-11- ”Antiqua serva”: Några brottstycken ur den tidiga minnesvårdens rättskultur

Ola Wolfhechel Jensen

Inledning lite om den svenska kulturminneslagens Den svenska kulturminneslagens historia är i en historia, om dess utformning, vilka samhälleliga internationell jämförelse tämligen unik. Placat och och juridiska omständigheter den präglades påbudh om gamble monumenter och antiquiteter av och vilka konsekvenser den hade för trädde som bekant i kraft redan 1666.1 Sedan tidens bevarandeambitioner.2 Än mindre dess har inte mindre än fyra kulturminneslagar uppmärksamhet har ägnats perioden före 1666 och en lång rad andra i sammanhanget relevanta års plakat. Välkänt är att en mindre antikvarisk lagar och förordningar blivit instiftade i Sverige. myndighet blev inrättad i det kungliga kansliet De flesta länder fick sina första lagar runt redan i början av 1600-talet under Johannes sekelskiftet 1900, vid det laget var den tredje Bureus ledning. 1630 kom ett memorial och i ordningen för svenskt vidkommande redan tillika en instruktion om vad som förväntades kritiserad för att vara gammalmodig och i starkt av ansvariga antikvarier, såsom att hitta, behov av en genomgripande revidering! Trots sin dokumentera och att tolka gamla monument särskilda prägel har det forskats förhållandevis och att resa upp omkullfallna runstenar. Men vad hände egentligen under århundradet 1. I Rom utfärdades visserligen flera förbud mot åverkan på äldre monumentala verk redan under 500-talet och 2. I min egen forskning om den svenska kulturmiljölagens framåt. Men till skillnad mot plakatet, som var både historia berör perioden från medeltiden fram till geografiskt och fornlämningsmässigt generellt hållen, dags datum. Projektet finansierades tidigare av begränsades dessa till enskilda städer och utpekade Kungl. Vitterhetsakademien och Riksbankens objekt som antika byggnader. jubileumsfond.

131 Ola Wolfhechel Jensen

dessförinnan? Fanns det överhuvudtaget någon reliker. Stensättningar, megalitgravar, gravhögar lagstiftning och verksamhet som reglerade och inte minst runstenar beskrivs pietetsfullt i vården av kulturminnen? Svaret är att det termer som otvetydigt vittnar om att han själv faktiskt gjorde det och att det fanns lagar som tog sig tid att studera dem, mer än en gång. både direkt och indirekt påverkade vården Hans intresse för forntidens spår fick honom och den fysiska hanteringen av dem. Syftet till och med att på ett lite säreget vis propagera med denna artikel är att lyfta fram och placera för att de åt eftervärlden borde bevaras: På ett dessa lagar i sitt juridiska, antikvariska och horisontellt stenblock, som sannolikt föreställer samhälleliga sammanhang. Jag kommer därtill en stiliserad avbild av en megalitgrav, lät han i sitt att argumentera för att 1500-talets rättskultur verk på latin i runor rista in den korta sentensen hade en avgörande betydelse för den lagstiftning ”Antiqua serva”, eller ”Bevara det gamla” som det som växte fram under 1600-talets senare del; i fri översättning lyder på svenska. utöver 1666 års plakat även plakat om fynd och Huruvida gick från ord till hittegods från 1684 och de åtgärder som angavs i handling när det kom till minnesvård vet vi inte 1686 års kyrkolag. och det vore kanske att övertolka budskapet. Däremot finns det andra exempel från samma Antikvarianismens tidevarv sekel som vittnar om sådana ambitioner. Med renässansen tilltog intresset för gamla Exemplen är hämtade från Johan III:s regeringstid monument och antikviteter så till den grad att då denne på eget bevåg dels beordrade att ett perioden brukar beteckna starten för den så gammalt kors som fallit omkull längs en väg kallade ”antikvarianismen”. Begreppet definierar på Öland skulle återupprättas, dels att det över grovt perioden fram till mitten av 1800-talet och Mora stenar skulle byggas en skyddande byggnad vill rikta uppmärksamheten på att discipliner för att bevara monumentet för framtiden. Att som arkitekturhistoria, konsthistoria, filologi, Mora stenar var en mytomspunnen plats, där etnologi eller ens arkeologi ännu inte existerade. nyvalda kungar i vart fall sedan medeltiden Någon större skillnad gjordes nämligen inte valdes och hyllades, var inte det enda skälet mellan dessa i våra ögon specifika ämnesområden till kungens ömmande för de kvarvarande förrän professionaliseringen på allvar drog i gång stenblocken. Till saken hörde nämligen att det årtiondena runt sekelskiftet 1900. vid den tiden pågick en infekterad strid med Den mest namnkunnige med läggning åt ärkefienden Danmark om vilket av de båda antikvariska spörsmål under renässansen rikena som kunde göra anspråk på riksvapnet är tveklöst den humanistlärde och katolska tre kronor. För svenskt vidkommande drog ett titulärärkebiskopen Olaus Magnus, känd för sitt omfattande spaningsarbete i gång under ledning omfattande verk om de nordiska folkens historia av genealogen och arkivarien vid det kungliga som publicerades runt mitten av 1500-talet. kansliet, Rasmus Ludvigsson för att leta efter Däri ger författaren ymniga exempel på sitt och gamla spår av detta vapen, som på mynt, sigill, samtidens vaknande intresse för landskapets kyrkor och andra byggnader (Thordeman 1939:

132 ”Antiqua serva”

86). Anledningen till varför han begav sig till Mora i bröts banden med påven och den stenar var att det på en av dess stenar fanns tre katolska kyrkan då den lutherska läran blev stycken kronor inristade. Detta togs naturligtvis antagen. Därmed avskaffades formellt den som intäkt för att Sverige hade ensamrätt till kanoniska rätten, om än inte helt i praktiken. Ett detta vapen och jag lutar mig personligen åt att digert arbete med att ta fram en ny kyrkoordning denna strid för svenskt vidkommande bidrog till som vilade på en evangelistisk grund inleddes det uppvaknande antikvariska intresset. och ett första förslag presenterades 1561 av Vi har all anledning att återkomma till ärkebiskopen . Den blev formellt renässansfursten Johan III som personligen aldrig godkänd men trots det vägledande tack ägde ett stort intresse för såväl kulturhistoriska vare att den spreds via rikliga avskrifter. Då den företeelser som den ideologi som på ett första kyrkoordningen blev klar 1571 var det i bombastiskt vis korade Sverige till den huvudsak Petris ord och idéer den utgick ifrån högstående kulturens vagga, göticismen. Han var (Färnström 1956). själv mycket inspirerad av Olaus Magnus liksom Även kyrkoordningen innehöll uppgifter dennes bror historieskrivning om hur landets kyrkor skulle förvaltas (Kyrko- (Ericson 2004: 139). Vad vi redan här kan ordningar och förslag dertill före 1686 1872: 99). konstatera att det trots ett framväxande intresse Att den blivit färgad av den lutherska läran står för kulturminnesvård under perioden aldrig tämligen klart då den kommer in på själva bruket instiftades någon lag som reglerade skyddet av av kyrkliga inventarier. På flera ställen fördöms fornlämningar, dvs. övergivna ofta förhistoriska traditioner och förehavanden med rötter i lämningar i landskapet. Däremot fanns och den katolska läran, som processioner med tillkom det lagar som indirekt påverkade helgonbilder som den lutherska läran uppfattade förhållningssättet till fornlämningar, men som både hedniskt och hädiskt. ”All Process thz också lagar som direkt rörde andra typer av man haffuer plägat wthbära Beläte, Monstrantz, äldre materiella företeelser. Den tes jag här vill skrijn och andra helgedoma kaar, skola så bliffua förmedla är som sagt att minnesvården och den som the nu äro afflagda, Ty alt slijkt är hednisk lagstiftning som infann sig under 1600-talet till och Affgudisk”, förkunnades både av Laurentius dels kom att präglas av de lagar och attityder Petris och i den slutgiltiga kyrkoordningen.3 som etablerades under föregående sekel. Låt oss Redan under riksdagens möte i Västerås 1544 börja vår genomgång med att titta lite närmare förbjöds vid sidan av pilgrimsresor även bruket på de som berörde kyrkliga kulturminnen. av vigt vatten, vax, salt och rökelse under kyrkliga

Kyrklig helgd och andliga värden 3. Skillnaden mellan de båda texterna ligger främst i Under medeltiden reglerades skötsel och vård stavningen. I en senare skrift, Om kyrkostadgar och av kyrkor och dess ägodelar av den kanoniska ceremonier, skrev Laurentius Petri att det inte var rätten så som den uttrycktes i de medeltida föremålen som var förkastliga utan hur de brukades (se landskapslagarna. Med 1536 års kyrkomöte Ericson 2004: 185).

133 Ola Wolfhechel Jensen

högtider. Även de krucifix som liksom det på och längst aflägne, och byggias en stoor Öland kantade tidens vägar höggs sonika ned, af samma ämne, och sålunda dhe många allt i den lutherska lärans kamp mot katolicismen församblingar til een hoop draga” (Laurentius (Ericson 2004: 103). I kyrkoordningen förkastades Petris handskrivna kyrkoordning av år 1561, användningen av kyrkans kors för rituella syften 1956:119. Se även Kyrko-ordningar och förslag och att i tid och otid låta kyrkklockor ljuda över dertill före 1686. Första Afdelningen. 1872:99). landskapet. Man fick heller inte tillbedja beläten Hur förklarar vi då denna osentimentala som helgonbilder eller klä dem i världslig rikedom inställning till kyrkliga kulturminnen? En del som guld, silver eller dyra kläder. Ej heller fick av svaret finner vi i nämnda kyrkoordning man tända ljus för dem eller på annat sätt vörda som förkunnade att kristendomen inte helgon enligt katolsk tradition. Föremål som såsom judendomen betrakta kyrkor som hängde på väggarna och som vanligt folk gärna Guds tempel. Istället var kyrkor blott hus använde i ”hedniska” syften skulle tas ned och dit individen kunde gå för att odla den egna gömmas undan. frälsningen. Kyrkor var följaktligen inte Följaktligen föreskrev kyrkoordningen den plats där Gud huserade ”vthan the äro både ett bevarande av vad vi idag skulle almenneligh Hws och såsom Scolar, ther definiera som ett materiellt kulturarv Cristet folck kan församblas, […] så lenge och ett fördömande av immateriella the höra Gudz ord, vndfå Sacramentet, kulturarvsyttringar som traditioner och bidia etc.” (Kyrko-ordningar och förslag dertill sedvänjor med rötter i katolicismen. Att före 1686, 1872: 99). Samma materialistiska vården av det kyrkliga arvet hade en djupare uppfattning präglade även förhållandet till religiös förankring råder det knappast någon kyrkliga inventarier. Medan katolicismen tvekan om. Vi borde därför kunna förvänta vördade och besmyckade kyrkor med oss att åtminstone kyrkobyggnader ägde allehanda religiösa ting tog den lutherska ett oinskränkt värde och att de oavkortat kyrkan avstånd från detta. För dem var bevarades. Riktigt så var det nu inte, ty det frälsningen i första hand en angelägenhet fanns situationer då inte ens dessa var säkra. mellan individen och Gud och skulle inte I både Laurentius Petris utkast och den ramas in eller påverkas av världsliga ting färdiga kyrkoordningen förkunnades att och kyrklig prål. Längst gick Jean Calvin som om en kyrka ansågs övertalig, ja då kunde förbjöd i princip alla materiella inslag under man med gott samvete riva den alternativt gudstjänster och religiösa högtider. använda den för andra ändamål: ”Ther Den katolska kyrkan hade även smak för flere Kyrkior äro än nödtorfften kräfwer, föremål av ekonomiskt värde. Detta var Gustav måge the nederrifwas och ämnet wändas Vasa mycket väl medveten om. Och eftersom them androm till nytta, sammaleedes uthi statens finanser blivit körd i botten på grund Prästegäldh, […] medh många och myckit av lån och krig såg han här en veritabel små Kyrkior, må man nederrifwa the ringaste skattgömma att ösa ur. Redan vid riksdagen i

134 ”Antiqua serva”

Västerås 1527 beslutades att kungen ägde rätt framtiden kom aldrig, däremot fick katolicismen att dra in kyrklig gods. I praktiken innebar det en om än tillfällig renässans bara några årtionden att kronan konfiskerade stora mängder egendom senare, en pånyttfödelse som även fick vissa från landets kyrkor och kloster, att kyrksilver konsekvenser för tidens kulturminnesvård. och andra värdeföremål inkorporerades i den Blott några år efter kyrkoordningens allmänna statskassan. Därtill avvecklades instiftande, 1575, antogs ett tillägg kallat Nova klosterväsendet, och när inga noviser längre ordinantia ecclesiastica.4 Bakom tillägget stod fick tillträde till klostren blev dessa fastigheter kung Johan III som under sin fångenskap hos överflödiga, förfallna och i de flesta fall rivna. sin bror Erik XIV hade läst och blivit inspirerad Många av de cirka 50 kloster som fanns i landet av den nederländske teologen Georg Cassander revs på 1530-talet. (1562-1567). Cassander företrädde en religiös På distans kunde Olaus Magnus bevittna den riktning som sökte försoning och balans mellan kyrkliga åderlåtning som pågick i Sverige – han den katolska och den lutherska tron. Johan III:s och Johannes Magnus levde mot slutet av sina liv försök att skapa samsyn mellan de båda religiösa som landsflyktiga i Rom. Som rättrogen katolik uppfattningarna mynnade ut i en nära tjugo år försvarade han kyrkans religiösa ceremonier och lång religiös konflikt, den liturgiska striden. bruket av materiella attribut. I en lång utläggning Ett viktigt incitament i denna strid blev det förklarade han det självklara med sedvänjan aktuella tillägget som regenten själv utformat att välsigna ljus och om ”frambärande af rika tillsammans med sin sekreterare Petrus Fecht. offer” under gudstjänst liksom vikten av att En del av tillägget rörde specifikt vården av dyrka helgon (Olaus Magnus 2001: 718–719). Om kyrkor och dess inventarier. Noterbart är att i kyrkornas utsmyckning kunde han konstatera motsats till 1571 års kyrkoordning betonas även att det var biskopens uppgift ”att smycka Guds centralmaktens ansvar: tempel med den prydnad” (Olaus Magnus 2001: 727). Att kyrkans ägodelar förskingrades var II. inget annat än kätteri och helgerån: ”Alla, som Ther Kyrkiorna förfalna, begäre wij röfva kyrkans egendom eller frånhända henne vnderdånligan, att Kong:e Matt:z wille aff hvad henne tillhörer ”, konstaterade han med en Tienden så mykit effterlåta, at the kunne igen välriktad spark mot Gustav Vasa, ”var fördömda vprettas och hållas widh mackt. helgerånare som skulle bannlysas” (Olaus III. Magnus 2001: 752). Och att Kong:e Matt:z wille nådigast besöria alla domkyrkior medh nödtorfftigt vnderhåld, effter Johan III och byggnadsvården som huars och ens fall kräffuer, at the måge Under sin landsflykt utnämndes Olaus Magnus komma sigh före igen. till den katolska kyrkans ärkebiskop i Sverige och han närde långtgående drömmar om att en dag 4. Detta återfinns i Kyrko-ordningar och förslag dertill före kunna återinföra katolicismen i landet i norr. Den 1686. Första Afdelningen. 1872: 336–337.

135 Ola Wolfhechel Jensen

IIII. specificerades i tillägget, att i de fall ”[a]lmogen i [Skall och Domprosten] med Kyrkioheerdan, så Sochnenne icke förmår hålla them widh mackt, wel som Bispen wara förplichtade, att haffua medh mindre the kunna niutha Öffuerheetennes vpseende och wmsorgh om Kyrkiones bygning, och andres hielp, ther skola the doch icke läggias och ther Bispen icke tilstädis wore, haffua thå ödhe”. Övertaliga kyrkor skulle således inte längre the samma omsorgh. rivas, istället skulle adeln som bodde i socknen V. och befolkningen i kringliggande socknar hjälpa Beläther och målningar kunna wel lijdeligh varandra med nödvändigt underhåll (Kyrko- wara i Kyrkiornar, ther the skickelige ähro, och ordningar och förslag dertill före 1686, 1872: 336– haffua någon wiss historia eller merckelse at 337). tekna. Men ther så wore att Folcket wille löpa til Men Johan III ömmade inte enbart för sådana beläthe, och genom them med åthäffuor landets kyrkor. På 1570-talet hade han som sagt och teckn dyrka Gudh, them ähra och ther hielp långtgående planer på att låta resa ett skylande sökia, skola the tagas aff wägen och beuaras hus över Mora stenar. Om detta blev av eller i Sachristien, ty Gudh wil tilbidien warda i inte vet vi inte. Vad vi däremot känner till är att sanningenne och Andanom, och icke genom han på 1570–80-talen initierade en renovering vidskepelse,... av Varnhems klosterkyrka i Skara stift och dess (Kyrko-ordningar och förslag dertill före 1686, kungliga gravar från medeltiden. Vi vet också att 1872: 335–336). han drev igenom flera restaureringsprojekt av en lång rad andra kulturhistoriska byggnader. Notera i punkt fem hur bevarandet av beläten På kungens egna initiativ restaurerades den och målningar motiveras utifrån graden medeltida biskopsborgen på Arnö i Mälaren. av skicklighet de blivit utförda och i vilken Om detta vittnar följande inskription på borgen: mån de återspeglade ett historiskt skeende ”Then Stormechtige konung Johan Then Tridje eller händelse. I modernt språkbruk kan vi av thet Namn, Haffuer mig, såsom ock många tala om en värdeargumentation grundad på andra flere förfallne Huss och ödekyrkior upbygt estetiska värden och kunskapsvärden. Som och förbättrat, Anno dom 1586” (ur Jansson för att balansera denna pietetsfulla inställning 1974: 12). Inskriptionen avslöjar som synes att gentemot gällande kyrkoordning gjordes det inte rörde sig om någon engångsföreteelse. undantag för sådana föremål som missbrukades Bevarade brev vittnar om att förhållandevis i religiösa och vidskepliga sammanhang. många byggnader blev restaurerade på Johan Även den näst sista punkten, nummer sju som III:s initiativ (Granlund 1875-1876). inte är med i citatet, är värd att notera. Sedan Något som ytterligare stärker intrycket att tidigare var det socknens invånare som stod för kungen själv engagerade sig i en förhållandevis vården av den lokala kyrkan. Problemet var bara organiserad kulturminnesvård är några rader att alla uppenbarligen inte mäktade med denna i kyrkoherden, skalden och tillika antikvarien uppgift. Och för att säkerställa ett generellt skydd Martin Aschaneus efterlämnade antikvarisk-

136 ”Antiqua serva”

topografiska beskrivningar över Sigtuna från Scholor”, och att det därför ”woro i Rijket enn 1612. Om en av stadens kyrkor skrev han att den ähra, at man iu åt minste, hade itt medh ährligit alltjämt var väl behållen, detta tack vare att den vnderhåld vthi huart Biskops sticht”. Med andra 1586 kom under kunglig vårdnad. Bakgrunden ord ålades varje stift att underhålla ett kloster var att Johan III ”i hella sitt rijke och Regeringz för dylika ändamål för att på så vis garantera att tijdh hade om alle huss förfallne, gamb. Kyrck. och byggnaden bevarades åt eftervärlden. Clöster, them lätt förNya och vid macht hållas” Slutsatsen vi kan dra är att det redan (Aschaneus 1925: 17). Enligt samme författare lät under Johan III:s regeringstid existerade samme kung år 1590 sända ett brev till Sigtuna en förhållandevis väletablerad form av stad i vilken han ålade stadens ledning och kulturminnesvård som främst berörde förfallna pastorer att se till att kyrkor och ”ath the gamb. borgar och kyrkliga kulturminnen. Sannolikt Stoore Suerigis hufuudstäders Monumenter står en del av förklaringen att finna i kungens icke platt varde bortta och afkomma, vr Syn och personliga intresse för konst och arkitektur Minne” (Aschaneus 1925: 17-18). och hans religiösa läggning åt katolicismen. Som antyddes i det första citatet gällde Att han pietetsfullt berördes av förfallna gamla vården även kloster. Ett tämligen obekant byggnader föll sig därför helt naturligt. Om vi faktum är att även klosterbyggnader togs upp därtill lägger hans stora fallenhet för göticismens i Nova ordinantia ecclesiastica. I ett separat tolkning av den svenska historien, ja då blir kapitel, Om kloster, beklagades inledningsvis att kombinationen Johan III och kulturminnesvård det var så många och sköna kloster runt om i än mindre märklig. landet som blivit helt eller delvis raserade (Kyrko- ordningar och förslag dertill före 1686, 1872: Fynd och skatter 348-349). Det var därför viktigt att de förblev Med kronans konfiskering av kyrkans ägodelar oförstörda och att de som var mindre skadade tog sägner och historier om hur skatter blivit blev restaurerade. Om så gjordes kunde de åter gömda undan reformationen fart. Enligt en av komma till användning. Lösningen på hur de dem, återgiven av Johannes Bureus i början av kvarvarande och upprustade klostren långsiktigt 1600-talet, lär en dekanus vid namn Svinfot på sin skulle bevaras var att låta gamla präster liksom dödsbädd för sina vänner ha berättat att han låtit ”gamble Matroner och Jungfrur” där få avsluta mura in en ansenlig skatt i Uppsala domkyrka (1886: sina liv med böner och predikningar. Vidare 222). Att det inte enbart rörde sig om fantasifulla skulle dessa ”Mannakloster” och Quinnakloster” sägner vittnar de fynd av värdeföremål som fungera som uppfostrings- och läroanstalter åt faktiskt gjordes. Enligt det samtida vittnet Per föräldralösa barn som det på den tiden fanns Brahe d.ä. var Gustav Vasa själv mycket lyckosam gott om. Som för att försäkra oroliga lutheraner när det gällde ”hemlige fördolde skatter thil att det inte var frågan om någon återgång till at påfinna wdi jordin, wthj murar” (1897: 3). I en katolsk klosterverksamhet poängterades Vasas registratur kan vi läsa om några av dessa avslutningsvis att, ”Sådana Kloster äro rätteliga fynd. Bland annat meddelades år 1547 att man

137 Ola Wolfhechel Jensen

på Åland hade funnit ”fremandhe mynt” och att genombrott, dominerade merkantilismen och centralmakten gärna såg att det hittades fler bullionismen som ekonomiska principer (för sådana. Samma år levererade fogden på Öland diskussion se Dillard 1987: 141–154). Enligt den ett fynd i form av ”halsszband aff Guld” som första gällde det för centralmakten att skapa nyligen hade hittats. Möjligen rörde det sig om ett så stort ekonomiskt överskott som möjligt en folkvandringstida guldhalskrage. Hoppar vi i jämförelse med andra, främst rivaliserande, framåt till Johan III:s regeringstid, 1582, så finner länder. Enligt den senare principen var måttet på vi en uppgift som gör gällande att man då fann en en framgångsrik stat den volym av ädelmetaller ansenlig mängd mynt, denna gång vid Keksholm i form av guld och silver som kunde uppnås. Av i Finland som på den tiden liksom Åland var en detta följde förbud mot att smälta ned mynt del av det svenska riket (Schück 1932:4)). och att föra ut dyrbarheter ur landet, och som Att kungen juridiskt hade rätt till hela ett led i denna hamstringsekonomi ägnade sig eller delar av på land och i vatten upphittade stater åt krig, sjöröveri, och plundring och inte värdeföremål var en princip med gamla rötter minst åt att försöka utvinna så mycket naturliga i den romerska och germanska rätten och som ädelmetaller som möjligt. Som mest inflytelserik även uttrycktes i de medeltida svenska lands- blev denna ekonomiska politik under 1500- och och landskapslagarna. Exempelvis stadgades 1600-talen. För svenskt vidkommande ökade i både Magnus Erikssons och den senare som sagt statens behov av överskott med att Kristoffers landslag att upphittaren fick behålla Vasa tog stora lån av Hansan i sin krigsföring mot en tredjedel medan kungen kunde förvänta sig ärkefienden Danmark. Detta kan delvis förklara den resterande tvåtredjedelen, förutsatt att ingen varför behovet av att tillföra upphittade skatter ägare gav sig till känna. Om fynd inte lagligen till statskassan synes ha ökat under samma lystes och upphittare blev påkommen väntade period. Det kan även förklara varför Johan III:s ganska hårda straff, som den 29 november legat i Polen, den danskfödde Anders Lorich, 1490 då en man fick dryga böter ”for gullit, han 1573 erhöll ett privilegiebrev där det stod att han fan ok ecke lageliga lystet” (Stockholms stads mot att kungen fick en del av fyndens värde fick tänkeböcker 1944: 504). Värre gick det för den resa runt i Sverige och leta efter fördolda och dräng som enligt en dom från den 14 januari nedgrävda skatter både i vatten och till lands 1486 dömdes till att ”stwpa slaas oc mista annat (RA, Det odelade kansliet, Vol. 7, för diskussion se örath”, dvs. att sitta i en stupstock och få ena örat även Ödberg 1897: 12). avskuret. Straffet fick han för att inte ha lyst ett Nu var det inte alla värdeföremål som under fynd som han tidigare hade gjort bestående av renässansen blev nedsmälta och förpassade till mynt (Stockholms stads tänkeböcker 1944: 126). den kungliga statskassan. Med antikvarianismen Det mesta tyder på att staten i första följde ett visst intresse för att samla på äldre hand uppskattade dessa fynd för dess föremål som tillsammans med etnologiska ekonomiska värden. Under en ansenlig period, och naturliga föremål placerades sida vid sida i från medeltiden fram till industrialismens tidens populära kuriosa- och raritetskabinett.

138 ”Antiqua serva”

Med tiden skapades även föremålsspecifika tjuvnad och åt att ”hitta” fynd, finner vi i den samlingar, som naturaliekabinett och något yngre Södermannalagens tjuvnadsbalk, där myntsamlingar. Intresset för systematisk paragrafen om fynd och hittegods ingår (Svenska myntforskning, numismatik, väcktes redan landskapslagar 1979b: 209): under den tidiga renässansen på kontinenten. För svenskt vidkommande kan nämnas att den Nu är sagt, såsom I haven hört, historiskt intresserade Uppsalakaniken Ericus om tjuvnad och så om fynd. Olai samlade på gamla mynt redan under Gud bättre dem, som orätt hava gjort, senare delen av 1400-talet. Senare blev även och förlåte oss alla vår synd. Olaus Magnus och dennes religiöse kombattant myntsamlare. Även Johan III hade en Den som aktivt ägnade sig åt att leta efter skatter böjelse för mynt (Hildebrand 1937: 949). Under betraktades således med stor misstänksamhet, hans regeringstid skapades därtill en mindre såväl av kyrkan som från den världsliga maktens rikssamling bestående av företrädesvis svenska sida. Vid mitten av 1500-talet ondgjorde sig mynt varav flera hade återfunnits i samband med Olaus Magnus över dem som för vinning skull den politiska striden mellan Sverige och Danmark grävde i gamla gravar: ”Somliga pläga ock i om riksvapnet tre kronor. hjärtlös råhet”, skriver han, ”förgripa sig på de dödas grifter, antingen af hat till de aflidna eller Skattletning och gamla gravar i hopp att finna en skatt” (Olaus Magnus 2001: Även om intresset för gamla föremål tilltog så 759). Vad han med de sista orden syftade på var var det förenat med stor skepticism och risk den långlivade föreställningen att gamla gravar, för hälsa och liv att söka efter dem, i vart fall företrädesvis förkristna sådana, var potentiella om intresset var riktat mot fördolda skatter. skattgömmor. Man var väl medvetna om att Skattletning betraktades nämligen som en av de avlidna i äldre tider ofta fick gåvor med sig i sju dödssynderna, girighet, och likställdes ofta graven. Rykten gjorde även gällande att det inte med tjuvnad. Just därför placerades paragrafen sällan handlade om värdeföremål som den döde om fynd och hittegods i flera landskapslagar i eller dennes väktare, ofta förvandlad till en orm tjuvnads- och manhelgdsbalken, där manhelgd eller en drake, alltjämt girigt vakade över. Om syftade på brott som misshandel och dråp. I detta kunde erfarna skattletare vittna (Svenska den medeltida Upplandslagen förklarade man landskapslagar 1979b: 209). Vidare kunde de denna koppling på följande vis: ”Fynd skola följa berätta om hur ägaren och väktaren med list och närmast efter tjuvnad, ty tjuvar hitta gärna, liksom ibland besvärjelser lyckades lura lycksökaren klockaren hittade kalken” (Svenska landskapslagar bort från skatten eller genom att få denne att tro 1979a: 114). Alltså, fynd gjordes sällan av ren att skatten egentligen bara bestod av något så tillfällighet utan i regel under planerade former, obetydligt som löv eller kol. löd devisen. En liknande sentens, här i form En populär ortodox-lutheransk tolkning av en bön för dem som medvetet ägnade sig åt gick ut på att det i grunden var djävulen själv

139 Ola Wolfhechel Jensen

som förmådde förtappade individer att söka Skattgraffuare så widt komma vndertiden efter skatter. I sin monumentala kommentar medh theres Gökelwerck / at the bliffua någon på katekesen, Ethica Christiana från 1617, Skatt warse / Så warde han anthen i hastighet presenterade ärkebiskopen Laurentius Paulinus förryckt på itt annat stelle / eller förwendes i kål Gothus följande bevis för detta: / Theraff thetta ordspåket är vpkommit / Hem, pro Theasauro carbones/ 3. Skatgrafuare höra 1. The öffuergiffua Gudh / och sökia hielp och och see mongehanda spökerij och Dieffwlskap vndsetning hos Dieffwlen / emot then Edh the / therigenom somblige aff them äro komne vthi Gudi vthi döpelsen sworedt haffua. olycko och liffz fara 4. Thet är til troendes / När 2. The settia Troo och lijt på mongehanda Göklerij Dieffwlen icke kommer Penninger til wägha / och och fåfänge Cermonier som the förehaffua vthi kan them icke heller några Menniskio affhenda / theres graffuande […] vtan Gudz tilstädelse / at han tå tager them vtaff 3. The slå theres hierta på thenna werldenes sådana vnderstuckne Skattar / och förer sina rijkedomar / och på girighet / huilket är en Förbundz bröder tillhanda (1617: 255). affgudedyrkan […] 4. The förgripa sigh emot Gudz Försyn och Som författaren antyder använde skattletare ordning / Huilken vtdeler sina gåffuor Hoo Han sig ofta av ”mongehanda Göklerij och fåfänge wil / och gör både fattigan och rijkan […]. Cermonier”. Detta för att överlista ägaren och 5. The Synda emot Gudz Nådige Lyffte / och troo väktaren, men även för att hitta själva skatten då icke at theres Himmelske Fader wäl wet / huad de inte enbart fanns nedgrävda i synliga gamla them görs behoff. gravar. En strategi gick ut på att bilda pakt med 6. The förtaga sigh emot theres Embete och djävulen. Detta tilltag var naturligtvis strängt kallelse / i thet the icke äta theres brödh i theres förbjudet enligt kyrkan och blev följaktligen anletes Swett / och arbeta icke medh theres ett populärt sedelärande tema redan i den händer thet godt är / På thet the måghe något medeltida uppbyggliga litteraturen.5 I en kunglig haffua at dela medh them som torfftige äro. resolution från 1538 konstaterades, att ”de som (1617: 255-256). 5. Sådana exempel återfinns i Själens tröst. Tio Guds bud Men inte nog med det. Det var till och med på det förklarade genom legender, berättelser och exempel. viset, konstaterade han, att ”Dieffwlen haffuer 1871–73. Enligt rättshistorikern Per Sörlin var motiven macht öffuer nedergraffua ägodelar” vilket bakom djävulsförbunden för det mesta pengar och bevisades av följande: rikedomar (1993). Denna bild bekräftas av Soili-Maria Olli (2007) som i sin undersökning av hädelse och I. Man hörer alltid / vtaff Skatgraffuare och djävulspakt under sent 1600- och 1700-tal har hittat flera Swartkonstige / at Ormar / Hundar / Paddor rättsfall. I ett av dessa stod flera personer åtalade för att / Kattar / och andra orene Diwr / ligge vppå ha tagit avstånd från Gud och ingått pakt med djävulen nedersatte godz och förswara them. 2. När för att hitta en nedgrävd skatt.

140 ”Antiqua serva”

gifwa sig i handel med Diefwulen för penningar puberteten. Enligt Paulinus Gothus kunde man och Rijkedomars skull” var liksom tjuvar, erhålla ”monge hemligheter” genom att ”läse mördare, trollpackor ärelösa (ur Schmedeman Poikar i Syne”. Att denna metod, som förefaller gått 1706: 7; se även Ankarloo 1984: 66-67). Såväl äldre ut på att hypnotisera eller att på annat vis försätta som yngre rättsfall vittnar om att personer i detta dem i trans, verkligen användes framgår av ett sammanhang verkligen gick från ord till handling rättsfall som tilldrog sig på året 1620. Två män (Olli 2007: 37, 87). Själva avtalen skrevs vanligtvis från Norrköping stod då åtalade för att ha använt ned på ett papper, i regel med författarens eget ”Svartkonst” och att ha ”läsit några Gossar i Syyn, blod. som skulle see them uth nedersathe och fördolde Ytterligare en strategi gick ut på att anlita skatter i jorden”. Att döma av deras svartkonstbok personer som ägde personlig förmåga att hitta hade de även sysslat med ”otilbörlighe och fördolda ting och rikedomar. Spåmän och ochristelige exorcismis & adjurationibus, spåkvinnor liksom kloka gummor och gubbar såsom ock Cermonier och åthäfvor” (Linköpings anlitades under lång tid så pass flitigt att redan bibliotheks handlingar 1793: 275-279). Heliga Birgitta beklagade sig över att det var Om man på eget bevåg ville leta efter skatter många som ”av dåliga anledningar hava hos sig fanns en rad metoder att tillgå. Dessa kunde man och anlita spåmän och siare samt vederstyggliga läsa om i tidens populära men av kyrkan så ratade trollpackor” (1958: 248). Detta hindrade dock svartkonstböcker. Under sin visitationsresa genom inte unionskungen Kristian I att på 1460-talet Ångermanland 1596 tog ärkebiskop Abraham anlita en trollkvinna då han enligt en samtida Andreae Angermannus av klockaren Hemming uppgift sökte efter skatter i trakten av Stockholm i Kelsta socken emot ”en hop konsteböker, som (Ericus Olai 1678: 528-529; Hildebrand 1877: wore full mz diefuluskap och flärd”. Dessa revs 495). Hoppar vi framåt i tiden, till 1551, kan vi i sönder och neutraliserades med vatten, sannolikt ett rättsfall från Nora i Ångermanland läsa om en vigvatten (Ärkebiskop Abrahams räfst 1901: 77). I kvinna kallad ”then visa”, som stod åtalad för att Stockholms stads tänkeböcker årgång 1601 kan vi ha utgett sig för att kunna hitta gömt gods i berg läsa om hur en viss Martinus Johannes blev ställd och gravhögar (Riksarkivets pappersbrevsamling inför rätta, bland annat för att han i sin ägo hade I, 1551 20/6, RA). I ett senare exempel, återgivet ”några truldoms schrifter” vilka ”woro mächte i rannsakningarna efter antikviteter från förskräckelige och fahrlige” (Stockholms stads 1660-talet, möter vi ett gäng skattletare som tänkeböcker 1957: 14). Enligt domen blev han riktat in sig på ett stenkummel på Gotland ledda förvisad ur staden, och om han mot all förmodan av en man kallad ”Mesteren” (Rannsakningar vågade sig tillbaks kunde han räkna med att efter antikviteter, band II, 1969: 322). missta sitt huvud (Stockholms stads tänkeböcker Även personer som på grund av att de befann 1957: 18-21). Svartkonstböcker innehöll inte sig i ett speciellt tillstånd i livet ansågs äga sällan tips på hur man skulle gå till väga för att övernaturliga krafter. Bland dessa fanns gravida hitta skatter och vilka magiska föremål som kvinnor och pojkar som ännu inte kommit in i kunde användas för att förbättra oddsen. Bland

141 Ola Wolfhechel Jensen

populära föremål som ansågs äga övernaturliga lutherska ortodoxin under 15- och 1600-talen krafter fanns kyrknycklar, vigvatten och magiska allt mer oblid.6 Följden blev att straffen skärptes. svärd. Slagruta, eller ”pekesticka” som Paulinus Värst gick det för dem som ansågs äga personliga Gothus och hans samtid kallade den, var ett annat egenskaper och övernaturliga krafter, kloka populärt redskap som redan lär ha använts i slutet män och kvinnor. De hårdaste domarna föll av 1500-talet i sökandet efter skatter vid Vadstena även mot de som anklagades för hädelse och kloster (Dalin 1761-62: 338). Även formler som djävulskontrakt. Kropps- och fängelsestraff, signelser och besvärjelser ansågs effektiva, men straffarbete, stympning, böter, gatlopp liksom den vanligaste rekommendationen gick annars ut prygel med ris och även dödsstraff är några på att helt enkelt hålla tyst under själva letandet. av de domar som utdömdes. Dödsstraffen Handlingar som sattes i samband med omvandlades emellertid vanligen till mildare övernaturliga krafter och magi betraktades under straff som fängelse- och kroppsstraff eller förmodern tid med stor misstänksamhet från den förvisning från hemorten (Olli 2007: 60–62). världsliga och framförallt den kyrkliga maktens Enligt den lutherska läran skulle yttre straff sida. I 1412 års provinskoncilium i Arboga som dödsstraff och kroppsstraff verkställas fördömdes alla metoder som användes för att av den världsliga makten. Kyrkan skulle stå hitta bortgömt tjuvgods, dvs. samma metoder för det offentliga skamstraffet som syftade till som brukades för att hitta fördolda skatter försoning mellan gärningsmannen, Gud och (Ankarloo 1984: 40). I lagstiftningen skildes församlingen. I praktiken innebar det att den mellan tre olika brott som alla kopplades till dömde fick stå vid kyrkdörren eller sitta på en magi; trolldom, vidskepelse och djävulsförbund. särskild skamplats (skampall eller skambänk) Vidskepelse sågs som en något mildare form av under en eller flera söndagsgudstjänster. Där brott och renderade generellt i mildare straff. fick vederbörande bekänna sitt brott och lova Gärningen klassades främst som religionsbrott då bot och bättring. Generellt sett förefaller straffen vederbörande förlitat sig på andra krafter än Guds. varit lindrigare i Sverige än på andra håll (Oja Lövjeri och signeri var i sammanhanget en vanlig 1999: 96–113). I England kunde man vid mitten form av anklagelse. Trolldom och djävulskontrakt, av 1500-talet dömas till döden om man använt däremot, betraktades som betydligt grövre brott. magiska handlingar för att hitta skatter och dolt Enligt Soili-Maria Olli ingick djävulsförbundet i stöldgods (Oja 1999: 112–113). kategorin hädelse, eller Crimen Laesae Majestatis Divine (brott mot det himmelska majestätet) för att använda den tidens terminologi. Hädelse som uttrycktes verbalt eller i handling betraktades som ett synnerligen grovt brott och skulle enligt lag straffas med döden (Olli 2007: 59-63). 6. Med den mosaiska rätten och häxjakten under senare Attityden från kyrkans och den världsliga delen av 1600-talet kulminerade klappjakten på alla som maktens sida gentemot magi blev med den kunde tänkas ha med mörkrets krafter att göra.

142 ”Antiqua serva”

Kristen etik, fornlämningsvård och Adolf. Förbudet innebar att ingen fick gräva efter illvilliga gastar skatter i Gamla Uppsala högar med motiveringen En slutsats vi kan dra är att även om du ägde ett att man inte skulle störa de döda (Lindqvist 1936: antikvariskt intresse och ville lösa gåtor om det 75). I förarbeten och andra dokument som skrevs förflutna så kunde du likväl bli betraktad med i samband 1666 års fornminneslag underströks misstänksamhet, att du var ute efter skatter. upprepade gånger att den bland annat syftade till Detta bör således ha haft en preventiv effekt på att säkra griftefriden. I ett brev skrev sedermera denna underjordiska verksamhet. Så sent som riksantikvarien Johan Hadorph på ämnet 1757 såg pastor Henric Jacob Sivers sig nödgad gravhögar ”att the sijne förfäders grafplatzar och att inför sina undersökningar av några gravhögar gamble been måtte orörde låta och förwara, när belägna i Tryserum socken, Småland, övertyga de ingen Respect, hägn och frijheet dem gifwa ortsborna om att det inte var av girighet han willie, såsom wij nu wåra kyrkogårdar giöra” (ur gjorde det utan att det ”allenast skedde af kärlek til Schück 1932: 259).7 Detta hindrade dock inte att ytterligare kunskap om wåra gamla Göthars seder officiella antikvarier genomförde utgrävningar. och andra omständigheter” och att han ”allenast Som för att komma runt detta etiska hinder, och leta efter brända ben, aska och krukor af ler och samtidigt ge vissa ensamrätter och legitimitet, andra små lapperis saker” (1758: 330). föreslog Hadorph i ett förarbete till plakatet att Men det fanns även andra orsaker till varför enbart betrodda antikvarier skulle tillåtas att man kunde se snett på dem som oavsett uppsåt gräva i förfädernas gravar (”PM om ett plakat till tog sig för att gräva i gamla gravar. Den kristna antikviteternas skydd. Odat med noteringar av etiken gjorde nämligen gällande att det var Hadorph”, E 1:1. ATA). förkastligt att störa de döda som vilade i sina Även om förslaget rann ut i sanden förefaller gravar. Griftefriden rörde främst de som begravts det inte ha funnits några större betänkligheter under kristna förhållanden men rörde i praktiken bland tidens antikvarier att genomföra även de förmodade förfäder som låg begravda utgrävningar. Under samma period etablerades i forntida gravar. Vid mitten av 1500-talet nämligen grävningen som metod och en som ondgjorde sig Olaus Magnus som vi minns över var tidigt ute var den dåvarande riksantikvarien dem som för vinning skull grävde i gamla gravar. Olof Verelius. 1664 gav han sig i kast med att Att han var engagerad i frågan framgår av att genomföra en arkeologisk undersökning av en han i sin historia om de nordiska folken ägnade gravhög nära godset Broby i Ulleråkers socken, ämnet hela två kapitel – med rubrikerna ”Om Uppland (Verelius 1664; se även Jensen 2004). Vad skändande af lik och grifter” och ”Yttermera som gör hans grävberättelse extra intressant är att om huru grifter öppnas för en skatts skull” (2001: 759–761). Ett exempel på hur den etiska 7. I sammanhanget kan även nämnas att den danska prästen inställningen till griftefrid indirekt kunde få Hans Wiborg under sent 1600-tal argumenterade för att rättsliga konsekvenser för fornminnesvården är det var fel att gräva i gamla gravar eftersom det gick emot ett kungligt förbud som utverkades av Gustav II god kristen sed (Etting & Nielsen 1987: 48–49).

143 Ola Wolfhechel Jensen

han trots sitt vetenskapliga uppsåt alltjämt visade var något kluven, framförallt när det gällde respekt för den avlidne vilket fick konsekvenser för företeelser som allt för påtagligt minde om hans val av undersökningsmetod. Verelius valde den katolska tron. Olaus Magnus kritik mot nämligen en speciell strategi som gick ut på att reformationens handgriplighet och Johan III:s enbart gräva i ena kanten av högen och inte i dess vurmande för inte minst medeltida kloster mitt vilket annars var brukligt. Han motiverade det vittnar om en bevarandeideologi som till dels hela med att det dels skulle bli mindre arbetsamt, var religiöst motiverad. Att det lite mer allmänt dels att han inte ville störa de döda. etablerades ett ökat intresse för äldre lämningar Verelius val av metod kan även varit ett utslag bottnade i tidens antikvarianism som för svenskt av rädsla för den dödes hämnd, ett förhållningssätt vidkommande fick färg av göticismen som som under lång tid fungerade som ett effektivt ideologi. fornlämningskydd – kanske det mest effektiva Jag har även försökt visa på hur andra typer av som någonsin existerat. Mängder av exempel från lagar och officiella fördömanden indirekt sökte inte minst rannsakningsmaterialet vittnar om hur reglera och påverka handlingar som riktades mot vanligt det var att man satte sjukdomsfall och till äldre typer av lämningar. Skattletning engagerade och med dödsfall i samband med att vederbörande som vi sett både den andliga och världsliga makten; grävt eller bara befunnit sig i närheten av en fynd- och hittegodslagen föreskrev att upphittade forntida grav. I Hedesunda i Gästrikland gick man föremål av framförallt ädelmetaller skulle lysas till och med så långt att man på tinget på 1670-talet och till dels tillfalla staten. Ytterligare andra lagar beslutade ”att sådane högar och sammanbörder tog sin utgångspunkt i en kristen värdegrund inte skulle röras eller uthgräfwas” (Rannsakningar som innebar att ingrepp i gamla gravar och de efter antikviteter, band I 1960:181). Upprinnelsen tillvägagångssätt som inte stämde överens med till det hela var att barn åtskilliga gånger hade den heliga skriften och ett renlärigt kristet leverne grävt i dem och funnit en mängd saker. Barnen fördömdes. Slutsatsen blir att skattletning både hade dock blivit oroliga och sömnlösa vilket fått fungerade preventivt och lockande för dem som deras föräldrar att reagera. ville finna rikedomar i fornlämningar. Som antyddes i inledningen förde 1600-talet Några sammanfattande slutsatser med sig ett stegrande intresse för gamla byggnader Mot bakgrund av min förda diskussion kan vi och föremål liksom lämningar i landskapet och att dra flera slutsatser. En av dessa är att det rfedan nya lagar blev instiftade. Den nya eran inleddes under 1500-talet existerade en förhållandevis kan man säga redan runt sekelskiftet 1600 och som välutvecklad vård som främst rörde äldre länk mellan antikvarianismens två faser fungerade byggnader, såsom kyrkor, kloster och profana den redan omtalade Johannes Bureus som 1590 byggnader av mer monumental karaktär. Det fanns även lagar och kungliga direktiv som gav vården viss legitimitet. Vi har även kunnat se hur inställningen till kyrkliga kulturminnen

144 ”Antiqua serva”

anställdes vid Johan III:s kungliga kansli.8 Där Referenser hade nämnda Rasmus Ludvigsson ägnat nära Ankarloo, Bengt 1984 [1971]. Trolldomsprocesserna i Sverige. nog ett halvt sekel åt att skapa ett riksarkiv. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning. Bland alla arkivalier fanns även ett embryo till Rättshistoriskt bibliotek, band 36. Stockholm. en statlig myntsamling som även bestod av mynt Aschaneus, Martin 1925. Beskrifning om Sigtuna. Utgiven som framkom under rannsakningen i samband av G. Gihl. Upplands fornminnesförenings tidskrift, band med striden om riksvapnet trekronor. 10, bilaga 1925-30: 29-51. Även Bureus ägnade sig åt att leta efter gamla Brahe, Per d.ä. 1897. Per Brahe den äldres fortsättning af Peder spår av riksvapnet och besökte själv Mora stenar Swarts krönika II. Utgifven af Otto Ahnfelt. Lund. liksom en lång rad fornlämningsplatser som Brohed, Ingmar 1996. Att riva eller bevara kyrkor? han lät dokumentera. Välkänt är hans stora Kyrkohistoriska kommentarer till ett aktuellt problem. fascination för runstenar som till dels bottnade Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens i hans religiösa grubblerier och övertygelse att årsbok 1996: 79–88. de urgamla runorna dolde gudomliga budskap. Bureus, Johannes 1886. Sumlen. Efter författarens handskrift Hans engagemang fungerade som ringar på i urval af G.E. Klemming. Nyare bidrag till kännedom om vattnet och hans namn blev snart känt. Redan de svenska landsmålen ock svenskt folklif, band II, 1, 2: 1598 nådde ryktet Linköpings stift och den 161-243. P. A. Nordstedt. djupt religiöse och historiskt intresserade Joen von Dalin, Olof 1761-62. Svea rikes historia: Ifrån des Petri Klint, kyrkoherde i Östra Stenby pastorat. begynnelse til wåra tider, Tredje delen. Stockholm. På tal om runor kunde han då konstatera att de Det odelade kansliet; kungliga koncept, Johan III, Vol sedan kristendomens början visserligen varit 7. Riksarkivets pappersbrevsamling I 1551 20/6. bortglömda, men att intresset för ”Runastenomen Fogden Kjell Nilssons dombrev 1551, 20/6. Stockholm: och Runastaffenom” nu åter blivit ”waknade aff Riksarkivet. Johan Bureso” (Joen Petri Klindt. N 28, KB). 1630 Dillard, Dudley 1987. Västeuropas och Förenta staternas kom så ett memorial och under nästkommande ekonomiska historia. Malmö: Gleerups förlag. decennier formulerades ett fornvårdprogram Ericson, Wolke 2004. Johan III: En biografi. Lund: och så småningom även idén att åverkan på Historiska media. monument och antikviteter kunde stävjas genom Ericus, Olai 1678. The swenskes och göthers historia, instiftandet av ett plakat. Och därmed, kan vi skriwfen på latin. Verteradt på swenska aff Joh. Sylvio. så här i efterhand konstatera, började ett nytt Stockholm. kapitel i kulturmiljövårdens rättsliga historia. Etting, Vivian & Nielsen, Ingrid 1987. Udgravning eller bevaring? I Nielsen (red.), Bevar din arv: Danmarks 8. Hur katolskt kulturarv betraktades under 1600-talet fortidsminder 1937-1987: 46-57. Skov- og Naturstyrelsen. utifrån rannsakningsmaterialet har Helena Wangefelt København: G.E.C. Gad forlag. Ström skrivit om i artikeln Heligt – hotfullt – historiskt. Kulturarvifieringen av det katolska i 1600-talets Sverige, 2011.

145 Ola Wolfhechel Jensen

Färnström, Emil 1956. Inledning till Laurentius Petris Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiteter, handskrivna kyrkoordning av år 1561. Utgiven med 1666. ”PM om ett plakat till antikviteternas skydd. Odat inledning av Emil Färnström. Samlingar och studier till med noteringar av Hadorph”, Brev och resolutioner, svenska kyrkans historia. forfattningar, instruktioner och fullmakter 1629-1778, Hildebrand, Bengt 1937. C. J. Thomsen och hans lärda E 1,1. Stockholm: Antikvarisk-Topografiska arkivet förbindelser med Sverige: 1816–1837. KVHAA: handlingar, (ATA). del 44, 2. Rannsakningar efter antikviteter, band I, 1960. Uppland, Hildebrand, Hans 1877. Sveriges historia II. Stockholm. Västmanland, Dalarna, Norrland, Finland. C. I Ståhle Gothus, Johannes Paulinus 1617. Ethica Christiana. (red.). Stockholm: Kungl. Vitterhetsakademien, Stockholm. Rannsakningar efter antikviteter, band II, 1969. Södermanland, Granlund, Victor 1875–1876. Konung Johan III:s bygnads och Närke, Värmland, Västergötland, Östergötland, befästningsföretag: Brev ur Riks-registraturet 1568–1592, Gotland. C. I Ståhle (red.). Stockholm: Kungl. meddelade af Victor Granlund. Stockholm. Vitterhetsakademien. Jansson, Sverker 1974. Kulturvård och samhällsbildning. Schmedeman 1706. Kungliga stadgar, förordningar, brev och Stockholm: Nordiska museet. resolutioner, ifrån år 1528 in till 1701 angående justitiæ Jensen, Ola W. 2004. Earthy practice towards a history of och exekutions ärender… Stockholm. excavation in , in the 17th and 18th centuries. Schück, Henrik 1932. Kgl. Vitterhets historie och Current Swedish Archaeology 12: 61-82. antikvitets akademien: Dess förhistoria och historia I. Joen Petri Klind. N 28. Stockholm: Kungliga biblioteket. Antikvitetsstudiets början. Stockholm. Kyrko-ordningar och förslag dertill före 1686. Första Sivers, Henric Jacob. 1758. Berättelse om några nyligen i Afdelningen. 1872. Tryserums Sokn, Thust Härad och Calamre län, öpnade Laurentius Petri 1956. Laurentius Petris handskrivna Hedniska Grafhögar och the theruti fundna Saker […]. kyrkoordning av år 1561. Utgiven med inledning av Emil Det Swenska Biblioteket, Andra delen: 328-348. Färnström. Samlingar och studier till svenska kyrkans Själens tröst: Tio Guds bud förklarade genom legender, historia. berättelser och exempel. 1871-73. Efter en gammal Lindqvist, Sune 1936. Uppsala högar och Ottarshögen. handskrift utgiven av G. E. Klemming. Stockholm. KVHAA 23. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Ström, Helena Wangefelt. 2011. Heligt – hotfullt – historiskt: Linköpings bibliotheks handlingar 1793. Första delen. Kulturarvifieringen av det katolska i 1600-talets Sverige. Linköping. Lychnos: 29-53. Oja, Linda 1999. Varken Gud eller natur: Synen på magi i Stockholms stads tänkeböcker, 1483-1492. Del II, 1944. K. G. 1600- och 1700-talets Sverige. Stockholm/Stehag. Grandinson (utg.). Stockholm. Olaus Magnus 2001. Historia om de nordiska folken. Stockholms stads tänkeböcker från år 1592. Del IV, 1601-1602. Hedemora: Gidlunds förlag: 1957. Sleman, Folke (red.). Stockholm. Olli, Soili Maria 2007. Visioner av världen: Hädelse och Svenska landskapslagar, 1979a. Första serien: Östgötalagen djävulspakt i justitierevisionen 1680-1789. Skrifter från och Upplandslagen. Tolkade och förklarade för nutidens Institutionen för historiska studier 17. Umeå: Umeå svenskar av Åke Holmbäck och Elias Wessén. Awe/ universitet. Gebers, Stockholm.

146 ”Antiqua serva”

Svenska landskapslagar, 1979b. Tredje serien. Verelius, Olof 1664. Gothrici et Rolfi Westrogothiae Regum Södermannalagen och Hälsingelagen: Tolkade och Historia. Upsaliae. förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck och Ärkebiskop Abrahams räfst, 1901. Efter originalakterna Elias Wessén. Awe/Gebers, Stockholm. utgifven af Otto Holmström. Skrifter utgivna av Sörlin, Per 1993. Trolldoms- och vidskepelseprocesser i Göta Kyrkohistoriska föreningen. Uppsala. hovrätt 1635-1754. Umeå. Ödberg, Jonas Fridolf 1897. Om stämplingarna mot konung Thordeman, Bengt 1939. Numismatikens roll i Johan III 1572-75. Mariestad. fornforskningens historia. Nordiska numismatisk unions medlemsblad: 125–129.

147 148