväxt- florans geografi. Göteborg, sid. 362–375. Hansen, K. 1981. Dansk Feltflora. – Gyldendal.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 121 RYDBERG

Hofsten, C. G. von 1961. Bara en maskros. – Sveriges Saarsoo, B. & Haglund, G. E. 1963. Ölands Natur 1961: 121–126. Taraxacum-flora. – Arkiv Bot. (2 ser.) 4: 515–560. Holmgren, B. 1942. Blekinges flora. – Karlshamn. Sørensen, T. 1958. Sexual chromosome-aberrants in

Hultén, E. 1958–60. Vår svenska flora i färg. – triploid apomictic Taraxaca. – Bot. Tidskr. 54: Stockholm. ^ 1–22. Kirschner, J. & Stepánek, J. 1987. Again on the sec- Øllgaard, H. 1983. Hamata, a new section of tions in Taraxacum (Cichoriaceae). – Taxon 36: Taraxacum (Asteraceae). – Plant Syst. Evol. 141: 608–618. 199–217. Lange, T. 1911. Bidrag till kännedomen om Gotlands Taraxacumflora. – Bot. Notiser 1911: 275–292. Lange, T. 1938. Jämtlands kärlväxtflora. – Acta Bot. ABSTRACT Fenn. 21: 1–204. Rydberg, H. 2002. Ogräsmaskrosor – en väg Lindberg, H. 1908a. Taraxacum-former från södra in i myllret. [Dandelions of sect. Ruderalia – och mellersta Finland. – Acta Soc. F. Fl. Fenn. 29(9): 1–48. an introduction.] – Svensk Bot.Tidskr. 96: 106–122. Lindberg, H. 1908b. Bidrag till kännedomen af Uppsala 2002. ISSN 0039-646X. Taraxacum-formerna i Finland. – Medd. Soc. F. Fl. An introduction is given to Taraxacum sect. Ruderalia. Fenn. 35. Through apogamy, many species have been formed, Lindberg, H. 1909. Nytt bidrag till kännedomen af each species constituting a genotype. In the Nordic Taraxacum-formerna i södra och mellersta Finland. – Medd. Soc. F. Fl. Fenn. 35: 13–31. and Baltic countries alone, 563 species have been Lindberg, H. 1910. Finska Taraxacum-former. – described.The problems with studying this group are Medd. Soc. F. Fl. Fenn. 36: 5–6. identified.The literature of Ruderalia is divided among Lindberg, H. 1935. Die Früchte der Taraxacum-Arten many scientific works, which are often difficult to find. Finnlands. – Acta Bot. Fenn. 17: 1–22. Most species are morphologically very diverse, mainly Lundevall, C.-F. 1970. Något om Nordens maskrosor. – Fauna och Flora 1970(5): 186–196. depending on environmental conditions but also as a Lundevall, C.-F. & Øllgaard, H. 1999. The genus result of age-related and seasonal variation. Guide- Taraxacum in the Nordic and Baltic countries: lines how to study and learn this section are propo- Types of all specific, subspecific and varietal taxa, sed and six widespread and easy-to-learn species including type locations and sectional belonging. are presented. – Preslia 71: 43–171. Marklund, G. 1926. Nya Taraxaca. – Acta Soc. F. Fl. Fenn. 55(5): 1–25. Marklund, G. 1938. Die Taraxacum-Flora Estlands. Hans Rydberg är fil. kand. – Acta Bot. Fenn. 23: 1–150. med inriktning mot ekolo- Marklund, G. 1940. Die Taraxacum-Flora Nylands. gisk botanik. Han har efter – Acta Bot. Fenn. 26: 1–187. Murbeck, S. 1904. Parthenogenesis bei der Gattung avslutade studier ägnat sitt Taraxacum und Hieracium. – Bot. Notiser 6: liv åt botaniken, särskilt 285–296. naturvård, floristik, växt- Ostenfeld, C. 1899. Om könnet hos vore Taraxacum- geografi och ekologi. arter. – Bot. Tidskr. 22. n.s. Huvudsakliga intresseom- Palmgren, A. 1910. Bidrag till kännedomen om Ålands vegetation och flora. II. Taraxacum-former. råden är maskrosor, dagg- –- Acta Soc. F. Fl. Fenn. 34(1): 1–53. kåpor och svampar. Hans är initiativtagare och Raunkiær, C. 1903. Kimdanelse uden befrugtning hos en av de två huvudförfattarna till den nyligen Maelkebøtter. – Bot. Tidskr. 25: 110–140. utgivna Sörmlands flora. Till vardags arbetar han Richards, J. 1985. Sectional nomenclature in med biologisk mångfald på länsstyrelsen i Taraxacum (Asteraceae). – Taxon 34: 633–644. Rydberg, H. 1999. Maskrosor med svenska namn. Södermanlands län. – Svensk Bot. Tidskr. 93: 123–128. Adress: Eks gård, 646 91 Gnesta Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands E-post: [email protected] flora. – Botaniska Sällskapet, Västervik. Saarsoo, B. 1946. Om Ombergs Taraxacum-flora. – Svensk Bot. Tidskr. 40: 362–370.

122 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) G. Einar Du Rietz – lavforskare, växtsociolog, naturskyddsman

En av de mer inflytelserika svenska ekologerna på 1900-talet var G. Einar Du Rietz. Här berät- tar Du Rietz efterträdare på professorsstolen i Uppsala, Hugo Sjörs, livfullt om sin store före- gångare.

TEXT: HUGO SJÖRS

Einar Du Rietz (G för Gustaf) föddes i Bromma 1895 och dog i Uppsala 1967. GHan hörde till dem som redan i sin tidiga ungdom formar sig själva till forskare. Den sjutton- åring som skrevs in vid Uppsala universitet hade mångsidiga friluftsbotaniska intressen, främst för lavar och stränder, böjelser som följde honom hela livet. Särskilt botaniserade han i Östersjöns ytter- skärgård och på ön Jungfrun i Kalmarsund. Vid tjugoårsåldern fick hans fältbotaniska passion en forskningsdimension i samband med att han blev Rutger Sernanders lärjunge på det då alldeles ny- byggda ”Växtbio” (Växtbiologiska institutionen, nu Växtekologiska avdelningen av Evolutionsbiologiskt centrum i Uppsala). Kustlavarnas och de marina algernas lagbundna zonering under inflytande av bland annat vattenståndet och dess växlingar ledde till insikt i deras samhällsbildningar, alltså till vad som redan kallades växtsociologi. Vegetationsana- lysen skärptes och dess resultat tabellerades. Man strävade efter analytisk klarhet och systematisk klassifikation. Redan ett par år senare skrev Einar – ensam eller med medförfattare – betydande tematiska skrifter. Det berättas att han överlämnade en G. Einar Du Rietz var en inspirerande lärare. Här ses han demonstrera gränsen mellan kärr och sådan skrift till botanikprofessorn Juel, som helt mosse på Blängsmossen på Billingen 1947: ”Här går torrt tackade med ”Jaså, kandidaten har redan den kanske mest markanta gränsen som finns i ett börjat uppträda som lärofader”. svenskt växtsamhälle”. Foto: G. A.Westfeldt.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 123 SJÖRS

Som ett monument över tidens forskarglädje Botaniska museet (nu Fytoteket) i Uppsala. framstår Einars doktorsavhandling, där 26-åring- Einar gifte sig 1924 med Rutger Sernanders en inte bara lade fram sin egen uppfattning utan dotter Greta, också hon lavkunnig. De fick, för- även vågade sig på det svåra värvet att följa sin utom en son som dog i späd ålder, barnen vetenskaps uppkomsthistoria och kritiskt utvär- Kerstin, Rolf och Ingrid. dera sina föregångares och samtida kollegers mål- En stor internationell exkursion genom sättningar och metoder. Sverige och Norge förbereddes nu. Man hade Avhandlingen översattes till tyska, det då just bildat ett växtsociologiskt sällskap, som i gängse vetenskapliga språket i Norden, och rask följd gav ut ett antal guideböcker, bland trycktes i Wien (av valutaekonomiska skäl). En dem Einars betydelsefulla ”Die regionale enligt uppgift dramatisk disputation ägde rum i Gliederung der skandinavischen Vegetation” Uppsala våren 1921. Avhandlingens nog så (1925). Exkursionen blev en stor framgång, men anspråksfulla titel var ”Zur methodologischen det växtsociologiska sällskapet avsomnade efteråt, Grundlage der modernen Pflanzensoziologie”. Få för att några år senare återuppstå, nu som läser väl i dag 80 år gamla avhandlingar, även om Svenska växtgeografiska sällskapet, som ännu de angavs som ”moderna”. Titeln är för övrigt utger Acta Phytogeographica Suecica, i dag typisk för G. Einar Du Rietz: metodologi, inte omfattande 85 volymer. metodik; Grundlage, ett ord som senare uppre- Under mellantiden (1926–27) hade Einar pades i flera skrifttitlar jämte fundamental, genomfört en forskningsresa till Nya Zeeland, Hauptzüge, huvudenheter, huvudgränser och inklusive dess subantarktiska öar, med besök i en andra kategoriseringar. Det skadar inte att redo- stor del av Australien samt Java, på utresan också göra för innehållet: som nämnts en imponerande USA. Resan gällde främst de nyzeeländska lavar- historik, kapitel om livsformer, skiktning, associ- na men kom tack vare god hjälp av den legenda- ationer grundade på skiktens dominanter efter riske växtgeografen Leonard Cockaine att omfat- deras livsform, så kallad konstans, gränslinjer i ta mycket annat i dessa öars fantastiska vegeta- fält och så vidare. Denna växtsociologi var logisk tion. Einar återvände hem med rika samlingar, och för sin tid imponerande men ganska sche- som han dock aldrig fick tid att bearbeta ordent- matisk. Den fick kritik särskilt beträffande de så ligt. kallade Konstanzgesetze. I stället gällde det att ”speciminera” för den Uttrycket ”Uppsalaskolan” hade myntats tidi- snart lediga professuren i växtbiologi, som Ser- gare, eftersom det nämns i avhandlingens förord. nander skulle lämna 1931. Einar skrev på myck- Typiska drag hos denna ”skola” var uppfattning- et kort tid tre betydande arbeten, om taxonomis- en av växtsamhällena som konkreta enheter i ka enheter, om sociationsanalys (Uppsalaskolans naturen, alltså inte ur analyssammanställningar trånga associationer döptes om till sociationer, härledda abstraktioner, vidare ett rent empiriskt, för att skilja dem från de mer omfattande och på induktivt arbetssätt, betoning av livsform, skikt- annat satt avgränsade associationer som tillämpa- ning och dominans samt av kryptogamernas roll, des i Mellaneuropa), slutligen en ofullbordad däremot ännu inte indikatorarter och samhälls- symfoni om livsformer. Alla dessa arbeten ut- trohet (de kom senare). Vegetationen skulle ana- märks av logisk skärpa men också formalism. lyseras, karakteriseras och klassificeras utan hän- Efter mycken bitter polemik fick Einar, tre år syn till ståndortsfaktorerna, som borde beaktas försenat, år 1934 äntligen professuren. först i efterhand. Metoden var alltså primärt ana- Även om Einars internationella kontakter vid lytisk. denna tid inte var särskilt många hade de en Under åren närmast efter disputationen ägna- modifierande inverkan på hans något rigida dok- de sig Einar dels åt lavstudier, dels åt teoridebatt, trin. Utom ungdomsvännen Rolf Nordhagen i ofta polemisk. Några år var han ”konservator” på Norge och den förutnämnde Cockaine gällde det

124 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) DU RIETZ

Theodor Lippmaa i Estland och den originelle Det var då en annan berömd botanist anförtrod- österrikaren Helmut Gams, medan försöken att de sin hustru att bära växtpressen. Men hon sammanjämka nordisk och mellaneuropeisk råkade falla i en förbiflytande jokk, varvid man- växtsociologi ännu blev halvmesyrer; först senare nen utropade ”Rädda pressen!”. anpassade sig Uppsalaskolan mer eller mindre. Einars tekokarfolk på Växtbio kallades teister, Einars professorsundervisning låg på hög nivå de som drack kaffe följaktligen ateister. Teet utan att vara svårbegriplig och blev snabbt popu- intogs med citron, men en dag blev det stopp i lär bland botanikstudenterna, i viss kontrast till avloppet. Det var nämligen fullt av välutvecklade den föråldrade, stelbenta dåtida undervisningen i citrongroddplantor! systematik. Einar övertog forskarstuderande från Einars myrstudier sammanfattades 1949 i Sernander och fick snart egna nya, och Växtbio- ”Huvudenheter och huvudgränser i svensk myr- logiska seminariet blomstrade. Nu förekom på vegetation”. De tidigare myntade termerna fat- nytt exkursioner i olika miljöer, där inte minst tigkärr och rikkärr blev tack vare arbetets engel- Einars utomordentligt mångsidiga kryptogam- ska sammanfattning kända som ”poor fen” och kännedom kom till användning. I ”Vilda växter i ”rich fen”, vilka inte utan ett visst motstånd Norden. Mossor, lavar, svampar, alger” svarade införlivades i den internationella terminologin. Einar för allt utom svamparna (dessa svarade De internationella kontakterna återupptogs i John Axel Nannfeldt för). stor skala under den första stora internationella I fält studerade Einar inte bara kusthällar och botanistkongressen efter andra världskriget, i andra stränder utan också fjällvegetation, myrar Stockholm 1950. Einar svarade då för den växt- och andra marker som uppfattades som naturli- geografiska sektionen samt för dess exkursioner ga. I huvudsak var detta ganska stabila vegeta- och de många guideböcker för dessa som gavs tionstyper. Utan att förneka dynamiken hade ut. Personligen ledde han en serie myrexkursio- han mindre intresse för förändring och kulturpå- ner från Västergötland till Uppland, en skär- verkan i naturen. gårdsexkursion och en mycket talrikt besökt Inte minst ägnade sig Einar åt myrar. Hans fjällexkursion i Abiskotrakten. Den sistnämnda elev Margareta Witting, som blev hans andra med megafon, så att ingen visdom blev borta hustru, studerade myrvattnens kemi. Einar själv med vinden. Detta var den fjärde toppen på samlade in mikroalger, utkramade för hand ur Einars arbetskurva, efter gradualavhandlingen, vitmossan och hemförda i stora provrör, varvid 1925 års exkursion och specimineringen. man utropade ”rör på dej”. Efter denna stora kraftansträngning inträdde I Australien hade Einar lärt sig att koka te i en återhämtningsperiod, då erfarenheterna skulle fält i en så kallad billy. Den medfördes till exem- bearbetas och de många nyvunna kontakterna pel på den skånsk-svenska exkursion som 1945 underhållas. Einar engagerade sig än en gång härjade i norra Lappland. Vi citerar exkursions- helhjärtat i vissa tillsättningsfrågor, som kom att visan, av lundensaren Tore Donnér: uppta en stor del av hans tid och kraft. Han ägnade sig också åt släktet Euphrasia, Det var längesen vi börja både exotiska arter och våra egna mer anspråks- uppå Jaltonape myr lösa. koka te som smaka smörja Att i efterhand bedöma Einars internationella över liten dvärgbjörksfyr roll är svårt. Under 20-talet var den betydande, särskilt genom 1925 års stora exkursion. Senare Einar livligt diskuterat kom den mer i skymundan i förhållande till för- rututläggningsteorin grundsgestalter som J. Braun-Blanquet, R. Tüxen medan andra sig zonerat och H. Ellenberg. Einars med tiden mindre rigi- på rygg bland mygg i periferin da syn på växtsamhällena blev mindre uppmärk-

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 125 SJÖRS sammad, varigenom ”Uppsalaskolan” kom att te ningen. I motsats till ungdomskollegerna Hugo sig alltför formalistisk. Den hårda kritiken på 20- Osvald och Rolf Nordhagen skrev han aldrig talet gjorde Einar avogt inställd till andra grenar någon större vegetationsmonografi, men däremot av ekologin än hans egen deskriptiva och klassifi- många utmärkta sammanfattande arbeten, en del katoriska. Han tänkte induktivt och analytiskt. i populär form. Hans framställning var alltid fak- Trots hans intresse också för de minsta växterna tamässigt saklig, ofta fängslande om än något behandlade han gärna de stora enheterna i vege- ”akademisk”. Han tog massor av de på den tiden tationen. Han liknade ibland denna vid en tårta nypopulära färgbilder varmed han till övermått som skulle skäras upp snarare än läggas ihop av illustrerade sina föreläsningar. Erik Gummesson små tårtbitar. som skötte projektorn påstod att Einar sagt att För ekofysiologi och produktionsekologi och ”det går en kärring runt mossen”. för statistik (utöver provytetabeller) hyste Einar Stor betydelse fick Einar som lärare. Hans föga intresse. Han bedrev själv inga experiment åskådliga och logiska kateder- och fältundervis- men talade ibland om naturens egna experiment. ning avkastade ett välkänt kompendium kallat Han testade inte hypoteser och att bygga simule- ”Växtgeografiens grunder” vilket dock aldrig blev ringar förekom knappast i den tidens ekologi, fullständigt och inte publicerat annat än i kom- mycket olik den nutida. pendieform. Huvudmålet, inte helt uppnått, var Einars fortsatta arbete gällde, förutom omsorg egentligen inget mindre än en klassifikation av om talrika elever, till stor del naturskyddet. Han våra växtsamhällen, till lands, på stränderna och i tillmätte lika högt skyddsvärde åt små kryptoga- vattnet. mer som åt ståtliga blomväxter, men främst åt Som akademisk lärare var Einar framför allt växtlivets biotoper, något som motståndarsidan inspiratör, rent av en förledande sådan. Hans ele- hade svårt att förstå. Som medlem av Veten- ver åtog sig villigt stora och svåra uppgifter, som skapsakademiens naturskyddskommitté organise- ofta blev mycket tidskrävande att fullfölja. Nog- rade han undersökningar av stränderna av de grann dokumentation och full redovisning av sjöar och älvsträckor som hotades av den pågåen- primärmaterial ansåg han viktiga. De av lärjung- de utbyggnaden av vattenenergin i Norrland. I arna undersökta växtgrupperna och växtmiljöer- de flesta fall blev sedan dessa fördärvade som na var mycket skiftande, men nästan allt var fält- naturmiljöer. Han deltog själv i fältarbetet, fram- forskning. Einar hade stora krav på formell kor- för allt när det gällde strandlavarna, och knacka- rekthet men ingrep sällan i själva avhandlingstex- de med van hand loss kilovis av den sten som ten. Graden av självständighet var högre än i våra dessa lavar växte på. Bestämningarna blev dock dagar; trots livliga diskussioner, ofta på sen tyvärr mestadels bara preliminära. Einar åtog sig kvällstid, var det knappast fråga om regelrätt nämligen ofta mycket som han inte hann fullföl- handledning. Doktoranderna stödde i stor om- ja. fattning varandra. De formades, eller formade sig På senare år skrev Einar mest på svenska. Han själva, till oberoende forskarpersonligheter. hittade dock på ett av tyska språkets längsta ord Einars lärjungekrets blev för stor att här näm- ”Mineralbodenwasserzeigergrenze”. Han hade nas vid namn. Han var visserligen krävande men kvar ett livligt intresse för akademiska personfrå- inom kretsen tolerant, även då eleverna i flera gor. Men främst upptogs hans senare akademiska fall ganska mycket avvek från hans egen stånd- gärning av kamp för att få till stånd en tillbygg- punkt. Märkligast är dock den ämnesmässiga nad till Växtbios alltför trånga hus. Det lyckades vidden hos de många stora avhandlingar som till sist, även om han hunnit bli emeritus, i bör- skrevs på gamla ”Växtbio”. jan av 60-talet. När Einar som emeritus skulle fylla 70 år Trots allt fältarbete var Einar egentligen mer samlade sig många av hans lärjungar till att teoretiker än praktiker inom vegetationsforsk- gemensamt skriva en nästan heltäckande bok om

126 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) DU RIETZ

”The Plant Cover of Sweden” (Acta Phytogeo- 1922. Über das Wachsen der Anzahl der konstanten Arten und der totalen Artenanzahl mit steigendem graphica Suecica 50, 1965), tillägnad honom i Areal in natürlichen Pflanzengesellschaften. – BN egenskap av den svenska vegetationens främste 1922: 17–36. utforskare. Men Einars emeritustid blev inte 1922-26. Flechtensystematische Studien I–VII. – BN lång. Två år senare segnade han ner på väg till 1922–1926. sitt arbete på Växtbio och avled omedelbart. 1923. Der Kern der Art- und Assoziationsprobleme. – BN 1923: 235–256. Han dog utomhus, i det fria, där han tillbringat 1924. Die Soredien und Isidien der Flechten. – SBT en så stor del av sitt liv. 18: 371–396. 1924. Studien über die Vegetation der Alpen, mit Ett urval av G. Einar Du Rietz skrifter derjenigen Skandinaviens verglichen. – Veröff. Från 1912 till och med 1966 publicerade Einar Geobot. 1nst. Rübel I: 31–138. 1924. Zur Klärung einiger historisch-planzensoziolo- omkring 250 vetenskapliga skrifter, både större gischen Streitfragen. – BN 1924: 425–439. och mycket talrika mindre. Nästan fullständiga 1924 (jämte H. Gams). Zur Bewertigung der bibliografier finns dels i inbjudningsskriften till Bestandestreue beim Studium der professorsinstallationen 1934, dels i Universitet- Pflanzengesellschaften. – Vierteljahrschrift d. ets matrikel 1936 (tryckt 1937). De vetenskapli- Naturforsch. Gesellsch. Zürich 69: 269–280. 1925. Gotländische Vegetationsstudien. – SV 2: 1–65. ga artiklarna kommer att förtecknas och listan 1925 (jämte J. A. Nannfeldt). Ryggmossen und finnas tillgänglig på Växtekologiska avdelningen Stigsbo Rödmosse, die letzten lebenden Hoch- och Fytoteket samt Biologibiblioteket, Uppsala moore der Gegend von Upsala. – SV 3: 1–22. Universitet. 1925. Zur Kenntnis der flechtenreichen Zwerg- Här har ett urval gjorts, med uteslutande av strauchheiden im kontinentalen Südnorwegen. – SV 4: 1–80. bland annat akademiska utlåtanden, personalia, 1925. Die regionale Gliederung der skandinavischen rapporter från undersökningar av regleringshota- Vegetation. – SV 8: 1–60. de vattendrag och andra korta bidrag (ett stort 1925. Die Hauptzüge der Vegetation der Insel antal om lavar). Jungfrun. – SBT 19: 323–346. 1925. Die Hauptzüge der Vegetation des äusseren Schärenhofs von Stockholm. – SBT 19: 347–369. 1926. Vorarbeiten zu einer ”Synopsis lichenum”. I. Förkortningar: SBT = Svensk Botanisk Tidskrift; BN Die Gattungen Alectoria, Oropogon und = Botaniska Notiser; SV = Svenska Växtsociologiska Cornicularia. – Ark. f. Bot. 20A(11): 1–43. Sällskapets Handlingar. 1928. Kritik an pflanzensoziologischen Kritikern. – BN 1928: 1–30. 1915–26. Lichenologiska fragment I-VIII. – SBT 1929. The lichens of the Swedish Kamtschatka 9–20. Expedition. – Ark. f. Bot.22 (13): 1–25. 1917. Några synpunkter på den synekologiska vegeta- 1930. Vegetationsforschung auf soziationsanalytischer tionsbeskrivningens terminologi och metodik. Grundlage. – Abderhalden, Handb. d. biol. – SBT 11: 51–-71. Arbeitsmethoden 11 (5): 293–480 1918 (jämte Th. C. E. Fries och T. Å. Tengwall). 1930. The fundamental units of biological taxonomy. Vorschlag zur Nomenklatur der soziologischen – SBT 24: 333–428. Pflanzengeographie. – SBT 12: 146–166. 1930. Classification and nomenclature of vegetation. 1920 (jämte Th. C. E. Fries, H. Osvald och T. Å. – SBT 24: 489–503. Tengwall). Gesetze der Konstitution natürlicher 1930. Algbälten och vattenståndsväxlingar vid svenska Pflanzengesellschaften. – Vetensk. och prakt. Östersjökusten. – BN 1930: 101–113. unders. i Lappland anordn. av Luossavaara- 1930. Studies in the taxonomy and ecology of Kiirunavara AB, flora o. fauna 747 s. Ceramium diaphanum in the Baltic. – BN 130: 1921. Naturfilosofisk eller empirisk växtsociologi. 434–458. – SBT 15: 109–125. 1931. The long-tubed New Zealand species of 1921. Vegetationen och det öländska landskapet. Euphrasia (Siphonidium Armstr.) – SBT 25: – Sv. Turistför. Årsskr. 1921: 73–91. 108–125. 1921. Zur methodologischen Grundlage der moder- 1931. Life-forms of terrestrial flowering plants I. – nen Pflanzensoziologie. – Akad. avh. Uppsala Acta Phytogeogr. Suec. 3 (1): 1–95. Univ. Wien. 272 s.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002) 127 SJÖRS

1932. Zur Vegetationsökologie der ostschwedischen 1950. Phytogeographical excursion to the maritime Küstenfelsen. – Beiheft z. Bot. Centralblatt 49. birch forest zone and the maritime forest limit in the Ergänz.-bd: 61–112. outermost archipelago of Stockholm. – D:o Bl. 12 s. 1935. Klimat och jordmån. – Hantverkets bok 3 (1). 1950. Phytogeographical excursion to the surroun- Trädgårdskonst 1: 1–16. dings of Lake Torneträsk in Torne lappmark 1936. Classification and nomenclature of vegetation (northern Sweden). – D:o CIII c. 19 s. units 1930-1935. – SBT 30: 580–589. 1950. Småländska myrar. – Natur i Småland: 62–72. 1939 (jämte A.-G. Hannerz, G. Lohammar, R. 1950 (jämte K. Curry-Lindahl). Jungfrun. – Natur i Santesson och M. Waern). Zur Kenntnis der Småland: 374–385. Vegetation des Sees Tåkern. – Acta Phytogeogr. 1951. Myrar i Hälsingland och Härjedalen. – Natur i Suec. 12. 65 s. Hälsingland och Härjedalen: 86–95. 1940. Das limnologisch-thalassiologische 1951. Myrar i Västergötland. – Natur i Västergötland: Vegetationsstufensystem. – Verh. Internat. 86–97. Vereinig. f. Theoret. u. Angew. Limnologie 9: 1952. Vegetations- och odlingsregioner som uttryck 102–110. för klimat och jordmån. – Trädgårdskonst, del 1: 1940. Problems of bipolar plant distribution. – Acta 1–17. Phytogeogr. Suec. 13: 215–282. 1953. Växtvärlden i Älvsborgs län. – I: Sveriges bebyg- 1942. De svenska fjällens växtvärld. – Ymer 62: gelse, landsbygden. Uddevalla. 17 s. 169–190. 1954. Sydväxtberg. – SBT 48: 174–187. 1942. Rishedsförband i Torneträskområdets lågfjäll- 1954. Die Mineralbodenwasserzeigergrenze als bälte. – SBT 36: 124–146. Grundlage einer natürlichen Zweigliederung der 1942. Linne som fjällväxtgeograf. – Sv. Linnesäll- nord- und mitteleuropäischen Moore. – Vegetatio skapets Årsskr. 25: 33–58. 5–6: 571–585. 1945. Om fattigbark- och rikbarksamhällen. – SBT 1956. Regionala huvuddrag i Västerbottens och 39: 147–150. Norrbottens flora. – Natur i Västerbotten och 1945. Om terminologien för förna och organogen Norrbotten: 64–77. jord samt om cirkumneutral hedtorv och ängstorv 1957. Linne som myrforskare. – Uppsala Univ. Årsskr. (”Alpenhumus”) i de svenska fjällen. – Geol. 1957(5): 3-80. Fören. i Sthlm Förh. 67 (1): 105–113. 1957. Linnaeus as a phytogeographer. – Vegetatio 7: 1945. Mossor, lavar, alger. – I: Nannfeldt, J. A. & Du 161–168. Rietz, G. E. Vilda växter i Norden: Mossor, lavar, 1958. The hybrid concept. – Uppsala Univ. Årsskr. svampar, alger. 433 s. 1958(6): 216–233. 1947. Wellengrenzen als ökologische Äquivalente der 1959. Fyra bidrag till ”Från Falbygd till Vänerkust”. Wasserstandslinien. – Zool. Bidrag från Uppsala – Lidköping. 25: 534–550. 1964. Nordsvenska vegetationsregioner. – Festskr. 1948. Uppländska myrar. – Natur i Uppland: 67–78. Carl Kempe 80 år. Uppsala: 309–324. 1948. Den uppländska skärgårdens växtvärld. – Natur 1965. Biozönosen und Synusien in der i Uppland: 244–251. Pflanzensoziologie. – Biosoziologie. Den Haag: 1948. Taxonomical notes on some Tasmanian species 23–42. of Euphrasia I. Euphrasia striata R.Br. and E. Gibbsiae Du Rietz n. sp. – SBT 42: 99–115. 1948. Do. II. Euphrasia collina R.BR. and E. Gunnii Hugo Sjörs är professor Du Rietz nov. nom. – SBT 42: 348–363. emeritus vid Växtekologiska 1949. Myrar i Ombergstrakten. – Natur i Östergöt- land: 186–191. avdelningen, Uppsala uni- 1949. Huvudenheter och huvudgränser i svensk myr- versitet. Hugos forskarinsat- vegetation. – SBT 43: 274–309 + 6 pl. ser har framför allt gällt 1950. Phytogeographical mire excursion to the myrarnas ekologi och han Billingen-Falbygden district in Västergötland har bland annat skrivit (southwestern Sweden). – 7th Internat. Bot. Congr. Sthlm 1950, excurs. guide AII bl. 54 s. Nordisk växtgeografi, en 1950. Phytogeographical mire excursion to north- klassisk lärobok som på ett lättfattligt sätt intro- eastern Småland and Östergötland. – D:o AII b2. ducerat otaliga botanik- och ekologistuderande i 22 s. den svenska vegetationens indelning och särdrag. 1950. Phytogeographical mire excursion to the mire Ryggmossen near Uppsala. – D:o AII b3. 24 s. Adress: Stenbrohultsvägen 103, 752 58 Uppsala

128 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:2 (2002)