En Resa I Idéhistoria, Idrott, Kultur Och Utbildning Till Lennart Olausson En Festskrift

Red: Nils Andersson & Mats Greiff

professor lennart olausson har en lång akademisk bana bakom sig. Efter att ha studerat olika akadem iska ämnen blev han doktorand vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Det akademiska blev en resa med många dimensioner. Doktors- examen i Göteborg förde så småningom Lennart till en position som dekan vid Humanistiska fakulteten innan han 2002 blev rektor vid den då relativt nystartade Malmö högskola. Denna post upprätthöll han i nio år innan han återvände från administration och ledning till sin forskning om Immanuel Kant från Königsberg. När han nu går i pension vill några av de kollegor och vänner som arbetat med denna vänbok gemensamt hylla honom. Boken innehåller nyskrivna artiklar inom en rad områden som legat Lennart varmt om hjärtat under hans akademiska bana. Redaktörer för boken är hans före detta doktorand och nuvarande kollega vid Institutionen Individ och sam- hälle, Malmö högskola, universitetslektor Nils Andersson samt professor Mats Greiff vid samma institution. Boken är finansierad med medel från Malmö högskola.

En resa i idéhistoria, idrott, kultur och utbildning

till Lennart Olausson En festskrift

Omslag MH15.d.indd 1 2015-10-13 14.43

Från Göteborg till Malmö via Königsberg

Malmö15.Gall.l.indd 1 2015-10-13 16.09 Från Göteborg till Malmö via Königsberg En resa i idéhistoria, idrott, kultur och utbildning Till Lennart Olausson en festskrift

Skrifter med historiska perspektiv # 15 Lärande och samhälle, Malmö 2015 redaktion detta nummer: Nils Andersson & Mats Greiff redaktion skriftserie: Monika Edgren & Mats Greiff grafisk form: Björn S Eriksson tryck: Holmgrens tryckeri, Malmö 2015 isbn: 978-91-7104-654-3 (tryckt) isbn: 978-91-7104-655-0 (pdf) issn: 1652-2761

Den lilla bilden på omslagets framsida är ett porträtt av den tyske upplysningsfilosofen Immanuel Kant målad av konstnären Gottlieb Doebler år 1791.

Malmö15.Gall.l.indd 2 2015-10-13 16.09 En resa i idéhistoria, idrott, kultur och utbildning

till Lennart Olausson En festskrift

Malmö15.Gall.l.indd 3 2015-10-13 16.09 Malmö15.Gall.l.indd 4 2015-10-13 16.09 Innehåll

7 Förord 9 sven-eric liedman Samtiden i backspegeln 24 mats andrén Europas kris och nedgång 41 björn fryklund Sverige som dubbelt undantag 66 mats greiff Från språk till dragspelsmusik 85 henrik björck Makt och myndighet i högskolans samtidshistoria 109 margareta hallberg Forskningens villkor: reflektioner över ett forskarliv 122 nils andersson Ideologi eller diskurs? 140 christine quarfood En Platon för vår tid? 157 tomas peterson Får man verkligen svar som man frågar? 169 ola fransson Hattie och den effektiva undervisningen 186 ingrid elam Förströdda anteckningar om några professorer 192 ingegerd tallberg broman Genom filantropi och akademi 215 roger johansson The Chicago Police and Haymarket Square 242 bodil liljefors persson Cruzoob Maya

Malmö15.Gall.l.indd 5 2015-10-13 16.09 Malmö15.Gall.l.indd 6 2015-10-13 16.09 Förord

»Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen« är ett klassiskt citat i svensk litteratur historia. Det var så Strindbergs Carlsson kom till Hemsö och snabbt förändrade allt på Madam Flods ö. När Lennart Olausson 2002 kom till Malmö högskola kan man inte likna hans ankomst med dylikt yrväder. Ty yrväder är hastigt uppkommande och lika hastigt över. Efter att vädret vispat runt en stund blir snart allt åter vid det gamla. Nej, Lennart Olaussons ankomst är mer att likna vid en havsbris från väster. Inte så dramatisk, men en vind från Göte- borg som konstant blåser, en vind av långsam ihärdighet. Lennart Olaussons rektorskap varade fram till 2011. Med ett lugnt problematiserande förhållningssätt och med ständig efter- tanke utvecklade han utan större åthävor sakta men säkert Malmö högskola på många plan. Han tog tillvara de förtjänster som fanns och byggde vidare. Utvecklad forskning och forskarutbildning inom en rad områden blev till verklighet under en lång men syn- nerligen konstruktiv process, där en stor del av högskolans forskare och lärare deltog. Rektorskapet i Malmö föregicks och grundlades då Lennart tagit på sig administratörens uppgifter i stället för forskarens. Det var under sin tid som prefekt på institutionen för idé- och lär- domshistoria på Göteborgs universitet och sedan som dess dekan han lärde känna den högre utbildningens administrativa sida. Parallellt med detta arbete var han handledare för doktorander och ägnade sig åt sitt akademiska skrivande. Ett författarskap som inleddes med en avhandling om nykantianismen och fortsatte med frågor om ideologi, bland annat austromarxism och senare med frågor om utbildning och vetenskap, för att så småningom återvända till, inte nykantianismen men dess källa, königsbergs filosofen Immanuel Kant. 7

Malmö15.Gall.l.indd 7 2015-10-13 16.09 När nu Lennart, efter några år på institutionen Individ och samhälle, slutar sitt värv i Malmö för att dra sig tillbaka till Göte- borgstrakten och njuta av tillvaron och skriva vidare om sin Kant – och förhoppningsvis andra tänkare och idétraditioner – vill för- fattarna med denna bok, kollegor och vänner från åren i Göte- borg och Malmö, gratulera och tacka Lennart för de gångna åren. Boken innehåller 14 artiklar och speglar många av de verksam heter som Lennart aktivt arbetade i, eller med varsamhet i egenskap av dekan eller rektor ledde. Boken är finansierad av Malmö högskola.

Nils Andersson och Mats Greiff i oktober 2015

Malmö15.Gall.l.indd 8 2015-10-13 16.09 sven-eric liedman Samtiden i backspegeln

Lennart Olausson var en gång för längesen min doktorand. Rela- tionen mellan oss underlättades i hög grad av att vi hade så många gemensamma intressen. Marx och traditionerna efter honom hör- de förstås dit, men också en övertygelse att historien var nödvändig för att man skulle förstå samtiden. Denna övertygelse hade för oss båda också sitt nödvändiga korrelat. Historikern måste alltid vara medveten om sin egen position i en ständigt växlande samtid. Långt efter det att Lennart blivit färdig med sin doktors avhandling skrev jag en bok som hette I skuggan av framtiden.1 Den kom ut 1997 och har sedan dess översatts till en rad andra språk. För bara några år sen kom den på norska, och eftersom så många år gått ville utgivarna att jag skulle skriva ett nytt för- ord där jag reflekterade över vad som hänt mellan 1997 och 2013, när den norska versionen kom ut.2 Jag blev själv förvånad när jag insåg hur mycket som förändrats under dessa år. I mitt eget långa liv var det bara en tämligen kort period, men i den stora världen hade det skett stora saker. Sedan jag skrev förordet har jag fortsatt med mina reflektioner, och resultatet av denna tanke- och insamlingsverksamhet är den text som följer.

Internet År 1997 var Internet ännu en tämligen ny företeelse för de allra flesta som över huvud kommit i kontakt med det. Nog anade man

1 Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria, Stockholm 1997. 2 Sven-Eric Liedman, ”Forord til den norske utgaven”, i Den moderne verdens idéhistorie: I skyggen av fremtiden, Oslo 2013, s. 7–11.

Malmö15.Gall.l.indd 9 2015-10-13 16.09 att något stort var i görningen men den följande utvecklingens enorma snabbhet kunde man inte föreställa sig. Om man bortser från e-posten som sedan några år var i gång inte minst i universitets- och högskolevärlden fungerade Internet fortfarande som en snabbt växande uppslagsbok. Man sökte upplysningar och uppgifter av olika slag. Ofta fann man inte vad man sökte utan fick leta vidare i böcker och tidskrifter. Men det rådde ett slags nybyggaranda som exploaterades av röststarka entrepre- nörer av olika slag. Christer Sturmark var en av dem; han var det ledande namnet bakom en käck skrift som hette Starta internet,3 och han tog de stora orden i sin mun i boken IT och renässansmän- niskans återkomst.4 Det var en tid då den nya informationstekno- login skulle frälsa världen. IT-företag växte upp som svampar ur jorden och gjorde stor lycka på börsen. Vem kommer idag ihåg Framtidsfabriken, förkortad Framfab, vars grundare Jonas Bir- gersson under några korta svindlande år sågs som den som skulle föra Sverige in i framtidens Eldorado? Han hälsades i alla salong- er som en lyckans guldgosse och hans företag växte med våldsam kraft. Men år 2000 sprack den så kallade IT-bubblan, alla företag i branschen som inte gick under måste rekonstrueras från grunden. Framfab levde faktiskt vidare och gör så än idag men nu i relativ glanslöshet; och Birgersson är själv verksam i ett annat företag. På skolans område rådde under några år på 1990-talet en märklig internethysteri. Alla undervisningsproblem skulle lösas så snart varje skola fick sin bredbanduppkoppling. Det var en övertygelse som spred sig ända upp på regeringsnivå. Skeptikerna brännmärktes som bakåtsträvare. Med tillgång till ett nätverk som snart skulle rymma all världens vetande skulle varje elev kunna erövra den kunskap som någonsin skulle behövas, och läraren skulle reduceras till en hjälpreda som bara behövde rycka in när eleven råkade vilse i sitt sökande. Det fanns till och med de som menade att skolan liksom boken snart skulle försvinna som en atavism i en digitaliserad tidsålder.5 Hela processen har med ackuratess skildrats av Thomas Karl-

3 Christer Sturmark författargrupp, Starta Internet, Stockholm, 1996. 4 Christer Sturmark, Renässansmänniskans återkomst, Stockholm 1997. 5 Bosse Dahlbom, ”Äsch, boken är snart död…”, i Pedagogiska Magasinet 1/2000. 10

Malmö15.Gall.l.indd 10 2015-10-13 16.09 sohn i boken Teknik retorik kritik.6 Han visar hur svårt kritiska röster hade att göra sig hörda i det entusiastiska larm som pågick under ett antal år. Entusiasterna fick understöd av åtminstone skenbart mer sakliga röster som snarare talade om datoriseringen av samhället, inklusive skolan, som en strikt determinerad process. Först när IT-bubblan sprack skedde en tillnyktring. Börsens abrupta fall ledde till en sinnesändring också bland skoldebat törer. Nu var det en annan tankeriktning som snart skulle dominera skolpolitiken: föreställningen att skolan i decennier domi- nerats av ”flum”, alltså en oregerlig släpphänthet, och nu i stället måste disciplineras så att den strikta, mätbara och betygsatta kunskapen åter – som en gång för längesen – skulle dominera undervisningen. Men det är en annan historia.

De sociala medierna Ännu på 1990-talet och för många än längre framträdde Internet framför allt som en ständigt växande encyklopedi som snart skulle rymma all den information som en människa någonsin skulle kunna tänkas söka. Ja, denna encyklopedi har utvecklats enormt sedan årtusen- deskiftet. Allt fler människor i ett samhälle som det svenska söker upplysningar på nätet, alltifrån Shakespeare-citat till grannens födelseår, och därtill sköter de där sina bankärenden, handlar sina tågbiljetter och köper sina datorer. År 1997 fanns det sökmotorer på nätet som hjälpte en att finna det man sökte. Alta Vista och Yahoo var säkert de populäraste. Men idag har de totalt ställts i skuggan av Google. ”At googla” har blivit ett vanligt verb på svenska. Ja, till och med ”ogoogle- bar” har kommit in i vissa ordböcker trots företagets protester; och idag kan man googla sig fram till tusentals träffar på just det ordet.7 År 1997 fanns det inte ens något företag som hette Goog- le, det fanns bara en obetydlig förelöpare som grundats 1996.

6 Thomas Karlsohn, Teknik retorik kritik: Om IT-bubblan och datoriseringen av den svenska skolan, Stockholm 2009. 7 Dåvarande sekreteraren i Svenska Akademien Peter Englund inskred när svenska Språkrådet drog tillbaka ordet; hans reaktion finner man på adress http://www.resume.se/nyheter/media/2013/03/27/peter-englund-om-googles-forsok-att-stoppa-ogooglebart/(2015-01-21). 11

Malmö15.Gall.l.indd 11 2015-10-13 16.09 Men år 1998 tog företaget sitt nuvarande namn. Inspirationen till namnet kom egentligen från ett fantasital som den nioårige sonen till den store amerikanske matematikern Edward Kasner en gång fick namnge. Talet var en etta med hundra nollor efter (ett ännu större tal kallas googolplex – en etta följd av googol nollor, som är ett tal så stort att det inte skulle få plats även om man fyllde hela universum med små siffror).8 Googles framgångar är spektakulära. Redan de yttre dimensionerna på företaget är anmärkningsvärda. Räkenskapsåret 2013 omsattes 493 miljarder kronor, och själva företagets materiella bas med mer än 70 kontor över hela världen med centrum i Mountain View i Kalifornien är en värld för sig. Dessa yttre data, som man kan googla sig fram till med några knapptryck, säger ändå inte mycket om den makt som Google har över våra sinnen. De flesta människor med tillgång till dator och Internet använder sig av dess tjänster flera gånger dagligen, den som letar efter böcker på nätet har rätt stora möjligheter att finna dem på Google Books, och den som gått vilse i en främmande stad kan söka sin rädd- ning i Google Maps. Ja, Google lägger under sig allt fler tjänster som gör oss alltmer beroende; och som en omärklig motpresta- tion kartlägger Google oss och våra preferenser, kort sagt fångar in oss i sitt alltmer finmaskiga nät.9 Och Google är inte ensamt om denna kartläggning utan den görs av snart sagt alla företag som erbjuder sina varor och tjänster på Internet. Köp en bok på Amazon, och snart har du en massa erbjudanden om likartade böcker i din e-postkorg. Eller köp en väska till din dotterdotter på något betydligt mindre företag, och snart skulle du kunna fylla din klädkammare med alla väskor som företaget ifråga tycker att du också skulle behöva. Men de allra största kartläggarna är staterna med USA i spetsen. Varje elektroniskt åsiktsutbyte, ja varje aldrig så harm- löst meddelande kan i princip utsättas för offentliga övervakares granskning. Visst fanns det redan 1997 försök i samma riktning; Echelon, som än idag förser framför allt USA och Storbritan-

8 Edward Kasner & James R. Newman, ”Nya namn i stället för gamla”, i Sig- ma, Stockholm 1960 (1956), s. 2101–04. 9 På svenska finns en informativ bok om Google: Andreas Ekström, Google- koden, Stockholm 2010.

Malmö15.Gall.l.indd 12 2015-10-13 16.09 nien med upplysningar om vad all världens människor kan tänkas meddela varandra, har en historia tillbaka till det kalla kriget. Men dimensionerna är idag helt andra. Expansionen har givetvis ett samband med spektakulära hän- delser som inträffat efter årtusendeskiftet att göra, med attackerna den 11 september 2001 i spetsen. Terroraktioner av det slaget före- kom förvisso tidigare också; 1997 hade man fortfarande bomb attentatet i Oklahoma 1995 i färskt minne. Men möjligheterna till och resurserna för övervakning var inte alls så stora som idag. En avgörande anledning till att nätet blivit så intressant och viktigt för säkerhetstjänster runt hela jordklotet är utvecklingen av de sociala medierna. Beteckningen ”sociala medier” fanns över huvud inte år 1997. Nu har begreppet en självklar plats i vår före- ställningsvärld. Det fanns en mycket modern förhistoria redan genom faxen. Kring 1990 var den modernitetens främsta härold för många av oss, men bara några år senare började den bli för- åldrad och ersattes av e-posten. E-breven levererades ojämförligt mycket snabbare än traditionella brev och hade förvisso inte bara uppgiften att förmedla upplysningar utan kunde också användas för att knyta människor samman. Bekantskaper som kunde närma sig vänskaper knöts mellan individer som aldrig sett varandra. Idag har de sociala medierna nått så mycket längre än de hade gjort 1997. Så många människor skriver bloggar. Men den verkliga sociala interaktionen över avstånd sker via medier som Face- book och Twitter. Mark Zuckerberg grundade Facebook 2004 och är fortfarande företagets VD. Idag finns det enligt uppgift mer än 1,4 miljarder användare som någorlunda kontinuerligt fogar nya uppgifter och kommentarer av mer eller mindre privat slag till vad som kallas deras profil. Uppgifterna är tillgängliga för alla som accepterats som ”vänner”. Vänskapens gränser sträcker sig vanligtvis långt utanför den fysiska vänkretsen. Ett annat, något mer opersonligt socialt medium är Twitter som började sin historia 2006 och som nu har ungefär 500 miljoner registrerade konton. Varje kontoinnehavare har ett större eller mindre antal följare, som kan ta del av varje tweet som inne- havaren ifråga sänder ut. Tweeten får omfatta högst 140 tecken och kan handla om i princip vad som helst, alltifrån små rapporter från den egna vardagen till filosofiska reflektioner eller politiska utspel. Ofta utbryter mer eller mindre häftiga diskussioner mellan olika 13

Malmö15.Gall.l.indd 13 2015-10-13 16.09 kontoinnehavare. Sådant som ter sig intressant och viktigt kan ”retweetas”, alltså sändas vidare till alla följare, och länkar till texter som ligger på nätet kan bifogas till den egna tweeten. På så sätt upprättas ett eget litet textuniversum som varje följare kan ta till sig. Ett ännu nyare medium kallas Instagram, lanserat 2010 och nu knutet till den väldiga Facebookkoncernen. Där är det bilder som utgör det viktigaste kommunikationsmedlet, vanligen i form av foton. För en mycket ung generation har instagrammen blivit det sociala mediet framför andra. Men det finns så mycket annat på det sociala nätet. Det före- kommer garanterat otillförlitliga skvallertjänster, och inte minst finns det YouTube som kallas en ”videogemenskap” där var och en kan lägga ut sina filmsnuttar som sedan kan kommenteras och diskuteras allt efter behov och önskemål. I själva verket dyker det upp nya försök till nya sociala medier hela tiden. Några försvinner strax i tystnad, andra tar fart om en tillräckligt stor grupp finner intresse i tilltaget. Hela denna nyska- pande verksamhet väcker glädje bland näringspolitiker av olika dignitet. Internet är nämligen en förnämlig arena för både nya arbetstillfällen och nya inkomstkällor. Men vad gör de sociala medierna med dem som använder sig av dem? Det vet vi fortfarande rätt lite om. Ja, rena avarter har blivit uppmärksammade och även blivit fall för rättsväsen- det. Mobbning och förtal kan anta groteska proportioner genom nätets snabbhet och spridningseffekter. Obehagliga typer söker under olika förklädnader sexoffer på nätet. Det är avarterna. Sådana avarter finns det på alla områden. Vanliga former av brottslighet får luft under vingarna genom Internet, alltifrån ekonomiska bedrägerier till terrorism. Men alla vi andra? Vi som försiktigt håller oss inom lagens råmärken? Det har förstås redan forskats och skrivits mycket om detta. Några som gjort det har gått mer systematiskt tillväga. Jag ska här bara ta upp ett enda exempel, ett av de mest uppmärksammade internationellt sett: Sherry Turkles bok Alone together (2011).10 Turkle är en amerikansk samhällsvetare som specialiserat sig på

10 Sherry Turkle, Alone Together: Why We Expect More from Technology and Less from Each Other, Old Saybrooke, Conn. 2011.

Malmö15.Gall.l.indd 14 2015-10-13 16.09 teknologins sociala konsekvenser. I sin bok bygger hon på ett stort antal intervjuer som hon gjort med barn och vuxna angå- ende deras bruk av främst sociala medier. Som redan titeln på hennes bok säger innebär inte alla de distansrelationer som vi kan utveckla på nätet att vi kommer varandra närmare. Den elektro- niska kontakten kan inte ersätta den som sker öga mot öga. Tvärt- om hotar den ständiga uppkopplingen de nära vänskaperna som riskerar att bli både färre och ytligare. Verkliga sociala relationer är både ansvarsfulla och på sitt sätt krävande men också berikande på ett sätt som snabba avståndskontakter aldrig kan bli. Turkle menar att de nya teknologierna därmed inte bara påver- kar vad vi gör utan också vilka vi blir. Det finns en tendens att lita mer på teknik än på människor. Den som alltid är uppkopplad övar sig inte heller i den viktiga konsten att ibland undandra sig alla sociala relationer. Det är först genom den självvalda ensamheten som vi också blir beredda att odla de verkliga, djupa mel- lanmänskliga relationerna. Det är lätt att inför Turkles bok känna en lite trött skepsis: är det inte samma slags varningsord som mött alla nya tekniska hjälpmedel som direkt påverkar vårt sätt att både umgås med varandra och att skaffa oss kunskaper och upplevelser, alltifrån skriv- konst och tryckkonst till film, radio och TV? Ja, det är mycket möjligt. Men det är en annan association som för mig blir viktigare, nämligen till en annan, något tidigare och än mer inflytelserik bok om vår tids ensamhet: den amerikanske statsvetaren Robert Putnams Den ensamme bowlaren (2001).11

Sociala mönster och ekonomi Robert Putnam gjorde sina iakttagelser redan för drygt 15 år sedan, alltså ungefär samtidigt som jag fullbordade I skuggan av framtiden. Men den utveckling som han kartlade då har av allt att döma fortsatt sedan dess. Putnam har gjort sig känd för sin grundläggande tes att ett fungerande samhälle måste bygga på de icke-statliga, frivilliga gemenskaper som människor ingår i utöver familj och nära släk-

11 Robert Putnam, Den ensamme bowlaren: en amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse, Stockholm 2001.

Malmö15.Gall.l.indd 15 2015-10-13 16.09 tingar. De må vara föreningar av olika slag alltifrån fackföreningar till sammanslutningar för frimärkssamlare eller än mer informella arrangemang som bokcirklar, grupper av fågelskådare – eller gäng som då och då går ut och bowlar tillsammans. Putnam noterar i sin bok att den typen av fria gemenskaper håller på att glesas ut i USA i tämligen rask takt. Han menar att den viktiga medborga- randan tar skada av den tilltagande ensamheten. Putnams perspektiv har också framgångsrikt anlagts av en svensk statsvetare, Bo Rothstein. Han sammanfattar sina resultat i boken Sociala fällor och tillitens problem (2003).12 Hans tes är att människor i ett välfungerande samhälle måste ha en grundläg- gande tillit till varandra. De måste förutsätta att även obekanta vill dem väl och inte försöka lura dem. Läget i Sverige finner han ännu förhållandevis gott, medan han pekar på andra länder – hans paradexempel är Palermo på Sicilien – där man tvärtom utgår ifrån att andra vill en illa. Det förefaller sannolikt att läget blivit mer brydsamt även i Sverige sedan 2003. Det finns åtminstone flera tecken på det. Seg- regationen på bostadsmarknaden, den så kallade gentrifieringen, har tilltagit påtagligt under det senaste årtiondet. Det innebär bland annat att människor med olika ekonomisk och social status inte möts lika självklart som tidigare. Man träffar bara på likar i sitt bostadsområde. Ibland tvingas likriktningen fram med bruta- la medel. Sverige har fått sitt första så kallade grindsamhälle (efter engelskans gated communities) år 2008 i Malmö, närmare bestämt i Limhamn, där ett par hundra dyra lägenheter stängdes in bakom skyddande grindar. På så sätt skulle inga oönskade gäster komma in i området; och dessa oönskade var i första hand folk av annan, ekonomiskt mindre gynnad samhällsklass. Det finns många andra tecken på hur man åter får allt skarpare gränser mellan människor i Sverige. Ojämlikheten tilltar. LO har i en rapport visat ett de 50 mest välavlönade direktörerna år 2010 tjänade 46 gånger mer än sina arbetare. 1950 var samma siffra 26 gånger mer, år 1980 bara 9 gånger mer.13 Sverige har alltså genom- gått en märklig utveckling under efterkrigsdecennierna: först en

12 Bo Rothstein, Sociala fällor och tillitens problem, Stockholm 2003. 13 Makteliten – kommer tillbaka, Stockholm 2012 och Bengt Ericson, Den nya överklassen: en bok om Sveriges ekonomiska elit, Rimbo 2012.

Malmö15.Gall.l.indd 16 2015-10-13 16.09 stark utjämning och sedan en snabbt växande klyfta. Internationellt sett är Sverige fortfarande ett tämligen jämlikt samhälle. Men ing- enstans ökar skillnaderna mellan rik och fattig så snabbt som här. Många söker förklaringen i globaliseringen. Sverige är en del av världen och utvecklas som världen i övrigt, säger man. Redan i slutet av 1900-talet talade man mycket om globalisering. Ordet åsyftade den radikala minskning av avstånd mellan världens hörn som allt snabbare kommunikationer gjorde möj- lig. Historiskt kunniga personer påpekade visserligen att varor, tjänster och idéer hade flödat mellan världsdelarna även tidigare, inte minst under perioden före Första världskriget. Det är riktigt: globaliseringen är inte ny. Men den är sedan några årtionden inne i en intensivare fas än någonsin tidigare. Vi lever i en tid av växande gränslöshet. Men gränslöshet av alla slag väcker samtidigt behov av gränser. Gränslösheten känns farlig. I sin extrema form gör den oss hemlösa överallt. 2000-talets början har varit en tid för gränssättare. Den globala världen är också en värld full av hinder och stäng- sel. 2000-talets murar är inte som 1900-talets till för att stänga människor inne utan för att hålla dem ute. Skammens mur gick tvärs genom Tyskland och Berlin, men nya skammurar byggs nu mellan Israel och Palestina och mellan USA och Mexiko, och andra gränsmurar växer upp på andra håll i världen. EU hägnar in sig efter bästa förmåga. Globaliseringen härskar – men det är viktigt att komma ihåg att det finns två slag av globalisering, den snabba och den lång- samma. Det är nästan alltid den snabba som man talar om. Det är pengarna som slungas fram och tillbaka mellan kontinenter- na, företagen som byter ägare lika snabbt som vanligt folk byter skjorta, flygplanen som ritar sina vita streck runt jordgloben. Det är resenärerna som är välkomna (nästan) överallt: affärsmännen, forskarna, popstjärnorna, idrottsfolket, politikerna. Den nya tekniken gör också opinionerna lättrörligare än någonsin tidigare. World Social Forum är mötesplatsen för radi- kaler från alla väderstreck. Några dagar innan Bush började sitt krig mot Irak samlades de största demonstrationstågen i manna- minne i Europa och USA. Den snabba globaliseringen har också en mörk sida som kommer till synes i klimatkrisen. Vindar har alltid färdats över kon- 17

Malmö15.Gall.l.indd 17 2015-10-13 16.09 tinenter och oceaner. Men nu för de med sig mer koldioxid än någonsin tidigare med påföljd att atmosfären hettas upp. Värst drabbas de länder som lämnat de blygsammaste bidragen till denna process: de fattigaste. Redan har uppvärmningen blivit en bidragande orsak till den andra, den långsamma globaliseringen, den som vi mer sällan har i åtanke. Denna den andra globaliseringen består av vår tids allt mäk- tigare folkvandringsvåg. De fattiga och fördrivna, offren för krig och terror, svält och utsugning, torka och översvämningar, söker sig bort från sitt elände till platser där de hoppas få åtminstone en möjlighet att överleva, kanske en dräglig lott. De flesta av dessa miljontals fördrivna söker sig till grannländer där de i bästa fall kan dra sig fram till en morgondag. En minoritet kommer till de rika länder som numera sällan är krigsskådeplatser och där bröd finns i överflöd. Den långsamma globaliseringens människor är knappast väl- komna någonstans. De stoppas vid gränser, de trakasseras av poli- ser, de förföljs av dem som inte tål främlingar, och de hamnar sist i köerna av arbetssökande. Men de kommer säkert att lämna viktigare bidrag till framtidens värld är den snabba globaliseringens hialösa resenärer. Genom de senaste årtiondenas immigranter håller redan sedvänjor och kulturer på att förändras. Tack vare dessa budbärare från andra delar av världen kan vi också se oss själva klarare än tidigare. Det som vi inte visste om oss själva kan de andra avslöja för oss. Men den långsamma globaliseringen har också väckt till liv en rad främlingsfientliga politiska partier i Europa. Det är partier som säger sig värna om det egna landets kultur – alltså den typiskt svenska, ungerska eller franska kulturen. Här är det fråga om ett annat slags gränssättare som försöker bestämma något så undfly- ende som en nationell särart i fråga om seder, tänkesätt och konst- närliga uttryck. De intellektuella framgångarna med detta projekt må vara så gott som obefintliga, men den emotionella insatsen är desto större. Tårdränkt längtan tillbaka till ett alltigenom homo- gent, alltigenom idylliskt Sverige (eller Frankrike, eller Ungern) som aldrig existerat paras med militant främlingsfientlighet som idag främst riktas mot muslimer. I Europa och världen vidgas alltså åter klyftorna mellan rika 18

Malmö15.Gall.l.indd 18 2015-10-13 16.09 och fattiga, mellan inhemskt och (ännu) utländskt, mellan den ena religionen och den andra.

Några analyser Hur ska man kunna förstå det som händer? Finns det paralleller i det förflutna som kan ge oss åtminstone någon vägledning? I en tid av förvirring söker man ledstjärnor som kan säga något väsentligt om det som sker i det som synes ske. Ett av de mest omsusade namnen bland bokläsande människor har under de senaste åren varit Thomas Piketty, den franske ekonomen som år 2013 gav ut boken Le capital au xxie siècle (Kapitalet på 2000-talet),14 som nu också kommer i svensk översättning efter ett globalt segertåg där kulmen nåddes i USA. Redan titeln på boken fick de flesta att associera till Karl Marx klassiska verk Das Kapital, Kapitalet, från 1867. Traditionella ekonomer tillskrev Piketty alla de synder som de rutinmässigt anklagar Marx för, och entusiaster såg i boken ett nytt Kapitalet men för 2000-talet. I själva verket är avståndet mellan Piketty och Marx ganska stort. Piketty intresserar sig inte för tvekampen mellan arbete och kapital utan hans fokus är finanskapitalet. Likheten ligger i det långa tidsperspektivet liksom i blicken för de växande och i längden katastrofala klyftorna mellan de få som genom sina rikedomar besitter alltmer makt och de många som därmed görs maktlösa. Piketty är själv angelägen om att framhålla Marx betydelse. Marx tes om den oändliga ackumula- tion av kapital är lika grundläggande för den ekonomiska analysen på 2000-talet som på 1800-talet, säger Piketty. Ett av de viktigaste resultaten av Pikettys analys är att den väl- diga spridning mellan förmögenheter som vi ser idag i mycket påminner om situationen före första världskriget. Den mörka perioden mellan 1914 och 1945 förstörde mycket och däribland också de väldiga förmögenheterna. En avsevärt mer jämlik värld trädde fram ur ruinhögarna, och nu började det som med ett vackert franskt uttryck kallas Les trente glorieuses (de tre lysande decennierna). Tiden fram till 1970-talets kris kännetecknades av en stark ekonomisk utveckling i Europa, USA och Japan, och den kom inte bara de bäst situerade till godo. Mellan oss och de tre lysande efterkrigsdecennierna ligger

14 Thomas Piketty, Le capital au XXIe siècle, Paris 2013.

Malmö15.Gall.l.indd 19 2015-10-13 16.09 vad Piketty kallar ”den anglosaxiska konservativa revolutionen av år 1979–80”. Med Thatcher och Reagan och hela den väldiga politisk-ekonomiska rörelse som de ställde sig i spetsen för tilltog ojämlikheten i samhället, och den utvecklingen fortsätter än idag. Piketty visar den drastiska förändringen i sina historiska dia- gram. Vi är helt enkelt på väg tillbaka till den situation som rådde före Första världskriget, om än på en mycket högre teknisk nivå. Ledande ekonomer finner denna process helt naturlig. Kanske noterar de den inte ens? Piketty har en hel del beska ord att säga till sina kolleger. De har ofta en ”infantil kärlek till matematik och rent teoretiska spekulationer” som döljer deras starka ideologiska engagemang. Efter krisen 2008–09 fortsätter de som om ingenting hänt. De vill inte se sambandet med den ekonomiska obalan- sen. De lever i en idyllisk värld där jämvikt råder och där de rika blir belönade efter förtjänst. Skillnaderna i arbetsinkomster ter sig i det ljuset helt berät- tigade. De beror på att vissa kvalifikationer är mer efterfrågade än andra. Piketty förnekar inte att vissa löneskillnader kan vara befogade om man accepterar att överlägsna meriter ska belönas. Men det stora problemet är inte skillnaderna i arbetsinkomster utan i kapitalinkomster. Det är där som likheterna med århund- radet före 1914 blir slående. Återigen kan på sikt de ärvda förmö- genheterna bli den enda säkra vägen till ett liv i behaglig lyx. Pikettys botemedel mot tidens onda är en starkt progressiv beskattning av alla kapitalinkomster. Hur genomförbart hans program är, undandrar sig fullständigt min bedömning (en enorm maktapparat stöttar den nuvarande ordningen). Däremot är jag säker på att hans krav är befogat. Den konservativa revolutionen för drygt 30 år sen har skapat en orättfärdig ordning vars konsekvenser blir alltmer ödesdigra. Kapitalinkomsterna är år efter år större än den totala tillväxten. När rikedomarna samlas hos de lyckliga få, lämnas de fattigaste i sticket, och klimat- och andra miljöproblem framstår som olösliga. Pikettys bok andas trots det mörka scenariot en viss optimism. Han vill gärna axla rollen som en upplysningsman i det tidiga 2000-talet och hoppas att andra intellektuella och inte minst sam- hällsvetare och historiker ska göra honom sällskap. ”Den historiska erfarenheten förblir vår viktigaste kunskapskälla”, förklarar han emfatiskt. 20

Malmö15.Gall.l.indd 20 2015-10-13 16.09 Andra författare som under senare år befunnit sig i uppmärk- samhetens centrum sysslar med framväxten av det nya klassamhälle som vuxit fram decennierna kring år 2000. Den som i det sammanhanget uppmärksammats allra mest är en brittisk ekonom, Guy Standing. Han har skrivit en bok som också översatts till svenska: Prekariatet: den nya farliga klassen (2011).15 Till prekariatet räknar Standing nutidsmänniskor som lever i en oavlåtligt osäker situation. Han urskiljer tre olika skikt: dels arbetare som genom avindustria- liseringen förlorat sina jobb utan utsikt till nya, dels flyktingar från jordens krishärdar som tvingas ut i samhällets marginaler, dels och slutligen välutbildade människor som hänvisas till tillfälliga, alltid lika osäkra anställningar som interfolieras av perioder av arbetslös- het. Det är en mångfald som kanske är alltför stor för att begreppet ska bli hanterligt. Men det finns ett viktigt sammanhållande band som har med arbetsmarknad och anställningsförhållanden att göra. Allt fler hänvisas till ett diffust gränsland mellan tillfälliga jobb och inga jobb alls. Den relativa trygghet som arbetarrörelsen kämpade sig till blir alltmer kringränd, och de sociala skyddsnäten blir glesare eller trasas sönder i återkommande kriser. Det kan vara intressant att jämföra Standings klassbegrepp med det som Marx laborerade med. Den Marx som tillsammans med Engels skrev Kommunistiska manifestet skulle väl snarast räkna prekariatet till trasproletariatet (trots alla skillnader i övrigt), medan den senare Marx, som i hög grad utvecklat sin samhällsteori, snarare skulle se det som en väsentlig del av den arbetets reservarmé, som är viktig för att kapitalägarna ska kunna pressa ner lönerna. Det är tydligt att prekariatet har just den funktionen. Företagsledare och andra toppar inom näringslivet liksom borgerliga politiker pekar gärna på sänkta löner som det enda säkra botemedlet mot arbets- löshet. I deras perspektiv är det säkert riktigt. Möjligheten att låta lönerna ta en större del av de totala kostnaderna innebär med nöd- vändighet minskad vinst för företagen plus en växande skattbörda för att finansiera den offentliga sektorn. Guy Standings lösning går i helt motsatt riktning. I en ny bok, En färdplan för prekariatet som också översatts till svenska,16 talar

15 Guy Standing, En färdplan för prekariatet: vägen till ett fullvärdigt medborgarskap, Göteborg 2014. 16 Guy Standing, 2014.

Malmö15.Gall.l.indd 21 2015-10-13 16.09 han om nödvändigheten av medborgarlöner. Varje medborgare skulle därmed ha en garanterad minimalstandard. Det är en vacker tanke men frågan är om den är realistisk. Vi har under de senaste decennierna sett en kraftig maktförskjutning i samhället som inleddes med det som Piketty kallar den anglosaxiska konservativa revolutionen. ”Mindre stat, mer samhälle” var ett av slagorden som bar fram denna revolution, och i realiteten betydde det mindre inflytande inte bara för politikerna utan också för deras väljare, alltså medborgarna. I motsvarande mån ökade marknadens eller rättare sagt de stora marknadsaktörernas makt. Vanliga människor blev mer och mer beroende av deras köpkraft. Medborgarna hade blivit konsumenter. I ett sådant läge ter sig tanken på medborgarlöner närmast utopisk. Sanningen är ju att en mindre del av Standings prekariat gripits av den högernationella våg – med mer eller mindre markerade inslag av fascism och nazism – som rullar fram med allt större kraft sedan några årtionden. Marknadens globalisering har skapat en känsla av maktlöshet och vilsenhet. Har man inget annat att känns sig stolt över, försöker man vara det över det land där man råkar vara född. Man ingår i vad som Benedict Anderson träf- fande kallar en imaginär gemenskap.17 Ur denna gemenskap utesluter man alla dem som upplevs som på något sätt främmande. Det är säkert en längre och mödosammare väg som återstår innan människor åter kan bli mer medborgare än konsumenter. Längs denna väg måste man också på något sätt komma till tals med andra överhängande hot bland vilka miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet är det mest brännande.

Slutord När Lennart Olausson var min doktorand på 1970-talet och början av 1980-talet såg världen på många sätt mycket mörk ut. Idag ter den sig ännu mörkare. Men i en sådan värld finns det många uppgifter även för energiska pensionärer. En av dem är otvivelaktigt att skärskåda samtiden och dess rötter både i ett nära och ett mer avlägset förflutet. För den uppgiften passar idéhistorikern väl.

17 Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Göteborg 1993. 22

Malmö15.Gall.l.indd 22 2015-10-13 16.09 Referenslista

Anderson, Benedict, Den föreställda Makteliten – kommer tillbaka, gemenskapen: reflexioner kring natio- Stockholm 2012. nalismens ursprung och spridning, Piketty, Thomas, Le capital au XXIe Göteborg 1993. siècle, Paris 2013. Dahlbom, Bosse, ”Äsch, boken är Putnam, Robert, Den ensamme bow- snart död…”, i Pedagogiska laren: den amerikanska medborgar Magasinet 1/2000. andans upplösning och förnyelse, Ekström, Andreas, Google-koden, Stockholm 2001. Stockholm 2010. Rothstein, Bo, Sociala fällor och tillitens Ericson, Bengt, Den nya överklassen: problem, Stockholm 2003. en bok om Sveriges ekonomiska elit, Standing, Guy, En färdplan för Rimbo 2012. prekariatet: vägen till ett fullvärdigt Karlsohn, Thomas, Teknik retorik medborgarskap, Göteborg 2014. kritik: Om IT-bubblan och dato- Sturmark (författargrupp), Christer, riseringen av den svenska skolan, Starta Internet, Stockholm, 1996. Stockholm 2009. Sturmark, Christer, Renässansmännis- Kasner, Edward & James R. Newman, kans återkomst, Stockholm 1997. ”Nya namn i stället för gamla”, i Turkle, Sherry, Alone Together: Why Sigma, Stockholm 1960 (1956). We Expect More from Technology Liedman, Sven-Eric, I skuggan av and Less from Each Other, Old framtiden: Modernitetens idéhistoria , Saybrooke, Conn. 2011. Stockholm 1997. http://www.resume.se/nyheter/ Liedman, Sven-Eric, ”Forord til den media/2013/03/27/peter-englund- norske utgaven”, i Den moderne om-googles-forsok-att-stoppa- verdens idéhistorie: I skyggen av ogooglebart/(2015-01-21). fremtiden, Oslo 2013.

Malmö15.Gall.l.indd 23 2015-10-13 16.09 mats andrén Europas kris och nedgång

Alldeles nyss tycktes Europa stå för själva framtiden. Kommunis- men hade fallit i Östeuropa, nästan utan att ett skott avlossats. De nya demokratierna i Centraleuropa sades stå för ett nytt Europa. Integrationen hade stora framgångar med ett antal fördjupningar av samarbetet, med bland annat en egen valuta, utvidgningar av kretsen av medlemmar samt mängder av avtal med angränsande länder och handelspartners över hela världen. Böcker publicerades som understödde den hoppfulla bilden av Europas och fram- för allt EU:s framtid. Det är värt att notera titlarna på två böcker som båda utkom för tiotalet år sedan; den brittiske statsvetaren Mark Leonards Why Europe will run the 21st century (2005) och den amerikanske ekonomen Jeremy Rifkins The European Dream: How Europe’s Vision of the Future Is Quietly Eclipsing the American Dream (2004). Nu har mycket av detta ändrats. I den samtida europeiska debatten talas det betydligt mindre om framgångar och mer om skickelsediger nedgång. Titlarna talar om kris och inkluderar ord som ”dödläge”, ”nedgång” och ”dömd”. Ett par exempel som vi strax ska återkomma till är The Decline and Fall of Europe och Europe’s Deadlock. Också utanför Europa är nedgången ett etablerat tema. Den amerikanske historikern Walter Laqueurs två böcker om Europa ger syn för sägen: The Last Days of Europe: Epitaph for an Old Continent och After the Fall: The End of the European Dream and the Decline of a Continent. Europa ses som en sjukling och till och med som en pensionär eller ett museum i jätteformat och det rör både hur Europeiska unionen styrs och tillståndet på kontinenten i dess helhet. Europadebatten har en dramatisk aura som vi inte har sett på många årtionden. För att finna en debatt med motsvarande intensitet på temat Europas kris och nedgång får vi gå tillbaka till 24

Malmö15.Gall.l.indd 24 2015-10-13 16.09 mellankrigstiden. I det följande ska jag först uppehålla mig vid den samtida diskussionen för att därefter blicka bakåt. 1. Den europeiska nedgången förklaras emellanåt med fallande födelsetal och ibland med att både USA och Kina har en högre teknologisk skicklighet och innovationskraft. Ofta kopplas ned- gången samman med hela västvärldens minskade ekonomiska dominans. I argumentationen pekas då på misshushållning med de ekonomiska resurserna och en undermålig ekonomisk politik, framför allt att staterna har spenderat för mycket pengar som de inte har täckning för vilket i sin tur har drivit på en utbredd kon- sumtionsorienterad kultur. Geografen Dambiso Maya har i How the West Was Lost framfört att den misslyckade ekonomiska politiken har pågått under femtio år och resulterat i en nedgång där väst nu nått en så kallad ”tip point” där andra är på väg att ta över rollen som världens ledande kraft. I väst har själva grunderna för en tillväxtinriktad ekonomisk politik förspillts.1 Inte så sällan förklaras nedgången vara kulturellt rotad och till- ståndet så allvarligt att det är oundvikligt att det Europa som vuxit fram efter andra världskriget kommer att gå under. Enligt den före detta bankmannen Francesco Bongiovanni har nedgången flera aspekter. Han hävdar i The Decline and Fall of Europe att kom- missionen i Bryssel levererar alltför många och alltför detaljerade lagar. EU beskrivs som en makt bestående av eliter och byråkra- ter. I Europa har det spridits en kultur där det är väsentligt att dra personliga fördelar av systemet och som har utvecklats till en slags rättighetscivilisation. Traditionella värderingar förlorar mark och istället möts vi av egoism och en väl utvecklad hedonism. Det har gått så långt att barnens och barnbarnens framtid har intecknats av det enda skälet att i samtiden kunna njuta av en kostsam livsstil. Det här sägs framför allt gälla Sydeuropa, men också Storbritan- nien, Irland och Frankrike pekas ut. Europas nedgång visar sig som en brist på innovationer och brist på nödvändiga investe- ringar i forskning och utveckling. Tillväxt är inte längre del av den europeiska kulturen och européerna nöjer sig med medelmåt-

1 Dambisa Moyo, How the West Was Lost: Fifty years of Economic Folly – And the Stark Choices Ahead, London 2012, s. 87ff.

Malmö15.Gall.l.indd 25 2015-10-13 16.09 tighet. Bongiovanni påstår att den avgörande frågan är vad som ska hända med social sammanhållning och politisk stabilitet. Den samtid krisen rör inte bara vad som ska hända med euron och den Europeiska unionen; ”it is a crises of the entire European model, construct and philosophy of life”. Mot Bongiovannis teser kan invändas att de inte är koherenta. Han är mycket medveten om skillnaderna inom Europa där Tyskland och några andra länder i Central- och Nordeuropa har haft en betydligt bättre ekonomisk utveckling. Den viktigaste invändningen är att vad han kallar en rättighetskultur är institutionaliserad som den europeiska väl- färdsstaten, som är väl så viktig i dessa länder som i Sydeuropa.2 Sedan den ekonomiska krisen bröt ut i Europa 2008 har det rasat en intensiv debatt runt den europeiska integrationen. Som- liga menar att problemen enbart rör den gemensamma valutan och mycket har sagts och skrivits om vilka åtgärder som är nöd- vändiga i en ekonomisk politik som på såväl den nationella som den överstatliga nivån kan leda EU och framför allt euroländerna ut ur krisen. En del av detta är som sig bör tämligen tekniskt och rör monetära och fiskala strukturer. Men en hel del rör vidare frågor om tillståndet inom unionen och tar upp politiska, sociala och även moraliska frågor. I den vida debatt som förs bland politiker, experter och intellektuella tas flera teman upp som handlar om det europeiska samarbetets grundläggande karaktär och den europeiska integrationens framtid. Några ämnen som behandlas i nära anslutning till nedgångstemat är effektiviteten i de europeiska institutionerna, uppdelningen av Europa i olika delar och en europeisk identitet. Effektivitet. Skeptiker till den Europeiska unionen har ofta vänt sig mot institutionernas bristande effektivitet. Hans Mag- nus Enzensberger framhäver att de tar makt från såväl medborgarna som de nationella institutionerna; EU föredrar ett aukto- ritärt sätt att styra där direktiv och regleringar används före lagar vilket tenderar att leda till att demokratin akterseglas.3 Experter på monetära frågor i Europa, som David Marsh, har presenterat

2 Francesco M. Bongiovanni, The Decline and Fall of Europe, New York 2012, s. 39f, 124f, 130, 140ff, 206, 219, 278, 292. 3 Hans Magnus Enzensberger, Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündung Europas, Berlin 2011, s. 69ff.

Malmö15.Gall.l.indd 26 2015-10-13 16.09 pessimistiska diagnoser på eurokrisen och hävdat att en grund- läggande svaghet är att den europeiska centralbanken saknar en politisk motpart. Marsh anför i Europe’s Deadlock att en effektiv lösning vore att inrätta en politisk union med ett centralt finans- ministerium, men hävdar samtidigt att något sådant inte kommer att inrättas eftersom det finns starka nationella intressen inom unionen som drar åt olika håll där vissa till och med tjänar på obalanserna. Hans slutsats är att de europeiska institutionernas effektivitet inte kommer att förbättras på något radikalt sätt och att dödläget kommer att bestå.4 Ett argument för de europeiska institutionernas existens är att medlemsländerna inte klarar sig själva, eller att de åtminstone skulle prestera sämre utan dem. Staterna är små med begränsade resurser och strukturella svagheter och EU:s syfte är att möta gemensamma problem på ett effektivt sätt. Det är inte någon överraskning att EU:s försvarare hävdar att kritikerna har fel. Argumenten är att integrationen har varit framgångsrik i att skapa en ordning där länderna inte krigar med varandra och i att skapa en gemensam marknad som bidrar till att ländernas ekonomier växer. Därtill kommer utbredning av demokratiskt styrelseskick som uppenbarligen är starkare i Central- och Sydeuropa idag än för fyrtio år sedan. Statsvetaren John McCormick menar att de europeiska känslorna blir allt starkare och att Europa framstår som en modell för resten av världen att följa med sin politiska modell som omfattar mjuka maktrelationer på den internationella arenan och inom Europa ett fredligt sätt att lösa konflikter genom en ständigt pågående integration. McCormicks budskap är att den Europeiska unionen spelar en viktig roll och har uppnått mycket som är värt att försvara. Den är inte mer elitistisk än sina med- lemsländer, ofta till och med mer transparent och öppen. Dess institutioner är förhållandevis effektiva, med bara 27 000 tjänste- män (och 13 000 översättare) vilket är mycket mindre än vad med- lemsländerna räknar in. Inte mer än 15 procent av alla lagar intro- duceras av EU och de rör oftast internationella relationer och i första hand handel. Därtill finns ett remarkabelt stöd för EU och euron trots de omtumlande krisåren. Men McCormick är typisk

4 David Marsh, Europe’s Deadlock: How the Euro Crises Could Be Solved – and Why it Won’t Happen, London 2013, s. 18, 26ff, 65.

Malmö15.Gall.l.indd 27 2015-10-13 16.09 i sitt försvar för EU då han ändå påtalar ett antal reformer som behöver genomföras; även de mest hårdnackade EU-kramarna vill se förändringar.5 Så påtalar EU-tjänstemannen Jean-Claude Piris i sitt försvar för integrationen att institutionerna kunde vara betydligt mer flexibla och att det tar alldeles för lång tid att fatta beslut.6 På samma sätt kräver Anthony Giddens mer av ledarskap och demokratiskt deltagande.7 Uppdelningar av Europa. Som en bakgrund till den aktuella diskussionen är det värt att understryka de kontroversiella frå- gorna om Europas inre gränser: i vilken utsträckning ska EU vara en homogen gemenskap? vilka är de viktigaste gränsdragningarna i Europa? hur definieras dessa? Efter kommunismens fall framstod med all önskvärd tydlighet gränsen mellan Väst- och Öst- europa som godtycklig. Den allt större klyftan mellan Syd- och Nordeuropa har uppmärksammats under senare år. Marsh understryker att krisen har varit till de norra medlemsländernas fördel medan de södra länderna varit förlorare och att EU blivit mer uppdelat än tidigare.8 Sociologen Ulrich Beck varnar för en väx- ande klyfta mellan de maktlösa och de mäktiga, mellan den breda massan och den europeiska eliten. Hans förslag är att upprätta ett samhällskontrakt för Europa som ska syfta till att befordra den fortsatta integrationen, främja social välfärd och stimulera demokratiska former som överskrider olika uppdelningar av Europa.9 Det finns en påtaglig gränsparadox i den europeiska integrationen. Vissa gränser mellan medlemsstaterna spelar en allt mindre roll och tenderar i vissa fall att försvinna allteftersom den legala, ekonomiska och politiska integrationen fortgår. Men samtidigt framhävs vissa äldre kulturella gränser till följd av för- stärkt regional autonom, till exempel för basker, samer, katalaner och skottar. Andra kulturella gränser är nya till följd av de senare

5 John McCormick, Why Europe Matters: the Case for the European Union, Ba- singstoke 2013, s. 19–26, 146–182. 6 Jean-Claude Piris, The Future of Europe: Towards a Two-speed EU?, Cambrid- ge 2012, s. 11–19. 7 Anthony Giddens Turbulent and Mighty Continent: What Future for Europe? Cambridge 2014. 8 David Marsh, 2013, s. 18–26. 9 Ulrich Beck, German Europe, Cambridge 2013 (2012), s. 70–77. 28

Malmö15.Gall.l.indd 28 2015-10-13 16.09 årtiondenas migration som har fört religiös och språklig mång- kulturalism till Europa, vilket nationalistiska strömningar över hela Europa tar till intäkt för att stärka de traditionella nationella kulturella gemenskaperna och att vända sig mot det europeiska samarbetet. Som ett resultat är idag de kulturella gränserna mer accentuerade än tidigare. I den pågående krisen vill vissa debattörer introducera en ny gräns i EU med syfte att öka hastigheten i integrationen och på så vis bädda för en väg ut ur eurokrisen. Men skulle en sådan uppdelning vara av godo eller av ondo? Piris efterfrågar en integration som fördjupas och förs snabbare framåt för en mindre grupp av länder, medan övriga tar en långsammare väg. Euroländerna skulle bilda en avantgardegrupp som stärker sitt interna samarbete, eftersom de redan valt ett närmare samarbete genom sitt inträde i eurozonen.10 Ledaren för det brittiska liberala partiet David Owen har utarbetat en plan för ett framtida Europa där integrationen går framåt med två olika ambitioner. Hans förslag är en större gemensam marknad som kallas för den Europeiska gemenskapen där länderna arbetar tillsammans som självständiga stater som låter vissa delar av den nationella makten samlas i överstatliga organ, men behåller väsentliga delar av makten inom sin egen suveränitet. Han menar att Turkiet, Ukraina och Balkan-länderna skulle kunna infogas till ömsesidig båtnad. Det skulle bli en gemenskap som koncentrerar sig på handel- och miljöpolitik, liksom att koordinera utrikes- och säkerhetspolitik. Europeiska unionen skulle bestå av ett mindre antal stater som väljer att fortsätta med euron. Tyskland tänks ta ledningen och Frankrike förväntas följa efter. Owen menar att det troligaste är att eurozonen kommer att leva vidare, men att den kommer att kräva en integration som är djupare än den vi ser idag. Euroländerna kommer att gravitera mot en gemenskap med en samlad regeringsmakt och Owen förväntar sig att de i slutändan väljer att kalla sig för Europas förenta stater. Han betonar att Stor- britannien inte bör ingå i den senare gruppen. De nuvarande vill koren för att delta är rimliga men en fördjupad integration skulle vara destruktiv för landet.11

10 Jean-Claude Piris, 2012, s. 147. 11 David Owen, Europe Restructured: the Eurozone Crises and its Aftermath, York 2012, s. xxx-xxxvii, 301–334.

Malmö15.Gall.l.indd 29 2015-10-13 16.09 I den aktuella diskussionen framstår också Europas yttre grän- ser som kontroversiella. Vilka länder ska betraktas som europeiska? Huruvida Ryssland och Turkiet är europeiska stater är en fråga som ständigt återkommer. Och för att gå mer rakt på sak: var slutar Europa? Vid Finlands, Estlands, Lettlands och Litauens östra gräns eller vid Ural? Vid gränsen mellan Turkiet och Bulgarien? Vid det tidigare habsburgska imperiets östra gräns som gick strax bortom den nuvarande ukrainska staden Lviv? Eller går gränsen någonstans genom östra delen av Ukraina? Eller bortom Ukrainas gränser? Europeisk identitet. Vissa anför europeisk identitet som en hävarm för att ta Europa ur krisen. Då tänker man sig att det är med en gemensam kulturell grund som Europa kan stå emot cen- trifugala krafter. Idén hos den italienske författaren Umberto Eco är att Europa kan stärka sin enhet genom gemensamma symboler och olika slag av ”branding”.12 Det har sagts att den nuvarande krisen kommer ur en brist på gemensam identitet. Francis Fukuyama anför att det verkligen är en stark identitet som är vägen mot en starkare ekonomisk och politisk integration.13 Mot det kan anföras att den fördjupade ekonomiska integrationen med införandet av euron har följts av starkare nationalistiska tendenser. Trångmålen står för vissa att finna i de nationella identiteterna medan andra påtalar den europeiska identiteten som problem. Daniel Hannan, författare och MP för brittiska torys, tar till starka anticentralistiska argument. Han jämför till och med EU med gamla kommunistiska samhällen när han talar om europeiska apparatchiks och betonar klyftan mellan vad som officiellt sägs och vad som är sanningen precis som dissidenter gjorde i det forna Östeuropa. Hans huvudsakliga argument för att Storbritannien bör lämna EU är att gynna den egna nationalismen som han ser som ett skydd mot totalitära ideologier och själva källan till framsteg och rikedom.14 Det har påtalats att själva krisen har stärkt den europeiska iden-

12 Umberto Eco, ”It’s culture, not war, that cements European identity”, i The Guardian 2012-01-26 http://www.theguardian.com/world/2012/jan/26/umberto-eco-culture-war-europa . 13 Francis Fukuyama, ”The Challenges for European Identity”, i The Global Journal 2012-01-11, http://theglobaljournal.net/group/francis-fukuyama/ article/469/ 14 Daniel Hannan, A Doomed Marriage: Britain and Europe, London 2012, s. ixf, 20, 73, 110f. 30

Malmö15.Gall.l.indd 30 2015-10-13 16.09 titeten, i så motto att det nu finns en gränsöverskridande debatt om vilken väg EU ska slå in på, liksom det finns ett spritt engagemang för vad som händer i de olika länderna.15 En känsla har vuxit av att de lösningar som EU presterat har varit alltför hjärtlösa. Val i enskilda stater följs över hela EU med stort intresse. Diskussionen om de populistiska partiernas framgångar är i hög grad europeisk. Det är inte möjligt att undvika de övergripande europeiska frågor- na och sammanhangen genom att argumentera för att Europa är blott en idé eller föreställning. Europa existerar både som en institutionell gemenskap och ett kulturellt sammanhang. Ett viktigt inslag i skapandet av kollektiva identiteter är ange ett ursprung och att placera dess början vid ett bestämt tillfälle eller skede i historien. För Europas del brukar flera olika svar anges, de tidigaste är antiken och de senaste själva integrationens som inleddes under 1950-talet. Däremellan finns medeltiden, renässan- sen och upplysningen som andra möjligheter att fastställa som Europas ursprung. Idéhistoriker har ringat in olika innebörder av idén genom historien. Från antiken finns tanken att Europa står för ett speciellt styrelseskick, från medeltiden föreställningen om Europa som en kristen kontinent. Renässansens individualism och upplysningsidéerna tillförde ytterligare innebörder, liksom den moderna välfärdsstaten efter andra världskriget. I debatten om en europeisk identitet är det omstritt vilken som är dess grundläggande innebörd, om det är kristendomen eller välfärds- staten, om det är individualism eller tolerans. Frågor om identitet och ursprung ger ofta en grund för att vända sig mot framtiden och ställa frågan vad som kommer att hända med Europa. Är Europa på tillbakagång och är det i så fall en oåterkallelig process? Kommer Europa att marginaliseras och med minskande välstånd tvingas avstå från de sociala ambitioner vi vant oss vid. Är Europas ögonblick i historien till ända? Eller kommer Europa att omvandlas till något helt annat? Sådana frå- gor har varit aktuella tidigare i historien. 2. Föreställningar om en nedgång för Europa är allt annat än nya. Tvärtom har de haft en påtaglig närhet till europaidén alltsedan

15 Bl.a. Ulrich Beck, 2013 (2012).

Malmö15.Gall.l.indd 31 2015-10-13 16.09 dess etablering på bred front under den sena upplysningen. Upp- lysningens begrepp om kulturens och civilisationens framsteg, liksom tanken att européerna var förutskickade att leda världen, var inte nog för att släppa den frätande misstanken att allt som uppnåtts bara var tillfälligt och att Europa i själva verket stod inför minskat inflytande i världen och förlust av sina rikedomar. Betydande arbeten underströk tidigare civilisationers sårbarhet och ändlighet, vilket lämnade läsaren med den obesvarade frågan om när och på vilket sätt Europas nedgång skulle äga rum. Temat angavs redan i titeln till Edward Gibbons monumentala The His- tory of the Decline and Fall of the Roman Empire (1776–1788). Jean Jacques Rousseau hävdade vid samma tid att moralen hade gått tillbaka sedan dess höjdpunkt under antikens Rom.16 Längre fram iakttog Alexis de Tocqueville en nedgång i den personliga friheten och det lokala självstyret som en konsekvens av den franska revolutionen och han betraktade Europas nedgång som oundvik- lig. Comte de Gobineau varnade för en kommande degeneration tillföljd av att ledande och överlägsna europeiska civilisationer korsades med underlägsna raser. Jacob Burckhardts betraktelser över världshistorien, som han presenterade som föreläsningar i Basel 1868–71, ifrågasatte idén om ett modernt framsteg. För honom var moralen varken mer utvecklad eller mer spridd i det samtida Europa än vad den hade varit tidigare. Han presenterade det samtida Europa med bister blick som inbegripen i en konstant kris efter att franska revolutionen implementerat alltför stora för- hoppningar på vad staten kan åstadkomma.17 Känslan av kris försvann inte runt sekelskiftet 1900, trots den optimism som genomsyrade perioden. Detta var la belle époque med en blomstrande kultur och en snabbt växande ekonomi, såväl liberaler som socialister hade stora förhoppningar på allt vad det framväxande samhället skulle kunna erbjuda av välstånd, medbor- gerliga rättigheter och frihet. Optimismen var i betydande grad knuten till statens nya kapaciteter för att tillgodose olika behov genom att inrätta nya institutioner och att bedriva socialpolitik.

16 Jonathan Israel, A Revolution of the Mind: Radical Enlightenment and the In- tellectual Origins of Modern Democracy, Princeton 2010, s.158. 17 Jacob Burckhardt, Weltgeschichtliche Betrachtungen, Stuttgart 1921. För en överblick av nedgångsidén se Arthur Herman, The Idea of Decline in Western History, New York 1997. 32

Malmö15.Gall.l.indd 32 2015-10-13 16.09 Moderniseringen hade förvisso många försvarare, men den stötte också på kritiker. En av studenterna som lyssnade på Burkhardt var filosofen Friedrich Nietzsche som i flera inflytelserika arbeten fortsatte att kritiskt diagnostisera den samtida civilisationen. Även om det fanns kritiker var europaidén årtiondena före kriget huvudsakligen fylld av den optimistiska andan. Européerna hade erövrat världen, delat den mellan sig, skapat en tidigare okänd rikedom och drivit den tekniska utvecklingen till nya höjder. Det stora kriget förändrade mycket. Nu vändes all energi och teknik mot dem själva i de inbördes striderna. Kriget som sådant betraktades tidigt som en europeisk kris, men det kom snart att ses som symp- tom på vittomfattande kris för den moderna civilisationen. Före kriget avslutats hade Oswald Spengler publicerat Der untergang des Abendlandes som blev emblematisk för mycket av den kritik som skulle komma. Han presenterade nedgången som ett föreliggande faktum; precis som alla tidigare kulturer skulle västvärldens kultur komma till sin slutpunkt och den hade redan nått sitt slutstadium. Efter första världskriget förknippades Europa med både optimism och pessimism. Kriget gav skäl till pessimism och förtviv- lan, men samtidigt sattes hopp till civilisationens löften och till en europeisk ordning i världen. Vid mitten av 1920-talet fördjupades förhoppningarna på en varaktig fred på kontinenten. Minnesmär- ken för de stupade soldaterna restes i Belgien, Frankrike och Stor- britannien. Det avslutade kriget förväntades ofta vara det sista och i många länder skedde en nedrustning. Belgien, Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien ingick en överenskommelse i Locarno 1925 med det explicita syftet att garantera fred i Västeu- ropa. Utrikesministrarna för Storbritannien, Frankrike och Tysk- land tilldelades därefter Nobels fredspris. Austen Chamberlain mottog priset redan 1925 och det delades av Aristide Briand och Gustav Stresemann året därpå. Kris och nedgång förblev framträdande teman i den politiska och kulturella debatten under mellankrigstiden. De presenterades ofta tillsammans med appeller om att handla och att agera på ett sådant sätt att kris och nedgång skulle undvikas. Europa skrevs in i ett episkt drama med ett okänt slut. Makt och härlighet hade erövrats, teknologin hade revolutionerats, tänkandet frigjorts och samhället organiserats på ett rationellt sätt. Men Europas ställ- ning kunde inte tas för given. 33

Malmö15.Gall.l.indd 33 2015-10-13 16.09 I Österrike och Tyskland fanns den mest utvecklade civilisa- tionskritiken, vilket inte är så underligt mot bakgrund av att båda länderna med utgången av första världskriget hade förlorat sina provinser i Centraleuropa och Tyskland sina kolonier. Civilisa- tionskritiken tog fasta på teman som var formulerade redan under slutet av 1800-talet; industrialiseringen, inflyttningen till storstä- derna, kapitalismen, individualismen, sekulariseringen och med- borgarrättsrörelsen. En framträdande exponent var Richard Cou- denhove-Kalergi, känd som skapare av Paneuropa-rörelsen som ville se ett enat Europa. Han menar att civilisationen hade gjort världsdelen till en straffanstalt där majoriteten av invånarna var tvångsarbetare och har förlorat sin naturliga frihet. De är bundna till sina maskiner, till staten, till ohälsosamma liv i smutsiga städer så att de inte kan utveckla sina potentialer. Hans plädering för ett enat Europa utgår från att det finns en dubbel kris som rör själva grunden för dess civilisation. Han ser en politisk kris som kommer av att staterna misslyckats med att säkra fred, frihet och välstånd för medborgarna. Europa kan bara räddas om länderna enas i en federation som ger möjlighet att åter upprätta moral och kultur. Men krisens yttersta grund menar han är etisk och följer av ett sammanbrott för den gemensamma världsbilden som vilade på kristendomen. Istället förnekas Guds existens och en materia- listisk världsåskådning vinner spridning. Européerna står därför utan både högre värden och ansvarskänsla. Det är dags att sprida en ny världsåskådning och en ny etik, som han tycker sig finna i Goethes panteism och estetiska ideal liksom i Nietzsches vänd- ning till klassiska grekiska och germanska hjälteideal. Coudenhove-Kalergi tar fasta på en europeisk anda där tekniken har en speciell plats. Det är Europas mission i världen att revolutionera tekniken, den har redan förändrat Europa och starkt bidragit till dess ställning som ledande i världen. Allt med tekniken är inte bra, som mekaniseringen, standardiseringen och en smaklös massproduktion. Men tekniken bär också på möj- ligheten att frigöra arbetarna från tvångsarbete och att förbättra deras liv. Med teknikens hjälp kan de komma att bo bättre, i upp- värmda och elektrifierade hus med egna trädgårdar. Med hjälp av nya kommunikationer kan de bo på väl tilltaget avstånd från fabrikerna och storstäderna kan demonteras. Som många andra visionärer målar han upp talande bilder för sina huvudargument. 34

Malmö15.Gall.l.indd 34 2015-10-13 16.09 När han argumenterar för att den tekniska revolutionen är en drivkraft för att ena Europa pekar han på hur kommunikationer har minskat avstånden. Precis som tågen ledde till att lokalpatrio- tismen övervanns i Tyskland och Italien innan länderna enades, minskar flygen avstånden i hans samtid och uppmanar européer- na att betvinga nationalismen. Coudenhove-Kalergi hyser ingen tvekan om Europas storhet, om dess mission att befria männis- kan genom teknik och etik, samt dess handlingskraft att bygga sin framtid.18 En av de mest lästa böckerna om Europas kris och nedgång var Massornas revolt av José Ortega y Gasset som publicerade i Spanien 1930 och snabbt översattes till bland annat engelska, tyska och svenska. Bland dem som åberopade hans synpunkter finns den holländske historikern Johann Huizinga och den tyske för- fattaren Thomas Mann. Från dessa tre kan vi utmejsla bilden av den nedgång som syntes vara nära förestående under 1930-talet. Till bakgrunden hör flera krisfenomen. Börskraschen 1929 följdes av den stora depressionen. Ortega y Gasset skrev mot bakgrund av ett Spanien som hade förlorat sina kolonier och låg i krig med Marocko, av en hårt kritiserad diktatur och en filosofisk debatt om vad som var den spanska särarten i relation till det moderna Europa. I Tyskland slutade den politiska krisen under tidigt 1920- tal med nazisternas maktövertagande. När Huizinga och Mann skrev om Europas kris och nedgång 1935 hade inte bara Tyskland utan en rad europeiska stater övergått från demokratiska till auk- toritära styrelseskick. Fascism framstod som en rimlig väg att slå in på inte bara i Italien och Tyskland utan också i Spanien där general Franco snart skulle slå till mot den nyss störtade demokratiska republiken. Fascistiska grupper fanns över hela Europa. När det talas om en nedgång är det inte i första hand en till- bakagång i ekonomiska termer som avses, inte heller en reell för- svagning av Europas maktställning i världen. Det är en annan slags nedgång som framhålls. För Ortega är det snarare en känsla som har bemäktigat européerna och något som det talas om. Efter att ha styrt världen under tre århundraden har tvivel uppstått i

18 R.N. Coudenhove-Kalergi, Revolution durch Technik, Wien 1932 (1922), s. 11f, 25–30, 40–80, och R.N. Coudenhove-Kalergi, Krise der Weltanschauung, Wien 1923, s. 8, 18–26.

Malmö15.Gall.l.indd 35 2015-10-13 16.09 Europa om det kommer att fortsätta vara så.19 Mann talar om en abdikation från förnuft och en speciell europeisk anda. Nedgång- en kan iakttas i kulturen, konsten och i spridningen av allehanda irrationalistiska tänkesätt. Den hotar de grundläggande europeiska idealen av sanning, frihet och rättvisa.20 Huizinga förklarar att krisen är kulturell och hämtar i första hand sina exempel från konst och intellektuellas idéer och teorier, bland annat inriktningen mot dekadens inom litteraturen och Spenglers pessimism.21 De är överens om att den kulturella nedgången har svåra konsekvenser. För Huizinga markeras den av ett sökande efter omedelbara upplevelser och han nämner reklamen, politikens alla slagord och hur allvarliga frågor görs till roliga lekar. Heroism står högt i kurs vilket främjar dådkraft och vilja, men lämnar mindre utrymme för reflektion och analys.22 Hos Ortega följs den försvagade självkänslan i Europa av att dess traditionella normer vittrar bort och ersätts av en ny mentalitet där alla tilldelas rät- tigheten att ha rätt. De gamla normerna lämnas utan att nya sätts i dess ställe och européerna blir allt mer desorienterade.23 Mann framställer samtiden som ett bakslag i jämförelse med 1800-talet och nu öppnas vägen för barbarism med både hot om förödande krig och civilisationens fall.24 Den moderna människan står på flera sätt i centrum för diskussionen. Ortega tar sin utgångspunkt i en analys av modernitetens kris som framkallad av massans allt mer dominerande roll. Hans mest berömda idé rör massmänniskan och massrörelserna där individen tenderar att försvinna, med exempel hämtade från fascismen och syndikalismen där en ny människotyp framträder som bara drivs av viljan. Det är en människa som vill leda samhäl- let utan att ha den nödvändiga kompetensen, som inte accepterar objektiva moraliska normer, som lika lite vet att värdera fram-

19 José Ortega y Gasset, Massornas revolt, Stockholm 1934, s. 127f. 20 Thomas Mann ”Apell an die Vernunft”, i Achtung Europa! Aufsätze zur Zeit, Stockholm 1939 (1930), s. 80–91. 21 Johan Huizinga, I morgondagens skugga: en diagnos av vår tids kulturella onda, Stockholm 1936 (1935), s. 7, 10, 102ff, 131–144. 22 Ibid, s. 7, 10, 102ff, 131–144. 23 José Ortega y Gasset, 1934, s. 127f. 24 Thomas Mann, 1939 (1930), s. 92. 36

Malmö15.Gall.l.indd 36 2015-10-13 16.09 tida mål som historiska framsteg, utan istället är helt upptagen av den omedelbara njutningen. Ortegas plädering för minoriteterna och deras betydelse för samhälleliga framsteg och för att etablera moraliska normer har väsentliga drag gemensamt med Alexis de Tocqueville och John Stuart Mill.25 Mann har i sin tur noga läst Ortega och beskriver massmänniskan som någon som talar och skriver utan anda och utan att tänka, som vänder sig mot förnuf- tigt tänkande när han prövar sig på filosofin, som ständigt babb- lar och bara presenterar ytliga tankar.26 Alla tre varnar för sönderfallet av moraliska värden. Det väsentliga problemet för Europa är enligt Ortega frånvaron av ett normsystem som är respekterat bland folket; att leva tillsammans i samhället innebär att människor har känsla för ”självbehärskning, normer, hövlighet, hänsyn, rättvisa, förnuft”, en känsla som nu är hotad. Behovet av förnuft och rationellt tänkande är ett återkom- mande tema genom denna litteratur.27 Huzinga varnar för teorier som reducerar moralen, till exempel historiematerialismens betonande av samhällets ekonomiska strukturer och den driftbaserade psykologin som Freud utarbetat.28 Ortega går längre än Mann och Huizinga i att betona natio- nernas och nationalismens begränsningar då han framställer Europas nedgång som en förutsättning för att något nytt ska kunna komma på plats. Tack vare nedgången och krisen har det blivit mer tydligt att Europa är en enhet som går utöver de nationella gränserna. Bilden tecknas av en nationalism som har konsolide- rat kulturella och politiska gränser, som innesluter och utesluter och nu hämmar såväl det ekonomiska som det intellektuella livet. Känslan av att nationalstaterna är på nedgång har spridits, men så har också behovet av ett nytt etos av europeisk enhet. Ortega betraktar Europa som en nation in spe, bland annat eftersom det mesta av det kulturella bagaget hos en fransman, tysk, engelsman eller spanjor utgörs av gemensamt europeiskt gods. Europa är ländernas gemensamma mentala och kulturella landskap och dess invånare delar traditioner och sätt att tänka. För Ortega är upp-

25 José Ortega y Gasset, 1934, s. 68ff. 26 Thomas Mann, 1939 (1930), s. 87. 27 José Ortega y Gasset, 1934, s. 129. 28 Johan Huizinga, 1936 (1935), s. 103ff. 37

Malmö15.Gall.l.indd 37 2015-10-13 16.09 rättande av en europeisk nationalstat den adekvata åtgärden för att möta nedgången.29 3. Europaidén har genom 1800- och 1900-talen gärna förknippats med löften om framsteg och parats med föreställningar om fred- lig samverkan som hindrar nya krig och leder till växande välstånd på kontinenten. Oftast är det också den bild som får dominera historiska genomgångar av idén, men det är slående hur nära varandra som idéer om Europa, kris och nedgång befinner sig. Det kan ses i perspektiv av själva framstegstanken från upplysningen och framåt, med dess föreställning om såväl de tekniska som de moraliska framsteg som kan förväntas. Jonathan Israel har i sin omfattande forskning om upplysningstänkandet pekat på hur omstridd denna tanke var under 1700-talet och att den sedan förblivit det.30 Kanske går kopplingen än djupare och rör själva föreställningen om att sakernas tillstånd kan förändras, som hör samman med människans liv i kultur och samhälle. Det är svårt att tänka en förbättring av mänsklig gemenskap utan att samtidigt ana risken för att det kan bli sämre. Under mellankrigstiden fanns inte de europeiska institutionerna som vi har idag. Då handlade krisen om gemensamma vär- dens sönderfall och delvis om risken för ett nytt storkrig. Idag finns en gemenskap och krisen knyts till själva gemenskapens sätt att fungera och hur den faktiskt har agerat. Då framstod ett europeiskt enande som en möjlig väg ut ur krisen. Dagens argument liknar delvis de äldre, då en fördjupad integration av vissa ses som en lösning, medan andra argumenterar för att en re-nationalise- ring är vägen som leder framåt. Mellankrigstidens utläggningar om kris och nedgång var ett viktigt inslag i den idémässiga förändring som öppnade för efterkrigstidens integration. Utgången av första världskriget innebar att en rad nya stater inrättades i och med de flernatio- nella imperiernas – Ryssland, Tyskland, Österrike – undergång i Centraleuropa. Principen om nationellt självbestämmande och

29 José Ortega y Gasset, 1934, s. 173–80. 30 Jonathan Israel, A Revolution of the Mind: Radical Enlightenment and the In- tellectual Origins of Modern Democracy, Princeton 2010.

Malmö15.Gall.l.indd 38 2015-10-13 16.09 oberoende var vägledande för fredsförhandlingarna i Versailles och organiseringen av det nya Europa. Det var en höjdpunkt för skapandet av nationella identiteter, som hade pågått redan under senare delen av 1800-talet och under kriget påskyndats för att mobilisera befolkningarna under kriget. Idén om ett enat Europa var i det sammanhanget kontroversiellt, eftersom den pekade ut nationalismen som ett problem och de nationella gränserna som ett hot mot Europas ställning. Diskussionen var allt annat än peri- fer och omfattade enligt en forskare åtminstone 600 publicerade böcker.31 Föreställningen om ett Europa bortom nationalstaterna vann med andra ord spridning och fanns som ett alternativ till den utbredda nationalismen. Det innebar också att marken förbe- reddes för det som komma skulle med integration som inleddes under 1950-talet. När vi ser på dagens diskussion är det snarare själva det europeiska samarbetet som ifrågasätts, antingen de nuvarande formerna för det eller EU som sådant. Vi vet inte om diskussionen om kris och nedgång kommer att bidra till fördjupat samarbete, nya slag av kooperationer eller en återgång till full nationalstatlig suveränitet. Det senare alternativet förfaller ännu orealistiskt med tanke på hur långt integrationen gått. Luften är fylld av lösa idéer och mer utvecklade förslag till förbättringar inom det befintliga EU. Vad som kommer ut av detta återstår att se. Föreställningar om kris och nedgång kan tjäna olika intressen, men klart är att det driver fram förändringar.

31 Perry Anderson, The New Old World, London 2010 s. 495.

Malmö15.Gall.l.indd 39 2015-10-13 16.09 Referenslista

Anderson, Perry, The New Old World, Herman, Arthur, The Idea of Decline in London 2010. Western History, New York 1997. Beck, Ulrich, German Europe, Cam- Huizinga, Johan, I morgondagens bridge 2013 (2012). skugga: en diagnos av vår tids kultu- Bongiovanni, Francesco M., The rella onda, Stockholm 1936 (1935). Decline and Fall of Europe, New Israel, Jonathan, A Revolution of the York 2012. Mind: Radical Enlightenment and Burckhardt, Jacob, Weltgeschichtliche the Intellectual Origins of Modern Betrachtungen, Stuttgart 1921. Democracy, Princeton: University Press, 2010. Coudenhove-Kalergi, R.N., Revolution durch Technik, Wien 1932 (1922). Mann, Thomas, ”Apell an die Ver- nunft”, i Achtung Europa! Aufsätze Coudenhove-Kalergi R.N., Krise der zur Zeit, Stockholm: 1939 (1930). Weltanschauung, Wien 1923. Marsh, David, Europe’s Deadlock: How Eco, Umberto, ”It’s culture, not war, the Euro Crises Could Be Solved – that cements European iden- and Why It Won’t Happen, London tity”, i The Guardian 2012-01-26, 2013. http://www.theguardian.com/ world/2012/jan/26/umberto-eco- McCormick, John, Why Europe culture-war-europa Matters: the Case for the European Union, Basingstoke 2013. Enzensberger, Hans Magnus, Sanftes Monster Brüssel oder Die Ent- Moyo, Dambisa, How the West Was mündung Europas, Berlin 2011. Lost: Fifty Years of Economic Folly – And the Stark Choices Ahead, Fukuyama, Francis, ”The Challenges London 2012. for European Identity”, i The Global Journal 2012-01-11, http:// Ortega y Gasset, José, Massornas revolt, theglobaljournal.net/group/francis- Stockholm 1934. fukuyama/article/469/ Owen, David, Europe Restructured: the Giddens, Anthony, Turbulent and Eurozone Crises and its Aftermath, Mighty Continent: What Future for York 2012. Europe? Cambridge 2014. Piris, Jean-Claude, The Future of Hannan, Daniel, A Doomed Marriage: Europe: Towards a Two-speed EU?, Britain and Europe, London 2012. Cambridge 2012.

Malmö15.Gall.l.indd 40 2015-10-13 16.09 björn fryklund Sverige som dubbelt undantag Radikala högerpopulistiska partier i den ekonomiska, politiska och sociala krisen i Europa

Introduktion Under de senaste decennierna har politiska partier med en tydlig populistisk profil (1) blivit mycket mer framgångsrika i Europa jämfört med tidigare decennier. Den specifika partifamilj som kategoriseras som radikal högerpopulistisk är ett intressant studieobjekt. Trots att den är positiv till demokratin som en grund- läggande idé och styrelseskick, till skillnad från den extrema högern, utmanar den vissa aspekter av dagens liberala demokrati. I min analys är det centralt att skilja högerpopulistiska partier från extrema högerpartier (inklusive fascistiska partier) (se även Mudde 2014), särskilt när vi analyserar relationen mellan dessa partiers framträdande på den politiska scenen och den ekonomiska och sociala krisen i Europa. De extrema högerpartierna har en tendens att växa sig starkare/öka sin storlek i perioder av djup ekonomisk kris, medan populistiska partier blir starkare och större främst i perioder när ekonomin (och det sociala väl- färdssystemet) är i ganska bra skick eller åtminstone inte i dåligt skick. Detta är i alla fall min hypotes som har visst empiriskt stöd i olika länder i Europa över tid (se även Mudde 2014 och Good- win 2014 som båda har dragit samma typ av slutsats som jag gör). I länder över hela Europa, har partier som kan kategoriseras som högerpopulistiska vunnit väljarstöd genom en politisk agenda som ifrågasätter och kritiserar utvecklingen av mångkul- turella samhällen, politiskt prioriterar socialt konservativa frå- gor på nationell grund och gör anspråk på att tala för ”vanligt 41

Malmö15.Gall.l.indd 41 2015-10-13 16.09 enkelt folk” riktat mot det politiska etablissemanget eller eliten. Framgången för högerpopulistiska partier i Europa kan ses som ett tecken på att väljarna kritiserar en samhällsutveckling i vilken växande tendenser mot globalisering, och mer specifikt internationell migration, ändrar sättet som samhällen bildats och formas på. Vissa väljare (eller snarare vissa grupper av väljare) i Sverige, liksom i andra länder i Europa, känner att de etablerade partierna varken har velat eller kunnat hantera den kritik som har följt av sådana omfattande förändringar i samhället och att det politiska etablissemanget istället ”dansar i otakt med väljarna” på sådana frågor. I detta sammanhang är det högst relevant att tala om förlorarna på globalisering och internationell migration. Faktum är att folkets missnöje med den politiska dagordningen som främjas av de etablerade partierna återspeglas i storleken av det väljarstöd som de högerpopulistiska partierna erhåller i nationella val. Men när detta missnöje politiseras av högerpopulistiska partier, blir en diskussion om hur man strategiskt ska hantera närvaron av partier som samtidigt attraherar väljare och utmanar vissa aspekter av den liberala demokratin central. Frågan om hur populistiska parter bör behandlas ur ett strategiskt perspektiv är tvåfaldig. Det handlar om hur en ny politisk konkurrent om väl- jarnas stöd närmas och hanteras av de andra etablerade partierna och vilken typ strategiskt synsätt som bör intas mot en konkurrent som upphöjs till hegemonisk status genom en allmän opinion som beskriver den som politikens fula ankungar eller som ett paria parti (Downs 2001; Bale 2003; de Lange 2008) och vars när- varo ses som utmanande centrala aspekter av liberal demokrati. Förekomsten av populistiska partier i Europa ger därför upphov till vad som analytiskt skulle kunna kallas ett demokratiskt dilemma följt av ett strategiskt dilemma speciellt gällande för de större socialdemokratiska/socialistiska och liberala/konservativa partierna (Schain et al. 2002; Eatwell & Mudde 2004; Mouffe 2005, Kiiski- nen, Saveljeff & Fryklund 2007; Mudde 2007). Närvaron av detta dilemma och de ståndpunkter som de etablerade partierna måste ta i förhållande till detta kan betraktas som faktorer som kompli- cerar det strategiska förhållningssättet till partier som ses som fula ankungar i politiken eller som ett paria parti. Som redan nämnts är de populistiska partierna verksamma inom den politiska kontexten över hela Europa och är därför inte 42

Malmö15.Gall.l.indd 42 2015-10-13 16.09 bara en empirisk verklighet, men har också (återigen) blivit en forskningsfråga av stor betydelse. Denna artikel diskuterar den typ av populistiska partier som är aktiva i Europa med särskilt fokus på det svenska fallet som en dubbel anomali och söker visa på vikten av kontinuerlig forskning med anknytning till dessa partiers fortsatta utveckling. Det svenska fallet skulle som allra bäst i forskningen kunna fungera som något av en idealtyp eller jämförelsemåttstock för andra länder på grund av dels den långa frånvaron av framgångsrik svensk högerpopulism, dels hante- ringen av densamma i det svenska politiska systemet när den väl etablerats. Det svenska undantagsfallet kan då idealtypiskt jäm- föras med framgångsrik populism under lite mer än en fyrtio års period i Europa och där anpassningen till densamma tillika har gått mycket långt. Artikeln försöker samtidigt att diskutera och preliminärt svara på den viktiga och svåra frågan om hur dessa partier, som uppfattas som utmanande för specifika aspekter av liberal demokrati, behandlas på den politiska arenan.

Sverige som undantag eller avvikelse i Europa Vi kan konstatera att partier med en populistisk profil har funnits på den europeiska politiska scenen under de senaste fyra decennierna eller ännu längre tid. Det innebär också att, även om radikal högerpopulism först utvecklades under 1980-talet, har den populistiska rörelsen inte passerat obemärkt bland forskare. Sedan 1960-talet har olika forskare uppmärksammat populism som politisk och ideologisk företeelse (Ionescu & Gellner 1969; Canovan 1981; Fryklund & Peterson 1981). Tidigare studier av populism har främst fokuserat på länder i Europa med Sverige som undantag. Förekomsten av radikal högerpopulism har inte varit lika tydligt i Sverige som i övriga Europa – bortsett från det korta framträdandet av partiet Ny Demokrati (i forts. ND) på den svenska politiska scenen under början av 1990-talet. ND var representerat i den svenska riksdagen under perioden 1991–1994. ND kan sägas vara av en blandning av nyliberalism och populism. Faktum är att avsaknaden av fram- gångsrik radikal högerpopulism i Sverige också har kännetecknat forskningen i Sverige. Under 1990-talet studerade jag och mina medförfattare ND både ur ett ideologiskt och organisatoriskt 43

Malmö15.Gall.l.indd 43 2015-10-13 16.09 perspektiv och gav en rad förklaringar till dess uppgång och fall (Fryklund & Peterson i Bjurulf & Fryklund 1994). Sedan ND i realiteten upphörde i och med valet 1994, har forskningen om populism i Sverige försökt förklara varför Sve- rige till synes har varit ett undantag från framgångsrik radikal högerpopulism i Europa. Den utveckling som har skett i övriga Europa, där ett antal radikala högerpopulistiska partier har upp- visat framgångar under flera decennier, har inte på allvar nått Sve- rige förrän mycket sent (Rydgren 2002b; 2005; Widfeldt 2004; Bennich-Björkman & Blomqvist 2008). I själva verket var det bara i början av det tjugoförsta århundradet som de etablerade partierna i Sverige återigen började uppleva konkurrens från ett radikalt högerpopulistiskt parti, Sverigedemokraterna (i fortsätt- ningen förkortat till SD). Det innebär också att forskningen har en möjlighet att trampa upp ny mark. Hittills har forskningen om SD främst varit inriktad på att förklara de faktorer som bidragit till utvecklingen av partiet, dess ideologiska särdrag och väljarbas (Rydgren 2002b; Lipponen 2004; Rydgren & Widfeldt 2004; Rydgren 2005; Sannerstedt 2008; Erlingsson et al. 2009). Under de senaste åren har forskningen också alltmer börjat fokusera på att studera reaktionerna från de etablerade partierna på närvaron av Sverigedemokraterna (Hellström 2010; Kiiskinen & Saveljeff 2010; Fryklund et al 2007). Vi kan således konstatera att Sverige länge har varit något av ett undantag eller anomali när det gäller framgångsrik radikal högerpopulism i Europa. Sedan NDs försvinnande 1994 har SD har varit det enda aktiva högerpopulistiska partiet i Sverige. SD bildades 1988, och partiet anammade en tydlig strategi att arbeta sig igenom det politiska systemet med start på lokal nivå. I valet 2002 fick partiet sina första kommunala mandat, främst i den söd- ra regionen/landskapen i Sverige. I det nationella valet 2006 fick partiet cirka 3 procent av rösterna, vilket inte var tillräckligt för partiet att bli representerat i den svenska riksdagen. Spärren för att bli representerad i riksdagen är på 4 procent. Men resultatet av valet genererade 281 lokala mandat i kommuner i olika delar av Sverige (jämfört med 2002 års val inte bara i de södra delarna), vilket gav partiet det lokala genombrott det hade strävat efter. I det nationella valet i september 2010 fick SD 5,7 procent av rös- terna och vann 20 mandat i den svenska riksdagen – för första 44

Malmö15.Gall.l.indd 44 2015-10-13 16.09 gången sedan början av 1990-talet blev ett radikalt högerpopu- listiskt parti representerat i den svenska riksdagen. I det senaste riksdagsvalet september 2014 mer än fördubblade SD sitt väljar- stöd jämfört med resultatet i det nationella valet 2010 trots flera politiska skandaler med partiets ledande företrädare ganska nära själva valrörelsen. Partiet har nu ett väljarstöd på 12,9 procent i riksdagen, vilket innebär att partiet med bred marginal har blivit tredje största parti i den svenska riksdagen. Partiet konkurrera- de annars med Miljöpartiet i valrörelsen för att bli tredje största parti i Sverige. Att bli tredje största parti har några viktiga formella politiska konsekvenser för riksdagsarbetet. I flera opinions- undersökningar inför riksdagsvalet i september 2014 var de två partierna ungefär lika stora i opinionsundersökningarna, men i slutändan blev SD vinnare med bred marginal (nästan dubbelt så stora) till Miljöpartiet (6,9 procent).

Från extrem till ”mainstream” i svensk politik? SDs utveckling över tid Närvaron av SD i den svenska politiska kontexten är starkt debat- terad. Det är ingen överdrift att säga att det finns olika åsikter bland svenska forskare om hur partiet ska klassificeras. Ibland definieras partiet som en ”rasistiskt nationellt parti” (Ekman & Larsson 2001:8), medan andra gånger framställs som ett natio- nalistiskt parti (Hellström & Nilsson 2010:1) eller som ett parti med en politisk agenda baserad på ensidig kritik av invandring, ett enfrågeparti (Erlingsson et al. 2009:3) eller helt enkelt som ett missnöjesparti, en mycket populär använd term bland journalister i media. I debatten efter septembervalet 2014 har några politiker på toppnivå (statsministern Stefan Löfven DN Debatt 14.12.06 och finansministern Magdalena Andersson intervju TT 14.12.05) och framträdande journalister/författare som Per Svensson och Ola Larsmo (Sydsvenskan 15.01.07) liksom en känd historisk debattör specialiserad på fascism Henrik Arnstad (DN Debatt 14.12.21) argumenterat för att SD är ett nyfascistiskt parti. Åsik- ten att SD är ett (ny)fascistiskt parti är ny för debatten i Sverige (februari 2015) och har inte framförts tidigare, vilket är intressant i sig självt. Antagligen har det främst att göra med att SD växt till att bli tredje största parti och en stark konkurrent till de etable- 45

Malmö15.Gall.l.indd 45 2015-10-13 16.09 rade partierna om väljarstödet. Denna uppfattning om SD som fascistiskt har inte fått något stöd bland historiska eller politiska forskare i Sverige. Att klassificera SD som fascistiskt leder enligt min uppfattning analysen på fel spår både vad avser vad SD är för typ av parti och särskilt när det gäller hur SD skall bemötas strategiskt. Jag själv i likhet med några andra forskare definierar SD som ett högerpopulistiskt parti. SD kan kategoriseras som ett högerpopulistiskt parti på grund av det faktum att partiet base- rar sin politiska agenda på en kombination av populism och anti- pluralism, värdekonservatism och nationalism (=högerpopulism) (Kiiskinen & Saveljeff 2010; Rydgren & Widfeldt 2004; Rydgren 2005; Mudde 2007a; 2007b). SD tillhör den högerpopulistiska familjen; en familj med medlemmar över hela Europa. Det är också klart att SD till viss del har blivit inspirerad av sina europeiska kollegor. Under den inledande fasen av partiet (1988–2002), var franska Front National (le Pens parti) en viktig inspirationskälla och kontakt. Under valkam- panjen 1988 fick till och med partiet ekonomiskt stöd från Front National, så att det kunde trycka ett antal broschyrer och distri- buera dem (Rydgren 2004: 215; Slätt 2004: 72; Mattson 2009: 20). Under det första decenniet av det tjugoförsta århundradet har relationen med Front National blivit mer sporadisk, och SD har i stället sökt inspiration och stöd närmare hem. Inspirerad av det Danska Folkpartiet i Danmark, försökte partiet förvandla sig till ett mer attraktivt alternativ för svenska väljare i riksdagsvalet i september 2010. Trots att partiet har deltagit i samtliga nationella val sedan 1988, var det först under valet 2006 som partiet reellt kom i fokus. Under åren före 2006 fick partiet kämpa för att locka till sig väl- jarstöd men hade att brottas med interna slagsmål och negativ uppmärksamhet om partiets rasistiska och/eller främlingsfientliga politik (2). Under 2005 erhöll SD en ny och yngre ledare, Jim- mie Åkesson. Något förändrades i och med valet 2006 när partiet erhöll nästan 3 procent av de nationella rösterna. Ännu viktigare var att partiet vann nästan 300 platser i kommuner runt om i Sverige och blev plötsligt en mer framträdande politisk kraft att räkna med, åtminstone på lokal nivå (Kiiskinen & Saveljeff 2010). Resultaten från det nationella valet i september 2010 angav tydligt att SD var ett parti som bör tas på allvar och att partiets politik 46

Malmö15.Gall.l.indd 46 2015-10-13 16.09 måste hanteras på nationell nivå. Framgångarna för SD i valet 2006 och genombrottet i valet 2010 underströk vidare diskussionen om hur SD strategiskt ska hanteras av resten av det politiska etablissemanget och accentuerade behovet av att tillämpa en teoretisk förståelse av den strategiska debatten i Sverige. Med utgångspunkt i resultaten från det svenska riksdagsvalet i september 2010 – när partiet SD vann parlamentarisk representation på nationell nivå för första gången – står det klart att närva- ron av radikala högerpopulistiska partier representerade på nationell nivå också blivit en högst påtaglig verklighet för den svenska politiska kontexten. I efterdyningarna av valresultatet, fokusera- des mycket av debatten på hur SDs närvaro i svenska riksdagen bör hanteras och vilken typ av inflytande partiet kan förväntas få i svensk politik i förhållande till sitt väljarstöd. Det mest intressanta resultatet av denna eftervalsdebatt efter valet 2010 är att ingenting egentligen förändrade hur de sju etablerade partierna såg på och strategiskt behandlade SD. Efter valet i september 2014 fyra år senare, när SD har mer än fördubblat sitt väljarstöd, kan konstateras att de sju etablerade partierna intar en ganska liknande position som i eftervalsdebatten 2010: ”Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti (=med en icke-demokratisk värdegrund). Vi vill inte ha något att göra med SD, vi behöver inte ens tala med dem.” Ungefär så har det låtit. Men det går också att observera att jämfört med eftervalsdebatten 2010 har något förändrats i debatten som pågår efter valet 2014. Konsensus i denna position är inte längre så absolut. Det finns andra avvikande röster även från någ- ra ledande politiker (främst från representanter för de två största och dominerande partierna) som föreslår att det är hög tid att normalisera SD och framför normalisera relationerna till SD. Min prognos är att vi kan se de första prövande stegen i en förändring av de sju etablerade partiernas strategiska position(er) i förhål- lande till SD. Se till exempel utspelet från Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i DN debatt 14.12.18 om att ge tillfäl- liga uppehållstillstånd de tre första åren (istället för permanenta), snabbare avslagsprocess för säkra länder och lägre ersättnings nivåer för asylsökande. Under våren 2015 har denna utveckling av försök till normalisering av SD fortsatt och dessutom tilltagit i styrka. Olika politiska utspel med denna inriktning har fortsatt från Kristdemokraterna även efter Göran Hägglunds avgång som 47

Malmö15.Gall.l.indd 47 2015-10-13 16.09 partiledare liksom liknande utspel från Folkpartiets partiledare Jan Björklund plus att allt fler offentliga röster från Moderater- na för första gången efter Reinfeldts avgång hörs för en normalisering av SD. Det är därför möjligt att dra slutsatsen att i det nuvarande svenska politiska klimatet är forskning om närvaron av radikala högerpopulistiska partier i de demokratiska institutionerna angelägen. Min prognos är att vi inom loppet av något eller några år kommer att få se ett förändrat politiskt landskap där SD kommer att spela en mer central roll för hur majoriteter formas i det svenska politiska systemet på motsvarande sätt som Danskt Folkeparti, finska Sannfinländarna och norska Fremskrittspartiet gör i våra nordiska grannländer. Även i detta avseende är det rimligt att se på den politiska utvecklingen i Sverige som efterslän- trare. Det visar också på behovet av framtida forskning om vad det är som påverkar innehållet i de strategiska ansatser som de etablerade partierna använder sig av för att hantera de partier som uppfattas som fula ankungar i politiken (Hellström 2010).

Det svenska fallet – forskning om folkligt missnöje och populism Utifrån ett nordiskt perspektiv diskuterade vi i studien Populism och missnöjespartier i Norden (Fryklund & Peterson 1981) varför inget parti baserat på folkligt missnöje hade uppstått i Sverige under tidigt 1970-tal som i de andra nordiska grannländerna. I Sverige fanns under den tiden inget politiskt parti som kan liknas vid de som utvecklades i de övriga nordiska länderna. Under 1980-talet och i början av 1990-talet, och mer specifikt i de all- männa valen 1988 och 1991, utvecklades dock en process i Sverige som resulterade i framväxten av två helt nya partier, nämligen Miljöpartiet och ND. Miljöpartiet hade en position till vänster på den traditionella politiska skalan och ND till höger (Taggart 1996). I viss utsträckning använde sig ND av en populistisk appell blandad med en nyliberal. I ett folkligt missnöjesval 1991 blev ND representerat i den svenska riksdagen och fick 6,7 procent och 25 mandat, men till skillnad från sina nordiska motsvarighe- ter lyckades inte ND behålla sin parlamentariska representation. I samband med valet 1994 försvann ND från den politiska scenen helt och hållet och upphörde att existera. Det främsta skälet var att en av de två ledarna för partiet, och den dominerande, Ian 48

Malmö15.Gall.l.indd 48 2015-10-13 16.09 Wachtmeister, beslutade att det var hög tid att avsluta det politiska projektet ND, som han själv kallade det. Den andre ledaren, Bert Karlsson, ville fortsätta med ND, men han kastade in hand- duken inför Ian Wachtmeisters krav på att avsluta projektet. Ett annat skäl var att partiet var plågat av interna konflikter om hur partiet skulle förhålla sig till den borgerliga regeringen och/eller det största oppositionspartiet, det Socialdemokratiska partiet. Skiljelinjen gick mellan om partiet skulle inta en oberoende och fri position eller inte mellan de två politiska blocken? ”Vinden har återigen vänt” efter försvinnandet av ND 1994 och i båda valen 2010 och 2014 har SD i motsats till ND lyckats med att balansera mellan de två blocken i den svenska riksdagen. Om vi jämför med utvecklingen av populistiska partier som ägt rum i många andra europeiska länder, är det klart att det svenska fallet är något av en anomali. Ett antal försök har gjorts för att förklara det svenska undantaget. När det gäller framgångarna för SD, först på kom- munal nivå 2006 och sedan på nationell nivå 2010, verkar det som den tidigare svenska immuniteten mot populism är på tillbaka- gång. Mot denna bakgrund, behövs ett större fokus på de faktorer som stödjer eller motverkar populism vilket kan bidra till en vid- gad förståelse av detta komplexa fält. Varför har det tagit så lång tid för ett tydligt populistiskt parti att få fotfäste i Sverige? Hit- tills har forskningen främst fokuserat på ett antal förklaringsfak- torer. Socialdemokraternas starka historiska position har lett till en unik politisk och ideologisk hegemoni i Sverige i form av ett långtgående samförstånd om den svenska demokratin – och den sociala välfärdsmodellen. Avsaknaden av någon avgörande politisk och ideologisk samhällsfråga att ena eller dela befolkningen har också spelat en roll. Den svenska ekonomin har också varit i gott skick (och är det fortfarande), och den sociala välfärden har fungerat bra ända fram till början av 1990-talet. Dessa förhållan- den anses ha gjort det svenska samhället och dess politiska kultur nästan immun mot populism under den period då den tog form i de nordiska grannländerna och i ett antal andra länder i Europa (Taggart 1996; Kitschelt 1997; Rydgren 2002, 2006; Bennich- Björkman & Blomqvist 2008). När sociala förhållanden förändras upphör denna specifika svenska immunitet, vilket i sin tur kan öppna dörrarna till en framgångsrik populism. I de svenska grannländerna, Danmark 49

Malmö15.Gall.l.indd 49 2015-10-13 16.09 och Norge, blev folkomröstningarna som rör medlemskap i EG (numera EU) i början av 1970-talet en vattendelare som pola- riserade det politiska systemet, de politiska partierna och den folkliga väljaropinionen under lång tid framåt. I Sverige fick folket vänta till 1990 för att rösta om EU-medlemskap, som sedan följdes av en folkomröstning 2003 om deltagande i EUs valuta union (euron). Folkomröstningen 2003 i Sverige kan ha haft en lika långvarig effekt på politiken och den allmänna opinionen som den fick i Norge och Danmark. Det kan vara intressant och relevant att jämföra med den politiska situationen i Finland, där det nya populistiska partiet Sannfinländarna, arvtagare till det gamla Landsbygdspartiet i Finland, mobiliserade på opposition/ motstånd mot EU, som en del i deras framgångsrika genombrott. Partiet var i frontlinjen bland de finländska partierna att motsätta sig finansiellt budgetstöd till de sydeuropeiska länder som drab- bats av den ekonomiska krisen. Partiet motsatte sig speciellt bud- getstödet till Grekland. Forskning visar också att varken främlingsfientliga tendenser eller en betoning på frågor som rör invandring är tillräckliga skäl för tillväxt av, eller sympati för populistiska partier. Om sådana frågor ska påverka hur medborgarna väljer att rösta, då måste de politiseras och kopplas till politiskt missnöje inom andra samhälls områden, vilket i sin tur innebär att invandrar- och flyktingfrågan blir den organiserade principen för det politiska missnöjet också inom andra samhällsområden som lag och ordning, kriminalitet, familjepolitik, sociala välfärdskostnader, attityder gentemot Europeiska unionen (EU). Forskning visar att fram till 2014 har invandrar- och flyktingfrågan inte påverkat hur den svenska väljarkåren röstar i någon större utsträckning (Holmberg & Wei- bull 2001, 2005). Dessutom har invandringen inte politiseras i Sverige i samma utsträckning som den har i andra nordiska och europeiska länder där populistiska partier har vunnit segrar (Ryd- gren 2002). Endast små förändringar kunde observeras under perioden 2006–2013 vad gäller båda dessa tendenser enligt den offentliga analysen av de allmänna valen 2006 och 2010. Bety- delsen av invandrarfrågan, och politiseringen av densamma, är fortfarande ganska låg i Sverige under den senaste perioden jämfört med andra politiska frågor även om en liten ökning kan observeras över tid. Men det finns några signifikanta tecken på en 50

Malmö15.Gall.l.indd 50 2015-10-13 16.09 pågående förändring bara under det senaste året 2014 och som förstärkts under första halvåret 2015. I 2014 års valrörelse blev invandrarfrågan mer och mer politiserad ju närmare valet kom i september. Vi kan i den politiska utvecklingen iaktta en djupare politisering av flykting- och invandrarfrågan främst på grund av en ganska stor accelererad ökning av invandring på kort tid i Sve- rige. Och de senaste prognoserna från det svenska Migrationsver- ket för de kommande två åren (2015 och 2016) säger att invandringen av flyktingar från framför allt krigs- och konfliktområden som Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia kan vara den största invandringen av flyktingar under en kortare tid (100 till 150 000 asylsökande varje år) till Sverige någonsin. Till dessa höga siffror ska läggas den stora anhöriginvandring (cirka 50 procent ytterligare) som kan förväntas följa de närmaste åren därefter. Mot denna bakgrund är det mest troligt att en djupare politisering av flykting- och invandrarfrågan fortsätter och troligen intensifieras. Det sociala välfärdssamhället Sverige kan hittills betraktas som något av ett undantag eller bättre att säga en anomali i Europa när det gäller framgångsrik högerpopulism. Det vi kan se under 2000-talets första decennier och framåt är ett parti, Sverigedemo- kraterna, som utnyttjat högerpopulism att mobilisera väljarstöd i 2006, 2010 och 2014 års parlamentsval. Men SD kämpar fortfarande med sitt ”mörka” förflutna – ett historiskt förflutet som starkt förknippas med rasistiska och fascistiska rörelser som var aktiva på 1980-talet – som har hindrat eller hindrar dem från att attrahera samma stora väljarstöd som andra radikala högerpopu- listiska partier i Europa. Men partiet har tagit och tar flera politiska och organisatoriska initiativ för att ändra ”bilden” av partiet, där målet är att bli ett mer respekterat och civiliserat normalt ”mainstream” parti i den svenska opinionen. Partiet har framfört att målet är att bli ett socialt konservativt parti på nationalistisk grund. För över ett år sedan startade SD en starkt offentligt upp- märksammad kampanj för att både bredda partiets politik bortom invandringsfrågan och att civilisera partiet, med innebörden att medlemmarna i partiet med udda och/eller rasistiska uppfattningar måste lämna partiet, annars blir de uteslutna. Denna ”civilise- rande” process pågår fortfarande. Under den sena våren 2015 (april och maj) har en politisk uppgörelse inför offentlig ridå skett med de ledande företrädarna (Kasselstrand m. fl.) för SDs ungdoms- 51

Malmö15.Gall.l.indd 51 2015-10-13 16.09 förbund SDU som lett fram till dessas uteslutning ur partiet för deras radikala nationalism och rasism. Opinionsmätningar som gjorts efter denna uppgörelse tyder på att SD stärkts och av den allmänna opinionen alltmer också uppfattas som ett ”normalise- rat” parti. Det kan vara relevant att jämföra det svenska fallet med den pågående förändringen av Marine Le Pens Front National i Frankrike. Men mot bakgrund av att SD vunnit mycket mer mark och fördubblade sitt resultat i riksdagsvalet 2014 och blivit det tredje största partiet i Sverige, kan vi inte bortse från att Sverige är beroende av den europeiska ekonomiska och politiska utvecklingen – ett Europa där högerpopulistiska partier har vunnit stora val- framgångar under de senaste decennierna och blivit mycket mer synliga och inflytelserika på den europeiska politiska scenen som till exempel Nationella Frontens framgångar i Frankrike visar; i förra presidentvalet 2012, i de lokala kommunalvalen 2014 och kontinuerligt starkt opinionsstöd även därefter. Närvaron av den ekonomiska och sociala krisen i Europa, framför allt i södra Euro- pa, följt av en djup politisk kris i EU som helhet, skulle kunna leda till en mycket mer framträdande roll för de populistiska partierna i Europa, följt av en farlig politisk situation där det demokratiska politiska systemet i Europa som vi känner det, allvarligt utmanas för första gången efter Andra världskriget. Resultaten från valet 2014 i maj till parlamentet i EU pekar i samma riktning. Valfram- gångar för de radikala högerpopulistiska partierna i flera europeiska länder (men inte i alla) utmanar reellt Europas demokratiska utveckling för de kommande åren. I Frankrike blev Marine Le Pens Front National i EU-valet det största partiet (25 procent) tillsammans med UKIP i Storbritannien (28 procent) och det Danska Folkpartiet i Danmark (27 procent). I Finland och Ung- ern blev Sannfinländarna (”Sannfinländarna”) med 13 procent respektive partiet Jobbik med 15 procent bland de största partierna i sina länder för att nämna några av de mest exceptionella och sensationella resultaten från valet i maj till Europaparlamen- tet 2014. På den nordiska scenen kan konstateras att Fremskritts- partiet sedan några år tillbaka sitter i den norska regeringen där dess ledare Siv Jensen tillika är finansminister. I det finska valet under våren 2015 blev Sannfinländarna mandatmässigt (men inte i absoluta tal) näst största parti efter Centerpartiet och kommer att ingå i den kommande regeringen tillsammans med Centerpartiet 52

Malmö15.Gall.l.indd 52 2015-10-13 16.09 och Konservativa Samlingspartiet. Sannfinländarna har tilldelats fyra tunga ministerposter; utrikes- och försvarsminister plus jus- titieminister och minister för sociala- och hälsofrågor. I Danmark blev det Danska Folkpartiet näst största parti med 21,1 procent i valet den 18 juni 2015 och valets stora vinnare. Socialdemokra- terne blev störst med 26,3 procent medan det borgerligt-liberala partiet Venstre reducerades till en tredje plats med 19,5. Venstre blev valets stora förlorare och minskade med 7,2 procent sedan förra valet 2011. Trots detta valresultat kommer Venstre att inne- ha statsministerposten och leda en ny borgerlig regering främst med stöd av Danskt Folkeparti som samarbetspartner i regeringen eller utanför. I Sverige fortsätter opinionsframgångarna under våren 2015 (runt 15–17 procent) för SD.

Populismens olika uttrycksformer – en jämförande analys Populismens uttrycksformer varierar och förändras med den nationella och sociala kontexten. Även om detta kan tyckas själv- klart, glöms det tyvärr ofta bort i analysen och samhällsdebatten. De ekonomiska, politiska och sociala förändringsprocesserna kan brytas ned i ett antal variabler som jag menar är centrala för analysen av populistiska partier, nämligen klass, folklighet, politisk kultur och (etnisk) nationalism. Begreppet klass är i grunden bestämt av yrkestillhörighet (Esping Andersen 1993; Olin Wright 1997; Goldthorpe 2007). Populistiska partier har en tendens att beskriva sig själva som att de inte tillhör någon specifik klass utan istället ser sig själva som företrädare för ”vanligt folk” och deras intressen. Dessa partier riktar också stark kritik mot andra partier som de anser vidmakthåller och bidrar till skapandet av ett samhälle som baseras på klasstillhörighet och där olika klassers särintressen prioriteras på bekostnad av ”vanligt folks” intressen. Populism ges möjlighet att utvecklas från de sammanhang där olika befolkningsskikt känner sig överkörda av den politiska eliten och upplever att denna elit inte ser till folkets intressen. Populistiska partier har en förmåga att inkapsla dessa tendenser och artikulera populistiska appeller kring upplevda klasskillnader. Betydelsen av klassbegreppet blir därmed en viktig variabel att relatera till (Fryklund & Peterson 1981; Kiiskinen, Saveljeff & Fryklund 2007). 53

Malmö15.Gall.l.indd 53 2015-10-13 16.09 Begreppet folklighet, bestående av folkliga traditioner, folkliga appeller och dimensioner, kan betraktas som en del av en ständigt pågående kamp mellan folket och makthavarna, oavsett vilka de senare är; en kamp som har kommit till uttryck i varje nations historia. Det är ett gemensamt arv som överlever olika samhälls- system och blir kvar i de politiska och ideologiska domänerna som kompletta traditioner eller som delar av dem, eller som erfarenheter i institutionella former eller i tankeformer. Traditioner av politisk, ideologisk och kulturell natur, såväl som av tanke och handling, vävs in motsättningen mellan folket och makthavarna. Sådana traditioner har utvecklats kring teman som rör nation, etnicitet, kultur, religion, politik, demokrati, arbete, familj, moral och social solidaritet. Folklighet och folkliga appeller har varit och är fortfarande viktiga komponenter i de europeiska ländernas politiska utveckling. Folklighet konstituerar således en annan central variabel i studier av populism, eftersom populism handlar om folkliga appeller (folket kontra eliten) som betraktas som djupt rotade i varje nation. När de etablerade partiernas folkliga appeller vacklar, ges populistiska appeller möjlighet att konkurrera i kampen för att locka väljare (Fryklund & Peterson 1981; Kiiski- nen, Saveljeff & Fryklund 2007). När det gäller den tredje centrala variabeln i analysen, politisk kultur, kan detta exemplifieras med olika konstruktioner och grunder för välfärdsstaten i de europeiska länderna (Bennich- Björkman & Blomqvist 2008). Här är min huvudsakliga ingång att ett lands politiska kultur är folklighetens konkreta uttrycksformer på den politiska arenan. Den form som politisk kultur tar i en nation har, enligt min mening, dess ursprung i definitionen av begreppet folklighet. Olika och selektiva tolkningar av folk- lighetstemat ger upphov till ett begränsat antal meningsfulla och konsistenta politiska kulturer med ett specifikt innehåll. Politisk kultur är den hörnsten vilken politik vilar på och från vilken den utspelas, och ger mening åt politiken genom att rättfärdiga materiella, kulturella, sociala och politiska institutioner. Det räcker inte att bara analysera politiska, sociala och ekonomiska strukturer för att förstå hur ett politiskt system understöds eller upplöses. Det skulle vara att bortse från grundvalen på vilken systemet, den nationella politiska kulturen och dess traditioner vilar på. Hur människor uppfattar och bedömer politiken är viktigt för syste- 54

Malmö15.Gall.l.indd 54 2015-10-13 16.09 mets legitimitet och funktionsduglighet (Edgerton, Fryklund & Peterson 1994). Även om likheter finns i de europeiska länderna när det gäller den demokratiska och sociala välfärdsmodellen, finns det också viktiga skillnader mellan dem. Det svenska fallet framstår som en idealtypisk modell för den generella demokratiska och sociala välfärdsmodellen/-staten i Europa men mer generellt kan vi utöka den svenska modellen till en skandinavisk. Dessa är centrala faktorer att tänka på. Dessa skillnader motsvaras av skillnader i det politiska systemet, vilket också påverkar artikuleringen av folkliga appeller och med populism som möjligt resultat. När man talar om en social välfärdsmodell, tenderar Sverige att framstå som ett typiskt läro- boksexempel. När vi talar om svensk samhällsutveckling som ett typiskt fall för formandet av den moderna välfärdsstaten, refererar detta främst till en effektiv och smidig ekonomisk tillväxt och dess strukturella effekter på samhällsutvecklingen. Vad som är vikt här är en långvarig socialdemokratisk styrning och en tradition av avtal mellan parterna på arbetsmarknaden (utan statlig inbland- ning) – det som brukar kallas den svenska arbetsmarknads modellen (Fryklund & Peterson 1983; Taggart 1996; Kitschelt 1997; Rydgren 2002). Populistiska partier har en tendens att ta över delar av den folkliga politiska kulturen och, i kampen om röster, använda dessa som verktyg för att undergräva det politiska etablissemanget. Att analysera de nationella politiska kulturerna i de europeiska länderna med fokus på ursprung och (ny) repro- duktion över tid är därför viktigt för att förklara och förstå de olika uttrycksformerna av populism. Nationalism kan vara politiskt eller etniskt baserade (Kohn 1944; Smith 1986). När det gäller (brist på) demokrati, finns det en inbyggd etnisk nationell dimension i den populistiska appellen som rör kampen mellan folket och makthavarna (vilka de senare än må vara) och i det som rör hur social välfärd ska fördelas. I det förra fallet ingår inte människor med annan etnisk bakgrund än den nationella majoritetsbefolkningen i den folkliga demokratin, och i det senare fallet anses social välfärd endast vara tillgänglig för majoritetsbefolkningen (etno-nationell välfärdschauvinism) (Kitschelt 1997, Taggart 2000; Mény & Surel 2002; Kiiskinen, Saveljeff & Fryklund 2007). I analysen av populistiska partier är en nationalism baserad på etnicitet central, eftersom en erfarenhets- 55

Malmö15.Gall.l.indd 55 2015-10-13 16.09 baserad danskhet, franskhet, italienskhet, grekiskhet, svenskhet, holländskhet, norskhet eller finskhet och så vidare, utgör grunden på vilken flykting- och invandrarfrågan används som den organiserade principen för dessa partiers samhällskritik i andra politiska frågor. Misstänksamhet mot främlingar, främlingsfientlighet och rasism är djupast rotad i en nationalism som formats på etnokul- turella grunder och kan skilja sig åt mellan de europeiska länderna och hur de har artikulerats över tid och rum. Hur nationalism, på grundval av etniska och/eller politiska preferenser, används i populistiska appeller i de olika länderna är därför viktigt för att förklara och förstå de olika specifika formerna av populism. Valet av 1965 som startdatum för analys av europeisk populism avser den tidpunkt då den första indikationen på populistiska partier i de europeiska länderna (Le Pens Nationella Front i Frankrike och Veikko Vennamos Landsbygdsparti i Finland) kan observeras. Det tjugoförsta decenniet (2010–) som vi befinner oss i nu, är av särskilt intresse eftersom det är under denna period som vi har kunnat följa och jämföra återuppvaknandet av starka nationalistiska xenofobiska appeller i flera europeiska länder.

Är populismen ett verkligt hot mot demokratin? En central fråga som har diskuterats under senare år är om före- komsten av populism utgör ett naturligt, funktionellt karaktärs- drag av liberal demokrati eller ett hot mot den, eller om den snarare bör ses som en utmaning för den. Den första ansatsen ser populism som ett naturligt drag av dagens demokratiska sam- hällssystem (Canovan 1999, 2002). För att förstå populism och dess relation till demokrati, betraktas populism som en bieffekt som demokrati kan ge upphov till, snarare än som en motspänstig och tillfälligt uppblossande reaktion på själva systemet. Relatio- nen mellan populism och demokrati kan således beskrivas som ett konstant skuggförhållande (Canovan 1999). En andra ansats är att populistiska partier de facto utgör ett hot mot demokratin som bör bekämpas med moraliska och etiska vapen (ett ställningsta- gande för mänskliga rättigheter), snarare än att betraktas som vär- diga politiska motståndare som måste bemötas med användning av politiska resurser inom ramen för den demokratiska processen (Eatwell & Mudde 2004; Mouffe 2008). En tredje ansats som har 56

Malmö15.Gall.l.indd 56 2015-10-13 16.09 dominerat diskursen kring populism under senare år är att betrakta dessa partier som en utmaning mot demokratin. Detta har främst fokuserat på vilka aspekter av demokrati som utmanas och följaktligen varför populistiska partier är ett viktigt forsknings- objekt att uppmärksamma (Capoccia 2001; Bale 2003; Meguid 2005; Mudde 2007; Kiiskinen, Saveljeff & Fryklund 2007; van Spanje & van der Brug 2007; de Lange 2008; Kiiskinen & Savelj- eff 2010; Saveljeff 2011). En fjärde ansats gäller framväxten av nya partier, som de populistiska, som en indikation på att väljarna har krav som inte tillräckligt har tagits i beaktande av de etablerade partierna. Om de etablerade partierna inte är känsliga för och öppna för väljarnas krav, är möjligheten större för ett nytt parti att profilera sig på grundval av dessa krav, och därmed vinna politiskt inflytande. En femte ansats kritiserar den starka betoningen på efterfrågesidan i forskningen om populism och vill istället betona utbudssidan för framgångsrik populism. Det är inte främst väl- jarnas situation (efterfrågesidan) utan de populistiska partiernas egna politiska handlingar (utbudssidan) som avgör utfallet (Art 2011; Erlingsson et al 2012; de Lange 2011; Mudde 2010 och 2014; Goodwin 2014). Med andra ord organisationen och ledarskapet av de populistiska partierna och hur kapabla och effektiva de är att hantera sin viktigaste politiska fråga, invandrarfrågan, som en organiserande princip för andra politiska områden, betyder en hel del för om och hur de lyckas eller misslyckas. De etablerade partierna har stora svårigheter att ge svar på hur man ska lösa det demokratiska dilemmat, även om de sig- nalerar att det strategiska förhållningssättet gentemot de radikala högerpopulistiska partierna måste formas på ett sätt som ger de etablerade partierna en möjlighet att hantera det demokratiska dilemmat. I denna mening orsakar närvaron av det demokratiska dilemmat ett strategiskt dilemma, i förhållande till vilket de etablerade partierna måste väga in de mål de strävar efter tillsammans med den strategiska ansatsen mot det radikala högerpopulistiska partiet, samtidigt som de förhåller sig till den starkt värdelad- dade frågan som har politiserats av det högerpopulistiska partiet och det demokratiska dilemmat som närvaron av detta parti ger upphov till. Som ett resultat av detta förändras karaktären av det demokratiska dilemmat något, där målet att inte förlora röster blir avgörande. Detta leder också till att det demokratiska dilem- 57

Malmö15.Gall.l.indd 57 2015-10-13 16.09 mat blir underordnat det strategiska dilemmat som närvaron av det högerpopulistiska partiet också ger upphov till (Kiiskinen & Saveljeff 2010: 229ff, Saveljeff 2011). Med utgångspunkt från resultaten av de svenska riksdagsva- len 2010 och 2014 – först 2010 när SD vann parlamentarisk representation för första gången – sedan 2014 då SD starkt stärkte sin position i det svenska samhället – blir det tydligt att närvaron av högerpopulistiska partier representerade på nationell nivå nu också blivit en högst påtaglig del av den svenska politiska kontexten. I efterdyningarna av resultatet från valet i september 2010 fokuse- rades mycket av debatten på hur förekomsten av SD i riksdagen bör behandlas och vilken typ av inflytande partiet kan förvänta sig i svensk politik i förhållande till sitt väljarstöd. I efterdyningarna av valet 2014 och framgången för SD, kan vi se att denna debatt har kommit tillbaka som en bumerang nu med större tryck och betydelse. Och att det jag har kallat den andra undantaget/anomalin i det svenska fallet, nämligen att alla etablerade partier i Sverige inte accepterar SD som ett normalt parti. SD ses av de etablerade partierna som fula ankungar i politiken. De upptar en pariaposition i det svenska politiska systemet. Detta förhållningssätt från de etablerade partierna är främst baserat på en hegemonisk antirasistisk norm i det svenska samhället och har troligen nått en början till slut i den meningen att de första tecknen på avvikande röster i konsensus kören hörs mer och mer i den offentliga debatten.

Slutsatser Det är därför möjligt att dra slutsatsen att i det nuvarande svenska politiska klimatet finns en hög aktualitet för forskning relaterad till förekomsten av radikala högerpopulistiska partier i det demokratiska politiska systemet och dess institutioner. Detsamma gäl- ler för den politiska situationen i de övriga nordiska länderna och förmodligen gäller samma sak för situationen i många andra europeiska länder. Det visar också på behovet av framtida forskning om vad som påverkar innehållet i de strategiska ansatser som används av etablerade partierna att hantera partier som uppfattas som fula ankungar i politiken. För att specifikt kunna förstå och förklara de senaste årens suc- cessiva tillväxt och framgång för SD i det svenska politiska syste- 58

Malmö15.Gall.l.indd 58 2015-10-13 16.09 met är enligt min analys högerpopulism ingången eller nyckeln. Det politiska stödet för ett rasistiskt och/eller främlingsfientligt parti är i det svenska politiska systemet i stort sett försumbart och går inte ens att mäta i hela procentsatser. Det är bara SDs mobilisering på ett politiskt missnöje utifrån en högerpopulistisk appell i frågor kring migration som det går att förstå och förklara utvecklingen för partiet. Migrationsfrågan handlar såväl om kritiken mot den växande asyl- och flyktinginvandringen till Sverige och dess konsekvenser för välfärdsstaten och integrationen i det svenska samhället som om den ökande närvaron av tiggande EU- migranter på gator, torg och köpcentra i alltfler svenska kommuner och hur den hanteras. Bara under det senaste året har det för Sveriges vidkommande skett en kraftfull politisering av migra- tionsfrågan i båda dessa avseenden och som gynnat SD. Enligt entydiga opinionsmätningar finns i dessa frågor kring migration en djup klyfta mellan väljare och valda representanter och det är just i denna representationskris som Sverigedemokraterna mobi- liserar ett allt bredare väljarstöd. På så sätt övergår det jag kallat det demokratiska dilemmat (ett parlamentariskt parti med folkligt väljarstöd men med en icke-demokratisk värdegrund) till ett alltmer övergripande strategiskt dilemma hur de etablerade politiska partierna skall förhålla sig SDs högerpopulism.

Malmö15.Gall.l.indd 59 2015-10-13 16.09 Noter/appendix

(1) Vad är populism? tisk framträdande. Det är en system- Tre aspekter av populism är i fokus här. kritik som kan formuleras på många Den första är föreställningen om folket. olika sätt men som har samma ut- Populistiska partier legitimerar sina gångspunkt: samhället (nationen, ge- mål och medel genom att hänvisa till menskapen, medborgarna, arbets- och sig själva som representanter för fol- livsformerna) hotas. Det nuvarande ket (Vi) gentemot korrupta eliter/eta- systemet kan inte möta hotet eftersom blissemanget (Dom) (Fryklund et al. det är felaktigt organiserat, och därför 2007; Rydgren 2007; Taggart 2000; har hotet vuxit ut ur systemet (byrå Fryklund & Peterson 1981). Bilden av krati, centralisering, det politiska eta- folket som en någorlunda homogen blissemanget). Lösningen, som popu- enhet med en identifierbar gemensam lism representerar (eftersom populism vilja är ett framträdande definierat ka- inte representerar några speciella in- raktärsdrag i denna retorik (Gingrich tressen utan hela folket), är ofta knutna & Banks 2006). Att förstå hur och vartill tidigare arbets- och livsformer och för folk definieras som de är, är därför är formulerad som folkligt missnöje avgörande för att förklara populism (Det var bättre förr, på den gamla goda som fenomen. Den populistiska appel- tiden.) på ett antagonistiskt sätt, mot len kännetecknas av sitt antagonistiska etablissemanget, politikerna, massme- utnyttjande av en enkel dualism – ”vi dia, etc. Till exempel det ideala samhäl- mot dom”, ”folket mot de styrande”. let för SD är det Svenska Folkhemmet Den politiska lösningen som erbjuds är under den tidigare socialdemokratiska också byggd på förenklingar. I en me- statsministern Tage Erlanders politis- ning är populism ett uttryck för miss- ka period. Denna period är från 1946 nöje, tolkad i folkliga termer ur den fram till 1969 medan Sverige fortfaran- enkle mannens perspektiv. de hade en mycket låg invandring och Den andra aspekten är det föreställda en god ekonomisk utveckling med en hotet mot folket. För att försvara fol- välfungerande social välfärd. ket måste det finnas ett hot mot deras Den tredje aspekten av populism är trygghet, välbefinnande eller renhet. reaktionen eller responsen på populistis- Identifieringen av sådana hot är där- ka partier. Eftersom de etablerade par- för en viktig ingrediens i populistisk re- tierna är en del av den påstådda poli- torik (Gingrich & Banks 2006). Men tiska eliten, spelar de en viktig roll i liksom uppfattningen av folket, varie- den politiska diskursen och de populis- rar de upplevda hoten över tid och rum tiska partiernas beteende. En förståel- och inkluderar fenomen som globalise- se av populism kräver således kunskap ring, europeisk integration och migra- om dess motståndare. Som med de an- tion (Rydgren 2006). Urvalet och ut- dra aspekterna, varierar de responsiva nyttjande av hot är en avgörande faktor strategierna från blankt avvisande till i populism och kräver noggrann ana- samarbete (artikel 2011; Mény & Su- lys. Alla former av populistiska uttryck rel 2002; Schain, Zolberg & Hossey har en gemensam folklig-antagonis- 2002; Eatwell & Mudde 2004; Paniz- 60

Malmö15.Gall.l.indd 60 2015-10-13 16.09 za 2005). Den tredje aspekten fokuserar bredare/vidare begrepp som kan vara således på hur de etablerade partierna relevant att använda i analys av dessa påverkas av framväxten av populistiska partier. Främlingen/utlänningen i den- partier och vice versa. na mening kan vara alla typer av folk som är okända och kommer utifrån i (2) Vad är rasism och främlingskap? någon mening (externa personer/grup- Rasism är när man först klassificerar per). Om man ser främlingskap som en människor i olika grupper på grund av generell attityd baserad på historiska ras, etnicitet och kultur och sedan häv- och kulturella traditioner, och rasism dar att vissa av dessa grupper är un- som en specifik attityd mot vissa be- derlägsna alternativt sämre än andra i stämt definierade grupper, kan man på olika avseenden. Att vara negativ mot en skala mellan dessa två attityder pla- invandrare och flyktingar skulle kunna cera andra begrepp som används i den baseras på rasistisk övertygelse men be- politiska debatten; främlingsfientlig- höver inte vara så. het, invandrarfientlighet och flykting- Främlingskap eller xenofobi är ett fientlighet.

Referenslista

Art D (2011) Inside the Radical Right. Bjurulf B & Fryklund B (Red) (1994) The Development of Anti-Immigrant Det Politiska Missnöjets Sverige, Parties in Western Europe. Cam- Statsvetare och sociologer ser på valet bridge: Cambridge University 1991, Lund University Press, Lund: Press Studentlitteratur Bale T (2003) ”Cinderella and Her Björklund T & Andersen JG (2002) Ugly Sisters: The Mainstream and ”Anti-immigration parties in Den- Extreme Right in Europe’s Bipo- mark and Norway: The progress larising Party Systems” in West parties and the Danish peoples European Politics, 26(3), s. 67–90 party” in Schain M, Zolberg A & Banks M & Grinrich A (eds) (2006) Hossay P (eds) Shadows over Euro- Neo-nationalism in Europe and pe: The development and impact of beyond: perspectives from social the extreme right in Western Europe, anthropology, New York: Berghahn New York: Palgrave Macmillian Books Björklund T & Andersen JG (2008) Bennich-Björkman L & Blomqvist P ”The Far Right Parties in Scan- (eds) (2008) Mellan folkhem och dinavia” in Davies P & Jackson P Europa – svensk politik i brytningstid. (eds) The Far Right in Europe: An Malmö: Liber Encyklopedia, Oxford: Grennwood World Press Betz H-G (1994) Radical Right-wing Populism in Western Europe. Lon- Björklund T (2004) ”Norsk popu- don: MacMillian Press lisme fra Ottar Brox til Carl I. Hagen” in Nytt Norsk Tidskrift nr 3–4, 410–420 61

Malmö15.Gall.l.indd 61 2015-10-13 16.09 Canovan M (1981) Populism New Fryklund B (2008) ”Ett förändrat York: Harcourt Brace Jovanovich Sverige: Migrationen och dess Canovan M (1999) Trust the People! konsekvenser” Kapitel 14 i Ben- Populism and the Two Faces of nich-Björkman L & Blomqvist P Democracy. Political Studies, 47: (eds) (2008) Mellan folkhem och 2–16 Europa – svensk politik i brytningstid. Malmö: Liber Canovan M (2002) ”Taking Politics to the People: Populism as the Fryklund B & Peterson T (1981) Popu- Ideology of Democracy” in Mény lism och missnöjespartier i Norden. Y & Surel Y (eds) Democracies and Lund: Arkiv the Populist Challenge. Basingstoke: Fryklund B & Peterson T (1983) Palgrave Macmillian. ”Klass och folklighet” in Sociologisk Capoccia G (2001) ”Defending Forskning 1983:2 democracy: Reactions to political Fryklund B & Peterson T (1989) ”Vi extremism in inter-war Europe” mot Dom”. Det dubbla främlings in European Journal of Political skapet i Sjöbo. Lund University Research, 39, s. 431–460 Press. Lund: Studentlitteratur Davies P & Jackson P (eds) (2008) Fryklund B & Peterson T (1992) The Far Right in Europe: An ”The Refugee Question – The Encyklopedia, Oxford: Grennwood Touchstone of the Swedish Sys- World Press tem?” in Rystad G (Editor) (1992) Eatwell R & Mudde C (eds) (2004) Encounter with Strangers – Refugees Western Democracies and the new and Cultural Confrontation in Swe- Extreme Right Challenge. London, den, Lund University Press Lund: New York: Routledge Studentlitteratur Edgerton D & Fryklund B & Peter- Goldthorpe J (2007) On Sociology (2nd son T (1994) ”Until the Lamb of edition) Volume One. Stanford: God Appears…” The 1991 Parlia- Stanford University Press mentary Election: Sweden Chooses a Goodwin, M (2014) ”A Breakthrough New Political System. Lund: Lund moment or False Dawn? The Great University Press Recession and the Radical Right in Erlingsson, G &Loxbo, K & Öhrvall, Europe” in Sandelind D (Edited) R (2012) ”Anti-immigrant parties, (2014) European Populism and local presence and electoral suc- Winning the Immigration Debate cess”. Local Government Studies published by European Liberal 38(6), 817–839 Forum and Fores Esping Andersen G (1993) Changing Green-Pedersen C & Krogstrup J Classes. London:Sage (2008) ”Immigration as a political issue in Denmark and Sweden”. Florén A & Åberg H (1998) Historiska European Journal of Political research undersökningar. Grunder i historisk 47, 610–634 teori, metod och framställningssätt. Lund: Studentlitteratur Hainsworth P (ed) (2000) The Politics of the Extreme right – From the

Malmö15.Gall.l.indd 62 2015-10-13 16.09 margins to the mainstream. London Analysis. Michigan: The University & New York: Pinter of Michigan Press Hellström A (2010) Vi är de Goda: Kitschelt H (2007) ”Growth and den offentliga debatten om Sverige Persistence of the Radical Right demokraterna och deras politik (We in Postindustrial Democracies: are the Good ones: the public Advances and Challenges in Com- debate on the Sweden Democrats parative Research” in West Euro- and their politics) Hägersten: pean Politics, Volume 30, Issue 5 Tankekraft Förlag Kohn, H (1944) The Idea of Natio- Holmberg S & Weibull L (eds) nalism. A Study in Its Origins and (2001) Land du välsignade. SOM- Background. New York: MacMillan undersökningen 2000. Göteborg: Laclau E (1979) Politics and ideology in SOM-institutet Marxist theory. London: Verso Holmberg S & Weibull L (eds) (2005) de Lange S (2008) From pariah to Lyckan kommer, lyckan går. Trettio Power: The Government Participa- kapitel om politik, medier och sam- tion of Radical Right-Wing Populist hälle. SOM-undersökningen 2004. Parties in West European Democra- Göteborg: SOM-institutet cies. Zelzate: DCL Print & Design Ignazi P (2003) Extreme Right Parties de Lange S (2011) ”Fortuyn ver- in Western Europe. New York: sus Wilders: An Agency-Based Oxford University Press Approach to Radical Right Party Ionescu G & Gellner E (1969) Popu- Building” in West European Politics, lism and its Meanings and National Volume 34, Issue 6 Characteristics. London: Weiden- Marsdal M (2007) Frp-koden. Oslo: feld and Nicolson Forlaget Manifest Jupskås Anders Ravik (2008) Popu- Mattson P (2009) Sverigedemokraterna lisme på norsk – En typologi med in på bara skinnet. Stockholm: belegg fra partilederdebatter 1973–2005 Natur och kultur Masteroppgave ved Institutt for Meguid B (2008) Party Competi- statsvitenskap Universitetet i Oslo tion between Unequal’s: Strategies Kiiskinen J Saveljeff S & Fryklund B and Electoral Fortunes in Western (2007) Populism and Mistrust of Europe, Cambridge: Cambridge Foreigners: Sweden in Europe. Inte- University Press grationsverkets Skriftserie VI Mény Y & Surel Y (eds) (2002) Demo- Kiiskinen, J & Saveljeff, S (2010) Att cracies and the Populist Challenge. dansa i otakt med väljarna – Social- Basingstoke: Palgrave Macmillian demokraternas och Moderaternas Meret Susi (2009) The Danish People’s strategiska bemötande av Sverige Party, the Italian Northern League demokraterna. Malmö: Malmö Stu- and the Austrian Freedom Party in dies in International Migration and a Comparative Perspective: Party Ethnic Relations No 9, 2010 Ideology and Electoral Support PhD Kitschelt H (1997) The Radical Right Dissertation Aalborg University in Western Europe – A comparative

Malmö15.Gall.l.indd 63 2015-10-13 16.09 Mouffe C (2005) ”The End of Politics lism och parlamentarisk högerex- and the Challenge of Right-wing tremism i dagens Europa. Malmö: Populism” in Panizza F (ed) Popu- Liber lism and the Mirror of Democracy. Rydgren J (2006) From Tax Populism London & New York: Verso. to Ethnic Nationalism: Radical Mouffe C (2008) Om det politiska. Right-wing Populism in Sweden. Hägersten: Tankekraft förlag New York & Oxford: Berghahn Mudde C (2000) The Ideology of the Books Extreme Right. Manchester & New Rydgren, J (2007) ”The Sociology of York: Manchester University Press the Radical Right”. Annual Review Mudde C (2007) Populist Radical of Sociology, 33, 241–262. Right Parties in Europe. New York: Rystad G (Editor) (1992) Encoun- Cambridge University Press ter with Strangers – Refugees and Mudde C (2010) ”The Populist Cultural Confrontation in Sweden, Radical Right: A Pathological Lund University Press Lund: Normalcy” in West European Poli- Studentlitteratur tics, Volume 33, No 6 Sandelind D (Edited) (2014) European Mudde, C (2014) The Far Right and Populism and Winning the Immi- The European Elections. An essay gration Debate published by Euro- adapted from the opening address pean Liberal Forum and Fores Cas Mudde delivered at a March Saveljeff S (2011) New Questions and 2014 conference in Bonn organized New Answers – Strategies towards by Germany’s Federal Agency for parties with a radical right-wing Civic Education populist profile. Current Themes in Peterson T & Stigendal M & Fryklund IMER Research No 11. Malmö: B (1988) Skånepartiet. Om folkligt MIM, Malmö University missnöje i Malmö. Lund: Arkiv Schain M Zolberg A & Hossay P Panizza F (eds) (2005) Populism and (eds) (2002) Shadows over Europe: the Mirror of Democracy. London, The development and Impact of the New York: Verso Extreme right in Western Europe. New York: Palgrave Macmillian Ringsmose J & Pedersen K (2006) ”Fra protest til indflydelse: Orga- Simonsen T.E, Granås Kjostvedt A & nisatoriske forskelle mellem Frem- Randin K (2009) Hoyrepopulisme i skridtpartiet og Dansk Folkeparti” Vest-Europa. Oslo: Unipub i Tidskriftet Politik nr 8:3, 68–78 Smith, A D (1986) The Ethnic Origins Rydgren J (2002) Radical right popu- of Nations. Oxford:Oxford Press lism in Sweden: still a failure, but van Spanje J & van der Brug W (2007) for how long? Stockholm: Socio- ”The Party as Pariah: The Exclu- logiska Institutionen Stockholms sion of Anti-Immigration Parties Universitet and its Effect on their Ideological Rydgren J & Widfeldt A (eds) (2004) Positions” in West European Poli- Från Le Pen till Pim Fortuyn – popu- tics, 30(5), s. 1022–1040

Malmö15.Gall.l.indd 64 2015-10-13 16.09 Taggart P (1996) The New Populism Wold S.O. (2005) Folk mot elite. Dansk and the New Politics. New protest Folkeparti og det norske Fremskritts- Parties in Sweden in a Comparative partiets populistiske diskurs. Oslo: Perspective. London: MacMillian hovedoppgave ved Institutt for Press statsvitenskap, Universitetet i Oslo Taggart P (2000) Populism. Bucking- Wright Olin E (1997) Class Counts. ham: Open University Press Cambridge: Cambridge University Press

Malmö15.Gall.l.indd 65 2015-10-13 16.09 mats greiff Från språk till dragspelsmusik Om identitetsskapande i cajunkultur

Lördag förmiddag i Mamou Det är på morgonen lördagen den 11 april 2015. Efter en natt på hotell i Eunice i Louisiana tar jag och min sambo bilen och kör de drygt 15 kilometerna norrut till den lilla staden Mamou med sina 3 500 invånare. Mamou är beläget i hjärtat av Louisianas ”cajunland” med sin historiskt särpräglade kultur, där franskan för inte så länge sedan var förstaspråk. Det är ett till synes sömnigt Mamou som möter oss denna varma lördagsmorgon vid tiotiden. Det finns inte särskilt många människor på den dammiga huvudgatan med sina nedlagda affärer och stängda barer. Men så plöts- ligt ser vi vårt mål för bilfärden – Fred’s Lounge – och här utanför verkar det i alla fall vara liv och rörelse, med ett tiotal människor som klädda i sportiga cykelkläder står lutade mot sina flerväxlade cyklar utanför den enkla entrédörren. Vi parkerar bilen på andra sidan gatan, korsar den och hälsar lite försiktigt på människorna utanför. Vi är osäkra på om det verkligen är rätt dörr vi är vid. Men så öppnar vi den och går in. Vi möts av ett myller av människor och högljudd dragspels- driven cajunmusik uppblandad med zydeco. Till vänster om oss skymtar vi den öppna baren där det säljs i första hand öl, men också drinkar eller enbart vatten. Mitt i lokalen står bandet och spelar. Det finns ingen scen utan musikerna står direkt på gol- vet endast omgärdade av ett tunt rep och har direktkontakt med besökarna. Till höger finns en väggfast bänk, några bord och någ- ra stolar. De flesta platserna där är upptagna av vad som verkar vara stamgäster ur en äldre generation. På alla tre sidor om bandet 66

Malmö15.Gall.l.indd 66 2015-10-13 16.09 dansar människor karakteristisk ”two-step”, eller vals när det spelas. Dansgolvet inrymmer allt från tjugoåringar till åttioåringar; de flesta i vardagskläder, men några äldre män verkar ha finskjor- tan på och pryder sina huvuden med bredbrättade cowboyhatter i stället för den yngre generationens baseball-kepsar. De ler stolt medan de dansar, och en av dem bjuder flitigt upp en cyklistklädd kvinna, häften så gammal som han själv och så svävar de med vana steg in i den dansande folkmassan. Förutom lokalbefolkningen – där ”alla känner alla” – finns också ganska många cyklistklädda personer från olika delar av USA. De deltar i ett årligt evenemang som pågår under helgen, där deltagarna cyklar mellan olika slags cajun- och zydecoevenemang. Efter att jag trängt mig fram till bardisken och handlat finner vi en plats kring ett litet bord vid ena väggen i lokalen. Trots att det är förmiddag är det ständig aktivitet vid bardisken, och den tunna och ljusa amerikanska arbetarklassölen går åt som smör i solen. Det behövs för att fylla vätskedepåerna hos de dansande. Många dricker också vatten, och det finns ingen som är märkbart berusad. Men stämningen är hög. Fred’s Lounge är ett mytologiserat etablissemang på Louisia- nas landsbygd. Det står omnämnt i de flesta guideböcker. Men det i våra svenska ögon udda med stället är att det endast är öppet på lördagar mellan klockan åtta på morgonen och ett på dagen. Då är det varje vecka dans med lokala cajunmusiker som spelar. Ibland är det reguljära band och ibland är det löst sammanfogade konstellationer som jammar tillsammans. Så när klockan passerar ett slutar musiken, och bandet packar ihop medan besökare långsamt promenerar därifrån. Den tidigare så stolt leende äldre mannen med cowboyhatt promenerar ensam i den varma solen sakta iväg längs huvudgatan. Förmiddagsdans med musik och alkohol låter i mångas öron som en udda företeelse. Men i cajunkulturen är det inget ovanligt. Fred’s Lounge är inte unik, utan många ställen i städer och samhällen runt om i sydvästra Louisiana har den sortens tillställ- ningar.1 Traditionen har funnits i generationer. Under 1900-talets första hälft var det brukligt att regionens småbrukare på lördagar

1 Se t ex Alex V Cook, Louisiana Saturday Night. Looking for a Good Time in South Lousiana’s Juke Joints, Honky-Tonks, and Dance Halls, Baton Rouge 2012.

Malmö15.Gall.l.indd 67 2015-10-13 16.09 tog ledigt från jordbruksarbetet för att åka till närmaste stad eller samhälle och göra nödvändiga inköp. Då passade man samtidigt på att förlusta sig. Många tog med sina instrument, som man annars använde hemmavid, för att tillsammans med andra spela upp till dans för lokalsamhällets invånare.2 Hur kan jag då tolka betydelsen av sådana tillställningar som på Fred’s Lounge? Varför lever denna kultur från ett äldre cajunsam- hälle kvar i dagens sydvästra Louisiana där inköpen inte sker längs lokalsamhällets huvudgata utan i för svenska förhållanden ofantliga köpcentrum med sina stora restauranger och enorma parkerings- platser och där nöjeskonsumtion i hög grad förläggs till hemmen? För att förstå företeelser som lördagsförmiddagarna på Fred’s Lounge och musikens starka betydelse för människor ur olika generationer i cajunkulturen krävs att jag som forskare anlägger ett historiskt perspektiv. Vad gör cajunmusiken central för fransk- ättade människor i sydvästra Louisiana? Varför synes den vara mycket mer betydelsefull i lokalsamhället än vad bluesen numera verkar vara i Chicagos afrikansk-amerikanska Southside, eller för den delen jazzen i New Orleans. Mina egna iakttagelser från fält- studier i de senare miljöerna pekar på att musiken där överlever eftersom den har en stark attraktionskraft på turister från i för- sta hand Europa, medan den är svagt förankrad bland invånarna i lokalsamhällena. Låt mig därför börja med en tillbakablick på cajunkulturen under 1900-talet för att därigenom kunna sätta in Fred’s Lounge i ett större sammanhang.

Franskhet och amerikanisering Liksom många andra etniska minoriteter går cajun tillbaka till ett mytologiserat förflutet. Den mytologiserade historien tar sitt ursprung i franska kolonisatörer som emigrerat och bosatt sig i Nova Scotia i Kanada under 1600-talet. I samband med den under 1700-talet allt hårdare engelsk-franska kampen om kontroll över Nordamerika såg engelsmännen katolska franskättlingar som ett potentiellt hot. För att säkerställa britternas kontroll genomfördes en stark repression gentemot franskättlingarna i Nova Scotia – the Acadians, efter den grekiska mytologins paradisiska tillvaro – var- vid de fördrevs från sina bosättningar. Av ungefär 15 000 franskätta-

2 Samtal med Marc Savoy, 11 april 2015

Malmö15.Gall.l.indd 68 2015-10-13 16.09 de fördrevs över 11 000. Tusentals av dessa dog av de umbäranden engelsmännen skapade, några återvände till Frankrike, smågrupper fann fristäder på olika håll och så småningom lyckades cirka 3 000 på olika omvägar ta sig till södra Louisiana, vilket då lydde under det katolska Spanien. Hit var de välkomna, och de upprättade en ny bosättning som kom att kallas Acadia.3 Här etablerade de sin egen kultur och behöll franska som modersmål. I denna kultur kom såväl det mytologiserade förflutna som franska språket att spela en viktig roll. Genom att människor i generation efter generation höll fast vid franskan som modersmål skilde de sig från majoritets befolkningen i USA som, även om de hade olika ursprung, snabbt började använda sig av det nya språket.4 Efter amerikanska inbördeskriget skapades i USA stereotypa föreställningar kring människogrupper som betraktades som isolerade och kulturellt och ekonomiskt stillastående. Det drabbade bland annat landsbygdsbefolkningen i Appalacherna,5 men också de fransktalande på Louisianas landsbygd. Cajunbefolkningen tillskrevs, liksom exempelvis katolska irländare, egenskaper som lata, ointelligenta, begivna på alkohol och förändringsobenägna. En protestantisk präst skrev: ”These people seem to be living in the year 1500, such are their limited ideas, singular habits, and unparalleled ignorance.” Sålunda ställdes anglo-saxisk protestantisk kultur innehållande en särskild arbetsetik, materialism, anglo- saxisk lojalitet och bruk av engelska språket mot en stereotypise- rad föreställning om katolicism.6 Icke desto mindre var cajunminoriteten inte så isolerad från omvärlden som det gavs sken av. Under 1800-talet förekom det

3 Shane K Bernard, The Cajuns. Americanization of a People, Jackson 2003, s. xix. 4 Att bevara sitt språk har ofta varit en central del i identitetsskapande processer knutna till etnicitet. Se t ex John Hutchinson, The Dynamics of Cultural Nationalism. The Gaelic Revival and the Creation of the Irish Nation State, Lon- don 1983, s. 114ff. 5 Robert Santelli, ”Introduction”, i Mari-Lynn Evans, Robert Santelli & Hol- ly George-Warren (eds.), The Appalachians. America’s First and Last Frontier, New York 2004, s. xx. 6 Shane K Bernard, 2003, s. xviif. För en parallell diskussion om stereotypise- ring av det katolska se t ex Mats Greiff, ”Vi bodde, bad och blev utbildade som om vi vore på skilda kontinenter”. Katolska och protestantiska arbetare i Belfast 1850–1914, Malmö 2004, s. 166ff. 69

Malmö15.Gall.l.indd 69 2015-10-13 16.09 ofta att man gifte sig över etnicitetsgränser. Enligt historikern Shane K Bernard skedde en kulturblandning genom giftermål mellan franskättlingar sedan flera generationer tillbaka och exempelvis nykomna franskättlingar, tyskättlingar, angloamerikaner och ursprungsbefolkningen. Detta tog fart på allvar efter inbördeskri- get med dess för många av södra USA:s vita invånare svåra ekonomiska och sociala konsekvenser. Det fanns också kulturella influenser från afrikansk-amerikanska kulturer förmedlade av ättlingar till slavar från Karibien, med vilka cajunbefolkningen delade katolicismen. Det var dessa kultursammansmältningar som, även om den acadianska kulturen var dominerande, skapade 1900-talets cajun- kultursamhälle med runt en halv miljon människor.7 Franskhetens dominans belyses bland annat av musikern Luderin Darborne som i en intervju berättar om sin moders släkt: ”Her father’s family came originally from Ireland but they spoke French.”8 Ett tydligt exempel på kultursammansmältningen är att dragspelet som under betydande delar av 1900-talet varit centralt i cajunmusiken introducerades av tyska invandrare på den amerikanska kontinenten.9 Människor i Acadia var fattigare än genomsnittsamerikanen. Vid andra världskrigets utbrott hade endast 17 procent av landsbygdsbefolkningen i Acadia elektricitet och 22 procent adekvat vat- tenförsörjning och avlopp. Detta motsvarar halva genomsnittsan- delen för USA i helhet. Cajunbefolkningen var ”so isolated from mainstream culture and so immersed in poverty that, according to some historians, most did not notice the Great Depression”.10 Cajunkulturen hade med andra ord en stark regional prägel, där plats i sig var betydelsefull liksom utbredd fattigdom. Tillhö- righeten till Acadia i sydvästra Louisiana var liksom franska språket centralt i cajunbefolkningens identitetsskapande processer. Andra centrala inslag fram till andra världskriget var katolicismen, cajunmusiken, tuppfäktningar, kortspel och travhästkapplöpningar. I

7 Shane K Bernard, 2003, s. xixff. 8 Intervju med Luderine Darbone i Ann Allen Savoy, Cajun Music. A Reflec- tion of a People, Eunice 1984, s. 114. 9 Manuel Pena, The Texas-Mexican Conjunto. History of a Working-Class Music, Austin 1985, s. 35ff. 10 Shane K Bernard, 2003, s. xxi. Bernard refererar här till Lauren C Post, Ca- jun Sketches. From the Prairies of Southwest Louisiana, Baton Rouge 1990. 70

Malmö15.Gall.l.indd 70 2015-10-13 16.09 Acadia fanns fram till cirka 1960 ett flertal travbanor.11 Musikern Russel Cormier berättat i en intervju om sin far som drev ett dan- setablissemang och en nattklubb, men också sysslade med både tuppfäktning, kortspel och träning av de egna travhästarna.12 I samband med andra världskriget startade dock vad historikern Shane K Bernard kallar en amerikanisering av cajunkulturen. Visserligen hade franskan förbjudits som undervisningsspråk i skolorna redan 191613 och radion fått sitt genombrott under 1920- och 30-talen, men endast hälften av cajunhemmen hade en radioapparat, och många lyssnade endast på franskspråkiga lokala kanaler. Men i samband med att många cajunmän tog värvning blev det också nödvändigt för dem att kommunicera på engelska med andra soldater. Medan många män tog värvning fanns det andra män och många kvinnor som lämnade Acadia för att arbeta på skeppsvarv, raffinaderier eller i försvarsindustrin. Dessa kom då till miljöer där de inte längre kunde använda franska som förstaspråk, och de kom i kontakt med andra kulturer än cajun. Samtidigt ökade också spridningen av nationell media, vilket medförde att engelskan vann insteg också i Acadia.14 Musikern Dewey Balfa berättar om sin egen erfarenhet från krigsåren: ”Then during World War II, I left home and I went to work in a shipyard in Orange, Texas. I was about sixteen years old. Then I was in the merchant marines and I had kind of gotten away from Cajun music, because the people I associated with had never heard of it. So I had gotten away from my Cajun music. I came back after the war and I started playing with other people. Then we, the brothers, realized we could make our own group, so in 1948, we formed the Musical Brothers.”15

11 Barry Jean Ancelet, Jay Edwards & Glen Pitre, Cajun Country, Jackson 1991, s. 28. 12 Intervju med Russel Cormier, 13 april 2015. 13 Rick Koster, Louisiana Music. A Journey from R&B to Zydeco, Jazz to Country, Blues to Gospel, Cajun Music to Swamp Pop to Carnival Music and Beyond, Cambridge 2002, s. 161. 14 Shane K Bernard, 2003, s. 3ff. 15 Intervju med Dewey Balfa i Ann Allen Savoy, Cajun Music. A Reflection of a People, Eunice 1984, s. 239.

Malmö15.Gall.l.indd 71 2015-10-13 16.09 På så sätt anknyter Balfas livsberättelse i hög grad till det stora mönster av amerikanisering som skedde i samband med andra världskriget. Vid hemkomsten från Texas började han spela ”western swing”, men efter några år blev det återigen cajun.16 Under kriget vidtog myndigheter också åtgärder för att stärka en allamerikansk nationell identitet. Såväl nationella som regionala myndigheter såg skolan som ett redskap för att skapa en anglo-saxisk ”vit” amerikanism. Ett led i denna amerikanisering var att undertrycka franskan och i stället tvinga barnen att använda engelska. I skolorna i Acadia förbjöds barnen att tala franska såväl under lektioner som på rasterna. Att tala franska utanför skolorna betraktades också med misstänksamhet från myndigheternas sida. Det kunde potentiellt vara en säkerhets- risk att människor kommunicerade på ett främmande och där- med svårkontrollerat språk.17 Russel Cormier som kom från ett fransktalande hem berättar om sin barndom: “My father could just write his own name and hardly know any English. He spoke real French, not the Parisian French you can learn in school today. We were not allowed to talk French at school, not even on the schoolyard. If we did, we became punished and had to stay in school for the whole afternoon, writing on the blackboard ‘I shall not speak French’.”18

Amerikaniseringen medförde på sikt att flera inslag i cajunkulturen försvann, bland annat föll andelen som hade franska som för- sta språk dramatiskt efter språk- och amerikaniseringsprocesserna under såväl andra världskriget som det kalla kriget. Men eftersom föreställningar om cajunmänniskor som en lägre stående grupp var vanlig i resten av USA och när sådana stereotyper skapades tillskrev sig invånarna i Arcadia under 1950-talet själva också såda- na mindre goda egenskaper.19 Detta skulle emellertid förändras under 1960-talet med inspi-

16 Intervju med Dewey Balfa i Ann Allen Savoy 1984, s. 239. 17 Shane K Bernard, 2003, kapitel 1. 18 Intervju med Russel Cormier, 13 april 2015. 19 Shane K Bernard, 2003, s. 86f.

Malmö15.Gall.l.indd 72 2015-10-13 16.09 ration från människorättsrörelsen och andra etniska minoriteter som ibland kunde föra väpnad kamp för sina rättigheter.20

Musiken som katalysator för etnisk identifikation De upprepade språkkampanjerna och undertyckandet av barnens franska i skolorna under 1940-, 50- och 60-talen gjorde att språket mer eller mindre försvann, åtminstone blad yngre generationer. Men inom musiken kom franska att förbli det språk man sjunger på. Här kunde repressalier inte användas på samma sätt som i skolan. Att cajunmusik ska framföras på franska betraktas som full- ständigt självklart. När jag ställde frågan till cajunmusikern Russel Cormier om vilket språk han helst sjunger på förstod han först inte vad jag menade, eftersom det inte finns i hans föreställnings- värld att cajun kan sjungas på något annat språk än franska. När jag hade utvecklat frågan svarade han: ”When I’m saying cajun I’m talking about French, the real French, not the Parisian French. Parisian French changed their French so they could write it. We who had come over never changed. The Frech we speak is the real French. We didn’t change ours. They changed theirs. That’s why I like to sing the cajun. Not when I sing country tunes, but when I sing Cajun. Cajun to me is my country, the lyrics […] I was brought up with cajun music. It’s me.”21

Russels svar pekar starkt på betydelsen av franska i musiken och musikens betydelse för identitetsskapandet i cajunkulturen. Men musiken har inte varit oförändrad under 1900-talet. Musikjournalisten Rick Koster har identifierat tre distinkta perioder i cajunmusikens 1900-talshistoria; den tidiga dragspels eran då dragspelet fick rollen som centralt instrument, sträng instrumenteran och den moderna eran.22 Liksom inom annan folkmusik var det i cajunmusiken familjen som bar upp traditionen23:

20 Shane K Bernard, 2003, s. 87. 21 Intervju med Russel Cormier, 13 april 2015. 22 Rick Koster, 2002, s. 162. 23 För exempelvis folkmusik i Appalacherna se Erynn Marshall, Music in the Air Somewhere. The Shifting Borders of West Virginia Fiddle and Song Tradition, 73

Malmö15.Gall.l.indd 73 2015-10-13 16.09 ”singing was a tradition that passed from one generation to another through house songs and dance music. The former consisted of solo narrative ballads typically sung by mothers to their children, and the latter generally by men to one another in working or post-work relaxing environs. Both often served as musical history lessons depicting the origins and hardships of the culture. They were always French language and French ancestral songs, rendered solo or with fiddle and accordion accompaniment.”24 Folkmusiken kommersialiserades under slutet av 1920-talet med fordismens inträde i musikindustrin och skivbolagens upptäckt av nya marknader bland mindre resursstarka befolkningsgrup- per. Det var under denna tid bluesen och den tidiga countrymusiken fick sina kommersiella genombrott.25 Sålunda gjordes den första cajuninspelningen på ett hotell i New Orleans 1928. Med kommersialiseringen, men också anpassningen till en respektabel amerikansk vithet26, blev dragspelet allt mindre populärt. I stället tog gitarren över som centralt instrument vid sidan av fiolen, och vidare började trummorna användas allt mer. Denna förändring kan också tillskrivas det stora inflödet av arbetskraft till sydvästra Louisiana från andra delar av USA. Det var den då expansiva olje- industrin som attraherade arbetskraft med intresse bland annat i så kallad hillbillymusik och Western Swing, vilka visserligen ofta hade dragspel men inte som ledande instrument, utan i stället fiol och gitarr eller banjo.27 Stränginstrumenteran såg nya artister som etablerade sig. Bland de tidiga artister som gjorde skivinspelningar fanns bland

Morgantown 2006, kapitel 4; Mats Greiff, ”Hur countrymusiken formades till en manlig arena. Ett försök till omvärdering av betydelsen av ’The Bristol Sessions’´”, i Johan A Lundin (red.), Intro. En antologi om musik och samhälle, Malmö 2012. 24 Rick Koster, 2002, s. 160. 25 Mats Greiff 2012. 26 För en diskussion om vithet och Cajun se Ryan André Brasseaux, Cajun Breakdown. The Emergence of an American-Made Music, New York 2009, s. 137f. 27 Rick Koster, 2002, s. 165ff; Jared Snyder, “’Garde ici et’ garde lá-bas. Creole Accordion in Louisiana, i Helena Simonett (ed.), The Accordion in Americas. Klezmer, Polka, Tango, Zydeco, and More, Urbana 2012, s. 77.

Malmö15.Gall.l.indd 74 2015-10-13 16.09 annat Leo Soileau och den än i dag existerande gruppen Hack- berry Ramblers, som bildades i början av 1930-talet. Den senare gruppen elektrifierade musiken och anpassade sig till en bredare publik genom att också sjunga på engelska.28 Bandledaren Lude- rin Darbone berättar själv om att deras engelska skivutgivningar distribuerades över hela USA, medan deras franskspråkiga cajun- skivor endast producerades för en marknad i Louisiana. Gruppen lanserades också under olika namn. De engelskspråkiga skivorna gavs ut under namnet Riverside Ramblers och cajunskivorna under Hackberry Ramblers.29 Krigstidens och senare McCarthy-erans förtryck av cajunkulturen med dess starka drag av franskhet bidrog med all säkerhet till en kulturell ”revival” som tog sig tydliga uttryck kring 1950. Genom att återanknyta till en äldre musiktradition stärktes den kulturella självmedvetenheten. På så sätt blev musiken ett hegemoniutmanande motvapen mot amerikaniseringssträvandena. Under denna tid blev åter dragspelet populärt. Man måste då hålla i minnet att dragspelet egentligen introducerades i cajunkulturen i början av 1900-talet genom att tyska köpmän saluförde det.30 Det har således ingenting att göra med det slags musik som cajunbefolkningen förde med sig från Nova Scotia, utan måste ses i ljuset av ett resonemang kring uppfinnande av traditioner.31 Dragspelets återkomst tillskrivs i musikhistorien ofta artister som Iry Lejeune och Nathan Abshire.32 Men det går inte att blunda för att återkomsten också kan kopplas till sociala föränd- ringar och kulturella processer. Repressionen gentemot franska språket och cajunkulturen verkade med stor sannolikhet för att äldre drag i cajunkulturen återigen fick en betydelsefull ställning. Under slutet av 1950-talet och hela 60-talet florerade en kulturell regionalism i människorättsrörelsens fotspår; en regionalism

28 Rick Koster, 2002, s. 172f. 29 Luderin Darbone i Ann Allen Savoy, 1984, s. 118. 30 Malcolm L Comeaux, “Introduction and Use of Accordion in Cajun Dance Music” i Louisiana Folklore Miscellany 14 1999, s. 32 31 Eric J Hobsbawm diskuterar företeelsen med uppfunna traditioner i E.J. Hobsbawm & T.O. Ranger (eds.), The invention of tradition, Cambridge, 1983. 32 Se t ex Rick Koster, 2002, s. 166 eller Ann Allen Savoy, 1984, s. 152f. 75

Malmö15.Gall.l.indd 75 2015-10-13 16.09 som i hög grad upprätthölls av en cajunmedelklass. Bland annat arbetade olika politiska och kulturella organisationer för att åter- upprätta franskan, något som man emellertid hade svårt att få en folklig förankring för.33 Bibehållandet av cajunmusiken och en, ur vissa aspekter, åter- koppling till hur den hade formats under tidigt 1900-tal hade en helt annan folklig förankring än den politiskt offentliga kamp som drevs för att återupprätta franskan som förstaspråk. På så sätt kom musiken att bli en kulturbärare som ersatte franska språket efterhand som äldre fransktalande generationer dog ut och unga med engelska som förstaspråk blev allt fler. En annan dimension i dragspelets återkomst är att en betydande produktion av dragspel kom stt ske i Louisiana och att importen från Tyskland minskade dramatiskt. På så sätt blev instrumentet ännu tydligare kopplat till cajunkulturen. De dragspelstillverkare som var verksamma i Acadia var också måna om att cajundrag spelen skulle skilja sig från andra dragspel både beträffande utse- ende och teknik.34 På så sätt blev också själva dragspelet och det sätt det hanterades på betydelsefullt i identitetsskapandet. Ett avgörande skede för musiken var när några cajunmusiker uppträdde vid den numera legendariska folkmusikfestivalen i Newport 1964. En av de som uppträdde var försäkringsförsäl- jaren Dewey Balfa. För honom blev festivaluppträdet något helt nytt: ”I had no idea what a festival was … I had played in house dances, family gatherings, maybe a dance hall where you might have seen as many as two hundred people at once … And in Newport there were seventeen thousand.”35

33 Shane K Bernard, 2002, kapitel 3 och 4. En sådan rörelse för kulturell regionalism uppvisar många likheter med exempelvis irländsk kulturell nationalism så som den tog sig uttryck under decennierna kring sekelskiftet 1900. I centrum för denna bildade medelklassrörelse stod språkfrågan med ett stär- kande av irländskan på engelskans bekostnad samt att återberätta äldre myter om det ideala samhälle Irland utgjorde innan engelsmännens kolonisering. Se t ex Mats Greiff, 2004, Se också John Hutchinson, 1983, s. 40ff. 34 Mark F DeWitt, ”From Chanky-Chank to Yankee Chanks. The Cajun Ac- cordion as Identity Symbol” i Helena Simonett (ed.), The Accordion in Ame- ricas. Klezmer, Polka, Tango, Zydeco, and More, Urbana 2102 s. 50f. 35 Shane K Bernard, 2003, s. 102. 76

Malmö15.Gall.l.indd 76 2015-10-13 16.09 Danserna Balfa talar om beskriver han själv på följande sätt, vilket åskådliggör det generationsöverskridande som också finns i nutidens Fred’s Lounge. Fast i Balfas berättelse handlar det om kontroll av unga flickors sexualitet. ”Ninety percent of the time you could see the rafters. Along the wall there were benches, sometimes two, sometimes three levels high, like you would have in school. The mothers would escort their daughters to the dancehalls and they would bring along their little children and they would sit there on these bleachers as long as the dance went on.”36

Efter framträdandet i Newport rönte cajunmusiken och därmed också cajunkulturen stor uppskattning på ett nationellt plan. Där- igenom bidrog musiken till att stärka självbilden inom cajunkulturen. Från att ha blivit nerklassad och rent av kulturellt förtryckt skapades i stället en stolthet över tillhörigheten till cajun. Balfa själv blev en viktig aktör i denna gräsrotsrörelse som satte musiken i centrum för stärkandet av den etniska och regionala identiteten.37 Dragspelaren Steve Riley som föddes 1969 sätter ord på processen: ”But, hell, [Cajuns] have been down here in Louisiana since the 1700s keeping our culture and our language going, even though a lot of people my age didn’t grow up speaking French and were ashamed of the music. It’s not that anymore.”38

Samtidigt måste det betonas att musik sällan är stillastående och statisk, även om det finns så kallade purister som ofta strävar efter att bibehålla äldre musik exakt så som de tror att den lät en gång i tiden. Acadia i Louisiana var inte isolerat från ny musik som blev betydelsefull under 1950- och 1960-talen. Såväl rock ’n’ roll som 1960-talets pop blev populärt framför allt bland den yngre generationen. En särskild stil, så kallad swamp-pop skapades under 1960-talet. Dessa musikstilar kom också att påverka cajunmusiken som i allt högre grad elektrifierades och såväl bas som trummor, liksom steel-guitar, blev betydelsefulla inslag i bandens instru-

36 Intervju med Dewey Balfa i Ann Allen Savoy, 1984, s. 239. 37 Shane K Bernard, 2003, s. 102. 38 Intervju med Steve Riley i Rick Koster, 2002, s. 177. 77

Malmö15.Gall.l.indd 77 2015-10-13 16.09 mentsättning.39 På så sätt påverkades och förändrades cajunmusiken av nya influenser och blev också attraktiv för nya generationer, som växte upp i tider där musik blev allt mer transnationell.40 På samma sätt har också yngre cajunartister mer anpassat sig till engelska som förstaspråk. Visserligen framförs fortfarande mycket av cajunmusiken på franska, men det förekommer också inspelningar och framträdanden där sånger på engelska får ett visst utrymme. I den cajunmusik som spelades runt sekelskiftet 2000 var det en ny generation musiker som var viktiga. En av dem är D L Menard, som den 11 april 2015 framträdde på Liberty Theatre i Eunice. Där hålls varje lördagskväll cajunspelningar som direkt- sänds i radio. Den åldersblandade publiken sitter i de gamla bio- grafstolarna och mellan scenen och fåtöljerna finns ett litet dans- golv, som efter en stund in på den nästan fullsatta spelningen fylls av dansande människor i åldrar från tio till åttio år. Under hela konserten dansas det flitigt till Menards sång och hans ackom- panjerande musiker med dragspel, fiol, bas, trummor och steel- gutar. Det är både smäktande valser och snabba ”two-step” som spelas, och det dansas lika flitigt till båda. Återigen är både det generationsöverskridande och den lokala förankringen som jag observerade på Fred’s Lounge tydlig. Menard som föddes 1932 är i det närmaste en institution inom cajunvärlden. Han berättar för mig att hans pappa överhuvudta- get inte kunde tala engelska och att han hemmavid brukade spela cajunmusik på sitt munspel. Det var så Menard upplevde musiken som liten. I slutet av 1940-talet började Menard själv att uppträda. I början spelade han såväl cajunmusik som country, vilket han blev bekant med genom radion. Han minns från sin första offentliga spelning att han bland annat framförde sånger av Lefty Frizell och senare ur Hank Williams sångskatt.41 På så sätt personifierar han den ”stora berättelsen” om cajunmusikens utveckling:

39 Shane K Bernard, 2003, s. 43ff; Rick Koster, 2002, s. 178. 40 Här kan en jämförelse göras med hur irländaren Shane McGowan med sin punkgrupp The Pogues sammansmälte irländsk folkmusik och punk med syftet att få en yngre generation att ta till sig folkmusikarvet. Victoria Mary Clar- ke & Shane McGowan, A Drink with Shane McGowan, London 2001, s. 167ff. 41 Samtal med D L Menard, 11 april 2015. 78

Malmö15.Gall.l.indd 78 2015-10-13 16.09 ”Oh, yeah, absolutely … Cajun and country. In those days it was mixed, not just Cajun. Country music, was pretty popular and a Cajun band that couldn’t play country music with the Cajun music didn’t have too many jobs.”42

En annan viktig artist som förtjänar att nämnas är dragspelerskan Sheryl Cormier. Cormier är viktig därför att hon inte bara var en del av cajunmusikrörelsen som utmanade den hegemoniska anglo-saxiska amerikanismen. Hon utmanade också den interna hegemoniska maskuliniteten genom att bli den första kvinna inom cajunmusiken som spelade dragspel offentligt. Vidare bildade hon 1978 ett helkvinnligt cajunband som definitivt bröt mot de kulturella föreställningar och normer om manligt och kvinn- ligt som fanns inom den patriarkala cajunkulturen. Cormier var visserligen långt ifrån den första kvinnan inom den starkt manligt dominerande offentliga cajunmusiken, men hon var den första dragspelerskan. Hon hade föregåtts av Cleoma Breaux Falcon som spelade gitarr tillsammans med sin man, och dessa två gjorde tillsammans en av första inspelningen av en cajunskiva 1928. Cormier föddes 1945 och växte upp i en engelsktalade familj, men tvingades tidigt att också lära sig franska. Under sin uppväxt arbetade hon extra som servitris och hon berättar själv att det var nödvändigt att kunna franska i den sortens arbete. Familjen hon växte upp i hade ett stort musikintresse. Hennes pappa som var ”sharecropper” hade dessutom ett cajunband, Andrew Guilbeau and the Sunset Playboys, i vilket han själv spelade dragspel och hans hustru spelade trummor. Men Sheryl började också, när pappan var ute och arbetade på fälten utan hans vetskap, träna på hans dragspel. Intresset växte sig allt starkare med mammans goda minne. Sheryl säger själv att hon tog alla möjligheter till att spela.43 Efter att pappan blivit på det klara med att det inte gick att hålla Sheryl borta från dragspelet hände det då och då att hon vid danstillställningar i hemmet fick hoppa in i bandet och som ett annorlunda inslag spela en stund.44

42 Intervju med D L Menard i Ann Allen Savoy, Cajun Music. A Reflection of a People, Eunice 1984, s. 271. 43 Intervju med Sheryl Cormier, 13 april 2015. 44 Intervju med Sheryl Cormier, 13 april 2015. 79

Malmö15.Gall.l.indd 79 2015-10-13 16.09 Efter studier, giftermål med Russel och arbete som kosme- tolog under flera år ville Sheryl när hon var 32 år, det vill säga 1977, återuppta dragspelandet. Då gick hon till danstillställningar särskilt när Blackie Forresters band spelade. ”One night, there were only about thirty people, I just went up to ask him if i could play a couple of songs, I had never done that before. So he asked what do you play? I play the accordion, I replied […] After that he had me going on Saturday nights. No other lady was playing the accordion on stage. So people would go to see that lady playing the accordion. A lot of people had never seen that. That was how I started […] I had the urge to try an all-girls band […] I collected some musical friends and we went on for three or four years. We never recorded. […] I noticed some kind of resentment, but I never had any real feed-back from men. I don’t recall anyone telling me about the all-girls band by male musicians, negative or positive.”45

I dag leder Sheryl Cormier bandet Cajun Sounds och benämns The Queen of Cajun Music. Hon betraktas musikaliskt som en traditionalist, men ses också som en framgångsrik förkämpe för kvinnors frigörelse inom cajunmusiken. På så sätt kombinerar hon det traditionalistiska med det radikala.

Avslutning Popmusik rimmar på politik är en uppmärksammad bok av journa- listen Anna Charlotta Gunnarson. I denna lyfter författaren fram populärmusikens politiska slagkraft genom en mängd olika tema- tiserade exempel. I första hand fokuserar hon på sångtexter som är politiskt utmanande; texter som direkt vänder sig mot olika slags orättvisor eller sociala sammanhang. Det är ett sätt att skriva om populärmusik och politik; hur textskrivare eller artister pro- testerar mot kapitalismen, högerkrafter, apartheid, betongsam- hället eller exempelvis manlig överordning.46 Men musik och sångtexter kan också ha ett annat slags pro- testdimensioner som utmanar diskursiva och sociala hegemonier.

45 Intervju med Sheryl Cormier, 13 april 2015. 46 Anna Charlotta Gunnarson, Popmusik rimmar på politik, Stockholm 2014.

Malmö15.Gall.l.indd 80 2015-10-13 16.09 Sångaren i den skotska gruppen Glasvegas James Allan uttalade häromåret i en intervju: ”En poplåt kan förändra allt, utan att säga någonting väsentligt om vår tid. Men den kan också vara starkt politisk, utan att betyda någonting för någon någonstans.”47

Det är med Allans ord om hur sånger kan ha en stark politisk potential utan att vara direkt och uttalat politiska som jag tol- kat cajunmusikens betydelse för identitetsskapande processer i sydvästra Louisiana. Historikern Björn Horgby för ett liknande resonemang kring rockmusiken och dess betydelse för ungdo- mars identitetsskapande processer under 1950- och 60-talen och den amerikanske historikern Mark Kurlansky pekar på en enda sångs betydelse i sin bok Dancing in the Street. Utan att vara direkt politiskt uttalad blir musiken en stark hegemoni utmanande kraft genom att den bidrar till unga människors generationsformering.48 På motsvarande sätt får cajunmusiken en hegemoniutmanande och en identitetsskapande kraft – men grundad i region – i det sociala och kulturella sammanhang där den förändras under 1960- och 70-talen. Cajunmusikens franska sångtexter säger inte särskilt mycket om anglo-saxism eller talar mot den amerikanisering som skett efter andra världskri- get. Det fanns en viss sådan tendens under 1960- och 70-talen, då också flera musiker var involverade i en politisk rörelse för stärkandet av cajunkulturen och minoritetens rättigheter. Men en majoritet texter har anknytning till antingen vardagsliv eller heterosexuella kärleksrelationer. Det är exempelvis ytterst säll- synt med texter som lyfter fram acadianska ursprungsmyter eller mytomspunna händelser som fördrivningen från Nova Scotia. Däremot finns det starka inslag av plats och platsens betydelse. Det är exempelvis inte ovanligt att städer som Lafayette eller Mamou förekommer i sångtexter. På så sätt stärks betydelsen av den lokala och regionala dimensionen i cajunkulturen. Det

47 Sonic # 43, oktober 2008. 48 Björn Horgby, Rock och uppror. Amerikansk, brittisk och svensk rockkultur 1955–1969, Stockholm 2007; Mark Kurlansky, Ready For a Brand New Beat. How ”Dancing in the Street” Became the Anthem for a Changing America, New York 2013.

Malmö15.Gall.l.indd 81 2015-10-13 16.09 särpräglade cajundragspelet och sättet att spela det på som är centralt i cajunmusiken är kanske än viktigare som identitets- skapare än texterna i sig. En slutsats i tidigare forskning är att franska språket var viktigt som identitetsskapande faktor under 1900-talets första hälft, samtidigt som regionala särdrag som exempelvis kortspel, tuppfäkt- ningar och travkapplöpningar var frekvent förekommande. Efter andra världskriget har cajunmusiken, trots att den uppenbarligen förändrats med influenser från bland annat rock ’n’ roll och pop, tagit över franska språkets betydelse som en viktig identitets skapande faktor i cajunsamhället. Detta visas inte minst av hur olika cajunmusikevenemang lockar ett betydande antal män- niskor ur olika generationer och av olika kön. Cajunmusiken är såldes inget som i första hand överlever genom att turister söker efter vad de uppfattar som autentiskt, utan för att den har en stor identitetsskapande betydelse för människor i sydvästra Louisia- nas lokalsamhällen. Vad människor gör med musik och vad musiken gör människor – såsom musiketnologen Ruth Finnegan har formulerat det49 – handlar med andra ord i cajunkulturen i hög grad om ett stärkande av den lokala och regionala identiteten i ett samhälle som i många andra avseenden fortsätter att amerikanise- ras. På så sätt utgör musiken en mothegemonisk kraft. Genom att själva spela, lyssna på eller dansa till bidrar musiken till att skapa lokal gemenskap i ett genommedialiserat samhälle.50

49 Ruth Finnegan, The Hidden Musicians. Music-Making in an English Town, Cambridge 1989. 50 För musiken som mobiliserande och sammanhållande politisk kraft se John Street, Music and Politics, Cambridge 2012, kapitel 4. 82

Malmö15.Gall.l.indd 82 2015-10-13 16.09 Referenslista

Ancelet, Barry Jean, Edwards, Jay försök till omvärdering av bety- & Pitre, Glen, Cajun Country, delsen av ’The Bristol Sessions’ ”, Jackson 1991. i Johan A Lundin (red), Intro. En Bernard, Shane K, The Cajuns. Ame- antologi om musik och samhälle, ricanization of a People, Jackson Malmö 2012. 2003. Gunnarson, Anna Charlotta, Popmusik Brasseaux, Ryan André, Cajun rimmar på politik, Stockholm 2014. Breakdown. The Emergence of an Hobsbawm, E J, & Ranger, T O American-Made Music, New York (eds.), The Invention of Tradition, 2009. Cambridge, 1983. Clarke, Victoria Mary & McGowan, Horgby, Björn, Rock och uppror. Ame- Shane, A Drink with Shane rikansk, brittisk och svensk rockkultur McGowan, London 2001. 1955–1969, Stockholm 2007. Comeaux, Malcolm L, ”Introduction Hutchinson, John, The Dynamics of and Use of Accordion in Cajun Cultural Nationalism. The Gaelic Dance Music” i Louisiana Folklore Revival and the Creation of the Irish Miscellany 14 1999. Nation State, London 1983. Cook, Axel V, Louisiana Saturday Koster, Rick, Louisiana Music. A Night. Looking for a Good Time in Journey from R&B to Zydeco, Jazz South Lousiana’s Juke Joints, Honky- to Country, Blues to Gospel, Cajun Tonks, and Dance Halls, Baton Music to Swamp Pop to Carnival Rouge 2012. Music and Beyond, Cambridge DeWitt, Mark F, ”From Chanky- 2002. Chank to Yankee Chanks. The Kurlansky, Mark, Ready For a Brand Cajun Accordion as Identity New Beat. How ”Dancing in the Symbol”, i Helena Simonett (ed.) Street” Became the Anthem for a The Accordion in Americas. Klezmer, Changing America, New York 2013. Polka, Tango, Zydeco, and More, Marshall, Erynn, Music in the Air Urbana 2102. Somewhere. The Shifting Borders Finnegan, Ruth, The Hidden Musici- of West Virginia Fiddle and Song ans. Music-Making in an English Tradition, Morgantown 2006. Town, Cambridge 1989. Pena, Manuel, The Texas-Mexican Greiff, Mats,”Vi bodde, bad och blev Conjunto. History of a Working- utbildade som om vi vore på skilda Class Music, Austin 1985. kontinenter”. Katolska och protes- Post, Lauren C, Cajun Sketches. From tantiska arbetare i Belfast 1850–1914, the Prairies of Southwest Louisiana, Malmö 2004. Baton Rouge 1990. Greiff, Mats, ”Hur countrymusiken Santelli, Robert, ”Introduction”, i formades till en manlig arena. Ett Mari-Lynn Evans, Robert Santelli

Malmö15.Gall.l.indd 83 2015-10-13 16.09 & Holly George-Warren (eds.), tidskrifter The Appalachians. America’s First Sonic # 43, oktober 2008 and Last Frontier, New York 2004.

Savoy, Ann Allen, Cajun Music. A intervjuer och samtal Reflection of a People, Eunice 1984. Russel Cormier, 13 april 2015 Snyder, Jared, ” ’Garde ici et’ garde lá-bas. Creole Accordion in Loui- Sheryl Cormier, 13 april 2015 siana”, i Helena Simonett (ed.) D L Menard, 11 april 2015 The Accordion in Americas. Klezmer, Marc Savoy, 11 april 2015 Polka, Tango, Zydeco, and More, Urbana 2012. Street, John, Music and Politics, Cam- bridge 2012.

Malmö15.Gall.l.indd 84 2015-10-13 16.09 henrik björck Makt och myndighet i högskolans samtidshistoria Reaktioner på nedmonteringen av kollegialiteten

De flesta universitet och högskolor i Sverige är statliga myndigheter. Denna organisationsform har på senare tid ansetts fungera mindre väl för delar av akademins allt mer diversifierade verksamheter och har blivit föremål för utredningar och reform strävanden. Under dessa skeenden har man debatterat ledningen av de säregna myndigheter lärosätena utgör. Deras traditionella ledningsformer, ofta etiketterade med hjälp av adjektivet ”kollegiala”, har blivit omtvistade. Frågan om kollegialiteten är akademisk i så måtto att den primärt engagerat lärare och forskare i akademin. Samtidigt är den politisk i så måtto att den inbegriper frågor om fördelningen av makt inom högskolan – att något står på spel är en grund till att den blivit omstridd. Hur bör besluts rätten fördelas mellan politiker, ledningar, kollegier?

Ingång I universitetets långa historia har även kollegialiteten en lång historia.1 Den är dock svår att få syn på eftersom den inte har gjort

Jag vill rikta ett varmt tack till Anna Götlind för kloka kommentarer till en preliminär version av denna text, liksom till alla dem som delat med sig av sina erfarenheter från högskolans samtidshistoria när jag i olika sammanhang talat om kollegiala frågor. 1 För en allmän bakgrund hänvisar jag till min skrift Om kollegialitet (Stock- holm 2013) och i den anförd litteratur; den finns tillgänglig på http://www. sulf.se/Press-opinion/SULFs-skriftserie/ (8/1 2015). 85

Malmö15.Gall.l.indd 85 2015-10-13 16.09 mycket väsen av sig, men kan anas i förekomsten av självstyran- de colleges vid universitet som Oxford och Cambridge. Den har även en kort historia, som är mer bullrande. I England blev ”collegiality” ett allt mer frekvent uttryck i högskoledebatten under 1990-talet. Det togs då i bruk för att söka artikulera det som varit självklart och ”satt i väggarna”, men som utmanades av det allt potentare alternativ som ofta benämndes ”managerialism”. Ett likartat mönster kan skönjas i Sverige med något decen- niums fördröjning. Kollegialiteten kom här att bli grundligt omstridd från 2008, då den så kallade Autonomiutredningen tänkte sig att den nya organisationsform som man föreslog, själv- ständiga lärosäten, skulle ha minst ett ”kollegialt beslutsorgan”. Regeringen avvisade förslaget i en departementspromemoria, som i stället föreslog att lärosätenas självbestämmande skulle ökas inom myndighetsformen. Detta skulle bland annat ske genom att i högskolelagen stryka bestämmelserna om fakultetsnämnder, en institutionell bas för traditionellt kollegial verksamhetsledning. Tankegången återkom sedan i en proposition, som riksdagen biföll sommaren 2010. Under remissbehandlingarna och riks- dagshanteringen av dessa förslag tyckte de flesta att det var bra med autonomi, i princip, samtidigt som de konkreta förslagen ansågs svårbedömda. Många röster höjdes för att värna den kollegialitet som kunde anses vara under attack. Begreppet kollegialitet gjorde under och efter dessa processer något av en kometkarriär, som strax kom att följas av en liknande bana för begreppet linjestyrning. De begreppshistoriska iakt- tagelserna matchas av precisa statsvetenskapliga kartläggningar av förändringar i fördelningen av beslutsmakt efter Autonomi reformen. Den kollegiala beslutsrätten har monterats ned vid många lärosäten parallellt med att just linjestyrningen stärkts.2 Den följande framställningen är ett försök att belysa och tolka reaktioner på denna utveckling utifrån några konkreta exempel. Först analyserar jag mönster i remissyttrandena över förslaget om högskolestiftelser 2013. Sedan diskuterar jag en ram för tolkningen av reaktionsmönster utifrån ekonomen Albert O. Hirschmans

2 Elin Sundbergs undersökningar ”Autonomireformen – Vad hände med det kollegiala styret?” (2013) och ”Autonomireformen: En kompletterande studie av förändringar i beslutsmakt vid fem lärosäten” (2014) finns att läsa på nätet, http://gfm.statsvet.uu.se (8/1 2015). 86

Malmö15.Gall.l.indd 86 2015-10-13 16.09 moderna klassiker Exit, Voice, and Loyalty: Responses to Decline in Firms, Organizations, and States. I fokus för framställningen står den omstridda kollegialiteten, vilken har tillmätts betydelse för akademisk frihet och kvalitet, men också för akademisk traditionalism och obeslutsamhet. Men för att ge relief åt bilden av en nedmonterad kollegialitet och akademisk frihet, vilken eventuellt kan uppfattas som alarmis- tisk, ska jag först lyfta fram några indikationer på att den normbildning som anses hotad samtidigt har stöd. Kollegialiteten avhandlas explicit i ett Unesco-dokument som behandlar akademisk frihet och villkor för personal inom högre utbildning. I detta uttryck för en värdegrund som Sverige förbundit sig att verka för heter det under rubriken ”Self-governance and collegiality”:3 Collegial decision-making should encompass decisions regarding the administration and determination of policies of higher education, curricula, research, extension work, the allocation of resources and other related activities, in order to improve academic excellence and quality for the benefit of society at large.

Den svenska regeringsformen, som listar grundläggande fri- och rättigheter, deklarerar sedan 2010: ”Forskningens frihet är skyd- dad enligt bestämmelser som meddelas i lag.” Friheterna preciseras i högskolelagen, som även fastslår att det ska finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning. Det stadgas också att beslut som kräver en bedömning av kvalitet i utbildnings- och forskningsfrågor ska fattas av personer med vetenskaplig eller konstnärlig kompetens.4

Remissreaktioner Departementspromemorian Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet sändes ut på remiss i juni 2013. Den rymmer förslag om att i stiftelselagen införa en särskild kate-

3 The UNESCO Recommendation concering the Status of Higher-Education Teaching Personnel (1997) och andra värdegrundsdokument finns samlade på http://academicrightswatch.se (8/1 2015); jfr Terence Karran, ”Academic Freedom in Europe: Reviewing UNESCO’s Recommendation”, i British Journal of Educational Studies 57:2 (2009). 4 Regeringsformen 2 kap., 18 §. Högskolelagen 1 kap., 3 § och 8 §, 2 kap., 6 §. 87

Malmö15.Gall.l.indd 87 2015-10-13 16.09 gori, högskolestiftelse, i syfte att förbättra förutsättningarna för ”några lärosäten” att hävda sig i den internationella konkurrensen. Utbildningsminister Jan Björklund meddelade i oktober, en knapp månad innan remisstiden gick ut, att frågan skulle utredas ytterligare innan regeringen gick vidare.5 Remissopinionen hade varit motsträvig, bitvis skarpt kritisk. Mönstret från tidigare känns igen. Många menade att det var bra med autonomi, i princip, men fann i praktiken förslaget svårbe- dömt. Återkommande synpunkter var att promemorian var mer ideologiskt än praktiskt motiverad, att den led brist på analytisk diskussion av utgångspunkter respektive problembeskrivningar. Bristfälliga omvärlds- och konsekvensanalyser jämte en avsaknad av alternativa lösningsförslag ansågs omöjliggöra välgrundade avväg- ningar. Alltför många frågor var alltför illa utredda för att förslaget skulle kunna läggas till grund för lagstiftning, inte minst med tanke på att eventuella beslut om stiftelsebildning bleve irreversibla. Här ska jag inte diskutera själva förslaget utan fokusera på remissvaren, närmast på frågan om, och i så fall hur, kollegialiteten tillmäts betydelse i dessa reaktioner. Detta är intressant i vårt sammanhang mot bakgrund av att begreppet kollegialitet tidigare hade blivit så politiskt laddat. Olika förhållningssätt säger något om hur olika instanser förhöll sig till denna omstridda materia. Mönster i reaktionerna framträder om man delar upp remiss- instanserna på olika sätt. En första distinktion kan göras mellan akademiska och icke-akademiska instanser, där de senare i sin tur kan delas upp i myndigheter respektive övriga organisationer. Bland myndigheterna finns en mängd domstolar och andra juridiska organ. Justitiekanslern förklarar att frågan huruvida lärosäten ”bör kunna ombildas från myndigheter till någon annan associationsform, oavsett hur man ser på saken politiskt, är i grunden av så central betydelse för utvecklingen av vårt lands högre utbildning i framtiden att det inte bör komma i fråga att fatta beslut i frågan utan ett mycket grundligt och fullständigt underlag”. I avsaknad av sådant beslutsunderlag avstyrks förslaget. Den

5 Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet, Ds 2013:49 Stockholm 2013, s. 49. Remissvaren finns hos Utbildningsdepartementet, diarienummer U2013/4153/UH; denna hänvisning gäller generellt för den närmaste framställningen. Tack till Elisabeth Backlund, Utbildningsdeparte- mentet, för god hjälp med alla remissvar. 88

Malmö15.Gall.l.indd 88 2015-10-13 16.09 stränga formalismen i dessa instansers detaljgranskningar ger för lekmannen ett drag av obeveklighet åt den juridiska kritiken. Det finns även myndigheter av annat slag, som kommer med synpunkter utifrån sina specifika uppgifter. Ekonomistyrnings- verket menar att de eftersträvade målen mycket väl kan nås inom en modifierad myndighetsform, vilken på ett annat sätt än en privaträttslig verksamhetsform värnar för statsförvaltningen centrala värden som öppenhet, transparens, demokrati, rättssäkerhet, effektivitet. Statskontoret konstaterar bland annat att en högsko- lestiftelse inte skulle få samma handlingsfrihet som de tidigare stiftelsehögskolorna, vilka fick ett kapitaltillskott vid bildandet. Dessa har organiserat forsknings- och utbildningsverksamheter i helägda aktiebolag och man noterar att Chalmers bedömt att det under aktiebolagslagen är ogörligt att delegera många beslut, exempelvis om medelsfördelning, från rektor som VD till ”kollektiva organ så som fakultetsnämnder”. Bland övriga organisationer kan nämnas Föreningen stiftelser i samverkan och revisorsorganisationen FAR, vilka menar att stiftel- sebegreppet skulle urvattnas och revisionsverksamheterna försvåras om förslaget genomfördes. Sveriges kommuner och landsting har en mer positiv syn och vill inte invända mot den föreslagna verk- samhetsformen, men menar att avnämarperspektivet borde beak- tats i högre utsträckning – till exempel är förbundets medlemmar viktiga för att kanalisera samverkan med det omgivande samhället. Promemorians ideologiska dimensioner framträder om man jämför yttrandena från huvudorganisationerna på arbetsmarknaden. LO efterlyser en diskussion av förslagets konsekvenser för akademisk frihet och kvalitet och menar att den tänkta privatise- ringen ingår i regeringens strävan att minska politikens inflytande; de negativa konsekvenserna av denna marknadsutveckling kan ses i skolan. Man avstyrker förslaget och förordar i stället en utredning av hur önskvärda förändringar kan åstadkommas inom ramen för en myndighetsmodell. Svenskt näringsliv framhåller betydelsen av ökad handlingsfrihet för Sveriges lärosäten, vilka är centrala för den kompetensförsörjning som krävs för att klara den internationella konkurrensen, samtidigt som det behövs ytterligare reformer för att öppna upp landets universitetsmarknad för nya aktörer. Som en av få remissinstanser tillstyrker man explicit förslaget, men efter lyser kompletterande utredningar av olika punkter. 89

Malmö15.Gall.l.indd 89 2015-10-13 16.09 En gemensam nämnare för de icke-akademiska remissinstan- serna är att ingen nämner ordet kollegialitet. De i vid mening akademiska instanserna kan också delas upp i myndigheter och övriga organisationer. Bland de senare finns till exempel Kungl. Vetenskapsakademien, vars kritik är nästan juri- diskt skoningslös, men mindre formalistisk och mer inriktad på reella förutsättningar för lärosätenas självbestämmande. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond menar att avsaknaden av grundkapi- tal i kombination med kvarstående anslagsberoende och återrap- porteringskrav är en dålig grund för självständighet gentemot stat och marknad. Man avstyrker bestämt eftersom den handlingsfrihet som motiverar förslaget kan förbytas i sin motsats. Stiftelsen för strategisk forskning är mindre skeptisk och stödjer förslaget med hänvisning till handlingsfrihetens betydelse för lärosätena i den hårdnande konkurrensen, men önskar vissa ytterligare utredningar. Dessa organisationer är mer benägna än de icke-akademiska att diskutera olika aspekter och betydelser av akademins frihet, men gör inte detta explicit i termer av kollegialitet. Det gör däre- mot de fackliga organisationerna. Allra mest utförlig på denna punkt är Sveriges universitets lärarförbund, SULF. På ett principiellt plan menar man att regeringen gör ett kategorimisstag. Universitetens och högskolornas primära uppgift är inte att konkurrera under marknadsmässiga former och tanken på att driva verksamheterna som aktiebolag är främmande för akademiska grundvärden. ”Ett universitet är inte ett bolag som ska generera vinst åt sina ägare utan en samhällsin- stitution med syfte att skapa och sprida kunskap.” Självständig heten inbegriper mer än en organisatorisk frihet för lärosätet som främst berör dess ledning. Den frihet som är en förutsättning för framgång behöver säkras, men förslaget stärker inte den individuella akademiska friheten. SULF diskuterar kritiskt praktiska konsekvenser för de anställ- da. Under rubriken ”Kollegialt inflytande och akademisk frihet” sägs att New Public Management och linjestyrning införts vid allt fler lärosäten, på bekostnad av de beslutsfattande kollegiala organ som är ”akademins signum”. Kollegialiteten måste ges utrymme på alla nivåer i organisationen eftersom den är så betydelsefull inte bara för akademisk frihet utan för goda resultat i verksamheterna. ”Ett verkligt kollegialt deltagande i beslut som påverkar utbild- 90

Malmö15.Gall.l.indd 90 2015-10-13 16.09 ning och forskning är grunden för engagemang, ansvarstagande och ett akademiskt ledarskap som upplevs som legitimt. Allt detta är faktorer som starkt påverkar ett lärosätes möjligheter att bedriva forskning, utbildning och samverkan av högsta kvalitet.” SULF diskuterar även inflytande och rättigheter för studenter och doktorander. Förbundet avstyrker det aktuella förslaget, som man anser vara alltför illa utrett, och efterlyser en bred politisk förankring för framtida förslag. Akademikerförbundet SSR, som organiserar socionomer och andra samhällsvetare, är också kritiskt. Man menar att varken aktiebolaget eller den definitionsmässigt oföränderliga stiftelsen är verksamhetsformer som, med sina incitamentsstrukturer, är självklart gagneliga för högre utbildning och forskning. ”Till det kommer det överdrivna marknadstänkandet samt riskerna för den akademiska friheten och de kollegiala beslutsstrukturernas fortlevnad.” Högre utbildning och forskning bör ses som sam- hällsintressen, men marknadslogiken kan leda till förskjutningar mellan vetenskapsområden som går på tvärs mot gemensamma nationella intressen. Fackförbundet DIK, som organiserar kultur- vetare, är inne på samma spår och diskuterar de politiska riktlinjer på EU-nivå som gör departementspromemorians förslag mer begripliga, men som inte utsägs i motiveringarna av dem. Även andra Saco-förbund ställer sig avvisande utifrån sina perspektiv, men utan att explicit ta upp kollegialiteten. På TCO-sidan organiserar Fackförbundet ST anställda inom statlig verksamhet, även om alla inte formellt är statsanställda. Man vänder sig i princip mot tanken att privatisera universitet och högskolor och menar att det i diskussionen om deras autonomi ofta sker en sammanblandning mellan institutionell autonomi och akademisk frihet. ”Det är här värt att påminna om att det historiskt varit nationalstaten som genom lagstiftning och förord- ning befriat lärosätena från lokala särintressen och garanterat den akademiska friheten genom att definiera spelreglerna för tjänste- tillsättningar, kollegialt beslutsfattande osv.” En uppluckring av detta slags regelverk genom stiftelsebildning gör det lättare för lokala intressen och privata finansiärer att få inflytande, samtidigt som det blir svårare för forskarsamhället att hävda akademisk frihet och kvalitet. Seko, Service- och kommunikationsfacket inom LO, blev det 91

Malmö15.Gall.l.indd 91 2015-10-13 16.09 nya namnet på Statsanställdas förbund 1995, då många medlemmar blivit privatanställda i och med bolagiseringen av statliga verksamheter. Man ser positivt på autonomi och framhåller att fri forskning är väsentlig för samhället, men finner ett ökat beroende av privata medel problematiskt och påminner om att många inom högskolesektorn i samband med Autonomiutredningen bekymrade sig ”över möjligheterna att värna de kollegiala beslutsstruk- turerna”. Liksom andra fackförbund är man kritisk till förslagets effekter på villkoren för anställda, studenter och doktorander. Sveriges förenade studentkårer, SFS, avstyrker förslaget och förklarar, som många andra, att det vore önskvärt med en bred politisk överenskommelse för att skapa hållbara förutsättningar för högskolan. Man menar att förslaget inte kan sägas öka friheten generellt, då ”det är ledningens frihet som framför allt adresse- ras”. Denna har ökat under ledordet autonomi, medan friheten för forskare och lärare, studenter och doktorander som individer och kollektiv fått stå tillbaka på ett för verksamheten olyckligt sätt. Kollegialt inflytande och studentinflytande är en viktig del av högskolans särart. SFS har förstått att regeringen anser att ett starkt kollegialt inflytande är ineffektivt och endast ska garanteras i mindre omfattning. Det är mycket olyckligt, för när det handlar om utbildning och forskning så utgör inflytandet en kvalitetsgarant som är unik för högre utbildning. För akademisk frihet behövs frihet både från politisk styrning och från intern toppstyrning.

Förslaget kritiseras för glidande formuleringar i principfrågor och man vänder sig bland annat mot hur det i praktiken öppnar upp för en högskolestiftelse att pröva frågor om studieavgifter. Akade- mins betydelse för demokrati och samhällsutveckling förminskas om utbildning ses som en handelsvara snarare än en rättighet, om lärosätena organiseras och styrs som företag. Kritiken från SFS har många drag gemensamma med den från de fackliga organisationerna, men man formulerar den lite vassare. I ljuset av denna rätt enstämmiga kritik från lärosätenas anställda och studerande kan vi notera att yttrandet från Sveri- ges universitets- och högskoleförbund, som primärt representerar ledningarna, är mer positivt. Man hänvisar till medlemmarnas yttranden och noterar att förslaget rymmer outredda frågor, men vill framför allt understryka vikten av en förändring mot ökad 92

Malmö15.Gall.l.indd 92 2015-10-13 16.09 självständighet och handlingsfrihet. I den korta skrivelsen utvecklar man inte den närmare innebörden av denna frihet. De akademiska remissinstanser som utgör myndigheter avger som regel mindre vittfamnande yttranden. Man håller oftast en låg profil i principfrågor med politiska implikationer; eventuell kritik berör primärt specifika aspekter som påverkar det egna för- valtningsuppdraget. Universitetskanslersämbetet diskuterar till exempel förutsättningar för att utöva tillsyn och kommer in på hur rättssäkerhet och överskådlighet påverkas om det blir tre typer av regelsystem för lärosätena: myndigheter, stiftelsehögskolor, hög- skolestiftelser. Vetenskapsrådet berör frågor om infrastruktur för forskning och forskningsfinansiering. Man stöder tanken att den grundlagsskyddade principen om forskningens frihet bör vara en utgångspunkt vid ombildning till stiftelse. De myndigheter som utgör lärosäten inkommer i regel med sina yttranden efter det att regeringen deklarerat att frågan ska beredas ytterligare. Handelshögskolan i Stockholm meddelade dock bara någon dag efter mottagandet av remissen att man inte avsåg att besvara den, men så är inte detta lärosäte någon statlig myndighet utan har en ideell förening som huvudman. Att yttrandena skickas in strax före remisstidens utgång innebär inte att de inte beretts under längre tid. Särskilt större och äldre lärosäten kommer med omfattande inlagor, vilka utförligt diskuterar såväl principer som praktiska detaljer. En del andra, ofta mindre forskningstunga lärosäten är mer kortfattade eller förklarar, möjligen med tanke på att regeringens deklaration gjorde svaren mindre relevanta, att man avstår från att yttra sig. Åter andra har helt enkelt inte skickat in något alls. Vad gäller reaktioner på den problembeskrivning som utvecklas i departementspromemorian finns det på ett övergripande plan mycket som förenar dessa remissinstanser. De fyrtio lärosätena stämmer in i den autonomikör som sjunger frihetens lov. Men samtidigt som det finns ett stort mått av samsyn kring frihets temat kan den allmänna principen utvecklas i olika riktningar när den konkretiseras. Frihet från vad? Frihet för vem, till vad? Stock- holms universitet åkallar en särskild auktoritet när man utvecklar relationen mellan frihet och autonomi: ”Enligt den humboldtska universitetsidén, som utgör en bärande tanke i svensk forsknings- och utbildningspolitik, är det kravet på vetenskapens frihet som 93

Malmö15.Gall.l.indd 93 2015-10-13 16.09 motiverar det autonomiprivilegium som lärosäten har i förhållan- de till andra offentliga organisationer och inrättningar.” Många har svårt att se ett egenvärde i att befrias från själva myndighetsformen och kan se staten som en värnare av det fria vetenskapliga kunskapssökande som kan kringskäras av andra krafter. Denna samsyn kring autonomin – i princip, alltså – får ytterligare reliefer om man relaterar den till det konkurrensperspektiv som ligger under promemorians diskussion. Det sägs i den att några lärosäten bör övergå i organisationsformen högskolestif- telse för att stärkas i den internationella konkurrensen, samtidigt som promemorian framhåller att det nationellt ska råda konkur- rensneutralitet mellan olika sorters lärosäten. Konstfack kommer in på komplikationer i denna problembeskrivning: Ett alltför ensidigt fokus på konkurrens lärosäten emellan kan riskera det svenska samhällets behov av ett brett utbildningsutbud för sin kompetensförsörjning. Likaså handlar forskningens frihet om mer än lärosätesledningens frihet att agera på en marknad, den handlar även om den enskilde lärarens och forskarens utrymme att forska fritt och fritt välja forskningsproblem med mera.

Mittuniversitetet ifrågasätter om det går att ”åstadkomma en verklig höjning av den internationella konkurrenskraften utan att de inhemska konkurrensförhållandena påverkas”. Även vad gäller promemorians lösningsförslag är samsynen bland dessa remissinstanser stor. Nej-kören är mångstämmig och stark, ingen förordar högskolestiftelser. Grunderna för avstånds- tagandet är inte vagt allmänna utan preciseras i stor, nästan juri- disk detalj. Närmast en explicit tillstyrkan kommer yttrandet från Chalmers – som ju egentligen inte sorterar under kategorin myndighet – men skrivelsen är kort och allmänt hållen. Till de i princip mer positiva statliga lärosätena hör Malmö högskola, vars rektor tidigare var prorektor vid just Chalmers. De flesta befinner sig någonstans mellan explicit avstyrkan och mindre markerade avståndstaganden, ofta med önskemål om fylligare utredning och bredare politisk förankring. Många av de kritiska punkter som tas upp har redan passerat revy. I yttrandena turneras sådant som det frånvarande stiftelse kapitalet och fortsatta anslagsberoendet, personalens anställnings- villkor och studenters rättssäkerhet, demokratisk styrning och 94

Malmö15.Gall.l.indd 94 2015-10-13 16.09 offentlig arkivhållning – och mycket mer. Vad innebär medlem- skapet i Arbetsgivarverket i den privaträttsliga sfären och gäller lagen om offentlig upphandling, måste ”högskolestiftelse” införas i logotypen och vem ska äga Silverbibeln vid en ombildning till högskolestiftelse? Tusen smådjävlar sitter i alla detaljer. På ett allmänt plan finns en undran om autonomi för vetenskaplig frihet så entydigt handlar om organisationsformen och om ett lärosätes konkurrenskraft så entydigt korrelerar till den. Umeå universitet menar att framställningen i promemorian rymmer ”en samling argument för en på förhand given ståndpunkt”. Örebro universitet undrar om de faktiska motiven bakom förslaget utifrån kopplingen mellan problem och lösning: om det är principiellt fel att lärosätena är underordnade statsmakterna borde reformen omfatta alla; om det är ett antal praktiska problem som ska hanteras står inte den föreslagna lösningen i någon som helst proportion till problemen. Många lärosäten, inte minst en del med mer lokal förankring och profil, är bekymrade över vilka återverkningar den selektiva lösningen kan få på systemet som helhet, medan Karolin- ska institutet bara väger för- och nackdelar för egen del och kommer fram till att övergångskostnaderna blir så stora att det är bättre att först utreda möjligheter inom myndighetsformen. Kollegialiteten är inget starkt framträdande tema i yttrandena, men Södertörns högskola framhåller till exempel att välkomna autonomireformer behöver ”särskilt beakta betydelsen av det kollegiala inflytandet”. Stockholms dramatiska högskola berör också denna betydelse: ”En fortsatt status som statlig myndighet skulle värna grundläggande värden såsom offentlig insyn, forskningens frihet, kollegiala beslutsstrukturer, studenters rättssäkerhet”. Högskolan Väst har en klar uppfattning om hur dessa vägvisande värden värnas bäst: Departementsskrivelsen verkar utgå från ett axiom om att utökad frihet för lärosätena är bra för verksamheten. Vi saknar en analys av varför det skulle vara så, och vill också ställa oss frågan – för vem? Är det för lärosätets ledning, för kollegiet eller för den enskilde läraren? Vi menar att staten är den bästa garanten för den akademiska friheten.

Med större eftertryck tematiseras kollegialiteten av tre lärosäten, vilka också tar upp bekanta spörsmål. Lunds universitet understryker att frågan om autonomi inte 95

Malmö15.Gall.l.indd 95 2015-10-13 16.09 bara handlar om konkurrenskraft utan om akademiska kärnvär- den. ”Det kollegiala inflytandet är en central grundbult i det akademiska livet. Att kolleger har ett inflytande över verksamheten är viktigt och kvalitetsdrivande. Hur det kollegiala inflytandet påverkas vid en eventuell ombildning till högskolestiftelse behandlas inte i promemorian.” Frågan handlar också om mer vardagliga förhållanden. ”I handlingsfrihet ligger även behovet av ett ökat förtroende. Det är förödande och kontraproduktivt att öka frihetsgraderna i vissa frågor samtidigt som kontrollen ökar. Detta leder till svårigheter att långsiktigt planera den egna verksamheten och ökad administration.” I en tjugosidig bilaga nagel- fars de juridiska detaljerna, skoningslöst, av en juridikprofessor som är expert på just stiftelselagstiftning. KTH gör en liknande värdering: Det kollegiala inflytandet har en lång tradition vid de svenska lärosätena och utgör en grundpelare för skyddet av den akademiska friheten. Att kollegiet har ett fortsatt inflytande över verksamheten och dess kvalitet även vid högskolestiftelserna kommer, enligt KTH:s mening, att vara av avgörande betydelse för att verksam heten ska kunna bedrivas på ett önskvä1t sätt även efter en eventuell ombildning. KTH ser därför gärna att det utreds hur det kollegiala inflytandet ska kunna garanteras vid högskolestiftelserna.

Uppsala universitet menar att förslaget är alltför långtgående om det gäller att hantera vissa praktiska problem – och inte tillräckligt vittgående om det ska vara en allmän autonomireform. Lärosätena kan i högskolestiftelsens form begränsas än mer och från två håll: ”en privaträttslig organisation utan egna ekonomiska muskler som dessutom styrs av ett offentligrättsligt regelverk”. Eftersom en stiftelse i princip inte ska ändras sedan den bildats, samtidigt som den akademiska friheten bör ges ett konstitutionellt skydd, vore det lämpligt att ett stiftelseförordnande rymde ”ett uttryck för tanken om vad ett universitet är och utifrån vilka principer det ska styras”. I diskussionen av dessa karakteristika och principer nämns bland annat att ”professionerna/kollegierna” ska göra de vetenskapliga bedömningarna och att det ska finnas en välutfor- mad rollfördelning och dynamisk dialog mellan ledningsorgan och ”kollegiala organ inkluderande studenter”. Samtidigt som bekanta teman turneras kommer en del origi 96

Malmö15.Gall.l.indd 96 2015-10-13 16.09 nella inslag från Uppsalas horisont. Oombedd inkommer Sam- hällsvetenskapliga fakulteten med ett eget yttrande, i vilket man vänder sig mot den troliga organisationen med utförande bolag under en högskolestiftelse: ”I aktiebolagsformen är den av regeringen utsedda rektorn verkställande direktör och kollegiala beslutsorgan saknas, en ordning som kraftigt avviker från universitetets grundidé.” Även Doktorandnämnden inkommer med ett eget, kritiskt yttrande, med särskilt försvar av kollegiala vär- den i bilagorna från de humanistiska och samhällsvetenskapliga doktorandråden. Finns då något mönster som kastar ljus över frågan om var- för just dessa tre lärosäten framhåller kollegialiteten som de gör? En gemensam faktor är att de alla är välrenommerade, äldre läro säten, vilket kan tänkas göra dem mindre förändringsbenägna, mer böjda att hävda en traditionell normbildning. Man kan också tänka sig att kollegierna vid dessa forskningstunga institutioner är mer självmedvetna och benägna att med kraft ge röst åt sina uppfattningar, en tolkningsmöjlighet vi ska utveckla i nästa avsnitt. En annan gemensam faktor är att dessa lärosäten laborerade med någon form av utvidgat remissförfarande, alltså att man tog in röster från lärare–forskare, studenter och andra på ett tydligare sätt. Häri avviker de från det vanliga mönstret, vilket var att frå- gan hanterades av lärosätenas ledningar och högre tjänstemän. Avslutningsvis noterar vi att i den mån den kontroversiella frå- gan om kollegialiteten artikuleras i dessa reaktioner så utvecklas den av studenter och av anställda vid lärosätena, främst lärare– forskare, alltså de aktörer som primärt bär upp det professionella omdömet i högskolan, och då i mer eller mindre tydlig motsätt- ning till högskoleledningar och regeringspolitik. Uppbyggnaden av en sådan motsättning är en signal att uppmärksamma med tanke på dessa aktörers betydelse för högskolans verksamheter. Vi har också sett att många yttranden utvecklar bilden av hur den akademiska självständigheten, som ska värna intresset av hög kvalitet i kärnverksamheterna, omyndiggörs och ställs mot privata och lokala intressen, till exempel en högskoleledning. Ett samlat intryck av remissvaren är att den text som alla rea- gerade på rymde paradoxala drag. Tanken var att befordra handlingsfrihet och anpassningsbarhet för utvalda lärosäten genom att införa en organisationsform som i princip ska vara oföränderlig. 97

Malmö15.Gall.l.indd 97 2015-10-13 16.09 Den ska också vara immun mot politiska konjunkturer, samtidigt som en högskolestiftelse i praktiken skulle vara beroende av för- handlingar och avtal med de politiskt valda finansiärerna och, likt en gammal myndighet, styrd av mycken offentligrättslig regle- ring. Den massiva kritiken framstår i mycket som sakligt välmo- tiverad, även om frågans ideologiska laddning gör det vanskligt att avgränsa det sakliga. En samlad bedömning blir likväl att det nog var klokt av regeringen att inte gå vidare med en proposition.

En ram för tolkning av reaktioner Reaktioner mer från verkstadsgolvet, så att säga, har jag mött när jag diskuterat och debatterat kollegialitetens betydelse i högsko- lesystemet. Skriften Om kollegialitet har gett mig förmånen att få komma till en mängd lärosäten – stora som små, gamla som unga – och få ta del av olika berättelser om hur det förhåller sig med kollegialiteten och dess eventuella nedmontering. Jag har samta- lat med lärare och forskare, liksom med ledningspersoner och studenter. Alla dessa reaktioner finns inte arkiverade och jag ska inte försöka sammanfatta dem, utan i stället diskutera en tolkningsram som kastar ljus över mönster jag tyckt mig se. Min förhoppning är att denna ram ska rymma en igenkänningsfaktor som gör att den uppfattas som tankeväckande och upplysande av berörda aktörer. Begreppsramen kommer från den tysk-amerikanske politiske ekonomen Albert O. Hirschmans moderna klassiker Exit, Voice, and Loyalty: Responses to Decline in Firms, Organizations, and States från 1970, vilken också finns i svensk översättning. I Hirschmans framställning är sorti och protest grundreaktioner när aktörer upplever en nedgång av något slag i en organisation som de är knutna till. Reaktionerna är funktionella på så sätt att de skickar signaler till ledningen att verksamheten inte fungerar optimalt och att något bör göras.6 Sorti är en näraliggande reaktion i organisationer som agerar på en marknad, men även inom exempelvis stater. Aktörer byter leverantör eller arbetsgivare eller emigrerar; de ”röstar med föt- terna”. För en organisation är det ett problem, menar Hirschman,

6 Albert O. Hirschman, Exit, Voice, and Loyalty, Cambridge, Mass. 1970; sv. övers. Sorti eller protest: En fråga om lojaliteter, 1972 (ny uppl. Lund 2008).

Malmö15.Gall.l.indd 98 2015-10-13 16.09 att det är de mest kvalitetskänsliga och -medvetna som reagerar först på en nedgång och är snarast att lämna organisationen, samtidigt som det är de som skulle kunna bidra mest till att vända nedgången. Betydelsefulla aktörers sorti kan bidra till en självför- stärkande nedgång. För Hirschman är protest en mer ”politisk” reaktion, men den är också ett alternativ när en sorti inte är möjlig, till exempel under en monopolsituation. För den enskilda aktören är detta alternativ mer komplicerat i och med att det är svårt att förutsäga effekten av och priset för en protest. De mest kvalitetskänsliga är ofta de i olika avseenden mest resursstarka och samtidigt de som är mest benägna att protestera – och att protestera med framgång, alltså att ändra organisationens rörelseriktning. I modellen finns ett tydligt samband mellan dessa båda alternativ. Ju lägre trösklarna för sorti är, desto mindre sannolikhet att protester utvecklas – ju svårare med sorti, desto sannolikare med protester. Det enkla sambandet kompliceras emellertid av den tredje kategorin i Hirschmans diskussion. Lojalitet dämpar benägenheten hos kvalitetskänsliga att göra tidig sorti. Lojaliteten tenderar i stället att aktivera protest, speciellt hos dem som uppfattar sig som inflytelserika och tror att de kan förändra organisationen inifrån. Som återkopplingar bidrar sorti och protest till att optimera resultat i ett samhälleligt perspektiv, men en enskild organisations ledning har ett intresse av att bortse från larmsignalerna. Detta kan kortsiktigt bevara dess handlingsfrihet, men på sikt gynnar det konkurrenterna. Lojali- teten kan också modifieras på olika sätt, exempelvis med incitamentsstrukturer och karriärvägar inom organisationen, med ett högt pris eller rent av straff för sorti. Den påverkas även av höga inträdeskrav, vilka gör den enskildes kostnad för sorti eller protest högre samtidigt som de ökar benägenheten för vad Hirschman kallar självbedrägeri. Aktören övertygar då sig själv om att det var värt mödan att ta sig in i organisationen, även om detta visat sig mindre givande än förväntat. Om det blir ogörligt att bortse från nedgången blir aktören i stället benägen att slåss hårt för att den investering som inträdesavgiften innebar inte ska förödas. Till den grundspänning mellan sorti och protest som modifieras av lojalitet har det blivit vanligt att lägga ytterligare en kate gori: neglect. Ekonomen Hirschmans modell utgår från relatio- 99

Malmö15.Gall.l.indd 99 2015-10-13 16.09 nen mellan konsumenter och företag i en konkurrenssituation, samtidigt som han även diskuterar hur medlemmar förhåller sig till föreningar, medborgare till stater, anhöriga till familjer. ”Neg- lect”, försumlighet eller försummelse, har förts in i diskussionen inte minst när modellen brukats för att utforska hur anställda förhåller sig till arbetsgivare. Då löntagaren som regel är den underordnade parten i en ojämlik relation kan sorti och protest i praktiken bli orealistiska alternativ, samtidigt som maktaspek- ten kan undergräva eventuell lojalitet med organisationen. När upplevelsen av maktlöshet i arbetet ökar tenderar aktören utan alternativ att förhålla sig mer försumligt till de uppgifter arbetsgivaren förelägger. Försumligheten kan ta sig olika uttryck, från brist på engagemang och mer eller mindre passiv aggressivitet till undandragande eller öppen frånvaro från arbetsplatsen.7 Om vi relaterar denna tolkningsram till högskolans samtidshistoria förefaller sorti att primärt vara en möjlighet för kvalitets- känsliga och resursstarka aktörer, vilka genom sina meriter kan söka realistiska alternativ till en organisation de upplever vara på nedgång. I sammanhanget är det nog skickliga forskare snarare än skickliga lärare som premieras med mobilitetsmöjligheter, sam tidigt som man kan föreställa sig att det i mottagarledet finns ett spänningsförhållande mellan intresset av att rekrytera stjärnfors- kare, som kan vara flyktiga, och att bygga kollegier, som bör har viss stabilitet. För alla som inte är Nobelpristagare är nog sorti ett mindre näraliggande alternativ i det svenska systemet, medan mobiliteten är högre i exempelvis USA. Som tendenser i tiden kan man dock notera att excellenta forskare, lite som fotbolls stjärnor, kan värvas på ett slags marknad där hot om sorti utgör en förhandlingsresurs, liksom att även höga chefer kan agera på en marknad för ”akademiskt ledarskap”, där specifik ämneskun- skap betyder mindre än generisk managementkunskap.8

7 En översikt ges i Matthew M.C. Allen, ”Hirschman and Voice”, i Adrian Wilkinson, Jimmy Donaghey, Tony Dundon & Richard B. Freeman (eds.), Handbook of Research on Employee Voice, Cheltenham 2014. 8 Den fortsatta relevansen hos Hirschmans grundkategorier framhålls i Ed- ward M. Bergman, ”Hirschman Mobility, Governance and Loyalty in Europe’s Top Research Universities”, i João J.M. Ferrerira, Mario Rapo- so, Roel Rutten & Attila Varga (red.), Cooperation, Clusters, and Knowledge

100

Malmö15.Gall.l.indd 100 2015-10-13 16.09 Det finns en rätt stor spännvidd i protest som reaktion på institutionell nedgång. Å ena sidan har det kommit starka protester, exempelvis mot en upplevd nedmontering av kollegialiteten, i förs ta hand från resursstarka aktörer i miljöer med starka kollegiala traditioner. Ett medialt uppmärksammat exempel på detta kan vara striderna våren 2014 kring rektorsposten vid Uppsala universitet. Å andra sidan finns även motsatsen. Tystnad, kanske med en näve knuten i fickan, har jag tydligast, men inte bara, förnummit i miljö- er med starkare linjestyrning och svagare kollegiala traditioner. Det är svårt att ge prov på utbredningen av en tystnadens kultur, men ett indirekt och lite paradoxalt exempel kunde vara den kommuni- kationspolicy vid Högskolan i Gävle från våren 2013 som kritiker ansåg stod i strid med de anställdas lagstadgade meddelarfrihet.9 Spelar då faktorn lojalitet någon roll och kan den belysa möns- ter? Att inträdesavgiften till akademin ofta är ansenlig konkretiseras i den kollegiala sakkunniggranskningen vid tjänstetillsätt- ningar. Det förefaller rimligt att tänka sig att den höga tröskeln bidragit till den relativt ringa graden av sorti, vartill kommer individuella hänsyn till familjeförhållanden och annat. Den har nog även bidragit till högröstade protester när aktörer till slut funnit det ogörligt att ”sitta still i båten”. Samtidigt har jag fått ett tydligt intryck av att många akade-

Transfer: Universities and Firms towards Regional Competitiveness, Berlin 2013. I denna stora europeiska enkätstudie konstateras (s. 241f) att ”a strong voice by university leadership stimulated exit from universities”, vilket bidrar till följande slutsats: ”Overall, university governance schemes are shown to have powerful and significant – perhaps under-appreciated – effects on the decision of academics to exit their university or the ERA.” Konsekvenser av den kostsamma handeln med stjärnforskare har sedan länge uppmärksammats inom akademikerorganisationer, se Cary Nelson, ”Superstars”, i Academe 83:1 (1997). Jfr diskussionen i Mary Burgan, What Ever Happened to the Fa- culty?: Drift and Decision in Higher Education, (2 uppl.) Baltimore 2009, kap. 6 ”Superstars and Rookies of the Year: Academic Competition”. 9 Fallet med kommunikationspolicyn och andra exempel finns dokumenterade på http://academicrightswatch.se (8/1 2015). Ett annat exempel kunde vara den syrliga berättelsen i Martin Parker, ”University, Ltd: Changing a Busi- ness School”, i Organization 21:2 (2014), som framhåller betydelsen av kol- lektivt agerande för att värna gemensamma akademiska värden men som är rätt pessimistisk (s. 281): ”Exit appears to be the only choice, when loyalty is questioned and voice impossible.”

101

Malmö15.Gall.l.indd 101 2015-10-13 16.09 miker har ett rätt stort mått av lojalitet. Men med vad? Kärleken till ”alma mater” tycks mest komma till uttryck som en nostalgisk fantomsmärta, möjligen med en ironisk gest, när lärosäten skjuter fram sin myndighets- och arbetsgivarroll, när linjestyrning träng- er undan kollegialitet. Lojaliteten verkar vända sig bort från institutionen i stort, till studenter och kolleger, både nära och fjärran. Kärleken till ämnet består, förhållandena med arbetsgivarna för- går. Internationellt har det också konstaterats att akademikernas lojalitet med sina arbetsgivare sjunkit under de senaste decennierna, liksom att den institutionella lojaliteten är positivt korrelerad till kollegiala beslutsprocesser och en kommunikativ ledning, negativt till otympliga administrativa processer och ”top–down”- ledning. En parallell kan dras till reaktioner inom läkarkåren under en ledning inspirerad av New Public Management: ”Brist på kollegialt inflytande urholkar lojalitet med chef och organisation … men inte med patienterna”.10 I de många berättelser jag fått ta del av har det synts mig som om den kluvna lojaliteten ofta rymmer ett inslag av försumlig- het. Inte så få lärare och forskare verkar reagera med något mått av uppgiven resignation eller distanserad cynism i en situation där de upplever att tilliten till deras professionella omdöme och integritet ersätts av misstro och kroniskt monitorerande av deras verksamhet, med en åtföljande drift av fokus och resurser från de primära uppgifterna. I förhållande till arbetsgivaren blir det lätt- are att reagera med den bokhållarmässiga attityd man själv känner sig bemött med. Det tycks vara svårare att motivera ett tidskräv ande engagemang i gemensamma angelägenheter – trots att det institutionella ramverket har återverkningar på det egna projektet – och lättare att begränsa omsorgerna till den egna karriären. I ett tillstånd av passiv aggressivitet ligger det nära till hands att bli försumlig i förhållande till vissa sysslor. En fråga är hur man ska man tolka ett förhållningssätt som kan framstå som något av en ”inre exil”. Sorti, protest, försumlig- het? Komplexiteten i reaktionsmönstret kan exemplifieras med en

10 Kap. 9 ”Declining Institutional Loyalty”, i William K. Cummings & Martin J. Finkelstein, Scholars in the Changing American Academy: New Con- texts, New Rules and New Roles, Dordrecht 2012 och Gunnar Aronsson & Eva Bejerot, ”Brist på kollegialt inflytande urholkar lojalitet med chef och organisation … men inte med patienterna”, i Läkartidningen 111:12–13 (2014). 102

Malmö15.Gall.l.indd 102 2015-10-13 16.09 text av sociologiprofessorn Stefan Svallfors, ”Universitetet – en förlorad kärlek”. I form av ett fiktivt kärleksbrev, ”från en helt och hållet fiktiv forskare till ett helt och hållet fiktivt universitet”, gestaltar författaren sammansattheten i de reaktioner som jag mött men som är svåra att konkretisera.11 Brevskrivaren gör helt enkelt slut med sitt livs stora kärlek, Universitetet. En krypande olust har ersatt förälskelsens omtumlande känsla av att ha hittat det rätta, att vara ”bland likar”, och den mer mogna kärlekens överseende med egenheter. Att tiden för att tala ut har kommit beror nog på att Universitetet är en Myndighet. ”Varje gång du kom hem från de andra Myndighe- terna råkade vi i gräl. Du ville styra och ställa mer, som för att visa att du också var en riktig Myndighet. Och jag blev undvikande, elak, började gå omvägar för att slippa träffa dig. Vi bråkade, smällde i dörrar, surade, återfann varandra.” Förhållandet blev inte mindre spänt när Universitetet började lyssna på råd från de ”självutnämnda relationsexperterna, de där som kallar sig ’New Public Management’”. Ömsesidig misstro förstärkte den nedåt- gående spiralen. Allt mer har brevskrivaren hållit sig undan och ägnat sig åt sitt, efter ett tag nästan helt utan dåligt samvete. Till slut växer känslan av vämjelse. ”Och eftersom jag ändå aldrig riktigt slutat älska dig – hur konstig det än kan låta – slets jag nästan sönder. Vi kunde vara så mycket för varandra och nu är vi nästan inget. Jag borde kanske lämna dig. Men det gör så ont att tänka så. Kanske är jag bara rädd”. Brevet slutar i ett vägskäl: ”Jag sitter i bibliotekscaféet i eftermiddag, mellan tre och fyra. Titta förbi om du vill prata. Man kom bara om du verkligen tror att vi kan börja på nytt. Jag orkar inte med fler besvikelser.” Är detta en sorti – brevskrivaren gör ju slut, om än med ett sista litet hopp om att allt ska bli bra igen? Eller är det en protest – författaren går ju ut i offentligheten, kanske med ett hopp om att kunna påverka utvecklingen? Sammansattheten i reaktionerna matchas av den komplicerade relation mellan brevskrivaren och författaren som skapar spänning i texten. Genom den går en ambivalent lojalitet, liksom en halvt öppen försumlighet, som bara ger en gnutta dåligt samvete.

11 Brevet finns på http://haggstrom.blogspot.se/2014/09/gastinlagg-av-stefan- svallfors.html (8/1 2015).

103

Malmö15.Gall.l.indd 103 2015-10-13 16.09 Jag tänker att läsaren kan känna igen något av det Svallfors gestaltar och själv meditera vidare över egna och andras reaktioner i termer av sorti, protest, lojalitet, försumlighet.

Diskussion De processer som ligger under de reaktioner jag diskuterat här är sammansatta och svåra att överblicka. I ett internationellt jämförande perspektiv har det hävdats att de senaste decenniernas högskolepolitiska utveckling rymmer ett paradoxalt drag, med en trend mot utvidgad formell autonomi som matchas av en samtidig trend mot inskränkt reell autonomi. Den svenska utvecklingen är inte heller entydig och det är nog inte så att akademisk kollegialitet och frihet helt enkelt upplöstes efter den första januari 2011. Å ena sidan kan normbildningen kring akademins huvuduppgifter, liksom kring frihetens och kollegialitetens betydelse för dem, tyckas vara relativt stabil på ett legalt plan samtidigt som den har verbala värnare i offentligheten. Å andra sidan ska upphöjda principer tolkas och omsättas i en lokal praktik, vilken understundom kan tyckas stå i strid med vägvisande akademiska värden.12 För egen del har jag stundom känt viss ambivalens inför öns- kan om att ge ett ansikte åt kollegialiteten, i bestämd form singu- laris, att framträda som en äppelkindad humanist med uppgift att måla den i rosenrött. Jag har inga problem att se att kollegialiteten som princip för ledning av verksamheterna vid ett lärosäte i praktiken haft sina problem. En grund för detta torde vara att det som i dag kan kallas ”kollegiala styrformer” härrör från ett skede då småskaligheten innebar att det inte fanns mycket till admini stration; de kom att föras vidare in i ett skede då skalan blivit en helt annan och kraven på administration omvandlats. Till exempel innebar det ett mått av amatörism att verksamhetsledare av en äldre, ”kollegial” modell skulle besluta i administrativa frågor. Med tanke på all kompetensutveckling av nya chefer torde detta

12 Tom Christensen, ”University Governance Reforms: Potential Problems of More Autonomy?”, i Higher Education 62:4 (2011). I Carl-Gustaf Andrén, Visioner, vägval och verkligheter: Svenska universitet i utveckling efter 1940, Lund 2013 är en tanke att vissa grundprinciper varit stabila samtidigt som de konkreta uttolkningarna varierat i tid och rum. 104

Malmö15.Gall.l.indd 104 2015-10-13 16.09 inte vara lika aktuellt längre. Problemet med dagens rörelserikt- ning är snarare att verksamhetsledare utan specifika ämneskom- petenser beslutar i akademiska frågor, vilket inte bara innebär ett mått av amatörism utan av olaglighet. Till den äldre spänningen mellan de lärdes republik och Kungl. Maj:t har det i dag kommit en ny i och med målstyr- ningen, som i förvaltningskulturen ger ett dubbelt budskap, förmedlat i direktiv, policies, personaltidningar och liknande. Å ena sidan betonas myndighetsstatusen och vikten av upp- stramning för att lärosätet ska agera som en myndighet. Å andra sidan betonas konkurrensen och vikten av strategiska ledningsval för att hävda sig i den, som om lärosätet snarare hade en status som företag. Konkurrens har blivit ett allt viktigare inslag i både problembeskrivningar och förslag till institutionella lösningar för att möta konkurrensens utmaningar. I relation till dessa signaler kan man göra reflektionen att akademin inte blev en konkurrensintensiv miljö först i dessa yttersta dagar. Själv har jag också svårt att föreställa mig att statens förvaltningsmyndigheter skulle ha till uppgift att ”konkurrera” i andra sammanhang, som att olika socialstyrelser skulle tävla om resurser för att bedriva den mest excellenta socialstyrelse- verksamheten.13 Ledningsfrågorna har onekligen fått en ökad betydelse i den avreglerade och decentraliserade högskolan. De påverkas av en akademisk logik, en myndighetslogik, en företagslogik, vilka har skiftande målsättningar, normbildningar och yrkesetiker. Dessa är inte självklart lätta att förena. Det finns gott om potentiella målkonflikter för individ och organisation, många signaler att tolka och begrunda för den ledning som ska tjäna verksamheten. En samling signaler som jag menar bör uppmärksammas är de reaktioner på en nedmontering av kollegialiteten som jag diskuterat här. För en organisation vars huvudtillgång är engagemanget och kreativiteten hos de anställda är det illavarslande om deras lojalitet och kärlek till arbetet börjar erodera, om ett cyniskt förhållningssätt till organisationen och dess ledning gror

13 Jag har utvecklat konkurrenstemat i ”Kollegialitet och konkurrens”, i Tomas Forser & Thomas Karlsohn (red.), Till vilken nytta?: En bok om humanioras möjligheter, Göteborg 2013.

105

Malmö15.Gall.l.indd 105 2015-10-13 16.09 och får näring. Akademin som bara en förvaltningsmyndighet, utan den speciella dualistiska styrningsmodell som kollegialiteten medför, blir som vilken myndighet som helst och argumenten för en speciell autonomi tappar fäste. Samtidigt verkar fästet i dag förbättras för tanken att universitet och högskolor inte fungerar som just universitet och högskolor med bara linje styrning.14 Den verbala kampen om kollegialiteten framstår som ett inslag i kampen om utformningen av högskolans organisatoriska ramverk, en institutionell omformning som i sin tur får återverk- ningar på innehållet i verksamheterna. Ytterst handlar detta kanske om myndighet, om rätten att fatta självständiga beslut och skyldigheten att ta ansvar för dem. Om makt över arbetet. Debat- ten om dessa ting lär fortsätta. Till diskussionen om den framtid som snart blir historia får den tyske tänkaren Theodor W. Adorno bidra med en egen belysning av myndighetsbegreppet:15 Kritik hör till demokratins och myndighetens förutsättningar. Myndig är den som talar för sig själv, för att han tänkt själv och inte bara upprepar andras tal, med andra ord den som inte är ledd av för- myndare. Detta visar sig i förmågan att göra motstånd mot färdiga åsikter och, på samma sätt, mot rådande institutioner, mot allt som är blott fastslaget, som rättfärdigas bara genom att finnas till.

För övrigt har jag ofta roligt på jobbet.

14 Betydelsen av samverkan lyfts fram i t.ex. Bernard Burnes m.fl., ”The Chan- ging Face of English Universities: Reinventing Collegiality for the Twenty- first Century”, i Studies in Higher Education 39:6 (2014), Uwe Schimank, ”Reforming the German University System: Mindful Change by Double Talk”, i Guido Becke (ed.), Mindful Change in Times of Permanent Reorgani- zation: Organizational, Institutional and Sustainability Perspectives, Berlin & Heidelberg 2014. Vid Uppsala universitet har en arbetsgrupp utarbetat rapporten ”Kollegialitet i koncentrat” (2014), som finns på http://katalog.uu.se/ digitalAssets/310/310491_1kollegialitet_i_koncentrat2014.pdf (8/1 2015). I rapporten betonas betydelsen av ömsesidig respekt mellan de båda styrsyste- men i den dualistiska styrmodell som är ett kännetecken för akademin. 15 Theodor W. Adorno, ”Kritik”, i Rolf Tiedemann (Hg.), Kritik: Kleine Schriften zur Gesellschaft, Frankfurt am Main 1971, s. 10; för tips och över sättning tackar jag Martin Wiklund. 106

Malmö15.Gall.l.indd 106 2015-10-13 16.09 Referenslista

Adorno, Theodor W., ”Kritik”, i Rolf Burgan, Mary, What Ever Happened to Tiedemann (Hg.), Kritik: Kleine the Faculty?: Drift and Decision in Schriften zur Gesellschaft, Frankfurt Higher Education, Baltimore 2009 am Main 1971. (2 uppl.). Andrén, Carl-Gustaf, Visioner, vägval Burnes, Bernard (m.fl.), ”The Chan- och verkligheter: Svenska universitet i ging Face of English Universities: utveckling efter 1940, Lund 2013. Reinventing Collegiality for the Allen, Matthew M.C., ”Hirschman Twenty-first Century”, i Studies in and Voice”, i Adrian Wilkinson, Higher Education 39:6 (2014). Jimmy Donaghey, Tony Dundon Christensen, Tom, ”University & Richard B. Freeman (eds.), Governance Reforms: Potential Handbook of Research on Employee Problems of More Autonomy?”, i Voice, Cheltenham 2014. Higher Education 62:4 (2011). Aronsson, Gunnar & Eva Bejerot, Cummings, William K., & Martin ”Brist på kollegialt inflytande J. Finkelstein, Scholars in the urholkar lojalitet med chef och Changing American Academy: New organisation … men inte med Contexts, New Rules and New Roles, patienterna”, i Läkartidningen Dordrecht 2012. 111:12–13 (2014). Hirschman, Albert O., Exit, Voice, Bergman, Edward M., ”Hirschman and Loyalty: Responses to Decline in Mobility, Governance and Loyalty Firms, Organizations and States, in Europe’s Top Research Univer- Cambridge, Mass. 1970. sities”, i João J.M. Ferrerira, Mario Högskolestiftelser – en ny verksamhets- Raposo, Roel Rutten & Attila form för ökad handlingsfrihet, Ds Varga (eds.), Cooperation, Clusters, 2013:49, Stockholm 2013. and Knowledge Transfer: Univer- Karran, Terence, ”Academic Freedom sities and Firms towards Regional in Europe: Reviewing UNESCO’s Competitiveness, Berlin 2013. Recommendation”, i British Journal Björck, Henrik, ”Kollegialitet och of Educational Studies 57:2 (2009). konkurrens”, i Tomas Forser & ”Kollegialitet i koncentrat” (2014), Thomas Karlsohn (red.), Till vilken http://katalog.uu.se/digitalAssets/3 nytta?: En bok om humanioras 10/310491_1kollegialitet_i_koncen- möjligheter, Göteborg 2013. trat2014.pdf (8/1 2015). Björck, Henrik, Om kollegialitet, Nelson, Cary, ”Superstars”, i Academe Stockholm 2013, http://www.sulf. 83:1 (1997). se/Press-opinion/SULFs-skrift serie/ (8/1 2015). Parker, Martin, ”University, Ltd: Changing a Business School”, i Organization 21:2 (2014).

107

Malmö15.Gall.l.indd 107 2015-10-13 16.09 Schimank, Uwe, ”Reforming the Ger- The UNESCO Recommendation conce- man University System: Mindful ring the Status of Higher-Education Change by Double Talk”, i Guido Teaching Personnel (1997), http:// Becke (ed.), Mindful Change in academicrightswatch.se (8/1 2015). Times of Permanent Reorganization: Svallfors, Stefan, ”Universitetet – en Organizational, Institutional and förlovad kärlek” (2014), http:// Sustainability Perspectives, Berlin & haggstrom.blogspot.se/2014/09/ Heidelberg 2014. gastinlagg-av-stefan-svallfors.html Sundberg, Elin, ”Autonomireformen (8/1 2015). – Vad hände med det kollegiala Svensk författningssamling: Högskole styret?” (2013), http://gfm.statsvet. lagen (1992: 1434), Regerings uu.se (8/1 2015). formen (1974: 152; 2010: 1408). Sundberg, Elin, ”Autonomireformen: En kompletterande studie av förändringar i beslutsmakt vid fem lärosäten” (2014), http://gfm. statsvet.uu.se (8/1 2015).

108

Malmö15.Gall.l.indd 108 2015-10-13 16.09 margareta hallberg Forskningens villkor: reflektioner över ett forskarliv

Inledning Många som bidrar till vänböcker har åtskilliga års egen forskning bakom sig och vill gärna ur denna skörd finna en tematik som på något sätt knyter an till just den person som ska hyllas. Om före- målet för vänboken också har ägnat sig åt allehanda akademiska problemställningar, och skribenten vill närma sig någon av dessa, kan ett dilemma lätt uppkomma. Vems kunskapsbidrag ska bilda utgångspunkt för en artikel eller essä? Ett gemensamt intresse hos denna skribent och vänbokens mottagare finns i analyser och studier av Forskningens villkor. Sådana studier har länge genomförts ur olika perspektiv både nationellt och internationellt och fick ett klart lyft också vid humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet då ett forsk- ningsprogram med detta namn initierades under sent 1990-tal. I förgrunden stod frågor om hur vetenskapliga discipliner utvecklas och förändras, vilka drivkrafterna är och hur vi kan förstå både forskningsområdenas likheter och deras olikheter. För att komma ett stycke på väg med svaren på frågorna bedrevs flera olika del- projekt, både teoretiska/filosofiska och empiriska, vilka resulterade i såväl publikationer som intresseförflyttningar för de forskare som deltog mest aktivt.1 Med inspiration från bland andra

1 Programmet Forskningens villkor leddes av två vid denna tid seniora forskare, idéhistorikern Lennart Olausson och filosofen Bengt Molander. Jag, vetenskapsteoretiker, antogs som forskarassistent och ett flertal teoretiskt in- tresserade forskare vid humanistiska fakulteten i Göteborg deltog under flera år i en intensiv seminarieverksamhet. 109

Malmö15.Gall.l.indd 109 2015-10-13 16.09 vetenskapshistorikern Steven Shapin2 kom orienteringen inom forskningens villkor för min del efterhand att förskjutas mot det personliga i vetenskapen. Konkret startade det hela med en blick på ett fotografi i en konferensrapport där en vit blus, omgiven av grå kavajer och mörka ylletröjor, gav inspiration till ett nytt forsk- ningsprojekt. Om detta handlar mitt bidrag.

Vetenskapsfilosofen Mary Hesse Filosofen i den vita blusen visade sig vara Mary Hesse, välkänd i vetenskapsteorin genom sina publikationer men i övrigt tämligen okänd. Det som väckte mitt omedelbara intresse var att Hesse var den enda kvinnan bland 42 filosofer på en konferens och frå- gan om det hade någon betydelse behövde ställas. Inte främst för fotografiets komposition eller det möjligen tillfälliga i att just hon bar en vit blus medan samtliga andra gick i grått utan för att bilden troligen sa något mer om forskningens villkor. Men vad? Innan vi ger oss i kast med olika försök att besvara den frågan presenterar jag kortfattat Mary Hesses vetenskapsfilosofi. Hesse var verksam under 1950, -60- och 70-talen och blev professor emerita i Cambridge 1985. Hon började sin filosofiska bana som matematiker och logiker med ett speciellt engagemang i naturvetenskapernas vetenskapsfilosofi men som många andra av efterkrigsårens intellektuella hade hon både en klassisk bildning och ett dokumenterat intresse för breda filosofiska ström- ningar. Hesse distanserade sig tidigt från den vetenskapsfilosofi som genom den logiska empirismen dominerade fältet i början av hennes akademiska karriär. Hon inspirerades av tänkare som Wittgenstein, Quine och Kuhn och tog under sin aktiva tid del av de flesta kunskapsteoretiska utläggningar, hermeneutik och kritisk teori inkluderade. Ett av Hesses mest betydelsefulla bidrag, åtminstone för oss som var engagerade i den empiriska vändningen i vetenskapsteo-

2 Steven Shapin är en av de forskare som tillsammans med Barry Barnes, Da- vid Bloor och Donald McKenzie la grunden för den nya brittiska vetenskaps sociologi som växte fram under 1970-talet. På senare år har Shapin skrivit flera uppmärksammade arbeten om bland annat smak, kostvanor och moral bland vetenskapare. Se till exempel hans The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern Vocation, Chicago 2008. 110

Malmö15.Gall.l.indd 110 2015-10-13 16.09 rin under 1970-talet och framåt då vetenskapssociologiska perspektiv blev centrala, var hennes Revolutions and Reconstructions in the Philosophy of Science.3 Här ger hon ett filosofiskt försvar för den nya vetenskapssociologin och det som kallades ”the Strong Programme of Scientific Knowledge”, på svenska helt enkelt det starka programmet. På så sätt öppnade Hesse upp för en avse- värt mer nyanserad debatt än den som tidigare följt i program- mets kölvatten där filosofer klart tagit avstånd från sociologins anspråk på att kunna förklara framgångsrik naturvetenskap och sann kunskap. För Hesse framstod emellertid sociologiska studier av vetenskapen som ett fullt legitimt och därtill värdefullt sätt att öka förståelsen av kunskapens förändring och utveckling. Hon menade att denna grundinställning överensstämde med den hon själv, liksom med henne samtida vetenskapsfilosofer som Kuhn och Feyerabend, kommit att omfatta både utifrån teoretiska analyser och genom egen forskning om kunskapens natur. I stora drag innebär Hesses med fleras grundsyn att vetenskaplig kunskap inte växer fram på ett helt rationellt sätt i entydig korrespondens med empiriska data utan i betydligt mer komplexa sammanhang där mångahanda faktorer spelar in. Dessa faktorer varierar över tid och innefattar både sociala och historiska föränd- ringar som påverkar hur verkligheten förstås och förändringar av tekniker, termer, analogier och instrument. Inflytandet från såväl Wittgenstein som Quine och Kuhn är uppenbart och påverkade Hesses egna undersökningar genom hela hennes produktion.4 Vetenskapliga teorier är bara delvis bestämda av empiriska data (av filosoferna Duhem och Quine kallad tesen om underdetermi- nering). I Hesses förståelse byggs teorier istället upp inom nät- verk, så kallade Hesse-nät, där förhandsuppfattningar, analogier, modeller, metaforer, tolkningar och, givetvis, sociala relationer av skilda slag bidrar till hur data förstås och kunskap blir till. Teorier, liksom begrepp, får sin mening inom ett nätverk och då nätverk förändras till exempel på grund av nya förhandsuppfattningar, analogier, modeller, metaforer, tolkningar eller sociala relationer,

3 Mary Hesse, Revolutions and Reconstructions in the Philosophy of Science, Brighton 1980. 4 Ett av Hesses viktigaste verk för att förstå denna grundsyn är Mary Hesse, The Structure of Scientific Inference, London 1974. 111

Malmö15.Gall.l.indd 111 2015-10-13 16.09 förändras också teoriers och begrepps betydelse. I princip kan alltså ett obestämt antal teorier korrekt passa ihop med samma data beroende på vilka övriga omständigheter som avgör tolkningen. Den underliggande filosofiska tesen i ”Hesse-näten” är finitism och innebär att tidigare tillämpningar inte avgör framtida användning.5 Kunskap är med andra ord osäker och kunde ha varit en annan än den som blev accepterad inom ett givet nätverk; en viktig utgångspunkt för de flesta vetenskapssociologer från det starka programmet och framåt. Om vetenskaplig kunskap inte korrekt och entydigt återger hur världen är utan snarare förhandlas fram i olika processer, kommer också frågan om kunskapsrelativism in i bilden. Att manövrera mellan realism och relativism, liksom över huvud taget mellan ytterligheter, blev en av Hesses teoretiska utmaningar. Även om hon avvisade båda i sin absoluta form, försvarade hon samtidigt båda. Hon anslöt sig till ett slags modest relativism då sammanhanget spelade en avgörande roll för hur teorier uppkommer, men hävdade också vikten av den empiriska världen för teorival. Verkligheten kan inte klassificeras hur som helst, allt går inte an, och det finns såväl konstruktioner som begränsningar i männis- kans klassifikationer av världen. Frågan om kunskapsrelativism kom att bli en av de mer framträdande i mina intervjuer med Mary Hesse som ägde rum efter det att den vita blusen fångat mitt intresse och vi fått kontakt.6

5 Finitismtesen beskrivs av vetenskapssociologer på följande sätt: ”the future application of terms are open-ended”. Se t.ex. Barry Barnes, David Bloor & John Henry, Scientific Knowledge: A Sociological Analysis Chicago & London 1996, s. 55. 6 Jag genomförde intervjuer med Hesse i hennes hem i Cambridge i flera omgångar under tidigt 2000-tal. Min ambition var då att skriva en forskar biografi om hennes liv och verk men den tanken har efterhand kommit på skam. Jag har dock publicerat ett antal artiklar. Se till exempel, Margareta Hallberg, ”Struggling with Academic Biography” i Niklas Forsberg & Su- sanne Jansson (eds.), Making a Difference. Rethinking Humanism and the Humanities, Stockholm 2011, s. 145–168 och Margareta Hallberg, ”Gender and Philosophy of Science: the Case of Mary Hesse”, i Studies in History and Philosophy of Science Part A, 43, 2, 2012, s. 333–340.

112

Malmö15.Gall.l.indd 112 2015-10-13 16.09 Kvinna i mansdominerad forskarvärld Jag blev alltså intresserad av att studera Mary Hesses forskarliv då programmet ”Forskningens villkor” gett upphov till många nya infallsvinklar på undersökningar av förutsättningar för vetenskapliga kunskapsprocesser. De flesta vetenskapsstudier har rik- tats mot institutioner, kollektiv, hela discipliner, vetenskapliga kontroverser eller upptäckter och inte specifikt mot personer. En sådan inriktning har snarare valts av biografer, som fascinerats av ett särskilt forskaröde.7 Biografiskt anlagda projekt eftersträvar att sammanföra liv och verk och att finna närvaron eller frånvaron av länkar mellan de båda. Oftast biograferas personer som ses som betydelsefulla i social, politisk, litterär eller annan mening och gärna uppmärksammas de som levt motsägelsefulla eller händel- serika liv som eggar fantasin. En biografi kan antingen lyfta en människa, en epok eller en betydelsefull gärning eller också avslö- ja väl förborgade hemligheter och ge en annan bild än den som hittills omgett personen ifråga. I biografins namn är det mesta tillåtet så länge biografen inte förflyttar sig så långt ifrån händel- seförloppet att sanningen förbyts i lögn. När jag först iakttog konferensfotografiet drogs blickarna till Mary Hesse som kvinna och filosof. I just den ordningen och alltså inte i första hand som filosof och kvinna. Jag drabbades, så att säga, av min egen tids betonande av kön och genus innan jag korrigerade min tanke och vände på den. Varför ser jag en kvinna när jag ser en filosof? Mary Hesse var ju en betydande filosof, som med begåv- ning, engagemang, uppriktighet och energi tog sig an några av den analytiska vetenskapsfilsofins största utmaningar under en epok när antingen den logiska empirismen eller den popperska kritiska rationalismen dominerade. På fotot framträder hon som kvinna i vit blus och fluffig frisyr men fanns det någonting i hennes verk som signalerade kvinna? Eller representerade hon kvinnans marginaliserade plats i den analytiska, filosofiska traditionen där antalet kvinnor alltid har varit extremt lågt? Michel Foucault hade föreslagit en specifik betydelse av begreppet ”gaze” för att fånga de strukturer som gör det möjligt

7 Se Michael Shortland & Richard Yeo (eds.), Telling Lives in Science. Essays on Scientific Biography Cambridge 1996.

113

Malmö15.Gall.l.indd 113 2015-10-13 16.09 att föreställa sig något och att veta.8 Sannolikt hade min speciella blick på fotot från konferensen där Mary Hesse sticker ut i egenskap av kvinna sin förutsättning i att det på 2000-talet inte bara är möjligt utan näst intill omöjligt att inte se den kvinnliga filosofen bland alla män. Driven av nyfikenhet beslöt jag mig för att följa detta spår men utan egentliga biografiska ambitioner då jag enbart ville veta mer om villkoren för Hesses forskning och filosoferande under en period när vetenskapsfilosofin till synes genomgick stora förändringar. Liksom Hesse är jag av uppfattningen att sammanhanget och de begreppsliga nätverken spelar en avgörande roll för hur kunskap uppkommer och accepteras och för vilka tolkningar som får störst giltighet. I närläsning av Hesses texter fann jag ingenting som antydde specifika intressen, metodologiska grepp eller uppfattningar som avslöjade hennes kön. Feministisk vetenskapsteori var ännu inte presenterad, intresset för breda teoretiska perspektiv var typiska för tiden men svåra att passa in i särskilda genusmönster, kritiken av den traditionella synen på vetenskaplig teori och kunskap delade hon med sina nära, manliga kolleger. När jag förde frå- gan på tal om hon uppfattade sig som annorlunda de manliga kollegerna ifråga om stil, tänkande, metod eller intressen, förne- kade hon det och lyfte istället fram de likheter hon noterat bland nära kolleger. Vid våra många samtal berörde vi också feministisk vetenskapskritik men Hesse fann densamma essentialistisk och inte särskilt rimlig. Inte heller kunde Hesse till att börja med erinra sig händel- ser där hon upplevt sig tillhöra en mindre privilegierad grupp på grund av sitt kön. Istället lyfte hon fram ålder som ett handikapp då de flesta kolleger var betydligt äldre.9 Ju mer hon berättade om sina akademiska år, desto tydligare framstod det likafullt att Hes- se stött på ett antal svårigheter som inte kan relateras till yngre ålder. Bortsett från det biologiska faktum att hon själv blev äldre

8 Michel Foucault, The Birth of the Clinic: An Archeology of Medical Perception, London 1991 (1963). 9 I intervjuerna återkommer kommentaren: ”They were much older than me, you see”. När jag ifrågasatte Hesses framhävande av ålder med påståendet att unga talangfulla män ofta tilldrar sig stort intresse från äldre kolleger, hyllas och förses med förhoppningar om storslagna karriärer, instämde hon och medgav något motvilligt att hon kanske tagit miste. 114

Malmö15.Gall.l.indd 114 2015-10-13 16.09 och därmed inte längre tillhörde de unga, finns det flera exempel på situationer och sammanhang med negativ inverkan på hennes forskarkarriär som direkt kan kopplas till könsberoende utanför- skap när strukturella förändringar väl möjliggjort blicken på och insikten om ett sådant samband.

Hesses nätverk Att finna marginaliserande mekanismer i den akademiska miljö där Hesse verkade är tämligen enkelt, men det metodologiskt intressanta är att intervjuer och samtal inte alls förde frågan om eventuell marginalisering på grund av kön framåt. Den subjektiva upplevelsen hos Hesse själv var, liksom hos många av oss, befriad från den sortens minnesbilder och/eller konspirationer. Andra källor, vi kan kalla dem objektiva, kan emellertid kasta nytt ljus över frågan och det är förstås precis så det är i forskningssamman- hang. Viktigt att notera är att det inte handlar om att belägga sina teser, eller att falsifiera dem, snarare om att inte låta materialet begränsa forskningsuppgiften i onödan. Antropologen Clifford Geertz talade om den etnografiska plikten att öva sig i ”thick description” för att förstå handlingars mening i olika kulturer.10 En tjock beskrivning stannar inte vid det uppenbara, det subjektiva eller välkända utan finns när det som undersöks har vridits och vänts på, betraktats från flera håll med hjälp av olika material, olika utgångspunkter. Beskrivnings- processen är inte oändlig men den ska undvika att stoppa i förtid, det vill säga först när forskaren uttömt de möjligheter som finns att analysera och förstå vad som gett upphov till forskningsfrågan, kan hon avge sin rapport. Med idén om vikten av en tjock beskrivning gick jag vidare i undersökningen av Mary Hesses akademiska och sociala liv för att eventuellt upptäcka problem relaterade till kön, som ett av flera möjliga spår i studier av forskningens villkor. Här är det på sin plats att påminna om Hesses med fleras teo- retiskfilosofiska grundantagande om det vetenskapliga kunskaps- bygget. Data kan tolkas på flera sätt och överensstämma med flera olika teorier. Den empiriska världen sätter ramar och begränsar

10 Clifford Geertz, The Interpretation of Cultures: Selected Essays, New York 1973 (2000).

115

Malmö15.Gall.l.indd 115 2015-10-13 16.09 men tolkningsflexibiliteten gentemot data innebär att någras tolkningar kommer att premieras, segra, beroende på kollektiva omständigheter. I många av de sammanhang Hesse tillhörde spelar emellertid informella kontakter en lika stor roll som de mer traditionellt intellektuella. Runt henne fanns kollegiala nätverk, lunchrums- möten, sociala aktiviteter som följer med akademiska positioner och andra informella relationer som skapas utanför seminarie- rummen. Samtliga bidrar till att underlätta eller försvåra för en framgångsrik karriär. Erkännande, synlighet och framgång upp- nås i gynnande miljöer och förutsätter andras intresse och gärna uppskattning. Att betraktas som ”en i gänget” ska inte underskat- tas i akademin. En annan aspekt rör hur kommunikation fungerar. Forska- re har visat att mindre formella former av kommunikation har stor betydelse för intellektuellt utbyte.11 Informella nätverk ger medlemmarna möjlighet att umgås friare i en avspänd atmosfär, lägga märke till andra sidor hos varandra än de som dominerar på föreläsningar, i labbet eller seminarierummet och att kommunicera öppnare och rakare än i formella sammanhang. Informella kontexter är både inneslutande och uteslutande och de som faller utanför den informella, inre cirkeln, går dels ofta miste om viss information och blir dels lätt bortglömda när någon ska föreslås ingå i arbetsgrupper, kommittéer eller erbjudas olika uppdrag. Forskare har också visat att kvinnor på mansdominerade arbets- platser är särskilt utsatta för social isolering.12 Även vetenskapssociologer har tagit upp förhållandet mellan formell och informell kommunikation och hur de påverkar varan-

11 Se t.ex. David Edge, ”Quantitative Measures of Communication in Science: A Critical Review”, i History of Science 17 (1979), s. 102–134, Daniel J. Brass, ”Men’s and Women’s Networks. A Study of Interaction Patterns and In- fluence in an Organisation”, i Academy of Management Journal 28, (1985), s. 327–343 samt klassikern Harriet Zuckerman, ”The Careers of Men and Wo- men Scientists: A Review of Current Research”, i Zuckerman et al. (eds.), The Outer Circle: Women in the Scientific Community, New York 1991, s. 27– 56. 12 Se A.M. Thomson, ”Terms of inclusion? Rejecting the role of ’Honorary Man’ in the Ivory Tower”, i Rachel Hile Bassett (eds.), Parenting and Profes- sing: Balancing Family Work with an Academic Career, Nashville 2005, s. 182– 191. Se också, Ann Brooks, Academic Women, Buckingham 1997. 116

Malmö15.Gall.l.indd 116 2015-10-13 16.09 dra. För att förstå hur forskning går till behöver båda uppmärk- sammas. Ofta, menar man, har den formella kommunikationen varit i förgrunden men det ger, med Latours och Woolgars kommentar: ”an a posteriori rationalisation of the real process”.13 Hesse, visar det sig, tillhörde kategorin som identifierats som begåvade, strävsamma, skickliga men modesta.14 Hon erhöll åtskilliga akademiska utnämningar, handledde ett flertal doktorander fram till disputation, bjöds in som gästprofessor till flera framstående universitet i såväl Europa och USA som Australien. En strålande akademisk karriär ur de flesta traditionella aspekter. Men hon har likafullt ofta endast hänvisats till i en eller annan fotnot av både med henne samtida och senare vetenskapsforskare och filosofer.15 Hennes viktigaste vetenskapliga arbeten har kortfattat recenserats och hon fick byta förläggare för varje ny bok. Under åren i Cambridge där hon utnämndes till professor i ”His- tory and Philosophy of Science” 1960 och stannade till 1985, var hon under flera år medredaktör för tidskriften Studies in History and Philosophy of Science. Tidskriften gavs ut av den institution där hon var verksam i 25 år och där hon utöver redaktörskapet publicerade ett stort antal artiklar. Men då tidskriften firade sitt tju- goårsjubileum och personliga reflektioner från en av grundarna gavs, nämndes Mary Hesse endast i förbigående som en bland flera som ställde intressanta frågor om vetenskapens utveckling.16 Över huvud taget blev de många åren i prestigefyllda Cam- bridge inte särskilt lyckosamma för Hesse. Det var en stor ära att bli utnämnd som professor just där, hon publicerade mycket men hon blev isolerad. De flesta colleges var könsuppdelade på så sätt

13 Bruno Latour & Steve Woolgar, Laboratory Life: The Construction of a Scien tific Fact, Princeton, NJ 1979 (andra utgåvan), s. 75. 14 Framkommer i de många samtal jag haft under åren med flera av dem hon mött, bland andra David Bloor, Simon Schaffer, Steven Shapin, Liba Taub John Ziman & Robert M. Young. 15 Ett betydande undantag är David Bloor, en av grundarna av det starka programmet, som lyft fram Mary Hesses stora betydelse för ett filosofiskt för- svar av vetenskapssociologin och som krediterat henne för såväl nätverksteo- rin som finitismen, det vill säga den från Wittgenstein stammande idén om klassifikationers oändlighet. 16 Larry Laudan, ”Thoughts on HPS: 20 Years Later”, i Studies in History and Philosophy of Science 20 1989, s. 9–13. 117

Malmö15.Gall.l.indd 117 2015-10-13 16.09 att männen satt för sig i särskilda sällskapsrum medan de få kvinnorna hänvisades till studenternas. Hesse hamnade därmed utanför de kollegiala samtal som försiggick utanför seminarierna. De manliga kollegerna var viktiga för rena intellektuella utbyten då Hesse ingick i samma tankekollektiv som de men då hon var enda seniora forskaren av kvinnokön, hade hon inga kvinnliga kolleger att resa med, fika med, skämta eller utbyta olika erfarenheter med. I våra samtal återkom hon ofta till detta, både som klagan och reflektion över vad det eventuellt kunde ha betytt om de varit flera. Vid sociala sammankomster träffades kollegerna med sina respektive och Mary Hesse, som förutom att vara den enda kvinnliga professorn inte heller hade någon partner, blev dessa sammankomster oviktiga och ofta till och med plågsamma. Hesse var svårplacerad och hänvisades till de respektive damernas samtal, som rörde sig runt helt andra teman än kollegernas. ”De talade om barn och barnbarn, kakrecept och en och annan utflykt med bilen”, som hon lakoniskt uttryckte det i våra samtal. En viss bitterhet kunde skönjas i dessa beskrivningar men framför allt gav de stöd åt att Hesses kön spelat en stor roll för henne själv i de sociala nätverk hon tillhörde.

Reflektioner över Hesses akademiska karriär Frågan vilken roll hennes kvinnokön har haft för den akademiska karriären är mer komplex. Genom sin framträdande position i brittisk vetenskapsfilosofi, sina många utmärkelser, höga produk- tivitet, inbjudningar, konferensdeltagande, etc., etc. representerar Hesse knappast den från systemet exkluderade kvinnan, med Der- rida kvinnan som: ”represents precisely the one who is outside of the system, excluded from the system”.17 Hesse tillhörde i hög grad systemet, var inkluderad, efterfrågad, respekterad. Samtidigt kan frågan ställas om hon hade varit mer uppskat- tad, framgångsrik och ihågkommen om hon istället varit man. För egen del finner jag den frågan mindre intressant, mindre viktig, för med utgångspunkt i forskningens villkor, om än genom ett personligt forskaröde, är miljön i vilken filosofin formulera-

17 Jaçques Derrida, ”Following Theory”. i Michael Payne & John Schad (eds.), Life After Theory, London 2003, s. 12.

118

Malmö15.Gall.l.indd 118 2015-10-13 16.09 des i fokus. Och betraktar vi kretsen och atmosfären där Hesse verkade talar mycket för att hon inte fullt ut accepterades som en framstående tänkare. Att detta antagande är rimligt exempli fieras av att få av hennes kolleger ingående diskuterat hennes arbeten utan begränsat sig till att nämna dem i en eller annan fotnot, ofta i uppräkningar av flera, samtida vetenskapsfilosofer. Det är naturligtvis inte möjligt att påvisa att det berodde på att hon är kvinna – hennes arbeten bedömdes kanske sakna originalitet, nyhetsvärde eller skönhet – och varken Hesse själv eller någon av de av hennes kolleger jag talat med genom åren har bekräftat tanken. Mot bakgrund av åtskilliga andra studier och berättelser om olika kvinnoöden i akademin, är det likafullt högst rimligt att hävda att Hesses kön innebar en begränsning inte enbart avseende vardagliga relationer med kolleger utan även som forskare. På så sätt blir hon en i raden av marginaliserade kvinnliga intellektuella och bekräftar akademins och inte minst filosofins genus- strukturer. Dessa strukturer tillhör inte heller det förgångna: helt nyligen publicerade The Guardian en artikel där det konstateras att över 70% av filosoferna vid engelska universitet idag är män.18 Redan som student strax efter andra världskrigets slut var Hesse medveten om att hon inträtt i en nästan uteslutande manlig forskarmiljö. Hennes fallenhet för matematiskt och logiskt tän- kande gjorde studier i dåtidens angloamerikanska vetenskapsfilosofi lockande. Hon kände sig, med hennes egna ord, hemma i den miljön och upplevde stor tillfredsställelse i att ta sig an komplexa problem med avskalad och formell metodik. Hennes val stod aldrig mellan humaniora och naturvetenskap – hon var engagerad i naturvetenskapernas vetenskapsfilosofiska spörsmål. Trots påtag- lig ensamhet i kamratkretsen, enbart manliga lärare och handledare som ”hade lättare att förhålla sig till de många unga männen”, en krävande situation privat då hon levde med och tog hand om sin mamma och ”i stort sett ingen tid för vänner utanför arbetsplatsen” 19, fanns ingen tvekan hos Hesse att hon valt rätt. Man kan fundera över det, eller avstå, men det finns förkla-

18 Rebecca Ratcliffe & Claire Shaw, ”Philosophy Is for Posh, White Boys with Trust Funds’, Why Are There So Few Women?” i The Guardian.com 2015-01-05. 19 Personlig konversation med Mary Hesse i Cambridge 2003.

119

Malmö15.Gall.l.indd 119 2015-10-13 16.09 rande omständigheter till Hesses val i den uppväxtmiljö hon hade där en stark religiositet präglade familjen, beteendenormerna var strikta, begränsningarna många och vardagen händelsefattig. Akademin erbjöd ett attraktivt alternativ till det välbekanta och många gånger trångsynta genom föreställningar om forskning och filosofi som sanningssökare bortom dogmer, strävan efter klarhet i argument och påståenden, respekt för oliktänkande och möjlighet att utforska eviga och kniviga frågor. För Hesse öpp- nade universitetsvärlden dörrar till ett annat liv än det hon upplevt under sin uppväxt och hon valde att ägna sig åt det hon hade talang för. Det för studier av forskning värdefulla är att akademin, trots sina tillkortakommanden, erbjuder åtskilliga möjligheter också för den som inte till fullo passar in i mönstret och att, på motsvarande sätt, också den som i viss mån faller utanför kan bidra till kunskapsutveckling och spridning av idéer. Att få syn på struk- turernas kraft genom personliga forskaröden är ett av flera sätt att öka vår kunskap om forskningens villkor. Mary Hesse var en av förgrundsgestalterna i etableringen av den vetenskapsfilosofi som kunde samsas med empiriska vetenskaper och därmed av stor betydelse för den vetenskapsteori som växte fram och blev fram- gångsrik vid Göteborgs universitet.

120

Malmö15.Gall.l.indd 120 2015-10-13 16.09 Referenslista

Barnes, Barry, David Bloor & John Hesse, Mary, Revolutions and Recon- Henry, Scientific Knowledge: A structions in the Philosophy of Science, Sociological Analysis, Chicago & Brighton 1980. London 1996. Latour, Bruno & Steve Woolgar, Brass, Daniel J., ”Men’s and Women’s Laboratory Life: The Construction Networks. A Study of Interaction of a Scientific Fact, Princeton, NJ Patterns and Influence in an Orga- 1979. nisation”, i Academy of Manage- Laudan, Larry, ”Thoughts on HPS: ment Journal 28, 1985. 20 Years Later”, i Studies in History Brooks, Ann, Academic Women, and Philosophy of Science (20) 1989. Buckingham 1997. Ratcliffe, Rebecca & Claire Shaw, Derrida, Jaçques, ”Following Theory”, ”Philosophy Is for Posh, White i Michael Payne & John Schad Boys with Trust Funds’, Why Are (eds.), Life After Theory, London There So Few Women?”, i The 2003. Guardian.com 2015-01-05. Edge, David, ”Quantitative Measures Shapin, Steven, The Scientific Life: of Communication in Science: A A Moral History of a Late Modern Critical Review”, i History of Science Vocation, Chicago 2008. 17, 1979. Shortland, Michael & Richard Yeo Foucault, Michel, The Birth of the (eds.), Telling Lives in Science. Essays Clinic: An Archeology of Medical on Scientific Biography, Cambridge Perception, London 1991. 1996. Geertz, Clifford, The Interpretation of Thomson, A.M. ”Terms of inclusion? Cultures: Selected Essays. New York Rejecting the role of ’Honorary 1973. Man’ in the Ivory Tower”, i Hile Hallberg, Margareta, ”Struggling with Bassett Rachel (ed.), Parenting and Academic Biography”, i Forsberg Professing: Balancing Family Work Niklas and Susanne Jansson (eds.), with an Academic Career. Nashville Making a Difference. Rethinking 2005. Humanism and the Humanities, Zuckerman, Harriet. ”The Careers Stockholm 2011. of Men and Women Scientists: Hallberg, Margareta, ”Gender and A review of Current Research”, i Philosophy of Science: the Case of Zuckerman et al. (eds), The Outer Mary Hesse”, i Studies in History Circle: Women in the Scientific Com- and Philosophy of Science Part A 43 munity. New York 1991. (2), 2012. Hesse, Mary, The Structure of Scientific Inference, London 1974.

121

Malmö15.Gall.l.indd 121 2015-10-13 16.09 nils andersson Ideologi eller diskurs?

”Institutionen [för idé- och lärdomshistoria] i Göteborg har anse- ende för att vara teoretiskt inriktad. Där sysslar man med ’ideo logiforskning’ och ’ideologianalys’”.1 Orden är Bo Lindbergs och fångar inte bara hur utomstående såg på institutionen utan stäm- mer väl överens med institutionens självbild under 1980-talet. När Lennart Olausson ser tillbaka på sina erfarenheter från institutionen framstår årtiondet som det decennium då, med hans ord, ”Göteborgsprofilen” uppstod och som det som var präglat av det ideologiteoretiska.2 Institutionen var inte enbart känd för att vara teoretiskt orien- terad utan hade också en uttalad och välkänd vänsterprägel. Denna kan nog förklaras både av det ideologiska klimatet under 1960- och 1970-talen och en bit in på 1980-talet men också av att Sven-Eric Liedman var verksam där. Han hade disputerat på institutionen 1966 och blev 1979 dess professor. Något som låg i tiden, i synnerhet på vänsterkanten, var ideologi, och institutionens inriktning mot ideologi utvecklades i riktning mot olika aspekter av ideologi som ”ideologi – vetenskap – samhälle” och ”ideologiska förändringar”. På institutionsnivå avsatte den ideologiteoretiska satsningen skrifterna Om ideologi och ideologianalys3 samt Ideologi

1 Bo Lindberg, ”Metod, teori och retorik”, i Henrik Björck (red.), Idé- och lärdomshistoria i Göteborg 1997: Ställningar och förhållanden efter fyrtio år, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborg 1997, s. 51. Utom stående syftar här på personer utanför institutionen och inte på Bo Lindberg även om han skriver, ”Själv stod jag vid sidan av detta”, Ibid, s. 61. 2 Lennart Olausson, ”Från det ena till det andra”, i Henrik Björck (red.), Idé- och lärdomshistoria i Göteborg 1997: Ställningar och förhållanden efter fyrtio år, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborg, 1997, s. 100. 3 Sven-Eric, Liedman & Ingemar, Nilsson, red., Om ideologi och ideologianalys, Göteborg: Institutionen för idé- och lärdomshistoria 1989 [1982]. 122

Malmö15.Gall.l.indd 122 2015-10-13 16.09 och institution. Individuellt författades ett antal avhandlingar med en teoretisk bas i ideologianalys. I det följande ska en kort och summarisk genomgång göras av hur institutionens ideologianalytiska arbete kunde te sig. Till detta kommer en jämförelse med diskursteori så som den utformades av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe. Likheterna är påfallande och man kan ställa frågan hur stora skillnaderna är. Överensstäm- melserna kommer sig inte minst av att båda inriktningarna har sina rötter i marxismen och man kan kanske rentav specificera detta till althusserskolans marxism, åtminstone till viss del. Men huruvida Laclaus och Mouffes bok från 1985, Hegemony and Socia- list Strategy befinner sig inom det marxistiska fältet, visserligen med prefixet post, kan betvivlas. Själva ser de sig som postmarxister. Vidare relateras Göteborgsinstitutionens ideologiprofil och Laclaus och Mouffes diskursteori till Stuart Halls ideologi- och diskursteori som intar en mellanposition mellan göteborgsk ideologiteori och post(marxistisk) diskursteori. I Om ideologi och ideologianalys från 1982 medverkade de flesta av institutionens disputerade. Liedman skrev den inledande och övergripande texten som följdes av nedslag i de enskilda forskar- nas specialområden. Ideologi och institution utkom sex år senare med Liedman och Olausson som redaktörer, övriga författare var doktorander. Här är effekterna av institutionens inriktning mot det ideologiteoretiska märkbara, en stor andel doktorander tog intryck av det förhållningssätt som utarbetades under 1970- och 1980-talen. Det var en inskolningsprocess som explicit började på B-kursen för att sedan fördjupas under C-kursen. Förklaringen till att det, såvitt jag vet, inte gavs några doktorandkurser i ämnet berodde förmodligen på att studenterna via seminarier och själva fördjupade sig i ämnet. Det var framför allt Sven-Eric Liedman som arbetade med ideologi i en eller annan form. I första upplagan av hans bok Motsatsernas spel från 1977 ägnades en stor del av den fjärde och avslutande delen åt ideologi.4 Det som bland annat var viktigt för honom var att ideologiteori innebar ett textteoretiskt förhåll- ningssätt vilket kan sägas ha gällt för hela institutionen. Det var

4 Sven-Eric Liedman, Motsatsernas spel: Friedrich Engels’ filosofi och 1800-talets vetenskaper, Bo Cavefors, Staffanstorp 1977.

123

Malmö15.Gall.l.indd 123 2015-10-13 16.09 inte aktuellt att utreda ideologibegreppet för utredningens egen skull utan för att utarbeta ett instrument för analys av texter. Den omfattande internationella diskussionen om ideologi var något som lästes men sällan skrevs om.5

Kontextualisera alltid! Vid sidan om Liedman var det framför allt Eva-Lena Dahl och Lennart Olausson som arbetade med ideologibegreppet. I det föl- jande kommer jag att ta upp hur de två förstnämnda arbetade med tolkning av ideologiska texter. Det ovan nämnda ointresset för ett teoretiserande för teoretiserandets egen skull framgår av den första meningen i Dahls avhandling: ”Här kommer inte att diskuteras de många olika betydelser som kan läggas in i begreppet ideologi.”6 Olausson hänvisar i sin avhandling till Dahls begreppsapparat men avstår till skillnad från henne att analysera fram en latent ideologi hos de tänkare han studerar, istället inriktar han sig på relationen mellan vetenskap och ideologi.7 Begreppet latent ideologi är häm- tat från Liedman och jag återkommer till det. I kapitlet ”Om ideologier” i Om ideologi och ideologianalys utvecklar Liedman en metod för analys av ideologier som i stora delar stämmer överens med Dahls sätt att närma sig det ideo logiska hos Locke och Rousseau, det vill säga de författare som hon studerar i sin avhandling. Men innan vi går in på hur hon gör måste definitionen av en ideologisk text beskrivas. På den ideologiska textens yta befinner sig den så kallade manifesta ideologin som innehåller verklighetspåståenden, värde- ringar och normer. Inte minst det sistnämnda är viktigt eftersom en ideologisk text kännetecknas av att den är handlingsinriktad.

5 En bok som det hänvisades till som också var kurslitteratur på grundnivån var Jorge Larrains bok The Concept of Ideology, Hutchinson & Co., Lon- don 1979. Den bokens existens kan vara en orsak till frånvaron av detaljerade utläggningar av vad Marx och Engels skrivit om ideologi och ideologi begreppets senare historia inom den marxistiska traditionen. Larrain har gjort jobbet så att säga. 6 Eva-Lena Dahl, Överideologi och politiskt handlingsprogram: En studie i Lockes och Rousseaus tänkande, Göteborgs universitet, Göteborg 1980, s. 1. 7 Lennart Olausson, Marxism och nykantianism:1:1, Staudinger, Vorländer och Woltmann, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborg, 1982. 124

Malmö15.Gall.l.indd 124 2015-10-13 16.09 Människor ska agera politiskt utifrån en ideologi och för att de ska övertygas av ideologin krävs det att den är enhetlig. ”Det intima sambandet mellan verklighetspåståenden, värderingar och normer är utmärkande för ideologier.”8 Det är ur den manifesta ideologin som man kan, via ideologikritik, analysera fram den latenta ideologin. Denna senare har sin grund i ”produktionspro- cessen, alltså klasstillhörigheten”,9 men det är inte fråga om att reducera ned allt till den ekonomiska basen. Dahl använder inte begreppen manifest och latent ideologi men när hon presenterar sitt sätt att analysera ideologi är det lätt att läsa in dem och jag kommer att använda begreppen på det sätt som Liedman har beskrivit dem. Man kan säga att hon även exemplifierar Liedmans beskrivning av ideologi med begreppen, överideologi, allmän ideologi och särskild ideologi. Det är ur den manifesta ideologin som den latenta ideologin kan vaskas fram genom att studera de idéer och idétraditioner som finns i tänka- rens samtid och sättet som hon eller han utnyttjar dem. Texterna ska även placeras in i sina sociopolitiska kontexter. Överideologin är den ram inom vilken ideologin utformas. Denna rymmer teorier om natur, människa och samhälle tillsammans med etiska påståenden som ska leda till handlingar. Eftersom allt inte kan sägas och en del av det som sägs är oklart formulerat krävs en analys av överideologin och denna involverar ideologens samtid. Vilka teorier och etiska doktriner fanns det i den som ide- ologianalysen kan ta fram? Dahl förutsätter att det finns en korrespondens mellan ”teorier och etiska doktriner, som i samtiden kunde anses för sanna.”10 Detta eftersom en ideologi fyller en ”social funktion” och denna funktion går om intet om ideologens röst skulle vara en ensam röst i öknen. I överideologin ska alla känna igen sig och ingen ska känna sig utesluten. Det kan dock inte sägas om de allmänna och särskilda nivåerna i Dahls modell. Nu lever människor i ett och samma samhälle men under olika villkor och i den allmänna ideologin är det skillnader mellan indi-

8 Sven-Eric Liedman, ”Om ideologier”, i Sven-Eric Liedman & Ingemar Nilsson, (red.), Om ideologi och ideologianalys, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborg 1989 [1982], s. 25. 9 Sven-Eric Liedman, 1977, s. 181, s. 182. 10 Eva-Lena Dahl, 1980, s. 6. 125

Malmö15.Gall.l.indd 125 2015-10-13 16.09 viderna i samhället som behandlas. Den allmänna ideologin dif- ferentierar människor utifrån deras olika naturer och de normer som är beroende av naturen. Slutligen är den särskilda ideologin en specificering av den allmänna. När ideologianalytikern fogar samman de olika nivåerna i ideologin till en helhet kan ideo logins funktioner fastställas genom att texten relateras till samtidens idéer och samtidens socioekonomiska struktur. Det är ett oeftergivligt krav att relatera idéerna till samtiden eftersom den ideolog som inte anpassar sina utsagor till allmänheten blir just en ropande röst i öknen Sammanfattningsvis består en ideologi av värderingar, för- santhållanden eller med att annat ord verklighetspåståenden och normer. Dessa bildar ideologins yta och den måste vara enhetlig för att kunna vinna anhängare. Emellertid, ideologin pekar ut olika handlingar för olika grupper och klasser. Ideologins inre sammanhang utgörs för Dahl av ”den sociala och politiska hierarkin som ideologen anser vara riktig.”11 Här blir det viktigt att analysera tänkarens tolkning av de i samtiden existerande idéerna – och den socioekonomiska strukturen eftersom det är från de källorna som den latenta ideologin kan analyseras fram. Ideolog och samtid korresponderar med varandra men, vilket är viktigt, den ena kan inte ses som en effekt av den andra. Även den idétradition som ideologen verkar inom påverkar ideologin.

Diskursteori Även om den ideologiteoretiska aktiviteten avtog i Göteborg på institutionsnivå så fortsatte den internationellt att utvecklas och nyanseras. Men samtidigt hade marxismen försvagats och ifråga- satts av poststrukturalistiskt inspirerade teorier som växt fram i opposition mot marxismen. Ofta var det personer som tidigare försvarat marxismen som benämnde sig själva postmarxister som nu utvecklade det diskursteoretiska fältet. Här blev, som tidigare nämnts, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe representanter för den inriktningen. Deras Hegemony and Socialist Strategy har blivit en ständigt återkommande referenspunkt inom diskursteorin.12

11 Ibid, s. 7. 12 Ernesto Laclau & Chantal Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy: Towards

126

Malmö15.Gall.l.indd 126 2015-10-13 16.09 Att just den skriften kom att bli en milstolpe i diskursteorins utveckling beror nog inte minst på att boken förde in poststrukturalismen i den socialistiska politiska praktiken. Boken kom inte som en blixt från klar himmel utan var ett tecken i tiden när livskraften ebbade ur den klassinriktade marxismen och de nya sociala rörelserna växte sig starka. Deras existens var en existensbetingelse för Laclaus och Mouffes teorier eftersom det är där de ser en politisk kraft och har en publik för sina idéer. Laclau hade också under 1970-talet utvecklat ett mot- stånd mot ett klassreduktionistiskt tänkande och under 1980-talet utvecklats mot de positioner som sammanfördes och utvecklades i Hegemony and Socialist Strategy. I boken presenterar författarna sina grundläggande tankar som de fortsättningsvis behöll. I bokens andra upplaga från 2001 skriver de: Given the magnitude of these epochal changes [eurokommunis- mens försvinnande, globalisering, kalla krigets upphörande och liknande] we were surprised, in going through the pages of this not-so-recent book again, of how little we have to put into question the intellectual and political persepective developed therein.13

Boken innehöll en kritisk genomgång av marxismens historia, så kritisk att Norman Geras, som recenserade boken i New Left Review, frågade sig vad av marxismen som var kvar i begreppet postmarxism. Han såg verket snarare som icke-marxistiskt, vilket kan kännas motiverat.14 Geras utförliga, men ibland litet väl flyhänta och aggressiva kritik, mynnar ut i att är man marxist är man också essentialist. För Laclau och Mouffe framstod till och med Gramsci, vars hege monibegrepp de tagit till sig, som essentialist:

a Radical Democratic Politics, Verso, London, New York 2001 [1985]. 13 ”Preface to the Second Edition” i Laclau & Mouffe, 2001, s. VII. 14 Norman Geras, ”Post-Marxism?”, i New Left Review, issue 163, may/june 1987. Den kritiska uppgörelsen med den marxistiska traditionen upptar större delen av boken. Även den mer sympatiskt inställda Michèle Barrett betraktar det marxistiska som bortklippt hos Laclau och Mouffe, Michèle Barrett The Politics of Truth: From Marx to Foucault, Polity Press, Cambridge, 1991, s. 159.

127

Malmö15.Gall.l.indd 127 2015-10-13 16.09 All the conditions would seem to be present here for what we have called the democratic practice of hegemony. Nonetheless, the entire construction rests upon an ulitmately incoherent conception, which is unable fully to overcome the dualism of classical Marxism. For Gramsci, even though the diverse social elements have a merely relational identity – achieved through articulatory practices – there must always be a single unifying principle in every hegemonic formation, and this can only be a fundamental class.15 Förutom att slå fast att den marxistiska traditionen har misslyckats med att konstruera teoretiska instrument för det slutande 1900-talet innehåller citatet en del av Laclaus och Mouffes centrala argument, avståndstagandet från klass och från essentialism (det kursiverade ”single” i citatet). Ett kontroversiellt påstående är att det finns ingenting utanför diskursen, ”every object is constituted as an object of discourse”.16 Här stöder sig Laclau och Mouffe på Derridas och Lacans teorier utan att orda så mycket om dem. En enkel tolkning av citatet, är att verkligheten inte är direkt åtkomlig för oss utan den passerar först ett filter. För Lacalu och Mouffe är filtret det diskursiva fältet, ”whether their [jordbävning och fallande tegelsten] specificity as objects is constructed in terms of ’natural phenomena’ or ’expres- sions of the wrath of God’, depends upon the structuring of a discursive field.”17 Inte ens 1985 borde detta uppfattas som kontroversiellt eftersom det egentligen inte säger mer än att exempelvis iakttagelser, vetenskapliga teorier och av iakttagaren oberoende yttre objekt uppfattas utifrån tidigare erfarenheter och skapade mentala mönster som ideologier, kulturer eller diskurser. Hade det varit deras ståndpunkt skulle inte rabaldret blivit så stort. Det blir mer komplicerat när man går till deras diskurs begrepp. När författarna exempelvis argumenterar mot att klass ska ges en priviligierad ställning i såväl teoretiskt arbete som politisk praktik går de tillbaka till den franska revolutionen och tiden före den. I det tidigare samhället var individerna fastlåsta i sina samhälleliga positioner som styrdes av en teologisk-politisk logik. Detta upphörde i och med den franska revolutionen eftersom den

15 Laclau & Mouffe, 1985 s. 69. 16 Ibid, 108. 17 Ibid. 108. 128

Malmö15.Gall.l.indd 128 2015-10-13 16.09 låg till grund för ”the discursive conditions wich made it possible to propose the different forms of inequality as illegitimate and anti-natural”.18 Om inte Laclau och Mouffe blir sina egna teorier otrogna blir den franska revolutionen en diskursiv händelse. Den historiska omdaningen av samhället ses inte som grundläg- gande för diskursen utan är placerad inom den. Att allt ryms inom diskursen resulterar i en idealism där gränsen mellan det tänkta och tankens objekt är utsuddad. En teoretiker som påverkats av Laclaus teorier är Stuart Hall men han är inte beredd att ge Laclau och Mouffe rätt i att all praktik är diskursiv praktik.19 En mindre välvilligt inställd person som Terry Eagleton konstaterar att, ”The category of discourse is inflated to the point where it imperiali- zes the whole world, eliding the distinction between thought and materiality.”20 Det finns således ingen social praktik, allt socialt är konstituerat av diskursen. Ett annat kontroversiellt tema i deras diskursteori är att det inte finns någon relation mellan den position i samhället som en individ har och dennes sätt att uppfatta världen. Detta är förstås en kritik riktad främst mot marxismens klasstänkande men man kan undra vem de egentligen polemiserar emot. Kanske fanns det fortfarande 1985 några vilka kallade sig marxister som kunde stäm- ma in på Laclaus och Mouffes beskrivning av marxismen. Inom marxismen tillskrivs klassen en dominerande ställning. Det är den individ som i kraft av sin position i produktionen och tack vare densamma blir medveten om det förtryck som denne är utsatta för. Det är i korthet den bild som Laclau och Mouffe ger, jämför med vad som skrevs om Gramsci ovan, och som de med kraft vänder sig emot. Deras motstånd mot essentialistiskt tänkande driver dem, i mitt tycke, till överdrifter. Louis Althusser, som var aktiv från tidigt 1960-tal och till slut et av 1970-talet, var den marxist som enligt Laclau och Mouffe var närmast att bryta med den tidigare essentialismen med det från Freud hämtade begreppet överdetermination. Laclau gör en egen

18 Ibid, 155. 19 Stuart Hall, ”On Postmodernism and Articulation: An Interview with Stuart Hall”, i Journal of Communication Inquiry, June 1986, s. 56. 20 Terry Eagleton, Ideology: An Introduction, Verso, London, New York 2007 [1991], s. 219. 129

Malmö15.Gall.l.indd 129 2015-10-13 16.09 tolkning av begreppet och hur det skulle kunna användas och konstaterar att Althusser och marxister som använde överdetermina- tionsbegreppet inte brukade det på ett anti-essentialistisk sätt.21 Relativ autonomi var för svagt för Laclau och Mouffe. Hävdan- det att något var överordnat innebar att man antog att samhället och dess beståndsdelar kunde slutas till och fixeras. Detta gällde således också individerna i det. För Laclau och Mouffe fanns ingen logisk koppling mellan den position en individ har i produktionen eller samhället och dennes världsåskådning eller vär- deringar. De såg ingen, ”logical connection whatsoever between positions in the relations of production and the mentality of the producers.”22 Bristen på koppling mellan produktionsförhållan- den och mentalitet innebär för Eagleton att det är ”wholly coin- cidential that all capitalists are not also revolutionary socialists.”23 Det är lätt att uppfatta detta som en raljerande ironi men det får nog sägas vara ett konstaterande av fakta. Den frikoppling som Laclau och Mouffe gör mellan position i produktionsförhållande- na och medvetande gäller naturligtvis också alla sociala positioner och medvetande som den mellan att vara kvinna eller att tillhöra en utsatt etnisk grupp. Inget i deras samhällstillhörighet gör deras medvetanden mer eller mindre mottagliga för en specifik diskurs. Det är uteslutande i det diskursiva som diskursiv och därmed all annan tillhörighet bestäms. Diskurs för Laclau och Mouffe är som vi sett ett vittomfam- nande begrepp – allt ryms inom diskursen. Deras ontologi är baserad på kontingens och öppenhet. Vad är då en diskurs för dem och vad implicerar det för tolkning av texter? Diskursen strävar kontinuerligt efter att låsa fast innebörden hos ord och inte minst handlingar, de senare lämnas åt sidan i fortsättningen, i konflikt med andra diskurser. Det finns olika diskurser inom samma fält. Ordet kateder innebär något positivt i en folkpartistisk skoldis-

21 Ibid, s. 97ff. Stuart Sim skriver följande om Laclaus och Mouffes relation till marxismen och essentialismen, ”What exampels they can find of Marxist theorists trying to take a similar road to thers, will, they contend, end in failure, with the authors in question falling back on essentialism eventually.” Stuart Sim, Post-Marxism: An Intellectual History, Routledge, London, New York, 2000, s. 18. 22 Ibid, s. 84f. 23 Eagleton, s. 2007. 130

Malmö15.Gall.l.indd 130 2015-10-13 16.09 kurs medan ordet snarare förknippas med något både föråldrat och förstelnat inom andra skoldiskurser. Diskursen består således av ord och relationer mellan dem vilka är mer eller mindre slutna eller mer eller mindre öppna, dock aldrig helt slutna. Diskursen utsätts hela tiden för ett yttre tryck från andra diskurser vilket för- klarar varför delarna i en diskurs aldrig blir helt fixerade. Indivi- dens uppfattning av kateder är beroende av vilken diskurs denne befinner sig i och hur väl diskursen lyckats fixera betydelsen för individen i fråga. Ju mer fixerad desto fler betydelser utesluts och diskursen har lyckats reducera antalet betydelser hos ordet. Diskursens innehåll är inte ord rätt och slätt utan Laclau och Mouffe innefattar i diskursen, element, moment, nodalpunkter, flytande signifikanter objektivitet och ekvivalenskedjor. Till detta kommer den praktik som förändrar en diskurs, artikulationen. Nodalpunkten, eller som den också benämns mästersigni- fikanten, binder samman ord med varandra och ger dem deras mening. Nodalpunktens centrala roll kan exemplifieras av hur de ser på det som de kallar Rosa Luxemburgs determinism. Hennes påstående om socialismens nödvändighet är inte en eftergift åt tidens anda utan en nodalpunkt som ger ”meaning to her entire theoretical and strategic structure.”24 Laclaus och Mouffes anties- sentiella kritik av marxister som, vilket redan nämnts, mynnar ut i att är man marxist är man essentialist, kan få dem att framstå som essentialister. Finns det en marxistisk text finns det också en essentialistisk kärna i den och den gäller det att finna. Det är genom att bestämma innehållet i ekvivalenskedjor som nodalpunkten kan skapa mening åt orden. Om vi nu utser kateder till en nodalpunkt i en folkpartistisk skoldiskurs kommer det att färga hur vi uppfattar andra ord som lärare, rektor, kvarsittning utifrån nodalpunktens dominans. Det är den som binder samman begrepp i ekvivalenskedjor. Samtidigt är nodalpunkten tom eftersom den fylls med mening av de begrepp som bildar ekvivalenskedjan. Ständigt upprepas att ingenting i en diskurs är fixerat utan allt är föränderligt och kommer alltid att så vara. Författarna har tre nivåer av rörlighet hos begreppen. Det minst flexibla är moment. Momentet har erhållit sin status i och med att diskursen har, till-

24 Laclau & Mouffe, 2001, s. 42f. 131

Malmö15.Gall.l.indd 131 2015-10-13 16.09 fälligt, lyckats fixera betydelsen hos ett element. Elementen är med andra ord mer instabila och befinner sig mellan momentet och den flytande signifikanten. Den senare är det som är mest utsatt i den diskursiva konflikten. Komplexiteten i Laclaus och Mouffes diskursteori har belysts av Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips när de konstaterar att nodalpunkten, som binder samman element med moment är det som upprätthåller diskursens stabilitet, kan vara en flytande signifikant. Exemplet de använder är hämtat från medicinen där kropp är en nodalpunkt inom klinisk medicin. Men utanför den diskursen är kropp en flytande signifikant i konflikten med alternativa behandlingars diskurser.25 Den process som skapar eller omformar nodalpunkter och de andra delarna i en diskurs benämns artikulation.

Stuart Hall Stuart Hall var ytterst känslig för kritiken mot marxismen och han var själv en kritiker av vissa av dess inriktningar. Hall befann sig sedan 1950-talet inom den brittiska vänstern där han tidigt kom att arbeta med tidskriften New Left Review, ja han var till och med med och startade den ena halvan av det som senare blev New Left Review, Universities and Left Review. Båda tidskrifterna var kända för sin kritik av en förstelnad marxism. Sedermera kom han att uppfattas som diskursteoretiker men själv upphörde han inte att tala om ideologi.26 Det är framför allt som kultur- och kommunikationsteoretiker som han har utfört konkreta studier. Inom det ideologiteoretiska har han dels arbetat med att utveckla ideologibegreppet samt utfört ideologianalyser av till exempel thatcherismen. Det ska också sägas att för Hall är gränsen flytande mellan kommunika- tionsteori och ideologiteori eftersom ideologi till stor del handlar om kommunikation. Samma år som Hegemony and Socialist Strategy publicerades skrev Hall en artikel som explicit tar upp

25 Marianne Winther Jörgensen & Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod, Lund, Studentlitteratur, 2000, s. 35. 26 Så sent som 2011 använde Hall ideologibegreppet, i ”The Neo-Liberal Revo- lution”, i Cultural Studies, vol. 25, nr 6.

132

Malmö15.Gall.l.indd 132 2015-10-13 16.09 Althusser, poststrukturalismen och ideologibegreppet i vilken Althussers överdeterminationsbegrepp ges en liknande tolkning som Laclau och Mouffe ger det men för Hall innebär begreppet inte att det öppnar upp för essentialism eller reduktionism.27 Hall har skrivit ett antal marxologiska utläggningar om såväl bas-överbyggnad som ideologi och diskurs. Med marxologi menas här att Marx texter utsätts för en noggrann och detaljerad läsning. Det är dock inte utläggningar för utläggningarnas skull utan tjänar syftet att teoretiskt utarbeta en praktisk politik. The problem of ideology, therefore, concerns the ways in which ideas of different kinds grip the masses, and thereby become a ’material force’. [– – –] It has […] to do with the processes by which new forms of consciousness, new conceptions of the world, arise, which move the masses of the people into historical action against the prevailing system.28

Citatet som skrevs 1983 kan ses som en reaktion mot den framväxande postmarxistiska rörelsen vars förespråkare använ- der marxistiska begrepp men påvisar hur inadekvata de är. ”Had marxism not existed, ’post-marxism’ would have to invent it, so that ’deconstructing’ it once more would give the ’deconstruc- tionists’ something further to do.”29 Detta skrevs två år innan Laclau och Mouffe dekonstruerade marxismen, således kan inte den kritiken riktas mot Hegemony and Socialist Strategy. Hall tillskriver Hegemony and Socialist Strategy ett stort värde när det gäl- ler konstituerandet av politiska subjekt och dekonstruktionen av ”integrated ego”. Detta till trots föredrar han Laclaus bok från 1977, Politics and Ideology in Marxist Theory framför Hegemony and Socialist Strategy. Det är reduktionen av allt till det diskursiva som får honom att ta avstånd från den senare boken.30

27 Stuart Hall, ”Signification, Representation, Ideology: Althusser and the Post-Structuralist Debates”, i Critical Studies in Mass Communication, 1985, vol. 2, nr 2. 28 Stuart Hall, ”The Problem of Ideology: Marxism without Guarantees”, i David Morley & Kuan-Hsing Chen (eds.), Stuart Hall: Critical Dialogues in Cultural Studies, Routledge, London, 1996 [1983]. 29 Ibid, 25. 30 Stuart Hall, 1986, s. 56.

133

Malmö15.Gall.l.indd 133 2015-10-13 16.09 När marxismen försvagades under andra halvan av 1970-talet utvärderade Hall den praktiska nyttan av Marx bas-överbyggnads- modell. Han var aldrig någon vän av en enkel klass- eller ekonomi- determinism och influerad av Althusser och inte minst av Laclaus 1970-talsproduktion värderar han Marx skrifter. Den senare Laclau tog han också intryck av eller kanske man ska säga att de utvecklades i samma riktning. För Hall var det som nämnts, omöjligt att radera gränsen mellan diskursiv praktik och andra praktiker. I artikeln, ”Base and Superstructure”, inleder Hall med att ta avstånd från dem som inte behöver andra texter än Marx Kapitalet för vetenskapliga analyser. Men efter att ha gått igenom framför allt Marx behandling av förhållandet mellan marknadsrelationer, fenomen, och produktionsförhållanden, verkliga relationer, konstaterar han att för att kunna utveckla en teori om överbyggnaden och ideologi måste man utgå från produktionsförhållandena. Alternativen till att ”begin to work outwards from this essential starting point [pro- duktionsförhållandena] at the heart of the mature Marx in Capital itself” är närmast obefintliga.31 Direkt efter citatet behandlar Hall Gramsci och betonar dennes icke-reduktionistiska marxism.32 Placeringen, är kanske vald för att undvika missförstånd beträffande Halls inställning till ekonomins bestämmande av samhällets andra instanser. Det är Gramscis konstruktion av begrepp för att tänka relationen mellan basen och överbyggnaden som Hall lyfter fram, det vidgade statsbegreppet samt statens betydelse för produktion av samtycke till den rådande ordningen och naturligtvis hegemonibegreppet. Även Althusser avhandlas och hans utgångspunkt i produktions- förhållandena betonas och att samhälleliga nivåer är relativt auto- noma visavi varandra vilket innebär en omöjlighet att reducera förhållanden till basen. I stället måste helheten tas i beaktande eftersom allt påverkar allt men ständigt är något bestämmande, vilket inte behöver vara ekonomin. För Hall följer Althusser Gramsci i dennes utvecklande av statsbegreppet, som innefat- tade företeelser i det civila samhället, med begreppet ”ideologiska statsapparater” som familjen eller skolan var exempel på. Inte

31 Stuart Hall, ”Re-Thinking the ’Base and Superstructure’ Metaphor”, i John Bloomfield, Papers on Class Hegemony and Party, London, 1977, s. 64, 67. 32 Ibid 64.

134

Malmö15.Gall.l.indd 134 2015-10-13 16.09 minst viktigt var även att Althusser framhöll betydelsen av den sociala reproduktionen och inte enbart den ekonomiska.33 Ett annat tankegods från Althusser eller en tendens i samtiden är Halls framhållande av en kritisk vetenskap: To take this conceptual opening [Gramsci och Althusser] further – both to modify and to extend it, critically – is, at the same time, to advance Marxism as a critical science and as a theoretically informed revolutionary practice. Only when we can grasp and comprehend the dense opaque integument of capitalist societies – their base and their complex superstructures – through the former are we likely to be able to develop a sufficiently informed practice to transform them.34

Ett uttalande som starkt betonar vetenskapens betydelse i en radikal politik. På andra ställen upprepar Hall åsikten att med hjälp av vetenskap kan man få instrument för den ideologiska kampen som är en kamp om medvetanden.35 Halls texter uppvisar en kontinuitet från 1970-talet och framåt där utgångspunkten tas i Marx skrifter och framför allt de som berör ekonomin. I ”Base and Superstructure” är ett ursprung till ideologin den verklighet vi lever i, marknadsekonomin och där- med varuutbytet. Det som vi ser runtomkring oss är med andra ord varubytande individer som är isolerade från varandra. Med Halls egna ord: when the production relations of capitalism appears as (and are treated, conceptually as consisting of nothing except) exchange relations, the effect of this re-presentation is to mask and occlude what the ’real relations’ of capitalism are.36

När han 26 år senare behandlar Marx metod i Grundrisse konstarerar han att den vetenskapliga kärnan i Marx dialektik var att se förbi det ytliga, fenomenet, skenet, för att finna de ”essen-

33 bid, 68–71. 34 Ibid, s.71. 35 Stuart Hall, ”The Toad in the Garden”, i Cary Nelson & Lawrence Gross- berg (eds), Marxism and the Interpretation of Culture, Houndmills, 1988, s. 36. 36 Hall, 1977, s. 63. 135

Malmö15.Gall.l.indd 135 2015-10-13 16.09 tial relations”, dvs. de som finns i produktionen.37 Marknaden skapar de relationer genom vilka vi upplever omvärlden men de relationerna är ideologiska i och med att de döljer det som verk ligen är bestämmande – produktionsförhållandena. Det är med andra ord i den ekonomiska basen ett vetenskapligt studium om ideologin ska börja och det är precis det Hall gör när han förklarar thatcherismens framgångar. För att förklara dessa börjar han med att rekapitulera Englands ekonomiska historia för att övergå till den politiska där han konstaterar med gramscianska begrepp att thatcherismen lyckades bli dominerande inom den kapitalägande klassen. Detta genom att neutralisera den tidigare konservatismen och ersätta den med en nyliberalism samtidigt som arbetarklassen gav thatcherismen tillräckligt stöd för att den skulle kunna behålla den politiska makten. Thatcherismen bestod av en mångfald olika diskurser om exempelvis familj, ekonomi och kriminalitet men ur denna mångfald uppstod en diskursiv enhet som lyckades sy ihop olika samhälleliga intressen inom och mellan klasser.38

Avslutning Under 1970-talet hänvisades det ofta till alla nyligen skrivna texter om ideologi men det intresset svalnade samtidigt som diskurs hamnade i fokus. Den stora skiljelinjen mellan de olika perspektiv som har presenterats är förhållandet mellan medvetande och verklighet. För Laclau och Mouffe utgörs hela den sociala verkligheten av diskursen medan de andra perspektiven skiljer ut den diskursiva praktiken och ser den som en social praktik bland andra. Om man förflyttar sig från denna ontologiska nivå till det mer praxisnära texttolkande kan man ställa sig frågan hur relationer mellan de olika perspektiven kan upprättas. Den ideologianalytiska produktion som skedde i Göteborg kan förenas med Laclaus och Mouffes diskursteori på ett metodologiskt plan. Dahls avhandling kan beskrivas i diskursteoretiska termer där olika diskurser förenas i en tänkares filosofiska system.

37 Stuart Hall, ”Marx’s Notes on Method: A ’Reading’ of the ’1857 Introduc- tion’”, i Cultural Studies, 2003, vol. 17 nr 2, s. 116. 38 Hall, 1988, s. 53.

136

Malmö15.Gall.l.indd 136 2015-10-13 16.09 Dahl visar exempelvis hur Locke kombinerar olika diskurser som medeltida naturlagstänkande och 1600-talets mekanism i Two Treatises of Government. Uttryckt med diskursteoretiska termer visar hon hur naturbegreppet hos Locke kan betraktas som en nodalpunkt eller att egendomsbegreppet är ett element. Likaså kan ekvivalenskedjor upprättas mellan Lockes olika begrepp. De diskursteoretiska begreppen som först och främst konstruerades för att utveckla en teori för subjektskonstituering kan med andra ord användas i ett ideologianalytiskt arbete. På samma sätt förhåller det sig med hegemonibegreppet som både Laclau, Mouffe och Hall övertagit och utvecklat från Gram- sci. I Halls tidigare nämnda analys av thatcherismen beskrivs hur thatcherismen blev hegemonisk. Vid en läsning av en idéhisto- risk/ideologisk text kan hegemonibegreppet användas och inte minst tillsammans med begreppet latent ideologi för att relatera det ideologiska innehållet till den rådande klassituationen. Ett annat begrepp som kan paras ihop med hegemonibegreppet är ideologins handlingsimperativ. Vilka agenter ska utföra vad kan besvaras genom en sådan analys. Det helhetsperspektiv som fanns på Institutionen för idé- och lärdomshistoria är dock oförenligt med den dekonstruktivism som Laclau och Mouffe representerar. För dem är en helhet omöjlig att konstruera. Institutionens arbete med ideologianalys bestod inte minst i att med hjälp av det latenta innehållet göra ytan begriplig och detta med hjälp av såväl den sociopolitiska historien, som den idéhistoriska traditionen och de i samtiden före- kommande uttalandena inom samma fält som ideologen uttalar sig i. Utifrån det kunde en helhet konstrueras som dock inne- höll motsättningar. Dessa motsägelser sågs dock inte som något som kullkastade en helhetsförståelse på samma radikala sätt som dekonstruktivismen gjorde.

137

Malmö15.Gall.l.indd 137 2015-10-13 16.09 Referenslista

Dahl Eva-Lena, Överideologi och Introduction’”, i Cultural Studies, politiskt handlingsprogram: En studie 2003, vol. 17 nr 2. i Lockes och Rousseaus tänkande, Hall Stuart, ”The Neo-Liberal Revo- Göteborgs universitet, Göteborg lution”, i Cultural Studies, 2011, 1980. vol. 25, nr 6. Eagleton Terry, Ideology: An Introduc- Laclau Ernesto & Chantal Mouffe, tion, Verso, London, New York Hegemony and Socialist Strategy: 2007 [1991]. Towards a Radical Democratic Geras Norman, ”Post-Marxism?”, i Politics, Verso, London, New York New Left Review, issue 163, may/ 1985. june 1987. Laclau Ernesto & Chantal Mouffe, Hall Stuart, ”Re-Thinking the ’Base ”Preface to the Second Edition” and Superstructure’ Metaphor”, i i Hegemony and Socialist Strategy: John Bloomfield, Papers on Class Towards a Radical Democratic Hegemony and Party, London, Politics, Verso, London, New York 1977. 2001. Hall Stuart, ”The Problem of Larrain Jorge, The Concept of Ideology, Ideology: Marxism without Hutchinson & Co., London 1979. Guarantees”, i David Morley & Liedman Sven-Eric, Motsatsernas Kuan-Hsing Chen (eds.), Stuart spel: Friedrich Engels’ filosofi och Hall: Critical Dialogues in Cultural 1800-talets vetenskaper, Bo Cavefors, Studies, Routledge, London, 1996 Staffanstorp 1977. [1983]. Liedman Sven-Eric, & Ingemar, Hall Stuart, ”Signification, Represen- Nilsson, red., Om ideologi och tation, Ideology: Althusser and ideologianalys, Institutionen för the Post-Structuralist Debates”, i idé- och lärdomshistoria, Göteborg Critical Studies in Mass Communi- 1989 [1982]. cation, 1985, vol. 2, nr 2. Liedman Sven-Eric, ”Om ideologier”, Hall Stuart, ”On Postmodernism and i Sven-Eric Liedman & Ingemar Articulation: An Interview with Nilsson, (red.), Om ideologi och Stuart Hall”, i Journal of Communi- ideologianalys, Institutionen för cation Inquiry, June 1986. idé- och lärdomshistoria, Göteborg Hall Stuart, ”Re-Thinking the ’Base 1989 [1982]. and Superstructure’ Metaphor”, i Lindberg Bo, ”Metod, teori och reto- John Bloomfield, Papers on Class rik”, i Henrik Björck (red.), Idé- Hegemony and Party, London, och lärdomshistoria i Göteborg 1997: 1977, s. 64, 67. Ställningar och förhållanden efter Hall Stuart, ”Marx’s Notes on fyrtio år, Institutionen för idé- och Method: A ’Reading’ of the ’1857 lärdomshistoria, Göteborg 1997.

138

Malmö15.Gall.l.indd 138 2015-10-13 16.09 Olausson Lennart, Marxism och nykan- 1997: Ställningar och förhållanden tianism: 1:1, Staudinger, Vorländer efter fyrtio år, Institutionen för och Woltmann, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborg idé- och lärdomshistoria, Göteborg 1997. 1982. Sim Stuart, Post-Marxism: An Intellec- Olausson Lennart, ”Från det ena till tual History, Routledge, London, det andra”, i Henrik Björck (red.), New York 2000. Idé- och lärdomshistoria i Göteborg

139

Malmö15.Gall.l.indd 139 2015-10-13 16.09 christine quarfood En Platon för vår tid? Om den idéhistoriska aktualiseringens problematik

Inledning När jag tänker tillbaka på min doktorandtid i 90-talets Göteborg med Lennart Olausson som handledare och seminarieledare, minns jag särskilt de intensiva diskussionerna kring den idéhis- toriska ämnesidentiteten. Ämnet var under omstöpning, öpp- nade sig vid denna tid för vidare teoretiska och metodologiska perspektiv. Samtidigt fanns en ämneshistorik att begrunda, som universitetsdisciplin hade idé- och lärdomshistoria då drygt ett halvsekel på nacken. I Olaussons bidrag till ämnets självreflek- tion, antologin Idéhistoriens egenart, 1994, ställdes relevanta frå- gor kring själva texttolkningsarbetet, samt kring hur ämnet kunde avgränsas gentemot andra fält, såsom filosofihistoria, litteratur vetenskap och kunskapssociologi. Inte minst intressant var Olaussons hermeneutiskt inspirerade problematisering av den skarpa dikotomin mellan beskrivningar och förklaringar. Beskrivningar var enligt Olausson inte bara refe- rat eller bakgrundsteckningar, de hade också ett förklaringsvärde, bidrog med något i analysarbetet. En djupare förståelse av textens innebörder, dess meningsinnehåll, möjliggjordes med den tjocka beskrivningens lager- på- lagermetod, som vävde samman granskandet av textens olika betydelseskikt med dess kontextu- ella ramverk. ”Det är genom användningen av olika former av beskrivningar och kombinerandet av dem som jag tror att idéhis- torikern har sin främsta identitet” framhöll Olausson. Den typ av förklaringar som kännetecknade den idéhistoriska genren förut- 140

Malmö15.Gall.l.indd 140 2015-10-13 16.09 satte alltså ett slags densitet som uppnåddes genom överlagrade och väl sammanvävda beskrivningar.1 Då jag befinner mig i startgroparna för ett nytt projekt tar jag här tillfället i akt att reflektera vidare kring idéhistorisk tolknings- problematik utifrån en annan dikotomi, nämligen den mellan historisering och aktualisering. Projektet har som övergripande målsättning att kasta nytt ljus över det samtidskritiska återbruket av tidigare epokers texter. Tanken är att projektet skall belysa vilka olika slags teoretiska och strategiska överväganden som kan tänkas ligga bakom ett sådant återbruk. Föreställningen om idéhistorien som en stafettlöpning där en rad problemställningar och traditioner avlöst varandra i takt med de stora epokskiftena har med rätta problematiserats som alltför enkelspårig. Med ett sådant lineärt perspektiv skyms ju sikten för de många uppdateringar som stän- digt äger rum, när begrepp och teoretiska perspektiv som länge varit ur svang plötsligt vinner förnyad aktualitet och inlemmas i nya idékonstellationer.

Historisering och aktualisering Jag skulle vilja hävda att det råder ett visst spänningsförhållande mellan den aktualiserande idétillägnelsen som syftar till ett åter- bruk, och idéhistorikerns mer kontextualiserande förhållnings- sätt. Som Henrik Björck konstaterar i Vad är idéhistoria, 1994, är det närmast en truism att framhålla historiseringens och kon- textualiseringens betydelse för ämnet. Minimikravet för idéhis- torisk forskning är ju att man kan ”sätta in saker och ting” i ett större, historiskt bestämt sammanhang.2 Oavsett vilken analys- metod som tillämpas råder konsensus om diskontinuiteten mellan uttolkarens nutid och det förflutna verk som skall studeras. ”Idéhistorien är en efterkonstruktion, en produkt av sofistikering och en känsla av avstånd” framhåller exempelvis idéhistorikern

1 Lennart Olausson, ”Från text till text: Om idéanalys, förklaringar och beskrivningar i idéhistoria”, i Lennart Olausson (red.), Idéhistoriens egenart, teori- och metodfrågor inom idéhistorien, Stockholm 1994, s. 12. 2 Henrik Björck & Nils Andersson (red.), Vad är idéhistoria? Perspektiv på ämnets identitet under sextio år, Stockholm 1994, s. 378.

141

Malmö15.Gall.l.indd 141 2015-10-13 16.09 John Burrow.3 Enligt Helge Jordheim är grundantagandet om denna diskontinuitet något gemensamt för så olika tolkningspro- gram som Kosellecks begreppsanalys, Foucaults diskursanalys och Skinners talaktsteori, liksom även insikten att denna klyfta är språkligt betingad: ”Det är språket – som begrepp, diskurs eller talhandling – som skapar det annorlunda. Vårt språk är inte detsamma som det vi finner i historiska texter. Det finns en klyfta”. Jordheim förordar en filologiskt inspirerad idéhistoria som inte godtyckligt utgår från ”samtidens bildningspreferenser” utan har en ”skarp blick för historiens främmande karaktär”.4 Å andra sidan kan man inte helt bortse från att vår nutida his- toriemedvetenhet kan göra oss blinda för vissa aspekter av det idé- historiska material som vi vill studera. Dimitrios Iordanaglou och Mats Persson tar upp detta i en artikel om antik historieskrivning. Som moderna historieforskare tar vi för givet att det förflutna kan fixeras ”som ett från nuet avskilt objekt, ett studieobjekt för forskningen”. Men vi misstar oss kapitalt om vi tillskriver antika historiker samma synsätt. Då naturaliserar vi våra egna analys kategorier, som vore de överhistoriska konstanter.5 Jag vill här dröja lite vid det paradoxala faktum som Iorda- naglou och Persson berör, den skillnad i perspektiv som förelig- ger mellan idéhistorikern och de idéhistoriska aktörerna. Lite tillspetsat skulle man kunna påstå att just det som gör oss till idé- historiker, vår fokusering på idéers historicitet, också upprättar ett avstånd mellan vårt nutidsrum och det idéhistoriska rum som vi vill utforska, ett slags barriär. Medan de idéhistoriska aktörerna kunde tillåta sig stor frihet tolkningsmässigt, då de främst tog sikte på idéernas användbarhet i nuet, måste idéhistorikern till varje pris undvika presentism. Ligger det inte något av en historiens ironi i det faktum att den anakronistiska läsart som är idé- historikern förbjuden, tvärtom tycks ha varit det första budordet

3 John W. Burrow, ”Intellectual History in English Academic Life: Reflec- tions on a Revolution”, i Richard Whatmore & Brian Young (eds.), Palgrave Advances in Intellectual History, New York 2006, s. 18: ”The history of ideas is an afterthought, a product of sophistication and a sense of distance”. 4 Helge Jordheim, Läsningens vetenskap: utkast till en ny filologi, Göteborg, 2003, s. 274–275. 5 Dimitrios Iordanaglou & Mats Persson, ”Tidigare än, men ändå samtida. Om det förflutna i antik grekisk historieskrivning”, i Lychnos, 2008, s. 124. 142

Malmö15.Gall.l.indd 142 2015-10-13 16.09 för de idéhistoriska aktörerna? Vad är väl idéhistorien, om inte berättelsen om ständiga omtolkningsprocedurer, ständiga annek- teringar? Som Antoine Berman påpekar, finns en tendens i alla epoker och kulturer att ”censurera och filtrera det Främmande för att införliva det”.6 När fokus flyttas från teoriers uppkomst- historia till deras verkningshistoria blir det också uppenbart att sådana rekontextualiseringar alltid måste äga rum. I Lychnos tema- nummer om teorireception, 2008, påpekar gästredaktörerna, att det är ”tydligt att teorier ofta undflyr sina ursprungssammanhang och får tillämpning i helt andra miljöer”.7 Med David Östlunds ord kan man tala om en livlig ”tänketrafik” mellan seklerna. Som Östlund påpekar, har idéhistorikern inte bara till uppgift att förstå vad textens upphovspersoner avsett, utan lika mycket, hur texterna mottagits av läsare i olika tider.8 Jag är inte så säker på att man inom svensk idéhistoria tillräck- ligt mycket reflekterat över denna diskrepans mellan uppkomst- kontext och återbruk. Förvisso var studiet av det svenska mottagandet av något utländskt kännetecknet för traditionell svensk idéhistoria. Men det handlade då oftast bara om hur en teori med viss eftersläpning nådde vårt land, såsom cartesianismen under sent 1600-tal. Nutida receptionsstudier uppehåller sig också gärna vid moderna teoriers spridning, såsom Ethan Kleinbergs studie av Heideggers inflytande i Frankrike 1927–1961.9 Däremot är det mer sällsynt med idéhistoriska studier som uppmärksammar den nutida receptionen av äldre tiders tänkande. Kan det vara så att vi på grund av vårt historiserande och kontextualiserande tänke- sätt inte längre räknar med en tänketrafik som förmår överbrygga stora tidsliga avstånd? Missförstå mig inte. Poängen är inte att vi som idéhistoriker borde upphöra med vårt kontextualiserande. Vad jag är ute efter

6 Antoine Berman, ”Etnocentrisk översättning och hypertextuell översätt- ning”, i Subaltern nr.1 2013, s. 28. 7 Anders Burman, Bosse Holmqvist & Shamal Kaveh, ”Inledning”, i Lychnos, 2008, s. 95. 8 David Östlund, ”Ett manifest för processtolkande idéhistoria”, i Lychnos, 1998, s. 9–36. 9 Ethan Kleinberg, Generation Existential: Heidegger’s Philosophy in France, 1927–1961, New York 2005. 143

Malmö15.Gall.l.indd 143 2015-10-13 16.09 är snarare att vi behöver utveckla en större kronologisk flexibi- litet, så att vi inte drar alltför rigida gränslinjer mellan nuet, det förflutna och framtiden. Som bland annat Dominick La Capra framhållit, har ju varje idéhistoriskt verk av betydelse en menings- dimension som överskrider det omedelbara nuet, en tidsmässig flerdimensionalitet. Läser man verket som blott ett samtidsdoku- ment går också något förlorat i tolkningen.10 En viktig aspekt av det som ibland betecknas som den kontinentala idétraditionen är dess bejakande av aktualiseringar. Daniel W Smith menar att det var Heidegger som inledde trenden med ”att läsa tidigare tänkare som ens egna samtida, snarare än som representanter för en specifik period eller position”. I Heideg- gers efterföljd har det närmast blivit kutym att utveckla de egna teorierna i dialog med äldre tiders tänkare, hävdar Smith.11 Sven- Olov Wallenstein, som introducerat Agamben för den svenska publiken, framhåller att dennes frekventa bruk av idéhistoriskt källmaterial, hur ”filologiskt” det än må förefalla, ej syftar till att ”demonstrera en idéhistorisk lärdom”, utan tvärtom vittnar om en historiesyn besläktad med Benjamins messianska tid, där ”det dolda i vår historia snarare träder emot oss från en ännu obestämd framtid”. Enligt Wallenstein är intentionen att åstadkomma en distanseringseffekt gentemot nuet, ett slags ”dubbel främmande göring”, där nuet sätts i relation till ett avlägset förflutet ”som samtidigt blir helt nutida, eller rentav framtida”.12 Här är det allt- så inte det förflutna som främmandegörs utan nuet. Uppenbart är att den kontinentala idétraditionen utmanar slentrianmässiga uppfattningar om det idéhistoriskt korrekta. Lite förenklat skulle man kunna påstå att många inom denna kontinentala idétradi- tion förhåller sig lika suveränt gentemot tidigare epokers texter som någonsin de förmoderna tänkarna, då de avsiktligt avvisat

10 Dominick La Capra, ”Rethinking Intellectual History and Reading Texts”, i Dominick La Capra & Stewart L. Kaplan (eds.), Modern European Intellec- tual History: Reappraisals & New Perspectives, New York 1985, s. 47–85. 11 Daniel W. Smith, ”Metaphysics and Ontology”, i John Mullarkey & Beth Lord (eds.), The Continuum Companion to Continental Philosophy, New York 2009, s. 56: ”to read previous thinkers as his own contemporaries, rather than as representatives of a particular period or ’position’.” 12 Sven-Olov Wallenstein, ”Efterskrift: Agambens tröskel”, i Giorgio Agamben, Homo sacer: den suveräna makten och det nakna livet, Göteborg 2010, s. 210. 144

Malmö15.Gall.l.indd 144 2015-10-13 16.09 den historiserande läsarten till förmån för ett mer performativt förhållningssätt, där man gör sig hemmastadd i det idéhistoriska rummet och begagnar sig av dess tankegods som en resurs för det egna tänkandet.

Platonismens radikala potential i mötet med det moderna Att det moderna idélivet inte bara utvecklats i ett avståndstagande gentemot tidigare idétraditioner kan nog de flesta hålla med om. Inte minst vittnar det intensifierade återbruket av svunna tiders texter under de senaste decenniernas idédebatt vältaligt om detta. Så till exempel var det inte så länge sedan som Paulus brev lyftes fram och relaterades till dagsaktuell problematik, något som vida uppmärksammades. Spinoza har också haft en högkonjunktur och figurerat i debatter av vitt skilda slag. Att även Platon skulle nämnas i sammanhanget ter sig kanske inte lika självklart. Nyläsningar av de platonska texterna har för- visso inte saknats under 1900-talet. Kring platonismens filosofi historiska betydelse råder allmän konsensus. Som kanoniserad klassiker håller Platon ställningarna. Med Whiteheads lite tillspet- sade formulering kan ju hela den västerländska filosofihistorien betraktas som en fotnot till Platon. Men man förknippar då Pla- tons namn med frågor om hur det hela började, vår kulturs upp- komstbetingelser, snarare än med bedömningar av vår aktuella samtidssituation och vilka framtida färdriktningar som kan tänkas stå till buds. Alltsedan Nietzsches uppgörelse med den västerländska meta- fysikens grundargestalt såsom maktfullkomlig och livsfientlig, har platonismen utmålats som modernitetens själva antites. Den antas representera allt som det moderna projektets anhängare vänt sig mot, verklighetsfrämmande idealism, överdriven rationa- lism, kroppsfientlighet och elitistiskt förakt för massorna. Vad har väl Platon att säga en tid som hyllar föränderlighet och mångfald, en tid som ersatt utforskandet av det översinnligas sublima höjder med pejlandet av det omedvetnas djup? Är det inte bara obotliga romantiker och bakåtsträvande konservativa som hållit fast vid det platonska idéarvet i protest mot modernare idéströmningar? Distanseringen gentemot det platonska idéarvet har onekligen utgjort en huvudtendens inom så skilda läger som liberalism och 145

Malmö15.Gall.l.indd 145 2015-10-13 16.09 marxism, analytisk filosofi och existentialism, positivism och postmodernism. Det finns ett omfattande forskningsläge kring 1900-talets Pla- tonkritik, alltifrån Poppers utpekande av Platon som den totali- tära ideologins upphovsman, till Heideggers och Derridas mer sofistikerade kritiska dekonstruktioner.13 Betydligt mindre forskning har gjorts kring de moderna tänkare förankrade i den kontinentala idétraditionen som uppfattat Platon som en bundsför- vant, en allierad. Jag syftar nu inte på alla de platonuttolkare som gjort sympatiserande läsningar av de platonska texterna. Tanken är inte att skriva de många moderna platontolkningarnas brokiga historia. Flera sådana studier föreligger redan. Vad som istället skall undersökas i projektet är den idéhistoriskt mer angelägna frågan om hur intellektuella förankrade i så vitt skilda idékontex- ter som den moderna hermeneutiken, existentialismen och marxismen, sina olika utgångspunkter till trots ändå kunnat finna en gemensam nämnare i Platon, vars tänkesätt de på olika vis velat aktualisera. Denna frågeställning skall behandlas med avseende på tre mycket inflytelserika författare verksamma under 1900-talets senare hälft; tysken Hans-Georg Gadamer (1900–2002), professor i filosofi vid Heidelbergs universitet, engelskan Iris Murdoch (1919–1999) filosofilärare vid St. Anne’s College i Oxford, och fransmannen Alain Badiou (f. 1937), professor i filosofi vid École normale supérieure, Paris. Gemensamt för dessa tänkare är att de kombinerat den akademiska positionen som filosofer med ett engagemang i tidens idé- debatt. De har därmed positionerat sig som intellektuella i ordets strikta mening. Vidare har de inte bara debatterat det platonska idéarvet utan också införlivat det med det egna tänkandet. Man kan säga att de ägnat sig åt ett platonbruk, snarare än att bara leve- rera platontolkningar. De är samtliga övertygade om att en injek-

13 Se till exempel: Victor Goldschmidt, Platonisme et pensée contemporaine, Paris 2000, Drew A. Hyland, Questioning Platonism: Continental Interpre- tations of Plato, New York 2004, Mats Persson, ”Mot en ny Platonbild?”, i Lychnos, 1995, s. 9–54, Charles L. Griswold jr (red.), Platonic Writings, Pla- tonic Readings, New York 1988, Eugene N. Tigerstedt, Interpreting Plato, Stockholm 1977, C.J. De Vogel, Rethinking Plato and Platonism, Leiden 1986 och Catherine H. Zuckert, Postmodern Platos: Nietzsche, Heidegger, Gadamer, Strauss, Derrida, Chicago 1996.

146

Malmö15.Gall.l.indd 146 2015-10-13 16.09 tion med platonism skulle kunna vitalisera kulturklimatet. Alla har de på olika vis tagit avstamp i det platonska sanningsbegrep- pet och därvid utmanat mer värderelativistiska och postmoderna perspektiv. Samtidigt är deras platontolkningar, som jag här kort ska skissera, sinsemellan mycket olika. Hans Georg Gadamer var både platonforskare och filosof. Hans Wahrheit und Methode, 1960, gav hermeneutiken en ny fenomenologisk grundval. Även om Gadamer använde många heideggerianskt färgade begrepp i sina läsningar av antika texter, så delade han inte läromästarens kritiska inställning till Platon. I studiet av Platons texter hade Heidegger tyckt sig kunna spåra övergången från en autentisk upplevelse av varats närvaro, dess upplåtenhet, till en mer distanserad metafysik, med subjek- tet på ena sidan och objektet på den andra. Antropocentrism och varaglömska tilltog sedan under filosofihistoriens gång. Heideg- ger ville bryta denna utveckling och filosofera på ett helt nytt sätt utifrån varats horisont i stället för människans.14 Gadamer däremot höll fast vid den tyska bildningshumanis- mens synsätt. Hans olika verk om Platon rehabiliterade denne som en i grunden etisk snarare än metafysisk tänkare, inriktad på det mellanmänskliga och utan maktanspråk. Boken om Staten var bara en uppfostringslära, i enlighet med det grekiska paideiaidealet. Gadamer framhöll den radikalt humanistiska potentialen i det platonska idéarvet, att det erbjöd ett alternativ till den moderna natur- vetenskapligt färgade subjekt-objektdikotomin. Stor vikt lades, i habilitationsavhandlingen, vid Sokratesgestalten och den litterära utformningen av dialogerna. Det levande samtalet, levnadskonsten, var filosofins ursprungliga element som gick förlorat i övergången till Aristoteles abstrakta begreppsutredningar. Som Mats Persson påpekar har denna läsart vunnit stor utbredning på senare tid.15 Efter att ha utvecklat sin hermeneutiska teori skulle Gadamer delvis revidera sin platonbild. Nu framstår inte brottet mellan Platon och Aristoteles lika tydligt. I stället sker någon slags hori-

14 Denna vedertagna uppfattning av Heideggers platontolkning har dock problematiserats av Francisco J. Gonzales, Plato and Heidegger: A Question of Dialogue, Pennsylvania 2009 och Mark A. Ralkowski, Heidegger’s Platonism, New York 2009. 15 Mats Persson, 1995, s. 12 och Catherine Zuckert, 1996, s. 33–95.

147

Malmö15.Gall.l.indd 147 2015-10-13 16.09 sontsammansmältning mellan den platonska och den aristoteliska etiken, så att den senare bara bekräftar och konkretiserar det platonska programmet. I Die Idee des Guten zwischen Plato und Aristo- teles, 1978, tyckte sig Gadamer också ha funnit lösningen på hur den problematiska platonska idéläran skulle förstås. Här tog han stöd i Jacob Kleins spekulationer kring Platons oskrivna lära. Enligt Klein skulle denna lära haft en matematisk grund. Mycket kortfattat, möjliggjorde Kleins komplexa resonemang en radikal nytolkning av idéläran. Inte som tvåvärldsteori utan som skillnaden mellan konkret och matematisk intelligibilitet. Tingen har såväl en konkret existens som delaktighet i det aritmetiskt mätbara.16 Liksom Gadamer var Iris Murdoch förankrad i existentialismen, men inte primärt dess tyska variant. Det var Sartres lära om engagemanget som först attraherade henne. Som ung filosofilärarinna vid St. Anne’s College i Oxford introducerade hon existentialismen för den engelska publiken 1953 med studien Sartre, Romantic Rationa- list. På ålderns höst brottades hon med ett manuskript om Heideg- ger, som dock aldrig fullbordades. Gadamers verk tycks hon inte ha kommit i beröring med.17 Under sina studentår hade Murdoch läst det klassiska programmet med lärare som Edvard Fraenkel och E.R. Dodds och bekantat sig med de antika filosofernas skrifter på originalspråket. Först hade hon bara uppfattat platonismen som något som hörde den antika kulturen till. Men delvis under inflytande av Simone Weil ändrade hon uppfattning. Den antike filo sofen hade också något att säga vår egen tid. En ”omvändelse” ägde rum från Sartre till Platon.18 Vad Murdoch uppskattar hos Platon är inte utopin om ideal- staten utan föreställningen om ett högsta goda, som också harmo- nierar med det sköna och sanna. I sin dubbla identitet som roman- författarinna och moralfilosof vill hon ta konstens sanningsanspråk på allvar. I essän The Sovereignity of Good over Other Concepts, 1967, tydliggör Murdoch sin syn på konstens roll i det moderna sam- hället. Hon ifrågasätter en kulturrelativism som hävdar att allt är

16 Hans-Georg Gadamer, Die Idee des Guten zwischen Plato und Aristoteles, Heidelberg 1978, och Catherine Zuckert, 1996, s. 96–100. 17 Peter J. Conradi, Iris Murdoch: A Life, London 2001, s. 586 och 658. 18 Justin Broackes (ed.), Iris Murdoch Philosopher: A Collection of Essays, Oxford 2012, s. 1–15. 148

Malmö15.Gall.l.indd 148 2015-10-13 16.09 lika bra. Det kvalitetsbegrepp hon förordar är inte propagandistiskt eller ytligt moraliserande. Bra konst hjälper oss att se verkligheten klarare, skärper vårt omdöme, såsom Dostojevskijs romaner. Om Gud inte finns är allting tillåtet hade Dostovjevskij låtit en av sina romanfigurer säga, något som gav eko i Nietzsches och Sartres filosofi. Murdoch håller med om Guds död. Kants tillbakavisande av de traditionella gudsbevisen var sista spiken i kistan för traditionell religiositet. Men Murdoch förbehåller sig rätten att tro på det hög- sta goda, en slags religiositet utan Gud. Hon utvecklar ett ontolo- giskt godhetsbevis, i analogi med Anselms ontologiska Gudsbevis. Det godas begrepp finns objektivt sett som något transcendent, moralens möjlighetsbetingelse. Om vi inte hade ett begrepp om det goda skulle vi inte kunna värdera saker som bättre eller sämre, allt skulle bli likvärdigt, likgiltigt. Det godas suveränitet innebär enligt Murdoch att det står över allt annat och därför ej behöver förankras i till exempel religion eller förnuft. Med en platonsk metafor liknas det goda vid solen. Det finns alltid ovan horisonten, men kan ej beskådas direkt. Det goda har något obestämbart över sig och är samtidigt det som allting cirklar kring. Liksom solen lyser upp världen ser vi klarare den verklighet som omger oss när vi följer det goda som ledstjärna. Det goda har med kärlek att göra, men all kärlek är inte god. Det finns många falska solar.19 Om moralen är grundvillkoret för den mänskliga existensen, varför beter vi oss så ofta omoraliskt? Godhetens transcendenta karaktär innebär inte att vi automatiskt inser vad som är gott och ont, bara att vi aldrig kan undkomma den moraliska dimensionen i våra liv. I Freuds efterföljd framhåller Murdoch vår tendens till narcissistiskt önsketänkande. Egocentriska fantasier förvränger våra perspektiv. Men våra begär är inte enbart av ondo. De kan också motivera oss till att bli bättre människor. Freud beskriver vårt utgångsläge men det är Platon som visar på en utväg ur jagets grotta. Murdoch gör en nyläsning av Platons berömda grottliknelse. Som Jan Stolpe påpekar i sin inledning till Platons Staten, lyckas Murdoch därvid visa att Platon ”berör

19 Iris Murdoch, ”The Sovereignity of Good over Other Concepts”, i Iris Murdoch, Existentialists and Mystics: Writings on Philosophy and Literature, London 1999, s. 377–385.

149

Malmö15.Gall.l.indd 149 2015-10-13 16.09 frågor som är angelägna” och som ”kastar ett kritiskt ljus som ännu bär över seklerna”. För om solen utanför grottan representerar godhetens idé, så är elden i grottans mitt en sinnebild för det självmedvetna jaget som framträder vid det stadium i civili- sationsutvecklingen när man frigjort sig från traditionsbundna synsätt, de kollektiva myterna. Men risken är nu stor att man slår sig ner vid denna eld och fastnar i en kult av jaget, analyserar egot i det oändliga såsom i psykoanalysen eller förhärligar individen på samhällsgemenskapens bekostnad. Först när man tagit sig ut ur grottan ändras perspektivet från själviskhet till självförglömmelse. Man blir kapabel att se till andras behov och inte bara till de egna. Men självuppoffring och självförglömmelse är inte detsamma. I uppoffringen finns en dold maktönskan. Unselfing kallar Murdoch den genuina osjälvisk heten. Här finns en intressant parallell till Gadamers begrepp Selbstvergessenheit, som var en motpol till varaglömskan.20 Förutom en mängd essäer på varierande teman höll Murdoch 1982 också en kurs om samspelet mellan metafysik och etik från Kant till Derrida, the Gifford Lectures, som utmynnade i publi- kationen Metaphysics as a Guide to Morals, 1992. Boken ger en god inblick i hur Murdoch uppfattar idéhistoriens allmänna utvecklingslinjer. Intressant är också hur Platon ständigt vävs in i argumentationen, som vore han en nutida tänkare. Postmodernismen som Murdoch etiketterar som en strukturalism blir här den främ- sta måltavlan för kritiken. Alain Badiou, slutligen, är liksom lärofadern Louis Althusser, inspirerad av såväl militant marxism som av lacansk psykoanalys. Genom åren har han förblivit trogen 68-rörelsens engagemang för den kinesiska kulturrevolutionen och i likhet med menings- fränden Slavoj Žižek håller han fast vid kommunistbegreppet, vars politiska, historiska och subjektiva dimensioner analyseras i The Communist Hypothesis, 2010. Badiou menar, att vi bör dra lärdom av de erfarenheter som gjorts såväl vid Pariskommunen 1871 som under 1968 års kinesiska kulturrevolution. Man kan konstatera att statskommunism och

20 Ibid, s. 363–376, Jan Stolpe, ”Förord”, i Platon, Staten, Atlantis, Stockholm 2003, s. 16 och Hans-Georg Gadamer, ”Die Griechische Philosophie und das moderne Denken”, i Gesammelte Werke, Griechische Philosophie I, band 5, Tübingen 1985, s. 3–8. 150

Malmö15.Gall.l.indd 150 2015-10-13 16.09 partikommunism gjort bankrutt, liksom den hegelianska histo- riedeterminism som bar upp dessa sätt att definiera kommunism- idén. Men detta öppnar nya möjligheter i riktning mot statens bortvittrande och reell folkmakt. Badiou gör en skillnad mellan historia och händelse. Medan historien är knuten till staten och dess ideologiska apparater, reproduktionen av samhällsstruktu- rerna, är den revolutionära händelsen något ”transcendentalt” som bryter detta kretslopp i ljuset av en stor idé och ändrar män- niskors föreställningar om vad som är möjligt. Sanningen är en händelse och tänkandet en sanning.21 Var då inte Platon en föregångare till statskommunismen? I artikeln ”Det demokratiska emblemet”, 2010, instämmer Badiou i att Platons ansats innehöll ett ”rent reaktionärt element”. Att han inte kunde tänka sig folkmakt som en lösning berodde emellertid på hans genomskådande av demokratins abstrakta jämlikhetsprin- cip som gjorde allt likvärdigt och följaktligen värdelöst. ”Därmed råder en öppen cirkulation av begär, av föremål till vilka dessa begär knyts och av kortlivade njutningar som man utvinner ur dessa före- mål”. Den platonska kulturkritiken drabbar i lika hög grad vårt moderna konsumtionssamhälle med dess nivellerande infantilise- rande tendenser. Platon insåg att lösningen låg i en separation av ekonomi och politik, men begränsad av sin tid som han var delade han upp befolkningen i två läger, eliten och massan. ”Det gäller att utsträcka de maximer som Platon förbehöll sin lärda aristokrati till att omfatta alla människors tillvaro”, skriver Badiou, och påmin- ner läsarna om ”att för de revolutionära arbetarna på 1800-talet var Platon i första hand kommunismens främsta filosofiska gestalt”.22 Men Badious ingång till Platon är ingalunda enbart politisk, den har också en kunskapsteoretisk och ontologisk dimension. Enligt Badiou är det framför allt platonismens rationella kärna som vi bör hålla fast vid och i synnerhet den djupa respekten för matematiken. I den magistrala studien l’Être et l’évènement, 1988, utpekar Badiou med inspiration från franska matematikfilosofer som Albert Lautman och Jean Cavaillès, matematiken som onto- logins verkliga domän. Filosofin ses som en reflektion över det

21 Alain Badiou, The Communist Hypothesis, London 2010, s. 220–260. 22 Alain Badiou, ”Det demokratiska emblemet”, i Vad innebär det att vara demokrat? Hägersten 2010, s. 21, 23 och 27. 151

Malmö15.Gall.l.indd 151 2015-10-13 16.09 ontologiska ramverk som matematiken uppställer. Slutsatsen blir att förändringar i matematiken också kan ändra grundvalarna för det filosofiska tänkandet på samtliga nivåer. Den stora vändpunk- ten därvidlag är den moderna matematikens mängdlära, presenterad av tysken Georg Cantor på 1890-talet. I och med mängdläran blev det möjligt att överskrida det enhetsparadigm som alltsedan Platon dominerat filosofin och i stället utgå från den rena multi pliciteten som ontologisk grundval, hävdar Badiou.23 Platon har varit en ständig följeslagare i Badious författarskap, men man kan skönja en utveckling från matematisk-ontologiska resonemang till mer konkreta idéer om det ”sanna livet”. Badiou har bland annat arbetat med ett filmprojekt om Platons liv och hållit ett Platonseminarium, ”Platon idag”. 2012 utkom också den ”hyperöversättning” av Platons Staten, som Badiou arbetat med i 6 år, La République de Platon. Omslaget pryds av en Rodinstaty, en Mondrianmålning, ett Sokratesporträtt, en avbildning av matematiska formler och ett foto från kulturrevolutionens Kina. I inledningen förklarar Badiou att tiden är mogen för ett överskri- dande av den ”demokratiska materialismen”. För detta syfte har han uppdaterat Platons text, så att dess ”eviga sanningar” kan nå ut till en stor publik. Boken överskrider gränsdragningen mellan roman och filosofisk traktat på ett utmanande sätt. Medan Iris Murdoch skrev pastischer på Platondialoger i tidstypisk kosty- mering har Badiou djärvt blandat nutida och antika attribut och även översatt centrala begrepp i linje med den egna filosofin. Det godas idé blir ”det sannas idé”, själ blir ”subjekt” och så vidare.24

Preliminära frågeställningar Genom studiet av Gadamers, Murdochs och Badious platon aktualiseringar blir det möjligt att mer konkret belysa några olika

23 Alain Badiou, L’Etre et l’événement, Paris 1988, s. 7–59. Se även Darioush Mouaven Doust för en utmärkt introduktion till Badious filosofi, i Alain Badiou, Manifest för filosofin & Vad är kärlek? Göteborg 2005. 24 Alan Badiou, La République de Platon: Dialogue en un prologue, seize chapitres et un épilogue, Paris 2012, s. 9–14, Alan Badiou, 2010a, s. 229–230, Iris Murdoch, Acastos: Two Platonic Dialogues, London 1986. Se även Sonja Zuba, Iris Murdoch’s Contemporary Retrieval of Plato: The Influence of an Ancient Philosopher on a Modern Novelist, New York 2009, s. 68–75. 152

Malmö15.Gall.l.indd 152 2015-10-13 16.09 teoretiska och strategiska överväganden som kan tänkas ligga bakom samtidskritiska återbruk av tidigare epokers texter. Av denna anledning är det också fördelaktigt med ett komparativt tillvägagångssätt, så att olika uppfattningar om aktualisering, historicitet, traditionstillägnelse och modernitet låter sig jäm föras med avseende såväl på kontraster som på beröringspunkter. Syftet med projektet är alltså inte bara att utvinna nya kunskaper om Gadamers, Murdochs och Badious specifika platonreception, utan också att öppna för en vidare diskussion av allmänt intresse beträffande den idéhistoriska aktualiseringens problematik. 1) För det första blir det viktigt att utreda vilken bild av Platon som tonar fram, sokratisk, nyplatonsk, åt det aristoteliska hållet, revolutionär osv. Är platongestalten i sig viktig eller handlar det mer om en struktur, ett tänkesätt etc? Vilka aspekter av ”det platonska” har befunnits värdefulla och vilka har tonats ner eller radikalt omtolkats? Det blir här också relevant att undersöka hur de tre författarna förhåller sig till den reguljära platonforskningen, vilka skolbildningar/uttolkare de explicit stöder sig på, samt vilka platonproblem de vill lyfta fram. 2) Vidare skall undersökningen granska deras olika synsätt på den filosofiska traditionen samt deras tillvägagångssätt för att till- ägna sig denna. Hur ser de på förhållandet mellan nuet och det förflutna? Vilka olika uppfattningar har de om vad det innebär att filosofera med historien som grund? Vilka uppfattningar om hur idéhistoria skall bedrivas kan utläsas ur deras skrifter? 3) Slutligen skall deras samtidsdiagnoser vägas in i bilden. Hur uppfattar de sitt nuläge, vilka huvudsakliga tendenser och utvecklingslinjer ser de i moderniteten? Vilka problem ringas in och på vilka vis kan Platon/platonska idéer bidra till en lös- ning? Viktigt blir också att utreda hur det platonska idégodset infogats i de tre författarnas respektive tankebyggen som helhet. Vilka legeringar och korsbefruktningar har därvid uppstått? Vil- ken roll har författarnas platonska vändning spelat för deras respektive positioneringar inom hermeneutikens, existentialismens och marxismens olika fält? I relation till min andra forskningsfråga vill jag nu avsluta med att lite tentativt kontrastera de aktualiseringsstrategier som Gada- mer och Badiou utvecklat. Å ena sidan, Gadamers hermeneutiska strategi, som genom interpretation söker överbrygga klyftan mel- 153

Malmö15.Gall.l.indd 153 2015-10-13 16.09 lan nu och då, där tolkningen har översättningens karaktär. Här finns tydliga beröringspunkter med traditionella filologiskt-hermeneutiska synsätt. Gadamer betonar dock starkare än sina före- gångare kulturarvet som något levande, föränderligt och produk- tivt. Antiken är inte densamma för oss idag som för till exempel renässansens eller 1800-talets människor: ”Varje tid måste förstå en traderad text på eget vis”, skriver Gadamer, och det är dessa ständiga nytolkningar som ger traditionen dess tyngd och värde.25 För Badious del å andra sidan blir det snarare interventions- begreppet som bäst ringar in hans aktualiseringsstrategi. Denna militärt laddade term med dess anspelningar på en utomstående parts plötsliga ingripande i en konflikt har en nyckelroll i Badious filosofi. I uttalad opposition mot hermeneutikens kontinuitets ideal ser Badiou i den historiska traditionen blott reproduktionen av de rådande maktförhållandena, en tröstlös tradering. Händel- sen, den revolutionära, konstnärliga, amorösa eller idémässiga kan dock intervenera och för ett ögonblick bryta detta kretslopp så att radikalt nya sanningar synliggörs. För Badiou tycks händel- sen inte vara underkastad den kronologiska tidens strikta kausali tet. Exakt hur detta ska förstås i relation till Badious platonska vändning återstår att utreda. Förmodligen är platoninterventio- nen dubbelbottnad. Dels får Platons texter en subversiv kraft i mötet med det moderna, dels får de också en rejäl ansiktslyftning genom Badious djärva tolkningar. Vilket förhållningssätt till det förflutna kan då utläsas ur Mur- dochs platonreception? Här finns inte utrymme för ett längre resonemang, men så vitt jag hittills kan se står hon för en tredje aktualiseringsstrategi av mer estetiskt slag, som betonar inspirationen som vår länk till det förflutna. I anknytning till Platons återer- inringslära anlägger Murdoch ett psykologiserande perspektiv på tidsligheten, när hon hävdar att god konst får oss att minnas ”det vi inte visste att vi visste”.26

25 Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod: i urval, Göteborg 1997, s. 143. 26 Iris Murdoch, ”Literature and Philosophy: A Conversation with Bryan Magee”, i Iris Murdoch, Existentialists and Mystics: Writings on Philosophy and Literature, London 1999, s. 12: ”anamnesis, ’memory’ of what we did not know we knew.”

154

Malmö15.Gall.l.indd 154 2015-10-13 16.09 Referenslista

Berman, Antoine, ”Etnocentrisk Gadamer, Hans-Georg, ”Die Griech- översättning och hypertextuell ische Philosophie und das moderne översättning”, i Subaltern nr.1 2013. Denken”, i Gesammelte Werke, Björck, Henrik, & Nils Andersson Griechische Philosophie I, band 5, (red.), Vad är idéhistoria? Perspektiv Tübingen 1985. på ämnets identitet under sextio år, Gadamer, Hans-Georg, Sanning och Stockholm 1994. metod: i urval, Göteborg 1997. Badiou, Alain, L’Etre et l’événement, Goldschmidt, Victor, Platonisme et Paris 1988. pensée contemporaine, Paris 2000. Badiou, Alain, Manifest för filosofin & Gonzales, Francisco J., Plato and Vad är kärlek?, Göteborg 2005. Heidegger: A Question of Dialogue, Badiou, Alain, The Communist Hypo- Pennsylvania 2009. thesis, London 2010a. Griswold jr, Charles L., (ed.), Platonic Badiou, Alain, ”Det demokratiska Writings, Platonic Readings, New emblemet”, i Vad innebär det att York 1988. vara demokrat?, Hägersten 2010b. Hyland, Drew A., Questioning Plato- Badiou, Alan, La République de Platon: nism: Continental Interpretations of Dialogue en un prologue, seize chapit- Plato, New York 2004. res et un épilogue, Paris 2012. Iordanaglou, Dimitrios & Mats Broackes, Justin, (ed.), Iris Murdoch Persson, ”Tidigare än, men ändå Philosopher: A Collection of Essays, samtida. Om det förflutna i antik Oxford 2012. grekisk historieskrivning”, i Lych- nos, 2008. Burman, Anders, Bosse Holmqvist & Shamal Kaveh, ”Inledning”, i Jordheim, Helge, Läsningens vetenskap: Lychnos, 2008. utkast till en ny filologi, Göteborg, 2003. Burrow, John W., ”Intellectual History in English Academic Life: Kleinberg, Ethan, Generation Existen Reflections on a Revolution”, i tial: Heidegger’s Philosophy in Richard Whatmore & Brian Young France, 1927–1961, New York 2005. (eds.), Palgrave Advances in Intel- La Capra, Dominick, ”Rethinking lectual History, New York 2006. Intellectual History and Reading Conradi, Peter J., Iris Murdoch: A Life, Texts”, i Dominick La Capra & London 2001. Stewart L. Kaplan (eds.), Modern European Intellectual History: De Vogel, C.J., Rethinking Plato and Reappraisals & New Perspectives, Platonism, Leiden 1986. New York 1985. Gadamer, Hans-Georg, Die Idee des Murdoch, Iris, Acastos: Two Platonic Guten zwischen Plato und Aristoteles, Dialogues, London 1986. Heidelberg 1978.

155

Malmö15.Gall.l.indd 155 2015-10-13 16.09 Murdoch, Iris, ”The Sovereignity of Stolpe, Jan, ”Förord”, i Platon, Staten, Good over Other Concepts”, i Iris Atlantis, Stockholm 2003. Murdoch, Existentialists and Mystics: Tigerstedt, Eugene N., Interpreting Writings on Philosophy and Litera- Plato, Stockholm 1977. ture, London 1999. Wallenstein, Sven-Olov, ”Efterskrift: Murdoch, Iris, ”Literature and Philo- Agambens tröskel”, i Giorgio sophy: A Conversation with Bryan Agamben, Homo sacer: den suve- Magee”, i Iris Murdoch, Existen- räna makten och det nakna livet, tialists and Mystics: Writings on Göteborg 2010. Philosophy and Literature, London Zuba, Sonja, Iris Murdoch’s Contem- 1999. porary Retrieval of Plato: The Influ- Olausson, Lennart, ”Från text till text: ence of an Ancient Philosopher on a Om idéanalys, förklaringar och Modern Novelist, New York 2009. beskrivningar i idéhistoria”, i Zuckert, Catherine H., Postmodern Lennart Olausson (red.), Idéhisto- Platos: Nietzsche, Heidegger, riens egenart, teori- och metodfrågor Gadamer, Strauss, Derrida, Chicago inom idéhistorien, Stockholm 1994. 1996. Persson, Mats, ”Mot en ny Platon- Östlund, David, ”Ett manifest för bild?”, i Lychnos, 1995. processtolkande idéhistoria”, i Ralkowski, Mark A., Heidegger’s Plato- Lychnos, 1998. nism, New York 2009. Smith, Daniel W., ”Metaphysics and Ontology”, i John Mullarkey & Beth Lord (eds.), The Continuum Companion to Continental Philo- sophy, New York 2009.

156

Malmö15.Gall.l.indd 156 2015-10-13 16.09 tomas peterson Får man verkligen svar som man frågar?

Jag föddes in i idrottsrörelsen och har alltid tillhört den. Men jag har aldrig varit särskilt intresserad av idrott i sig, förutom när det gäller fotbollen. Däremot har jag under de senaste årtionde- na blivit alltmer intresserad och fascinerad av relationen mellan idrott och samhälle. Bakom idrottens regler återfinns alltid mer övergripande sociala regler för mänsklig samlevnad. Att idrotts- lig verksamhet utformas i – och påverkas av – den omgivande samhälleliga kontexten är ett grundläggande axiom i sociologisk idrottsrelaterad forskning. Som exempel kan nämnas att Norbert Elias och Eric Dunning i flera verk kunnat påvisa hur idrottens regler och förutsättningar har förändrats över tid som en följd av mänsklighetens sociala utveckling (Elias & Dunning 1986) medan Allen Guttman spårat tävlingsidrottens utformning i en allmän rationaliseringsprocess i det mänskliga samhället som det moderna kapitalistiska systemet möjliggjort (Gutmann 2004). Pierre Bourdieu har analyserat idrotten som ett klart avgrän- sat socialt fält, karakteriserat av ett utbud av idrottsutövning och sportkonsumtion som möter en viss form av social efterfrågan (Bourdieu 1990). Forskning om idrottens moraliska och normativa utveckling på elitnivå har inspirerats av Emile Durkheims analyser av social sammanhållning, moraliska band och moralens utveckling (Carlsson 2000). Idrotten har även studerats utifrån feministisk teori (Hargreaves 1994, Hedenborg 2008). Socialpsykologisk teori har använts för insiktsfulla studier av idrottens mikrokosmos (Brännberg 1998, Fundberg 2003, Andreasson 2007). Det gemensamma för alla dessa analyser är att de relaterar verksamheten till samhället. Lika viktigt är dock att anlägga ett ”inifrånperspektiv”. Även om idrotten utformas och utövas mitt i samhället, lever den i många avseende sitt eget liv. Varje idrotts- 157

Malmö15.Gall.l.indd 157 2015-10-13 16.09 praktik har sina egna regler, normer och logiker. Det vägs, mäts och klockas, det tävlas och rangordnas. Till idrottslivet hör också samvaro, resor och täta relationer över generationsgränser. Kring träning och tävling skapas ofta hela miniatyrsamhällen med egna värderingar och praktiker. Man kan vara sämst i skolan men samtidigt kung i ishockeyrinken. Man kan vara lågutbildad, arbetslös och isolerad i samhället men samtidigt en uppburen föreningsle- dare. Många aspekter av det som sker inom idrotten förutsätter således att verksamheten analyseras ”inifrån” och med utgångs- punkt i idrottens egna premisser. En grundläggande utgångspunkt för analysen är således att idrotten måste betraktas som ett avgränsat socialt fält, identifier- bart genom sin egen verksamhetslogik. Detta fält bestäms av ett antal faktorer såsom det omgivande samhällets dominerande institutioner (stat, marknad och civilsamhälle), strukturella faktorer (klass, genus, etnicitet m.m.) samt större samhälleliga processer (kommersialisering och professionalisering). Metodologiskt tar en analys av idrotten och samhället – vad i idrotten som förklaras av idrotten självt och vad som förklaras av att idrotten är en del av samhället – formen av ett ständigt fokuseringsskifte. Ju tydligare ett fokus blir, desto mer angeläget blir det att flytta detta fokus för att även se det andra, och relationerna dem emellan. För att ge några exempel på denna relation mellan idrott och samhälle skall jag ställa och sedan besvara fem frågor som handlar om relationen mellan idrotten och samhället. Det spontana svaret torde i samtliga fall vara nej, men låt mig få vända och vrida lite på saken så får vi se.

Tyder tråkig fotboll på ett tråkigt samhälle? Idrottsliga framgångar ges vanligtvis idrottsliga förklaringar. För det mesta finns också det största förklaringsvärdet på denna nivå. Men oftare än vad som sker idag kan man också bakom föränd- ringar inom en idrottsgren se förklaringsmönster som gör att man måste sätta in dem i ett större samhälleligt sammanhang. All idrott utövas av samhällsmedborgare och under betingelser som skapas av samhället. Många av dagens rekordnoteringar vore otänkbara utan samhällets teknologiska utveckling – tänk bara på stoppuret, glasfiberstaven, Formel 1-motorerna, kikarsiktet och plastskidorna. Vidare har den sociala organisationens utveckling 158

Malmö15.Gall.l.indd 158 2015-10-13 16.09 möjliggjort lagidrotternas effektivitetsutveckling. Att individen kan springa, hoppa och simma fortare för varje år beror på bättre träningsförutsättningar, träningsmetoder och bättre kunskaper om kosthållning – men också på den medicinska utveckling som gör det möjligt att påverka kroppen i prestationshöjande riktning (på legala och illegala sätt). Elitidrottens inväxande i underhåll- ningsindustrin via mediebevakningens snabba utveckling skapar också nya förutsättningar för idrottens utformning och innehåll. När klubb- och landslag i ett antal lagidrotter – exempelvis bandy, volleyboll, handboll och fotboll – började prestera på högsta internationella nivå från mitten av 70-talet, förklarades det med att vi hade fått fram ovanligt skickliga (manliga) tränare – Anders Kristiansson, Håkan Sundin, Roger Carlsson och Bengt Johansson, Bob Houghton, Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson. Men vad var det som de var skickliga på? Jag ser här en samtidighet i sättet att organisera lagspel. I mina analyser av svensk fotbolls utveckling (Peterson 1989, 1993, Billing & Fran- zén & Peterson 1999), där Bob Houghton och Roy Hodgsons betydelse står i fokus, försöker jag argumentera för att deras sätt att radikalt öka komplexiteten och effektiviteten i lagspelets organisering förutsatte att de hade kommit ”till rätt plats, vid rätt tidpunkt och med rätt budskap”. Det gjorde de eftersom idrotten under efterkrigstiden hade påverkats av förändringar på en rad samhälleliga områden – ideologiskt, organisatoriskt, utbildnings- mässigt, ekonomiskt och socialt. Den gamla amatöridrotten hade omvandlats så långt att åtminstone elitfotbollsföreningarna var kapabla att låta engelsmännen verka i enlighet med sitt budskap om ökad professionalisering. Så tyder tråkig fotboll på ett tråkigt samhälle? Om vi tar bort ordet ”tråkig” ur frågan blir svaret entydigt ja; idrott tyder på ett samhälle, eftersom att man kan tänka sig ett samhälle utan idrott, men man kan inte tänka sig idrott utan ett samhälle. Epitetet ”trå- kig” anspelar på att den strid mellan olika fotbollsfilosofier som följde på engelsmännens framgångar innehöll tydliga referenser till den samhällspolitiska debatten. Många av de argument som använ- des var klart färgade av klimatet i den politiska konjunkturen under andra delen av 70-talet, då folkhemsmodellen för första gången på allvar utmanades av nyliberalismen. Den eviga motsättningen mellan individ och grupp flätades in i beskrivningarna av vad striden 159

Malmö15.Gall.l.indd 159 2015-10-13 16.09 handlade om: grå, tråkig, kollektivistisk betongfotboll ställdes mot ”champagnefotboll” med individen i centrum, lirarens klackar och tunnlar ställdes mot den robotaktiga fyrbackslinjens monotona off- sidefällor och leken och improvisationen ställdes mot det datorstyr- da och programmerade. Så fler än en debattör tyckte nog att den tråkiga ”svengelska” fotbollens segertåg passade väl in i det tråkiga socialdemokratiska välfärdssamhället.

Bestämmer ditt stjärntecken din talang? Nisse Liedholm, som ju var dedikerad amatörastrolog, skulle nog ha svarat ja på den frågan. De flesta av oss andra skakar säkert på huvudet. Men stjärntecknen är knutna till när man är född på året, och det har i sin tur tydliga kopplingar till vad som betraktas som talang. I en femtonårig uppföljningsstudie (Peterson 2011) har jag tillsammans med ett antal kollegor följt årgång 1984 genom barn- ungdoms- och seniorfotbollen. Ett av de mest entydiga resultaten från studien är att biologisk ålder förklarar individuella framgång- ar inom fotbollsförbundets utbildningsverksamhet (13–19 år). Sett utifrån den selektionsstege som börjar med lokala zonläger, fortsätter med regionala läger, över de nationella elitlägren och vidare genom ungdomslandslagen påvisas att ju tidigare man är född på året, desto större sannolikhet att klara sig vidare till nästa steg. De skillnader som normalt uppstår inom en ålderskull, mellan den som är född tidigt respektive sent på året, kan uttryckas som skillnader i olika aspekter av mognad – fysisk, psykisk, social etc. Vi vet att detta till exempel generellt medför bättre skolbetyg för de tidigt födda. Inom idrotten är det emellertid den fysiska mognaden som står i förgrunden – enkelt uttryckt som höjd, bredd, tyngd och motorisk utveckling. Genom att förbundets selektionssystem startar vid tretton års ålder (när de medicinskt normala skillnaderna inom en ålderskull är som störst), genom att systemet är så effektivt och stängt som det är och genom att fysisk mognad inte påverkas av träning får den fysiska mognaden en näst intill absurd betydelse för fotbollens talangjakt. Vårt material tyder på att selektion utifrån fysisk mognad startar redan i föreningarnas barnverksamhet (5–12 år), att den redan har fått tydliga effekter vid 13 års ålder och att den fortsät- ter och förstärks på föreningsnivå upp till 16 års ålder. Ännu tyd 160

Malmö15.Gall.l.indd 160 2015-10-13 16.09 ligare fungerar denna selektion inom förbundets utbildnings- och landslagsverksamhet (från lokala zonläger till och med ungdomslandslagen). Sammansättningen på seniorlagen är annorlunda. Framför allt sker det en dramatisk förändring i övergången mellan junior- och seniorspelare. Förmodligen beror detta, fysiskt sett, på att alla har växt färdigt och att de sent födda spelarna till slut kan konkurrera på ”lika villkor”, vilket tidigare inte har varit fallet. Genom att selektera efter fysisk mognad, och genom att göra den avgörande in- och utsorteringen vid en tidpunkt då skillnaderna i fysisk mognad är som störst, verkar det som att fotbollen frivilligt avhänder sig stora delar av den talang som vid födelseögonblicket finns i varje ålderskull. De som har denna talang och är födda sent på året blir systematiskt missgynnade, förbigångna och mindre uppmuntrade inom verksamheten. En stor andel av dem kommer förr eller senare, som ett resultat av detta, att sluta spela fotboll. De som utsätts för denna utsortering, men som väljer att inte ge upp, har å andra sidan en jämförelsevis god prognos. Det är bland dessa, som får ta sig fram ”vid sidan av allfartsvägen”, vi finner de som blir träningsnarkomaner och utvecklar ett mycket starkt tävlingspsyke, som knyter näven i byxfickan och bestäm- mer sig för att inte lita på de vuxnas bedömningar, som går sin egen väg och lär sig sätta långsiktiga målsättningar och envetet arbeta mot dem, det är bland dessa som vi tio år senare kommer att finna många av elitseriernas spelare. Men de har då inte blivit elitspelare tack vare svenska fotbollsförbundets utbildningsverksamhet, utan snarare trots denna. För var och en som inte ger upp finns det allt för många som gör det, tack vare det existerande selek- tionssystemet. Det motverkar således syftet att realisera all den fotbollstalang som finns inom varje ålderkull flickor och pojkar. Det strider också mot idrottens och samhällets målsättning att så många som möjligt skall vara med så länge som möjligt, och att var och en skall utvecklas efter sina egna förutsättningar. Paradox- alt nog kopplar det också stjärntecknen till talangbegreppet.

Kan ett fält läcka? De senaste regeringarnas särskilda satsningar på idrottens barn- och ungdomsverksamhet – Handslaget och Idrottslyftet – har inneburit ett kraftfullt stöd till Sveriges största och mest aktiva 161

Malmö15.Gall.l.indd 161 2015-10-13 16.09 folkrörelse. Vem kan ha några invändningar emot det? Själv tycker jag att satsningarna har varit både bra och nödvändiga. Utom i ett avseende, och just på den punkten är jag så mycket mer kritisk. Det gäller det intensifierade samarbetet med skolorna, eller rättare sagt de projekt som utspelar sig på schemalagd skoltid. Skoldagen tillhör skolan, inte föreningsidrotten. Här korsas plötsligt två sociala fält i Bourdieus mening, två fältlogiker, med en rad principiella problem som följd. Enligt Bourdieu borde fältens korsande ge upphov till en rad problem eftersom de är konstituerade på olika sätt. I vårt fall finns det en rad viktiga principiella skillnader mellan skolan och föreningsidrotten (Bourdieu 1997). Skolan är en av de centrala statliga apparaterna medan föreningsidrotten är en folkrörelse inom det civila samhället. Som statlig apparat är skolan en byråkrati med detaljreglerad verksamhet (läroplan) och undervisningen ges av professionell personal. Skolans verksamhet vilar också på ett av samhällets få kvarvarande obligatorium – skolplikten. Barn- och ungdomsidrotten bedriver en verksamhet som i dessa avseenden är skolans motsats. Varje förening har rätt att självständigt tolka de verksamhetsidéer Riksidrottsförbundet står för, nästan all verksamhet bygger på ideellt arbete, den pedagogiska utbildningsnivån är generellt sett låg och verksamheten bygger på frivillighet. Trots att det som står i centrum kallas idrott är förutsättningarna således vitt skilda för skol- och föreningsidrotten. Samma ord har olika inne- börder beroende på vilket fält man rör sig. I en studie av de fjorton handslagsprojekt som genomfördes på schemalagd skoltid i Malmö kommun höstterminen 2005 och vårterminen 2006 (Peterson 2007) bekräftades min skepsis. Verksamheten nådde hälften av Malmös skolor, men endast en minoritet av eleverna. De flesta elever som berördes fick ta del av föreningarnas ordinarie verksamhet. Endast i tre av projekten kunde jag finna en utformning som påminde om de ”nya pedagogiska former” som RF:s instruktioner till föreningarna talade om. Vad projektet ersatte på skolschemat varierade – en del av den ordinarie skolundervisningen, ordinarie idrottstimmar, för- längd skoldag, timmar till förfogande, Elevens val, tematimmar, timmar avsatta för hälsa och kost. Handslagets konsekvenser för nyrekrytering till föreningarna kan sammanfattas med att ”det kom färre än vad jag hade trott.” Endast två av projekten ansåg att de både uppfyller målsättningen att alla skall röra sig mera och att 162

Malmö15.Gall.l.indd 162 2015-10-13 16.09 de nådde sådana som vanligtvis inte rör sig. Dessa två projekt var också de enda som vände sig till alla eleverna i den berörda skolan. Min slutsats blev att om Handslaget skulle bidra till att öka möjligheterna för att aktivera barn och ungdomar som inte redan är fysiskt aktiva och skapa intresse för en fortsatt aktivitet utanför skolan, skulle temat ”utökat samarbete med skolorna” inte omfatta projekt på schemalagd skoltid. Regeringarna vill ta föreningsidrot- ten till hjälp för att lösa skolans problem. Fältet läcker således i den änden och det är detta som gör skolprojekten så problematiska. Men läckan är också förutsättningen; med ett starkt idrottsämne hade denna verksamhet inte behövts. För att åtgärda det övergri- pande problemet, att våra barn och ungdomar rör sig för lite, borde regering och riksdag istället satsa på att stärka skolidrottsämnet: utöka timantalet, se till att det finns behöriga lärare och adekvata idrottslokaler på varje skola, ge ämnet ett kvalitativt bättre och mer allsidigt innehåll, kanske skall man endast ge betyg på de teoretiska delarna i ämnet. Det positiva som handslags- och idrottslyftsprojek- ten har att tillföra idrottsämnet bör således inarbetas i läroplanerna, skolan bör ha det juridiska och pedagogiska ansvaret för dem och de skall erbjudas alla elever på samma villkor. Från en sådan styr- keposition skulle idrottslärarna sedan också kunna bli motorer i ett arbete för att elevernas fysiska aktivitet blir hela skolans angelägen- het. Skolan skulle också utifrån en sådan position kunna etablera ett omfattande samarbete med föreningsidrotten, men på sina egna villkor, utan att det läcker.

Kan det finnas kontrakt som bara gäller om man inte skriver ned dem? Muntliga kontrakt är inte ovanliga och i många fall är de lika giltiga som om de vore nedskriva. Inom idrotten gällde länge ett handslag lika bra som namnteckningar på ett papper. Men kontrakt som bara gäller under förutsättning att de inte skrivs ned? Enligt idrottsstödsutredningen (Peterson & Norberg 2008) är den svenska idrottspolitiken baserat på ett sådant. Utgångspunk- ten är att det finns en grundläggande konfliktdimension som alltid uppstår när staten beviljar statsbidrag till ideella organisationer. Problemet kan sammanfattas som en motsättning mellan statens behov av att styra offentliga medel och idrottsrörelsens intresse av 163

Malmö15.Gall.l.indd 163 2015-10-13 16.09 självbestämmande. Statens stöd till idrottsrörelsen inrymmer ett demokratiskt dilemma. Styrning i den statliga bidragsgivningen kan endast ske på bekostnad av idrottsrörelsens oberoende. Sam- tidigt kan frånvaro av styrning få till följd att statens politik inte efterlever de mål som riksdag och regering beslutat om. Oavsett hur staten följaktligen väljer att agera, leder politiken således till att grundläggande ideal i det svenska demokratiska systemet både uppmuntras – och utmanas. Hur har då staten och idrottsrörelsen lyckats hantera spän- ningen mellan statlig styrning och föreningsfrihet? Här är svaret att båda parter alltid betraktat det statliga stödet utifrån före- ställningen om ett partnerskap. Vissa delar av detta partnerskap blev tidigt formaliserade, framförallt via utförliga regleringsbrev. Andra inslag fick istället karaktären av vaga eller outtalade för- väntningar. Tillsammans har de dock skapat vad som närmast är att betrakta som ett implicit kontrakt mellan staten och idrotts rörelsen. Staten har av respekt för idrottsrörelsens självständighet undvikit mer långtgående styrning men däremot varit noga med att uttrycka sina förväntningar på att idrottsrörelsen ska bedriva en samhällsnyttig verksamhet. På motsvarande sätt har idrotts rörelsen fått relativt stora möjligheter till självbestämmande – men samtidigt tvingats acceptera att förekomsten av statligt stöd även öppnat upp för en dialog med staten om innehållet i idrottsrörel- sens samhällsnytta och egenansvar. Båda parter har följaktligen accepterat det implicita kontraktets dubbla karaktär av rättigheter och skyldigheter, av frihet under ansvar. Det finns således i båda parters legitima intressen inslag som strider mot den andra partens legitima intressen. I det ögonblick ett kontrakt skulle skrivas ned, skulle obönhörligen den ena parten få överhöghet över den andre och det tysta, underförstådda skulle sluta att fungera. Så den statliga idrottspolitiken bygger på ett kontrakt som aldrig skrivits ned. Å andra sidan har det fungerat utmärkt i snart hundra år.

Kan man starta ett företag utan att vilja gå med vinst? I ett modernt samhälle består varje sektor av ett antal organisationer eller byråkratier. Som exempel finns inom den offentliga sektorn vården och skolan, inom den privata sektorn finns mark- 164

Malmö15.Gall.l.indd 164 2015-10-13 16.09 naden och inom den ideella sektorn finns organisationer som Riksidrottsförbundet. Varje organisation/byråkrati är uppbyggd och fungerar enligt sin egen, unika logik. Jag har tidigare använt Bourdieus fältmetafor för att uttrycka samma sak – att det som händer på ett fält endast kan förstås utifrån detta fälts egna förut- sättningar. I det sammanhanget gällde det en mycket stark påver- kan från ett socialt fält – idrottens – över till och in på ett annat – skolans. Det läckage som gjort denna påverkan möjlig uppstår i de flesta andra fall inte. Istället formuleras ofta samhällskritik i termer av att dessa organisationer är stängda emot varandra och tvingar samhällsmedborgaren att vandra mellan dem för att stän- digt hänvisas vidare (som en rundgång). Det finns emellertid ett både upplevt och uttryckt behov av aktörer som kan agera i institutionella mellanrum, det vill säga mellan dessa organisationer – både inom samma sektor och mellan olika sektorer som exempelvis den offentliga verksamhet och den privata arbetsmarknaden. Allt oftare talas det om sådana aktörer - individer, föreningar eller företag – och deras verksamhet som finns i mellanrummen – i termer av social innovation och socialt entreprenörskap. Ibland tar organisationer och byråkratier själva initiativet till sådan verksamhet. Utvärderingarna av Handslaget och Idrottslyftet har gett vid handen att det finns ett antal projekt som kan karakteriseras som socialt entreprenörskap (Hedenborg et al. 2012, Peterson & Schenker 2015). Utgångspunkten för denna definition är en diskussion om gränsöverskridandet. Bestämningen utgår också ifrån en förståelse för hur idrottsrörelsen är relaterad till andra delar av samhället. Ottesen och Ibsen (1999) har förenklat beskrivit hur aktiviteter organiseras i samhället. Idrottsrörelsen är en del av den ideella sektorn som angränsar till den offentliga, den kommersiella och den civila sektorn. De sociala ordningarna är i sin tur åtskilda genom sociala dimensioner: offentlig–privat, profit–non- profit, och formell–informell. Dessa projekt, som lyckats med att skapa en ny och originell verksamhet, uppvisar det gemensamma problemet att verksam- hetsformen befinner sig och verkar i gränslandet mellan samhäl- lets olika sektorer. Det har inneburit att man för att kunna bedriva den verksamhet man tror på har varit tvungna att på ett kreativt sätt komponera ihop relationer som inte tidigare funnits och kor- 165

Malmö15.Gall.l.indd 165 2015-10-13 16.09 sat gränser som inte självklart ska korsas. De har skapat nya verksamhetsformer, vilket är en viktig förutsättning för att nå grupper av barn och ungdomar som av olika anledningar står utanför idrotten, men som kan uppleva projektens verksamhet som till talande och tillgänglig. Kortfattat följer här en teoretisk grund bestämning av idrott och socialt entreprenörskap:

1. Socialt entreprenörskap inom idrotten karakteriseras av en verksamhet som korsar gränser mellan samhällets olika sektorer. 2. Detta korsande av gränser medför att analysen av socialt entreprenörskap inom idrotten grundar sig på ett konflikt- perspektiv. 3. Socialt entreprenörskap inom idrotten använder idrotten som medel, inte som mål. 4. Det ”sociala” inom idrottens sociala entreprenörskap är definierat utifrån statens mål för idrottsverksamheten, och har samma innehåll som begreppet föreningsfostran. 5. I socialt entreprenörskap används pengarna (vinsten) som medel, inte som mål.

Vad som räknas till det ”sociala” i projektens sociala entrepre- nörskap kan således definieras utifrån statens mål för idrottsverksamheten. Målen handlar om att öka det livslånga intresset för och möjligheterna till motion och idrott, främja god hälsa och integration genom idrott, främja en jämställd idrott och god etik samt motverka doping. Vidare ska verksamheten bedrivas ur ett barnrättsperspektiv. Så ja, bland dessa projekt finns exempel på företag som har startats utan att motivet har varit att skapa vinst. Åtminstone inte för vinstens egen skull.

Avslutning Så får man verkligen svar som man frågar? Idrotten är en del av samhället men lever samtidigt sitt eget inre liv. Som jag har för- sökt visa ger vare sig frågorna eller svaren oss någon entydighet. Ska man peka på något som till slut och oåterkalleligen skiljer idrotten från samhället är det idrottens absoluta karaktär. För den 166

Malmö15.Gall.l.indd 166 2015-10-13 16.09 engagerade, utövaren eller åskådaren, inrymmer den både leken och allvaret, rationaliteten och spektaklet. Tävlingen innehåller det oförutsägbara, spänningen, engagemanget. Resultatet inne- bär det absoluta, oemotsägbara; etta, tvåa eller sist, vinst, för- lust eller oavgjort. Idrotten erbjuder således både den absoluta otryggheten och den absoluta tryggheten, till skillnad från resten av livet som vanligtvis inte tillhandahåller någondera.

167

Malmö15.Gall.l.indd 167 2015-10-13 16.09 Referenslista

Andreasson, J (2007): Idrottens kön: Hedenborg, S (2008): Arbete på stall- genus, kropp och sexualitet i lag backen: nittonhundratalets svenska idrottens vardag Lund: Sociologiska galoppsport ur genus- och generations- institutionen, Lunds universitet. perspektiv. Malmö: idrottsforum. Billing, P & Franzén, M & Peterson, org. T (1999): Vem vinner i längden? Hedenborg, S & Jonasson, K & Peter- Hammarby IF, Malmö FF och svensk son, T & Schenker, K & Tolvhed, fotboll. Lund: Arkiv förlag. T (2012): Utvärdering av Idrotts- Bourdieu, P (1990): In other Words. lyftet: Svenska Ridsportförbundet, Stanford University Press. Svenska Klätterförbundet, Svenska Orienteringsförbundet, Svenska Bourdieu, P (1997): Kultur och kritik. Simförbundet och Svenska Taekwon- Göteborg: Daidalos. doförbundet. Riksidrottsförbundet. Brännberg, T (1998): Bakom kulis- Johanneshov: MTM, 2013. Digital serna: en socialpsykologisk studie av talbok (DAISY 2.02). en idrottsförening. Floda: Zenon Peterson, T (1989): Leken som blev förlag, 1998. allvar. Halmstads Bollklubb mellan Carlsson, B (2000): Excitement, Fair folkrörelse, stat och marknad. Lund: Play and Instrumental Attitudes. Arkiv förlag. Images of Legality in Football, Peterson, T (1993): Den svengelska Hockey and PC-Games. Lund Series modellen. Svensk fotboll i omvandling in Sociology of Law no. 10. under efterkrigstiden. Lund: Arkiv Elias, N & Dunning, E (1986) Quest förlag. for Excitement. Sport and Leisure in Peterson, T (2007): När fälten korsas the Civilising Process. Oxford: Basil – om Handslagsprojekt på skoltid. Blackwell. Riksidrottsförbundet. Fundberg, J (2003): Kom igen gubbar! Peterson, T & Norberg, J.R (2008): Om pojkfotboll och maskuliniteter. Föreningsfostran och tävlingsfostran. Stockholm: Carlssons En utvärdering av statens stöd till Guttman, A (2004): From Ritual to idrotten. Betänkande av Idrottsstöds- Record – The Nature of Modern utredningen. SOU 2008:59. Sports. Columbia University Press. Peterson, T (2011): Talangutveckling Hargreaves, J (1994): Sporting females. eller talangavveckling? Stockholm: Critical issues in the history and SISU idrottsböcker. sociology of womens sports. London: Peterson, T & Schenker, K (2015) Routledge. KIOSK (forthcoming).

168

Malmö15.Gall.l.indd 168 2015-10-13 16.09 ola fransson Hattie och den effektiva undervisningen

Inledning Skolverket och Skolinspektionen har en viktig roll i hur arbetet i skolans värld bedrivs. En av Skolverkets uppgifter är att ta fram rekommendationer för olika arbetsmoment i lärarnas vardag, som att sätta betyg. Bland Skolinspektionens centrala uppgifter ingår att utvärdera hur arbetet i skolorna fungerar med avseende på nation ella målsättningar för skolan. Båda myndigheternas uppdrag är svårt eftersom skolans värld är komplex. Ett sätt att hantera denna komplexitet har under senare år varit att söka stöd i metaanalyser och forskningsöversikter som sammanställer vetenskapligt grundade riktlinjer för vad som fungerar och inte fungerar i skolans arbete. Detta slags analyser och översikter har under senare år fått stort inflytande över Skolverkets och Skolinspektionens policy orientring. Denna text anknyter till en gryende kritik av metaanalyser och forskningsöversikters betydelse i styrningen av skolan. I synnerhet har John Hatties studie Visible Learning från 2009 om vilka faktorer som påverkar positivt eller negativt (eller inte alls) framgångsrikt lärande i skolor, vunnit uppmärksamhet i Sve- rige.1 Studien bygger på drygt 52 600 enskilda studier vilka ingår i över 800 metastudier. Hans studie är inte en metastudie, det vill säga en studie som sammanställer data från olika studier, utan den är en sammanställning av metastudier, en meta-metastudie, eller megastudie om man så vill. Resultatet har sammanställts i 138 faktorer som inbördes rangordnas med avseende på vilka effekter

1 Hattie, John Visible learning. A synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement, 2009, London: Routledge.

169

Malmö15.Gall.l.indd 169 2015-10-13 16.09 de har på framgång i skolorna. De 138 faktorerna tematiseras i sex olika grupper: bidrag från eleven, hemmet, skolan, läraren, läroplaner (curriculum som är läroplan i smal bemärkelse) och undervisningsstrategier. De svenska skolmyndigheterna har snabbt tagit till sig resultaten. I en forskningsöversikt från Skolinspektionen om vad som skapar framgång i undervisning sägs att slutsatserna grundas på ”framför allt John Hatties Visible learning (2009) tack vare sitt omfång och fokus på effekter”.2 Likaså var Skolverket snabbt med att integrera Hatties bok i sin ofta citerade Vad påverkar resultaten i svensk grundskola (2009) och presenterar hans resultat tämligen okritiskt. Lärarkårens största arbetsgivare, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), har givit ut en sammanfattning av Hatties bok, som inte är av det mer kritiska slaget, snarare är det fråga om ett förlängt abstract till boken.3 I denna myndighetsreception av Hatties resultat förekommer försiktiga reservationer om att inte ta resultaten för bokstavligt och vi påminns om att studierna är hämtade från länder utanför Sverige.4 Vid närmare granskning är det dock Hatties egna förmaningar att inte dra alltför långt gående slutsatser som upprepas i de svenska myndighetstexterna. Det finns dock ett antal mer djupgående problem med hur metaanalyser och forskningsöversikter används i skolmyndigheternas myndighetsutövning. De oklarheter Hatties och en lång rad andra metaanalyser genererar har att göra med det grundläggande antagandet att deras studier kan säga något specifikt om de ting analyserna till syvende och sist adresserar, nämligen det faktiska arbetet i skolan med att få elever att lära sig olika saker. En kritisk ansats riktar sig mot Hatties metod. Ett axplock av denna kommer att redovisas längre fram i denna text. Här ska bara nämnas huvuddragen i den: genomgående är Hattie alltför okritisk när han väger samman olika metastudier. I en analys av

2 Skolinspektionen Framgång i undervisning, 2010, s. 16. 3 SKL, Synligt lärande. Presentation av en studie om vad som påverkar elevers studieresultat, 2011. 4 Skolverket Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?, 2009, s. 161. Hattie tar inte hänsyn till så kallade modererande faktorer som elevers ålder och hem- förhållanden i relation till klasstorlekens (som i Hatties studie visar sig ha låg effekt) betydelse för resultaten. Mer om detta exempel längre ned i texten.

170

Malmö15.Gall.l.indd 170 2015-10-13 16.09 Hatties metod noterar Ewald Tehart att Hattie inte anger vilka kvalitativa krav han har ställt på de metaanalyser som han har tagit med i studien. Normalt är detta något som metaanalytiker ägnar stor möda åt.5 Eftersom Hattie till synes har blandat ihop friska äpplen med ruttna dito och eventuellt också med päron, har hans studie i detta avseende ett trovärdighetsproblem, eller med Teharts formulering: ”The sheer scale and amount of the empirical basis is impressive, but the quality of the different zones of this data base is very heterogeneous”.6 I Sverige har Claes Nil- holm i en debattartikel i Pedagogiska Magasinet fört en snarlik argumentation. Hattie hävdar att problembaserat lärande har låg effekt.7 Detta grundar han på sju metastudier som i övervägande grad baseras på högskolestudier. En av metaanalyserna i Hatties sammanställning av problembaserat lärande på högstadie- och gymnasienivå (i algebra) visar dock på goda resultat, påpekar Nil- holm.8 Faktorer, som i dessa sammanhang ofta kallas modererande faktorer, som skulle kunna vara väsentliga för att förklara låg effekt av en insats, som till exempel att problembaserat lärande inte har samma effekt i ett sammanhang (högskolestudier) men i ett annat har stor effekt (algebra på högstadiet) ignoreras av Hat- tie. Om dessa modererande faktorer ignoreras och ett medelvärde räknas fram jämförs äpplen med päron. Exemplet är signifikativt och mer än blott en randanmärkning. Syftet är att granska de kunskapsteoretiska premisserna för studier av det här slaget. Hatties undersökning är tacksam i det avseendet därför att den på grund av sitt omfång koncentrerar problemet med att kvantifiera komplexa sociala, psykologiska och kognitiva relationer. Mer specifikt kommer jag med utgångs- punkt i en professionsteoretisk och kunskapsteoretisk ansats för- söka visa på de grundläggande begränsningarna i Hatties studie. Förhoppningen är att denna kunskapsteoretiska kritik kan bidra

5 Tehart, Ewald ”Has John Hattie really found the holy grail of research on teaching? An extended review of Visible Learning” Journal of Curriculum Studies, 2011, 43:3, s. 429. 6 Tehart, Ewald ”Has John Hattie …” 2011, ibid. 7 Hattie, Visible learning, s. 210ff. 8 Nilholm, Claes ”Det är dags att kritiskt granska John Hattie” Pedagogiska Magasinet, 2013, november 21. 171

Malmö15.Gall.l.indd 171 2015-10-13 16.09 med att synliggöra begränsningar i styrningen av skolan. Argu- mentet här är inte att det handlar om att förfina metoderna för att på så vis komma närmare den praktik som forskningen vill bidra till att förbättra, utan att det helt enkelt inte låter sig göras med de metoderna oavsett hur förfinade de en dag blir.

Visible learning och styrningen av skolväsendet Sedan mitten av 1980-talet har de offentliga sektorerna i många västliga länder genomfört reformer som kräver utvärdering och dokumentation av effekterna av skattemedlens användning. Ett viktigt led i denna utveckling har varit mål- och resultatstyr- ning som har siktet inställt på ökad effektivitet. Under 90- och 00-talen har en förändring i utbildningsdiskursen skett, bort från ett medborgarideal, där den grundläggande utbildningen ses som ett sätt att fostra politiska subjekt, till att handla om att skapa konkurrenskraftiga individer, som ska bidra till att stärka natio- nens konkurrenskraft på den globala arenan. På ett globalt plan kan tre huvudsakliga kännetecken i denna utveckling utläsas, som också har satt tydliga avtryck i den svenska utbildningspolitiken: en ökad standardisering av såväl kunskapsinnehåll som under- visningssätt, ökat fokus på basala kunskapsområden som läs- och skrivkunnighet samt matematik. Standardiseringen och de angivna kunskapsområdena har dessutom, för det tredje, lett till en ökad utvärderingsaktivitet, som kommer till uttryck i de åter- kommande internationella kunskapsmätningarna, till exempel PISA-utvärderingarna.9 Måluppfyllelse som leder till att skolan presterar så att placeringen på den internationella rankingen blir bättre, har blivit en viktig framgångsfaktor. Inom ramen för dessa nya ideologiska strömningar har en

9 Grek, Sotiria ”Governing by numbers: the PISA ’effect’ in Europe” Journal of Education Policy, 2009, 2v, (1). Ozga, Jenny & Lingard, Bob ”Globalisation, education and politics” i Lingard, Bob & Ozga, Jenny The Farmer Routledge Falmer reader in education policy and politics, 2007, London & new York: Rout- ledge. Sahlberg, Pasi ”Education policies for raising student learning. The Fin- nish approach” Journal of Education Policy, 22:2, 147–171. För en sammanfattning av dessa, se Sjöberg, Lena ”’Same same, but different’. En genealogisk studie av den ’goda’ läraren, den ’goda’ eleven och den ’goda’ skolan i svenska lärarutbildningsreformer 1940–2008”, 2010, Educare, (1), s. 92.

172

Malmö15.Gall.l.indd 172 2015-10-13 16.09 specifik kunskapsform kommit att få stor betydelse för offentlig förvaltning: en benämning på den är evidens. Ordet förekom- mer i en rad olika sammanhang som; medicin, socialförvaltning, skolvärlden, politik etc. där besluten ska vara evidensbaserade. I korthet handlar evidens om att till exempel politiska beslut eller professionellt arbete ska ta sin utgångspunkt i bästa möjliga kunskap om vad som fungerar. Evidensrörelsen har sina förespråkare och motståndare, men här ska inte alla de betydelser som har lagts in i begreppet gås igenom.10 Ett av de vanligaste sätten att skapa evidens är att ta fram systematiska forskningsöversikter som söker att identifiera så många som möjligt av de studier som undersöker om en insats fungerar eller inte. Ofta används statistiska kalkyler för att syntetisera olika studier i så kallade meta-analyser. Hatties bok hör således hemma i denna genre. Evidensrörelsen har sina rötter inom medicinen på 1990-talet och har fått snabb spridning. Till exempel var den svenska socialstyrelsen snabbt ut på 1990-talet för organiseringen av evidens baserat socialt arbete. Evidensrörelsen har således snabbt institu- tionaliserats internationellt och nationellt.11 Evidensrörelsens attraktionskraft för myndigheter som vill hushålla med och ansvara för skattemedel ligger i dess grundläg- gande kunskapsform: den är till synes okomplicerad på grund av att den inte fokuserar på arbetsprocesser utan på effekter av insatser. Komplicerande sociala och kulturella faktorer sätts inom parentes, vilket gör att evidensrörelsen tar lätt på lokala varia- tioner. Det som fungerar i det ena landet antas fungera också i det andra landet. Frågor om varför en insats fungerar (eller inte fungerar) är underordnade. Evidensrörelsen, framför allt i form av forskningsöversikter, erbjuder till synes säker kunskap om vilka

10 För evidensrörelsens framväxt och innehåll se Hansen, Hanne Foss & Rieper, Olaf ”Evidensbevægelsens rødder, formål og organisering” i Grimen, Harald & Terum, Lars Inge (red.) Evidensbasert profesjonsutøvelse, 2009, Oslo: Abstrakt forlag AS och Bohlin, Ingemar ”Evidensbaserat beslutsfattande i ett vetenskapsbaserat samhälle. Om evidensrörelsens ursprung, utbredning och grän- ser” i Bohlin, Ingemar & Sager, Morten (red.) Evidensens många ansikten. Evidensbaserad praktik i praktiken 2011, Lund: Arkiv förlag. 11 Hansen, Hanne Foss & Rieper, Olaf, 2009,”Evidensbevægelsens rødder…”, s. 23ff.

173

Malmö15.Gall.l.indd 173 2015-10-13 16.09 insatser som är lämpliga.12 Evidensrörelsen tillhandahåller hand- fasta rekommendationer för hur olika situationer ska lösas. Ur detta perspektiv är det inte underligt att politiker och deras olika myndigheter har tagit till sig evidensrörelsens grundläggande kunskapsuppfattning.

Professionellt arbete Den evidensbaserade forskningens rekommendationer riskerar att komma på kollisionskurs med de professionella lärarnas grundläggande villkor i det dagliga arbetet. Professionellt arbete beskrivs ibland som diskretionärt.13 ”Diskretion” är ett besvärligt begrepp då det inte finns någon bra svensk motsvarighet till det. Norskan är bättre rustat. Norskans ”skjønn” innebär att en professionell har ett bedömningsutrymme i vilket en kognitiv aktivitet är central, som leder till handling. Grimen och Molander menar att skjønn är ett utrymme och en kognitiv aktivitet. Diskre- tion handlar således om bedömning och handling. När professionell diskretion beskrivs betonas ofta handling i definitionen, men handlingen följer på bedömningen och frågan om vilken handling som är lämplig är direkt beroende av bedömningen. Den professionella kunskapsanvändningen sker därför i första hand i bedömningen, inte i handlingen.14 Kärnan i professionellt arbete, det specifika är att arbetet är situationsbundet och begränsar vilka bedömningar som är möjliga. Om dessa begränsningar inte fanns skulle vi inte kunna tala om diskretion, eller bedömnings utrymme. Begränsningarna utgörs av normer (lagar, regler, etiska riktlinjer etc.) som sätter gränser för det professionella arbetet.

12 Resonemanget lutar sig delvis mot Ibid s. 31. 13 För betydligt utförligare analyser av detta påstående se Grimen, Harald & Molander, Anders ”Profesjon og skjønn” i Molander, Anders & Terum, Lars Inge (red.) Profesjonsstudier, 2008, Oslo: Universitetsforlaget, Molander, Anders & Grimen, Harald ”Understanding professional discretion” i Svens- son, Lennart G. & Evetts (eds.) Sociology of professions. Continental and Anglo- Saxon Traditions, 2010, Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 14 Jag tackar Lisa Wallander för att ha gjort mig uppmärksam på denna tem- porala (och grundläggande) skillnad mellan bedömning och handling. Den kognitiva dimensionen föregår handlingen och är en aspekt av professionellt arbete som skiljer det från andra typer av arbeten. 174

Malmö15.Gall.l.indd 174 2015-10-13 16.09 Bedömningarna är inkapslade och bundna av olika sociala (kulturella, etiska, juridiska) villkor.15 I några fall, som till exempel inom juridiken, kan objektet för den professionella bedömningen härledas ur en lagtext och handlingen följer ur den påföljd som domstolens bedömning leder fram till. Inom medicinen kan det vara fråga om en sjukdom som bedöms och ur den en (botande) handling som stöds av dokumenterat effektiva behandlingar. Diagnosen ska helst bygga på kliniska prövningar som är randomiserade, vilket kort innebär att den bästa behandlingen är framtagen genom dubbelblind testning: varken de som behandlas eller de som behandlar har vid utprovningen vetat om de ingår i en test- eller kontrollgrupp.16 (Kontrollgruppen får inte något aktivt preparat om det gäller utprovning av medicin.) I båda dessa exempel handlar det om att relatera den specifika situationen till lagtexter som har generell giltighet eller tidigare erfarenheter för att finna en lösning.17 Men för många andra professionella grupper är det inte möjligt att söka stöd i generella lagar eller en stor dokumenterad erfarenhetsbank. I de fallen saknas generell vägledning för vad som bör göras i den konkreta situationen som kräver en professionell bedömning och påföljande handling. Professionella grupper som har sådana diskretionära förutsätt- ningar är till exempel psykologer, socionomer och lärare. Patien- ter, klienter och elever måste mötas individuellt. Vi bör anta att det finns aspekter som gör att många situationer innefattar aspekter som liknar dem i andra situationer. Om detta inte var fallet

15 Molander, Anders & Grimen, Harald ”Understanding professional discretion” i Svensson, Lennart G. & Evetts, Julia (eds.) Sociology of professions. Continental and Anglo-Saxon Traditions, 2010, Gothenburg: Daidalos, s. 174. 16 Se Bohlin, Ingemar ”Evidensbaserat beslutsfattande i ett vetenskapsbaserat samhälle. Om evidensrörelsens ursprung, utbredning och gränser” i Bohlin, Ingemar & Sager, Morten (red.) Evidensens många ansikten, Lund: Arkiv Förlag, s. 38ff för framväxten av randomized clinical trials (RCT). 17 Detta är naturligtvis en förenkling av hur situationerna förmodligen i verkligheten upplevs. Bedömningarna görs med hjälp av kunskap från en mängd olika källor, men bedömningarna i de här båda exemplen legitimeras över- tygande av stödet från de generella lagtexterna respektive de randomiserade kliniska prövningarna.

175

Malmö15.Gall.l.indd 175 2015-10-13 16.09 skulle det vara svårt att tänka sig en erfarenhetsbaserad professionell kunskap. Så egentligen är det fråga om en gradskillnad, där den individuella unika karaktären för dessa professionella grupper är av större betydelse än för till exempel jurister och läkare.18 Olika professioner har således olika diskretionära villkor. Men det är inte, som exemplen med juridiken, medicinen och pedagogiken visar, bara fråga om olika kontexter i allmänhet, utan anknytningspunkterna för vilken kunskap som kan lösa det professionella problemet (bedömningen) ser också olika ut. De generellt giltiga lagtexterna har ingen motsvarighet i läraryrket och heller inte den kunskap som genereras genom randomiserade experiment kan ge vägledning, menar många. Alla professioner har att förhålla sig till vad John Rawls kallar ”the burdens of discretion”.19 Dessa bördor är inte jämförbara mellan olika professioner. Detta är ett av de grundläggande problemen med Hat- ties studie och de tolkningar som inte minst svenska myndigheter har gjort av den.

Korrelationer och kausalitet Hattie är noga med att redovisa de, som han menar, felaktiga tolk- ningarna som kan göras av studien. Genom hela boken diskuterar och problematiserar Hattie resultaten med utgångspunkt i ett kunskapsteoretiskt förbehåll. Studien presenterar korrelationer mellan fenomen. Resultaten ska inte tolkas som ett kartotek över vad som fungerar eller inte – ”what works” –, framhåller Hattie i inledningen.20 ”What works” anger en kausal relation mellan en insats och önskvärt resultat. En korrelation uttrycker inget annat än att ett fenomen samvarierar med ett annat. I en kritisk upp- görelse med konstruktivistiska pedagogiska ideal som bygger på idéer om att läraren i första hand ska tillhandahålla redskap för lärande och inte tala om vad som ska läras, talar Hattie dock om sina resultat som ”recipe” för bra undervisning.21

18 Molander & Grimen 2010, ”Understanding professional discretion”, s. 180f. 19 Här från Molander & Grimen 2010, ”Understanding professional discretion”, s. 183. 20 Hattie 2009 Visible learning, s. 3f. 21 Hattie, Visible learning, s. 26. 176

Malmö15.Gall.l.indd 176 2015-10-13 16.09 Korrelationer och ”what works”-frågan ligger i epistemologiskt avseende nära varandra. En korrelation uppfordrar till att ta ett steg till, nämligen att undersöka om det finns ett underliggande kausalt samband mellan de båda fenomenen.22 Det vill säga att försöka slå fast att en typ av intervention leder till ett visst resultat: utan inter- ventionen skulle resultatet varit ett annat. Thomas Brante har före- slagit ett klargörande alternativ till distinktionen mellan korrelation och kausalitet. Han utvecklar en distinktion som vetenskapsteore- tikerna Ingvar Johansson och Nils Lynöe har gjort mellan korrelationskunskap och mekanismkunskap.23 Korrelationskunskap beskriver variabler som relateras till varandra, som till exempel att olika sjukdomar kan relateras till kön, klass, inkomst och liknande. Orsa- kerna till relationerna behandlas som vore de dolda, det vill säga mekanismerna till varför olika variabler relateras till varandra fram- går inte. Lynöe och Johansson kallar detta ”svart-låda kunskaper”. ”Istället för mekanismer som binder orsaker till effekter ger svart- låda teorier statistiska korrelationer eller samband mellan inputs och outputs i lådan”.24 De ”mekanismer” som omtalas i citatet är sådana mekanismer som förklarar (eller inte förklarar) varför två variabler kausalt är kopplade till varandra. Ett exempel: om elevers resultat i skolan och föräldrarnas utbildningsnivå samvarierar kan mekanismen vara att elever med goda resultat från tidig ålder har lärt av sina föräldrar värdet av att tillägna sig den kunskap som vär- deras högt i skolan. Mekanismen i detta fall är då alltså föräldrarnas uppfostran. Det kan naturligtvis finnas fler mekanismer som förkla- rar varför två variabler samvarierar. Brante för in en nivå till i Johanssons och Lynöes modell, mellan korrelationskunskap och mekanismkunskap, som han benämner kunskap om enkla orsakssamband.25 På denna nivå skapas vad Brante kallar horisontell kunskap.26 Vi får reda på vad som

22 Ibid. s 3. 23 Johansson, Ingvar & Lynöe Medicine and Philosophy. A Twenty-First Century Introduction 2008, Heusenstamm: Ontos Verlag. 24 Ibid. s. 179. Här från Brante, Thomas Den professionella logiken. Hur vetenskap och praktik förenas i det moderna kunskapssamhället, 2014, Stockholm: Liber, s. 158. 25 Ibid. s. 158. 26 Ibid. s. 150. 177

Malmö15.Gall.l.indd 177 2015-10-13 16.09 händer, enligt formeln: om A, så B. Genom till exempel experi- mentella eller kvasiexperimentella studier får vi kunskap om en intervention fungerar eller om den inte fungerar. Evidensrörel- sen och i någon mån Hatties resultat skapar horisontell kunskap. Denna kunskapsnivå har också blivit det politiska systemets och dess myndigheters favoritnivå. Det är en instrumentell kunskap som inte frågar efter (underliggande) mekanismer till relationen. Vetenskaplig kunskap syftar dock också, till skillnad från den instrumentella kunskap som kunskap om enkla orsakssamband generar, till att skapa mekanismkunskap som förklarar varför A leder till B. Ett kunskapssökande som har som mål att avtäcka mekanismer genererar därför vertikal kunskap.27 Användningen av vertikal kunskap är essentiell för bedömningar som kräver indi- vidualisering i en unik kontext, vilket jag snart återkommer till. Ur resonemanget så långt kan två delresultat lyftas fram. För det första tycks det som om de korrelationer som Hattie redo visar, av dem som är positivt inställda till hans resultat, blir tol- kade som enkla orsakssamband, vilket Hattie inte bör lastas för. För det andra: för att översättningen mellan korrelationskunskap och enkla orsakssamband, det vill säga för att kunna spekulera mer eller mindre trovärdigt om enkla orsakssamband där det ännu endast föreligger korrelationer, måste korrelationerna som ett första villkor vara av hög kvalitet.

Två exempel: klasstorlek och lärares ämneskunskaper Kritiken mot Hatties boks tillkortakommande pekar ut ett generellt problem med metaanalyser och forskningsöversikter. Ana- lyser av detta slag är inspirerade av framför allt den medicinska forskningen och praktiken, där randomiserade studier av inter- ventioner har blivit legio.28 För att det slags tester ska ha ett värde som når bortom det sammanhang testet utförs i, krävs att variab- lerna som undersöks dels kan isoleras i förhållande till varandra i undersökningen och dels att en upprepning av testet, antingen i form av en intervention i praktiken eller i form av en kontroll- test, ger samma resultat. Metaanalyserna Hattie har nyttjat har i

27 Ibid. 28 Bohlin Grimen & Terum (red.) 178

Malmö15.Gall.l.indd 178 2015-10-13 16.09 många fall olika slags variabler som han väger samman i ett med- elvärde. (Se inledningen ovan) Med det i åtanke är frågan om det ens är korrelationer han kommer fram till? Ett exempel: En av forskningens och skoldebattens stötestenar har under lång tid varit frågan om i vilken grad elevernas resultat påverkas av klasstorleken. Det finns inte någon korrelation mellan minskad klasstorlek och resultat, är Hatties svar.29 Men det är mycket lätt att formulera om detta till att: det fungerar inte (det enkla orsakssambandet saknas) med minskade klasstorlekar. Den frånvaro av korrelation som Hattie fastslår kan lätt av en utbildningspolitik som är genomsyrad av besparingskrav tolkas på det sättet. Själva hävdandet av en korrelation implicerar tydligen ett enkelt orsakssamband. Med Aant Elzinga kan vi tala om att det sker en epistemic drift mellan korrelationerna Hattie redovisar och myndigheternas tolkningar.30 Ett beslut har större legitimitet då det grundas i en om-A-så-B-sats. Nu ska i sammanhanget påpekas att Skolverket i sin översikt tagit många förbehåll gentemot Hat- ties resultat. Bland annat pekas på det faktum att det finns flera modererande faktorer som påverkar klasstorlekens effekter på resultaten, som till exempel elevernas ålder och hembakgrund.31 Men att hävda att dessa faktorer spelar roll borde vara överflödigt att påpeka eftersom de ur forskningssynpunkt vid det här laget hör till utgångspunkterna när forskning planeras. Även om Skol- verket har förbehåll mot resultaten behandlas de som om de var uttryck för kausala relationer. Ur det professionsteoretiska perspektivet som denna text utgår ifrån hör de modererande faktorerna till de nödvändiga förutsättningarna för arbetet, men de är inte tillräckliga för att förklara det ena utfallet eller det andra med avseende på vilken effekt klasstorleken har. Poängen med minskade klasser är inte att minskningen i sig

29 Hattie, Visible learning, 2009, s. 86. 30 Se Elzinga, Aant ”The Science-society Contract in Historical Transforma- tions: With Special Reference to ’Epistemic Drift’” Social Science Information 36 (3): 411–445. I Fransson, Ola & Friberg Torbjörn ”Constructive align ment: from professional teaching technique to governance of profession” European Journal of Higher Education 2015 DOI: http://www.tandfonline. com/action/showCitFormats?doi=10.1080/21568235.2014.997264 utvecklas epistemic drift i den betydelse som avses här. 31 Skolverket, Vad påverkar … 2009, s. 161. 179

Malmö15.Gall.l.indd 179 2015-10-13 16.09 skulle göra en skillnad, utan att genom att minska klasstorleken kan läraren (och eleverna) göra andra saker än i en stor klass. Den lärdomen kan dras av Murnane och Levys (1996) undersökning där femton skolor undersöktes efter att en stor summa pengar pumpats in i skolor där resultaten var mycket dåliga.32 Pengarna användes för att anställa fler lärare. I tretton av skolorna skedde inga resultatförbättringar. Detta är i linje med Hatties resultat.33 Men i två skolor skedde en dramatisk förändring i positiv riktning. I likhet med de tretton andra skolorna användes pengarna till att reducera klasstorleken, men man gjorde också en massa andra saker: rektorerna kontaktade föräldrarna för att få deras stöd, barn med speciella behov inkluderades i de nu mindre klas- serna, de didaktiska ansatserna blev mer anpassade till elevernas förmågor istället för att som tidigare varit anpassade till högpres- terande elever (vilka det innan experimentet inte fanns några av). Snook et. al diskuterar tre slutsatser av detta som är värda att notera mot bakgrund av vad som kan förväntas av en studie som Hatties eller någon annan forskningsöversikt eller metaanalys. För det första, om de förväntade resultaten hade undersökts efter ett år hade de två skolorna inte skilt sig från de tretton andra. Förändringar av det här slaget kan inte ordnas med quick-fix. Det tar tid att förändra invanda beteenden. För det andra, om inte de två skolorna hade lyfts ut och studerats för sig, utan man bara hade tagit ett medelvärde på de femton skolorna efter några år, hade de två framgångsskolornas utveckling försvunnit av rent matematisk-statistiska skäl. För det tredje, om försöket från bör- jan hade varit designat så att det de två skolorna gjorde utöver att bara minska klasstorleken, också hade gjorts i de tretton andra skolorna skulle det förmodligen visa sig att skillnaden hade varit större också för dessa.34 Den samlade bilden av korrelationen mellan klasstorlek och resultat kan om man är välvillig, karakteriseras som oklar, en mer

32 Exemplet är hämtat från Snook, Ivan et. al. ”Invisible Learnings? A Com- mentary on John Hattie’s book: Visible Learning: A synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement” New Zealand Journal of Educational Studies Volume 44 Issue 1 (2009). 33 Hattie, Visible learning, 2009, s. 85ff. 34 Snook, Ivan et. al 2009 , s. 101–102.

180

Malmö15.Gall.l.indd 180 2015-10-13 16.09 hårdhänt tolkning är att det inte finns någon korrelation över huvudtaget. Inte för att klasstorleken inte har någon betydelse utan för att den inte kan göras entydig från en kontext till en annan. För att kunna skapa en korrelation eller en enkel orsaksrelation måste A (i detta fall klasstorlek) ha samma innebörd vid ett tillfälle och vid ett annat. Det uppenbara ligger under ytan, nämligen att det inte är storleken som är avgörande utan klassens sammansättning, med avseende på elevernas klassmässiga bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå, lärarnas kompetens, i vilken grad skolans ledning på olika sätt stödjer lärarnas arbete etc. Omständigheter som dessa och deras samverkan avgör hur klassen lyckas. Det är också uppenbart att dessa faktorer inte går att låsa från en situation till en annan, de är inte jämförbara. Exemplet visar på risken att metaanalyser och forskningsöversikter ökar vår kognitiva fattigdom, om de inte används med tusen och ett förbehåll. En fjärde kommentar kan därför läggas till: resultaten från de två lyckade försöken jämfört med de tretton där ingen skillnad kunde noteras, är att minskningen av klasstorleken under vissa omständigheter är en nödvändig, men inte tillräcklig intervention. När Skolverket gör en genomgång av vad forskningen har sagt om klasstorlekens betydelse blir slutsatserna triviala och okontro- versiella: klasstorleken kan ha betydelse för elever i de lägre åld- rarna, men att de inte har det i de högre åldrarna, samt varierar med elevernas bakgrund, framför allt om de har utländsk bakgrund.35 Det är vad man skulle kunna förvänta, yngre elever har ett större behov av vuxnas guidning än äldre elever som är sociali- serade i skolans koder och har tillägnat sig ett antal basfärdigheter och kunskaper som de själva kan förkovra sig i på ett annat sätt som inte är möjligt för yngre elever. Det förvånar inte heller att elever med utländsk bakgrund, vilka kan ha språkliga barriärer att övervinna, parat med utmaningar att knäcka sociala och kulturella koder, är behjälpta av små klasser där läraren kan ägna mer tid åt de enskilda eleverna. Det kan naturligtvis vara av värde att veta detta, men frågan är om det är så svårt att räkna ut. Forsknings översikterna i den här frågan tycks röra sig på förutsättnings nivån, men gör anspråk på att adressera utförandenivån. Resulta- tet är magert, eftersom myndigheterna i sina forskningsöversikter

35 Skolverket, Vad påverkar … s. 166 och 172.

181

Malmö15.Gall.l.indd 181 2015-10-13 16.09 utgår från korrelationsundersökningar, men resonerar som om det handlade om enkla orsakssamband. ”som om” därför att de sällan talar om detta i orsakstermer, men använder istället ordet ”effekter” som är betydligt vagare. Följande citat från Skolverket illustrerar detta och förstärker argumentet i denna text: ”Det faktum att klasstorlek/lärartäthet har betydligt större effekt för vissa grupper av elever än för andra grupper av elever är ett skäl för varför det är viktigt att mer exakt klargöra under vilka omständig- heter de starka effekterna uppstår, och varför de gör det”.36 Svaret finns redan i den internationella forskning som anger att det är mycket svårt att generalisera omkring de här sakerna; problemen måste analyseras och hanteras på lokal nivå. Distinktionen mellan nödvändig och tillräcklig insats, kan också användas för att förstå en korrelation som verkar ha berett Hattie en del huvudbry, nämligen att det inte finns någon korrelation mellan lärarens ämneskunskaper och elevernas resultat. När Hattie själv finner en korrelation kontrainituitiv så försö- ker han också att ange en mekanism till fenomenet. Till exempel i frågan om att det inte finns någon korrelation mellan lärares ämneskunskaper och undervisningens resultat. Frånvaro av korrelation ter sig underlig eftersom det intuitivt borde vara så att om läraren ska kunna undervisa om något så bör hen veta något om det. Han konkluderar att ”It seems that knowledge, empathy and verbal ability all need to be present. They are greater than the sum of the parts and if one is missing the effictiveness is reduced /…/”.37 Detta är som synes förslag på olika mekanismer till i detta fall en svag korrelation, som bygger på att han för in modererande faktorer. Så även om Hattie i sina resultatredovisningar menar att de inte ger underlag till kausala förklaringar (och i förlängningen ge anvisningar på frågan ”what works) så tvingas han med nöd- vändighet att förklara vissa korrelationer i kausala termer. Som nämndes i ett tidigare avsnitt så är en del professioners arbete av en sådan art att yrkesutövarna ska eller kan hänföra sina bedömningar och handlingar till generella riktlinjer, men samtidigt är arbetet kontextbundet och innefattar en rad bedömningar på många nivåer samtidigt. Och bedömningarna, även om de på

36 Skolverket, Vad påverkar … s. 177 37 Hattie, Visible learning, 2009, s. 115 . 182

Malmö15.Gall.l.indd 182 2015-10-13 16.09 ett plan är likadana från ett fall till ett annat (till exempel att två elever har samma problem med en viss typ av grammatisk finur- lighet) så leder det inte med nödvändighet till att samma handling för de båda eleverna löser deras kunskapsproblem. En anledning kan vara att det är frågan om två olika personer med olika bakgrund och förutsättningar att ta till sig undervisningen. För att klara av uppgiften kan krävas mekanismkunskap, som är anpassad till den specifika kontext inom vilken läraren gör sina bedömning- ar, det vill säga läraren måste i många fall för att hantera situationen använda sig av kunskap som är vertikal för att få till stånd den önskvärda förändringen. Även om läraren har samma målsättning och situationerna är snarlika krävs det oftast att läraren tar hän- syn till underliggande mekanismer för att kunna utföra sitt arbete professionellt. Naturligtvis är detta inte den enda kompetensen läraren måste aktivera, men i relation till det slags kunskap som emanerar från Hatties studie och framför allt den kausala tolkningen av den, är det fråga om ett annat slags kunskap som akti- veras i undervisningssituationen.

Avslutning Hatties bok har fått ett stort genomslag i Sverige som en viktig referenspunkt i framför allt skolmyndigheternas förståelse av skolans utvecklingsbehov. Visserligen har Hattie stått i centrum i denna text, men som har antytts tidigare bör den uppmärksamhet hans bok har fått förstås i en större kontext. De professionsteo retiska och kunskapsteoretiska hållpunkterna resonemanget har förankrats i, problematiserarar och kritiserar forskningsöversikters och metaanalysers potentialer att ligga till grund för vad skolmyndigheterna gärna vill att de ska säga något om, nämligen arbetet i skolan. I bästa fall säger de något om förutsättningarna för arbetet, men ger väldigt lite vägledning för den faktiska verksamheten. Detta på grund av att den kunskapsform forskningsöversikter kan bidra med är väsensskild från den som lärare använder sig av i sitt dagliga arbete.

183

Malmö15.Gall.l.indd 183 2015-10-13 16.09 Referenslista

Bergmark, Anders & Lundström, Evidensbasert profesjonsutøvelse, Tommy ”Evidensbaserad praktik i 2009, Oslo: Abstrakt forlag. svenskt socialt arbete. Om ett pro- Hattie, John Visible learning. A syn- grams mottagande, förändring och thesis of over 800 meta-analyses möjligheter i en ny omgivning” i relating to achievement, 2009, Bohlin, Ingemar & Sager, Morten London: Routledge. (red.) Evidensens många ansikten. Johansson, Ingvar & Lynöe Medicine Evidensbaserad praktik i praktiken, and Philosophy. A Twenty-First Lund: Arkiv förlag. Century Introduction 2008, Heu- Brante, Thomas, Den professionella senstamm: Ontos Verlag. logiken. Hur vetenskap och praktik Molander, Anders & Grimen, Harald förenas i det moderna kunskapssam- ”Understanding professional dis- hället, 2014, Stockholm: Liber cretion” i Svensson, Lennart G. & Elzinga, Aant ”The Science-society Evetts (eds.) Sociology of professions. Contract in Historical Transfor- Continental and Anglo-Saxon Tradi- mations: With Special Reference tions, 2010, Göteborg: Bokförlaget to ‘Epistemic Drift’” Social Science Daidalos. Information 36 (3): 411–445. Nilholm, Claes ”Det är dags att kri- Fransson, Ola & Friberg Torbjörn tiskt granska John Hattie” ”Constructive alignment: from Pedagogiska Magasinet, 2013, professional teaching technique to november 21. governance of profession” Europe- Ozga, Jenny & Lingard, Bob ”Globa- an Journal of Higher Education 2015 lisation, education and politics” i DOI: http://www.tandfonline. Lingard, Bob & Ozga, Jenny The com/action/showCitFormats ?doi Farmer Routledge Falmer reader in =10.1080/21568235.2014.997264 education policy and politics, 2007, Grek, Sotiria ”Governing by numbers: London & new York: Routledge. the PISA ’effect’ in Europe” Sahlberg, Pasi ”Education policies for Journal of Education Policy, 2009, raising student learning. The Fin- 2v, (1). nish approach” Journal of Education Grimen, Harald & Molander, Anders Policy, 22:2, 147–171. ”Profesjon og skjønn” i Molander, Sjöberg, Lena ”’Same same, but Anders & Terum, Lars Inge (red.) different’. En genealogisk studie Profesjonsstudier, 2008, Oslo: av den ’goda’ läraren, den ’goda’ Universitetsforlaget. eleven och den ’goda’ skolan i Hansen, Hanne Foss & Rieper, Olaf svenska lärarutbildningsreformer ”Evidensbevægelsens rødder, 1940–2008”, 2010, Educare, (1). formål og organisering” i Grimen, Skolinspektionen Framgång i under Harald & Terum, Lars Inge (red.) visning, 2010.

184

Malmö15.Gall.l.indd 184 2015-10-13 16.09 Skolverket Vad påverkar resultaten i relating to achievement” New Zea- svensk grundskola?, 2009. land Journal of Educational Studies SKL, Synligt lärande. Presentation av 2009, Volume 44 Issue 1 en studie om vad som påverkar elevers Tehart, Ewald ”Has John Hattie really studieresultat, 2011. found the holy grail of research on Snook, Ivan et. al. ”Invisible Lear- teaching? An extended review of nings? A Commentary on John Visible Learning” Journal of Cur- Hattie’s book: Visible Learning: A riculum Studies, 2011, 43:3. synthesis of pver 800 meta-analyses

185

Malmö15.Gall.l.indd 185 2015-10-13 16.09 ingrid elam Förströdda anteckningar om några professorer

Vilka associationer väcker ordet professor? Förläst, bildad, pom- pös? Respektingivande, genialisk, otålig eller bara allmänt förvir- rad? Alltid man! Alldeles i början av Vladimir Nabokovs roman Pnin, vars huvudperson är en rysk universitetslärare i amerikansk exil, försäkrar berättaren att denne Timofej Pnin, det måste sär- skilt understrykas, inte alls var ”the type of that good-natured German platitude of last century, der zerstreute Professor”1. Den bildade Nabokov – eller rättare hans berättare – härleder föreställningen om den disträe professorn till Tyskland och avfär- dar den som en kliché, en fördomsfull bild utan förankring i den verkliga akademin. Han har både rätt och fel: 1750 föddes i Gotha en viss Johann Georg August Galetti2 som blev lärare i historia och geografi vid stadens gymnasium och sedermera professor. Han gav ut ett otal skrifter och blev känd för sin tankspriddhet och sina stilblommor. Denne Galetti tycks vara ursprunget till föreställningen om professorlig distraktion, en oförarglig figur mer värd att roas av än att rädas. Mot slutet av 1800-talet blev han seriefigur i tyska veckomagasin3 med modernare släktingar i Tin- tin-seriens tankspridde uppfinnare professor Kalkyl och den bara skenbart förvirrade professor Balthazar med sin makalösa maskin från 1970-talets tecknade teveserie. Bilden är fixerad: professorn är en anakronism. I verkligheten, eller snarare: i universitetsvärlden är den disträe professorn, i den mån han någonsin funnits, en utrotningshotad art som haft svårt att överleva kraven på återrapporteringar, utvär- deringar, peer reviewgranskningar och ansökningsterminer. De

1 Vladimir Nabokov, Pnin, London 1997, s. 11f. 2 se http://www.galletti.de 3 se http://konkykru.com/e.lb.1892.4702.html 186

Malmö15.Gall.l.indd 186 2015-10-13 16.09 vitt spridda bilderna på Albert Einstein med utsträckt tunga och håret på ända är smått desperata försök att hålla den tyska klichén vid liv, men de stämmer dåligt med den Einstein som förenade vetenskaplig genialitet med organiserat politiskt engagemang.

*** Förvirring och distraktion är nu inte den dominerande bilden av professorer i litteraturen, der zerstreute Professor förblir ett undantag, förvisat till ett liv i skämtteckningar och serierutor. I roman- litteraturen från slutet av 1800-talet och några decennier framåt är det en annan gestalt som träder fram, det onda geniet: A man of good birth and excellent education, endowed by nature with a phenomenal mathematical faculty. At the age of twenty-one he wrote a treatise upon the binomial theorem which has had a European vogue. On the strength of it, he won the mathematical chair at one of our smaller universities, and had, to all appearances, a most brilliant career before him. But the man had hereditary tendencies of the most diabolical kind. A criminal strain ran in his blood, which, instead of being modified, was increased and rendered infinitely more dangerous by his extraordinary mental powers. Dark rumours gathered round him in the University town, and eventually he was compelled to resign his chair and come down to London.4 Arthur Conan Doyles skapelse Professor Moriarty, som bär döden i sitt namn och utgör ett hot mot rättvisan sådan den för- kroppsligas av Sherlock Holmes och Dr Watson, är bara en av det sena 1800-talets högt begåvade brottslingar med professors rang, eller åtminstone namn. I Joseph Conrads The secret Agent (1907) är ”the professor”, hjärnan bakom alla attentat, ingen riktig professor men hans öknamn bekräftar bilden av det urspårade geniet som missbrukar sin begåvning: His struggles, his privations, his hard work to raise himself in the social scale, had filled him with such exalted conviction of his merits that it was extremely difficult for the world to treat him with justice

4 Arthur Conan Doyle, ”The Final problem”, publicerades först i the Strand Magazine 1893 och citeras här efter http://www.gutenberg.org/files/834/834- h/834-h.htm#link2H_4_0011

187

Malmö15.Gall.l.indd 187 2015-10-13 16.09 – the standard of that notion depending so much upon the patience of the individual. The professor had genius, but lacked the great social virtue of resignation”.5

Conrads professor är inte ond som Moriarty, men han saknar tålamod och resignation, dygder som hade kunnat ge honom den rättvisa han förtjänar. I stället drivs han av sin otålighet och skapar ont. Drygt tio år efter Conrad, strax efter Första världs kriget, sammanfattade William Butler Yeats i dikten ”The second Coming” en liknande uppfattning: det var brist på övertygelse och överflöd av otålighet som drev världen mot undergång: The best lack all conviction, while the worst Are full of passionate intensity

Hos Conrad finns ett klassperspektiv: hans professor har för- bittrats – och kriminaliserats – i kampen för att ta sig uppåt på den sociala trappan. Högre utbildning och höga ämbeten var vid 1800-talets slut förbehållna dem som var födda i rätt klass, en position som professor blev då också ett privilegium och en fasad som måste försvaras. Heinrich Manns Professor Unrat (1905) lever i ett samhälle där titeln gör mannen, han tyranniserar elever på ett gymnasium i en mindre stad, han missbrukar sitt ämbete snarare än sin begåvning. Unrat, eller Raat som han egentligen heter, är en sexuellt svält- född änkling som missunnar sina elever deras ungdom och ero- tiska äventyr. Han följer efter en av de unga männen till en bordell för att avslöja honom och få honom relegerad men blir själv för- älskad i en av ställets lättklädda damer och faller från sin position. När professorerna i litteraturen runt sekelskiftet 1900 – och de är nästan lika många som läkarna just där – inte är rent kriminella är de känslomässigt hämmade kvinnoförtryckare. Higgins i Geor- ge Bernhard Shaws Pygmalion (1913) är inte helt olik Unrat, mer brittiskt elegant än tyskt brutal, men lika nedlåtande i förhållande till sin ”elev” – och oförmögen att erkänna sitt begär. Han är dock inget odjur, till skillnad från Amalie Skrams Professor Hieronimus (1885), som inte för inte bär samma förnamn som Bosch: han är en sadist av det lågmälda slaget som med små medel och steg för

5 Joseph Conrad, The Secret Agent, London 1907, s. 89.

188

Malmö15.Gall.l.indd 188 2015-10-13 16.09 steg driver sin kvinnliga patient in i vanföreställningar och sinnes- sjukdom. *** Listan kunde göras längre men det som intresserar mig är skillnaden mellan läkarens och professorns roll i litteraturen: läkaren är, med undantag för just Hieronimus, alltid god vän och förtrogen, klok och inkännande med en klar och varm blick för hjärtats oro och människans skröpligheter, medan professorn är en osympa- tisk figur. Läkarens uppgift består i att läka och vårda, åtminstone lindra där det inte går att bota, medan professorn sätter vetenskapen före människan. Professorn har till skillnad från läkaren inte bara makt och myndighet utan också en intelligens som skär för att skada. Han representerar allt det som skrämmer: kunskap om det omedvetna och om nya vetenskaper och tekniker som kan döda. Så varför gör Nabokovs berättare sig besväret att särskilja Pnin från en två hundra år gammal kliché när det fanns en mycket mer etablerad professorsbild att förhålla sig till 1957? Varför markera avstånd till den förströdde och inte till den ondskefulle? I det kalla krigets 50-tal var rädslan för vad vetenskapsmän kunde åstadkom- ma minst lika stark som förhoppningarna på vetenskapliga och tekniska framsteg. Pnin däremot skrämmer ingen och det är det som är poängen: Avståndstagandet från klichén ska i själva verket påminna läsaren om en professorstyp som har sopats undan i historiens kuriosakabinett, medan det ondskefulla geniet har bidragit till 1900-talets krig och förintelser. Nu, i det sena 50-talet, dyker han upp, en spillra från den Gamla Världen, verstreut, ja, men zerstreut? Romanens berättare presenteras sent i boken med sina för- namn Vladimir Vladimirovich, sitt forskningsfält matematik och sitt intresse för fjärilar, tre ting han delar med Nabokov själv. För varje gång han skrivit ”My poor Pnin” har han blivit allt mindre sympatisk och alltmer nedlåtande till sin skapelse. Om berättaren är ett självporträtt är det inte vackert, men Nabokov är ironier- nas mästare som gärna väcker läsarens misstro mot sitt alter ego: denne lägger ner lite för mycken möda på att beskriva Pnin som just en disträ, smått löjlig figur som snubblar fram i den moderna nya världen. Pnins liv skildras som en serie anekdoter där den för- strödde professorn tar fel tåg, talar förfärlig engelska, bär löskrage 189

Malmö15.Gall.l.indd 189 2015-10-13 16.09 50 år för sent, skaffar sig glänsande amerikanska löständer och låter sig utnyttjas av sin före detta fru som gifte sig med honom i Europa för att kunna komma till Amerika och bedrog honom redan på båten över Atlanten. Berättaren gör sig lustig över Pnin och blinkar införstått åt läsaren, som skrattar med till en början, men efterhand frigör Pnin sig från anekdoternas tvångströja. Pnin är till sist allt annat än en stereotyp, han är en människa som har förlorat nästan allt men som ändå försöker skapa sig ett liv i en värld som är totalt olik den han lämnat. Immigrations- myndigheterna på Ellis Island frågar honom om han är anarkist, han tar frågan på allvar och försöker inleda en seminariediskus- sion om vad anarki en gång betydde i hans värld: Anarchism? Anarchism practical, metaphysical, theoretical, mystical, abstractical, individual, social? When I was young /…/ all this had for me signification” (s 11).

Hans svar leder till att han hålls kvar i fängsligt förvar i två veckor innan han släpps in i USA. Väl där gör han allt för att anpassa sig, lär sig ett nytt språk, blir biträdande professor i ryska på en högskola, flyttar från det ena inackorderingsrummet till det andra innan han får hyra ett litet hus, bjuder på ”house warming party” och konstaterar utan bitterhet att hans djupa bildning inte betyder ett vitten i hans amerikanska kollegers och studenters ögon. Inte heller spelar det någon roll vem han var i Petersburg före revolutionen eller i exilens Paris, och det Amerika han ska ta i besittning är oftast obegripligt för honom. Han ser i Websters Dictionary att ordet ”interesting” inte har tryckaccent där han brukar lägga den, på tredje stavelsen, och letar genast efter erratalistan – men felet är inte där utan i honom själv. När han en kväll övermannas av sorg, och hans vänliga hyresvärdinna försöker distrahera honom med en veckotidning hon just köpt, tror han att pratbubblorna i tidningen föreställer atombombsmoln och suckar när han upply- ses om sitt misstag: ”I cannot understand American humour even when I am happy, and I must say –” (s 50) I denna avbrutna mening ligger Pnins hela livshållning: hans insikt att man inte kan prata om det som är plågsammast i livet: smärta, sorg och minnen av förintelse, hans beundransvärda diskretion och hans ansträngningar att trots allt leva vidare på nya villkor. 190

Malmö15.Gall.l.indd 190 2015-10-13 16.09 *** Pnin är kort sagt inte en förvirrad professor, han är tvärtom djupt koncentrerad på att skapa ordning åt sig i en helt förvirrad och osäker värld, där ingenting stämmer, folk uttrycker sig i prat- bubblor i stället för att recitera långa dikter utantill, tryckaccenten hoppar oförutsebart från penultima, verkligheten måste benäm- nas på nytt och allt som är fast förflyktigas. Han är inte heller en auktoritär eller förtryckande professor, utan själv förtryckt och utlämnad åt andras makt, men ändå generös med sin värme och sin inlevelseförmåga. Efter många år på högskolan hoppas Pnin på att få fast tjänst och befordras från biträdande till ”full professor”, i stället mis- ter han jobbet. Vad göra? Han diskar efter festen han ordnat och dagen därpå syns han på väg bort från universitetsstaden i sin nyinköpta lilla bil. Han är inklämd mellan två långtradare, men med en djärv knyck på ratten och ett bestämt tryck på gaspedalen tar han sig förbi och bort mot en okänd framtid. En riktig professor just för vår tid, inte resignerad i nederlagets stund, utan full av uthållig förtröstan på morgondagen.

Referenslista

Conrad, Joseph, The Secret Agent, Nabokov, Vladimir, Pnin, London London 1907. 1997. Doyle, Arthur Conan, ”The Final http://www.galletti.de problem”, i the Strand Maga- http://konkykru.com/e.lb.1892.4702. zine 1893, http://www.guten- html berg.org/files/834/834-h/834-h. htm#link2H_4_0011

191

Malmö15.Gall.l.indd 191 2015-10-13 16.09 ingegerd tallberg broman Genom filantropi och akademi Att etablera en professionsutbildning mot yngre barn

prolog Den 21 maj 1902 återfinns följande annons i Norrköpings Tidningar: I Kindergarten mottages till höstterminen såsom elever 2 á 3 unga flickor med elementarutbildning, hvilka framför allt ega kärlek till barn samt hafva intresse och fallenhet för deras sysselsättande och uppfostran. Närmare upplysningar lämnas af undertecknad, som träffas under maj månad 4–5 e.m Maria Moberg Skolgat. 181

De två första eleverna, Ruth Moberg och Svea Arthur, antogs strax därefter. I april två år senare – återfinns följande text i samma tidning – Norrköpings Tidningar, som en introduktion av Sveriges första folkkindergarten: Den 6:te april tycks i Norrköpings bildningshistoria vara en särskild lyckodag. För två år sedan öppnades den dagen stadens raskt framåtgående folkbibliotek. Och i år har samma dag början blivit gjord till ett folkbildningsarbete som kanske en gång för dem, som ännu inte kommit upp i skolåldern skall bli lika betydelsefullt som folkbiblioteket för dem som redan vuxit ur skolan.2

1 Annons i Norrköpings Tidningar onsdagen den 21/5 1902. 2 Fröbelföreningens arkiv, Vol F 111:1. 192

Malmö15.Gall.l.indd 192 2015-10-13 16.09 Dessa två tidningsnotiser från Norrköpings Tidningar,3 får exemplifiera uppstarten till en mycket omfattande professions utbildning, som år 2014 utgör en av de två vanligaste eftergym- nasiala utbildningarna för kvinnor i Sverige,4 samt till en förskola som år 2014 omfattar cirka 500 000 barn5.

inledning I detta kapitel ska en professionsutbildning utvecklad utanför de stora, av staten understödda och kontrollerade, institutionerna och dess senare inordnande med övriga utbildningsväsendet diskuteras. Utbildningarna riktade sig under de första decennierna uteslutande till kvinnor. Dessa var länge utestängda från den offentliga kulturen,6 det politiska livet och dess förberedande institutioner, som exempelvis läroverken.7 Detta gav grogrund för utvecklingen av en sidoordnad rikt förgrenad social sfär och utbildnings- och bildningstradition under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I denna hade praktikgrundade kunskaper, konstnärliga ämnen och ämnesintegrerade studier en fram

3 Norrköping som lokalt exempel återkommer i forskningen om fattigvård och filantropi, se exempelvis Monika Edgren, Tradition och förändring: köns- relationer, omsorgsarbete och försörjning inom Norrköpings underklass under 1800-talet, Lund 1994, s. 78 och Birgitta Plymouth, Fostrande försörjning. Fat- tigvård, filantropi och genus i fabriksstaden Norrköping 1872–1914, Stockholm 2002, s. 64. Staden Norrköping var förhållandevis tidigt industrialiserad. Den hade en tydlig borgerlighet och arbetarklass och en omfattande textilin- dustri, vilket innebar att cirka hälften av industriarbetarna var kvinnor. Detta bidrog till framväxten av institutioner inriktade på vård, omsorg och yngre barn, liksom på utbildningar för dessa, vilket illustreras i detta bidrag. 4 Utbildningsstatistisk årsbok, 2014. Enligt Högskoleverket 2015 var antalet förvärvsarbetande med förskollärarutbildning år 2012 ca 62 800, och antalet som påbörjade utbildning år 2013/2014 var 3 800, varav 92 % kvinnor.Ca 10 % av dessa antogs vid Malmö högskola. 5 Skolverket statistik för 2013/2014. Den exakta siffran är 489 275 barn. 6 För en diskussion av begreppen privat–offentligt i förhållande till barn omsorg och förskola se Gunilla Halldén, ”Förskolan som mötesplats mellan offentligt och privat”, i Birgitta Johansson (red.), Barnomsorgsutbildningarna i Norrköping 100 år. Linköping 2002, s. 89–98. 7 Christina Florin & Ulla Johansson, ”Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850–1914, Stockholm 1993. 193

Malmö15.Gall.l.indd 193 2015-10-13 16.09 trädande position. Inom detta system prövades reformpedagog iska idéer och alternativa lärandeformer. De blev pedagogiska rum för nya tankar inom utbildning och lärande.8 Länge beto- nades den imitativa kunskapens betydelse, lärling och mästare modellen, vilket bidrog till yrkesföreträdarnas mycket starka positioner. Seminarierna för utbildning av barnträdgårdslärare och folk- barnträdgårdarna utgör exempel på en samhällsordning med isärhållande av kunskapsinstitutioner och -former relaterat till kön, utformade utanför statens och de stora organisationernas intresse och kontroll. Denna utanförposition var i flera avseende problematisk, framför allt vad gäller ekonomiska förutsättningar, men möjliggjorde utvecklingen av ett socialt fält där kvinnliga yrkesföreträdare kunde forma och upprätthålla en mycket stark position. De kom senare att underordnas i system som organise- rades efter andra värden och principer. Förskolepedagogik/metodik och de praktikgrundade kunskaperna förlorade ställning och företräde i mötet med akademin och staten från senare delen av 1930-talet och framåt. Det första statliga förskoleseminariet tillkom så sent som 1963, och inrättades i Malmö, där, som anfördes, särskilt gynnsamma villkor förelåg för samarbete mellan den nya lärarhögskolan, den andra i Sverige, och det blivande förskoleseminariet, vad gäl- ler barnpsykologisk forskning.9 Malmö och Malmö högskola, professionsutbildningar, brukarperspektiv10 och den brukbara kunskapen11, utgör också bakomliggande nav i denna vänboks berättelse.

8 Gunhild Kyle, Svensk flickskola under 1800-talet, Kvinnohistoriskt Arkiv nr 9, Göteborg 1972. 9 SOU 1960:33 behandlade förskollärarutbildningens organisation på uppdrag av statsrådet Ulla Lindström. Ordförande för utredningen var ledamoten av andra kammaren Gunnel Olsson. 10 Brukarperspektiv, en inriktning mot studenternas kommande yrkesverk- samhet. Se vidare ”Utbildnings- och forskningsstrategier Malmö högskola 2009–2012”, s. 3. 11 Lennart Olausson, ”En ny medborgerlig bildning?”, i Nanny Hartsmar & Bodil Liljefors Persson (red.), Medborgerlig bildning. Demokrati och inkludering för ett hållbart samhälle, Lund 2013, s. 15–34.

194

Malmö15.Gall.l.indd 194 2015-10-13 16.09 en ny institution för upplysning, folkbildning och uppfostran Under senare delen av 1800-talet och första decennierna på 1900-talet formades en social och pedagogisk rörelse, som kan benämnas barnträdgårdsrörelse. Denna hämtade sin huvudsakliga ideologiska inspiration från Friedrich Fröbel (1782–1852). Fröbels lära och pedagogik för de yngre barnen12 var influerad av Johan Amos Comenius texter om hur människans utbildning bäst sker i barnåren och egentligen endast då kan genomföras, och av Jaques Rousseaus framställning om barndomens egenvärde och barnet och barndomen som något avskilt. Kanske var dock inflytandet från Johann Heinrich Pestalozzi det mest betydelsefulla, och med detta tilltron till folkutbildning för alla, flickor som pojkar och av alla sociala klasser och vikten av utbildningar inspirerade av begreppen huvud, hjärta och hand. Det förebildliga institutet i Berlin hade också benämningen Pestalozzi-Fröbelhaus.13 Barnträdgårdsrörelsen utvecklade ett omfattande system av seminarieutbildningar, sammanhållande organisationer och tidskrifter, årlig mötesverksamhet på nordisk och internationell basis och barnverksamheter för barn från spädbarnsålder till skol- åldern. Häri liknar den också många andra frivilligorganisationer i övergången mellan förindustriellt och modernt industrialiserat samhälle.14 Rörelsen är, liksom seminarieutbildningen, präglad av en tydlig ideologi15 och övertygelse om dess betydelse för barn,

12 Friedrich W.A. Fröbel, Kommt, lasst uns unsern Kindern leben. Band 1–3, Berlin 1892, Johan Amos Comenius, Stora undervisningsläran, Göteborg 1892, Jean-Jacques Rousseau, Emile eller om uppfostran, Göteborg 1892, Jo- hann Heinrich Pestalozzi, Lienhard och Gertrud. En bok för folket, Göteborg 1890 samt Johann Heinrich Pestalozzi, Huru Gertrud undervisar sina barn. Ett försök att gifva mödrarna ledning att själfva undervisa sina barn i bref. Göteborg 1896. Samtliga referenser motsvarar nyutgåvor. 13 Grundat 1874 av Henriette Schrader-Breymann. 14 Birgitta Jordansson, ”Women and Philanthropy in a liberal context. The case of Gothenburg”, i Birgitta Jordansson & Tinne Vammen (eds.), Charitable Women – Philanthropic Welfare 1780–1930, Odense 1998, s. 65–90 och Mikael Karlsson, Filantropi under konstruktion. En undersökning av Sällskapet DBW:s samhällsengagemang 1814–1876. Uppsala 2012, s. 93. 15 Ideologi återkommer som begrepp i texten och används i dess breda deskrip-

195

Malmö15.Gall.l.indd 195 2015-10-13 16.09 familj och samhälle. Denna har både en internationell likhet och en nationell profilering, då verksamheterna knyts till de olika län- dernas nationsformeringsprocesser.16 Barnträdgården kan ses som en modernitetsinstitution, med tilltro till upplysning, folkbildning och uppfostran. Upplysnings- projektets normativa ambitioner återfanns tydligt i denna tidiga förskoleinstitution, liksom i nutidens. Ambitionerna var stora, den nya institutionen skulle inte bara innebära tillsyn och pedagogik, fostran och utbildning – den skulle skapa en bättre barndom och en bättre värld.17 Tre begrepp kan förknippas med filantropin, som också utgjorde underlag för förskoleverksamheterna: normalisering för ökad ordning och kontroll, förmyndarskap över familjerna samt moralisering kring vad som är rätt. Folk- barnträdgården kan ses som en del av den filantropiska rörelsen och som ett exempel på de filantropiska välfärdsinstitutionerna.18 De många filantropiskt inriktade sällskapen som utvecklades under 1800-talet hade upplysning, uppfostran och utbildning som sina syften. De erbjöd en form av offentlighet, som särskilt för de kvinnliga sällskapen och föreningarna utgjorde en möj- lighet till indirekt medborgarskap.19 Till detta kopplades moral, värden och moderskap (biologiskt, andligt eller samhälleligt).

tiva betydelse. Se exempelvis David Brolin, Omprövningar. Svenska vänster- intellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal, Lund 2015. Brolin formulerar det så att ”den omfattar såväl antaganden om hur vår verklighet ser ut som värde- rande påståenden om hur den bör se ut… och... att den återkommer till vissa teman som samhällsuppfattning och människobild”, (s. 15), vilket väl exemplifieras i denna seminarie- och professionshistoria. 16 Johannes Westberg, ”Förskolans historia. En introduktion till ett växande forskningsfält”, i Johannes Westberg (red.) Förskolans aktörer. Stat, kår och individ i förskolans historia, Uppsala 2011, s. 4–22. 17 Stina Sandels och Maria Moberg i sin i Norden mycket inflytelserika läro bok: Stina Sandels & Maria Moberg (red.), Barnträdgården. En handbok. Stockholm 1945. Se också Tora Korsvold, For alle barn! Barnehagens framvekst i velferdsstaten. Oslo 2008 (3:dje upplagan), i framställningen av den norska förskolehistorien, där denna läroboks framträdande ställning och inflytande markeras. 18 Birgitta Jordansson & Tinne Vammen (red.), 1998. 19 Se vidare Birgitta Jordansson, 1998 samt Ann Taylor Allen, Feminism and motherhood in Germany 1800–1914 New York, 1991.

196

Malmö15.Gall.l.indd 196 2015-10-13 16.09 Här uppnåddes en position att tala, skriva och påverka det politiska livet. Den av kvinnor utformade filantropin vände sig till barn och till det egna könet – särskilt kvinnor i utsatta livsvillkor. Könsgränsen var markerad och en förutsättning för vidgandet av det sociala rummet. Den första fasen i barninstitutionernas och seminarieutbild- ningarnas historia präglas av utformande av innehåll och pedagogisk praktik20 kopplade till sammanhållande ideologi och fram- skrivning av huvudpersonen, barnet, som formulerades som ett unikt väsen, möjligt för påverkan och bärare av framtiden. Barnets verksamhetsdrift och en utvecklingsbetonad pedagogik, med upp- fostrande sysslor och sånglekar, liksom bildande berättelser, var centrala. Barnet skulle dock inte skolas, det skulle utvecklas fritt och barnträdgårdsrörelsen ställde sig, med Fröbel, kritisk till dåvarande skola och utbildning, och dess form för undervisning. Detta för- hållningssätt har också varit en stark tråd genom historien.

seminarier för huvud, hjärta och hand 21 I uppbyggnaden av de nordiska förskolesystemen var utbildning mycket centralt. I lite mer än hundra år har det funnits organise- rad utbildning för socialt och pedagogiskt arbete med de yngsta barnen. Utbildningarna representerar ett könsuppdelat utbild- ningsväsende i en könsuppdelad samhällsordning. De utformades av kvinnor, med några få undantag – till kvinnor, utan undantag. De uttrycker könsarbetsdelning både vad gäller kunskapsformer, innehåll och arbetssätt, där utbildning för kvinnor länkas till begrepp som praktik, praktisk kunskap, värden, moral, este- tik och händighet. Undervisningen var förknippad med arbete i barngrupp, teori och praktik var nära förbundna. Vid Pestalozzi- Fröbelhaus i Berlin,22 inrättat av Henriette Schrader, en av Frö-

20 Sven Hartman, ”Lärarutbildningarnas kunskapsbygge”, i Birgitta Johansson (red.), Barnomsorgsutbildningarna i Norrköping 100 år, Linköping 2002, s.79– 88. 21 Se också Hilary Rose, ”Hand, Brain and Heart. A Feminist epistemology for the Natural Sciences”, i Signs. Journal of women in Culture and Society 9(1) 1983, 73–90. 22 Barnträdgårdsledarinnor utbildades här från startåret 1873. Henriette Schrader beskriver utvecklingen i sin bok Henriette Schrader, Der 197

Malmö15.Gall.l.indd 197 2015-10-13 16.09 bels främsta uttolkare, fick intresset för etablerandet av seminarier och barnträdgårdar såväl stöd som inriktning.23 Vid seminariet möttes blivande seminarieledare från olika länder.24 Här deltar kvinnorna i en internationell enkönad suboffentlighet som vidgar de tidigare sociala rummen och lägger grund för ett omfattande nordiskt och internationellt samarbete. Detta bidrar till uppbyggnaden i de olika länderna, trots motstånd från inhemsk politik.25

legitimitetsprocessen De första utbildningarna för förskollärare kom att fylla en viktig funktion för områdets och yrkets legitimitet. Det kan också beskrivas i termer av professionalisering. Här överfördes och utvecklades ett gemensamt språk, en tydlig yrkesetik, en kognitiv bas från Fröbelpedagogiken och en identitet som betydelsefull. Dessa traditioner och ideologier har sedan – mer eller mindre-

Volkskindergarten im Pestalozzi-Fröbel-Haus, Berlin 1890. 23 Ibid. 24 Tidiga besökare i Berlin var Margit Holmgren, som senare startade folkkindergarten i Uppsala och Anna Eklund som senare tillsammans med Signe Åkerlund startade den första utbildningsmöjligheten till barnträdgårds ledarinna i Sverige, dvs. Margaretaskolan (Fröbelseminariet) i Stockholm (1899). I Berlin återfinns också Maria Moberg från Norrköping år 1899 och vid samma tid deltog Maria Kjellgren, grundare av kindergarteninstitutioner och seminarium i Örebro (1902). Här fanns också representanter för de finska och danska barnträdgårds och seminarieutbildningarna, som kom att ha nära samhörighet med de svenska. Den norska seminare- och barnträdgårds utvecklingen är något senare, seminariet i Oslo startar 1935 och blev en del av högskolan i Oslo först år 1994. Se vidare Eva Balke, Barnevernsakademiet i Oslo gjennom 50 år: fra privat skole for førskolelærere til statlig pedagogisk høgskole, Oslo 1988. Skillnaden mellan de olika nordiska länderna kan relateras till för- hållandena mellan familj, kyrka och stat i respektive land. 25 Utbildningar mot de yngsta barnen var sammankopplade med frågorna om barnens och kvinnornas position i samhället och väckte under många år intensiva debatter och motstånd mot förändring av den ordning som föreskrev att barn skulle vara i hemmet, och med dem mödrarna. Se exempelvis Alva Myrdal, Stadsbarn. En bok om deras fostran i storbarnkammare, Stockholm 1935. ”Hem” används som legitimerande begrepp för skapandet av utvidgade rum- som daghem, fritidshem etc. Se exempelvis Ingegerd Tallberg Broman, När arbetet var lönen. En kvinnohistorisk studie av barnträdgårdsledarinnan som folkuppfostrare. Stockholm 1991. 198

Malmö15.Gall.l.indd 198 2015-10-13 16.09 förvaltats i de olika förskollärarutbildningarna som utvecklades i Sverige. De har inneburit svårigheter i processer som under senare delen av 1900-talet kommer att innebära sam- och underord- ning till större enheter och sammanhang.

Yrkesföreträdarna kontrollerar utbildning och verksamhet Barnträdgårdsledarinnorna hade länge kontroll över seminarie- utbildningarnas innehåll, omfattning och organisation. Detta utgjorde ett eget fält påverkad av Fröbelpedagogik, socialt arbete och reformpedagogik.26 Det uttrycker en tidig professionalise- ringsstrategi, som kan relateras till de sociala och kulturella fält som barnträdgårdens första studerandegrupper kom ifrån, dvs framför allt liberalt borgerligt håll med utbildningstraditioner, dock strängt anpassade till en köns- och klassegregerad utbild- ningsvärld och samhällsordning.

Kollektiv identitet, särskiljande markörer och gränsarbete Under utbildningstiden skapades en kollektiv identitet som mar- kerades med klädedräkter, mössor, broscher etcetera, som identi- fierade såväl gruppen som helhet, som från vilken seminarieutbild- ning de kom ifrån. Dessa artefakter avskilde också barnskötaren från förskollärararen, och de båda från den vanliga kvinnan och modern, trots de många gånger så likartade arbetsuppgifterna. Gränsmarkeringarna blev särskilt viktiga i ett yrke som så nära gränsade till hemmet och moderskapet.27 För etablering av fältet och dess professionalisering var för- hållandet till näraliggande av stor betydelse. För folkbarnträdgår- den/den tidiga förskolan gäller det framför allt hemmet/modern, skolan och barnläkarna.28 Mellan så starka, och i samhällets vid den aktuella tidsperioden ytterst legitima fält och professioner är

26 Jan-Erik Johansson, Lärare för yngre åldrar – konstnär, forskare eller praktiker, UFL-rapport. Utbildnings- och forskningsnämnden för lärarutbildning. Nr 2004:01, Göteborg 2004. 27 Se också Ann Taylor Allen, 1991. 28 Barnläkarnas position, liksom den medicinska vetenskapens, var stark under framväxten av dessa sociala fält som bl. a. syftade till bättre folkhälsa. Från bl. a. den norska barnomsorgshistorien markeras barnläkaren som en central gate keeper, som möjliggjorde eller förhindrade fältets utveckling. Se Eva Balke, 1988. 199

Malmö15.Gall.l.indd 199 2015-10-13 16.09 etableringen av ett nytt, som utmanar dem alla tre, mycket kom- plicerad. Genom allianser och anpassningar i språkbruk och argu- mentationer stabiliserades dock institutionen, men utvecklingen gick långsamt. Motståndet var stort. Alva Myrdal kommenterar situationen i början av 1980-talet: ”Förskolan segar sig fram. Det finns inget skäl att förneka att förskolans väg till sin rätta plats i samhället varit lång och motig”.29

Organisering och maktfulla beskyddare Barnträdgårdsrörelsen redovisade tidigt en organisering med nät- verksbildande, internationella som nationella mötesverksamheter, tidskrifter, utbildningsinstitutioner och så vidare. I en del länder får projektet maktfulla beskyddare bland reformatörer och ledande personer inom skola, psykologi och pedagogik. Detta exemplifieras tydligt i USA. I Sverige återfinns mycket få inslag av detta och det kommer efter hand också bli ett svaghetstecken för gruppen. Få kontakter förelåg med den akademiska världen och med offentliga skol- utbildningssfären, som på den tiden var en nästan uteslutande manlig värld. Några enstaka män deltar under uppbyggnadsske- det, främst från liberalt borgerligt håll inom kyrka, medicin och socialvård. Vid utbildningarna återfinns de som föreläsare, men de kommer mer och går, deltar inte i huvudprojektet – att utveckla seminarieutbildningar och barnverksamheter, dock med några undantag.30 Fältet representerar en segregerad värld. Det kan ses som en nödvändighet för dess etablering, men blir ett problem för dess utveckling. Och historiens avlagring ser vi i förutsättningar och ställning för dagens utbildning och verksamhet.

29 Alva Myrdal, ”Förskolan segar sig fram”, i Alva Myrdal m. fl. (red.), För skolan 80-talets viktigaste skola, Stockholm 1982, s. 9–18. 30 Här ska särskilt nämnas Johan August Lundell, (1851–1940), professor och utbildningsreformator i Uppsala, som tidigt var engagerad i flickors och kvinnors utbildning. Kopplat till Uppsala Enskilda läroverk startades en utbildning för unga kvinnor för uppgifter i hem och familj och för samhällets barna- och ungdomsvård, en s. k seminarieklass år 1912, med arbetssätt som skulle påminna om akademin. Under Lundells ledning omorganiserades se- minarieklassen 1921 till en fristående institution, Institutet för etisk fostran, med en fullständig kurs för utbildning av kindergartenledarinnor. Se vidare Berit Halvarsson, Ingrid Holmbäck Rolander, Tor Hudner & Jan Lind- holm, Från seminarieklass till akademi. Förskollärarutbildningen i Uppsala under nio decennier, Uppsala 2009. 200

Malmö15.Gall.l.indd 200 2015-10-13 16.09 Familjen Moberg illustrerar tudelningen och segregationen av dåtida kunskaps- och utbildningssamhälle. Systrarna Moberg hade sin bror Axel på en högt uppsatt position i den offentliga utbildningsvärlden. Själva hade de en ledande position i ett mer privat initierat utbildningsfält för kvinnor och barn, med andra kunskapsformer och praktiker. Brodern var först prorektor, senare rektor för Lunds Universitet under 17 år, åren 1919–1936. Mellan vetenskapssamhället och det fält för fostran och kunskaps- bildning, som gestaltades vid barninstitutioner och seminarier för unga kvinnor förelåg dock mycket litet kontakt under denna period.31 Även om alltså ledarskap för två omfattande exempel inom dessa olika fält fanns inom samma familj.

Förstatligandet – och inordnandet – av förskollärarutbildningen Förstatligandet av förskollärarseminarierna var sent i förhållande till andra lärarseminarier. Redan med 1842 års stadga för folkun- dervisningen etablerades folkskollärarutbildningen som ett statligt ansvarsområde. (SFS 1842:19).32 Genom 1931 års riksdagsbeslut omfattades även småskollärarutbildningen av förstatligande. Fram till 1945 hade förskollärarutbildningarna inget statligt stöd.33 Eko- nomin baserades på privata bidrag, stiftelser, intresseorganisationer och mindre bidrag från kommunerna. Bland motiveringar till statliga ointresset både för förstatligande och för stöd till utbyggnad av utbildningarna återkommer kritik mot skillnaden mellan de olika

31 Arkivstudier vid bland annat Fröbelföreningens arkiv i Norrköping, visar på återkommande brevväxling mellan systrarna och broderns familj, ofta svägerskan, som ofta rör frågor om hälsa och familjära ting, men innehål- let berör inte frågor rörande högre utbildning eller yrkesmässiga spörsmål. Inga andra tecken på sådant utbyte har heller identifierats genom andra dokument i arkivet. 32 Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga angående Folk-undervisningen i Riket: gifwen Stockholms slott den 18 juni 1842: §. 5. 1:o. Så wäl i Hufwudstaden, som i hwarje Stifts-stad, bör af Dom-Capitlet beredas tillfälle för dem, som wilja egna sig åt folklärare-kallet, att i ett seminarium erhålla underwisning och öf- ning i de till detta kall hörande ämnen. 33 Från år 1945 utgår statsbidrag och Socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet för seminarieverksamheten.

201

Malmö15.Gall.l.indd 201 2015-10-13 16.09 seminarierna, bristen på standardisering och enhetlighet.34 Mest avgörande synes dock vara intresset att begränsa det utbildningen syftade till. Så som det uttrycks: ”Riksdagen ansåg sig nämligen med hänsyn till den återhållsamhet, som ansågs lämplig i barnstu- geverksamheten i dess helhet, icke kunna förorda bidrag även till seminariet i Lund”. (SOU 1951:15, s. 353). Två saker slås fast genom 1946-års skolkommission – seminarieutbildningen skulle inte byggas ut och den skulle inte ses som en lärarutbildning.35 1956 lägger Ingrid Andersson och Helga Sjöstrand (fp) fram en motion om förstatligande av förskoleseminarierna. De skriver: ”Vissa seminarier har funnits i 50 års tid. Det statsfinansiella läget har alltid ansetts motivera uppskov med effektiv hjälp till dem. Nu gå det inte att vänta längre”.36 1958 års förskollärarutredning föreslår i sitt betänkande37 (SOU 1960:33) ett förstatligande och en utbyggnad samt att ett seminarium, som skulle bli det första statliga, inrättades i Malmö, ”genom att förlägga ett förskoleseminarium till samma stad som en lärarhögskola kan redan från början ett visst samarbete etableras mellan bägge utbildningsanstalterna särskilt ifråga om barnpsyko logisk forskning”38.

Inordning i ny och detaljreglerad regim Den 9 maj 1962 beslutar riksdagen om ett nytt statligt seminarium, och att detta första skulle inrättas i Malmö under kommande budgetperiod. Skolöverstyrelsen blev nu tillsynsmyndighet för

34 1945 bildas Förskoleseminariernas lärarsällskap, på initiativ av Alva Myrdal med professor John Elmgren som dess förste ordförande. Sällskapet innebar ett stöd för ökad enhetlighet och organisation, och utgjorde också remiss instans för förskolefrågor. 35 SOU 1952:33, Den första lärarhögskolan: betänkande / utgivet av 1946 års skolkommission, Stockholm: Ecklesiastikdepartementet. 36 Motion i andra kammaren, nr 1010, 1956. 37 SOU 1960:33, Förskollärarutbildningens organisation. Betänkande avgivet av 1958 års förskollärarutbildning. Stockholm: Socialdepartementet. 38 SOU 1960:33, Förskollärarutbildningens organisation. Betänkande avgivet av 1958 års förskollärarutbildning. Stockholm: Socialdepartementet, s. 35.

202

Malmö15.Gall.l.indd 202 2015-10-13 16.09 utbildningen. Centralt utformade mål och studieplaner utformades och fastställdes av SÖ och Kungl Majt. För det tidigare utbildningsprojektet, drivet av en grupp kvin- nor med självständighet och förankring i verksamheten innebar införlivandet i den nationella statligt finansierade utbildningsvärl- den många förändringar. Från denna period minskar yrkesföre trädarnas självklara och starka position i utbildningen. Genom förstatligandet förändrades bland annat hela lärarstrukturen vid seminarierna. För ledning av dessa krävdes nu bildningsvägar, som inte tidigare hade stått öppen för dessa kvinnogrupper. Det krävdes akademiska examina och den mer gängse bakgrunden med de alternativa universiteten i kvinnokulturen med flick skolor, fackskolor och seminarier var inte längre giltig bakgrund. År 1967 kom därför rektorstjänsterna vid 10 av de 14 seminarierna att innehas av manliga företrädare. I sitt tidigare yttrande över Socialstyrelsen PM angående förskoleseminarierna och behovet av förskollärare hade SFR försökt möta detta och framhållit en öns- kan: ”att vid inrättning av befattning som heltidsanställd rektor vid förskoleseminarium, till sådan befattning om möjligt antages akademiker med förskollärarutbildning”.39 Så blev det nu inte. Yrkesföreträdarna släppte dock ännu inte sitt projekt och kom att återta viktiga positioner i utbildningen, där metodikläraren tillsammans med handledaren hade den kanske mest betydelsefulla positionen i utbildningen många år till. En ny ledningsfunk- tion, som praktikföreståndare, bredvid rektor, inrättades också på de flesta utbildningarna.

den praktiska kunskapen och forskningen Kopplingen mellan akademin och de praktiknära kunskaps traditionerna inom förskollärarutbildning var länge svaga. Uni- versiteten undvek också praktiskt kunnande.40 Detta illustreras genom isärhållandet mellan dessa praktikinriktade utbildningar och akademin och den långvariga oviljan till närmande. Johans- son ger några illustrerande exempel hur bland andra kirurgerna förpassades till platser på säkert avstånd från universiteten, som

39 SFR:s yttrande, Tidskriften Barnträdgården 1957, s. 154. 40 Jan-Erik Johansson, 2004. 203

Malmö15.Gall.l.indd 203 2015-10-13 16.09 till exempel när Karolinska institutet grundades i Stockholm på 1700-talet. Han beskriver också hur veterinärer och ingenjörer utgjorde andra exempel på verksamheter, som bedömdes som alltför praktiska för att kunna höra hemma vid ett universitet. Det kunde skada universitetens teoretiska verksamhet, och det tog också lång tid innan universitetsvärlden välkomnade experimen- tell och empirisk vetenskap, framhåller Johansson. På samma vis sågs länge pedagogik knutet till lärarutbildning, liksom lärarutbildningen i sig själv, som praktisk. Professuren vid den första lärarhögskolan i Sverige, Lärarhögskolan i Stockholm, fick också benämningen praktisk pedagogik.41 Vid Lunds universitet delades pedagogikämnet i ett mer teoretiskt inriktat som hade säte i Lund42 och ett där benämningen på den nyinrättade professuren blev praktisk pedagogik. Den placerades vid lärar- högskolan två mil sydväst om Lund, i dåvarande industristaden Malmö, och kom att innehas av professor Åke Bjerstedt från star- ten 1962 till år 1995.

inordning i högskolestruktur och begrepp 1970-talet utgjorde utredningarnas, betänkandenas och reformer- nas årtionde på detta område. 74 statliga delbetänkande som knöt an till temat barn, familj, kön och jämställdhet publicerades bara under perioden 1970–1975,43 och dessa utredningar inbegrep i hög grad förskola och förskollärarutbildning. Barnstugeutredningen, som kom 1972, var det första nationella måldokumentet för förskola44, liksom den tre år senare associerade utredningen angående förskollärarutbildningen.45

41 Torsten Husén innehade denna professur åren 1956–1971. 42 Parallellt med att det inrättades en professur i ”praktisk pedagogik” 1962, så fick professor Ingvar Johannesson en professur i Lund som var i ”peda gogik”. Där hade professor Gudmund Smith två år tidigare fått en professur i ”psykologi”, i det tidigare sammanhållna ämnet. 43 Christina Florin & Bengt Nilsson, ”Något som liknar en oblodig revolution...” Jämställdhetens politisering under 1960- och 70-talen, Umeå 2000. 44 SOU 1972:26–27, Förskolan, Del 1 och 2. Betänkande avgivet av 1968 års barnstugeutredning. Stockholm: Socialdepartementet. 45 SOU 1975:67, Utbildning i samspel. Betänkande från 1968 års barnstuge

204

Malmö15.Gall.l.indd 204 2015-10-13 16.09 Ambitionen var bland annat att stärka den vetenskapliga grunden, ge utbildningen en mer akademisk vetenskaplig prägel och bryta med Fröbeltraditionen. En starkt förändrad samhällssitua- tion krävde nya strategier för att legitimera projektet. Högskolereformen innebar att nästan all eftergymnasial utbildning, bland annat lärar- och förskollärarutbildningarna kom att införlivas i högskolebegreppet.46 Detta medförde liksom en del tidigare reformer en omfattande ökning av antalet studerande och en ökad mångfald i studerandegruppernas bakgrunder.47 Reformen väckte motstånd från många håll och med motsatta argument. Svensk Tidskrift48 anger att i anslutning till propositionen om den nya högskolan har professor Gunnar Biörck49 – som riksdagsledamot hr Biörck i Värmdö – väckt en motion, som tidskriften säger ”inte bör få drunkna i riksdagstrycket”. De genomgripande förändringar vid universiteten, som föregående regering fått antagna och som nu slutgiltigt fastställs, påverkar arbetsmöjligheterna vid universiteten och därmed resultaten, som kommer att försämras. […] Ett genomgående och karakteristiskt drag för ”högskolereformen”, som redan i princip antagits av 1975 års riksdag och som 1977 års riksdag inbjudits att i lagstiftningens form besegla, är okunnigheten om och en bristande förståelse för den högre utbildningens och forskningens villkor.50 Intensiv kritik förelåg från den värld som snabbt skulle komma att utökas med stora grupper studerande från den praktiska pro-

utredning. Stockholm: Socialdepartementet. 46 1977 års högskolereform hade föregåtts av flera utredningar, bl. a. 1968-års utbildningsutredning, som i sitt slutbetänkande 1973 föreslår ett vidgat hög- skolebegrepp. Mer yrkesinriktade högskoleutbildningar efterfrågades, som kunde fånga upp det växande överflödet av akademiker framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap (Se Halvarsson m. fl., 2009). Dessa representerar också de nya lärargrupperna inom förskollärarutbildningen, där nu andelen som inte har bakgrund i det yrke som utbildningen syftar till, ökar kraftigt. 47 Se också Lennart Olausson, 2013, s.15–34. 48 Svensk Tidskrifts redaktion 31/12 1977. 49 Gunnar Biörck var professor i medicin vid Karolinska institutet och överlä- kare vid Serafimerlasarettet från 1958. 1976 valdes han in i riksdagen för mo- deraterna och var riksdagsman fram till 1986. 50 http://www.svensktidskrift.se/gunnar-biorck-vetenskapens-villkor/ 205

Malmö15.Gall.l.indd 205 2015-10-13 16.09 fessionsinriktade kunskapsvärlden, kopplade till det starkt tillväx- ande välfärdsstatliga området, – men också från de grupper som skulle införlivas i denna nya ordning. I Malmö genomfördes en demonstration av lärarstudenter51 och lärarutbildare. Demonstra- tionen var i form av ett begravningståg, många av demonstran- terna var sorgklädda och marschen med kistan i mitten gick lång- samt ut från dåvarande lärarhögskolan ner för Ystadvägen mot Stadsteatern. Så utrycktes, i 1970-tals anda, en uppfattad förlust av något som värnats om för utbildningar med svag ställning inom de stora organisationerna och ämbetena. Kunskapsformer, traditioner och utbildningsrationaliteter ställdes nu mot varandra genom de stora organisatoriska sammanslagningarna.52 Redan i utredningen om den första lärarhögskolan53 hade betydelsen av stärkandet av den vetenskapliga grunden i lärarut- bildningen framhävts. Detta motsvarades då främst av det pedagogiskt-psykologiska området. Vetenskap och försöksverksam- het skulle göra skolans undervisning både effektivare och bättre anpassad till målen.54 Argumentationen är påfallande snarlik den som anförs 62 år senare kring inrättandet av en ny myndighet med benämningen Skolforskningsinstitutet.55 Forskning tilldelas,

51 Eget deltagande. 52 Kritiken mot befarad kvalitetssänkning genom omfattande ökning av antalet studerande vid universitet och högskolor och oro för försvagning av varu- märket universitet och högskolor igenkänns också i dagens utbildningspo- litiska debatter. Se exempelvis Mats Alvesson i debattartikel den 2/6 2015, i http://www.expressen.se/debatt/efter-pisaskolan--nu-far-vi-pisahogskolan/ 53 SOU 1952:33, Den första lärarhögskolan: betänkande / utgivet av 1946 års skolkommission. Stockholm: Eclesiastikdepartementet. 54 Agneta Linné, ”Några vägval i lärarutbildningen historia”, i Vägval i skolans historia. Tidskrift för svensk undervisningshistoria, https://undervisningshistoria.wordpress.com/2014/12/07/nagra-vagval-i-lararutbildningens-historia/ (15/1 2015). 55 Regeringen anförde i propositionen Forskning och innovation (prop. 2012/2013: 30) att forskningsresultat från en mängd olika vetenskapliga discipliner bör bevakas och värderas ur ett relevansperspektiv för skolan och försko- lan. I propositionen anförs: ”Det är viktigt att forskningsresultat med relevans för skolan och förskolans verksamhet systematiskt vägs samman och sprids till dem som är verksamma i skolan och förskolan, så att kunskaperna omsätts i praktiken i undervisningen och i utformningen av stödet till eleverna men ock- så i det pågående skolutvecklingsarbetet. De som är verksamma i skolan och 206

Malmö15.Gall.l.indd 206 2015-10-13 16.09 på en diskursiv nivå, en position som stöd för det professionella handlandet och grund för verksamheterna, som i viss mån efter- träder övertygelse och yrkeskunskap. Tilltron till forskningens möjligheter upprepas genom åren, liksom besvikelserna över dess bristande relevans som stöd för det professionella handlandet. För många lärarutbildningar, inklusive förskollärarutbildning- en, förelåg inget givet forskarutbildningsämne. På lärarhögskolan i Malmö utgjorde ämnet pedagogik, det som blev en möjlighet för många avhandlingar inom förskoleområdet. Detta blev en av forskningsprofilerna inom ämnet pedagogik i Malmö. Argumen- tet för att förlägga det första statliga seminariet just till Malmö, kan sägas visa sig vara relevant efter ett antal år.56 En klyfta mellan forskning och praktisk verksamhet har lyfts fram under många år. Kraven från verksamheterna och skol- och utbildningsmyndigheterna på en forskning som har relevans för det professionella handlandet har också ökat under början av 2000-talet.57 Detta gäller också förskolefältet. En kartläggning av forskning om förskolan,58 visar att i stort alla avhandlingarna

förskolan måste få stöd och vägledning i att välja metoder och arbetssätt som är vetenskapligt väl underbyggda och effektiva, t.ex. när det gäller hur inlär- ningen för barn och elever i behov av särskilt stöd kan underlättas. (s. 101). 21/11 2013 beslöt regeringen att ge Vetenskapsrådet i uppdrag att ansvara för genomförandet av validerade kartläggningar av svenska och internationella forskningsresultat med relevans för, som det uttrycks ” praktiskt arbete i skolväsendet”. (U2013/6845/S). 13/5 2014 redovisas delrapport från utredningen om inrättandet av ett skolforskningsinstitut (U 2014:02). Här anges, att enligt ”Dir. 2014:7 angående inrättandet av ett skolforskningsinstitut”, skulle en särskild utredare förbe- reda och genomföra inrättandet av en ny myndighet som ska ansvara för att systematiskt väga samman och sprida forskningsresultat som kan bidra till ökad kunskap och vetenskapligt underbyggda och effektiva metoder och ar- betssätt i skolväsendet. Syftet är att öka måluppfyllelsen och förbättra kun- skapsresultaten i skolan. 1/1 2015 inrättades Skolforskningsmyndigheten och 28/1 2015 redovisades Vetenskapsrådets uppdrag via en nationell konferens. 56 Se not 39. 57 Pauline Stoltz & Lennart Olausson, ”Medborgerlig bildning. Om reflekterande medborgare och deras bildning”, i Lennart Olausson (red.), Om konsten att arbeta med perspektiv, Malmö 2004, s. 9–26. 58 Ingegerd Tallberg Broman, ”Förskola till stöd för barns utveckling och lä-

207

Malmö15.Gall.l.indd 207 2015-10-13 16.09 under perioden 2006–2014 har författare med egen bakgrund i förskolan, eller i dess lärarutbildning, samt att de menar sig ha hämtat sina forskningsfrågor från verksamheten och ser denna som sin första mottagare av forskningsresultaten.59 60

Vikten av att knyta samman forskning och profession Redan när Malmö högskola bildades 1998 talades om Malmö modellen, som innebar en särskild organisation och form för forskning. Begrepp som tematisk inriktning, mångvetenskap och problemorientering återkom i skildringen av Malmömodel- len, liksom anknytningen till problem i Skåne och Öresunds regionen.61 Genom denna skulle professionsutbildningar, som den här diskuterade, få ett mer relevant akademiskt sammanhang. Att både den tidigare lärarhögskolan och sedan Malmö högskola är organiserade och innehållsligt engagerade på ett sätt som delvis avviker från Lunds universitet, upprepas under högskolans utveckling.62 Särskilt uppmärksammas professionsutbildningar- nas behov av forskningsanknytning och samverkan mellan verksamhet och högskoleutbildningen. I informationen från Lunds universitet,63 anförs att: Även forskningen ska byggas upp på ett annat sätt än det traditionella. Utgångspunkten är att den bidrar till en positiv utveckling i Malmö-området. Det blir då naturligt att i första hand dra nytta av forskningsresurserna i Lund och Köpenhamn.

Avrundande konstateras också att ”Ett nära samarbete med Lunds universitet är en förutsättning för att Malmömodellen ska lyckas, inte minst för att garantera forskarna en fakultetstillhörig-

rande. Rapport till Vetenskapsrådet”, i Förskola Tidig intervention 2015, https://publikationer.vr.se/produkt/forskola-tidig-intervention/ s. 16–60. 59 Se http://www.skolporten.se/forskningskategori/intervju/. 60 Denna kartläggning var ett uppdrag för vetenskapsrådet i samband med förberedelsen av inrättandet av Skolforskningsinstitutet. 61 LUM (Lunds Universitet Meddelar) nr 3, 1996. 62 Se bl. a. Roger Johansson, ”Malmö högskola bildas kring en vision”, i Roger Johansson (red), Malmö högskola tar form, Malmö 2015, s. 12–39. 63 LUM (Lunds Universitet Meddelar), nr 3 1996. Meddelandet hänvisar till och citerar Malmö-kommitténs betänkande (SOU 1996:36). 208

Malmö15.Gall.l.indd 208 2015-10-13 16.09 het, inte bara i teorin utan också i praktiken”. I senare visions dokument och analyser från Malmö högskola är det dock det nära samarbetet med framför allt regionen, näringslivet och brukarna som lyfts fram64. I Malmö högskolas forsknings- och utbildningsstrategier 2009–201265 betonas att kunskapsproduktionen och forsknings- frågorna formuleras i nära samspel med dem som arbetar inom de verksamheterna. Detta uttrycks tydligt i olika policydokument vid Malmö högskola.66 Strävan att utveckla lärarutbildningen till en forskningsunderbyggd professionsutbildning framhålls, och detta bland annat genom skapandet av en forskarutbildning i utbildningsvetenskap (s. 6). År 2010 inlämnades också en ansö- kan om att få examensrätt för utbildning på forskarnivå.67 68 69

epilog 2014 utgör förskollärarprogrammet Malmö högskolas största utbildning i antal studenter. Det finns 1 000 helårsstudenter i programmet, och de utgör 40 % av de lärarstuderande på fakulteten.70 De studerande har storföreläsningar i 250–300 grupp, där deltagandet efter hand minskar påtagligt. Förskollärarstudenten är den billigaste lärarstudenten, och har så varit sedan utbildningen associerades till de övriga lärarutbildningarna. Den tidigare inriktningen på många skapande ämnen och tillämpande innehåll i utbildningen är inte längre aktuell. Utbildningen har anpassats till mönstret för övriga lärarutbildningar. Utbildningen ger inte

64 Pauline Stoltz & Lennart Olausson, 2004. http://dspace.mah.se/hand- le/2043/4412 65 Signerat rektor/Lennart Olausson, 20/12 2007. 66 Malmö högskolas forsknings- och utbildningsstrategier 2009–2012, s. 3. 67 Utbildningsvetenskap: Ansökan om examensrätt för utbildning på forskar- nivå. Malmö högskola 2010. 68 Thom Axelsson, Utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, Malmö 2010, s. 8. 69 Se också Olle Holmberg , ”För lärarutbildningen, vars huvudmannaskap flyttade över från Lund till Malmö, var det en önskesituation om man ville förändring”, i Roger Johansson (red.), Malmö högskola tar form, Malmö 2015, s.77–79. 70 Fakulteten Lärande och samhälle, 209

Malmö15.Gall.l.indd 209 2015-10-13 16.09 behörighet för forskarutbildning. Utbildningarna utvärderas som alla högskoleutbildningar gentemot högskoleförordningens mål, och utvärderingarna utgör en tydlig styrfaktor. Förskolläraryrket utgör ett bristyrke och andelen förskollärare på förskolorna är år 2014 nere på cirka 40 procent. I Stockholmsområdet är siffran än lägre, cirka 30 procent.71 Högskolorna, som ofta ansvarar för omfattande professionsutbildningar av stort regionalt intresse, för en ojämn kamp för resurser till forskning och forskningsutveckling. De har mycket begränsade resurser i form av forskningsanslag och kommer dåligt ut bland de stora finansiärerna, som exempelvis veten- skapsrådet. I vetenskapsrådets redovisning av utbildningsvetenskaplig forskning vid de olika lärosätena,72 konstateras att de äldre universiteten för tidsperioden 2005–2010 mottagit 75 procent av medlen (motsvarade 942 miljoner), högskolorna näst mest, 10 procent, (127 miljoner), och därefter de nya universiteten, 10 procent (123 miljoner). Inventeringen visar att det är de stora universiteten som är vinnare. Skillnaden mellan dem och högskolor och mindre universitet har också ökat. Det föreligger en påtagligt olikvärdig förutsättning för forskning, forskningsutveckling och forskarutbildning vid de olika typerna av lärosäten och för de professionsinriktade utbildningarna och dess lärare vid de olika typerna av lärosäten. För den utbildningsvetenskapliga forskningen återfinns också få externa finansiärer, varför den stora skillnaden i statsanslag får än större betydelse. Styrningen genom den särskilda förordningen73 av den utbildningsvetenskapliga kommittén, vad gällde den finansierade utbildningsvetenskapliga forskningens koppling till lärarutbildning, kan också sägas ha haft liten betydelse för medelsfördelningen. För förskollärarutbildningen förstärks det utbildningsveten-

71 Detta har bl. a föranlett rektorerna vid Stockholms universitet och Söder- törns högskola tillsammans med ordförande i kommunförbundet att kräva att regeringen i framtida satsningar dimensionerar lärarutbildningen så att den matchar regionens behov av nya lärare. De sökande finns, men inte ut- bildningsplatserna. Se debattartikel i Dagens Samhälle 2/6 2015 http://www. dagenssamhalle.se/debatt/skriande-laerarbrist-da-skaer-regeringen-ned-16139 72 Vetenskapsrådet (2011), Inventering av svensk utbildningsvetenskaplig forskning, Rapport 2:2011. 73 Förordning 2000:1199. 210

Malmö15.Gall.l.indd 210 2015-10-13 16.09 skapliga sammanhanget från 1990-talet och framåt. Förskolan är sedan 1996 överflyttad till Utbildningsdepartementet och fick sin första nationella läroplan är 1998, reviderad 2010.74 Läroplanen har en mycket stark ställning. Den apostroferas återkommande i såväl grundutbildning, forskning som i förskoleverksamheterna. Den formativa rollen på den högskoleförlagda utbildningen ligger i allt högre grad i statliga bestämmelser, förordningar, styrdoku- ment och utvärderingar. Dessa, tillsammans med forskningsbase- ring/anknytning, utgör byggstenar i en professionsutbildning på högskolenivå, som de studerande värderar högt, men inte riktigt ser brukbarheten av.75 76

74 Skolverket (2010), Läroplan för förskolan Lpfö 98. Reviderad 2010. Stockholm: Skolverket. 75 Utvärdering vid avslutad utbildning 2014/2015. https://docs.google.com/spreadsheets/d/1AsS0DogBoE-KXeN805n1Z748GdVYINM_ GBDzvghZY_k/edit?usp=sharing 76 Pågående enkätstudie vid lärarutbildningen i Malmö. Sven Persson & Inge- gerd Tallberg Broman. Det professionella uppdraget del 2. Malmö: Malmö högskola, manus. 211

Malmö15.Gall.l.indd 211 2015-10-13 16.09 Referenslista

Allen, Ann Taylor, Feminism and Fröbel, Friedrich W. A., Kommt, lasst Motherhood in Germany 1800–1914, uns unsern Kindern leben. Band 1–3, New York 1991. Berlin 1892. Axelsson, Thom, Utbildningsveten- Halldén, Gunilla, ”Förskolan som skap vid Malmö högskola, Rapport. mötesplats mellan offentligt och Malmö 2010. privat”, i Birgitta Johansson (red.), Balke, Eva, Barnevernsakademiet i Oslo Barnomsorgsutbildningarna i Norr- gjennom 50 år: fra privat skole for köping 100 år, Linköping 2002. førskolelærere til statlig pedagogisk Halvarsson, Berit, Ingrid Holmbäck høgskole, Oslo 1988. Rolander, Tor Hudner & Jan Biörck, Gunnar, ”Vetenskapens Lindholm, Från seminarieklass till villkor” i Svensk Tidskrift. Av redak- akademi. Förskollärarutbildningen i tionen. 31 december 1977. http:// Uppsala under nio decennier, Upp- www.svensktidskrift.se/gunnar- sala 2009. biorck-vetenskapens-villkor/ Hartman, Sven, ”Lärarutbildningarnas (2015-01-15). kunskapsbygge”, i Birgitta Johans- Brolin, David, Omprövningar. Svenska son (red.), Barnomsorgsutbildning- vänsterintellektuella i skiftet från arna i Norrköping 100 år, Linköping 70-tal till 80-tal, Lund 2015. 2002. Comenius, Johan Amos, Stora under- Holmberg, Olle, ”För lärarutbildning- visningsläran, Göteborg 1892. en, vars huvudmannaskap flyttade över från Lund till Malmö, var det Edgren, Monika, Tradition och föränd- en önskesituation om man ville ring: könsrelationer, omsorgsarbete förändring”, i Roger Johansson och försörjning inom Norrköpings (red.), Malmö högskola tar form, underklass under 1800-talet, Lund Malmö 2015. 1994. Johansson, Jan-Erik, Lärare för Florin, Christina & Ulla Johansson, yngre åldrar – konstnär, forskare eller ”Där de härliga lagrarna gro…”. praktiker. UFL-rapport. Utbild- Kultur, klass och kön i det svenska nings- och forskningsnämnden läroverket 1850–1914, Stockholm för lärarutbildning. Nr 2004:01 1993. Göteborg 2004. Florin, Christina & Bengt Nilsson, Johansson, Roger, ”Malmö högskola ”Något som liknar en oblodig revolu- bildas kring en vision”, i Roger tion...” Jämställdhetens politisering Johansson (red), Malmö högskola under 1960- och 70-talen, Umeå tar form, Malmö 2015. 2000. Karlsson, Mikael, Filantropi under Fröbel, Friedrich W. A., Die konstruktion. En undersökning av Menschenerziehung, Keihau 1826. Sällskapet DBW:s samhällsengage- mang 1814–1876, Uppsala 2012. 212

Malmö15.Gall.l.indd 212 2015-10-13 16.09 Korsvold, Tora, For alle barn! Barne- Regeringens proposition. 2012/2013: hagens framvekst i velferdsstaten, 30 Forskning och innovation. Oslo 2008 (3:dje upplagan). Rose, Hilary, ”Hand, Brain and Kyle, Gunhild, Svensk flickskola under Heart. A Feminist Epistemology 1800-talet, Kvinnohistoriskt Arkiv for the Natural Sciences”, i Signs. nr 9, Göteborg 1972. Journal of women in Culture and Linné, Agneta, ”Några vägval i lärar Society 9(1) 1983, 73–90. utbildningen historia”, i Vägval i Rousseau, Jean-Jacques, Emile eller om skolans historia. Tidskrift för svensk uppfostran, Göteborg 1892. undervisningshistoria, https:// Sandels, Stina & Maria Moberg, undervisningshistoria.wordpress. Barnträdgården. En handbook, com/2014/12/07/nagra-vagval-i- Stockholm 1945. lararutbildningens-historia/ (15/1 Schrader, Henriette, Der Volkskinder 2015). garten im Pestalozzi-Fröbel-Haus, Myrdal, Alva, Stadsbarn. En bok om Berlin 1890. deras fostran i storbarnkammare, SFS 1842:19, Folkskolestadgan. Kongl. Stockholm 1935. Maj:ts Nådiga Stadga angående Myrdal, Alva, ”Förskolan segar sig Folk-undervisningen i Riket. fram”, i Alva Myrdal m. fl. (red), SFS 2000:1199, Förordning med Förskolan 80-talets viktigaste skola, instruktion för Vetenskapsrådet. Stockholm 1982. Stockholm: Utbildningsdeparte- Olausson, Lennart, ”En ny medbor- mentet. gerlig bildning?” i Nanny Harts- Skolverket (2010), Läroplan för mar & Bodil Liljefors Persson, förskolan Lpfö 98. Reviderad 2010. Medborgerlig bildning. Demokrati Stockholm: Skolverket. och inkludering för ett hållbart sam- hälle, Lund 2013. SOU 1951:15, Daghem och förskolor: betänkande om barnstugor och barn- Plymouth, Birgitta, Fostrande försörj- tillsyn / avgivet av 1946 års kommitté ning. Fattigvård, filantropi och genus för den halvöppna barnavården, i fabriksstaden Norrköping 1872–1914, Stockholm: Socialdepartementet. Stockholm 2002. SOU 1952:33, Den första lärarhögsko- Persson, Sven & Ingegerd Tallberg- lan: betänkande / utgivet av 1946 Broman, Det professionella upp- års skolkommission, Stockholm: draget del 2. Malmö 2015: Malmö Ecklesiastikdepartementet. högskola, manus. SOU 1955:29, Samhället och barn Pestalozzi, Johann Heinrich, Lienhard familjerna: betänkande av 1954 års och Gertrud. En bok för folket, familjeutredning. 1954 års familje Göteborg 1890. utredning, Alternativt namn: Pestalozzi, Johann Heinrich, Huru Familjeutredningen Stockholm: Gertrud undervisar sina barn. Ett Socialdepartementet. försök att gifva mödrarna ledning att själfva undervisa sina barn i bref, Göteborg 1986.

213

Malmö15.Gall.l.indd 213 2015-10-13 16.09 SOU 1960:33, Förskollärarutbildning- Tallberg Broman, Ingegerd, När ens organisation. Betänkande avgivet arbetet var lönen. En kvinnohistorisk av 1958 års förskollärarutbildning, studie av barnträdgårdsledarinnan Stockholm: Socialdepartementet. som folkuppfostrare. Stockholm 1991. SOU 1972:26–27, Förskolan, Del 1 och Tallberg Broman, Ingegerd, ”Förskola 2. Betänkande avgivet av 1968 års till stöd för barns utveckling och barnstugeutredning, Stockholm: lärande. Rapport till Vetenskaps- Socialdepartementet. rådet”. i Förskola Tidig intervention SOU 1975:67, Utbildning i samspel. 2015, https://publikationer.vr.se/ Betänkande från 1968 års barnstuge produkt/forskola-tidig-interven- utedning, Stockholm: Social tion/ . departementet. U 2014:02, Utredningen om inrät- SOU 1996:36, Högskolan i Malmö: tandet av ett skolforskningsinstitut. betänkande av Kommittén för ny Delrapport. högskola i Malmö, Stockholm: Utbildningsstatistisk årsbok 2014. Utbildningsdepartementet. Westberg, Johannes, ”Förskolans SOU 1996:120, Högskola i Malmö: historia. En introduktion till ett slutbetänkande av Kommittén för växande forskningsfält”, i Johannes ny högskola i Malmö, Stockholm: Westberg (red.), Förskolans aktörer. Utbildningsdepartementet. Stat, kår och individ i förskolans Stoltz, Pauline & Lennart Olausson, historia, Uppsala 2011. ”Medborgerlig bildning. Om Vetenskapsrådet (2011), Inventering av reflekterande medborgare och svensk utbildningsvetenskaplig forsk- deras bildning”, i Lennart Olaus- ning, Rapport 2:2011. son (red), Om konsten att arbeta med perspektiv, Malmö 2004.

214

Malmö15.Gall.l.indd 214 2015-10-13 16.09 roger johansson The Chicago Police and Haymarket Square Bullets, Dynamite and Organized Labor as Workers’ Rights: May Day Narratives in the United States 1886–2006

Two monuments have been erected at Haymarket Square in Chi- cago; the first, Haymarket Square Police Monument. Standing in Memory of Seven Chicago police Officers Martyred in the Anarchist Riot of May 4, 1886 was erected in 1889; 115 years later, The site of the Haymarket tragedy was erected commemorating the executed and imprisoned labor leaders. This article discusses how Chicago police representatives have expressed their understanding of the events at Haymarket Square on the 4th of May, 1886 and the commemoration of the bombing and its aftermath in trials and hangings. It will be a tentative and discursive reading of books, articles, and interviews done with the Chicago police. As a theoretical framework, I draw on the German historian Reinhart Kosellecks’ Begriffsgechichte.1

A three-fold battle with three temporal perspectives: the past, the present and the future The history behind the violent occurrence was the trade unions’ national campaign for an eight-hour workday to take place on the

1 Reinhart Koselleck, Futures Past – On the Semantics of Historical Time, Cam- bridge 1985. See also Roger Johansson, Kampen om historien. Ådalen 1931. Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931–2000, Stockholm 2001, Bernard. E. Jensen, Historie – livsverden of fag, Köpenhamn 2003, Jörn, Rüsen (ed.), Western Historical Thinking. An Intercultural Debate, New York & Oxford 2002 och Norman J. Wilson, History in Crisis. Recent Directions in Historiography, New Jersey 2005. 215

Malmö15.Gall.l.indd 215 2015-10-13 16.09 1 May 1886 as strikes, parades and meetings organized all over the nation.2 Though the campaign was particularly successful in Chi- cago in terms of attendance, police had opened deadly fire against the striking workers during the campaign. Later on, when a peaceful protest against the police shootings on the 4th of May ended, it was attacked by 200 Chicago police when someone threw a bomb against the attacking policemen. It is still unknown whether the bomb was thrown by one of the participating workers or by a police provocateur. The police opened fire; when the shootings ended, in the rainy evening both workers and policemen were laying all over the square, dead, fatally wounded, or wounded. In the strongly questioned trial that followed, eight of Chicago’s leading labor leaders were convicted (not all of the convicted participated in the meeting); five were sentenced to death by hanging on the 11th of November 1887 (one of the convicted was dyna- mited in his prison cell under mysterious circumstances) and three were sentenced to life in prison. All were convicted of conspiracy. The trial got enormous international attention, and the labor movement all over the world commemorated the memory of the “martyrs of Haymarket” as art of the International May Day tradition.3 The bomb at the Haymarket had thus closely been linked

2 It was on the American trade union movement FOTLU’s convention in 1884 as the now historic resolution was preferred to do the first of May to a single day in North America for the requirement for eight- hour day, Philip S. Foner, May Day. A Short History of the International Workers’ Holiday 1886–1986, New York 1996, s. 16. 3 Roger Johansson, “Haymarket”, i Nationalencyklopedin nätbilaga 2011-04- 18. För den som vill läsa mer om händelserna på Haymarket, se Michael J. Schaack, Anarchy and Anarchists. A History of the Red Terror and the Social Revolution in America and Europe, Chicago 1889, s. 107–127, Samuel Gompers, Seventh Years of Life and Labor. An Autobiography, New York 1925, 1948, s. 292 f., David Henry, The History of the Haymarket Affair. A Study in the American Social-Revolutionary and Labor Movements, New York 1936, s. 187 f., Philip S. Foner, History of the Labor Movement in the United States, From the Founding of the American Federation of Labor to the Emergence of American Imperialism, vol. II, New York 1955, s. 102 ff., Sidney Fine, ”Is May Day American in Origin?”, i The Historian, vol. XVI, no. 2, Spring 1954, Leon Stein & Philip Taft, Ame- rican Labor, From Conspiracy to Collective Bargaining, New York 1969, Caro line Ashbaugh, LucyParsons. American Revolutionary, Chicago 1976, s.70 ff., Donald L. Miller, City of the Century. The Epic of Chicago and the Making of America, New York 1996, s. 473 f., William J. Adelman, Haymarket Revisited, 216

Malmö15.Gall.l.indd 216 2015-10-13 16.09 with the demand for a shorter working day and the international May Day, both as an actual event and as a symbol.4 Therefore, not surprisingly, Governor John Peter Altgeld appeared as a class traitor when he pardoned the three life-sentenced anarchists from Haymarket on June 26, 1893. As a lawyer, he had argued that the trial was a forgery; the pardoning ended his political career. In drawings Altgeld was depicted as an anarchist or the emperor Nero, and he was said to encourage anarchy, rape and civilization overthrow. He was also described as a stranger even though he spent virtually all his life in the United States.5 The Chicago Tribune wrote: The anarchists believed that he (Altgeld) was not merely an alien by birth, but an alien by temperament and sympathies, and they were right. He has apparently not a drop of true American blood in his veins. He does not reason like an American, nor feels like one, and consequently does not behave like one.6

Chicago 1976, s. 15, Paul Avrich, The Haymarket Tragedy, New Jersey 1984, s. 186 f., Philip S. Foner, May Day. A Short History of the International Workers’ Holiday 1886–1986, New York 1996, s. 2, Bruce C. Nelson, Beyond the Martyrs. A Social History of Chicago’s Anarchists, 1870–1900, New Brunswick 1988, s. 182– 187, Joseph M. Jacobs, Haymarket Heritage. The Memoirs of Irving S. Abrams, Chicago 1989, Bruno Cartosio and Andrea Panaccione, ”The Dates of May Day”, i Andrea Panaccione (eds.), The Memory of May Day: an Iconographic History of the Origins and Implanting of a Workers’ Holiday, Venedig1989, s. 17, s. 473 f.; Carl Smith, Urban Disorder and the Shape of Belief, The Great Chicago Fire, the Haymarket Bomb, and the Model Town of Pullman, Chicago 1995), Me- lissa Dabakis, Visualizing Labor in American Sculpture. Monuments, Manliness, and the Work Ethic, 1880–1935, Cambridge 1999, s. 42, James Green, Death in the Haymarket. A Story of Chicago the First Labor Movement and the Bombing That Divided Gilded Age America, New York 2006, Donna T. Haverty-Stacke, American’s Forgotten Holiday. May Day and Nationalism, 1867–1960, New York 2009. In 2011 Timothy Messer-Kruse published a controversial rewriting of the Haymarket trail in The Trial of the Haymarket Anarchists: Terrorism and Justice in the Gilded Age, New York 2011. 4 After Foner, History of the Labor Movement in the United States. From Colonial Times to the Founding of the American Federation of Labor, New York 1947, s. 381. Foner quote New York Times sept. 15 1871. In his book The First Labor Day parade, Theodore F. Watts do not use the whole quotation. 5 James Green, 2009, s. 292 ff.; Melissa Dabakis, 1999, s. 169 f. 6 Chicago Tribune 30 June 1893, Paul Avrich, 1984, s. 423 ff.; James Green, 2009, s. 292 ff. 217

Malmö15.Gall.l.indd 217 2015-10-13 16.09 Fundraising immediately started by Chicago businessmen to erect a monument over the fallen policemen at Haymarket. The red scare was in its full bloom and dangerous anarchists immediately became an important narrative in subsequent right-wing narratives about guilt and the heroes of Haymarket. To understand the police monument in a police narrative, it’s necessary to review a contradictory narrative.

When August Palm, one of the founders of the Social Democra- tic party in Sweden arrived by train in Chicago on the evening of the 6th of November 1900 it was the polling day for the US pre- sidential election.7 Palm had been invited by Scandinavian labor organizations and socialist friends who had emigrated to United States.8 After Palm returned to Sweden, he wrote about his visit to Haymarket Square as the place where the “Chicago police had arranged the bomb throwing in 1886…the crime was organized by the gold-collectors and oppressors of the labourers and carried out by their obedient police executors….” He also wrote about the police monument erected on the Square in 1889 as a “mark of sha- me which hopefully one day will be taken down and disappear.”9 And he was eventually heard; later on it was taken down. One hundred years later, the Chicago Lonely Planet guide book refers to Haymarket as a common place to visit. And it could be said that the dramatic events today have been included as part of Chicago’s cultural heritage and it is also noticeable that the perspective has changed from the official Red scare in May 1886 to favor the workers.10 That makes perhaps the dramatic history of the monument erected to honor the policemen killed on May 4, 1886 even more interesting than the monument itself: In the memory of the seven dead cops, a statue was erected on the spot some years later: a stilted officer standing with the arm

7 August Palm, Ögonblicksbilder från En tripp till Amerika, Stockholm 1901, s. 103. 8 It was also the day of August Palm’s first socialist speech in Malmö in 1881, Sweden. Lars Berggren & Roger Johansson, Hvad vilja socialdemokraterna? Stockholm 2006. 9 August, Palm, 1901, s. 110 f. 10 Lonely Planet, 2004, s. 85 f. 218

Malmö15.Gall.l.indd 218 2015-10-13 16.09 upraised, commanding peace ‘in the name of the people of Illinois’. The statue has since had a history almost more violent than the event it commemorates. Thieves made away with the plaques at its base several times, and shortly after the turn of the 20th century a bus driver rammed it, claiming to be sick of seeing it every day.11 In 1928 it was moved several blocks west, to Union Park, where it stood peacefully until the uproarious 1960s, when it was blown up twice. Repaired yet again, the statue has found a home in the courtyard of the Chicago Police training centre. The monument has since then been restored and moved to the inside of the Chicago Police training centre where you can see it today: Stop at the duty desk and say you are there to see the statue.12

Historical battles are not always over what we in everyday language express as historical facts as over ideological, political, and emotional standpoints. That means that the battle over our historical understanding also will take place and be understood in three temporal dimensions simultaneously. The past is very much a part of the present as the past and the present is a part of our conception of the future.13 As I initially wrote, the article will discuss how the Chicago police has expressed its views on the events at Haymarket. I will use the theoretical framework of Reinhart Koselleck who uses important concepts to give meaning over time and place. The ability of the concept, according to Koselleck, to influence the present creates a horizon of expectations; as a result, conflicts about concepts reflect society: that historical time is not simply an empty definition, but rather an entity which alters along with history and from whose changing structure it is possible to deduce the shifting classification of experience and expectation.14

11 It is true that the monument was rammed by a street-car on the anniversary day on 4th of May 1927, Chicago Tribune 5 May 1927, but there is no eviden- ce that it was by purpose and I could not find any records of that in the minutes of the Clerk of the Circuit Court of Cook Country Archives. Samuel Raphael, Theatres of Memory, London 1994, see also Roger Johansson, 2001. 12 Lonely Planet, 2004, s. 86. 13 Samuel Raphael, 1994 och Roger Johansson, 2001. 14 Reinhart Koselleck, 1985, s. 271.

219

Malmö15.Gall.l.indd 219 2015-10-13 16.09 Meaning and significance are the fundamental blocks under- pinning history. A history is constantly written and rewritten by “stamps” of its own time and with a future horizon of expectations.15 In this way, “[t]he struggle over the ‘correct’ concepts becomes socially and politically explosive.”16 Other related examples are made by the American historians Joseph Moreau and Jonathan Zimmerman using textbooks to interpret changing discussions within American society.17 As Joseph Moreau writes: Examining textbooks through the lens of the ‘nation’ is an effective way to unmask these conflicts.”18 Both Moreau and Zimmerman have pointed out periods of transitions in American textbooks in 1890, 1920, 1930, 1960 and 1980 that also could be used to understand the shifting Haymarket narratives.19 There is a very clear left-wing narrative expressed by August Palm. On the other hand the events have also been an important part of a narrative in a right wing image of ‘the red scare’ bomb throwing anarchist carried on and supported by the Chicago police.20 An American historian James Green explained the flare-up in xenophobic opinion to Haymarket by noting that no other single event was to challenge the belief of the US as a classless and free society in which all had equal opportunities; in addition, the Haymarket also nourished the image of the dangerous alien: The memory of Haymarket haunted the national consciousness for decades because natives painted a terrifying picture of the alien anarchist as ‘a ragged, unwashed, long-haired, wild-eyed fiend, armed with a smoking revolver and a bomb’… Indeed, the explosion and the red scare that followed the event created an atmosphere of fear and hatred that prevailed for decades and influenced the fates of other immigrant radicals.21

15 Samuel Raphael, 1994, s. x f. 16 Reinhart Koselleck, 1985, s. 77. 17 Joseph Moreau, Schoolbook Nation, Conflicts over American History Textbooks from the Civil War to the Present, Ann Arbor 2003, s. 1f., Jonathan, Zimmer- man, Whose America? Culture Wars in the Public Schools, MA 2002. 18 Joseph Moreau, 2003, s. 18. 19 Joseph Moreau, 2003, s. 1f. och Jonathan Zimmerman, 2002. s. 218. 20 Paul Avrich, 1994 och Donald L. Miller, 1996. 21 James Green, 2006, s. 12. 220

Malmö15.Gall.l.indd 220 2015-10-13 16.09 Ever since the Haymarket events, the artefacts of May Day, that is, its slogans, monuments and manifestations represent how the American working class has changed over time.22 How has the understanding of Haymarket and its aftermath been expressed by the Chicago police? And how can we understand the different ways of understanding Haymarket in the view of the Chi- cago police?

Whose art? Whose remembrance? – The struggle over space on the Haymarket Square Chicago in 1886 was heavily challenged by its deep social tensions. The Haymarket bomb and its aftermath magnified the mistrust between labor and the bourgeoisie, whose papers soon turned it into a Red Scare. Considering the ongoing social clashes, it’s not surprising that four different monuments were erected in Chicago to commemorate the events of May 4, 1886: The Police Monument on Haymarket Square on the 30th of May, 188923; The Haymarket Martyr’s Monument on Waldheim Cemetery on the 25th of June, 189324; Altgeld Memorial in the north part of Lincoln Park in 1915; finally The Site of the Haymarket Tragedy on Haymarket Square in May, 2004.25 However, two of the monuments were placed at the Hay- market Square – although not at the same time. Therefore it’s not surprising that the battle over the memory of the trauma also resulted in a violent battle over the urban space in effort both to defend the police monument and to replace it. In this chapter, I

22 Bruno Cartosio, 1989. 23 When the Chicago newspapers refer to the police monument, different names are used. When the police monument became an historical landmark in May 4th 1969 by the Chicago City Council, they used the name “Haymarket Square Police Monument. Standing in Memory of Seven Chicago police Offi- cers Martyred in the Anarchist Riot of May 4, 1886”, Markers and Monuments. Haymarket Square Police Monument, Chicago Historical Society Archives. 24 The correct name of the monument is “The Haymarket Martyr’s Monu- ment”, Pioneer Aid and Support Association, Labadie Collection, Special Collections Library, University of Michigan, Ann Arbor. 25 Catalogue published by Department of Cultural Affairs, City of Chicago in 2004; the correct name of the monument is The Haymarket Memorial. 221

Malmö15.Gall.l.indd 221 2015-10-13 16.09 will therefore concentrate on the two monuments erected at the Haymarket Square; The police monument from 1889 and The site of the Haymarket tragedy from 2004.

In the turmoil after the bomb, the heavily questioned trial, the execution in November 1887, the first “Red Scare”, and the international attention and protest storm, the police officer in charge, Michael J. Schaack, felt that he had to tell his story of the events in Chicago. From the perspective of an over-exited and upset Chi- cago bourgeoisie, he stood out as a hero and defender of law and peace. However, it soon became obvious that what was acceptable by the bourgeoisie in Chicago as a fair trail was just a faked class-court and not acceptable to the international community. Maybe Schaack wanted to clear himself of suspicion in the light of the standpoint of the world around and not been remembered as paid by the merchants of Chicago. In 1889, Schaack published his book, Anarchy and anarchists. A History of the red terror and the social revolution in America and Europe. The Chicago Haymar- ket conspiracy and the detection and trail of the conspirators. In 700 pages, he argues that his only wish was his duty to his …dead and wounded comrades, to bring the guilty men to justice; to expose the conspiracy to the world, and thus to assist in vindica- ting the law. How the duty was performed this story tells.26

As Schaack was the officer in charge both during the attack and in the investigations afterwards, his book had an official view, though without an official sanction. This makes the book interesting as a Chicago police statement. The message was clear: the police were the soldiers and Chi- cago the front line in the international war between law, order, and private property on the one hand and anarchy and class violence on the other. Behind it all was the doctrine of communism, socialism, and nihilism: [let] none mistake either the purpose or the devotion of these fanatics, nor their growing strength. This is a methodical – not a haphazard conspiracy. The ferment in Russia is controlled by the

26 Michael J. Schaack, 1889. 222

Malmö15.Gall.l.indd 222 2015-10-13 16.09 same heads and the same hands as the activity in Chicago. There is cold-blooded, calculating purpose behind this revolt, manipulating every part of it, the world over, to a common and ruinous end. Whether the next demonstration of the Red Terror will occur where its disciples are goaded to desperation under despotic measures, as in the land of the Czar, or in our own country, where they are allowed to preach its bloody doctrines under the broad constitution of the American constitutional right of free speech, time alone can tell. But believe me, Anarchy is not an enemy for society to despise.27 The conclusion is obvious: the Anarchists are outside the law. To visualize the horror, Schaack illustrated the book with drawings showing “socialistic bombs”.28 Four years later, the judge who was president at the trial, Joseph E. Gary, published his opinion about the trial and the Chicago anarchists on more than 800 pages. He was more out- spoken than Scaack about the purpose behind the book: For nearly seven years the clamour, uncontradicted, has gone the world that the anarchists were heroes and martyrs, victims of prejudice and fear…//…I have written and dismiss those misgivings, convinced that in law and in morals the anarchists were rightly punished, not for opinions, but for horrible deeds.29

It was also the year when the World Exposition 1893 in Chi- cago took place with millions of guests from all over the world. Through The World’s Columbian Exposition, massive efforts were made to construct a cohesive national identity.30 While the street- cars took the visitors to the exposition at the lakefront, special trains transported both neighbors and long-distance visitors in the opposite direction to the Haymarket Martyrs’ monument at the Waldheim cemetery. Haymarket 1886 and the hangings in November 1887 were very much alive in the memory and Joseph E. Gary gave a face to what many of the visitors looked upon as a judicial murder.

27 Michael J. Schaack, 1889, s. 688. 28 Michael J. Schaack, 1889, s. 436 f. 29 Joseph, E. Gary, The Chicago Anarchists of 1886: The Crime, the Trail, and the Punishment, Chicago 1893. 30 Melissa Dabakis, 1999 och William J. Adelman, 1976. 223

Malmö15.Gall.l.indd 223 2015-10-13 16.09 Urban space and historical memory – what reminiscence? A monument is a public sculpture or building often with a plaque, erected for the purpose of reminding future generations of some persons or events. In that sense a monument is a utility product with specific means that becomes a symbol; to erect a monument becomes an act of symbolism. From this perspective, the monument will get its meaning, not from its originality, but from its historical, social, and political context.31 The focus will sustain committees, employers, and fundraising programs.32 A representation gets its meaning by reminding people of something that is not here anymore. What is the context of which we are reminded? The context of The police Monument of 1889 and of The Site of the Haymarket Tragedy of 2004 is violence, but also a dream of peace. From this perspective, a work of art is a suggestion, a relation, or a representation of something already existing.33 Out of that we have to understand and interpret its historical context.

The police monument was conceived to be an important narrative in a right wing image of ‘the red scare’ bomb-throwing anarchist.34 The police monument had its misfortunes from the very start. Johannes Gelert, a young Danish sculptor who had just recently emigrated to the United States won the design competition sponsored by a committee of 25 Chicago businessmen and the Chicago Tribune.35 The Chicago police officer, Thomas F. Birmingham, was chosen by Gelert when he modelled the sculpture. But the committee was not satisfied when they saw the clay model. An “anti-foreigner” horror had gripped the country and the city after

31 Lars Berggren, Giordano Bruno på Campo dei Fiori – Ett monumentprojekt i Rom 1876–1889, Lund 1991, s. 19–31. 32 Roger Johansson, 2001, och Allan Ellenius, Massornas monument. Den offentliga konsten och ideologierna, Stockholm 1971. 33 Karin Johannesson, Conference in Landskrona, Centrum för arbetarhistoria 2005. 34 Paul Avrich, 1984 och Donald L. Miller, 1996. 35 Built on Melissa Dabakis, 1999, s. 45. 224

Malmö15.Gall.l.indd 224 2015-10-13 16.09 the Haymarket bombing. And the committee members thought that “the figure looked ‘too Irish’ and too foreign, an alien image associated with the more subversive elements of society”; in other words, insufficiently “Protestant and Anglo-Saxon”.36 Some years later, Thomas F. Birmingham was dismissed from the police force “for trafficking in stolen goods.”37 Later on, the two officers in charge at the Haymarket Square the 4th of October 1886, Inspec- tor Bonfield and Captain Schaack, were also dismissed when they put the editors of the bourgeoisie newspaper, The Times, behind bars for some unfavorable articles. This was too much as the editors of The Times were “members of the better clubs of the city.”38 Yet, the memory of the policemen killed on the rainy evening of the 4th of May 1886 was indeed celebrated ever since Mathias Degan, the seventeen-year-old son of the bombed policeman, delivered an emotional speech when the monument was erected. It has been honored by parades and taps.39 In a resolution pre- sented to the Chicago City Council on May 5, 1965, the Chicago Police Department asked the city to designate the monument on Haymarket Square as a historic landmark, “…as a symbol of supreme sacrifice in the defense of peace and order…”40 At the time, the monument was also sponsored by the Haymarket Square Businessmen Association.41 Finally, the monument was declared a historical landmark on May 9, 1969.42 Already in February 1922, in order to keep the memory of the policemen killed in 1886 alive, the 250 sons “of the veterans of the Haymarket Riot” had organized meetings at the Des Planes Street Police Station, on the first

36 Built on Melissa Dabakis, 1999, s. 45, William J. Adelman, “The True Story Behind the Haymarket Police Statue”, i David Roedinger & Franklin Rose- mont (eds.), The Haymarket Scrapbook, Chicago 1986. 37 Paul Avrich, 1984, s. 431. 38 William J. Adelman, 1976, s. 96. 39 “Haymarket riot memorial rites” and “Taps for massacre victims”, i Sun Times, 17 May 1963 respektive 21 May 1966. 40 Resolution, Markers and monuments, Chicago Historical Society Archives. 41 Resolution, Markers and monuments, Chicago Historical Society Archives. 42 “Haymarket Square Police Monument” May 9 1969, Markers and monuments, Chicago Historical Society Archives. 225

Malmö15.Gall.l.indd 225 2015-10-13 16.09 The art historian Melissa Debakis describes the police with his hands raised as something that “in its masculine identity and recognizable gesture, gave visual form to the commanding stature of civic jurisprudence” (Dabakis 1999, p. 37. Photo: Roger Johansson 2006)

Thursday of each month.43 The heroic death of the policemen was the tradition that was meant to continue in the 1965 resolution from the Chicago Police Department. The back page of the Chicago police monthly paper was always covered by the photograph of the police monument. In view of the monument’s strong symbolic value, and the role it played as the Chicago police continued the tradition of the monthly assembly, few were surprised when police were upset when the statue was first bombed in October 1969 and again in 1971, after it had been painted black in 1968 with the Democratic National Convention as a backdrop and the Chicago police riot and the conspiracy trial of the Chicago Seven as an aftermath. In October 1969, the police monument was blown up with dynamite by a faction of the Students for a Democratic Society who

43 Haymarket Square Police Monument, May 9 1969, Markers and monuments, Chicago Historical Society Archives; Sons of the veterans of the Haymarket Riot, February 14 1922, Chicago. Haymarket Riot, Chicago Historical Society Archives.

226

Malmö15.Gall.l.indd 226 2015-10-13 16.09 originally called themselves Weatherman fraction after a song by Bob Dylan.44 Sgt. Richard Barret, president of the Chicago Police Serge- ants’ association, expressed himself thusly in the Chicago Tribune in October 1969: [T]he blowing up of the only police monument in the United States by the anarchists and the recent seizures of weapons in the Old Town area is an obvious declaration of war between the police and the S.D.S. (Students for a Democratic Society) and other anarchist groups…We feel that it is kill or be killed…45

The president for the Police Lieutenants’ association, Lt. James A. O’Neill, said that the bombing was: …indicative of the mentality of the people who are causing the strife in the streets. It is a sad commentary on our times when these people who are being advertised as pure and simple dissidents resort to the tactics of anarchism. It is time for the people of Chicago and the nation to wake up to what we are opposing. These are not harmless kids with firecrackers.46

The day after, in a press conference, the Chicago police called the remarks “irrational and irresponsible”.47 Still, the remarks in the Sun Times expressed strong feelings about the monument within the Chicago police. Meanwhile, there was an ongoing discussion in the city of Chicago about the police monument. The- refore, the location of the police press conference was symbolic as it was given just across the street from the SDS headquarters (at 1608 W. Madison), whose members were accused by the police of being responsible for the bombing.48

44 Sun Times, October 8 1969. 45 “Police Groups Angered Over Haymarket Statue Bombing”, i Chicago Tri- bune, October 8 1969; also see Melissa Dabakis, 1999. 46 “Police Groups Angered Over Haymarket Statue Bombing”, i Chicago Tri- bune, October 8 1969; Sun Times, October 8 1969; see Melissa Dabakis, 1999. 47 Sun Times, October 8 1969, see Melissa Dabakis, 1999. 48 Sun Times, October 8 1969. A fraction of the SDS named after a Bob Dylan song took the responsibility for the bombing: “You don’t need a weather man. To know which way the wind blows”.

227

Malmö15.Gall.l.indd 227 2015-10-13 16.09 Chicago’s mayor Richard Daley, in a 1970 address to SDS delivered in front of the newly rededicated statue, said: [L]et the younger generation know that the policeman is their friend, and to those who want to take law into their own hands, let them know that we won’t tolerate it.49

The Police Monument has been moved several times and each time it has raised controversy.50 On July 14, 1900 the nearly 15-ton monument was dismantled and moved to Union Park because of vandals and traffic problems at Haymarket Square. Twenty-seven years later, a streetcar knocked the monument over and it was moved for a third time to Warren and Ogden Avenues. Haymarket became an important symbol, and in the 1950s the police began asking for a return of the monument to its original place. On May 25, 1958, it was moved to Randolph Street at the Kennedy Express- way, about “…two hundred feet west of its original site”.51 Finally, it was moved again in January, 1972 and placed in the courtyard of the Chicago Police training academy in October, 1976, after being guarded 24 hours a day since the bombing of 1969.52 As Melissa Debakis writes in her book Visualizing labor in American sculpture: The police monument, in its masculine identity and recognizable gesture, gave visual form to the commanding stature of civic jurisprudence.53

Not surprisingly, the parades and the taps were questioned. Among the Unions the Steel Labor, the newspaper of the United Steelworkers of America, wrote in 1968: 200 police attacked a peaceful assembly of workingmen. Medals were struck for the occasion and there was a parade to a statue erec-

49 “Daley Asks for Law, Order at Haymarket”, i Chicago Tribune, May 5 1970. 50 “Object to moving the Riot Statue” May 24 1900, Markers and monuments, Chicago Historical Society Archives. 51 Clement M. Silvestro, Director Chicago Historical Society, “The Haymarket Riot Monument”, Markers and monuments, Chicago Historical Society Ar- chives. 52 Sun Times, January 27, 1972, Sun Times October 7, 1976. 53 Melissa Dabakis, 1999. 228

Malmö15.Gall.l.indd 228 2015-10-13 16.09 ted in honor of the police who played the role of Cossacks in this dark day in labor history. Not only was there no protest from trade unions over this distortion of history, there was even endorsement in the form of some union spokesmen who joined in the event. In 1966 Steel Labor editorialized on the erection of the statue, declaring: Haymarket is being rewritten as a memorial to billy-club repression. Labor should not remain silent while its own history is being distorted, and the bitter lessons of yesterday are forgotten.54

Already in the spring of 1969, the work began, or at least the first steps were taken, to erect another monument to be placed in Haymarket Square. There had been an ongoing discussion among unions and intellectuals in Chicago that something had to be done to memorialize the anarchists at Haymarket square. Studs Terkel, a well-known writer and radio personality in Chi- cago, Halerman, and other well-known intellectuals and union members met once a month.55 From the records of the founda- tion and the activities of the Haymarket Square Workers’ Memorial Committee and of the preparations to memorialize the events on the 4th of May, 1886, we can follow the continuing efforts. The committee rented a hay-wagon for $100 from Gignac Wagon Company to be parked on the north side of Randolph, on the corner of Desplaines.56 And for the first time in many years, in 1969, a commemorative service was conducted at Haymarket Square on the 4th of May. Studs Terkel was the master of cere- monies for the occasion.57 On August the 5th, 1969, the charter meeting of the Illi- nois Labor History Society, ILHS, was held in Chicago to bring

54 Steel Labor, “Has Labor Forgotten Its History?”, June 1968; see also Melissa Dabakis, 1999. 55 Interview, Les Orear, President of the Illinois Labor History Society, Sep- tember 2005. 56 Haymarket Square Workers’ Memorial Committee, Letter May 1st, 1969, Il- linois Labor History Society archives, Chicago. 57 Haymarket Square Workers’ Memorial Committee, Press-release, April 22, 1969, Illinois Labor History Society archives, Chicago, Interviews, Les Orear 2005, 2006.

229

Malmö15.Gall.l.indd 229 2015-10-13 16.09 together people “interested in labor history”.58 In 1971, the ownership of the Haymarket Monument at Waldheim cemetery was turned over to the ILHS by Irving Abrams, the last member of the Pioneer Aid and Support Association.59 The new committee was composed of persons closely connected to the previous one and the Haymarket Square Workers’ Memorial Committee became permanent. One of the first decisions was to pick up an idea from the Illinois State Historical Society to place a plaque on Haymarket Square on the spot where it all happened.60 This was done, and it marked the very beginning of a new monument on Haymarket Square. Today, Haymarket is the natural meeting place for the May Day rallies in Chicago.61 In the Haymarket Scrap-book, written in 1986, William J. Adel- man writes about a petition drive started by the Haymarket Cen- tennial Committee and the ILHS for a new monument on Hay- market Square: This new monument would be a fitting one, dedicated to the struggle of workers not only for the Eight-Hour-Day, but for freedom of speech and assembly; the rights of minority groups, and the right of all workers to have free democratic trade unions.62

The sculpture made by the artist Mary Brogger gives us a lot of information about what is meant to be memorialized by its plaques on the base of the Monument. On the first plaque, we are told that this was the spot where the hay-wagon were used as a platform for the speakers on May 4th, 1886 and that it was designated as a Chi- cago landmark on March 25th, 1992. As the monument was erected

58 Minutes of the charter meeting of the Illinois Labor History Society, August 5, 1969, and Constitution: Illinois Labor History Society, Illinois Labor His- tory Society archives, Chicago. 59 William J. Adelman, 1986 och interview with William J. Adelman, Chicago 2006. 60 Minutes of the Meeting, Haymarket Square Workers Memorial Committee, March 3, 1970, Illinois Labor History Society archives, Chicago. 61 “CFL Reclaims May Day in Chicago”, Federation News, (Chicago Federa- tion of Labor, AFL-CIO), May 2005; “May Day Returns to Chicago’s Hay- market Square”, Reporter (ILHS), vol. 69, June 2005. 62 William J. Adelman, 1986.

230

Malmö15.Gall.l.indd 230 2015-10-13 16.09 after a decision by the Mayor of Chicago, Richard M. Daley, and the history written on the monument was officially sanctioned, it is interesting to reproduce the text in extenso. On the evening of the May 4th 1886 a tragedy of international significance unfolded on this site in Chicago’s Haymarket produce district. An outdoor meeting had been hastily organized by anarchist activists to protest the violent death of workers during a labor lookout the previous day in another area of the city. Spectators gathered in the street as speakers addressed political, social and labor issues from atop a wagon that stood at the location of the monument. When approximately 175 policemen approached with an order to disperse the meeting, a dynamite was thrown into their ranks. The identity and affiliation of the person who threw the bomb have never been determined, but this anonymous act had many victims. From the blast and panic that followed, seven policemen and at least four civilian bystanders lost their lives, but victims of the incident were not limited to those who died as a direct result of the bombing. In the aftermath, the people who organized and spoke at the meeting, and others who held unpopular political viewpoints were arrested and unfairly tried, even through none could be tied to the bombing itself. Meeting organizers George Engel and Adolph Fischer along with speakers August Spies and Albert Parssons were put to death to hanging. Activist Louis Lingg died violently in jail prior to his scheduled execution. Meeting speaker Samuel Fielden, and activists Oscar Neebe and Michael Schwab were sentenced to prison, but later pardoned in 1893 by Illinois Governor John Peter Altgeld citing the injustices of their trial. Over the years, the site of the Haymarket bombing become a powerful symbol for a diverse cross-section of people, ideals and movements. Its significance touches on the issues of free speech, the right of public assembly, organized labor, the fight for the eight- hour workday, law enforcement, justice, anarchy, and the right of every human being to pursue an equitable and prosperous life. For all, it is a poignant lesson in the rewards and consequences inherent in such human pursuits.63

63 There is also a fifth plaque written in Spanish and given by two Colombian unions, USO and CUT. ”La lucha Sijue! Que Viva La Solidaridad Interna- cional! En Memoria de los obreros y dirigentes sindicales asesinados en Co-

231

Malmö15.Gall.l.indd 231 2015-10-13 16.09 It’s also interesting to review the narrative in The Chicago public art guide published by the Department of Cultural Affairs as a framework to understand the police standpoint: Over the years, the site of the Haymarket bombing has become a powerful symbol for a diverse cross-section people, ideals and movements. Its significance touches on the issues of free speech, the right of public assembly, organized labor, the fight for the eight- hour workday, law enforcement, justice, anarchy and the right of every human being to pursue an equitable and prosperous life. For all, it is a poignant lesson in the rewards and consequences inherent in such human pursuits. Drawing the symbolism of the wagon used as the speakers’ platform during the meeting.64 As a member of the committee for the new monument, the Presi- dent of the police union in Chicago, Mark P. Donahue, stated in 2004 that the Haymarket monument also included the police as a labor force – today the Chicago police is unionized and are a part of the labor movement in Chicago.65 And even more important, from the perspective of the international working class day, is the fact that when The site of the Haymarket tragedy was erected in 2004, it also became the starting point for the return of May Day in Chicago. Mark P. Donahue delivered his remarks on the 14th of May, 2004, when the Haymarket Site was erected: It is truly an honor to be here to rededicate this site and what it stands for in recognizing the sacrifices so many workers before us have made…Organized Labor and Law Enforcement have both come a long way in the past 118 years. Law Enforcement is now a part of Labor Movement. The efforts of the pioneers of the labor

lombia que ofrendaron sus vidas por defender los Derechos Humanos, la so- berania nacional, la justicia social y la democracia.”In an English translation: ”The struggle contines. Long live the international solidarity! In memory of those workers and union officers murdered in Colombia who offered their lives to defend the human rights, the national sovereignty, the social justice and the democracy.” 64 Mary Brogger, “The Haymarket Memorial, 2004, Richard M. Daley, mayor, The Chicago public art guide published by the Department of Cultural Affairs by the city of Chicago, Chicago 2004. 65 Interview, Mark Donahue, President of the Chicago Police union, Chicago, October 2006. 232

Malmö15.Gall.l.indd 232 2015-10-13 16.09 The site of the Haymarket tragedy, Mary Brogger, Chicago 2004, Photo: Roger Johansson, 2006.

movement and the sacrifices of those Police Officers who were killed have not gone unanswered. Organized Labor has enjoyed and our country has reaped the rewards of those efforts… The efforts of Organized Labor must continue as workers’ rights continue to be taxed by industry and government. Those efforts will help ensure that professional union employees will always be at the forefront in building and rebuilding a sound and secure America.66 The remarks were part of an address to the state of Illinois whose lawmakers in the 1980s first had given the rights to members of Law Enforcement to engage in collective bargaining. In 2005, the Chicago police also published an official history of the department – A proud Tradition –dedicated “to every honorable officer who ever served and protected the great city of Chicago”.67 Compared to the book by Michael J. Schaack in the late 1880s or the statements of police officers in 1969, it’s a quite

66 Remarks delivered September 14, 2004 at the Haymarket site, Mark P. Do- nahue, President of Chicago Lodge. 67 Richard M. Daley, Philip J. Cline & Terry G. Hillard, A Proud Tradition. A Pictorial History of the Chicago Police Department, Chicago 2005.

233

Malmö15.Gall.l.indd 233 2015-10-13 16.09 different narrative that now is being told. In a chapter “Death and Honor”, the framework of Haymarket is to be found in labor unrest following the Civil War and the national dissatisfaction with unsafe factory conditions, “low salaries, and unfair industry practices.”68 In the middle of labor strikes, powerful factory owners, strikebreakers and frightened citizens had the Chicago “police officers placed in a most difficult position.”69 On the one hand, many of the police officers had living conditions quite similar to those of the workers; on the other hand, they had sworn to protect property and the law. However, when 200 Chicago uni- formed police officers in the darkened evening of the 4th of May marched into the square to disperse the crowd, someone threw a bomb. Still today – unknown. But even worse than the bomb was the aftermath: Peoples rights were violated during mass arrests…Eight anarchist leaders were convicted in what in what is now acknowledged as one of the great miscarriages in American justice…and none received a fair trail. …The actions of a few brutal officers of the day resulted in blemishing the image of the hundreds of dedicated officers of the force.70

The Haymarket Memorial Statue was erected by the city to honor the slain officers, but in the turbulent 1960s it became a target for radicals.71 In an interview with Mark P. Donahue, he deepens the perspective: as a son of a Chicago police officer, he had grown up with the police paper, where every issue had a photograph of the police monument on the cover. The police officers were killed during their duty which is also what the monument stands for. But today, we have come a long way and there is a big difference, says Donahue. Since 1986, the police are allowed to unionize and represent the same issues as labor – to fight for the public. There is an image of the police force as the politicians and big business

68 Richard M. Daley, Philip J. Cline & Terry G. Hillard, 2005, s. 16. 69 Ibid. s. 17. 70 Ibid. s. 18. 71 Ibid.

234

Malmö15.Gall.l.indd 234 2015-10-13 16.09 army in the 1880s. This shows how far we have come. Today we are a part of the labor movement in Chicago.72

Conclusions The narratives of Haymarket Square are closely related to the Chi- cago class struggles of the 1880s, the Red Scare and dangerous anarchists, the International May Day and the narratives of working class struggle against poverty and inhuman living conditions. It would not be possible to understand the heavy symbolism of the Haymarket without understanding how closely related the events were – and still are – to the eight-hour-working-day, free speech movement, and most of all, the international May Day. In this sense, Haymarket has “influenced every corner of the globe.”73 Carl Smith, an American historian, wrote about the meaning of the bomb: …the profoundest questions of all: under what conditions should human beings live and labor with one another? Until that question is answered, Haymarket will remain a drama without end.74

On the other hand, the events have also been an important narrative in a right-wing image of ‘the red scare’ bomb-throwing anarchist.75 As the historian James Green wrote, the flare-up of xenophobic opinion to Haymarket soon nourished the image of the dangerous alien anarchist and “created an atmosphere of fear and hatred that prevailed for decades and influenced the fates of other immigrant radicals.”76 The erection of Mary Brogger’s monument resulted in a return for May Day celebrations in Chicago. It appeared as a symbolic vision when more than 300,000 participants joined a rally in favor of the rights of the illegal immigrants in front of the new monument at Haymarket square in 2006. This study of law, justice and peace as a concept of interpret and

72 Interview, Mark Donahue, President of the Chicago Police union, Chicago, October 2006. 73 William J. Adelman, 1976, s. 26. 74 Smith, Carl, 1995, s. 7 75 Paul Avrich, 1984; Donald L. Miller, 1999. 76 James Green, 2006, s. 12.

235

Malmö15.Gall.l.indd 235 2015-10-13 16.09 understand the concept of Haymarket vis-à-vis the Chicago police shows via the theoretical framework of Koselleck that Haymarket has been filled with shifting meaning and content over time. Captain Michael Schaack’s interpretation of the bomb from 1889 was clear that it was a conspiracy carried out by anarchists in alliance with international anarchism, socialism and communism to overturn the government of the United States, kill the bourgeoisie of the city, expropriate the private property and take over Chicago. The Chicago Police force was the frontline bravely and self-sacrificing standing against terrorism and anarchy. Judge Joseph E. Gary argued in 1893 in the same direction. His book was published in the same year as the World’s Colum- bian Exposition took place in Chicago. His book must be seen as intended to exonerate himself with millions of visitors; international public opinion had pointed him out as biased in favor of the interests of businessmen. He was upset when he wrote, “[f]or nearly seven years the clamour, uncontradicted, has gone around the world that the anarchists were heroes and martyrs, victims of prejudice and fear…”77 The narrative of Sergeant Richard Barret, president of the Chi- cago Police Sergeants’ association and the president for the Police Lieutenants’ association, Lt. James A. O’Neill expressed a similar perspective in 1969 when they responded to the attack on the Police monument with a declaration that stated that they understood it as a war between the police and the “anarchist groups” and now it was to “kill or be killed”78 As Judge Joseph E. Gary once had done, the Police Lieutenant Gary O’Neill also expressed his dissatisfaction with public opinion as he argued against the young anarchists, coming close to Judge Gary and Captain Schlack’s narrative when he states: “It is time for the people of Chicago and the nation to wake up to what we are opposing. These are not harmless kids with firecrackers.”79 In the early twenty-first century, the perspective articulated by

77 Joseph E. Gary, 1893. 78 “Police Groups Angered Over Haymarket Statue Bombing”, i Chicago Tri- bune, October 8 1969; also see Melissa Dabakis, 1999. 79 “Police Groups Angered Over Haymarket Statue Bombing”, i Chicago Tri- bune, October 8 1969; Sun Times, October 8 1969; see Melissa Dabakis, 1999. 236

Malmö15.Gall.l.indd 236 2015-10-13 16.09 the Chicago police changed and the concept of Haymarket was filled by new meaning communicated in a new narrative. As Mark P. Donahue, the president of the Chicago police union, said in the interview from 2006, “we have come a long way and there is a big difference” in the interpretation of the Haymar- ket narrative from 1886 or from the early 1970s and the narrative from 2004. How can we then understand the changing attitude of the Chicago police towards the labor movement and the support for The Haymarket Memorial monument in May 2004 at the Hay- market Square? After 1989 and the fall of the Berlin Wall and the crisis for anti-communism, the narrative of the dangerous labor movement was more difficult to keep up, and the strength of the echo of the bombing of the World Trade Center was – maybe – not strong enough to start a new Red Scare in Chicago. Instead, a much more important cause is 1986, the year when it became legal for Chicago police officers to organize in a union, making them part of the organized labor movement in Chicago. In 2004, the narrative voiced by the Chicago police was therefore different from those earlier expressed: “People’s rights were violated during mass arrests…[and]…The actions of a few brutal officers of the day resulted in blemishing the image of the hundreds of dedicated officers of the force.” Both the great miscarriages in American justice against the labor leaders and the dead police officers were both victims of politicians of the time; behind them, big business was to be found. Perhaps historian Carl Smith’s analysis of Chicago in the late twenty century is still valid for the common narrative of today: The passion that characterized the discussion of the meaning of urban life in this period reveals how important the establishing of imaginative control over the city was thought to be.80

And with the erection of the new monument in 2004, the past and the present of the Haymarket police narrative meets at the Haymarket Square of today. Maybe this is how we should read the narrative of the two monuments. Monuments do not only

80 Carl Smith, 1995, s. 7

237

Malmö15.Gall.l.indd 237 2015-10-13 16.09 shape memories, or preserve the memory: they talk to us and make us understand our own contemporary world and perhaps sometimes make us look into the future. In this sense, monuments are truly interactive. The two monuments stand as joint testimonies of the May days of the 1880s in Chicago and all those who contemplate The police Monument or The site of the Haymarket Tragedy are forced to face the narratives they bring through and how the Chicago Police Force have understood the concept of peace and order.

References

interviews Chicago Historical Society, “The Les Orear, President of the Illinois Haymarket Riot Monument” Labor History Society, Chicago, “Object to moving the Riot Sta- September 2005, October 2006 tue” May 24, 1900 Mark Donahue, President of the Haymarket Square Police Monu- Chicago Police union, Chicago, ment, May 9, 1969 October 2006 Chicago. Haymarket Riot Don Turner, former President for Sons of the veterans of the Hay- Chicago Federation of Labor, market Riot, February 14, 1922 Chicago, October 2006 Illinois Labor History Society, Mary Brogger Artist, Chicago, Octo- Chicago: ber 2006 Constitution, Illinois Labor Natan Mason Chicago Department of History Society, 1969 Cultural Affairs, October 2006 Press-release, Haymarket Square William Adelman, Professor, Chicago, Workers Memorial Committee, October 2006 April 22, 1969 Letter, Haymarket Square Workers public archives Memorial Committee, May 1, 1969 Clerk of the Circuit, Court of Cook Minutes of charter meeting of Illinois Country Archives, City of Chi- Labor History Society, August 5, 1969 cago: Records in Clerk of the Circuit, Minutes of the Meeting, Haymarket 1927, 1928 Square Workers Memorial Com- The Chicago Historical Society, mittee, March 3, 1970 Chicago: Reporter (ILHS), “May Day Markers and monuments Returns to Chicago’s Haymarket Square”, vol. 69, June 2005 Clement M. Silvestro, Director

238

Malmö15.Gall.l.indd 238 2015-10-13 16.09 University of Michigan, Ann Arbor, Chicago Tribune, May 5, 1970, “Daley Special Collections Library: Asks for Law, Order at Hay Labadie Collection market” Pioneer Aid and Support Federation News, (Chicago Federa- Association tion of Labor, AFL-CIO), “CFL Wayne State University, Detroit: Reclaims May Day in Chicago”, Industrial Workers of the World, May 2005 University archives, Walther P. Reporter (ILHS), “May Day Returns Reuther Library. Archives of to Chicago’s Haymarket Square”, labour & urban affairs. vol. 69, June 2005, and 2006 Steel Labor, (The United Steelworkers private archives of America), “Has Labor Forgot- ten Its History?”, June 1968 Mark P. Donahue; Remarks delivered September 14, 2004 at the Haymarket Sun Times, 17 May 1963, “Haymarket site, Mark P. Donahue, President riot memorial rites” of Chicago Lodge. Personal gift Sun Times, 21 May 1966, “Taps for from Mark P. Donahue to the massacre victims” author. Sun Times, October 8, 1969 Sun Times, 27 January 27, 1972 monument Sun Times, 7 October 7, 1976 Haymarket Square Police Monument. Standing in Memory of Seven literature Chicago police Officers Martyred in the Anarchist Riot of May 4, Adelman, William, Haymarket Revisi- 1886, often named “The police ted, Chicago, 1976. Monument”, Johannes Gelert, Adelman, William J., “The Haymarket 1889, Chicago, USA Monument at Waldheim”, i Dave The Haymarket Martyr’s Monu- Roediger & Franklin Rosemont, ment, often named “Haymarket (eds.), Haymarket Scrapbook, The Monument”, Albert Weinert, 1893, Haymarket Scrapbook, Chicago Chicago, USA 1986. Altgeld Memorial, Gutzom, Adelman, William J., “The True Story Borglum,1915 Chicago, USA Behind the Haymarket Police Statue”, i David Roedinger & The site of the Haymarket tragedy; Franklin Rosemont (eds.), The Mary Brogger, 2004, Chicago, Haymarket Scrapbook, Chicago USA 1986. Ashbaugh, Caroline, LucyParsons. Ame- periodicals rican Revolutionary, Illinois Labor Chicago Tribune 5 May 1927 History Society, Chicago 1976. Chicago Tribune, 8 October 1969, Avrich, Paul, The Haymarket Tragedy, “Police Groups Angered Over Princeton, 1984. Haymarket Statue Bombing” 239

Malmö15.Gall.l.indd 239 2015-10-13 16.09 Berggren, Lars, Giordano Bruno på Gompers, Samuel, Seventy Years of Life Campo dei Fiori – Ett monument and Labor. An Autobiography, New projekt i Rom 1876–1889, Lund 1991. York (1925), 1948. Berggren, Lars & Johansson, Roger, Green, James, Death in the Haymarket. Hvad vilja socialdemokraterna?, A Story of Chicago the First Labor Stockholm 2006 Movement and the Bombing That Cartosio, Bruno, Andrea, Panaccione, Divided Gilded Age America, New ”The Dates of May Day”, i Andrea, York 2006. Panaccione (ed.), The Memory of Henry, David, The History of the May day: an Iconographic History Haymarket Affair. A Study in the of the Origins and Implanting of a American Social-Revolutionary and Workers’ Holiday, Venedig 1989. Labor Movements, New York 1936. Dabakis, Melissa, Visualizing Labor in Hobsbawn, Eric,”Birth of a Holiday: American Sculpture. Monuments, The First of May”, Uncommon Manliness, and the Work Ethic, People: Resistance, Rebellion and 1880–1935, Cambridge, 1999. Jazz, London 1999. Daley, Richard M., Philip J. Cline Jacobs, Joseph, M., Haymarket & Terry G. Hillard, A Proud Heritage. The Memoirs of Irving S. Tradition. A Pictorial History of the Abrams, Chicago 1989. Chicago Police Department, Chicago Jensen, Bernard. E., Historie – livs 2005. verden of fag, Köpenhamn 2003. Ellenius, Allan, Massornas monument. Johannesson, Karin, Conference in Den offentliga konsten och ideologi- Landskrona, Centrum för arbetar- erna, Stockholm 1971. historia 2005. Fine, Sidney, “Is May Day American Johannesson, Lena, Mörkrum & in origin?”, i The Historian, vol transparens. Studier i europeisk bild- XVI, no 2, spring 1954 kultur och i bildens historiska evidens, Foner, Philip S., History of the Labor Stockholm 2001. Movement in the United States, Johansson, Roger, Kampen om histo- From the Founding of the American rien. Ådalen 1931. Sociala konflikter, Federation of Labor to the Emergence historiemedvetande och historiebruk of American Imperialism, vol. II, 1931–2000, Stockholm 2001. New York 1955. Johansson, Roger, “Haymarket”, i Foner, Philip S, May Day: A short Nationalencyklopedin, nätbilaga history of the international Worker’s 2011-04-18. Holiday 1886–1986, New York, 1986 Koselleck, Reinhart, Futures Past – On Foner, Philip S. & David R., Roedi- the Semantics of Historical Time, ger, Our Own Time: a History of Cambridge 1985. American Labor and the Working Koselleck, Reinhart, Michael Jeis- Day, London 1989. mann, Der politische Totenkult: Gary, Joseph, E., The Chicago Anar- Kriegerdenkmäler in der Moderne, chists of 1886: The Crime, the Trail, München 1994. and the Punishment, Chicago 1893.

240

Malmö15.Gall.l.indd 240 2015-10-13 16.09 Lonely Planet, Lonely Planet Publica- Schaack, Michael J, Anarchy and Anar- tions, USA, 2004. chists. A History of the Red Terror Messer-Kruse, Timothy, The Trial of and the Social Revolution in America the Haymarket Anarchists: Terrorism and Europe, Chicago 1889. and Justice in the Gilded Age, New Smith, Carl, Urban Disorder and the York 2011. Shape of Belief, The Great Chicago Messiaen, Jean-Jacques, Arlette Fire, the Haymarket Bomb, and the Musick & Geert van Goethem, Model Town of Pullman, Chicago “Belgium”, i Andrea, Panaccione 1995. (ed.), The Memory of May Day: an Snickars, Pelle & Cecilia Trenter, “Det Iconographic History of the Origins förflutna som film och vice versa. and Implanting of a Worker’s Holi- Om medierande historiebruk – en day, Venedig 1989. introduktion”, i Pelle Snickars & Miller, Donald L., City of the Century. Cecilia Trenter (red.), Det förflutna The Epic of Chicago and the Making som film och vice versa. Om medi- of America, New York 1999. erande historiebruk, Lund 2004. Moreau, Joseph, Schoolbook Nation, Somers, Margharet, “Narrative and Conflicts over American History the Social Construction of Iden- Textbooks from the Civil War to the tity”, i Craig Calhoun (ed.), Social Present, Ann Arbor 2003. Theory and the Politics of Identity, Oxford 1994. Mosse, George L., Fallen Soldiers, Reshaping the Memory of the World Stein, Leon & Philip Taft, American Wars, New York & London 1991. Labor, From Conspiracy to Collective Bargaining, New York 1969. Nelson, Bruce C., Beyond the Martyrs. A Social History of Chicago’s Anar- The Chicago public art guide, published chists, 1870–1900, New Brunswick, by the Department of Cultural London, 1988. Affairs by the city of Chicago, Chicago 2004 Palm, August, Ögonblicksbilder från En tripp till Amerika, Stockholm 1901 Wilson, N. J., History in Crisis. Recent Directions in Historiography, New Raphael, Samuel, Theatres of Memory, Jersey, Saddle River 2005. London 1994. Zimmerman, Jonathan, Whose Ame- Rüsen, Jörn, (ed.), Western Historical rica? Culture Wars in the Public Thinking. An Intercultural Debate, Schools, MA 2002 New York & Oxford 2002.

241

Malmö15.Gall.l.indd 241 2015-10-13 16.09 bodil liljefors persson Cruzoob Maya En berättelse om profeter, motstånd, traditionalism och religiös förändring

I mars 2007 befann jag mig tillsammans med min familj i staden Felipe Carillo Puerto, tidigare Chan Santa Cruz, i den sydöstra delen av den mexikanska delstaten Yucatan nära gränsen till Belize. Äntligen skulle jag få chansen att besöka en av de mest centrala platserna i Cruzoob mayas historia. Det var inte helt lätt att finna vägen till Santuario de la Cruz Parlante som ligger lite undanskymt i utkanten av staden. Några nyfikna flickor och pojkar och även en och annan hund följde oss med blicken då vi sakta körde längs den dammiga, steniga och till hälften asfalterade väg som slutligen ledde oss fram till vårt mål flera kvarter från stadens centrum. Vi klev ur bilen och gick fram emot den slitna träskylten med texten Santuario de la Cruz Parlante Ceremonia Maya vid ingång- en. Så öppnade vi den rödmålade grinden och gick in på området som närmast kan beskrivas som en liten park med höga träd. Vi gick uppför en liten stenig sluttning och längst upp fanns ett litet stenkapell och en trädkantad cenote, en naturlig vattenkälla som ofta springer fram ur en underjordisk grotta, och på den mur som omgärdade cenoten fanns tre murade kors i relief som utsmyck- ning framför det högsta trädet på vänster sida. Denna relativt oansenliga och undanskymda park utgör en av de mest centrala platserna, i det som kallas guerra de las castas, kastkriget, som officiellt varade åren 1847–1901 på Yucatanhalvön. Än idag talar anhängarna inte gärna högt om det talande korset men det är en viktig del av den vardagliga religiösa praktiken och står som stark symbol för Cruzoob mayas motstånd mot de vitas styre. Fyra av de viktigaste symbolerna i mayas kosmologi 242

Malmö15.Gall.l.indd 242 2015-10-13 16.09 återfinns på denna plats: cenoten, vattnet, trädet och korset. Dessa symboler kommunicerar än i dag andlighet till de Cruzoob mayas som lever och praktiserar sin religion på de särskilda heliga platserna i Cruzoob-området, det vill säga de sydöstra delarna av delstaten Yucatan och Quintana Roo.1 I denna artikel tänkte jag att det kunde vara intressant att lyfta fram ett stycke karibisk historia som handlar om en förändrings- process som idag, mer än hundrafemtio år senare, fortfarande är i rörelse. Här följer således en berättelse – inte om ”pirater i Karibien” ute på äventyr – men väl om några ”profeter i Karibien” och deras aktivism och väpnade kamp för att få bibehålla sitt sätt att leva och sina traditioner. Men vad var det egentligen som hände i det så kal�- lade kastkriget, varför skedde det just här i denna del av Mexiko och hur kan vi förstå den ideologiska traditionalism som fortfarande är märkbar i Cruzoob-området idag? I det följande ska jag försöka skriva fram en berättelse som besvarar dessa frågor lite kortfattat.

Kolonialism och mayarevolter Ett spanskt skepp förliste år 1511 i Karibiska sjön utanför Yucatans östkust efter att ha kommit ur kurs på sin väg till Santo Domingo från Panama. Två män, Geronimo de Aguilar och Gonzalo Guer- rero, var de enda spanjorer som överlevde, och deras möte med Yucatans befolkning markerar början på det vi idag kallar den tidigkoloniala perioden i mayas historia. Det var dock inte förrän 1527 som spanjorerna började erövra Yucatan under Francisco de Montejo’s den äldres ledning. Den yucatekiska historien har allt sedan år 1511 kännetecknats av olika konfrontationer mellan maya och dzuloob, främlingarna eller ”de andra”.2 Det tog Montejo över tjugo år att besegra maya på Yucatan och tillsammans med sin son grundade han staden Merida som är huvudstad i delstaten Yucatan, år 1547. Den så kallade erövrings

1 Bodil Liljefors Persson, baserat på anteckningar från fältarbete på Yucatan, opublicerade, 19 mars 2007. 2 Bodil Liljefors Persson, ”Det talande korset – kolonialism och mayarevolt”, i Catharina Raudvere, & Leif Stenberg (red.) Röster. Religionsantropologiska perspektiv, Stockholm/Stehag, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1998, s. 168–183. Vissa delar av innehållet i detta kapitel är baserat på innehållet i den här nämnda referensen. 243

Malmö15.Gall.l.indd 243 2015-10-13 16.09 politiken är otydlig, eftersom vi i det källmaterial som finns kan utläsa att det fanns grupper av maya som inte ansåg sig erövrade utan tidigt allierade sig med de spanska militärerna och de tidiga bosättarna. Dessa fick därmed en del fördelar så som att de fick behålla byledarskapet, batabil, dock under spanskt överstyre, och de ledande familjerna behöll sina maktpositioner i samhället, framför allt i området runt Merida i den nordvästra delen av delstaten Yuca- tan.3 Andra grupper av mayaindianer såg spanjorerna som erövrare och fortsatte kampen mot dem länge. Inte ens 1547 då spanjorerna under Montejos ledning intog staden Tihoo, nuvarande Merida, erkände stadens invånare sig erövrade. Många flydde söderut in i regnskogen vid sjön Petén Itzá på gränsen mellan Mexiko och Guatemala. Det dröjde ända till år 1697 då härskaren i Tayasal vid Petén Itzá lät döpa sig och därmed ansågs mayaindianerna där vara besegrade eller erövrade. Men det finns andra exempel på områden där maya fortsatte att göra uppror och det finns återgivningar av några mindre revoltförsök av mayaindianer mot spanjorerna under de århundraden som följde. Det mest kända, och även det mest framgångsrika för mayaindianerna själva, är det som alltså kallas kastkriget, guerra de las castas. Det finns de som också menar att kastkriget fortfarande pågår. Kastkriget drevs av grupper som var starka framför allt i de södra och östra delarna av delstaten Yuca- tan och särskilt i ett område mellan Tulum och Chan Santa Cruz, den lilla staden som vi redan nämnt och som numera heter Felipe Carillo Puerto. De främsta orsakerna till kriget härleds till ekonomiska och kolonialadministrativa problem mellan mayaindianer i sydöstra regionen av Yucatanhalvön och den mexikanska armén.4

Kastkriget startar och korset börjar tala Då den mexikanska revolutionen avslutades 1821 och Mexiko blev självständigt från den spanska kronan förlorade Yucatan sin

3 Ralph L. Roys, The Indian Background of Colonial Yucatan, Carnegie Insti- tution of Washington, Washington D. C. 1943 och Justine M. Shaw, The Maya of the Cochua Region. Archaeological and Ethnographical Perspectives on the Northern Lowlands, University of New Mexico, Albuquerque, 2015. 4 Paul Sullivan, Unfinished Conversations. Mayas and Foreigners between two wars. Alfred A. Knopf, New York, 1989, och Terry Rugeley, Yucatan’s Maya Peasan- try & the Origins of the Caste War, University of Texas Press, Austin, 1996. 244

Malmö15.Gall.l.indd 244 2015-10-13 16.09 viktigaste handelspartner, Kuba. Under hela den koloniala tiden var jordbruket och boskapsskötsel den viktigaste försörjningen på Yucatan och den främsta exportvaran var boskap som främst såldes till Kuba som i sin tur sålde rom och socker till Yucatan. Avbrottet i handeln med Kuba ledde till att man försökte introducera sockerrörsodlingar på norra Yucatan vilket inte slog väl ut eftersom klimatet och jordmånen inte lämpar sig för detta, och då gjorde man i stället försök längre söderut. Rika investe- rare köpte upp marken och mayaindianerna kunde inte längre försörja sig genom eget jordbruk. Dessutom följde en rad år av missväxt på grund av torka vilket fick till följd att mayaindianerna flydde antingen längre söderut in i regnskogsregionen eller så tvingades de till arbete på sockerplantagerna som växte upp efterhand. Situationen blev efterhand mer problematisk och missnöjet mot det mexikanska styret och de rika investerarna växte liksom också hatet mot dzuloob, de andra, vilket i detta sammanhang syftade på de vita yucatecos, de spanskättade planta- geägarna. Det är mot bakgrund av dessa ekonomiska och sociopolitiska orsaker vi kan förklara det så kallade kastkrigets utbrott 1847. De som gav efter för mexikanska myndigheterna kallar sig än idag för yucatecos eller mestizos och de som fortsatte sin kamp, rebellerna, kallar sig mestadels för maseualiloob, bönderna eller otziloon, de fattiga. Det är bland maseualiloob vi finner dem som driver motståndet och som bildar det som numera kallas Cruzo- ob-religionen, det talande korsets religion.5 Upproren startade 1847, och till en början var mayarebellerna framgångsrika. Redan i mars 1848 hade de tagit kontroll över stora delar av det sydöstra området. Det finns uppgifter på att 15 000 beväpnade män hade intagit Valladolid, som var en strategiskt viktig stad. De vita som flydde dödades på vägen till Merida. Men de vita mobiliserade igen och mot slutet av 1848 hade de på nytt besegrat mayarebellerna som återvände till jordbruks

5 Bodil Liljefors Persson, ”Det talande korset – kolonialism och mayarevolt”, i Catharina Raudvere, & Leif Stenberg (red.) Röster. Religionsantropologiska perspektiv, Stockholm/Stehag, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1998, s. 168–183 och Victoria R. Bricker, The Indian Christ, the Indian King. The Historical Substrate of Maya Myth and Ritual, University of Texas Press, Austin, 1981. 245

Malmö15.Gall.l.indd 245 2015-10-13 16.09 arbetet.6 Under 1849 dödades två av mayarebellernas ledare och mayas motgångar växte. Det såg ut som om kampen om makten över markområdena på Yucatan var över. Men då inträffade det som leder till att Cruzoob-religionen växer fram. Korset manifes- terade sig och började tala. En grupp mayarebeller hade flytt söderut och gömt sig i en obebodd del av skogsområdena söder om Valladolid. En av dem som befann sig i gruppen, Juan de la Cruz Puc, var en utbildad man som kunde både läsa och skriva och han hade tidigare lett olika ritualer i sin hemby Xocen. Då de slog läger och byggde upp en liten by med några hus vid en cenote upptäckte han ett mahogny- träd med ett inristat kors i och som växte upp ut cenoten, och det fick Juan de la Cruz Puc att tro att detta var det heliga korset från hans hemby Xocen. I den traditionella berättelsen om hur korset börjar tala återfinns här centrala delar i mayas kosmologi; cenoten, trädet, vattnet och korset vilket nämndes redan i inledningen till denna artikel.7 Den religiösa specialisten Juan de la Cruz Puc menade att korset hade uppenbarat sig för honom för att ingjuta mod och nu förklarade han korset som ett helgon och som ett sätt att kommunicera med Gud som Jesus Kristus. Detta utvecklade han sedan tillsammans med en medhjälpare, Manuel Nauat, som fungerade som den som faktiskt talade, då han behärskade tekniken att buktala. Tillsammans förde de fram budskapet från Gud att mayarebellerna skulle fortsätta kampen för maseualiloob och deras rättigheter, mot de vita, yucatecos. Detta gällde inte minst kampen om att få utöva sina religiösa traditioner. Nu är det ändå så att det råder ett lite mer komplext förhål- lande mellan de olika grupperna involverade i kastkriget. Det går inte att som en del forskare tidigare gjort, hävda att detta till stor del är en etnisk konflikt som bygger på rasistiska åsikter enbart, för i gruppen bland mayarebellerna fanns också mestizos som allie- rat sig av ideologiska eller ekonomiska skäl. Skillnaderna mellan mayarebellerna och dzuloob, eller de andra, härrör som det före-

6 Michael Redclift, Chewing Gum. The Fortunes of Taste, Routledge, New York and London, 2004, s. 50–51. 7 Terry Rugeley, Yucatan’s Maya Peasantry & the Origins of the Caste War, University of Texas Press, Austin, 1996 och Nelson Reed, The Caste War of Yucatan, Stanford University Press, Stanford, 1964.

246

Malmö15.Gall.l.indd 246 2015-10-13 16.09 faller i källmaterialet mer till skillnader i livsstil, klass och status och är förmodligen mer ett uttryck för social skillnad än etnisk skillnad. Vanligt var också att mayarebellerna kallade sig för cris- tianoob, de kristna.8 Från 1850 har sedan korset talat till mayarebellerna och snart uppstod en kult kring korset, och dess anhängare kom att kallas Cruzoob maya. Platsen där korset började tala, Chan Santa Cruz, blev tidigt en helig plats för mayarebellerna och här växte fram en mindre stad relativt snabbt. Antalet anhängare växte och så små- ningom fanns det fem byar, eller mindre städer, där det förvara- des kors som ansågs heliga och som regelbundet talade till mayarebellerna och stöttade dem i kampen mot dzuloob, de andra.9 Under de drygt femtio åren som följde levde mayarebellerna delvis under kontroll av armén även om de officiellt inte ansågs besegrade och de gjorde flera försök att ta tillbaks styret och makten i området genom väpnade upprorsförsök och blodiga strider. I staden Bacalar i södra Quintana Roo besegrade mayarebellerna de vita som förskansat sig i ett fort år 1858 och därefter var fortet i mayarebellernas händer och de fortsatte att bekämpa den mexikanska armén under flera år. Utvecklingen ledde till att två grupper så småningom kan urskiljas, de så kallade pacificos del sur, de som avstod från strider och levde fredfullt men stannade kvar i området, och de som fortsatte den väpnade kampen, som kallas sublevados bravos – de vilda mayarebellerna. Många av de lokala invånarna i området runt Bacalar, i nuvarande Belize, stöttade mayarebellerna och försåg dem med vapen. Detta ledde i sin tur till att en hamn byggdes vid flodmynningen av Rio Hondo för att underlätta bland annat vapenhandeln i området. Här grundades 1898 Payo Obispo som senare fått namnet Chetumal, nuvarande huvudstad i Belize. Längre norrut drev den mexikanska generalen Ignacio Bravo en mer kraftfull strid och den 4 maj, 1901 intog han den heliga platsen, ”Noh Cah Balam Na Santa Cruz”, vilket kan översättas

8 Wolfgang Gabbert, Becoming Maya. Ethnicity and Social Inequality in Yuca- tan since 1500, University of Arizona Press, Tuscon, 2004. 9 Grant D. Jones, Anthropology and History in Yucatan, University of Texas Press, Austin, 1977, och Grant D. Jones, ”Rebellious Prophets” i William F. Hanks & Don S. Rice, (eds) Word and Image in Maya Culture, University of Utah Press, Salt Lake City, 1989. 247

Malmö15.Gall.l.indd 247 2015-10-13 16.09 med ”Vår stad, Jaguarens Hus, i Chan Santa Cruz”. År 1901 lades alltså mayarebellernas viktigaste stad under kontroll av mexikanska armén. Men även efter detta så var mayarebellerna fortsatt aktiva och de motsatte sig den kulturella och politiska makten. Orsaken till att de hade möjlighet till detta kan härledas till den betydelsefulla roll chicle kom att spela i den ekonomi som hädan- efter har dominerat skogsbruket i hela det sydöstra området av Yucatan. Mayarebellerna drevs tillbaka in i djungelområdena men de fortsatte att förse sig med vapen genom att sälja saven från chicle. En cacique, mayaledare, General May hade stort inflytande såväl politiskt som militärt och han styrde handeln och beskyd- dade både de mayabönder som tappade gummiträden på sav och de engelsmän och amerikaner som köpte saven.10 I detta sammanhang stärktes också banden med stora engelska banker, bland annat The Bank of London and Mexico. De stora gummifabri- körerna i USA, särskilt William Wrigley, var beroende av Gene- ral May för att handeln med gummi skulle fungera och maya rebellerna kunde på så vis få möjlighet att köpa vapen genom den förtjänst de gjorde på handeln. Mycket gummi såldes förmod ligen illegalt för att man skulle slippa undan kraven på att betala skatt till mexikanska staten. Mayarebellerna kunde därmed leva förhållandevis självständigt under 1900-talets första årtionde. Det kan tyckas ironiskt att samtidigt som få amerikaner kände till denna lokala ”lilla ekonomiska historia”, som del av en i globalt perspektiv betydelsefull handel, så ledde västvärldens, och sär- skilt amerikanernas, tuggummituggande till att mayaindianerna kunde fortsätta sin kamp mot de vita i sydöstra Yucatan. Detta skedde samtidigt som de nordamerikanska indianerna förtrycktes och tvingades under politisk kontroll i reservaten som introducerades under samma historiska period.11 Man har uppskattat antalet Cruzoob maya i mitten av 1800-talet till ungefär 85 000 men sedan decimerades antalet efter strider och förluster. Många flyttade längre söderut i djungelområdena mot Belize och ännu längre söderut in i Guatemala. Andra flyttade

10 Michael Redclift, Chewing Gum. The Fortunes of Taste, Routledge, New York and London, 2004. 11 Michael Redclift, Chewing Gum. The Fortunes of Taste, Routledge, New York and London, 2004.

248

Malmö15.Gall.l.indd 248 2015-10-13 16.09 in i de områden som ansågs besegrade av mexikanska armén och vidare till det nordvästra området där inga stridigheter ägde rum. Här hade man börjat odla en ny produkt som verkligen var lycko- sam att producera i områden med de förutsättningar som finns på norra delen av Yucatan, nämligen henequen, eller sisal. Den produceras av bladen på den lokala agaven som växer över hela norra Yucatan. Sisal användes till att tillverka rep och mattor och odlingen ledde till att markägarna på de många haciendorna blev rika och välbärgade.12 Man kan jämföra sisalproduktionen och den ekonomiska tillväxt som följde i området med den betydelse bomullen fick i sydöstra USA. I Merida levde de rika markägarna ett gott liv och stora pampiga villor byggdes längs de större gator- na i staden, till exempel längs Paseo de Montejo där vi än idag kan få en känsla av hur det kunde ha varit att leva här runt sekelskiftet. Det finns de som menar att livet i Merida vid tiden runt sekelskiftet var mer likt livsstilen i Paris och London än i Mexico City. I Merida kunde man på tröskeln till det nya seklet, 1900-talet, finna en kosmopolitisk anda som påminde om den som återfanns i flera av de större europeiska städerna vid samma tid.13 En intressant händelse i sammanhanget är att den svenske Prins Wilhelm 1920 gjorde en resa till Karibien där resesällskapet skulle utforska några av de gamla ceremonistäderna, bland annat Quiri- gua och på sin resa stannade de vid stranden i Tulum. Då vaktades ruinstaden av beväpnade Cruzoob mayas som först inte ville låta prinsen med sitt sällskap besöka området. Efter samtal med utbyte av tändstickor och cigaretter fick sällskapet dock tillåtelse att vandra in på området och bland annat togs en del fotografier som numera förvaras på Etnografiska muséet i Stockholm. Denna händelse har i tidigare forskning betraktats som det första mötet mellan Cruzoob maya och det västerländska samhället i modern tid.14

12 Victoria R. Bricker, The Indian Christ, the Indian King. The Historical Substrate of Maya Myth and Ritual, University of Texas Press, Austin, 1981. 13 Michael Redclift, Chewing Gum. The Fortunes of Taste, Routledge, New York and London, 2004, s 65–67. 14 Paul Sullivan, Unfinished Conversations. Mayas and Foreigners between two Wars. Alfred A. Knopf, New York, 1989, och Bodil Liljefors Persson, The Legacy of the Jaguar Prophet. An Exploration of Yucatec Maya Religion and Historiography, PhD Dissertation, Lund Studies in History of Religions, Lund University, Studentlitteratur, 2000. 249

Malmö15.Gall.l.indd 249 2015-10-13 16.09 Gudar som talar och profeter som leder uppror I ett bibliotek i Merida förvaras ett dokument med titeln ”Pro- clama en lengua Maya de Juan de la Cruz, adivino de X Balam Na, dirigida a sus conciudadanos”. Det är en proklamation på maya than, yukatekiskt mayaspråk. Dokumentet innehåller de första talen som Juan de la Cruz höll och som startade den 15 oktober 1850. Åhörarskaran är alltså mayarebellerna i Chan Santa Cruz. Den språkliga retoriken och grammatiska strukturen, med paral- lellismer och återupprepningar, påminner om den som återfinns i de så kallade Chilam Balamböckerna, jaguarprofetens böcker, som är tidigkoloniala källor nedskrivna på mayathan men med latinska bokstäver.15 Det finns flera versioner av denna text men innehållet lär sammanfalla i stort. En av versionerna finns hos en skrivare i byn X-Cacal Guardia, som jag besökte i mars 2007. Här följer ett kortare citat ur det ovan nämnda första talet: ”Jesus, Maria. I Guds Faderns och Guds Sonens, och den heliga Andes namn. Amen. Jesus. Det var i den månaden, på den femtonde dagen i oktober, som jag började att tala med mina barn, här under året 1850. Jag, Juan av korset, i byn. I Jaguarhusets by. /…/ Redan har tiden kommit, och året, då mayas (Maseualiloob) ska resa sig mot de vita (dzuloob) på samma sätt som krig brukar uppstå. Jag befaller det, att må det bli så att i öronen hos alla de trupper som står under mitt befäl, kommer det jag befaller att ända till slutet hållas heligt av dem i deras hjärtan. /…/ För även om de kommer att höra larmen från fiendens gevärseld kommer ingenting att skada dem. För nu har tiden kommit en gång för alla. För min berömmelse och min välsignelse över de vita (dzuloob) /…/ För veten alla ni, kristna (cristiano) bybor, att det är Jag som kommer att göra er sällskap, att under vilken stund det än är, så är det Jag som kommer att gå i täten, före er, framför fienden. Ända till slutet så att det inte kommer att ske er det minsta skada. Ni mina mayas. (Maseualileex).”16

15 Bodil Liljefors Persson, The Legacy of the Jaguar Prophet. An Exploration of Yucatec Maya Religion and Historiography, PhD Dissertation, Lund Studies in History of Religion, Lund University, Studentlitteratur, 2000. 16 Victoria R. Bricker, The Indian Christ, the Indian King. The Historical Sub- strate of Maya Myth and Ritual, University of Texas Press, Austin, 1981, s 185ff och Bodil Liljefors Persson, ”Det talande korset – kolonialism och mayarevolt”, i Catharina Raudvere, & Leif Stenberg (red.) Röster. Religions 250

Malmö15.Gall.l.indd 250 2015-10-13 16.09 I denna text ser vi att Juan de la Cruz manar mayarebellerna att fortsätta sin kamp mot mexikanska armén. Han betonar att han kommer att skydda mayarebellerna så att de inte ska komma till skada. Med facit i hand vet vi att det första upproret slutade i ett blodbad i staden Kampokobche och efter detta uppror konfis- kerades korset av mexikanerna. Detta inträffade ett flertal gånger men det ersattes alltid av ett nytt kors. De nya korsen fortsatte att kommunicera med Cruzoob maya och det finns nio tal från det talande korset bevarade.17 Så småningom bar man också med sig ett kors ut i striderna. Det väste fram en stark hierarkisk organisation med militära vaktkompanier som vaktade de platser där korsen bevarades och denna struktur med vaktkompanier som vaktar korsen finns kvar än idag i till exempel X-Cacal Guardia där vaktkompaniets bostad ligger intill kyrkohuset där ett av de talande korsen förvaras. Här har man åtta olika vaktkompanier som turas om att vakta det heliga korsets kyrka. De ska hålla dzuloob, de andra, borta från kyrkan men man är inte lika fientligt inställda som tidigare till nyfikna utomstående. Detta kan jag intyga då jag fick en intervju med två ur vaktkompaniet när jag besökte byn i mars 2007. Jag fick till och med gå in i kyrkan och inbjöds att vara med om en religiös ceremoni. Dock fick jag inte tillstånd att fotografera under besöket inne i kyrkan. Korset fortsatte att tala och meddela sina profetior om vad som borde ske. Under senare år förmedlades talen brevledes och 1871 uppträder en kvinna, Maria Uicab, som förmedlare av korsets budskap i staden Tulum som ligger vid kusten norr om Chan Santa Cruz. Det senaste brevet som finns bevarat och är signerat Juan de la Cruz är daterat den 19 december 1957 så vi kan se att det har fortsatt kommunicera som ett medium mellan Gud och män- niskorna åtminstone fram till dess. Talande gudar som fenomen har en lång historia i mayakultu-

antropologiska perspektiv, Stockholm/Stehag, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1998, s. 168–183. Vi finner här en parallell till de osårbarhetsskjor- tor/klädedräkter som de nordamerikanska indianerna manades till att använ- da och som skulle göra dem osårbara i det så kallade andedansupproret på prärien vintern 1890–91 och som slutade i massakern vid Wounded Knee. 17 Victoria R. Bricker, The Indian Christ, the Indian King. The Historical Sub- strate of Maya Myth and Ritual, University of Texas Press, Austin, 1981. 251

Malmö15.Gall.l.indd 251 2015-10-13 16.09 ren och runt om i Mesoamerika. Redan i förkolumbisk tid fanns det en särskild plats på ön Cozumel där mångudinnan ansågs tala till de församlade. I Chilam Balamboken från Chumayel, en av de nio bevarade textsamlingarna från Yucatan, finns en berät- telse om en gudinna i Izamal som sades kunna hjälpa barnlösa kvinnor att bli fruktbara. En av de mer kända profeterna kal�- lades Chilam Balam, jaguarprofeten, har gett namn till de nio textsamlingarna från Yucatan, och han levde i Mani i början på 1500-talet. Han mottog där en uppenbarelse inför en församling av andra präster och profeter. Efter sin uppenbarelse uppma- nade han de församlade att ta emot den nya religionen som ska komma med ”de vita skäggiga männen från öst”. Om de inte gjorde det skulle de komma att gå en farofylld tid till mötes. Det ligger nära till hands att tänka att Chilam Balam, profeten, kan ses som en föregångare till det talande korset i Chan Santa Cruz. Det finns också flera exempel på att chilanoob, profeterna, var rebelliska och att de ledde upprorsförsök mot spanjorerna från tidigkolonial tid och framåt.18 I Tayasal berättas också att Itza-mayaindianerna dyrkade en talande gudabild fram till 1697 då de erövrades av spanjorerna och härskaren lät döpa sig. På 1500–1600-talen var staden Tah Itza ett andligt centrum dit de frihetskämpande mayaindianerna flydde och man kan dra en parallell till Chan Santa Cruz som blev ett liknande andligt centrum under kastkriget. I San Cristobal de Las Casas spred sig under 1800-talet en uppfattning att alla helgon-kulter hade i sig ett frö till uppror och det ledde till att mexikanska armén effektivt undertryckte de talande-helgon-kulter de fick känne- dom om. I Zinacantan är det fortfarande en levande tradition då ett flertal olika talande helgon är aktiva och de jämförs ibland med förfädersandar. Man kan se under historiens gång att de många upproren är djupt rotade och kan ses som en fortgående separatistisk process för mayas kamp för jämlika rättigheter och oberoende. 19

18 Robert S. Chamberlain, The Conquest and Colonization of Yucatan 1517–1550, Carnegie Institution of Washington, Washington D. C. 1948. 19 Bodil Liljefors Persson, ”Det talande korset – kolonialism och mayarevolt”, i Catharina Raudvere & Leif Stenberg (red.) Röster. Religionsantropologiska perspektiv, Stockholm/Stehag, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1998, s. 168–183. 252

Malmö15.Gall.l.indd 252 2015-10-13 16.09 Cruzoob-religionen – en postkolonial förändringsprocess i rörelse Det pågår en ständig konflikt mellan de som vill förändra traditionerna och de som vill bevara dem. Då det gäller Cruzoob-religionen kan jag se detta tydligt i just problematiken med att rekrytera medlemmar till de vaktkompanier som vaktar de heliga korsen i de kyrkor där de nu förvaras, bland annat i X-Cacal Guardia. De heliga korsen, La Santissima, kopplas samman med Hahal Dios, vilket översätts med den högste, eller Gud, men det finns dessutom en mängd lägre rangordnade kors som anses besitta krafter på olika sätt. Många familjer har sina egna kors på husal- tare eller i små kapell. Andra kors finner vi vid ingångarna till de små byarna där de motsvarar de fyra kardinalpunkterna i kosmos. Det finns också föreställningen att särskilt kraftfulla kors kan ned- ärvas och bli skyddspatroner för hela byar. De placeras ofta tre och tre och kopplas då till treenigheten; Dios Yumbil, Dios Mehen- bil och Espiritu Santo. Ofta är de iklädda den kvinnliga traditionella klädedräkten, huipiloob och vid särskilda högtider för man samman de olika korsen så att de kan kommunicera med varandra i kyrkan. I byarna är det vanligt att man gör en uppdelning mellan Santos och Yuntziloob som utgör olika lägre andliga krafter där Santos ansågs vara av katolskt ursprung och Yuntziloob av förko- lumbiskt ursprung.20 Forskare har tidigare velat göra en uppdelning för att se hur traditionerna har smält samman och kopplar då vissa delar i religionen till den förkolumbiska traditionen och vissa delar till katolskt ursprung. Detta kan ju diskuteras och kanske är det inte längre så meningsfullt att göra en sådan uppdelning. Det finns drag av både förkolumbisk tradition och katolsk religion i Cruzo- ob-religionen idag. Jag menar att vi ser en omtolkning av de två olika religiösa traditionerna där en ny helhet framträder och för maseualiloob, Cruzoob maya, och det är det denna helhet som är betydelsefull och ger mening idag.

20 Bodil Liljefors Persson, ”Det talande korset – kolonialism och mayarevolt”, i Catharina Raudvere & Leif Stenberg (red.) Röster. Religionsantropologiska perspektiv, Stockholm/Stehag, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1998, s. 168–183. 253

Malmö15.Gall.l.indd 253 2015-10-13 16.09 Avslutande kommentar Det finns de som anser att kastkriget fortfarande pågår och numera menar forskare att vi finner flera olika orsaker till detta, bland annat handlar det om rätten till landområde, om självstyre, och om att få bestämma över sin religion och de heliga platserna själv. Många motsätter sig också mycket av det moderna samhällets levnadssätt och strävar efter att få leva i enlighet med det mer traditionella sättet att leva. Här kan vi skönja en konflikt mellan de äldre i byarna och den yngre generationen som gärna ger sig iväg från byarna för att finna försörjning i turistorterna som vuxit fram längs östkusten på Yucatan. Som Redclift skriver: ”The Mayans’ citadel of Noh Cah Balam na Santa Cruz/…/ is, to all appearances a modern town making a quiet living from agriculture and commerce, well outside the loop of mass tourism that domina- tes most of the Mexican Caribbean coast today. However, the town hides a secret that is closely connected with the fortunes of chewing gum. Within the urban contours of Felipe Carillo Puerto today is a plot of land containing a church protected by a few devout Mayan families and dedicated to the memory of all the Mayan martyrs who died fighting the Mexican governmernt for almost four centuries culminating in the Caste War. For the Maya who live in the villages around Felipe Carillo Puerto, the battle has never ended, even if most of their great-grandparents returned to their villages from the forests almost a century ago. Today few tourists visit this shrine, and it can be difficult to find, but local people all know of its existence. Felipe Carillo Puerto is one of five villages that protect and house the Talking cross, a powerful cultural emblem that nobody, even the most devout, is allowed to see and that represents the last vestiges of Mayan resistance to white rule. The Talking Cross is whispered about rather than discussed. For while it is a part of everyday life for the devout rebel Maya, the Cruzoob, it remains a symbol of their resistance to white rule.”21

Cruzoob-religionen är en levande religion som befinner sig i en ständig förändringsprocess där tradition och förnyelse kontinu-

21 Michael Redclift, Chewing Gum. The Fortunes of Taste, Routledge, New York and London, 2004, s 80–81.

254

Malmö15.Gall.l.indd 254 2015-10-13 16.09 erligt omformar den religiösa diskursen. Det talande korset är fortfarande mytomspunnet och har en central plats för de troende inom Cruzoob-anhängarna vilket jag hoppas har kommit fram i denna berättelse om en profetisk rörelses väg ackompanjerad av aktiv väpnad kamp, ideologisk traditionalism och religiös föränd- ring från mitten av 1800-talet fram tills idag.

Referenslista

Victoria R. Bricker, The Indian Christ, revolt”, i Catharina Raudvere the Indian King. The Historical & Leif Stenberg (red.) Röster. Substrate of Maya Myth and Ritual, Religionsantropologiska perspektiv, University of Texas Press, Austin, Stockholm/Stehag, Brutus Öst- 1981. lings Bokförlag Symposion 1998, Robert S. Chamberlain, The Conquest s. 168–183. and Colonization of Yucatan 1517–1550, Michael Redclift, Chewing Gum. The Carnegie Institution of Washington, Fortunes of Taste, Routledge, New Washington D. C. 1948. York and London, 2004. Wolfgang Gabbert, Becoming Maya. Nelson Reed, The Caste War of Yuca- Ethnicity and Social Inequality in tan, Stanford University Press, Yucatan since 1500, University of Stanford, 1964. Arizona Press, Tuscon, 2004. Ralph L. Roys, The Indian Background Grant D. Jones, Anthropology and of Colonial Yucatan, Carnegie Insti- History in Yucatan, University of tution of Washington, Washington Texas Press, Austin, 1977. D. C. 1943. Grant D. Jones, ”Rebellious Prophets” Terry Rugeley, Yucatan’s Maya i Hanks, William, F, Don S. Rice, Peasantry & the Origins of the Caste (eds) Word and Image in Maya War, University of Texas Press, Culture, University of Utah Press, Austin, 1996. Salt Lake City, 1989. Justine M. Shaw, The Maya of the Bodil Liljefors Persson, The Legacy Cochua Region. Archaeological and of the Jaguar Prophet. An Explora- Ethnographical Perspectives on the tion of Yucatec Maya Religion and Northern Lowlands, University of Historiography, PhD Dissertation, New Mexio, Albuquerque, 2015. Lund Studies in History of Reli- Paul Sullivan, Unfinished Conversa- gion, Lund University, Student tions. Mayas and Foreigners between litteratur, 2000. two Wars. Alfred A. Knopf, New Bodil Liljefors Persson, ”Det talande York, 1989. korset – kolonialism och maya-

255

Malmö15.Gall.l.indd 255 2015-10-13 16.09 Malmö15.Gall.l.indd 256 2015-10-13 16.09

Red: Nils Andersson & Mats Greiff

En resa i idéhistoria, idrott, kultur och utbildning

till Lennart Olausson En festskrift

Omslag MH15.d.indd 1 2015-10-13 14.43